Inget melodikryss i dag – jag firar Anna, 50

Ibland måste Melodikrysset vika för viktiga familjeangelägenheter – jag ska till Stockholm på födelsedagsfirande och har inte tid nog för att lyssna, lösa och sen skriva.

Men i morgon är det min egen födelsedag, så då ska jag väl kunna stjäla mig till lite tid – jag löser det då på webben och ber att få återkomma.

En morfars glädjeämnen

Ibland trasslar det till sig för Bo och Kerstin, föräldrar till Viggo, snart 9, och Klara, 6 i våras. Hjälp behövs med att hämta barnen från dagis och fritids, och det är klart att morfar och mormor ställer upp, även om det betyder att vi måste åka in till Uppsala från Öregrund.

Birgitta handlar ingredienser till en våffelmiddag, och sen går vi för att hämta var sitt barn: Birgitta till Domarringens skola, där Viggo finns även efter skolavslutningen, och jag till Klaras dagis, som ligger bakom högstadieskolan Tunaberg.

Klara avbryter leken ute på gården och kommer rusande till morfar, full av entusiasm hela lilla hon. Ryggsäcken, jackan och cykelhjälmen ligger redan klara. Vi går och hämtar cykeln, men Klara leder den snällt bredvid morfar, fast hon ju nu kan cykla, på riktigt. Det visar sig, när vi sen kollar med Kerstin, att hon har instruerat barnen: morfar och mormor går, och numera orkar de inte heller gå särskilt fort.

Klara har ju tidigare gått från dagis hem till morfar och mormor, så hon hittar vägen bra – tvekar bara lite om vilket av de fyra vita sockertoppshusen på Idrottsgatgan vi bor i. När vi kommer innanför dörren, viker hon snyggt ihop sina ytterkläder och lägger dem tillsammans med ryggsäcken på pallen bredvid dörren. Fast efter en stund kommer hon på att hon ju har med sig en teckning från dagis åt morfar och mormor, så hon hämtar den i ryggsäcken.

Morfar och Klara sätter sig i en av sofforna och pratar en stund i avvaktan på att också mormor och Viggo ska anlända. När de hörs i ytterdörren, störtar hon i väg för att hälsa på mormor, och morfar går också dit och hälsar på Viggo.

Mormor tar fram den nya tröja hon egentligen stickade redan till Klaras födelsedag, givetvis i Klaras favoritfärg rosa. Klara fick se den på födelsedagen, men då var den inte färdig. Men nu är den klar, och den passar perfekt!

Mormor har förberett våffelmiddag, och snart sitter vi runt köksbordet alla fyra. Morfar och mormor gör våfflorna matigare genom att äta dem med burkkaviar, rödlök och gräddfil, och även Klara prövar det, men också drottningsylt och socker. Viggo håller sig till socker. Båda äter ordentligt, och mjölken till hinner faktiskt ta slut.

Senare, när de ser tecknad film i TV, får de också Coops Prima cantuccini-skorpor och var sitt glas läsk. Det finns två sorter, kanel och vanilj, och särskilt kanelskorporna gillar barnen mycket.

När de roliga tecknade filmerna tar slut, är det inte lika roligt längre – alla barnbarnens leksaker och böcker och filmer har vi ju tagit med till sommarhuset i Öregrund. Klara ber morfar om papper att rita på, och Viggo vill gärna att han ska gå med honom ut på gården.

Morfar är beredd att sätta på sig skorna och göra så – men genom fönstret i vardagsrummet kan han och Viggo plötsligt se mamma Kerstin svänga in på gården på sin cykel.

Kerstin kommer in och sitter och pratar en stund, men snart är det dags att cykla hem med barnen: det är läggdags, särskilt för Klara som gäspar stort.

Men Klara har berättat för morfar att hon vet att vi ska träffas snart igen: först på Annas 50-årskalas på lördag, sen i hela två veckor på morfars och mormors land i Öregrund.

Det tycker också morfar ska bli härligt!

