Att vara en del av en mångförgrenad mänsklig gemenskap

Jag kom till Sverige hösten 1944, och jag har därför aldrig haft någon stor egen släkt här i landet. Mina föräldrar och en av mina två bröder är döda, så också kusin Kreete samt mina båda mostrar Linda och Aliide samt deras män plus Aliides dotter, min kusin Anne.

Men från mitten av 1960-talet förde kärleken in mig i en vittförgrenad släkt, familjen Dahl, desutom med stark inre sammanhållning. Det senare ska inte tolkas så att medlemmarna i den dahlska familjen skulle tycka lika. Nej, en del av dem är vänster, andra höger, en del är ateister, andra fromt kristna. Argumentationen mellan dem kan understundom bli mycket livlig – de här dahlmänniskorna är sällan tysta och försynta – men i familjen Dahl finns också alltid en stark respekt för oliktänkande. Kanske har det att göra med att de ofta är folkrörelsemänniskor, fostrade i folkrörelsernas demokratiska anda.

Den här släkten rymmer ett antal mycket färgstarka kvinnor. Den äldsta av dem, Birgittas faster Karin Dahl, fyller i morgon 90 år men firade detta redan i lördags, med ett kalas som visade sig dra så många deltagare, att festen måste flyttas till Eklundshof.

Den här pensionerade pedagogen och medarbetaren på Skolöverstyrelsen är, trots att hon numera är beroende av rullator, still going strong. Intellektuellt mycket vital, en läsande och reflekterande människa. Dessutom envisas hon med att fortsätta kämpa för saker hon är engagerad i, fred, palestiniernas rättigheter och annat sådant – hon deltar regelbundet i offentliga manifestationer.

Därför, men formellt naturligtvis mest för att hon är äldst i sin egen syskonskara, var det ganska naturligt, att hyllningstalet till Karin hölls av Birgitta. Birgitta tog i sitt tal upp Karins starka engagemang på olika områden men presenterade också hennes familjehistoria, inte minst den del som har rötterna hos ett fromt kyrkligt och nyktert arbetarpar i Västerås, ett föräldrapar som mot alla ekonomiska odds lyckades ge alla i sin stora barnaskara högre utbildning.

Senare under födelsedagsmiddagen hölls ytterligare ett hyllningstal till Karin, den här gången från en representant för den yngre generationen. Den som höll detta anförande var ytterligare en av den här släktens talangfulla vänstermänniskor, Kristina Lindquist.

Som jag redan har sagt finns det i den dahlska släkten också aktivt borgerliga, främst folkpartister och moderater. Men jag tror nog att också dessa – med den demokratins tolerans som är så levande i den här familjen – tyckte att det var alldeles rätt att Karin, med sitt långvariga vänsterengagemang, hyllades just av två själsfränder.

Vid det bord där jag och Birgitta satt fördes, kanske just för att vi delvis har olika erfarenheter och värderingar, många intressanta samtal. Närmast oss satt ett prästpar plus en av Birgittas kusiner som är specialist på det forna Jugoslavien, speciellt Serbien. På andra sidan bordet satt Kristina med sin sambo Björn. På väg till matkön tröstade jag honom, som är ny i de här sammanhangen, med att jag själv, som har varit med sen mitten av sextiotalet, fortfarande har svårt att placera alla dessa Dahlar…

Musikunderhållning blev det som vanligt också, till och med breakdance – den dahlska familjen rymmer, bland mycket annat, också professionella musiker. Mest jubel bland de yngsta – Karin hade tänkt även på de många närvarande barnen – väckte dock en av Karins yngre globalaktivistvänner, en kvinnlig buktalare som bland annat arbetade med en minikrokodil. I hennes show fick vidare vår son, Matti, agera kamelbakdel.

Av oss och Birgittas syskon fick Karin, tillsammans med oss själva, en trettondagskonsert på Musikens hus här i Uppsala.

Delar av vår närmaste familjekrets fortsatte efter festen på Eklundshof hem till oss, där Birgitta hade förberett 14-årsmiddag för Ella. Ellas mamma, vår Anna, var förstås också med tillsammans med sin nye man Enver, likaså Annas pappa Bengt med hustrun Inger. Vår Matti följde likaledes med till sitt gamla hem, så också Kerstin med Bo och barnen Viggo och Klara. Birgitta bjöd på härliga smörrebröd; även Anna hade förresten bidragit med några ingredienser.

Och så tog samtalen fart på nytt, gick också in på nya banor. Vi pratade om musik, skönlitteratur, politik, kufar och mycket annat.

Sen, när alla hade gått, hjälptes Birgitta och jag åt med att återställa ordningen och med att diska efter gästerna.

