Min barndoms skola har gått i graven

När jag kom till Sverige hösten 1944, var jag sju år gammal – jag hade fyllt sju i juni då vår familj befann sig i Finland, på flykt undan det akuta krigsläget i Estland.

Jag var ju i skolpliktig ålder, men eftersom jag inte kunde svenska, kom det att dröja ända till höstterminen 1946 – jag var vid det laget nio år gammal – innan jag fick börja i skolans första klass. Det här var ett beslut av skolmyndigheterna: ”pojken måste ju lära sig svenska först”.

Vi bodde då i den lilla byn Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, och den närmaste skolan låg i bondbyn Nyland – inte att förväxla med Nyland i Ångermanland – ett par kilometer därifrån.

Men när jag skulle börja skolan var familjen tillsammans med pappa, som var fiskare, inte i Juniskär, så en bit av min första hösttermin i skolan bodde jag nära skolan, inhyst hos familjen Hallén, Valter och Helga, i Nyland, hos vilka vi hade bott en tid runt årsskiftet 1944/1945, alltså efter karantänvistelsen i Härnösand. Efter en tid kunde jag dock återförenas med familjen i Kjell Nordins hus i Juniskär, det hus som skulle bli mitt hem till dess att jag tog studenten och där pappa och mamma bodde kvar ända tills de dog.

Det där huset ”på stranna”, där det bor helt andra människor nu och som delvis är ombyggt, fortsatte jag att åka till några gånger per år ända tills Kjell dog. För mig var det mitt barndomshem och för våra barn farmors och farfars hus – de tillbringade många vinterlov och sommarlovsveckor där. Kjell betraktade vi som en extra familjemedlem, och på slutet, när pappa var död och mamma skraltig, lagade hon och Kjell delvis mat ihop. För mig var han, med tanke på mammas tilltagande hälsoproblem, en extra trygghetsfaktor, faktiskt ett slags extra familjemedlem.

På den tiden då jag gjorde återbesök i min barndoms och ungdoms trakter företog jag alltid långa promenader i mina egna fotspår: till grottan uppe på berget, till blomsterhagarna i Juni och naturligtvis till min gamla folkskola, Nylands skola.

Jag gladde mig åt att se skolan rustas upp och ha liv i form av nya kullar av elever, några av dem kanske barn eller barnbarn till mina egna skolkamrater. En gång när jag stod framför min gamla skola och tog bilder av den, kom en ung dam ut från skolgården och frågade vänligt vem jag var. Jag berättade vad jag hette och att jag en gång i världen hade gått där, och det visade sig faktiskt att hon kände till mig, kanske för att hon själv bodde i mitt gamla Juniskär. Eftersom hon var lärare på skolan, bjöd hon in mig i de helgtomma lokalerna, och jag fick bland annat titta in i mina gamla nu upputsade klassrum.

Nylands skola var en B-skola, vilket innebar att det gick två årskurser i varje klassrum: ettan plus tvåan, trean plus fyran och femman plus sexan. Vi var nämligen bara ungefär 60 elever, vilket ju innebär cirka tio elever per klass.

Inte bara min försenade skolstart utan också det faktum att jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder gjorde, att jag ganska snart tog igen åtminstone en del av den tid jag hade förlorat: När min lärare Eva Thomsen under min första hösttermin i ettan 1946 upptäckte, att jag redan kunde läsa och skriva och räkna, flyttades jag efter jul upp i tvåan och klarade av den under vårterminen 1947.

Och sen kunde jag alltså, nu bara ett år efter, gå i trean höstterminen 1947 och vårterminen 1948. Jag lyckades nu allt bättre i den svenska skolan, och på vårterminen fick jag klassens enda a:n, fem stycken, i betyget. Den som uppmuntrade mig och senare övertygade mina fattiga invandrarföräldrar om att ”den här pojken måste ni låta gå vidare i läroverket” – men det är en annan historia – var min dåvarande lärare Nils-Olof Blom, senare överlärare i Hassela. Jag minns honom med värme: en gammaldags folkbildare, konsumentkooperatör, stadig köpare av Folket i Bild som jag sålde i Juniskär med omnejd, med ett stort socialt engagemang.

