Första maj, Första maj…

Jag har fått pussla lite för att få min Första maj att gå ihop, men till slut har jag fått de olika pusselbitarna att passa ihop. Jag hade gärna demonstrerat och lyssnat på Per Ragnar i Uppsala, men eftersom jag av två olika skäl – ett åttioårsfirande och en träff med sonen Matti, hans Karin och deras lilla Ella – ändå måste till Stockholm, ska jag lyssna till Carin Jämtin på Norra bantorget i stället – jag klarar nog att gå med sista biten i tåget också, tidsmässigt alltså.

Birgitta stannar hemma i Öregrund – hon väntar fortfarande på hjärtklaffsoperation och vågar i avvaktan på den varken utsätta sig för ansträngningar eller den infektionsrisk det innebär att vistas bland mycket folk. Naturligtvis känns det konstigt för henne: stanna hemma – hon som har talat på otaliga Första maj-möten runt om i hela Sverige.

Själv har jag Första maj-demonstrerat varje år allt sedan tidiga tonår. Jag minns fortfarande mitt livs första Första maj-tåg i Sundsvall, känslan av att vara en bland många många likasinnade, av vilka åtminstone de flesta gick i takt med marschmusiken, hur vi unisont hurrade för vår tidning Nya Samhället, när tåget passerade s-tidningens hus…

Senare har jag för det mesta deltagit i Första maj-demonstrationerna i Uppsala, ofta tillsammans med barnen – Birgitta var, i egenskap av riksdagsledamot, VU-ledamot och statsråd, nästan alltid någon helt annan stans i landet och talade.

Att du som jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i 34 år har deltagit i Första maj-demonstrationen vart enda år är väl inte så konstigt, invänder säkert någon.

Jag medger gärna att det har funnits perioder då jag har haft mina tvivel om partiets kurs, men Första maj har jag aldrig någonsin lockats att avstå från. Jag har nämligen alltid ansett att Första maj, den internationella arbetarrörelsens samlingsdag, är något större än något parti, dess politik och aktuella ledare. Första maj är främst medlemmarnas, rent av arbetarklassens dag.

I min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) hade den här sången en given plats:

Första maj

Text: Hannes Sköld, 1911

Musik: Isländsk folkmelodi

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i “Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, filosofie doktor och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Zeth Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken “Det befästa fattighuset”, 1913.

Melodikrysset nummer 17 2012

Det var ett bra melodikryss med musikalisk spännvidd Anders Eldeman presenterade i dag. Det enda som föll utanför ramen för vad jag själv känner till och ibland lyssnar på är Ola Svensson – men eftersom låten, ”I’m In Love”, tydligen ännu inte är släppt, hade jag ju inte kunnat lyssna på den ens om jag hade velat.

Rebecka Thörnqvist, med gammal uppsalaanknytning, är mig mer bekant; dessutom gillar jag henne som sångerska. I dag hörde vi henne i ”Good Thing”.

Lasse Berghagen har jag träffat vid en middag hos den dåvarande landshövdingen i Stockholm, Ulf Adelsohn. Jag gillar inte allt Berghagen har gjort, men han har gjort mycket, och ”Teddybjörnen Fredriksson”, som vi hörde i dag, hör till hans bättre låtar. Om Fredriksson sjunger Berghagen bland annat att hans nos var av garn.

Berghagen brukar Eldeman återvända till, så också Just D. Med de senare hörde vi en parodiversion av ”Tre gringos”.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på den mexikanska tolkning Los Lobos gjorde av ”La Bamba”. Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas den från 1958, då med Ritchie Valens. Jag har den också i min egen skivsamling, men då med The Kingston Trio.

Helen Sjöholm har jag aldrig träffat personligen, men jag vet att hon kommer från Alnö, inte långt från min uppväxtort Juniskär – och framför allt är hon en utmärkt sångerska, vilket hon i dag illustrerade med ”De ljuva drömmarnas orkester”. I den ackompanjerades hon, som så ofta, av BAO, Benny Anderssons orkester.

Helen Sjöholm förekom dubbelt i dagens kryss: Vi hörde också ”In the Middle of the Night” ur det Billy Joel-album hon har sjungit in.

Jag har redan nämnt en parodiversion i dagens kryss, och det förekom en till – Eldeman gillar sådana. Galenskaparna och After Shave sjöng Bengt-Erik Grahn – men det var lätt att komma på originalet, YMCA, KFUM på svenska.