När det var klart, sjönk vi ner i TV-fåtöljerna och tittade på två ganska olika dansföreställningar i TV, allt medan vi smuttade på var sin välförtjänt cognac.

PS Ett stort tack till Matti för att du hjälpte oss att hänga upp de nytvättade och nystrukna gardinerna!

Melodikrysset nummer 44 2010

I dag har jag bråttom – jag ska strax i väg till 90-årskalas. Den som fyller år är Birgittas faster Karin, även hon med Dahl i efternamn.

Jag tar de frågor som vållade mig lite problem först.

Björn Skifs-låten är jag osäker på, men jag tror att den heter ”Vi bygger oss en båt”.

Och i vanlig ordning hade jag problem med TV-signaturen. Men eftersom svaret rimligen måste bli ”tre” och musiken lät som Lasse Holm, antar jag att det rörde sig om ”Tre kronor”, som jag aldrig har sett.

”When You Believe” med Mariah Carey och Whitney Houston förekom i ”Prinsen av Egypten”, som jag antar att den heter på svenska.

Resten hade jag inga större problem med.

”Gamle Svarten”, med Cacka Israelsson 1959, handlade rimligen om en svart häst, och en häst rider man på.

Bluegrass- och countrybandet Rednex minns jag faktiskt från Melodifestivalen 2006, där de framförde dagens ljudillustration, ”Mama Take Me Home”.

Ernst Rolf låg visserligen före min tid, men hans ”Se farfar dansar gammalvals” från 1932 spelades fortfarande ofta i radio när jag var ung. I gammalvals passar inte saxofoner så bra.

Louis Armstrong med ”Mack the Knife” (i Brechts och Weills original ”Mackie Messer”, på svenska ”Mackie Kniven”) minns jag väl från 1950-talet – den spelades bland annat ofta på den dansskolekurs jag då gick på.

Den avslutande gruppen, Orsa spelmän, hade jag inte heller några problem med.

Och är man inte musikaliskt avgränsad, klarar man både ”Cirkusprinsessan”, ”Nu går sista visan” av Carl Anton och ”Veva, veva positiv”.

Och sen är det väl bara ett svar kvar att redovisa, ”Hörru Rut”, som här i Sverige hördes med bland andra Sten & Stanley. I original hette den ”Freedom Come”.

Det skulle kunna finnas mycket mer att berätta, men jag hinner inte mer. Nu väntar taxin och 90-årskalaset.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Novemberbesök i Öregrund som slutar långt tillbaka i mitt förflutna

För drygt ett år sedan invigde jag och Birgitta Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland 1943-1944”. Den visas nu i Öregrund, dit många av de estniska flyktingarna anlände. En av dem var för övrigt min kusin Kreete.

Jag och Birgitta hade ombetts att tala i en föredragsserie som nu ett tag har hållits med anledning av utställningen i bibliotekets regi. Efter det att vårt motsvarande framträdande nyligen i Östhammar hade dragit så stor publik, att mötet måste flyttas till en större lokal, hade man beslutat att flytta också öregrundsmötet från Bibloteket/Rådhussalen till den närliggande IOGT-lokalen, som för övrigt också fungerar som ortens biograf.

Vi anländer med buss till ett novemberruggigt Öregrund och startar med att ta en sväng till vårt sommarhus – Birgitta har ett par saker hon vill hämta upp där. Värmen i huset är nedsatt på vinterläge, så det känns inte inbjudande att stanna där för den middag vi behöver få i oss före mötet.

Alltså promenerade vi genom höstrusket ner till hamnen, fann Jakten öppen och beställde var sin hamburgare. Vi hade också tänkt oss var sin dubbel espresso efter maten, man kaffe serverades inte på det här stället.

Därefter gick vi alltså till IOGT-lokalen. Där församlades så småningom hyggligt med folk, och av frågorna och inläggen efteråt tror jag mig kunna dra slutsatsen att det vi sa engagerade de församlade.

Min uppläggning var ungefär densamma som tidigare i Östhammar och för ett år sen i Uppsala, men den här gången startade jag med några egna tidiga minnesbilder av det krig som drev oss först till Finland, därefter till Sverige.

Jag berättade om hur jag, stående ensam på gårdsplan bakom vårt hus i Juminda, mot en klarblå himmel såg en strid mellan två plan, troligen ett ryskt och ett tyskt, varav det ena med en svans av rök bakom sig störtade någonstans bortom mitt synfält.

Jag berättade om den där natten när jag vaknade av att ett tyskt batteri intensivsköt över vårt och andra bybors tak ut över Finska viken.

Det var vid det här tillfället ett stort antal fartyg på väg mot Leningrad sänktes i Finska viken av dels batterield, dels minering.

