Sommar med Jonas Jonasson

Jonas Jonasson är journalist och författare men obekant för mig. Expressen, där han har jobbat, har egentligen aldrig varit min tidning, men hur kommer det sig att jag inte känner till en bok, som har sålts i häpnadsväckande 650.000 exemplar i Sverige och dessutom har sålts till 20 länder? En förklaring kan vara att jag skaffar mig information om nya böcker genom att läsa stockholmspressens kultursidor, och där recenserades den aldrig. En annan kan vara att den har getts ut av Piratförlaget, vars bestsellerism jag misstror. Men kanske har jag alltså gått miste om något genom att inte vara en av de många som har köpt ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Kanske är den rolig; åtminstone Jonas Jonasson själv var bitvis ganska underhållande att lyssna på. Däremot inte särskilt djup – det förekom livskriser och en skilsmässa i den här Sommar-berättelsen om hans liv, men som lyssnare berördes jag inte av den smärta det här säkert har åsamkat honom.

Musikvalet var, bortsett från Herbert von Karajan, lättsamt men satte kanske inte några djupa spår ihop med den muntliga framställningen: The Beatles, Jakob Hellman, Bachman Turner Overdrive, Monica Z (i ”Donna Juanita”), Mott the Hoople, Hank Williams.

Som avslutning fick vi höra Helen Sjöholm och Tommy Körberg med BAO i ”Nu mår jag mycket bättre” – och det var ju bra!

Melodikrysset nummer 27 2011

I dag hände något jag aldrig har varit med om förut: Jag försov mig och vaknade först när Melodikrysset just hade börjat. Barnbarnen, som är hos morfar och mormor i två veckor, väckte mig som tur var, och jag fick liv i radion redan under andra frågan, den om en kärleksaffär i militär miljö: filmen i fråga heter ”En officer och en gentleman”. Den har förekommit tidigare i Melodikrysset.

Jag hade ju då missat första frågan, men i snabbgenomgången visade den sig vara busenkel: Vi hörde Jularbo-valsen ”Drömmen om Elin”. Den har också förekommit tidigare i Melodikrysset, faktiskt så sent som i år.

Ernst Rolfs ”Lägg dina sorger i en gammal säck” (1917) har vi också hört förut i Melodikrysset. Dess förlaga, från 1915, heter ”Pack Up Your Troubles In Your Old Kit Bag”. Melodin har också varit med i en film, ”Ryska snuvan”.

Och för att fortsätta på upprepningstemat: Också Mats Paulsons ”Fredriks gånglåt” har tidigare varit med i krysset; du kan förresten hitta texten ovan under Kulturspegeln, Melodikrysset. Mats hade jag lite kontakt med en gång i världen, när jag arbetade med min sångbok ”Joe Hills sånger”. Mats har nämligen också gett ut en Joe Hill-skiva.

Louis Armstrong har jag ett långt musikaliskt förhållande till; bland annat spelades han när jag gick på danskurs i Sundsvall en gång i världen. Jag har skrivit om samlingsboxar med hans musik och om hans självbiografi – du hittar även detta ovan under Kulturspegeln, fast under Musik. I dag hörde vi honom i ”What a Wonderful World”.

”Hej hå, hej hå, vi nu till gruvan gå” sjunger de sju dvärgarna i Disneys ”Snövit”, och då går de förstås genom en ort. Den här filmen har jag sett själv och även med barnen.

Att det var Miss Li som sjöng ”Oh Boy” kunde man ju inte ta miste på. Jag gillar henne, inte bara för att jag har sett och hört henne live på en socialdemokratisk partikongress.

Lena Philipssons ”Det gör ont” från Melodifestivalen 2004 kan man ju inte heller ta miste på ens om den som i dag framförs på engelska.

Som en övergång till de (för mig) lite svårare frågorna kan vi ta ”Amelia” med Tommy Nilsson. Men det skulle ju vara ett flicknamn, och en bra tumregel i fallet Eldeman är att man, om man är osäker, alltid kan testa om det möjligen är Tommy Nilsson.