Något scoutaktigt är det också över Hergés Tintin, men jag gillar Tintin högt och rent. Alla albumen finns här i Öregrund, och jag har en jul köpt allihop som tecknade filmer åt dottersonen Viggo. Viggo har också Steven Spielbergs ”Tintins äventyr” från 2011, men den har jag faktiskt inte sett – fast den finns just nu till salu på Konsum, så jag ska nog köpa ett exemplar.

Tolkiens ”Sagan om ringen” har jag både i bokhyllan och har sett på bio. Ljudillustrationen som skulle leda oss till filmen var ”May It Be” med Enya.

Har ni tänkt på att det finns beröringspunkter mellan fantasy och åtminstone delar av operarepertoaren, till exempel Wagners Ringen? Fast i dag hörde vi en annan typ av opera, ett stycke ur Giaccomo Puccinis ”La Boheme” från 1896. Den har jag förstås sett, i Stockholm.

För min del är jag en sån där människa som inte låter mig hejdas av genregränser. Alla musikgenrer rymmer hörvärd musik – och naturligtvis också bottennapp. Det gäller också visgenren. Till de vismakare som har lyckats ovanligt väl, ofta genom en kombination av musikalitet, verskonst och humor, hör Ulf Peder Olrog. I dag skulle vi påminna oss begynnelseraden i refrängen, ”Vi har varit på turné”, i hans ”Balladen om Herr Rosenbloms spelemän”:

Balladen om Herr Rosenbloms spelemän

Text och musik: Ulf Peder Olrog, 1947 (i första samlingen av ”Rosenbloms visor”), på skiva 1948

Vi har kommit från Björksund
och vi hittar inte hem.
Finns det ingen som kan säga var vi bor?
Med en själ så lagom sund
i en kropp så lagom rund
mår vi mycket, mycket sämre än ni tror.

Refräng:
Vi har varit på turné
och har kommit lätt på sne’,
finns det ingen som kan säga var vi e’?

Och vi gångar aldrig opp,
opp till världens högsta topp.
Inga röda stugor tågar vi förbi.
Trots all röta i vår topp
lär vi vara Sveriges hopp,
vilket framgår utav denna melodi:

Refräng:
Vi har varit…

Vi har jazz i dur och moll,
vi har visor om små troll,
hundra flickor och ett dragspel i vår tross.
Vi har åderbrock och håll,
men vad spelar det för roll,
om vi bara hittar vägen hem till oss.

Refräng:
Vi har varit…

Vi har kommit från Björksund
och vi hittar inte hem,
finns det ingen som kan säga var vi bor?
Från det gröna Odinslund
till det gråa Oxelösund
har vi bara gått och längtat hem till mor.

Refräng:
Vi har varit…

Kvar att redovisa är då bara det yrke som förekommer i Alice Tegnérs ”Borgmästar’ Munthe”, borgmästare. Tegnér hade en förlaga – en politisk meningsyttring – från frihetstiden, men den historien får vi ta en annan gång.

Närmast ska väl ni, liksom jag, demonstrera. Fast jag har ännu inte bestämt var jag ska gå – uppsalademonstrationen kolliderar lite i tid med en födelsedagsuppvaktning i Stockholm jag inte vill missa: min gamla arbetskamrat Maud – Måd skrev hon sig själv på den tiden – Björklund fyller nämligen 80, vilket förstås ska firas just Första maj.

Namnad: Ella Dahl

Sonen, Matti, ringer och berättar att han och Karin nu har bestämt sig för vad deras dotter – född den 3 april – ska heta: Ella Signe Dahl, med tilltalsnamnet Ella. Ella finns tidigare i vår familj; Annas yngsta dotter heter så.

Här kan ni se lilla Ella på bild tillsammans med sin faster Kerstin.

Melodikrysset nummer 16 2012

Vädret forsätter att konstra: Med jämna mellanrum har vi fått ett nytt snötäcke, tillräckligt djupt för att dölja de blommande krokusarna och snödropparna. Sen blir det så blött att det blir svårt att utan att få vatten i skorna ta sig ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna. Det har varit nattliga köldknäppar också, med åtföljande halka. Det har lett till att vårt staket – för hur mångte gången minns jag inte längre – har blivit rammat av en sladdande bil. Den här gången har bilisten inte hört av sig, vilket jag tycker är svagt.