Efteråt flöt åtskilliga lik i land och begravdes där de hade flutit i land. I fickan på ett av dessa hittades en handskriven lapp med den övermodiga texten ”Död, jag flyr från dig till världens ände!”.

En gång kom en dam från Tallinn till vår lilla by i tron att hennes man var en av de ilandflutna döda. Han grävdes upp igen, inte längre i igenkännbart tillstånd, men av min yngste morbror lånade damen hans fickniv för att kolla om sömmen i ett plagg han bar med sig i gravgropen var hennes. Det var den inte. Sedan tyckte min morbror, då fortfarande en ganska ung grabb, att kniven stank lik, så han slängde kniven…

Från vår allra första tid i Finland, på en liten ö en bit från Helsingfors, berättade jag episoden då vi en kväll satt församlade i köket och det plötsligt hördes en väldig bombskräll. Jag minns än i dag hur min moster Linda, som satt vid bordet vid fönstret, när explosionen kom och rutorna skallrade, som i ett slags avvärjande/skyddande gest höjde sin hand med utspärrade fingrar mot det dallrande fönstret.

Vi kröp alla ner i en jordkällare för att ta skydd mot fler bomber. Det här handlade om ryska flygräder mot det näraliggande Helsingfors men där piloterna valde att undvika finsk luftvärnseld genom att lossa sina bomblaster över öarna ute i skärgården.

Nästa dag var min pappa och min ingifte morbror ute på isen och plockade fisk, uppkastad på isen ur de kratrar bomberna hade gjort i isen.

Inne i Helsingfors råkade vi också ut för ett ryskt bombanfall. Sirenerna varnade oss, så vi tog oss tillsammans med många andra ner i ett skyddsrum. Jag kan fortfarande minnas det dova ljudet av bomberna som föll, också hur skyddsrummet skakade när de exploderade.

Många år efteråt har jag i utkanten av Helsingfors besökt ett slags museum över det här: krupit ner i ett litet skyddsrum och sen känt den där darrningen igen. Nu handlade det visserligen bara om en mekanisk illusion, men det var ändå obehagligt.

De här mycket påtagliga erfarenheterna av kriget sitter kvar både i minnet och i ryggmärgen. Här ett vittnesbörd om detta, som jag inte använde vid mötet i Öregrund:

För ett antal år sen vaknade jag i vårt sovrum i lägenheten i Uppsala av en serie fruktansvärda smällar, som genast ledde tankarna till barndomens bomkrevader. Intrycket förstärktes av att jag också hörde bomblarm tjuta.

Det måste ha varit den fortsatta drillningen i lumpen som fick mig att genast störta till radion och sätta på den: bara musik, i mellansnacket inget om några flyganfall. Så jag lugnade så måningom ner mig.

Men luftvärnssirenen, vad jag förstår placerad på näraliggande Fyrisbadets tak, hade faktiskt utlösts den här natten. Av det ovanligt häftiga åskväder, som jag med mina speciella barndomsminnen helt naturligt hade tagit för bombkrevader.

Men tillbaka till mötet i Öregrund.

Redan före mötet kom en person ur min barndoms flyktingförflutna fram och hälsade. Jag har inte träffat honom på många årtionden, och eftersom han, trots sin nuvarande ålder, åttio, ser så förvillande ung ut, hade jag först svårt att placera honom. Men han hade med sig en son, som jag – i och för sig också för ett bra tag sen – träffade, när han var chaufför på ULs bussar mellan Uppsala och Öregrund, och plötsligt gick det upp ett ljus: Den här åttioåringen, som stod framför mig, var ju Viktor, som 14 år gammal följde med i min pappas båt på vår andra flyktetapp, från Merikarvia i Finland till Löran i dåvarande Njurunda kommun den 4-5 oktober 1944. Han var en av många ingermanländare som också kom till Sverige som flyktingar.

Bakom oss sitter dessutom en kvinna med det omisskännligt estniska efternamnet Ruukholm. Hon är svenska, men hennes nu döde man, senare bosatt i Öregrund, tycks ha varit med i samma båtkonvoj som vi, när vi tog oss över från Merikarvia till Löran. Jag minns inte alla som var med då, inte heller honom – jag var ju bara sju år gammal – men nog är det ganska märkvärdigt med dessa trådar ur mitt förflutna som plötsligt löper samman en kväll i Öregrund.

Kvällen avslutas med blommor och applåder, och så får vi skjuts hem till Uppsala av Viktor och hans son. Det blir ingen tyst bilfärd. Det finns mycket mer att prata om, många fler minnen att gräva fram.

Skapa ett arkiv och ett museum för arbetarrörelsens och kanske också övriga folkrörelsers konst!

