Melodikrysset nummer 49 2011

Det är klart att det finns artister som, på grund av sin popularitet eller omfattande produktion, måste få återkomma då och då i Melodikrysset. Ted Gärdestad är ett exempel. Så jag har ingenting emot att vi i dag fick höra hans ”Angela”.

Men nog känns det lite fantasilöst att vi så snart igen får höra Hagsätra sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt. Detta inte sagt för att jag ogillar deras ”I dag kommer aldrig mer”.

Och hur många gånger har Riverdance förekommit i Melodikrysset?

”Streets of London” (på svenska ”Gatorna på Söder”) har vi också hört tidigare i krysset – den här gången skulle vi ange var, i lite vidare bemärkelse, innehållet i sången utspelar sig: i England.

Från England kommer också Britney Spears, som jag för egen del inte är lika förtjust i – men vi fick i alla fall höra en ny låt, ”I Wanna Go”.

Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, som i dag skulle ge singularen öga, har i och för sig spelats tidigare i Melodikrysset den också, men eftersom man annars inte hör den så ofta, är min fördragsamhet högre i det här fallet.

Marschmusik förekommer inte så ofta i Melodikrysset. Men det är ju roligt med variation, så i dag fick vi lyssna till ”Södermanlands regementes marsch”, som skulle ge oss svarsordet Södermanland.

Py Bäckman förekommer nog oftare än vi kanske uppmärksammar i Melodikrysset, eftersom hon skriver låtar åt andra. Men i dag fick vi höra henne sjunga själv, bidraget till Melodifestivalen 1992, där hon kom femma med ”Långt härifrån”. Eftersom jag i går var på begravning av en person, som arbetade hos Olof Palme, går mina tankar i dag osökt till den stora och vackra krans Py och Dan Hylander hade skickat till Olof Palmes begravning. Schlager kan ibland vara samhällsfrånvända, men schlagermakare måste för den skull inte automatiskt vara samhällsfrånvända.

Ett annat exempel på detta är den gamle schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, signaturen Fritz Gustaf – det var han som skrev den svenska texten till ”Den gamla spinnrocken”, den som skulle leda oss till verbet spinna. Han var stor i schlagerbranschen och gav även ut sångboken ”Svenska schlager” på Prisma, som också gav ut mina politiska sångböcker. Det visade sig att även Fritz Gustaf livet igenom hade samlat på politiska sångtexter, en kollektion som han bar till förlaget i form av tre knökfulla A 4-pärmar. Det här var förstås alldeles för mycket för att rymmas i en bok, så jag fick i uppdrag av förlaget att hjälpa honom göra ett representativt urval. Det gjorde jag, och han accepterade i stort sett rätt över mina val. Så kom hans sångbok ”Arbetets sånger” (1974) till.

Lasse Dahlquist är ett av de stora namnen i svensk populärmusik, så det är ganska naturligt att han då och då förekommer i Melodikrysset. I dag fick vi höra en sång av honom som inte hör till de allra mest spelade, ”Morfar har berättat”.

”Elvira Madigan” är ju ett av de vanligaste skillingtrycken, så frågan om den klarade väl de flesta. Får du lust att läsa texten, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter. Under Kulturspegeln, Film, hittar du också min recension av Bo Widerbergs film om Elvira Madigan.

Då har det slumpat sig så, att det enda som återstår att redovisa är svaret på dagens TV-serie-fråga, som man skulle identifiera med hjälp av signaturen. Det brukar inte vara min starka sida, men den här serien, Miami Vice, har jag faktiskt sett, med visst nöje.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Tidig luciakonsert

Jag har redan upplevt årets första luciatåg. Och det är inte vilket luciatåg som helst: I går kväll var vi Domkyrkan och såg ett nästan oändligt luciatåg – Uppsala musikklassers – ringla både genom sidogångarna (då uppdelat i två) och sen, dubbelt så långt, skrida uppför mittgången. Och alla i det här väldiga tåget sjunger – de som deltar är ju flickor och pojkar från musikklasserna.

Vi – eller rättare sagt min hustru, men jag får följa med – får varje år inbjudan till den här konserten, därför att hon, när musikklasserna för ett antal år sedan hotades av nedläggning, hjälpte till med att skapa nödvändigt politiskt stöd för att den här verksamheten skulle kunna fortsätta. Det gör att vi varje år får reserverade biljetter långt fram i Domkyrkan och följaktligen ser och hör mycket bra, en viktig sak ju äldre man blir.