Magnus Uggla har jag lyssnat en del på, men jag kan mer om honom som Karl Gerhard-tolkare än som låtskrivare. Så det krävdes lite möda att komma på att den spelade svenska poplåten heter ”Varning på stan” och innehåller den språkligt märkliga frasen ”Let’s go ner på stan”.

Varken Idol eller Idol-Ola Svensson ingår i mina musikaliska domäner, men Google hjälper: Det var han som sjöng ”Natalie”.

Förr i världen var det inte Idol i TV som gällde utan radions ”Upp till tretton” med Ulf Elfving. Jag har väl egentligen aldrig lyssnat på det programmet heller, och jag är notoriskt usel på signaturer – men den här gången dök i alla fall programtiteln fram ur minnets dunkla gömmor.

Nu ska jag äntligen raka mig, duscha och sen äta en mycket försenad frukost.

* * *

Är du på jakt efter ett svar till senaste Melodikrysset? Prova med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Karin Broos

Jag känner personligen inte till Karin Broos’ bildkonst men har förstått att hon, egentligen ganska sent i livet, har haft stora framgångar. Däremot kände jag omedelbart igen mig i det sjuttiotal som var hennes utgångspunkt som någorlunda vuxen människa: en attityd där studier inte längre sågs som den självklara vägen (till ett välbetalt yrkesarbete), resor som ibland mer innebar flykt än ett sätt att erövra andra länders kultur och historia, en ny attityd till droger och så inte minst en revolutionerande musik.

Många av de artister och grupper hon spelade är ett med den epok hon skildrade: Bob Dylan, Leonard Cohen, Neil Young, The Rolling Stones. Men praktiskt taget all musik hon spelade var mycket bra, och det allra mesta av den kom från den här tiden eller knöt an till den musik som då spelades.

Karin Broos’ Sommar-program var trots sin tydliga tidsbakgrund inte uttalat politiskt, men naturligtvis hörde hennes förhållningssätt – en tjej från en framgångsrik akademikerfamilj flyttar ut på den värmländska landsbygden till en kåk utan WC och vatten och där det går hål i golvet – hemma i det som döptes till gröna vågen. Själv har jag aldrig fallit för den här trenden, inte heller för det övriga sjuttiotalistiska med undantag för musiken, men det var faktiskt välgörande att få lyssna till en människa som framhärdade i sina grundvärderingar från då, till exempel att materiell framgång inte är allt här i livet och att konst och fritt skapande har ett egenvärde.

Sommar med Sven Nylander

Jag läser ju inte sportsidor eller ser idrottsinslag i TVn, så Sven Nylanders karriär som häcklöpare vet jag inte mycket om. Men eftersom jag har föresatt mig att lyssna till, och försöka förstå, samtliga sommarpratare, hör jag ändå beredvilligt på när han talar om tävlandet och annat som har med hans sport att göra. Tyvärr griper det här ämnet mig inte den här gången heller, fast jag så gärna hade försökt förstå, om han på ett tillräckligt intressant sätt hade lyckats berätta om sina drivkrafter.

Mycket mer dramatik bjöd då hans andra huvudämne, det faktum att han greps av polis för knarkbrott. Framför allt: hur kom det sig att han, som dessutom arbetade för stiftelsen Ren idrott, upprepade gånger själv använde kokain? Det är förvisso bra att han efter avslöjandet tog sig ur sitt knarkmissbruk, men jag tyckte att man aldrig fick klart för sig, varför han drogs till kokainet.

Trots det dramatiska ämnet blev det alltså ett häpnadsväckande intetsägande program, och jag tyckte inte heller att musiken han spelade kändes särskilt angelägen. Dock noterar jag att Timbuktu förekom också i dagens program.

Sommar med Henke Larsson

Jag har noll intresse för idrott, läser till exempel aldrig någonsin sportsidor. Det här var, på den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, känt också bland mina arbetskamrater, och jag minns att en av dessa, Bo Krogvig, vid ett tillfälle testade djupet av min okunskap genom att hävda att Henke Larsson var bror till Åsa Larsson, en blond och blåögd dam på hans avdelning.