I torsdags hade jag mitt allra sista sammanträde i Folkrörelsearkivets i Uppsala styrelse. Jag sitter där som kommunens representant, därtill utsedd av kulturnämnden, som jag också kommer att lämna i och med det här årets slut.

Jag har nu suttit i både kulturnämnden och Folkrörelsearkivets styrelse i två mandatperioder, vilket senare kan tyckas märkligt med tanke på att vi har haft borgerlig majoritet i Uppsala under den senaste av dem. Men som en ekumenisk gest lät mig den tillträdande ordföranden, folkpartisten Jan-Erik Wikström, sitta kvar. Och på sätt och vis tycker jag, alldeles bortsett från min egen person, att det var en positivt symbolladdad handling: Folkrörelsearkivet förvarar inte bara mitt eget partis, Socialdemokraternas, arkivalier utan också flera borgerliga partiers (plus naturligtvis Vänsterpartiets), och i styrelsen sitter också folk med olika politiska bakgrund. Plus naturligtvis representanter för ett antal stora svenska folkrörelser som nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, handikapporganisationerna och idrottsrörelsen. Det är viktigt att de stora folkrörelserna i vårt land tillsammans vårdar ett kulturarv, som är en bärande del av den svenska demokratin!

Det har också, framför allt tidigare, ofta funnits intressanta band mellan de här stora folkrörelserna, också på det personliga planet. I arbetarrörelsens barndom fick till exempel många av dess ledande företrädare sin föreningsskolning i nykterhetsrörelsen. Nu, när jag själv ska lämna Folkrörelsearkivets styrelse, kan jag konstatera att det även i fortsättningen kommer att finnas en person med efternamnet Kokk i styrelsen. Det handlar om min dotter, Kerstin Kokk, som dock sitter där som representant inte för arbetarrörelsen utan för nykterhetsrörelsen.

Folkrörelsearkivets styrelsesammanträden brukar inledas med ett intressant miniföredrag om något ämne som knyter an till de folkrörelser, vars arkivalier vi förvaltar. Vid det här tillfället talade Maths Isacson om ett pågående projekit om arbetarkonst och industrisamhällets bilder i Norden; han skickade också runt en färsk bok med många belysande bilder.

Efter Maths Isacsons inledning begärde jag ordet, startade med att påminna om hur rikt och förgrenat det här bildarvet är: Jag anförde som ett par exempel Gunnar Erkners träsnittsillustrationer till Birger Normans bok ”Ön” om Svanö i Ångermanälven med dess sågverk och sulfitfabrik, den bok jag just har skrivit om på bloggen, och så illustrationerna till noveller och följetonger i gamla Folket i Bild, vars ombud jag var på 1950-talet. Och så luftade jag min oro över att det här kulturarvet håller på att skingras. Som exempel använde jag där det konkursade Folket Hus i Uppsala och den beklämmande följetong vi har fått följa om konsten i Folkets Hus i Stockholm. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm gjorde, på den tiden jag satt i dess styrelse, en fantastisk insats genom att restaurera arbetarrörelsens gamla filmer, bland annat partiets valfilmer, och genom att samla in skatten av gamla fanor från arbetarrörelsens olika förgreningar runt om i landet.

Som jag ser det har ARAB kompetens nog, men knappast varken ekonomi eller lokaler, för att göra motsvarande insats för den bildkonst som har skapats inom ramen för arbetarrörelsen i vid mening: konst i dess samlingslokaler, illustrationer i dess tidskrifter och böcker och så vidare. Eftersom vi här talar om inte bara dokumentation i enkel mening utan också om verk av betydande konstnärer, borde det väl finnas substantiella skäl för staten att anslå nödvändiga medel för att samla in, registrera, förvara och synliggöra den här kulturskatten?

I den ekumeniska anda jag alltid har arbetat i i Folkrörelsearkivets styrelse sa jag avslutningsvis, att jag självfallet inget hade mot att ett arkiv med vidhängande utställningslokal för arbetarrörelsens konst vidgades till ett de stora svenska folkrörelsernas konstarkiv och konstmuseum.

Efteråt skildes jag hastigt från dottern ute på gatan. Det regnade och blåste häftigt, och innan bussen hade hunnit anlända till hållplatsen ute på Kungsgatan, hade vätan gått igenom axelpartiet på min rock.

Jag anlände hem våt som en raggig hund.

Blek sol över ett höstligt Öregrund

Oktober går mot sitt slut. I natt blev det vintertid.

Ute skiner solen från en kyligt blå himmel. De gula löven i biggaråträdet utanför fönstret lyser, men jag vet ju att den här milda dagen bara är ett bedrägligt undantag.