Han finns på bild i Dagbladet i Sundsvall (29 september 2012) tillsammans med sina elever i trean och fyran, men kortet kan inte, som det står i texten, vara taget vårterminen 1947, eftersom jag är med på bilden och ju hade Eva Thomsen som lärare den terminen. Ändå har Margareta Rönnberg – på den tiden bosatt i Boviken i Juniskär, numera gift Rönnberg Thunström och bosatt i Ljustorp, gjort ett fantastiskt jobb med att rekonstruera alla namnen på eleverna i de här två klasserna. Ett par av namnen kan jag dock hjälpa henne med: Killen som syns bredvid mig och som hon inte minns namnet på är Per-Bruno Kårström från Flintåsen – och så hette han som senare hade kiosk i Njurundabommen Anders (inte Sven) Rex. Och nog hette han väl Bernt (inte Tage) Olsson? Lärarens, Nils-Olof Bloms, son, som också är med på bilden, heter Jan-Olof.

Ett problem med det här fotot och över huvud taget med att minnas namnet på just mina klasskamrater är det jag redan har berättat om: två klasser gick i samma klassrum, och vartannat år fick man sällskap i klassrummet av ytterligare en kull som åldersmässigt var ett år äldre (vilket alltså inte gällde i just mitt speciella fall) eller yngre. För mig är alltså alla de här flickorna och pojkarna mina klasskamrater, och jag kan i flera fall inte längre minnas om vi faktiskt gick i samma klass.

Lättast att komma i håg är förstås de jag i olika skeden av min barndom var mycket tillsammans med. Bland dem finns på den här bilden Kalle Norberg, som senare tillsammans med sin familj flyttade till Västmanland, Lasse Sjölund som jag en tid senare också gick i Läroverket i Sundsvall med och så inte minst Sven Vestman som gick ett olyckligt öde till mötes och dog alldeles för tidigt trots att jag under en tid hjälpte till med att få ordning på hans liv, när han dök upp här i Uppsala.

Men det finns förstås ytterligare andra jag har varit god vän med, både yngre och äldre.

Tack för klipp ur Dagbladet och alla minnen de väckte till Susanne Norman & Rolf Dufvenberg samt Andreas! Extra roligt var det att klippet var ur Dagbladet – förr Nya Samhället – S-tdiningen som Kjell Nordin prenumererade på och som jag är uppvuxen med.

Samtidigt gör det ont i hjärtat – Margareta har sänt in det gamla skolfotot till Dagbladet med anledning av att vår gamla skola, Nylands skola, nu läggs ner efter 120 år.

Jag har på nätet läst en hel rad artiklar, införda i Dagbladet, om den här gradvisa nedläggningen, som nyligen avslutades med att de sista par eleverna fördes över till Essviks skola.

Visst handlar det i mitt eget fall om skolnostalgi, men jag kan inte se att det egentligen fanns några andra skäl än de där sedvanliga besparings- och rationaliseringsskälen till den här nedläggningen, som kommunen skickligt har hintat om ända till dess att det inte längre fanns just några elever kvar. Elevbrist kan det ju knappast handla om numera – det aktuella området från Juniskär till Döviksjön är ett mycket attraktivt område för barnfamiljer, ett område som dessutom befolkningsmässigt har expanderat.

Jag kan de här trakterna sen gammalt – avstånden sitter i benen. På min tid var det aldrig några föräldrar som följde oss till skolan – dit tog vi oss själva till fots eller per cykel, vintertid på spark eller skidor, det senare gärna genom skogen. Ska man från Juniskär ta sig till en småskola i Essvik, fordrar det föräldrar som skjutsar en i bil, alternativt skolskjuts.

Det går säkert det också, även om det är besvärligare.

Men det raserar hem- och hemhörighetskänslan.

En mycket god men lite för tidig middag på Västerås slott

Från Birgittas tid som miljö- och energiminister finns det kvar en vänkrets som brukar äta middag tillsammans någon gång per år. Makar/makor – bland dem jag – inbjuds att delta. Förre statssekreteraren Rolf Annerbergs hustru Monica arbetade för övrigt själv på departementet, och jag blev bekant med flera av de departementsanställda redan på den tiden det begav sig; jag har även rest tillsammans med några av dem. Monica påminde mig om en resa vi gjorde till Färöarna där jag en gång, när vi gemensamt strävade uppför en till synes oändlig backe och till slut gick förbi två mycket ensamma träd, lakoniskt konstaterade, att vi nu hade passerat trädgränsen.

Värdskapet för de här middagarna brukar växla, och den här gången stod Ingemar och Ingrid Skogö för middagen. Ingemar är numera landshövding i Västerås, så vi var bjudna till en middag på Västerås slott. Det här handlar om en ganska liten krets av människor, utöver de redan nämnda också Kjell Jansson och Ulla Svedjelid samt Håkan och Kestin Heden.