Henke Larsson berättade i dagens Sommar-program att hans far kommer från Cap Verde, och har man sett bilder på honom är det svårt att dra slutsatsen att han skulle vara bror till just en blond småländska. I Skåne är han dock född och uppvuxen, vilket hörs på idiomet. Han berättade också i sitt Sommar om hur han med knytnävarna resolut försvarade sig, när han i unga år utsattes för mobbing.

När det gäller Sommar-programmen har jag föresatt mig att lyssna på dem utan förutfattade meningar, vilket i det här fallet alltså ledde till att jag fick mig till livs mer fotboll än jag sammanlagt har fått under årtionden. Jag förstår, och respekterar, att det här temat intresserar en massa andra människor, men mig, kallsinnige, lyckades Henke inte omvända.

Det som i stället gjorde intryck på mig var hans berättelse om den döde, yngste brodern, ett levnadsöde som uppenbarligen har lämnat ett djupt sår inom honom. Medan Henke skördade segrar på fotbollsplaner runt om i Europa, knarkade lillbrorsan ihjäl sig, trots hjälp med pengar och stöd på andra sätt, inklusive försök att sätta gränser. Och inte heller i dag tycks Henke ha hittat någon nyckel till varför det gick som det gick.

I de här styckena var programmet känslostarkt och mycket hörvärt, också för personer som likt mig inte är ett skvatt intresserade av fotboll. Fast ibland hade jag även här en känsla av att inte komma tillräckligt långt ”Under ytan”, för att citera titeln till en Uno Svenningsson-låt han spelade.

Bland det som Larsson spelade fanns sins emellan ganska olika artister som Peter Lemarc, Veronica Maggio och Bob Marley, och jag funderade, åtminstone till att börja med, över om det här helt och hållet var hans egna val. Men bland låtarna fanns också sådana som hade en personlig anknytning till honom: i fallet Cesaria Evora med ”Cabo Verde manda mantenha” är samabandet ju uppenbart. Och med Timbuktu, en annan skåning, delar han erfarenhet av den här landsändans mindre generösa sidor.

Melodikrysset nummer 26 2011

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svårare.

Vem kände till exempel inte igen barnvisan ”Imse Vimse spindel”?

Och så vet man ju erfarenhetsmässigt, att när Eldeman spelar någon filmmelodi, kommer den väldigt ofta ur en James Bond-film. I den här rullen, där Spectre har stulit två atombomber, sjunger Tom Jones titelmelodin ”Thunderball”, på svenska ”Åskbollen”.

Mer film: ”En fattig trubadur” skrevs av Alvar Kraft och sjöngs av Edvard Persson i filmen ”Vart hjärta har sin saga” (1948). Senare har den här sången, med refrängraden ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”, blivit känd också i Cornelis Vreeswijks version.

Den enda fråga som i dag beredde mig visst huvudbry var låten med Shakira. Men ledtråden att sångerskan ursprungligen kommer från Colombia ledde mig in på rätt spår. Hennes fullständiga namn är, har jag inhämtat på Google, Shakira Isabel Mebarak Ripoll.

Lady Gaga är däremot, trots sitt namn, Stefani Joanna Angelina Germanotta, född i New York, som ju rymmer många med italienskt påbrå. Henne hör man i dag nästan överallt, så det var inte särskilt svårt att lista ut vem som sjöng ”Born This Way”.

En annan artist, Dame Edna, är inte born this way, det vill säga som dam. Bakom kjolarna döljer sig en man, Barry Humphries. I dag hörde vi henom i ”Wanna Dance With Somebody”.

Men Bryan Ferry, här i ”When Somebody Says You’re Wonderful”, slår, om ni frågar mig, alla de tre senast nämnda. Här var han soloartist – annars är han också känd från Roxy Music.

Som övergång till de återstående, svenska bidragen kan vi ta ”Barndomshemmet”, vars rad ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” skulle ge det sökta ordet, säd. Den slog igenom stort på svenska i Ernst Rolfs insjungning 1929 och i bröderna Björlings 1930, men Karl-Ewerts text är en svensk version av ”On the Banks of the Wabash, Far Away”.

Andra till ursprunget svenska låtar fick vi i dag i stället höra på engelska.