Luciakonserten omfattar ett par dussin lucia- och julsånger, några av dem på engelska men de flesta på svenska, även om väldigt många av dem som vi räknar som svenska i själva verket har en förlaga på annat språk. Psalmerna ”Stilla natt”, ursprungligen en tysk julsång, och ”Härlig är jorden”, vars melodi är en schlesisk folkvisa och texten ursprungligen dansk, är ett par kända exempel.

Som församlingssång sjöngs ”Nu tändas tusen juleljus” – den är faktiskt helt svensk till ursprunget. Jag sjöng inte med – men det berodde inte på att det var så mörkt under den unisona sången, att det inte gick att läsa den utdelade texten; jag är inte troende och brukar därför inte sjunga med i psalmer. Men självfallet kan jag den här texten allt sedan små- och folkskoletiden, då vi lärde oss viktiga psalmer utantill.

Varför går jag då på den här årliga julkonserten, där hela repertoaren i grunden är kristen?

Naturligtvis för att musikklasserna sjunger fint men också för att lucia- och julsångerna också för mig som inte delar den tro de predikar är en del av en mer än tusenårig, i många avseenden framför allt tidigare av religion starkt präglad miljö, en kulturmiljö som också är min.

Några av de här psalmerna och sångerna har dessutom mycket vacker melodi, och även en ateist som jag kan uppskatta det poetiska i psalmtexter, som uttrycker trosuppfattningar som inte är mina.

En som vanligt trivsam Caprice – men med en del lite för lättviktiga saker

Under veckohelgen genomförde OD, Orphei Drängar, ett antal capricer i universitetsaulan – Birgitta och jag var på lördagens andra föreställning.

De här capricerna, med sin karaktäristiska blandning av högt och lågt, tilltalar mig som ju gärna vandrar mellan musikgenrerna – men ska jag vara uppriktig, tyckte jag nog att årets variant innehöll lite för lite av riktigt njutbar körmusik.

Dock: jag gillar mycket estländaren Veljo Tormis och njöt av att få lyssna på hans ”Hamleti laulud II” (Hamloets sånger II) respektive ”Diptych”. En ung ODist, liksom jag av estnisk börd, kom fram till mig i pausen och berättade, att OD just håller på att färdigställa en Veljo Tormis-CD.

I framförandet av Tormis’ sånger kom verkligen Cecilia Rydinger Alins förmåga att få ut det bästa ur OD till sin rätt.

Också en del annat körmaterial, som ”Loch Lomond” med Henrik Stolare som solist och shantyn ”High Barbaree”, var hörvärda, så också en lekfull förvanskning av en sång ur ”Fem myror”, här på temat ”Det Oet i OD som gör det”.

Som vanligt kryddades capricen med soloinsatser av inlånade artister. Först kom Pernilla Andersson, och hon var faktiskt överraskande bra; hon sjöng bland annat Burt Bacharach. Sen sjöng Peter Jöback sånger av bland andra Jacques Brel och Leonard Cohen. Fast själv tyckte jag att det blev ännu roligare när de tillsammans gjorde Björn Lindroths och Bengt-Arne Wallins vinnande bidrag i Melodifestivalen 1966, ”Nygammal vals”, den som framförd av Lill Lindfors och Svante Thuresson kom tvåa i Eurovision Song Contest.

Därmed har jag väl också gjort klart att jag gillar lekfullhet och stilblandningar i capricerna.

Men i ett par avseenden tyckte jag att det här gick snäppet för långt.

Dels tycker jag att Backstreet Boys, ”Grease” och Eric Saades melodifestivalvinnare 2011 inte riktigt hör till det jag vill höra med just OD, om nu alls.

Dels tyckte jag – förlåt OD! – att årets sammanbindande tema, de sju dvärgarna och de sju dödssynderna, bitvis kändes lite krystat.

* * *

När vi kom ut efter konserten, möttes vi av ett isande kallt och blött vinterregn, men som tur var stod bussrna som skulle gå upp till slottet på plats.