Middagen var läcker, och jag hade trevliga samtal med Ulla och Kerstin, som jag hade på var sin sida.

Vi hade varit i beråd när Ingemar ringde och frågade om vi kunde komma – bakgrunden till frågan var förstås Birgittas hjärtklaffsoperation och långa sjukhusvistelse, som avslutades bara en vecka före middagen. Jag var själv tveksam på grund av Birgittas aktuella tillstånd, men hon ville så gärna vara med: träffa sina gamla vänner och medarbetare och äntligen få göra något roligt, också återse Västerås där hon bodde som barn – hon fick på den tiden till och med vara brevbud åt pappa rektorn, när han ville skicka papper till den dåvarande landshövdingen på slottet.

Så vi tog länsbussen till Västerås och möttes på stationen av Ingemar, som skjutsade oss till slottet i bil. Och till en början fungerade allting bra.

Men Birgittas ork är mycket liten, och den sjunker snabbt så fort hon blir trött, så mot slutet av middagen började hon få schackningar, och när det blev dags för avslutande kaffe måste hon stödjas och stanna och vila på vägen till det rum där vi skulle vara.

Vi hade tänkt ta buss hem till Uppsala, men vid det här laget var nog alla utom Birgitta övertygade om att hon inte skulle orka klara en så ansträngande resa. Så värden beställde, med mitt samtycke, en taxi som skulle ta oss hela vägen till Uppsala.

Det var ett mycket klokt beslut. Med uppbjudande av Birgittas sista krafter och viss assistans av mig och chauffören kom hon upp för den sista halvtrappan och ganska snart därefter i säng, fullkomligt utmattad.

Nej, vi får nog ransonera sådana här utflykter ett bra tag framåt.

Men tack för en trevlig kväll och för all hjälp, Ingemar och Ingrid!

Melodikrysset nummer 39 2012

Som så ofta hörde inte dagens melodikryss, eftersom det var direktsänt, till de svårare. Direktsändningen gjordes från ett regnigt Norrköping, och följaktligen strök programledaren Anders Eldeman den lokala publiken medhårs genom att spela några artister med anknytnuing till staden och lndskapet.

Fast i mitt fall var det inte till någon hjälp: Jag varken brukar lyssna på Markus Krunegård eller kan placera honom geografiskt. Inte heller tycker jag att ”Hela livet är ett disco”.

I min ålder är det väl mer naturligt att känna till Zarah Leander, men jag kan föreställa mig att en del yngre lyssnare till att börja med till och med kan ha haft svårt att förstå att det var en kvinna som sjöng. ”Matroser ohoj” hette den här låten.

Nå, desto lättare hade de väl i så fall med att känna igen Lena Ph i ”Vart tog du vägen?”.

”Gå & fiska” med Gyllene Tider ligger i och för sig lite längre tillbaka i tiden, men Per Gessle är ju fortfarande i hög grad aktiv åven i dagens musikliv.

Nordman är också en grupp som envist återkommer. I dag hörde vi dem i ”När en man fått nog”.

”Min soldat” blev en jättehit under andra världskriget, då med Ulla Billquist, men den fick en renässans med TV-serien ”Någonstans i Sverige” med bland andra Janne ”Loffe” Carlsson. I dag hörde vi den i en menlös version.

”34:an” (i original ”This Old House”) förekom senast i förra veckans kryss. Oftast brukar vi få höra den med Per Myrberg, men i dag fick vi höra den med upphovsmannen till den svenska texten, Olle Adolphson. I mina skivhyllor finns, tror jag, allt han har gjort på skiva.

Sedan gammalt hyser jag också en stark kärlek till Lars Forssell, både som poet, som dramatiker och som vistextförfattare. Jag har träffat honom ett antal gånger genom åren, också fått hans tillstånd att publicera en av hans texter i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, Prisma, 1970. Till hans kulturgärning hörde att övesätta ett antal visor från det franska språkområdet. Ett exempel hörde vi i dag: Léo Ferrés ”Snurra min jord”. Pluras tolkning av den hade jag faktiskt inte hört tidigare, men jag ska skaffa den.

Min hustru har, på den tiden då hon var Riksdagens talman, faktiskt beställt ett musikverk med text av Lars Forssell.

Hon har också haft en del kontakter med Benny Andersson, som jag för min del aldrig personligen har träfat. Men jag tycker att han är en mycket skicklig musikskapare, med både bredd och djup. Dock var väl dagens BAO-fråga i lättaste laget, ”Du är min man”.