I augusti förenklas lämnings- och hämtningspusslet för Bo och Kerstin. Då börjar nämligen Klara i sexårsverksamhet i Domarringens skola, där storebror Viggo redan finns. Som hon längtade efter honom när han började där och inte längre gick kvar på dagis tillsammans med Klara. Hon grät floder och sa:

– Jag vill också gå i Viggos skola!

Nu ska det alltså bli av snart. Klara har redan haft ett slags sommaravslutning på sitt dagis, och både mamma och Viggo var med. Mamma tog förstås bilder, och dem kan ni ta del av på Kerstins blogg, här.

Till Anna på 50-årsdagen

I dag – den 14 juni 2011 – finns det på Dagens Nyheter, Familj, en helsidesartikel om Anna Kettner på hennes 50-årsdag, ”Ett driv utöver det vanliga”. Tyvärr finns det ingen länk utlagd till artikeln, skriven av Jan Falk.

Den här damen var från början inte min dotter men blev det på sätt och vis ändå – hon följde så att säga med när hennes då nyskilda mor, Birgitta Dahl, och jag blev ett par. Vi – och jag talar nu om Anna – kände varann förstås redan tidigare; jag tror det var på hennes treårsdag jag hade uppvaktat henne med två böcker, dels den av mig själv i ett jättelikt ritblock målade och skrivna boken om Ulla-Kajsa, dels Karl Marx’ ”Kommunistiska manifestet”. Ulla-Kajsa har hon fortfarande kvar. Manifestet vet jag inte om hon någonsin har läst.

En skilsmässa förändrar livet drastiskt för ett litet barn. Ändå tror jag att det just i det här fallet under andra förutsättningar kunde ha blivit mycket värre. För Anna var jag en god vän till båda hennes föräldrar och förstås henne själv. När hennes mamma under skilsmässoprocessen hade flyttat till Konsumvägen i Uppsala, hittad hon till sin stora överraskning – och jag försäkrar, på heder och samvete, att det aldrig hade förekommit före föräldrarnas separation – en morgon mig i sin mammas säng och utbrast häpet men inte alls ovänligt:

– Men Enn, sover du i mammas säng!

Jag hade före skilsmässan umgåtts ganska mycket i det kettnerska hemmet på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, där det för övrigt bodde många aktiva medlemmar i Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen i Uppsala som vi tillhörde. Jag kände alltså Annas pappa, Bengt Kettner, väl, och om vi bortser från en naturlig men ganska kort övergångsperiod efter skilsmässan och mitt inträde i Birgittas liv, har mitt förhållande till Bengt varit oproblematiskt. Detta underlättades väl också av att han ganska snart hittade Inger Grandell, en annan arkabo, att dela sitt liv med.

Anna kom att i huvudsak bo hos Birgitta och mig, men Bengt och Inger hittade en lägenhet i kvarteret intill, vilket underlättade för Anna att ambulera mellan sina föräldrar. Därmed är vi inne på huvudspåret igen, Anna: Hon har allt sedan dess betraktat också mig och Inger som sina föräldrar; också i DN-artikeln sägs att hon har fyra föräldrar. Detta har hon sen följt upp genom att lära sina egna flickor att de har två morfar och två mormor.

Av födelsedagsporträttet i DN framgår att Anna, trots de positioner hon har haft – trafiklandstingsråd (S) i Stockholm, ordförande i Broderskapsrörelsen med flera – har haft några svåra handikapp: det upptäcktes, fast ganska sent i hennes liv, att hon hade adhd; hon lider också av grav dyslexi. I det senare ligger förklaringen till att hon, annars ett briljant begåvat barn, hade så svårt för att stava. Jag ska villigt erkänna att jag, själv tidigt ett monster när det gäller läs- och skrivfärdigheter, länge hade oerhört svårt att ta till mig att ett helt uppenbart så begåvat barn inte skulle kunna göra något så enkelt som att hålla ordning på bokstäverna.