Vi kan gå på Stor-OD på Uppsala slott, eftersom Birgitta är så kallad moster i OD. Det här betyder också att vi tillsammans med andra mostrar och farbröder samt ODs ledning och gästartister placeras vid honnörsbordet. Mitt emot oss hade vi till exempel ärkebiskopsparet Anders och Kajsa Wejryd – hon visade sig känna till min blogg genom, ja gissa – Melodikrysset. På min vänstra sida hade jag Gunilla Stenman Jacobsson och Carl-Olof Jacobsson – Birgitta samarbetade nyligen med honom om sitt musikprogram i Missionskyrkan. Och på Birgittas högra sida satt Thomas Thornquist och Ingrid Iremark, som vi snart kommer att träffa igen i ett betydligt sorgligare sammanhang, gamle vännen Sören Thunells begravning nästa fredag, 9 december klockan 13.00 i S:t Olovsgården i Köping och säkert också vid den efterföljande minnesstunden i Folkets hus.

Men för att återvända till mindre sorgliga saker: Under middagen på slottet undfägnades vi med både tal av ODs Hans Dalborg, en av Sveriges bästa och – viktigt – roligaste talare, och med god mat och dryck.

Vi hade redan på väg upp till festsalen försetts med var sitt glas Graham Beck brut från Västra Kapprovinsen i Sydafrika. Till förrätt bjöds paté på gös och röding med syrad gurka i yoghurt, serverad med honungsbröd, och till det drack vi Slottslager från Slottskällan i Uppsala och – i vårt fall – bäsk. Till huvudrätt fick vi helstekt hängmörad entrecôte med rödvinssmörgås och provençalsk potatis samt säsongens grönsaker plus Jacobsdal Pinotage 2008, ett rött vin från Stellenbosch, Sydafrika. Därefter frestade man med äppelparfait med varm vaniljsås och pajsmulor, och det kunde jag inte motstå, men eftersom jag är diabetiker, drack jag inte upp allt det ungerska efterrättsvinet, Tokaj Orémus 2008 late harvest. (Jag kan lugna dem som oroar sig för min hälsa, att jag bara hade 5,2 vid blodsockermätningen på söndagsmorgonen.)

Men det finns ytterligare en ingrediens i ODs middagar, som gör dem alldeles speciella: ODisterna sjunger, ibland spontant men oftast anförda av Cecilia Rydinger Alin, Stefan Parkman och andra – vi kan se dirigenterna agera från nära håll, eftersom också de förstås sitter vid honnörsbordet. Och sådant som att se till exempel Carl-Olof Jacobsson kliva upp på sin stol och där så småningom kränga av sig fracken allt medan han och andra med inlevelse sjunger ur Gunnar Wennerbergs mycket uppsalaspecifika ”Gluntarne” är en fest både för öronen och för ögonen.

För allt detta tackade så småningom landshövdingen, Peter Egardt, som har mer folkvett än sin kände företrädare. Och därefter förflyttade jag och Birgitta oss till ett av kaffeborden, där vi, efter att ha fått in cognacen, åter fick sällskap av paret Jacobsson.

Men snart reste sig allt fler par, och vi förstod att dansen hade börjat, och snart dansade också jag och Birgitta.

På de här festerna har det ofta varit storbandsjazz från dansestraden, och jag gillar det, men den här gången spelade ett mindre och mycket svängigt band. Jag registrerade både låtar av ABBA och andra kända låtar, men bandets tempo lockade till mycket bugg och fridans. Vid ett tillfälle började först två danspar dansa i släptåg efter varann, och snart ringlade en jättelik dansorm fram och tillbaka över dansgolvet.

Fast vid det laget satt Birgitta och jag och tittade på. Vi gamlingar behöver vila benen efter ett par vanliga pardanser.

Melodikrysset nummer 48 2011

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt, även om där fanns en fråga som låg helt utanför det jag känner till i musikväg – jag har nämligen aldrig någonsin sett ”Idol”, som Anders Eldeman ibland hämtar ljudillustrationer från. Men det finns ju Google! Alltså har jag där inhämtat att den som 2004 vann med ”Coming True” heter Daniel Lindström.

Dansband är väl egentligen inte min musik det heller. Men svensktopplyssnande genom åren har lärt mig att känna igen en del artister inom den här genren. Sten Nilsson var det som sjöng ”Då kommer minnena”.

Och apropå Svensktoppen: där låg Ted Gärdestad 1972 i 14 veckor, bland annat som etta, med sin och brorsan Kenneths ”Jag vill ha en egen måne”.

Den är väl OK men samtidigt ett av flera exempel i dag på Eldemans ständiga upprepningar.