Jag promenerar till Konsum för att köpa dagens tidningar, inget annat – eftersom vi inte kommer tillbaka till huset i Öregrund förrän i mellandagarna, gäller det att inte lämna något onödigt i kylskåpet. Vi kommer visserligen tillbaka till Öregrund redan på torsdag kväll men stannar då bara över kvällen; vi ska i rådhussalen berätta om de estniska flyktingar – bland dem jag – som kom hit i slutet av andra världskriget.

Jag har varit uppe på vinden och lagt ut råttgift. Vi har nu vid ett par tillfällen haft påhälsning av en mus i köksavfallsskåpet under diskbänken, så även där lägger jag råttgift. Vinden är full av bjälkar och svårforcerade gluggar, så det tar på mina usla krafter att göra det här. Jag passar också på att inför vintern sätta på ett litet stödelement i det slutna rum varmvattenberedaren är placerad i. Nere i huset drar vi förstås ner värmen till ett minimum, så pass att rören där inte fryser.

Birgitta, som är i bättre fysiskt skick än jag, sliter ute med att plocka in saker i förvaringsutrymmena. Några av de tyngre sakerna fick hon hjälp med i går av Roger, som också har lovat att med vår snöslunga göra gång från grinden upp till huset, om det skulle behövas inför vår ankomst i mellandagarna. Han hjälper också Birgitta med att täcka glastaket till växthuset med presenningar – förra året krossades det här taket av snön.

I morse var Bosse Andersson här med räkningen för restaureringen av Birgittas rabatt ner mot gatan och min släntrabatt. Det var ingen blodig räkning, men jag är glad över att vår ekonomi tillåter oss att ta hjälp med tunga saker, som våra åldrande kroppar inte längre orkar med.

Vi har varit här ända sen i torsdags för att göra de sista nödvändiga sakerna inför vinterpausen. Det vill säga, det mesta har gjorts av Birgitta. I går städade hon huset. I förrgår eldade hon, på den vanliga platsen utanför vår tallgrind, upp stora mängder kvistar, ja också några fällda träd. Det gäller att passa på när marken är våt och det inte blåser.

Birgitta fick snart sällskap och assistans av Filip, fyra, och Adrian, fem – Adrian hämtade till och med en egen såg för att kunna hjälpa till.

Adrian bor i ett hus ganska nära vårt, liksom vårt med tomtgräns mot Floraparken. Adrians mamma kom över till Birgittas brasa för att se till sonen och hans dagiskompis, och det visade sig då att hon är gift med en son till vår vän Inga-Lill, vars begravning vi var på för inte så längesen och som jag har skrivit om.

Smågrabbarna har varit tillbaka vid vår tallgrind, så jag tror att Birgitta har fått ett par nya små kompisar här i Öregrund. Någon ny spännande eldning blir det nog inte på ett tag, men vi har ju gunga och piltavla och en del annat, som är avsett för våra barnbarn, så vi kan nog tänka oss att ställa upp tallgrinden för besök också av små och vänligt sinnade andra besökare.

Melodikrysset nummer 43 2010

Anders Eldeman har en säregen känsla för timing. I dag spelade han ”Alla fåglar kommit re’n”. Några kommer väl till fågelborden utanför fönstren till huset här i Öregrund, men ”vårens glada gäster” lär vi nog få vänta länge på.

Annars gissar jag att rätt många melodikrysslösare kan ha haft problem med dagens kryss.

I och för sig började det enkelt, först med ”Snälla, snälla”, som Caroline af Ugglas kom tvåa med i Melodifestivalen 2009, sen med ”Comme d’habitude”, mer känd i Paul Ankas amerikanska version ”My Way”, insjungen av Frank Sinatra.

Men sen kom det en operafråga, och den var kanske inte lika lätt för flertalet. Själv har jag sett rätt många operaföreställningar, också Giacomo Puccinis ”La Bohème”, men det tog ändå en stund innan jag lyckades identifiera den. Själv har jag i yngre dar sjungit den då populära refrängen i Povel Ramels ”Köp inte en zebra”, men yngre krysslösare kan säkert ha haft problem med den frågan.

Dean Martin hör man ju inte heller så ofta numera, men det var honom som vi – trots att han är död – hörde sjunga duett med Joss Stone i ”I Can’t Believe”.

Björn J:son Lind klarade jag omedelbart, eftersom jag kände igen hans ”Brusa högre lilla å”, men sen berättade ju Eldeman i snabbgenomgången vad låten hette, så det här klarade väl de flesta genom att googla.

Själv fick jag googla för att komma på vad rockmusikalen hette: ”De tre musketörerna”, en titel folk i min ålder förknippar med Dumas. Fast när jag hade fått fram svaret, kom jag faktiskt i håg att jag har läst om den här föreställningen på pigga och mångsidiga Stockholms stadsteater. Men en av läsarna, Ida, säger att jag har fel i det här fallet: musiken var hämtad ur Queen-musikalen ”We Will Rock You”. Jag har inte sett någon av de här föreställningarna, så jag vet inte.