Britt Lindeborgs och Roger Wallis’ ”Judy min vän”, som Tommy Körberg vann Melodifestivalen med 1969, fick i den engelska version som spelades i dag titeln ”Dear Mr. Jones”.

Också Per Gessles ”Gå och fiska”, som här skulle ge ordet rensa, fick vi i dag höra i engelsk version.

Så då kan det ju vara lämplig att fortsätta på den engelska linjen: ”Engelska flottan har siktats vid Vinga” heter det i en känd Lasse Dahlquist-melodi, vars titel är ”Oh boy, oh boy, oh boy”.

Musikalen med ABBAs alla hits har jag sett på Broadway, så det är klart att jag känner igen ”The Winner Takes It All”. Såg ni förresten Benny Andersson i ”Allsång på Skansen” här om kvällen? Tillfrågad där om någon person som hade gjort ett djupt intryck på honom, nämnde han Olof Palme.

Sen är det då något av det svenskaste av det svenska kvar att redovisa, Evert Taube. Men som så många riktigt stora svenska pesonligheter hade han förlorat sitt hjärta även till andra delar av jorden, gjorde bland annat många och långa resor i Italien. Många av intrycken därifrån blev till visor som är en del av den svenska sångskatten. Ett fint exempel spelades i dag, ”Natt i Ligurien”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 25 2011

Efter störtregnet i förrgår klarnade det upp, och vädret på midsommarafton blev riktigt fint här i Öregrund. Som seden här bjuder, gick vi till Hembygdsgården för att se midsommarstången resas och se dansen kring den. Det var roligt att se både barn och äldre hoppa omkring som små grodor – men nog var det väl en groda också när försångaren lockade deltagarna att sjunga ”Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru kär” (i stället för ”skär” – men att det ordet kan ha en annan betydelse än beteckningen på en färg vet väl folk inte numera).

Lite kul var det att ett par av midsommarfirarna vänligt hälsade på mig för att tala om att de brukade gästa min blogg för att kolla vad jag skriver om Melodikrysset.

Midsommardag eller inte – Melodikrysset missar jag inte.

Men nog tyckte jag att det fanns knepigheter i dag också.

Amanda Jenssen hör till exempel inte till de sångerskor jag brukar lyssna på, men det var alltså hon som sjöng ”Happyland”.

Som så ofta hade jag problem med den amerikanska TV-serien, den som i det här fallet utspelade sig i ett annat land än USA. Att det måste vara i Korea och således vara fråga om MASH (som jag faktiskt har sett delar av för länge sen) kom jag på först när jag hade löst operafrågan, närmare bestämt att den vi hörde i Giaccomo Puccinis ”Tosca” var tenoren Andrea Bocelli.

Operabalettföreställningen ”Svansjön” har jag sett flera gånger, men jag hade initialt svårigheter med att komma på vad det var som publiken enligt Eldeman såg. Ett slag verkade ordet ”balettskor” gå in, men så kom ett lodrätt svar och förstörde det. Jo, ”ballerinor” skulle det i stället vara!

Jag måste också bekänna att min förtrogenhet med Michael Jackson är bristfällig. Men det var alltså honom vi hörde i ”Billie Jean”.

En oboe känner jag däremot igen. Leonard Arner trakterade en sådan i musik av Poulenc.

Och svaret Just D kom jag faktiskt på redan innan jag hade hört dem i ”Tre gringos”.

Fast själv gillar jag mera Sara Varga. Jag tyckte hon fick en orättvist låg placering i årets melodifestival med sin ”Spring för livet”.

Om hon är ung är Tom Jones slitstark. Det var väl knappast någon som inte kände igen honom i gamla kära ”Delilah”.

Slitstark i melodikryssammanhang är också Pierre Isacsson, så även ”Då går jag ner i min källare” från 1974.

Också Lee Hazelwood har förekommit i ett antal tidigare kryss. Men vem var det han sjöng duett med i ”Vem kan segla förutan vind”? Jo, Nina Lizell.

Barnvisor brukar sitta i mitt musikminne, särskilt om jag själv har sjungit dem under min egen skoltid. Så jag känner genast igen ”Veva, veva positiv”, vet också att det förekommer en apa i den.