Povel Ramel har hört till mina favoritet ända sen mina unga år i Juniskär och Sundsvall – jag såg honom live redan då. Hos honom finns en ännu mer häpnadsväckande musikalisk bredd, vilket kan illustreras med ”Jag diggar dig” som han gjorde tillsammans med Wenche Myhre. Tidig rap, så tidig att begreppet inte ens var känt då.

Bland de många som samarbetade med Povel Ramel fanns också den mycket mångsidigt begåvade Beppe Wolgers. Själv är jag i den åldern, att jag har barn som har sett honom i ”Beppes godnattstund”, och jag minns följaktligen också signaturmelodin till det här TV-programmet, Bachs ”Air”. I dag ville Eldeman att vi skulle kunna att Bachs ”Air” normalt spelas med hjälp av en stråke.

Nu har jag en stund kvar innan vi ska ta en buss till Västerås, för en vänkretsmiddag för gamla medarbetare till en forn miljöminister, den här gången hos landshövdingen därstädes. Jag håller tummarna för att det ska gå bra. Birgitta är fortfarande ganska bräcklig efter hjärtklaffoperationen och lunginflammationen nyligen.

En gullunge och en konvalescent

När jag i lördags åkte upp på Akademiska för att hälsa på Birgitta, var rummet redan fullt – vi fick ta in en extrastol.

Sonen, Matti, var där för att hälsa på sin mamma, och med sig hade han också sin Karin och deras baby Ella. Rummet var fullt av blommor, som hade kommit med besökare och bud, detta med anledning av Birgittas 75-årsdag. Normalt får man inte ta in blommor på hjärtkliniken, men eftersom Birgitta hade enkelrum, gick det för sig.

Som överenskommet följde sen Matti och hans familj med mig hem. Det går buss direkt från Akademiska hem till oss i Svartbäcken. Matti & co fortsatte dock upp till Torbjörns torg för att handla i Coop Konsum. Matti hade nämligen, när han ringde mig om deras besök med övernattning, förklarat att han ville laga lördagsmiddagen.

Och den blev god: lax i ugn med färskpotatis från Öregrund. Vi satt i vår matsal med tända ljus och vår fina Arabia-servis på bordet.

Och överallt var lilla Ella med. Hon satt i vår fortfarande bevarade babystol, som nu har använts av flera generationer.

Hon har börjat äta annat än bröstmjölk, och nu fick hon för första gången smaka små, små smakbitar av laxen. Ella har mycket god aptit och gillar, tror jag, allt hon hittills har fått. Under det här besöket har också farfar fått mata henne med barnmat och vatten. Sen tjoade hon länge i farfars knä, mätt och belåten.

Nästa morgon åt vi frukost tillsammans och sen hjälpte Matti sina skraltiga föräldrar med att bära ner kläder till Birgittas källarförråd, som till största delen hade varit utrymt på grund av avloppsrenoveringen. Och så bäddade han om vår dubbelsäng inför Birgittas hemkomst från sjukhuset.

Ganska snart efter det att Matti, Karin och Ella hade åkt tillbaka till Stockholm på söndag, tog jag bussen till Akademiska för att hämta hem Birgitta.

Jag var där före utsatt tid för utskrivningen, men den drog ut på tiden, gick med förlov sagt obegripligt långsamt. Sen dröjde det också osannolikt länge innan den utlovade hemtransporttaxin kom, med ytterligare en passagerare i framsätet visade det sig.

Det här gjorde att min söndagsmiddag blev försenad – först måste jag ju gå och handla, men det motbalanserades av att det fanns mycket kvar av Mattis goda lax, som jag försåg med lite nya tillbehör, bland annat rädisor och en mix av av färsk gurka och saltgurka. Min egenhändigt komponerade gräddfilssås med bland annat fransk senap blev också lyckad.

Lite senare på kvällen såg vi på Kalle Moraeus med gäster och tog oss var sin liten cognac till de päron, druvor, salta kex och olika ostar jag hade köpt till efterrätt på Konsum.

Livet är bra mycket roligare när man är två.

Men i dag kunde jag konstatera att Birgitta fortfarande har en bit kvar till full vigör. Det tog en oändlig tid bara att ta morgonmedicinerna, och hon lyckades spilla ut två glas vatten innan det var klart.

Vi har haft hjälp med att höststäda våningen i dag, och medan städningen pågick, somnade faktiskt Birgitta på sin säng en ganska lång stund.