Samtidigt var hon briljant, så briljant att hon fick stryk av en jämnårig tjejkompis för att hon använde så svåra ord att kompisen inte förstod dem.

Det här att, på olika sätt, avvika från andra jämnåriga barn gjorde inte livet enkelt för Anna. Hon bar mycket inom sig, alltför länge, men jag minns ett tillfälle då allt brast för henne: Hon grät och grät i min famn på en soffa i vardagsrummet, och så bubblade allt ur henne, hur svårt livet var. Den gången gjorde jag, tror jag, en viktig insats genom att vara både den rationella analytiker jag alltid har varit och den extrapappa jag vid det laget hade blivit. Anna har själv, långt efteråt och helt oombett, återkommit till det här tillfället som ett av de förlösande i hennes liv.

Men jag ska inte heroisera mig själv. Jag har haft mina duster med Anna, jag också, några för att vi faktiskt är väldigt olika i en del avseenden, några för att hon – helt naturligt, tycker jag så här i efterhand, men avsiktligt provocerande – betonade sitt släktskap (i meningen beteende) med sin biologiske far.

I ett avseende har Anna gjort en helt personlig avvikelse från alla sina fyra föräldrar: i relativt unga år blev hon religiös. I hennes fall ledde det här till teologistudier och en tids arbete som pastor i Missionsförbundet. Sin man, Kaj Berger, far till hennes tre flickor och också han missionspastor, träffade hon för övrigt under den utbildningen, men de är numera frånskilda. Efter en utflykt över i den politiska sfären är hon nu tillbaka i den religiösa igen: hon arbetar som projektledare för en ny kvinnoorganisation, gemensam för Missionförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan.

För mig är det här en oerhört främmande värld. Inte så att jag är aggressivt fientlig till den, men min egen syn på livet och världen är ateistisk, rationalistisk och materialistisk. Lite motvilligt har jag tvingats acceptera att man – även i samma familj – kan tycka och vara olika.

Annas syskon, Birgittas och mina gemensamma barn, Kerstin och Matti, är säkert bättre på det där än sin far. Kerstin har förresten på sin blogg publicerat barndomsbilder på Anna, som jag gärna vill leda mina egna läsare vidare till.

Och grattis på riktiga 50-årsdagen, Anna!

Personligen kommer jag och många andra att gratta Anna även på lördag (18 juni), vid ett kalas på Bygdegården Anna Wittrock.

Melodikrysset nummer 23 2011

Jo, jag har knäckt Melodikrysset i dag också, detta trots att där fanns åtminstone något som jag inte brukar lyssna på.

Annie Lennox och Eurythmics finns inte i mina skivhyllor, men det var i alla fall dem vi i dag hörde i ”There Must Be an Angel”.

Madonna har jag heller inte på skiva, men hennes röst – i dag i ”Celebration” – är ganska lätt att känna igen.

Ännu lättare hade jag att känna igen Axl Rose och Guns and Roses i ”Paradise”. Alla de här rosorna skulle dock i krysset reduceras till en ros.

Resten var lugna gatan, även om det tog en stund för mig att komma på att Jules Sylvains och Gösta Stevens’ låt, som både har sjungits in av Tutta Rolf och av Helen Sjöholm, heter ”När tvenne hjärtan slå samma slag”.

Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta” hör vi varje sommar som signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”.

Mer Stockholm bjöd Lennart Palm, eller egentligen Orup, på. Här skulle man också lista ut namnet på en känd stadsdel, Söder.

Mycket sommar blev det i dagens kryss, även om vi hörde Per Gessles och Gyllene Tiders ”Sommartider” i förklädd form, som Bamses ”Dunderhonung”.

Och hur många sommarkvällar har jag inte tillbringat framför TVn med att se ”Morden i Midsomer”. Från början en bra serie men så småningom med ett allt mer krystat innehåll. Men nu är visst samtliga invånare i Midsomer tagna av daga.