Kvar att redovisa är då en sång som finns med i min egen sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”: Olle Adolphsons och Beppe Wolgers’ fina ”Mitt eget land”. Du hittar hela texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Men jag kan ändå inte låta bli att avsluta med ett textavsnitt, som känns särskilt angeläget i dagens Sverige:

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla, som alla gömmer,
på den är din hand ett svar.

Gemenskap och glädje önskar jag er alla denna midsommar!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I juninatten

En av de vackraste dikterna jag vet om de ljusa juninätterna, de vars kulmen vi når just nu, är den här:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Fast just i dag är det inte så där. Här i Öregrund har det regnat ymningt större delen av dagen. När jag skulle gå till Konsum och handla, satte jag på mig regnrock, men det hjälpte ändå inte: Jag blev våt inte bara i håret utan också upp till knäna; byxbenen klibbade vid underbenen. En liten pojke svischade på hemvägen förbi mig på cykel – cykeln åstadkom svallvågor i den långsträckta pöl han cyklade i – och när hans far hann i kapp mig, frågade jag honom om det inte hade varit bättre med vattencykel.

På Konsum handlade jag färsk böckling från Stora Risten fisk här i Öregrund. Den blev lunchmat tillsammans med kokt färskpotatis. Till middag lagade jag en fisksoppa på torsk, också den från havet här utanför – vi köpte den av en ortsbo som själv hade fiskat den.

Det här hör till den kulinariska lyxen med att bo i ett kustsamhälle. Sen barnsben är jag van vid att äta mycket fisk och färsk fisk – min pappa var yrkesfiskare i min barndom och fortsatte även sedan att fritidsfiska, bland annat dra not.

Han och vår hyresvärd i Juniskär, Kjell Nordin, rökte själva till exempel sik och abborre, det senare kanske den godaste rökta fisk som finns. Gravad sik tycker jag för egen del är vida godare än gravad lax, för att fortsätta på den här linjen.

Efter middagen flyttade vi ut på glasverandan. Birgitta har tvättat gardinerna till midsommar, och i kväll strök hon och satte upp de vita gardinerna i de mörkblåmålade fönstren på glasverandan.

Medan hon strök, lyssnade vi på en CD med Gidon Kremer, violin, och Oleg Maisenberg, piano: ”Duo Recital”. Kremer är en favorit; vi har mängder av skivor med honom och har också hört honom live på Konserthuset i Uppsala. Här hörde vi honom och Maisenberg spela Prokofiev, Schubert, Webern, Beethoven och Kreisler.

För egen del satt jag i min nicaraguanska gungstol, en av tre som Birgitta hade med sig hem från ett besök i Nicaragua – stolarna är köpta av tillverkaren i lösa delar och hoplimmade av mig – och lyssnade på musiken. Blicken svepte då och då genom glasverandafönstren ut i junikvällen, vilade ibland på den nu väldiga hasseln, som vår nu döda vän Inga-Lill hämtade hit från Gräsö, och även på den japanska katsuran, som Birgitta fick som tack för sina insatser för att rädda Göteborgs botaniska trädgård.

Nu hade det slutat regna.

Och se: himlen ljusnade.

Juni natt blir aldrig av. Det blir nog midsommar i år också.

Dubbelt födelsedagsfirande

Vår Anna fyller år den 14 juni, jag själv den 19 juni. I år hade Anna 50-årsdag, och den firades i stället lördagen den 18de för att göra det möjligt för många att komma och uppvakta och delta i födelsedagsmiddagen på kvällen. Festligheterna hade förlagts till Bygdegården Anna Wittlock, Eriksbergsgatan 8 i Stockholm; mellan klockan 14.00 och klockan 18.00 var det öppet hus, och sen blev det middag för dem som hade anmält att de ville vara med om det också.

Syskon, barn och andra närstående hade bildat festkommitté och förberett alltihop, och det flöt som en dans. Vädret var nådigt, och mottagningen kunde därför förläggas till en öppen innegård, som snart fylldes av gratulanter. Det dröjde inte länge förrän presentbordet dignade av presenter.