”When You Tell the World You’re Mine”, som Björn Skifs tillsammans med Agnes sjöng vid kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings bröllop den 19 juni 2010, har vi hört tidigare i det här programmet.

Och detsamma gäller väl ”Snö”, som Laleh sjöng i filmversionen av Jan Guillous ”Arn”?

Eller för att välja ett annat upprepningsspår: Nog förekommer Patrik Isaksson ganska ofta i Melodikrysset. I dag hörde vi honom i ”Säg mig”.

Och Lady Gaga, i dag med ”Born This Way”, har väl förekommit i krysset tidigare hon också?

Och detsamma gäller väl även Dolly Parton, som vi i dag hörde i ”Country Is As Country Does”.

Fast hon hör ändå till de slitstarka artister man orkar höra på om och om igen.

”New York, New York” av Fred Ebb och John Kander är också en sån där slitstark låt. I dag hörde vi en instrumentalversion, men oftast brukar vi höra den med med en slitstark artist, Frank Sinatra. Fast först ut med den var Liza Minnelli i en film från 1972. Men allt det här är egentligen avdelningen onödigt vetande. Det Eldeman här ville veta var, vad man kan få se i New York, och det är ju en och annan skyskrapa – och det vet väl de flesta, också de som i motsats till mig aldrig har varit där.

Filmbakgrund har också ”Ramona”, som förekom i en film från 1928 med samma namn. Själv minns jag den med Bertil Boo, som sjöng in den 1948.

Gamla radioter som jag minns lättare många sådana äldre låtar. Ett annat exempel ur dagens kryss är ”Quanto le Gusta”, som i mitt minne dyker upp med Andrews Sisters, inte med Carin Svensson, vars svenska version skulle leda oss till begreppet mellandags-rea.

Eldeman spelade också gamla kära ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet” men här skulle vi lockas till något mer ospecificerat, maten.

Uppsalabo som jag är hade jag inga svårigheter att känna igen Owe Thörnqvist i ”Dagny”. Om Owe har jag alldeles nyligen skrivit här på bloggen, efter det att jag och Birgitta av honom hade inbjudits till hans sista konsert.

I den här omgången alltså. Grabben är ju bara 82 år.

Min mammas ödesträd

I fönstret i vår forna barnkammare, det som numera benämns biblioteket men där Viggo och Klara brukar sova när de stannar över natten hos morfar och mormor, står det fyra Ödesträd.

Just nu blommar de överdådigt, så överdådigt att jag önskar att jag hade en kamera som medgav publicering på bloggen. Den är kransblommig: själva blomman är liten men intensivt röd, och sedan får den en fyllig prakt genom att den har ett vitt klockformat foder. Blommorna sitter i flockar uppe i grentopparna och gör sig fint mot de mörkgröna bladen. Det är väl därav den har fått sitt andra namn, Brokklerodendrum.

Dess latinska namn är Clerodendrum thomsoniae, där Clerodendrum kommer från grekiskans kleros, öde eller lott: dendron, också det grekiska, betyder träd. Senare delen av namnet har den efer skotten Thomas Thomson. Men från Skottland kommer den förstås inte, utan från Västafrika, där den i vilt tillstånd kan få rankor som blir upp till fyra meter långa. Längden håller man dock nere genom beskärning under senvåren.

Man ska inte låta sig förledas av att den under sommarhalvåret brukar tappa alla blad. Under sommaren, då den ser ganska risig ut, brukar Birgitta ställa ut våra i trädgården, därefter – som en övergång till vintern och blomningen – i växthuset i Öregrund.

Hur min mamma gjorde på den punkten vet jag inte, men våra fyra ödesträd är ärvda efter henne. I huset i Juniskär stod de alltid i ett fönster mot havet i TV-rummet där vi brukade sova när vi hälsade på. Det här rummet samt sovrummet bredvid fanns inte när vi flyttade in där 1945, men vår hyresvärd, Kjell Nordin, byggde till dem, i slutet av 1950-talet om jag minns rätt. Nu bor där andra människor som enligt vad jag har hört har slagit samman de här båda rummen.

Även hus har sina öden.

Melodikrysset nummer 47 2011

Dagens melodikryss innehöll en del frågor som ligger utanför min normala kunskapssfär, men jag har lyckats klara även dem. Ett exempel: ”Big Brother” med Adam Alsing har jag aldrig tittat på.