Det är bra. Det behöver hon.

Last chorus: Sven Erik Rönnby

Min gamle medarbetare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby (1936-2012) är död. Han fanns som redaktionssekreterare på tidningen redan när jag tillträdde som chefredaktör, och han var kvar där när jag efter nio år lämnade redaktörskapet.

Trots att vi var ganska olika, trivdes vi med att jobba ihop, och när partisekreteraren (s) – Bo Toresson – ryckte i väg mig till sitt kansli, försökte Sven Erik med att jag väl ändå kunde fortsätta att skriva ledare. Men jag trodde inte på en sådan lösning.

Under första hösten i mitt värv på tidningen utredde vi hur man skulle kunna göra AiP ännu mer läsvärd. Socialdemokratisk politik, politikerintervjuer och ledare var ju redan tidigare givna ämnen, men min ambition som ny chefredaktör var att bredda innehållet åt gamla Folket i Bilds håll: Alltså införde vi noveller, serier, kulturbevakning, personporträtt och annat liknande i tidningen. Sven Erik breddade ytterligare det här till att ta upp ämnen som bilar och hundar, och så började tidningen arrangera något som definitivt låg utanför den sportointresserade chefredaktörens intressen, Bommersviksloppet. Vår övertygelse var att folkrörelsefamiljer inte lever av politik allena.

Den prenumererade upplagan låg kring 140.000 exemplar för denna fjortondagarstidning.

Sven Eriks lust under de där åren låg inte på att skriva själv utan på att redigera vad andra – tidningens egna journalister men också många frilansare – skrev och så göra snygga och för läsarna attraktiva uppslag med lockande bilder av artiklarna. Men förvisso kunde han också skriva: Han hade en gedigen dagspressbana bakom sig, och under senare år – när han var pensionär – publicerade han en hel del recensioner i vår gamla tidning.

Så småningom kom våra banor åter igen att korsas en smula. Jag var med om att starta Helga Henschens vänner, och eftersom Helga under en period bodde i södertäljetrakten och Sven Erik var södertäljebo, var det naturligt att rekrytera honom till föreningen, där han gjorde stor nytta genom att värva många andra.

Sven Erik var en mångsidig man med många olika intressen, vilket sammansättningen av de många begravningsgästerna, både i Sankta Ragnhilds kyrka i fredags och vid kaffet i församlingshemmet efteråt vittnade om. Mångsidigheten i Sven Eriks personlighet speglades också i programbladet till begravningsakten, där man på baksidan av vikbladet hade placerat en text av den avlidne själv, ”Vad Sven Erik hade tyckt att ni borde veta om denna kyrka”.

Detta, och att det var en kyrklig begravning, överraskade faktiskt mig – under vår långa tid tillsammans hade jag aldrig anat att det fanns en religiös sida hos honom. Själv är jag som musikälskare intresserad även av psalmer, men eftersom jag inte vill manifestera en tro jag inte har, sjunger jag dem inte ens på begravningar.

Men efteråt, vid kaffet i församlingshemmet, fick jag möjlighet att inför hans hustru och söner vittna om mina varma känslor för min gamle medarbetare. Jag hälsade då också från två andra närvarande arbetskamrater på partiexpeditionen, de båda partikassörerna (i olika omgångar) Björn Wall och Inger Mäler.

Melodikrysset nummer 38 2012

Eva Eastwood skulle jag knappast känna till, långt mindre frivilligt lyssna på, om jag inte hade råkat höra henne i ”Allsång på Skansen”. I dag hörde vi henne i ”Han är kung”. Nog om det.

Dansbandsmusik hör inte till mina favoriter. I och för sig har till exempel Sten & Stanley ålderns patina, men att i samma hurtiga ton höra ”Obladi Oblada”, ”Quantanamera”, ”Leva livet” med flera snarast stärker mina fördomar mot genren.

Jag är glad att de inte också sjöng ”London Calling”, utan att vi fick höra The Clash i original.

Därmed inte sagt att jag är en benhård motståndare till annorlunda versioner av kända melodier. Så för mig är Roland Cedermarks dragspelsversion av ”All of Me” helt OK.

Och jag gillar när Melodikrysset innehåller både gammalt och nytt och rör sig mellan olika genrer, till exempel Max Hansen i ”Kyss varandra” och Willie Nelson i ”Why Are You Pickin’ On Me?”.