Jag tror inte att någon tycker illa vara, om jag särskilt nämner ett bidrag, som gjorde den här festen till den succé den blev: Annas syster Kerstin anlände från Uppsala med en bil packad med kakburkar, egna samt lånade av oss och andra. Men det var inte burkarna utan innehållet som var så imponerande: Kerstin hade valt att hylla sin syster på hennes 50-årsdag genom att baka 50 olika sorters kakor. Och det var verkligen inte nödtorftigt maskerade varianter av samma kakor det handlade om. Alltsammans, smak, utseende, färg och så vidare, gjorde ett fantastiskt intryck på de församlade – alla talade om de här kakorna. Jag kan åtminstone bjuda er på bilden av dem på Kerstins blogg, här.

Senare blev det buffémiddag också. Många hade bidragit med egna läckerheter.

Det hölls förstås tal till födelsedagsbarnet. Här vore många värda att nämna, men jag vill särskilt nämna två. Mamma Birgitta höll ett långt tal direkt ur hjärtat, och så imponerade en mindre van talare – yngsta dottern Ella – stort på oss allesammans. Sen bör jag nog också nämna mellandottern Amanda, som höll ihop programmet under hela middagen och dessutom spelade Beethoven för oss på piano.

Men vad som var så påfallande – både om man ser till alla uppvaktande och till talen senare på kvällen – var den personliga och ytterst hjärtliga tonen. Anna har haft roller även i det offentliga livet, men till den här födelsedagsfesten var det ingen som kom av ämbetsplikt. Alla kom för att de tyckte om Anna och i olika skeden av hennes liv hade varit hennes vänner.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få träffa en av Annas barndomsvänner, Ammis, som bodde ovanför oss på Idrottsgatan i Uppsala, där vi för övrigt fortfarande bor. Henne talade jag länge, länge med, både om forna tider i barndomens Uppsala och om vad livet senare har burit med sig.

Andra stannade kvar ännu längre, men vi gamlingar valde att åka hem när taffeln bröts. Vi fick skjuts av Annas pappa Bengt och hans fru Inger och tog först en sväng förbi Annas hus i Rinkeby för att lämpa av några bougainvilleor Anna hade fått i present. Eftersom det hade hunnit bli så sent, fortsatte vi inte till Öregrund utan stannade över natten i Uppsala.

På söndag morgon – den 19 juni – blev jag själv uppvaktad på sängen av Birgitta. Det var nämligen min 74-årsdag. Jag fick en morgonpresent, en väldigt fin ny marimekkoskjorta, och sen blev det – som seden är i vår familj – smörgåsbakelse till morgonkaffet. Den räckte även till lunch åt mig, när jag hade löst Melodikrysset.

Birgitta hade för sin del åkt före till Öregrund för att kunna ta emot mig med födelsedagsmiddag, blommor och presenter. På köksbordet stod till exempel en praktfull bukett med röda pioner och vita albarosor. Och så öppnade jag, långsamt och njutningsfullt, paketen med böcker och DVD-filmer; vi såg förresten en gammal italiensk film bland dessa senare på kvällen.

Bland böckerna fanns en barnbok med sånger illustrerade av Elsa Beskow, skrivna och tonsatta av Alice Tegnér. Den läste jag i sängen, och jag tror inte att det bara var cognacen och whiskyn jag fick som lockade mig att sjunga några av dem högt.

Melodikrysset nummer 24 2011

Jag var alltså i Stockholm i går, på kalas för vår Anna som fyllde 50 år här om dan.

Vi kom till lägenheten i Uppsala först sent på kvällen, så det fanns ingen möjlighet att då ge sig i kast med veckans melodikryss. I stället har jag, på en lite konstrande dator, i dag lyssnat mig igenom webbsändningen.

Det här krysset innehöll verkligen lustiga kast.

Näst sist spelade Anders Eldeman Evert Taubes ”Knalle Juls vals” från 1953, som dessutom skulle ge något för årstiden mycket atypiskt, gran.