Och ”You’re Beautiful” med James Blunt har jag möjligen hört förut men ändå inte riktigt lagt på minnet.

Men sånt får man stå ut med. Andra kan ha haft det svårt med sådant som jag tyckte var jättelätt.

Jag förstod till exempel genast att krysset inleddes med Lars Forssell och ”En fransman i Stockholm”. Jag har allt av Forssell på skiva, inklusive det lilla han har sjungit in själv. Till Forssell har jag ett långt och hjärtligt förhållande: Jag inledde mitt ordförandeår i socialdemokratiska Laboremus i Uppsala med att engagera honom på vår recentiorsafton 1960, där han talade under rubriken ”Att protestera i Sverige”. Jag fick hans tillstånd att ta med två av hans visor i min sångbok 1970, ”Upp till kamp!”. Birgitta och jag träffade honom i samband med några av Svenska akademiens evenemang, och han skrev på talmannens, Birgittas, uppdrag ett beställningsverk åt riksdagen. Jag har skrivit en del om honom här på bloggen och bland annat fått vänliga kommentarer från hans son, Jonas. Läs gärna mer under Kulturspegeln, Musik.

Olle Adolphson är en annan svensk vismakare jag har allt av på skiva. Självfallet har jag också skaffat artisthyllningen till honom, ”DubbelTrubbel”, där Mauro Scocco medverkar med det vi hörde i dag, ”Världen som var min”.

Texten till Nils Ferlins ”Får jag lämna några blommor” har jag återgett ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Lille Bror Söderlundh tonsatte den 1939.

Religiös är jag inte, men jag har inget emot att lyssna på andlig musik, och jag gillar Frälsningsarméns projekt att ge ut skivor med kända artister, som sjunger psalmer och frälsissånger. Ett exempel hörde vi i dag: ”Guds källa har vatten till fyllest” med Niklas Hjulström.

Om jag inte gillar program av typen ”Big Brother”, gillar jag desto mer ”På spåret” – jag såg förstås säsongspremiären i går kväll. Då spelades för övrigt en ny signaturmelodi, inte den vi tidigare har fått höra, Hans Christian Lumbyes ”Jernbanegalopp”. Här skulle man svara vad man passerar under tågets förflyttning och svaret skulle bli perrong, men man får väl hoppas att tågen också fortfarande stannar vid en och annan sådan.

Ett annat slags kommunikationsmedel, flyg, förekommer i filmen ”En officer och en gentleman”, där man spelar ”Up Where We Belong”.

Den här filmen är, som så ofta är fallet med Eldemans frågor, ett fall av återbruk, och som för att ytterligare befästa sitt rykte på den punkten, fick vi i dag åter höra en melodi som förekom även förra veckan. Då fick vi höra ”När vindarna visakar ditt namn” med Roger Pontare. I dag fick vi höra den i karaokeversion.

Originalet var ju en melodifestivalmelodi, och ytterligare en sådan spelades i dag, ”Show Me Heaven” med Lili & Susi. Här skulle vi kunna att den tävlade år 2009, nio, och att de som sjöng är systrar.

Sen är det bara bidragen med ett par gamla stötar kvar att redovisa.

Kjell Kraghe är född 1938 och alltså bara ett år yngre än jag, gamle gubbe. Med honom spelades ”Flickorna på lyckorna”, men visst var det en stump ur ”Ålefeskarns vals” vi hörde i snabbgenomgången? Jag kollade hos en annan flitig melodikrysslösare, Kyrkoherden, och han hade hört detsamma, så jag tror inte att vi är två som hallucinerar.

Och sen var det då en man som redan är död, Johnny Cash. Oavsett om man tidigare har hört just ”Ring of Fire” är hans röst svår att ta miste på.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då antingen med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

ICA i Öregrund i konkurs

I dagens Upsala Nya Tidning finns en notis, som i sin tur bygger på en lokal radiosändning som jag också har lyssnat på: ICA i Öregrund har gått i konkurs.

Själva har vi, allt sedan vi 1969 köpte vårt hus i Öregrund, handlat i Konsum, men det betyder inte att jag känner någon skadeglädje. Även vi har någon gång då och då handlat till exempel färsk fisk på ICA, och självklart känner jag med både handlaren och de åtta anställda som nu förlorar jobbet.