”De tre musketörerna”, för att återvända till den, läste min generation i pojkboksåldern. För ännu yngre åldrar gjorde Walt Disney sin ”Snövit och de sju dvärgarna”, där sången ”En dag är prinsen här” ingår.

Ringlekar var väl ursprungligen inte tänkta exklusivt för barn, men när jag varje midsommar beskådar stångresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund, dominerar barnen i ringen, och de flesta vuxna är föräldrar till de mindre barnen. Chansen att någon av de dansande heter Andersson och Pettersson och Lundström är nog rätt stor, men jag brukar, i motsats till jaget i vistexten, för egen del inte delta. Huruvida där finns någon ”jungfru skär” undandrar sig mitt bedömande.

Annars var väl dagens kryss en blandning av både gammalt och nytt. ”Korsväg” hörde till det nya, men Nordman känner man ju lätt igen. ”Adios Amigo” med Jim Reeves har väl däremot spelats förr i krysset?

Hur det är med Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You” minns jag inte, men nog borde den ha varit med tidigare.

Dags att ta adjöss för i dag, men nog vore det kul om några av er tusentals läsare berättade vad just ni tyckte var svårt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Från krigets kaos i en liten fiskebåt

För lite drygt ett år sedan invigde jag och Birgitta tillsammans Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland 1943-1944”. Den här utställningen blev en stor publiksuccé, och museet anordnade sedan i anslutning till utställningen en hel rad träffar med både ester och svenskar som föredragshållare.

Många av de estniska flyktingarna – sammanlagt in emot 30.000 personer – kom i land på upplandskusten, inte minst till den lilla kuststad där vi nu sedan årtionden har tillbringat först semestrar och veckohelger; numera bor vi halva året i Öregrund. Själv kom jag, sju år gammal, via Finland till Sverige, närmare bestämt till fiskeläget Löran eller Lörudden söder om Sundsvall, men jag har självfallet under åren i Öregrund träffat både ester och estlandssvenskar samt deras ättlingar – många blev kvar här ute på kusten och ute på öarna nära det gamla hemlandet.

Ganska logiskt har biblioteken i Öregrund och Östhammar därför hakat på Upplandsmuseets utställning, och jag och Birgitta har därför ombetts hålla föredrag på båda ställena. I går, söndag, hade vi sålunda lovat att tala på biblioteket i Östhammar, men när vi hade kommit dit, var det redan så mycket folk i lokalen, att de och nya tillströmmande dirigerades om till en betydligt större lokal i Missionskyrkan.

Jag berättade om den här flyktingvågen med tonvikt på egna minnen av vad vår familj råkade ut för och varför vi gav oss i väg, och jag kände att jag fick stark respons – många i publiken hade egna minnen av den här flyktingvågen, och det fanns också ester i publiken; några kom fram efteråt och pratade estniska med mig. Bland dem jag talade med fanns en äldre kvinna som kom från ett grannsamhälle till min hemby Juminda, Leesi, den ort där butiken fanns och där även jumindaborna handlade.

Birgitta fyllde sedan på med egna minnen av hur det under hennes skoltid – vi är jämnåriga, båda födda 1937 – alltid gick estniska och ibland lettiska skolbarn i klassen eller i åtminstone skolan, och sen berättade hon om våra gemensamma resor på plats före, under och efter de baltiska staternas frigörelse.

En stor artikel, nästan en helsida med bilder, finns i dagens Upsala Nya Tidning, ”Från krigets kaos i en liten fiskebåt”. Under dagen har det dykt upp en länk till UNT Östhmmar, här. Den som är intresserad av vad jag sa kan ju också gå till den bloggtext jag la ut när vi för drygt ett år sen invigde utställningen på Upplandsmuseet. Jag använde nämligen i grova drag samma uppläggning redan då. Du hittar referatet av mitt ursprungliga föredrag här.

Och så vill jag passa på att berätta, att jag och Birgitta framträder även i Öregrund, där man kan se utställningen på biblioteket och i den anslutande rådhussalen. Vårt framträdande där äger rum torsdagen den 4 november klockan 19.00.

Melodikrysset nummer 42 2010

Jag befinner mig i ett höstligt Öregrund; i morse var det frost på gräsmattan. I går hann jag inte skriva någonting på bloggen – använde den ljusa delen av dagen för att sätta nyanlända rosor (Yorks vita ros, den märkliga blandformen York and Lancaster och så dockrosor, Rosa nitida) plus Triumph-tulpaner i min restaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Birgitta är ute nu för att sätta sina nylevererade rosor, bland annat nya exemplar av Lancasters röda ros, även känd som apoteksrosen.