Tidigare i morse var jag ner till brevlådan och hämtade tidningarna. Solen sken över blomrabatterna. Med Jill Johnson samt Ted och Kenneth Gärdestad var jag beredd att utbrista i ”Oh, vilken härlig da'”.

Men ännu äldre schlager är inte dumma de heller.

Ett exempel är ”Nel blu disponto di blu”, oftast benämnd ”Volare”.

Jag vistas i ett sommarparadis, där det lyckligtvis inte finns någon orm, långt mindre någon anaconda med namnet Anna.

I rabatterna och landen ses däremot mor i huset krypa omkring. I det stycket gäller för övrigt budskapet i den gamla Siw Malmkvist-slagdänga vi i dag hörde på tyska, ”Mamma är lik sin mamma”.

Återstår att se om jag under dagens lopp orkar åla mig ut bland ogräsen jag också.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommartrivialiteter

Högsommarvärme i början av juni. Termometern i skuggan på baksidan av huset visar + 25 C. Vi har båda hjärtproblem, och vi längtar efter kvällens svalka.

Ett tag på förmiddagen satte jag mig vid utebordet i den halvskugga äppelträden ger: läste den sista morgontidningen, drack ytterligare en kopp av det kaffe jag hade kokat, löste ytterligare några kryss i veckans Aftonbladet Kryss & Quiz. Jo, jag har knäckt Svåra krysset också, tidigare i veckan. Med städer i Mali och Peru och Italien plus en plats i Sudan. Men snart tror jag att jag struntar i det här krysset – det lär mig inget av värde, skärper inte min associationsförmåga, gör mig bara förbannad.

Eftersom jag, i motsats till förr, inte mår riktigt bra i den häftiga värmen, går jag in igen, och en stund efter lunch och disk dåsar jag till på min säng, tills det blir för varmt där också – på eftermiddagen lyser solen in genom fönstret, rakt på min säng.

Jag går ut i trädgården igen för att få luft, och Birgitta ber mig plocka in fräscha blommor till fredagskvällen. Det blir fyra stora buketter att ställas i olika rum: en med vita doftande bondrosor, en med rosa och vita pioner och mörklila trädgårdssyrener, en med röda pioner och vita syrener och så en med lupiner, trädgårdsklint, akleja, oxtunga och jätterams.

Birgitta förbereder middag. När det svalnar lite, går vi ut till trädgårdsstolarna under plommonträden med var sin kall drink.

Må helgens frid omfamna också er del av världen!

I den ljusnande framtidens tid

Jag och Birgitta är i den åldern då den ljusnande framtid inte längre är vår.

Men vi har ju barnbarn.

I går åkte vi mot Stockholm medförande en blombukett att hängas om en hals, betydligt yngre än våra. Annas äldsta flicka, Sara, tog studenten.

Sara har gått i Skärholmens gymnasium, på ett estetiskt program med inriktning på bland annat teater. Det här programmet har inrymt viss praktik, förlagd till Stockholms stadsteater, och jag har försökt uppmuntra den här unga damen genom att ge henne en del av mina dubbletter av Strindbergs dramatik. Vad det ska bli nu kan väl ingen säkert veta; teatersektorn är yrkesmässigt ett osäkert fält.

Vi åkte tåg och sen tunnelbana tillsammans med Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Ända sedan Bengt och Birgitta skildes när Anna var liten, har vi både bott i närheten av varann – vilket underlättade för Anna att ambulera mellan sina båda familjer – och att umgås, så småningom även utan Anna som förbindande länk.

I Skärholmens centrum samlades sedan – under paraplyer och delvis under tak; det regnade – en allt större grupp: Anna med dottern Ella, Ellas pappa Kaj som Anna numera är skild från, Annas nuvarande sambo Enver, min och Birgittas gemensamma dotter Kerstin. Väl framme vid gymnasiet, när gymnasisterna redan hade börjat komma ut, kom också min och Birgittas yngste, Matti – han var relativt nyhemkommen från New York, där han förresten hade förlovat sig med sin Karin, och kunde sen inte heller följa med hem till festen hemma hos Anna, eftersom han skulle gå på konserten med Eric Clapton.