Men Konsum har varit bättre, gradvis fått allt fler kunder. Att vi har handlat där beror verkligen inte på att vi bor nära konsumhallen. Den har genom åren byggts ut och fått ett allt bättre varuutbud. Den har kompetent och serviceinriktad och mycket trevlig personal, som lyssnar på kundernas synpunkter och önskemål. Den har tagit över ortens postservice, som tidigare under en (kaotisk) period sköttes av ICA-butiken. Den har stor bilparkering på planen utanför.

Öregrund är ett litet samhälle, så litet att det i sig inte skulle kunna härbärgera två stora livsmedelshallar, men handeln i Öregrund är speciell: under sommarmånaderna blir de som handlar livsmedel mångdubbelt flera. Då har också den mindre affären, ICA, haft hyggligt med kunder, detta på grund av läget i hamnen, dit ju till exempel båtfolket kommer. Men allt fler av sommargästerna har också börjat välja Konsum, som nu sedan länge har haft flest kunder bland de åretruntboende öregrundsborna.

Det här är naturligtvis svårt att erkänna för ICA-handlaren, som i radiointervjun främst hänvisar till den växande konkurrensen från Östhammar, dit man ju också kan komma med både bil och båt. Men båtfolket dras främst till Öregrund, detta på grund av att Öregrund men inte Östhammar har systembolag, och det här bolaget lockar väl också många bilburna med sommarstugor längs kusten att helghandla (även mat) i Öregrund och inte i Östhammar. Och så är det ju så, att Konsum har ökat sin marknadsandel även i Östhammar: Ett nytt stort Coop Extra vid infarten lockar många, i och för sig också en del av dem som bor i Öregrund, med sina lägre priser, men i motsats till vad kooperationen själv, när Coop Extra kom till, trodde, har den gamla konsumhallen i centrala Östhammar kunnat fortleva. Kooperationen har helt enkelt växt sig starkare både i Östhammar och i Öregrund.

Utförsäljningen av varorna i ICA-butiken har påbörjats, och vad lokalen senare ska användas till är oklart. Kanske vågar sig en ny ICA-handlare in på den här alltså ganska lilla marknaden, men den generella iakttagelsen av livsmedelshandeln är ju att mindre enheter i längden har svårt att klara konkurrensen. En variant vore kanske att Konsum tog över även ICAs lokaler för att där, främst sommartid, driva en Coop Nära-butik för att betjäna båtfolket – en del kostnadseffektiviseringar skulle man kunna göra genom att ha gemensam personalpool med den stora konsumhallen.

Och så borde den manuella disken med färsk fisk bevaras.

En skön kväll med Owe Thörnqvist

Jag har tidigare berättat att vi brukar träffa Owe Thörnqvist vid landshövdingens middagar för hedersupplänningar på Uppsala slott – både Owe och min hustru år sådana. När vi nyligen var på en sådan middag, hamnade jag och Birgitta vid kaffet vid samma bord som Owe och hans käresta, Berit Gullberg, och det hela slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin show på Rival på Stockholms Söder.

Det visade sig vara i sista minuten, åtminstone för den här gången. Owe är förvisso född 1929 men verkar inte särskilt inställd på att lägga av – mot slutet av föreställningen berättade han för den fullsatta salongen att detta visserligen var sista föreställningen för den här gången men att det nog skulle komma att bli en ny lite fram över.

Och jag tror honom: på scenen agerar han fortfarande som en skön yngling.

Man märkte tydligt att Owe i den här scenshowen ansträngde sig att bredda repertoaren till nyare saker och mer balladartade låtar, men den här mannen har ju åstadkommit så mycket som har fastnat i svenskarnas öron, att han ju också i rätt stor utsträckning måste återkomma till sina gamla slagnummer, om än ibland i ny fräsch dräkt. I det senare hade han god hjälp av ett gäng jämfört med Owe mycket unga musiker under ledning av basisten Johan Granström. Alla är värda beröm, men jag vill särskilt nämna Lisa Bodelius, både för trombonspel och sång.

Vi som hade uppsalaanknytning – det fanns fler än jag och Birgitta i publiken – har förstås särskilda förutsättningar att associera till de miljöer Owe skildrar i många av sina gamla godingar: ”Rumba i Engelska parken”, ”Varm korv boogie”, ”Gun från Dragarbrunn” och andra; ”Norra station blues”, som han också sjöng, är ett lite senare tillskott, från 1981, till det uppsaliensiska.