Själv har jag i dag som vanligt lyssnat på och, tror jag, löst Melodikrysset, som innehöll både lätta och svåra frågor. Vi kan ta filmfrågorna som exempel. Av dem tyckte jag Ingmar Nordström-mixen av två filmmelodier var lättast, förmodligen för att jag har sett och till och med skrivit om filmerna i fråga – läs ovan under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur. Och så gillade jag dessutom både ”Trollkarlen från Oz” och ”Aldrig på en söndag”, som skulle få oss att tänka på Aten. ”Kärleksexpressen” från 1932 har jag aldrig sett, men visst har jag många gånger hört filmmelodin ”Någonting att äta, någonting att dricka” av Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström). ABBAs ”Dancing Queen” har jag visserligen inte sett i filmversionen men väl i teaterversionen av ”Mamma Mia”. Men sen spelades det en melodi ur en film jag aldrig har sett. Den militära miljön och några ledbokstäver leder mig dock till att gissa att den här filmmusiken var hämtad ur ”Top Gun”.

Annat kan det vara svårt att undgå att kunna. Visserligen avstod jag för egen del från att gå på det där bröllopet, där kronprinsessan Victoria visserligen blev fru men för den skull inte fick efternamnet Westling – till och med den nyblivne maken, Daniel, tappade ju efternamnet. Men hur skulle jag kunnat undgå att någonstans ändå få höra Björn Skifs’ och Agnes’ bröllopshyllning ”When You Tell the World You’re Mine”?

Sen fick vi höra ”en känd son” i ”I Like It”, och det måste ju ha varit Enrique Iglesias.

Jag har visserligen inte varit i alperna och hört joddling på riktigt, men vi som lyssnade på radio på fyrtio- och femtiotalen fick ofta höra sångartister joddla.

Inte för att jag anser Anna Bergendahls ”This Is My Life” vara en särskilt minnesvärd sång, men så senildement är jag inte att jag redan skulle ha glömt att den kom etta i årets melodifestival – i Eurovision Song Contest gick det ju sen inte riktigt lika bra.

Östen Warnerbring var naturligtvis en mycket bättre sångartist, även om ”Förlåt lilla vän” knappast hör till det bästa han har gjort.

Och också Loa Falkman tål alltid att höra på, till exempel i ”Delilah”.

Staffan Percy hör kanske inte till det här landets största sångartister, men hans insjungning av ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind måste ändå anses ha gett honom en plats i den svenska sångskattens Hall of Fame.

Och så avslutar vi väl med en psalm som för tankarna till varmare och ljusare tider: ”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid”.

Ack om det vore så!

Magisk kväll med Gidon Kremer och Kremerata Baltica

Gidon Kremer (på lettiska Krēmers) föddes 1947 i Rīga i Lettland, där han studerade violin vid Musikaliska akademien. Hans fortsatta studier förde honom bland annat till musikkonservartoriet i Moskva, där han fick David Oistrach, utöver att vara violinvirtuos också baltofil, som lärare. Efter en period utomlands återvände han till Rīga, där han bildade kammarorkestern Kremerata Baltica, med unga musiker från framför allt Lettland och Litauen, i något fall också Estland.

Kremer är en av vår tids verkliga mästare på sitt instrument – vi har en försvarlig bunt skivor med honom i våra skivhyllor – och när han och Kremerata Baltica skulle komma till vårt Musikens hus här i Uppsala för konsert, köpte Birgitta, först av alla, biljetter till konserten – jag fick dem i julklapp av henne. Döm om vår förvåning när vi vid gårdagens konsert kunde konstatera, att konserthusets stora sal bara var halvfull; övre halvan och läktarna gapade i stort sett tomma. Har inte uppsalaborna – och för den delen stockholmarna – inte musikaliskt vett nog att köa efter biljetter, när en världsartist av Kremers kaliber spelar här?

Den publik som kom blev i alla fall rikligen belönad och – vilket är Kremers signum – på ett rikt varierat sätt. Han var virtuosen, men han lät generöst också sina unga medmusiker ta sig ton. Alltså startade konserten med att Kremerata Baltica, utan dirigent men ändå pricksäkert, spelade Béla Bartóks ”Divertimento för stråkorkester”. Sedan trädde mästaren in på scen och spelade Robert Schumanns ”Konsert för violin (egentligen komponerad för att framföras på violoncell) och orkester” i A-moll. Efter pausen kom ytterligare ett klassiskt stycke för soloviolin och orkester, ”Menuett och två trios i D-moll” av Franz Schubert.