Firandet utanför skolan och därefter på lastbilsflaket dämpades väl något av det blöta vädret, men regnet upphörde i alla fall. Jag tänkte på hur likt och samtidigt mycket olikt det här var jämfört med när jag själv tog studenten på Högre allmänna läroverket i Sundsvall våren 1958.

I Skärholmen var det så ytterst påfallande att så många av eleverna och anförvanterna helt uppenbart hade ett icke-svenskt ursprung. Det har ju jag också, men i 1950-talets Sundsvall var det ovanligt, och förresten är jag så ljusblond och blåögd, att jag ligger mycket nära den svenska stereotypen.

Sen är ju dagens gymnasieskola något helt annat än den urvalsskola jag gick i på min tid. En av mina goda vänner kuggades i studenten och fick efter tidens sed gå ut bakvägen – han lyckades sedan året därpå och blev med tiden en mycket framstående musiker. Själv hörde jag till dem som fick mycket höga betyg – censorn, Victor Svanberg, hälsade mig, efter att ha läst min studentuppsats om Karin Boye, välkommen till Uppsala – och jag gick ut på läroverkstrappen iförd min nyinköpta vita mössa.

Den hade jag för övrigt ett ambivalent förhållande till: på ett foto jag har kvar i mitt fotoalbum bär jag studentmössan bak och fram och har under fotot skrivit: ”Min syn på studentexamen.” På den stora studentmiddagen skulle man ha smoking, som jag som alla andra då tvingades hyra – men jag minns att jag ändå markerade en liten protest genom att sätta IOGT-märke på kavajslaget till smokingen. Studentmössan ville jag sen kasta bort så snart som möjligt, men min mer sentimentalt lagda mamma räddade den genom att gömma den i ett överskåp, och sen tror jag min dotter Kerstin tog hand om den.

Själv är jag mycket för boklig lärdom, däremot inte dess klassinsignier.

Mycket är annorlunda om man jämför då och nu.

Sara får som examensuppmuntran senare i sommar åka till New York tillsammans med sin mamma. Av Birgitta och mig fick hon som examenspresent en slant att förstärka reskassan med.

Själv djärvdes jag – jag hade ju mycket höga betyg – en gång under skoltiden i Sundsvall söka ett stipendium till en språkstudieresa till England, men blev då kallad till rektorsexpeditionen. Rektorn, som satt i fullmäktige för Högern i Sundsvall, meddelade då att det tyvärr inte kunde bli något men tillade förbindligt: ”Men Kokk som ju är socialdemokrat kanske har partifonder att söka från?”.

Man tänker på så mycket såna här dagar.

Nå, det blev en trevlig fortsättning på dagen hur som helst.

Under eftermiddagen blev det solsken, rent av varmt, igen, och hemma hos Anna kunde vi sitta utomhus både i den lilla trädgårdstäppan på framsidan och på altanen på baksidan. Kaj grillade kött, och allt fler läckerheter bullades upp ute i köket. Vi blev också allt flera: Amanda, mellansyster till Sara och Ella, kom hem från sin skola. Sara kom hem efter sin bilkortege, och även ett par av hennes kompisar anslöt sig till sällskapet. Annas kusin Anna-Karin med dottern Cecilia anlände. Och så vidare.

Runt våra ben snodde sig hela tiden hunden Sudden. Det var tur för honom att det här studentkalaset inte hölls i Kina.

Nationaldagens lust och fägring

På skrivbordet, bredvid dataskärmen, står en bukett vita rosor, blommande små kvistar av den här i Öregrund och i övriga Roslagen vanliga midsommarrosen Rosa alba maxima. Enligt familjemyten slår den här rosen ut på min födelsedag, den 19 juni, men redan i går bar Birgitta in den här buketten och gav den till mig.