Och var kan man annars höra så vitt skilda låtar som ”Rehab” med Amy Winehouse och Anna Maria Roos’ (text) och Alice Tegnérs (musik) ”Blåsippor ute i backarna stå”? Den senare spelades dock i en jazzversion, förmodligen för att förvilla oss lite, men mig lurar man inte när det gäller sådant jag sjöng i småskolan.

Fast jag gillar inte att det så ofta förekommer upprepningar i krysset. ”Boten Anna” med Basshunter (Jonas Erik Altrberg) har vi till exempel hört förut. Likaså har den filmatisering av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” där Allan Edwall spelar luffaren föekommit tidigare i krysset.

Krysset innehöll ytterligare två filmrelaterade frågor.

Vi hörde Jan Malmsjö sjunga i Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss, det är vår” (1978).

”Flickan (OBS!) från Backafall” gjordes redan 1953. I den förekom Gabriel Jönssons (text) och Gunnar Turessons (musik) ”Flicka (OBS!) från Backafall”.

En av dagens frågor rörde en svensk version av ett engelskspråkigt original, ”Killing Me Softly”, som sjöngs in av Roberta Flack och andra. Lill Lindfors’ svenska version ”Sången han sjöng var min egen” är väl inte så pjåkig, men nog föredrar jag originalet.

Själv känner jag mig som den rivningshotade hus ”34an”, som Per Myrberg en gång i världen hade stor succé med. Jag var på besiktning hos min husläkare i går, och hennes diagnos var hjärtsvikt. Sen åkte jag på begravning i Södertälje, av min gamla redaktionssekreterare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby, och innan jag åkte hem, var jag en stund på Akademiska och hälsade på min nyrenoverade (hjärtklaffarna) hustru.

Fransk musik

Säsongens första abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester fick jag gå på utan sällskap av Birgitta; hon ligger som bekant på Akademiska efter att ha genomgått en hjärtklaffoperation. Men jag var förstås och hälsade på henne tidigare i dag – det gör jag varje dag, men i dag är det dessutom hennes 75-årsdag, vilket också märktes på alla blombuketter hon hade fått. Jag hade med mig ytterligare en plus biljetter till en kommande konsert med Ann-Sophie Mutter och en rysk uppsättning av ”Svansjön”. Hemma väntar fler presenter.

Vi brukar oftast äta middag ute före konserterna i Musikens hus, men i dag fick jag äta ensam. Jag hade tänkt äta i restaurangen i Musikens hus, men den var stängd då – i stället hänvisades jag till en nyinrättad matservering på plan sex, där också den stora konserthallen ligger. Det enda som bjöds där var en ganska enkel buffé, och äta fick man göra vid gemensamma, provisoriskt ditställda bord en bit bort. Ganska trist. Mycket få åt där – ryktet har väl redan spritt sig. Vad är det för snille som har hittat på det här?

Mitt humör var därför kanske inte det allra bästa, när Paul Mägi inledde kvällens franska tema ”Musikens Paris” med Maurice Ravels (1875-1937) bagatell ”Pavane pour une infante défunte”, Pavane för en död prinsessa (1899). Jag avstår från att försöka tolka symboliken i titeln, eftersom även Ravel slog ifrån sig på den punkten, men pavane är i alla fall en starkt formbunden dans, som var mycket populär under 1500- och 1600-talen

Därnäst följde ”Les nuits d’eté” (1841), ett knippe sånger med musik av Hector Bérlioz (1803-1869) och text av Théophile Gautier (1811-1872). De här sångerna handlar om romantisk kärlek, och jag tyckte nog inte att musiken präglades av den kyla man ofta har förknippat med Bérlioz’ musik. Inte hellee har jag något att invända mot mezzosopranen Katarina Karnéus’ sångliga tolkning av dem.

Kanske var det mitt eget humör som gradvis blev bättre, men själv hade jag bäst utbyte av musiken efter pausen, George Bizets (1838-1875) ”Symfoni i C dur” från 1855 – varför den fick vänta i 80 år på sitt uruppförande förstår jag inte, även om den var ett ungdomsverk och nog har hämtat influenser från andra kompositörer. Dess tempo är också fascinerande.

* * *

I morgon ska jag börja dagen med ett besök hos min husläkare. Hon ska, på basis av prover jag var och tog i går, försöka diagnosticera vad det är för fel på mig – det är inte bara hustrun som är skraltig – och vad man i så fall kan göra åt det. Trots pacemaker och stent orkar jag inte gå mer än korta sträckor och i krypfart. Det är främst lungkapaciteten som inte räcker till – det senare tvingar mig också att delar av nätterna sova sittande upprätt i en stol. Fötterna är svullna och de och nedre delen av benen en smula domnade – sitter jag på golvet kan jag inte ta mig upp utan att använda armarnas muskelkraft.