Men oavsett väder och vind ska man ju lösa Melodikrysset när det blir lördag.

Datorn vållade mig inledningsvis mer bekymmer än krysset: Tangentbordet vägrade att lyda order. Men eftersom det har hänt tidigare, gjorde jag det erfarenheten har lärt mig, stängde av datorn en stund. Och se: nu gick det till exempel att googla, och det går att skriva igen. Så här är jag!

Det var mycket filmfrågor i dag.

”9 (nio) millimeter” från 1997 har jag inte sett, men de namn Eldeman gav oss – Reuben Salmander och Paolo Roberto – gjorde det ju möjligt att söka svaret på nätet.

En av väldigt många Robin Hood-filmatiseringar heter ”Robin Hood. Prince of Thieves”, 1991. I den sjunger Bryan Adams ”(Everyting I Do) I Do It for You”.

Och sen hörde vi, för hur mångte gången minns jag inte längre, filmmusik av Nino Rota, ur ”Gudfadern”.

Melodifestivalbidrag spelades också som vanligt.

Dagens första musikillustration var Sean Banan med Sean Den Förste Banan. Den här bananen heter Sina Samadi har jag inhämtat på nätet.

Själv föredrog jag vida ”Beatrice” med Kalle Moraeus.

För min del föredrar jag nog också Kalle framför Benny Hill, som vi i dag hörde i ”Star Names”.

Och bättre versioner av ”Cadillac” har jag hört än den finska med Eero ja Jussi & the Boys. Här skulle låttiteln ge svarsordet bil.

Och på tal om amerikanare: Frank och Nancy Sinatra hörde vi i en klassisk duett, ”Something Stupid”.

Born in the USA är också Bruce Springsteen, som vi i dag hörde i den vassa ”We Take Care of Our Own”. Jag hör till Springsteens fans och har allt av honom på skiva.

Min kollektion av Eric Clapton-skivor är också mycket stor, och hans ”San Franscisco Bay Blues”, som vi i dag hörde, gillar jag mycket.

Owe Thörnkvist har jag lyssnat på sen unga år, så småningom också blivit bekant med honom – både han och min hustru är så kallade hedersupplänningar, så vi ses på landshövdingens middagar för sådana; Birgitta och jag fick också fribiljetter till hans senaste scenshow. Så det är klart att jag känner igen en av hans klassiker, ”Albin och Pia”.

Povel Ramel har jag också följt sen unga år, även hört och sett live många gånger. Povel har ju varit ganska återhållsam med att ta ställning i sina texter, men det finns ett antal lysande undantag. Ett av dem är ett inlägg i miljödebatten, till sitt musikaliska ursprung ”Nidälven”, i Povels version kallad ”Grisälven”:

Grisälven
Svensk text: Povel Ramel, 1949
Norsk originaltext och musik: Chris Christensen och Oscar Hoddø (”Nidelven”)

Stranden från hennes och min kärleks dar
ensam jag går att bese.
Framför mej flyter det minne jag har,
segt som en tveksam puré –

Grisälven stilla och slammig du är,
fylld utav allsköns faser.
Avloppet skänkt dej den slöja du bär
av ohälsosamma gaser.

När månen lyste i sotmättad lund
satt vi där tysta med handen för mund
och än kan jag stå här och drömma en stund,
men snart blir jag kväljd av själva
älven.

En gång i tiden var vattnet så blått,
men det var så längesen.
Hälsovårdsgubbar har kommit och gått,
men dom kom aldrig igen.

Grisälven, kors vad det doftar om dej!
Av alla fräna dunster.
Inälven skrumpnar i magen på mej
och jag vill öppna funster.

I gasmask satt vi och kysste varann
just breve hålet där morfar försvann.
Näsorna droppa och ögonen rann.
Allt blev en del av själva
älven.

Sulfitfabriken som spytt och som blött,
slimmande slemmiga alger den fött.
Fåglarna flyktat och fisken har dött –
Kvar finns det bara själva
älven.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då i stället med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 15 2012

Det är ett förfärligt väder här i Öregrund: snöblandat regn. Marken är vit, och när jag i morse gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna, blev jag våt om fötterna.