I dag är det nationaldag, och jag har gått ett varv runt trädgården för att beskåda dess lust och fägring. Det är på trädgårdens sida mot allmänningen, det som kallas Floraparken, där det är soligt och varmt, som de vita rosorna har slagit ut. De finns i hela vår trädgård, delvis längs staketet, men på de flesta ställen är de än så länge bara i knopp.

Annars blommar många slags blommor, just nu mest i blå och blålila nyanser: lupiner, trädgårdsklint, akleja, oxtunga, under den stora asken nere vid grinden massor av midsommarblomster. Men de första pionerna har också börjat slå ut.

Hit till Sverige kom jag i slutet av andra världskriget, som barn. Mitt ursprungliga hemland är Estland, och jag talar fortfarande estniska. Men jag är numera djupt rotad i den svenska myllan. Märkligt nog är det förresten så att den där vita midsommarrosen vi har på vår tomt också finns i min estniska hemby Juminda, belägen på ett näs mot Finska viken. Den tycks trivas både där och här – och så är det också med mig. Min känsla för nationen finns på två håll, och jag ser inget problem i det.

* * *

Jag är också en människa som i hela mitt liv politiskt har stått ganska långt åt vänster. Men jag är en reformistisk socialist: är övertygad om att förändringar, för att lyckas, bara kan genomföras steg för steg och om de knyter an till människors tidigare gjorda erfarenheter. Det var så det svenska folkhemmet byggdes.

Det här är en praxis som bara skenbart har tagits över av dem som i dag slår blå dunster i ögonen på människor genom att etikettera sig som ”det nya arbetarpartiet”. Under falsk etikett pågår i dag en nedmontering av det folkhem socialdemokratin under årtionden mödosamt byggde.

Helt oskyldig till detta är inte heller socialdemokratin själv. Men jag hyser, så här på nationaldagen, hopp om att mitt parti är på väg att hitta tillbaka till sin gamla men
väl beprövade kurs, den som – om den fullföljs – åter kommer att få även samhällets utsatta och styvbarn att tänka tankar som Woody Guthrie formulerade i en berömd sång: ”det här är ditt land, det här är mitt land”.

Det här är ditt hem
det här är mitt hem
i svält och armod vi samman löddes
Per Albins folkhem ur kampen föddes
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

(Enn Kokks översättning)

Melodikrysset nummer 22 2011

Ute blåser sommarvind. Här inne hör man, om inte William Lind, så i alla fall Anders Eldeman.

I dag spelade han musik som jag var förtrogen med, så det här krysset var inte så svårt. För mig alltså – andra kan kanske inte just den här musiken.

Anni-Frid Lyngstads ”Även en blomma” hade jag visserligen inte hört förut, men jag hade klarat henne redan innan Eldeman gav oss titeln.

Christina Aguilera har jag inte ens lyssnat särskilt mycket på, men jag klarade henne på rösten innan jag hade fått titeln, ”Lift Me Up”.

Min skivsamling rymmer mycket lite hårdrock, men jag hade faktiskt listat ut att vi skulle få höra AC/DC redan innan deras ”Highway To Hell” från 1979 spelades, för övrigt en riktigt bra låt.

Fred Åkerström medverkade vid den stora lanseringskonserten i Stockholms Folkets hus för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Hans dotter, CaisaStina Åkerström, har jag däremot aldrig träffat personligen, men jag tycker att hon är en bra sångerska, till exempel i ”Dagen är vaken” som vi hörde i dag.

Annars är jag öppen för musik i de mest skilda genrer.

Dängor som ”Yes Sir, I Can Boogie” med Baccara har fastnat i mitt musikminne, trots att den var hit redan 1977.

Ibland kan jag ha svårt att minnas melodifestivalbidrag – de är väl helt enkelt inte tillräckligt originella – men ”Växeln, hallå, hallå, hallå”, som Janne Lucas gjorde 2007 1980, minns jag mycket väl. Här skulle den leda oss till vad huvudpersonen efterfrågar, till och med i pluralis: anknytningar.