Det är inte alltid livet är livat.

Melodikrysset nummer 37 2012

Jag hade lite problem både i början och slutet av dagens kryss.

Dagens inledande melodi kände jag väl igen, men vad hette den och vad handlade den om för grönsak? Jo ”Popcorn” förstås, och det gör man ju av majs!

Det tog också tid innan jag kom på melodititeln ”Just idag är jag stark”; jag borde mycket snabbare ha kommit på både det och att den sjöngs av Kenneth Gustafsson, Kenta kallad och en kändis under modsepoken. Honom hade vi faktiskt på omslaget till ett nummer av Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var – vi hade en lång intervju med honom i tidningen.

Annars var det ganska många ljudillustrationer i dag som en gammal man som jag känner igen. ”Under Paris broar” är bara ett exempel.

Sven Arefeldt var omåttligt populär i radio i min gröna ungdom, inte minst med ”I en roddbåt till Kina”, i engelskspråkigt original ”Slow Boat To China”.

Ulf Peder Olrogs ”Rumba i Balders hage” minns jag också väl från the radio days.

”Den blomstertid nu kommer” minns jag från folkskoletidens skolavslutningar i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, men den version vi i dag hörde, med Lill Lindfors och Nils Landgren, var betydligt senare. Och i dag har den väl kanske vid skolavslutningarna passerats i popularitet av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som skulle ge oss svarsordet Ida.

Vårat gäng – Alice Babs med flera – med signaturmeldin ”Vårat gäng” förekom också i radio fram mot fyrtiotalets senare del, men de debuterade där långt före min ankomst till Sverige. Men efterkrigstidens stora stjärnor, bland dem Alice Babs, har jag alla upplevt live, vid de jättelika midsommarfesterna i min barndoms Juniskär söder om Sundsvall.

Också Povel Ramel upplevde jag under de där åren, en gång också under tältturné, då på Läroverksplan i Sundsvall. Honom lärde vi först uppskatta som crazyartist, men han visade sig också ha en samhällsmedveten sida, till exemepel i ”Varför är det ingen is till punschen?”. Du kan hitta texten plus en kommentar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Mer traditionella – i dag skulle vi kanske snarare säga omoderna – värderingar förmedlades i en annan gammal hit, ”Bla, bla, bla” med Egon Kjerrman. Men kvinnans i den här låten återkommande meningsyttringar kan förvisso sammanfattas i ordet tjat.

Hon var nog inte något exempel på det GES, Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strrömstedt, sjöng, ”En jävel på kärlek”.

Kärlek – tvåsamhet – är för övrigt något ömsesidigt, det som i den engelska versionen av ”Rör vid min själ” av Åsa Jinder uttrycks som ”You Raise Me Up”.

Sist i dag hamnar vi därmed i mitt Uppsala, varifrån Veronica Maggio kommer. Henne hörde vi i dag sjunga ”Välkommen in”.

Själv önskar jag att jag så småningom ska kunna säga ”Välkommen hem” till min Birgitta, som just nu ligger på Akademiska sjukhuset efter genomförd hjärtklaffoperation.

I början såg det lite darrigt ut för henne, men så upptäckte man att hon också hade lunginflammation och satte in åtgärder även mot den. Så i går när jag hälsade på var hon faktiskt riktigt pigg.

Jag ska hälsa på henne också senare i dag.

Rapport från en sjukbädd

I söndags togs Birgitta in på Akademiska för hjärtoperation. Båda de läckande hjärtklaffarna skulle få konstgjort stöd och flimret åtgärdas.

I måndags genomfördes operationen, och på eftermiddagen fick jag telefonbesked: Operationen hade lyckats men Birgitta var fortfarande nedsövd.

Jag fick lov att återkomma sent på måndag kväll, och eftersom Birgitta vid det laget var vaken, kunde jag – med hjälp av en av personalen utlånad telefon – ha ett kort samtal med henne.

Sent på tisdag eftermiddag fick jag lov att göra ett kort besök – under det här inledande skedet har man, beroende på smittorisken, helt naturligt restriktioner, och jag förstod strax själv, inte bara av syrgastillförsel och alla sladdar utan också av Birgittas matta tillstånd, att det är bäst att låta henne återhämta sig i lugn och ro. Dessutom hade hon nu, dan efter operationen, smärtkänningar efter den. Så besöket blev inte särskilt långt.