Passande nog spelade Eldeman Felix Körlings ”Nej, se det snöar”, men inte fasen tänker jag ta fram skidorna. Jag har inte ens några.

Hellre vandrade jag då bland ”Frösöblomster”. Men på Frösön, som inspirerade Wilhelm Peterson-Berger till det här stycket, är det väl ännu mer vinter just nu.

Fast Eldeman har ju sina besvärjelser: I dag spelade han också Ted Gärdestads trevliga ”Klöversnoa”, som här skulle ge oss dansen snoa.

Mest huvudbry vållade mig i dag märkligt nog en för mig känd och av mig mycket gillad låt, ”Living Next Door to Alice”. Men vad var det för svensk version Eldeman frågade efter? Först mot slutet av krysset, när jag hade ungefär varannan bokstav ifylld, kom jag fram till att det tredje, efterlysta ordet i den svenska titeln måste vara längre. Sen kombinerade jag detta ord med den engelska titeln och googlade och fick fram en låttitel och ett band jag aldrig hade hört talas om: ”Är ej längre nära Alice”. Bandets namn har jag redan glömt igen.

De båda låtar Eldeman spelade ur årets melodifestival hade jag också lyckligt glömt bort, men i det fallet är det ju lättare att googla.

På så vis hittade jag dels ”Goosebumps” med Hanna Lindblad, dels ”Shout It Out” med David Lindegren.

”About a Girl” är väl inte direkt min musik det heller, men Nirvana känner jag åtminstone till en smula.

I dagens kryss förekom också en låt från 1932, ”Kan du vissla, Johanna?” (med text av Åke Söderblom), vilket är ett exempel på vilka kontraster det finns i det här programmet. Har ni förresten sett Ulf Starks fina film med samma titel någon julafton?

Av lite färskare årgång är Siw Malmkvists insjungning av ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”. Där nämns hennes födelsestad, Landskrona – men i det tyska originalet figurerar förstås inte Landskrona utan Düsseldorf, och för säkerhets skull spelade Eldeman den i dag i en dansk version.

Ett snäpp vassare ändå är Benny Anderssons hyllning till sin hustru, ”Födelsedagsvals till Mona”.

Till två av dagens artister har jag haft ett personligt förhållande.

Cornelis Vreeswijk finns representerad i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Han var en gång i världen med i juryn för den valvisetävling min dåtida tidning Aktuellt i politiken (s) anordnade, och han har valturnerat med min hustru. I dag hörde vi hans ”Turistens klagan”, där man bland annat rör sig på Karl Johann, huvudgatan i Oslo. Där fick jag många vänner under mina år som de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare.

Också till Fred Åkerström har jag ett personligt förhållande: När min ovan nämnda sångbok 1970 presenterades inför en fullsatt kongresshall i Stockholms Folkets hus, var Fred Åkerström en av dem som medverkade på scenen. Det vi hörde i dag var dock inget politiskt utan Alf Hambes fina ”Kajsas udde”.

Återstår då att redovisa svaret på en fråga till: Vi hörde Jan Malmsjö som Danilo i Franz Lehárs ”Glada änkan”, i det här fallet i paradnumret ”Så går jag till Maxim”.

Själv måste jag, trots vädret, gå till Konsum. Det är min tur att laga mat i dag.

Född: en liten tjej. Och nu är jag farfar också

Sedan länge är jag van vid att kallas morfar, men nu har det yngsta av mina egna barn, sonen, också blivit far, och det betyder att en liten tjej så småningom kommer att börja kalla mig farfar.

Den här tjejen kom till världen redan den 3 april, klockan 06.03 närmare bestämt, men föräldrarna, vår son Matti och hans Karin, har bett mig ta det lugnt med att berätta om det här på bloggen till dess att de själva hade hunnit berätta för dem som de ville vara först med att berätta det för. De har också velat ta det lugnt hemma med babyn de allra första dagarna.

I dag har jag och Birgitta varit hemma hos Matti och Karin och själva för första gången sett det här lilla livet; samtidigt har jag fått lov att berätta. Den lilla tjejen är inte bara frisk utan verkar också lugn och harmonisk, det senare till och med när farmor och farfar höll henne i famnen.