Men jag har sett en ganska stor del av operarepertoaren också. Fast just Georges Bizets ”Carmen” har ju en musik som också de som normalt inte rör sig på Operan brukar gilla.

Från operascenen kan vi så ta oss över till operettscenen. ”Ge mig en kyss så jag kan drömma”, i original ”A Kiss To Build a Dream On” med musik av Oscar Hammerstein II, dök först upp i en musikal redan 1935.

Också ”On the Sunny Side of the Street” har musikalursprung men har sedan blivit en jazzstandard. Här skulle den här låttiteln leda oss till ordet trottoar.

Amerikanskt ursprung, ”Old Dogs and Children and Watermelon Wine” med Tom T Hall, har också Alf Robertsons hit från 1976, ”Hundar och ungar och hemgjort äppelvin”. Fin låt – medge att även banaliteter kan göra oss varma om hjärtat.

Ibland gör seriösa konstnärer från andra fält lyckade inhopp i schlagervärlden. Poeten Bo Setterlind är ett exempel. Det är han som har gjort den svenska texten till Lill Lindfors’ hit från 1967, ”Du är den ende”. I franskspråkigt original heter den ”Romance d’amour”.

Då har det råkat bli så att det sista svaret som är kvar att redovisa är Ulf Peder Olrogs ”Schottis på Valhall”. I den texten figurerar bland annat Oden.

Jag tror inte heller på Oden, men flera av Olrogs visor har ett evigt liv, så vi kan väl säga att jag tror på Olrog.

Och nu är det hög tid att gå ut i solskenet som lyser över vårt hörn av Balders hage.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogf, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Blommor till mor

Det är Mors dag, och barnen har förstås ringt till Birgitta; även Kerstins lilla Klara pratade med mormor.

Själv klev jag upp före sju i morse för att förbereda uppvaktningen. Som seden är i vår familj, gjorde jag en smörgåstårta: två sorters mörkt fullkornsbröd, olika majonnäs- och gräddfilbaserade röror, rökta laxfenor, rökt lax, rökta musslor, dill, citron, grön paprika, rädisor, krusig sallat i gröna och ljusbruna nyanser. Till det kaffe, juice och youghurt.

Men innan det blev dags att äta frukost, uppvaktade jag mor i huset, som fortfarande låg kvar i sängen. Hon fick böcker – Elsie Johansson, Sofi Oksanen, Thomas Bodström, tre deckare – och så en DVD-film.

När vi sen gick ut till det dukade frukostbordet stod där också, bredvid Birgittas tallrik, en bukett med liljekonvaljer och förgätmigej, plockade av mig på morgonen.

Jag tycker om att plocka blommor och komponera buketter. I går, fredag, var jag runt i trädgården och plockade flera, fyllde bland annat ett krus med blommande bondsyrener. På matbordet i köket placerade jag en vas med en bukett som hör till de vackraste jag har åstadkommit på länge. I centrum är det tulpaner, vita, rosa i olika nyanser, och så en sort som för ögat ter sig som nästan svart. I den här buketten har jag också satt ett par blå trädgårdsklint. Men det som verkligen gör den här buketten extraordinär är de vita, blommande syrenerna, som jag omgav det övriga med.

Mitt intresse för blommor kom redan när jag var ganska liten, och trots den tidens könsroller fortsatte jag att även när jag var pojke och tonåring plocka blommor till min mamma, inte alls bara på Mors dag. Jag tog långa blomsterpromenader till Juni och Nyland, lärde mig var man kunde hitta konvaljer, gullvivor och smörboll; visste i vilka dikes- och åkerkanter man lite senare kunde hitta de här trakternas vackraste vildblomma, styvmorsviol, av oss i de där trakterna felaktigt kallad för natt och dag.

Ganska tidigt i tonåren anlade jag en egen blomsterrabatt mellan Kjells potatisland och bäcken som rann genom ett hörn av tomten. Barriär mot bäcken var en stenmur, som jag själv byggde upp av stora stenar. Placeringen bidrog till att det sällan blev riktigt torrt i den här rabatten, och annars fanns det ju vatten på nära håll att vattna med. I den här rabatten frösådde jag jättemånga olika slags ettåriga trädgårdsblommor.