Men vi fick också höra Carl Anton (Axelsson) sjunga sin fina ”En tango i Ladängsviken”, med en text som doftar midsommarnatt. Carl Anton har jag för övrigt hört live på socialdemokratiskt valmöte i Stockholm, också sett honom på partiexpeditionen när han var uppe och träffade Mona Sahlin.

Somrigt och samhällsengagerat passar också in på den brittiska gruppen Coldplay, som vi i dag hörde i ”Strawberry Swing”. Den här gruppen har bland annat engagerat sig i Band Aid och för Amnesty.

Jag såg att många hade varit inne på min blogg i går, uppenbart för att se vad jag hade kommit fram till i fråga om det här krysset, och jag kan förstå det: det var bitvis rejält svårt.

Vad man för egen del tycker är svårt beror ju av vad man lyssnar på, men i det här krysset spelades en låt som – trots att den svenska versionen har gjorts av en gammal schlagerräv, Gunnar Wiklund – beredde mig en del besvär. Bill Furys original hette ”I Will”, men vad hette Wiklunds svenska cover? Jo, ”Tyvärr”. Den gjordes 1962 men har inte avsatt några märkbara spår hos mig.

Gamla filmer brukar också vara mitt bord, inte minst om Fred Astaire dansar i dem. Och en av hans partners, Ginger Rogers, beundrade jag gränslöst redan som mycket ung – jag hade ett foto av henne i ett ärvt filmstjärnealbum, ”Filmens stjärnor”. Men det tog sin tid för mig att komma på att de här båda tillsammans gjorde ”Change Partners” – byta partner – i filmen ”Carefree” från 1938.

Peter Settman har jag regelbundet sett i ”Så ska det låta”, men jag har faktiskt aldrig sett hans och Peter Granbergs TV-serie om Ronny och Ragge. Här underlättades dock lösandet av att de här båda rollfigurerna förekom i sångtexten.

Ena halvan av det här kryssets enda dubbelfråga beredde mig också visst huvudbry. Den andra delfrågan illustrerades av Kai Gullmars (Gurli Maria Bergströms) och Gus Morris (Gustaf Wallenius) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, som ursprungligen fanns med i filmen ”Adolf i eld och lågor” från 1939. Men vad var det vi hörde på spanska? Jo, det måste ha varit ”Sweet Home Alabama”, en låt som Lynyrd Skynyrd gjorde i original 1974.

Veronica Maggio har jag förstått har fått ett rejält genombrott med sin nya platta ”Satan i gatan”, för övrigt ett uttryck som min dotter Kerstin ibland använder på sin blogg. ”Nöjd”, som nu spelades, är äldre – men det var ju inte särskilt svårt att knäcka hennes efternamn, när det till slut fattades bara ett G i det.

Riverdance var också lätt som en plätt – dem har Eldeman spelat tidigare.

Cat Stevens (även känd som Yusuf Islam) såg jag som gäst hos Skavlan. Här fick han sjunga ”Another Saturday Night”. Hans insjungning är från 1974, men låten är äldre än så, från 1963.

Sen är det bara svenska schlager kvar.

Det vill säga, ”Leva livet”, som Lill-Babs låg på Svensktoppen med 1963, är inte från början en svensk låt: Stikkan Andersson satte svensk text till Lesley Gores ”It’s My Party”.

Däremot är ”Tusen och en natt” svensk, den svenska vinnarlåten i Melodifestivalen 1999, framförd av Charlotte Nilsson, senare Perrelli. Svarsårtalet skulle här skrivas med bokstäver, nittionio.

Och så går vi då i mål på Arlanda, ett något oegentligt flygplatsmål, eftersom det flygfältet inte fanns 1943, när Jules Sylvain och Waldemar Dahlquist skrev sin ”Flygarevalsen” (”Hemåt på stolta vingar”).

Nu ska jag bege mig till Öregrund, dock inte per flyg utan med buss 811.

Birgitta har åkt i förväg för att förbereda födelsedagsmiddag; jag fyller 74 i dag.

I morse uppvaktade hon mig här i Uppsala med smörgåstårta och en ny, fin marimekkoskjorta.

Men jag anar att det kommer mera, när också jag har hunnit ut till Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.