Så småningom kommer vi säkert att bli förtrogna vänner. Hon kommer med sina föräldrar hit till Öregrund redan i sommar, och så småningom tror jag nog att hon, liksom nu Kerstins Viggo och Klara, kommer att bo över hos oss, kanske så småningom under någon hel vecka. Matti har i mejl till mig påmint om hur han och Kerstin på vinterlov och under sommaren hälsade på hos mina föräldrar i Juniskär utanför Sundsvall – han minns fortfarande hur han sov middag på sin farfars säng och i farfars famn; farfar sov också middag tillsammans med honom.

Jag hade köpt en orkidé till de nyblivna föräldrarna och Birgitta hade både köpt och själv sytt babykläder. Mycket vackra, liksom de egenstickade saker efter Matti och Kerstin hon också hade med sig till Mattis och Karins nyfödda.

Båda föräldrarna är inledningsvis föräldralediga samtidigt, vilket jag tycker är mycket bra för bådas kontakt med barnet och vice versa, och de kommer senare att dela på föräldraledigheten.

Det här lilla knytet, ännu inte namnat, kan skatta sig lycklig över att ha både en mamma och en pappa som inte bara älskar henne utan också båda tar hand om henne.

Och i den nära krets som också kommer att hjälpa till med att lotsa ut henne i livet finns dessutom farfar och farmor, morfar och mormor samt föräldrarnas syskon och syskonbarn.

Blåbär vid färgning av estniska påskägg

I min svenska familj lever en påsktradition från min estniska barndom vidare: att färga påskägg med lökskal och växtdelar.

För det här behöver man mycket skal av gul lök – man kan vittja den ask som finns under löklådan i affären. (De trevliga damerna på Konsum här i Öregrund hjälper oss att ta undan mängder av lökskal, som ju annars slängs bort; de har för övrigt börjat färga ägg på estniskt vis de också, efter att först ha frågat vad jag skulle ha lökskalen till och sen undrat hur man gör.)

Vi talar här om naturfärgning av ägg: Man lägger varje ägg på en tygtrasa, till exempel från ett uttjänt lakan, och sveper in ägget i ett tjockt lager skal av gula lökskal och annat som kan naturfärga. Albark ger brun färg. Andra växter färgar inte direkt men kan utnyttjas genom att läggas närmast äggskalet, och så får man ljusare konturer av krokusblad, stensöta och så vidare mot den lite brunare lökskalsfärgade ytan runt omkring. Trasan försluts till ett litet paket runt ägget, och runt om virar man försiktigt björntråd, så att växtdelarna hålls kvar mot äggskalet.

Är man flera om att dela en stor kokgryta, kan man hålla reda på sina egna ägg genom att knyta ihop trådändarna.

Ska färgningen ta, måste man koka äggen åtminstone dubbelt så länge som vanligt, och de blir alltså hårdkokta. Det underlättar alltså om man har en eller ett par stora grytor med redan kokande vatten på spisen, när äggen ska läggas i.

När kokningen är klar, tar man upp äggen med en hålslev och spolar dem under kallvattenskranen. Där klipper man också upp tråden, öppnar tygpaketet och spolar rent ägget. Fram träder då de mest underbara påskägg man kan få se!

Hur man gör och hur äggen blir kan du med instruktiva bilder se på vår dotter Kerstin Kokks blogg. Länk finns här intill.

Fast nu vill jag komplettera med att lära Kerstin och andra intresserade ett också för mig helt nytt estniskt äggfärgningsknep. I en av de estniska dagstidningar jag dagligen läser på nätet hittade jag en stor, färgbildsillustrerad artikel om estnisk påskäggsfärgning, i huvudsak det jag lärde mig i min egen estniska barndom och som jag skriver om ovan.

Men där fanns också ett för mig nytt tips: Man kan få intensivt blå färg på påskäggen genom att använda blåbär.

Så under påskaftonens äggfärgning i år gjorde jag ett experiment. Jag hade inte blåbär men blåbärssylt hemma, så jag svepte in två av äggen med de vanliga färgingredienserna ovan men klickade dessutom också på en tesked blåbärssylt. Den fuktade förstås igenom tygtrasan runt ägget, så jag kokade upp vatten i en särskilt liten kastrull och la de här båda äggen där.

Det visade sig, när jag sen öppnade de här båda paketen, att de lökskals- och växtfärgade delarna av äggskalet hade blivit mörkare, men blåbärssylten hade också satt ett blåfärgat avtryck och, under över alla under: på det det ena äggets skal såg man bokstavligen bilden av tre blåbär!