Ovan nämnda dotter Kerstin har ärvt detta trädgårdsintresse, som för övrigt också finns hos hennes mamma.

Dessutom är Kerstin blomestetiker av ett slag som jag känner igen mig själv i.

Något genetiskt arv i det här avseendet tror jag inte på. Är det ett arv, tror jag snarare att det är estetiskt.

En bild på mina blomsterflickor hittar du här.

Melodikrysset nummer 21 2011

Jag har förstås sett Disneys version av ”Djungelboken”, men att de gamar som förekom i dagens kryss – jag klarade dem med hjälp av ledbokstäver – hörde hemma där, kom jag på först när jag kollade på Google.

”Och flickan hon går i ringen” klarade jag däremot bums – det blir ju så med sånger man lär sig redan under skoltiden. Den förekommer också i dansen runt midsommarstången här i Öregrund – där deltar både barn och äldre.

Barn – mer konkret Stig Olins barn Mats och Lena – förekom också i Olins hit från 1953, ”På söndag”, som här skulle ge pluralen söndagar.

Lite äldre var väl flickorna i ”Flickor bak i bilen”, de som inte ville vara med om någon krock. Siw Malmkvist sjöng den här låten 1959, då den också låg på Svensktoppen.

Ungdomlig inriktning var det likaså på Lotta Engbergs melodifestivalvinnare 1987, ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som inför Eurovision Song Contest måste döpas om till det fullkomligt obegripliga ”Boogaloo, dansa rock’n rolla”. Ska man förstå att det eftersökta ordet var läskedryck, måste man gå tillbaka till originalet.

Melodifestivalvinnare, fast 2009, var också Malena Ernman med La Voix. Jag tycker fortfarande att den fick en obegripligt låg placering i Eurovision Song Contest.

Östen med resten gillar jag också, för bandets frejdighet. I dag hörde vi dem i ”Varför ska man leva för varandra”.

Två av ljudillustrationerna i dagens kryss hade samma rötter, Galenskaparna/After Shave, även om vi inte hörde någon av dem i original.

”Macken” hörde vi således i dag med Susanne Alfvengren.

Och på ”Man ska ha husvagn” hörde vi i dag en parodi, ”Man ska ha HD”, i Radio Västs ”Framåt fredag”. Här nöjde man sig för övrigt inte med en, utan det skulle vara flera husvagnar i svaret.

Från Sveriges västra sida kommer även Håkan Hellström, vars nya ”River en vacker dröm” vi fick höra i dag.

Evert Taube hade ju sitt hjärta både på västkusten och i Roslagen, men de två visor av honom vi hörde i dag hörde inte hemma i någondera. Om ”Albertina” heter det att ”det byggdes ett skepp uti Norden”. Och den glade bagaren som ältade degen i dagens andra Taube hörde hemma i italienska San Remo.

Lars Forssell har jag träffat personligen några gånger. Jag inledde mitt ordförandeår i socialdemokratiska Laboremus i Uppsala med att till vår recentiorsafton 1960 bjuda in Lars Forssell att tala över ämnet ”Att vara radikal i Sverige”. Sen följde jag honom som poet, som dramatiker, som polemiker; hustrun beställde för övrigt ett originalverk av honom till ett riksdagsjubileum när hon var talman – vi har båda, medan han fortfarande var någorlunda pigg, också mött honom i samband med några av Svenska akademiens sammankomster. Jag har skrivit en del om honom – kolla Kulturspegeln under Musik, Prosa & lyrik samt Sångtexter. Det ledde för övrigt till att jag fick en vänlig kommentar från hans son, Jonas Forssell. Allt detta som en introduktion till dagens Forssell-fråga: Hans svenska text till ett original av Leo Ferré hette ”Snurra min jord”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.