För dem i publiken som inte automatiskt kan se de här miljöerna framför sig, projicerades på scenen fotobilder som vägledning. När Owe spelade ”Svartbäckens rödaste ros”, fick vi alltså se henne – Hillevi Rombin – på bild. Fast för mig och en del andra i Svartbäckens socialdemokratiska förening är det i realiteten en annan dam, hon som satt vid min sida, som är Svartbäckens rödaste ros.

Owe slog för övrigt också en del välriktade politiska rundpallar från scenen. Mot Carema till exempel – och publiken jublade.

I pausen köpte jag hans sångbok plus skivor – en dubbel-CD med hans gamla godingar och en live-CD – med honom, och när föreställningen var slut, gick jag och Birgitta upp för trapporna till Rivals restaurang för att äta middag. Det blev var sin väl tilltagen entrecôte med utmärkt pommes frites och, som avslutning, var sin irish coffee. I matsalen satt för övrigt också Hans och Anna Dalborg, som vi senast träffade i samband med middagen för hedersupplänningar och också hade stött på i pausen under kvällens föreställning.

Medan vi fortfarande åt, kom Berit Gullberg in i restaurangen och kom fram för att kolla om vi hade haft en trevlig kväll. Jo det hade vi verkligen, men främst passade jag på att knyta an till ett filminslag i slutet av showen: I det där inslaget berättade Anna-Greta Leijon om hur hon hade sammanfört Owe och Berit.

Både jag och Birgitta känner Anna-Greta sen länge tillbaka – själv hade jag en kort romans med henne, när hon i början av 1960-talet pluggade i Uppsala, och hon bodde i samma hus som Birgitta, Arken, Nykterhetsvännernas studenthem. Men jag hade ingen aning om den där kärleksförmedlingshistorien eller om att Anna-Greta och Berit kände varann. Jo, berättade Berit nu, hon och Anna-Greta hade varit skolkamrater.

Lite senare dök också Owe Thörnqvist upp i reastaurangen och tog en lov förbi vårt bord – på så vis fick vi möjlighet att tacka honom för vår sköna kväll – innan han förenades med Berit nånstans längre bort i lokalerna.

När man ser den här killen – 82 år i år! – inser man ju, att livet inte nödvändigtvis måste vara slut vid 75, som jag själv fyller strax före midsommar.

Förra miljö- och energiministern träffar gamla medarbetare

Det är nu rätt länge sen min hustru var först energiminister, sen miljö- och energiminister, sist miljöminister – och det är ju förresten länge sen vi hade socialdemokratisk regering också.

Kring sig hade Birgitta på den tiden ett antal mycket kompetenta personer, som statssekreterare och på andra vitala poster i departementet. Med några av dessa utvecklade ministern, och genom henne även jag, inte bara yrkesrelationer utan också personlig vänskap: vi har, årtionde efter årtionde, fortsatt att umgås med dem och även deras hustrur – Rolf Annerbergs hustru Monica jobbade för övrigt även hon på departementet.

De övriga i den här kretsen är Håkan och Kerstin Heden, Ingemar och Ingrid Skogö och så gårdagskvällens värdpar, Kjell Jansson och Ulla Svedjelid. Ingrid Skogö hade dock, på grund av svår förkylning som hade utvecklats till lunginflammation, den här gången blivit tvungen att stanna hemma i Västerås.

Vi var alla hembjudna till Kjells och Ullas villa ute i Saltsjöbaden – sista biten, en lång och brant backe, var för övigt en pärs för Birgittas tappert kämpande hjärta. Men väl framme möttes vi av all tänkbar hjärtlighet. Vi pustade ut med glögg eller en lite whisky till hands; minnen från fordom blandades med aktualiteter. Så småningom väntade en god middag: varm musselsoppa (jag tror även med svamp) och sen en fiskrätt.

Birgittas gamla medarbetare är betrodda ämbetsmän – Ingemar Skogö är numera landshövding i Västerås – så jag vill inte referera våra samtal vare sig om regeringen eller oppositionen. Men jag kan ju säga att det alltid är intressant att diskutera politik med människor som besitter så mycket kompetens och erfarenhet.

Med Håkan Heden, som jag under middagen hade på nära håll, kom jag också att diskutera Folket i Bild. Jag var i mina yngre år ombud för gamla Folket i Bild och FiBs folkböcker, och han visade sig ha haft en roll vid startandet av FiB Kulturfront.