Nästa år ska jag prova att också använda djupfrysta blåbär.

Ett tips till: Kasta inte trasorna du använder. Skölj av dem och maskintvätta dem sedan – de kan åter användas nästa påsk.

Melodikrysset nummer 14 2012

Det här Melodikrysset har jag lyssnat på och löst i sommarhuset i Öregrund, dit vi lagom till påsk flyttade ut. Inte minst med tanke på krysset fick jag rejäl skrämselhicka här om dan, då datorn – faktiskt relativt ny – började konstra och sen inte gick att skriva på. Men som ni ser fick jag i gång den igen.

Vi har i omgångar fått snö och det ligger ganska mycket kvar, men några rabatter i solläge är nu åter snöfria, och där lyser det av blommande krokus och snödroppar. Men någon fjäril ser man inte till här och väl inte heller på Haga, detta apropå Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, Fredmans sång nummer 64 från 1791.

Men i Paris är det möjligen vår, detta apropå att Eldeman i dag spelade ”April In Paris”. Det är en underbar låt som vi har hört med Glenn Miller, Count Basie, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Frank Sinatra och otaliga andra. Den skrevs redan 1932 av Vernon Duke och E Y Harburg för en broadwaymusikal. Yip Harburg var förresten en amerikansk radikal, som också skrev en sång om massarbetslösheten i början av 1930-talet, ”Brother Can You Spare a Dime?”, på svenska ”Köp de arbetslösas sång”.

Samhällskritik i sånglig form kan göras på många olika sätt, också med humor. Ett exempel på det är Stefan Demerts ”Till SJ”, den som börjar ”SJ, SJ, gamle vän”.

Jag har tidigare berättat om när Gösta Linderholm valturnerade tillsammans med min hustru – hustrun och en kvinnlig partifunktionär (s) kastade upp ett par damunderbyxor modell större på scenen, när Gösta sjöng sin ”Dina trosor blev kvar på linan”. Det är faktiskt en fin låt, så också hans ”Rulla in en boll och låt den rulla”.

I enklaste laget var två frågor med låtar ur årets melodifestival.

Vi fick åter igen höra ”Mirakel”, med Björn Ranelid och Sara Li, av vilka den andra kan sjunga.

Och så fick vi på nytt ta del av ”The Girl” med Charlotte Perrelli.

Om en annan flicka, ”Angela”, sjöng en begåvad men tyvärr bortgången artist, Ted Gärdestad.

En mångsidig artist var också Laila Westersund, även om jag personligen inte tycker att just ”Singel och sand” hör till det bästa hon har gjort.

Dansbandsmusik hör som bekant inte till det jag älskar mest här i livet, men jag medger att Ingmar Nordströms lyckades riktigt hyggligt med sin version av ”The Elephant Song”, den som var nyckeln till ordet elefant i dagens kryss.

Nya versioner av gamla låtar görs det ju ideligen, inte alltid med gott resultat. Men det finns lysande undantag. Ett exempel är Taco Ockerses version från 1982 av den gamla godingen ”Puttin’ On the Ritz”, tidigare insjungen av Fred Astaire 1946. Dess förinnan hade den förekommit i en film från 1930 med samma namn.

Mer filmmusik fick vi också höra i dag, ur filmen ”Blade Runner”, som jag dess värre inte har sett. Den här musiken är skriven av en man som kallar sig Vangelis, men som egentligen heter Evánghelos Odysséas Papathanassíou. Han är som man kan förstå grek.

Och sen är det bara en italienare kvar, Luciano Pavarotti. Han ser själv inte ut att vara lätt som ett dun, men han kan med bravur sjunga ”La Donna è Mobile” ur ”Rigoletto”.

* * *

Har ditt sökande efter något svar till det allra senaste krysset fört dig hit? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, elelr med att klicka på Blog ovan. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Påskens under

Vi är ute på landet igen, i vårt sommarhus i Öregrund, och även där har vi förstås en dator. Den vi har här är faktiskt tämligen ny och har fram till nu fungerat utmärkt.

Men så började den krångla på ett obegripligt sätt. Jag fick ett mejl och försökte använda svarsfunktionen, men det gick inte att skriva in någon text. Däremot kunde jag skicka ett eget, fristående svarsmejl till vederbörande.