I dag blev jag uppringd av Birgittas läkare, som gav en aktuell rapport och berättade att Birgitta just då låg och sov.

Detta och fler detaljer har jag i omgångar per mejl och telefon meddelat barnen och Birgittas syskon.

Vi får ha tålamod. Besöken får anstå till dess att Birgitta själv orkar och har glädje av dem.

När läget medger kommer hon att föras över till en vanlig vårdavdelning på hjärtkliniken.

Melodikrysset nummer 36 2012

I dagens kryss spelades en låt med en amerikansk grupp som jag inte ens hade hört talas om. Men när jag hade fått låttiteln, ”Burn It Down”, var det ju bara att googla: gruppen visade sig heta Linkin Park.

Jag medger att jag hade mycket lättare att identifiera ”Där näckrosen blommar”, som skrevs 1928 av Sven du Rietz och Sven-Olof Sandberg. Fast i dag fick vi tyvärr höra den misshandlas av Flamingokvintetten.

Äldre schlager är jag över huvud taget bra på. Jag minns fortfarande vilken succé Lill-Babs gjorde 1959 med Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”.

Och visst minns jag Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten”.

Eller för den delen ”I en röd liten stuga”. Sven-Olof Sandberg sjöng in den redan 1936, men på fyrtio- och femtiotalen, the radio days, hördes den om och om igen i radioapparaten, så när jag, som i dag, hör den i en jazzig instrumentalversion med Arne Domnérus och Rune Gustafson, minns jag omedelbart titeln.

Inte för att jag är något fan av just Marie Serneholt, men problemet för henne och andra skivartister i dag är att det inte längre finns någon enhetskanal som alla människor lyssnar på. Som mina läsare vet, följer jag i och för sig Melodifestivalen i TV, men det måste till mycket mer än en engångslyssning för att en låt, till exempel hennes ”Salt and Pepper”, ska fastna i musikminnet. Fast just den här låten förekom ändå så sent som i årets melodifestival.

Jag gissar att Niklas Strömstedts insjungning av ”Kärleken vet” härstammar från en programserie i TV 4 som jag inte har sett, men jag vet att sångens upphovsman, Mikael Wiehe, också var med där. Wiehes egen insjungning har jag förstås själv i min skivsamling.

Lars Forssells ”Snurra min jord” har jag också i min mycket omfångsrika samling av politisk musik, både på skiva och i sångböcker med Forssells visor. Originalet, ”Elle tourne la terre”, skrevs av Leo Ferré.

Därmed har vi redan tagit ett steg in mot den musikaliska klassikervärlden i vid mening.

Dit räknar jag självfallet Evert Taube. Jag skrev i somras en hel serie nätartiklar om Taube och hans musik, och bland annat hans ”Calle Schewens vals” från 1931 kan du också hitta texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast just den här texten torde höra till Taubes mest kända och sjungna, så nästan alla kommer säkert i håg att Calle Schewen där blandar sitt kaffe med Kron, det vill säga Kronbrännvin. Visste ni förresten att Kron numera ägs av finska staten, detta eftersom den borgerliga svenska sålde ut denna nationalklenod?

Carl Michael Bellman har en ännu mer grundmurad klassikerstatus. Fast många som har lärt sig ”Gubben Noak” redan under barnaåren vet kanske inte att den här texten skrevs av Bellman.

Klassisk operettmusik hörde vi i dag i tyskspråkigt original. Men jag gissar att de flesta vet, att när Jussi Björling sjöng den på svenska, hette den ”Nu är jag pank och fågelfri”.

En favoritklassiker har jag sparat till sist. I och för sig är musikalen ”Annie”, ur vilken vi i dag fick höra ”Tomorrow”, från relativt sen tid, 1977, men jag tror nog att den kommer att finnas kvar i det scenmusikaliska arvet också fram över. Dock bygger den här musikalen på en serieklassiker, ”Little Orphan Annie”, som Harold Gray började teckna redan 1924. Den gick i Aftonbladet, under tidigt sextiotal om jag inte minns alldeles galet. Då hade Aftonbladet, på den tiden i lite större så kallat berlinerformat, två hela seriesidor, alltså ett helt serieuppslag. I dag har tidningen två dagliga serier plus dessutom ytterligare två serier var sin gång i veckan.

Det här kallar jag förfall!