Kvällen gick, fortare än man kunde ha anat, och snart närmade sig tiden för uppsalatågets sista avgång för kvällen. Som tur var för oss skulle landshövdingen i Västerås köra hem och hade därför hållit sig nykter, så vi fick skjuts av honom till Centralen och hann med uppsalatåget.

Nästa gång ska vi träffas hemma hos oss i Uppsala, så då kommer det inte att vara något transportproblem, för oss i alla fall.

Melodikrysset nummer 46 2011

Så var då ordningen återställd och Anders Eldeman tillbaka i studion.

Och ett förhållandevis lätt kryss hade han knåpat ihop. Det var egentligen bara allra sista frågan som låg utanför det jag spontant kunde, men med smart utnyttjande av Google lyckades jag tämligen snabbt få fram att det var Avril Lavigne som sjöng ”Everybody Hurts”.

Smurfarna är jag väl förtrogen med, dock inte de Smurf-CD som har följt i seriens spår. Men med lite detektivarbete lyckades jag få fram att låten ”Smurf smurf smurf” hade lånat melodin från ”Boys Boys Boys” med Sabrina – sålunda var det pojkar hon trånade efter.

Egentligen ligger också Idol – Idiot som jag brukar kalla programmet – utanför det jag befattar mig med, men Amanda Jenssen och hennes ”Happyland” har jag faktiskt hört tidigare.

Jag brukar ju – mycket för att kunna klara Melodikrysset – följa melodifestivaltävlingen, så jag kom naturligtvis ganska lätt ihåg tvåan i finalen 2010, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir.

Men nog tyckte jag att vinnaren år 2000, ”När vindarna viskar mitt namn” med Roger Pontare, var ett strå vassare, detta trots att Pontare hamande på sjunde plats i Eurovision Song Contest.

Lite mossig vad gäller kvinnosynen kändes Egon Kjerrmans, den forne allsångsledaren på Skansen, ”Bla bla bla” från 1960.

Men en sån låt fastnar naturligtvis i minnet, och det gjorde också Mats Olins insjungning 1967 av pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Och på tal om sommaren: vem har besjungit den vackrare än Evert Taube? Hans ”Calle Schewens vals” från 1931 torde dessutom höra till de sånger som flest svenskar har sjungit med i och åtminstone delvis kan utantill.

Riktigt samma breda folkliga popularitet har kanske inte Birger Sjberg, men nog tror jag att väldigt många kan sjunga med, när man introducerar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag” ur ”Fridas bok”. Dess tillkomstår är 1922.

Både Taube och Sjöberg är ju klassiker i visgenren, men annars är Eldeman ganska snål med klassiker, om man med klassiker menar seriös konsertmusik. I dag gick han i alla fall så långt som till att spela äldre operettmusik, från 1874 närmare bestämt. Vi hörde musik ur ouvertyren till ”Läderlappen” (”Die Fledermaus”) med musik av Johann Strauss den yngre och text av Karl Haffner och Richard Gendre.

Fast klassisk musik förekom också i dagens barn-TV-fråga: I ”Beppes godnattstund”, som gick i TV 1968-1974, var signaturmelodin Bachs ”Air”, och jag minns för min del fortfarande figurerna där, Hungran, Busan, Gäspan, Kraman och så inte minst Sigrid som alltid satt på pottan och så småningom ropade ”Fääääärdig!”, alla de där som Beppe, själv iförd nattskjorta och nattmössa, skulle natta.

Min egen dotter Kerstin är född 1969, och jag skulle tro att hon fortfarande minns de här programmen. Hon var redan då en mycket bestämd person, och jag minns ett tillfälle då jag skulle natta henne och hon – apropå pottor – i mycket tidig ålder förklarade:
– Pappa, jag vill inte ha bölla mer!
Jag försökte då med ett ”Men tänk om du kissar på dig då?” men fick som snabbt och bestämt svar:
– Nä!
Och sedan behövdes faktiskt inga blöjor mer.

Sen har vi fortfarande ytterligare en gammal favorit kvar att redovisa. Vi hörde ”Smile” ur Charlie Chaplins ”Moderna tider” från 1936, och om man följer uppmaningen i filmtiteln, ler man alltså. Det här är en underbar film – läs gärna vad jag har skrivit om den ovan under Kulturspegeln, Film – dessutom intressant på så sätt att Chaplin själv har komponerat ”Smile”; Charlie Chaplin var en mycket mångsidigt begåvad herre.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.