Nästa problem var att det inte gick att skriva någon text vare sig på bloggen eller till exempel Google – att slå på tangenterna gav inget som helst utslag. Till att börja med lyckades jag komma förbi det här genom att totalt stänga av datorn – helt enkelt dra ur sladden – och sen starta om den igen. Men problemet kom igen, och i går lyckades jag inte längre lösa problemet genom att dra ur kontakten och starta om – och kunde följaktligen inte skriva något.

Ändå fungerade datorn i övrigt. Jag kunde få upp min blogg och Google och E-posten, och andra kunde skicka meddelanden till mig, både på bloggen och via E-post. Jag kunde däremot inte svara eller söka något på Google, eftersom tangentbordet inte funkade. Eftersom problemen verkade vara isolerade till tangentbordet eller dess funktion, kollade jag förstås, att anslutningen till datorn satt i, men det gjorde den.

Så jag fick helt enkelt ringa till firman vi hade köpt datorn från och som hade installerat den. Men alla reparatörerna var ute på jobb, och nu stundade långhelg. Tidigast på tisdag kunde jag få assistans.

Resten av dagen var jag ganska moloken. Jag får väl erkänna att jag är datorberoende.

I morse tänkte jag i alla fall ”Skam den som ger sig” och tänkte försöka en gång till. Naturligtvis gick datorn i gång – det hade den ju gjort förut också – och jag kollade av e-posten och bloggen.

Och under över alla under: Utan att jag har gjort något annat än att ha stängt av datorn i går kväll och satt i gång den igen i morse fungerade plötligt tangentbordet igen. Det gick att skriva!

Återstår att se om det består.

Om jag förefaller tystna, vet ni alltså varför det är så.

Men peppar, peppar! Jag håller tummarna för motsatsen.

I dag mötte jag en författare på Konsum

Det är som sagt långt till vår i Öregrund, men i dag är det i alla fall solsken, och eftersom vi här i motsatt till vad som är fallet i stan inte har höga hus runt vårt eget och vårt hus ligger på en liten kulle, blir det ändå märkvärdigt ljust inomhus; man får en känsla av annalkande vår.

I morse gick jag i morgonrock ner till brevlådan vid grinden för att kolla om omställningen av våra tre morgontidningar hade fungerat. Det hade den: Vi hade redan fått tidningar hit i tre dagar, och det påskkort jag hade postat till Birgitta hade också kommit fram.

När jag är här ute i Öregrund, återgår jag till mina gamla vanor: kokar morgonkaffe och häller sen över kokkaffet i en gammaldags TV-termos. Där håller sig kaffet som nykokt hela dagen. Konsum här i Öregrund har, i motsats till vår mindre butik i stan, ett större urval av varor, bland annat några saker som jag helst vill ha till mitt morgonkaffe. Där finns inte bara surt finskt bröd utan också ett härligt gott knäckebröd från Roslagsbröd i närbelägna Gimo. Och till pålägg på de hårda mackorna köper jag rysk salami av det finska märket Kotivara. Carlshamns Runda Bords-margarin finns också i Konsum här ute.

Till lunch i dag köpte jag Ekströms konstsötade – jag är ju diabetiker – aprikoskräm plus mjölk. Jag köpte också hem Ekströms icke sockersötade blåbärssoppa och nyponsoppa, båda utmärkta för lätta luncher.

På Konsum träffade jag ytterligare en gammal bekant i personalen, Mats, som inte bara kom fram och hälsade utan också genast frågade hur det var med Birgitta, så han fick en hälsorapport.

I kassan träffade jag en bekant – han stod framför mig och handlade av Siv – författaren Ola F Nilsson. Inte så att vi känner varann närmare, men han hade – genom min blogg, antar jag – noterat mitt litteraturintresse och kom en sommar här om året in i vår trädgård och frågade mig, om jag ville köpa och läsa en av hans böcker, varvid jag slog till och köpte och läste hans ”Jätten”, som du kan hitta en recension av ovan under Kulturspegeln, Prosa lyrik.

Nu hade han, relativt nyligen, gett ut en ny bok som han frågade om jag ville köpa och läsa. Jag sa OK, så han dyker väl upp här endera dagen.

Öregrund är förvisso sen gammalt stad, en mycket liten sådan, men sådant här händer väl egentligen oftast när man bor på landet.