Till det intressanta med den här konserten hör också att vi bjöds på musik från de tre baltiska länderna. Estländaren Arvo Pärts ”Passacaglia för violin och stråkorkester” lär vara skriven för Gidon Kremer, så den hade väl en given plats i programmet. Pärt har i dag i den internationella musikvärlden en plats i paritet med de klassiska mästarnas, och han och hans musik torde således vara välkända för musikvänner här i Sverige. Men åtminstone jag vet mycket mindre om nutida lettisk och litauisk musik. Letten Georgs Pelecis är påverkad av bland andra Pärt – här hörde vi hans ”Flowering Jasmin” för violin (Kremer), vibrafon (Andrei Pushkarev, som måste vara ryss) och stråkar. En intressant bekantskap var också litauiskan Raminta Šerkšnytė’s ”De Profundis” för stråkorkester med sitt dramatiska uttryck.

I Šerkšnytė’s musik finns otivelaktigt den mångsidighet som är en av Kremers egna signa. Bland de Kremer-CD vi har i vår ägo finns hans hommage à Ástor Piazzolla, berömd argentisk tangotolkare på bandoeon. Den officiella delen av konserten avslutade Kremer med att spela just Ástor Piazzolla, en melodi i A och en fuga för violin, vibrafon och stråkorkester – här fick åter Andrei Pushkarev visa sin virtuositet.

Allt det här gillade vi som hade tagit oss till Musikens hus, så vi applåderade och applåderade. Och si, Gidon Kremer lät sig bevekas: Så vi fick höra två extranummer, dels Nino Rotas musik till filmen ”La Dolce Vita” och så mer Piazzolla, ”Michelangelo ´70” – så typiskt Kremer!

Stackars dem som inte gick till Musikens hus i går kväll.

* * *

Före konserten gick vi ut och åt middag – Birgitta bjöd, eftersom konserten var en julklapp till mig, och valde den persiska restaurangen Saffran Polo på Vaksalagatan 35 en bit från Musikens hus. Där har vi varit tidigare – vi trivs där och vet att vi får god mat där.

I går valde vi att äta Chenjeh, marinerad oxfilé med grillad marinerad lök, paprika och champinjon och till det saffransris samt kall vitlökssås och grillad tomat. Vi beställde in en flaska rödvin, Lindemans Bin 50 Shiraz, och startade måltiden med några skivor mycket gott persiskt sesambröd plus sallad.

Gå gärna dit och prova persisk mat, om ni inte har gjort det förut!

Trädgårdsdags

Vi är fortfarande kvar i Öregrund. Trädgården kräver ytterligare insatser innan vintern tar över. Viss hjälp har vi också haft av Matti, med att plocka upp nedfallna kvistar och sortera nedfallna äpplen. Som tack fick han och Karin en stor påse äpplen med sig hem, när de åkte tillbaka till Stockholm i går.

Matti uppvaktade sin mor i efterskott på födelsedagen: hon fick mängder av olika slags blomsterlökar. För att lilla pappa inte skulle bli ledsen fick också han en stor påse Triumph-tulpanlökar. Dem ska jag sätta nästa helg, i landet som ligger en bit nedanför fönstret vid datorbordet, det släntland jag har fått hjälp med att restaurera. Nästa fredag kommer nämligen Eva-Lotta från Eds trädgård utanför Östhammar hit med beställda rosor till både mina och Birgittas nyrestaurerade rabatter.

Så i dag har jag i stället ägnat mig åt att plocka av äpplena från de återstående äppelträden. Det handlar om vinteräpplen, och de har sett så fina och röda ut åtminstone på avstånd. Men i dag, när jag har plockat av dem, manuellt och med plockhåv, har jag fått kassera fler äpplen än dem jag har lagt i ett par papperskassar för att ta med in till stan i morgon. Inte heller de här äpplena har förskonats från de larvangrepp jag tidigare har talat om.

Men efter det att jag skrev om det här problemet förra gången har jag fått ett brev från en trädgårdsintresserad läsare, Ove Lundberg i Furuvik. Han säger sig med framgång ha bekämpat både rönnbärsmal och äppelvecklare med feromonfällor i äppelträden. De här fällorna, som har formen av ryggåstält i hårdpapp och förses med klisterskivor i botten, lockar hanarna med den doft honorna utsöndrar i parningstid. Man hänger fällorna i träden, och eftersom vi har 17 äppelträd, får vi väl då köpa 17 + 17 = 34 fällor för att freda våra äpplen mot både rönnbärsmal och äppelvecklare. Plantagen, som säljer de här fällorna (för dyra pengar har jag förstått), kommer att göra en god affär på oss – men vad gör man inte för att slippa kasta större delen av äppelskörden?