Sommar i P1 med Tom Xiong

När jag först hör Tom Xiong, alltså dagens Sommar-värd och helt uppenbart kines, tala, slås jag av att han talar umemål. Nå, i dagens värld har det skett de mest märkliga förflyttningar, och det visar sig att han är ett nästan extremt exempel på det.

Det framgår dock, fastän han är ung, att han inte är något adoptivbarn. Han kom till Sverige tillsammans med sina föräldrar, som för ett för dem mycket stort belopp lyckades ta sig ut ur Kina, där de hade upplevt både godtycke och tvångarbete och där de för egen del inte såg någon väg att ta sig ur fattigdomen. Och här hamnade den här familjen i Umeå.

Föräldrarna stretade och gnetade för att kunna ge sonen ett bättre liv.

Men sonen ville inte, och gjorde dem därmed besvikna, gå den långa och mödosamma vägen över formell utbildning. I stället ville han driva något eget och tjäna pengar.

Det hade han helt uppenbart sinne för, och det här förde honom vidare till kapitalismens förlovade land, USA.

Det gick hyfsat, men ändå blev han inte kvitt sin oro och sin ångest. Han hade turen att ha med sig flickvännen Erika, som peppade honom och fick honom att tro på sig själv. Och han lärde sig att titta framåt i stället för bakåt.

Och så kom han, kanske märkligt med tanke på hans familjebakgrund, att hitta affärsmöjligheter genom att etablera sig i Kina.

Han beskriver själv hur han upptäckte att Kina raskt hade utvecklat ett näringsliv som i viktiga avseenden hade kommit längre, hade en teknik och en konkurrenskraft som slog medtävlarna i USA och Västeuropa – områden där man har lyckats är till exempel taxi, mobiltelefoner, elbilar och snabbtåg. I Kina måste alla prestera, och unga människor drivs framåt. Det moderna Kina är en prestationskultur.

Det är inte lätt för utomstående att ta sig in på den kinesiska marknaden – ska man lyckas i Kina med dess extrema konkurrens, måste man handla nu, före alla andra.

Jag har själv tillsammans med min hustru, på den iden minister, gjort en ganska lång resa i Kina och där besökt en rad olika städer och miljöer, och jag tror säkert att landet sen dess har gjort stora teknisk framsteg och att landets väldiga miljöproblem, som på den tiden inte intresserade de makthavande, nu tacklas med hjälp bland annat av elbilar.

Men diktaturen består, vilket även Tom Xiong medger med tillägget att man inte måste tycka om allt, en ganska modest utvärdering. Och om förtrycket av minoritetsfolk inte ett ord.

Men tjäna pengar där kan man alltså, även om inte riktigt alla lyckas så väl som man kunde tro av den här radiorapporten.

Musiken i det här sommarprogrammet är jag inte kapabel att bedöma, eftersom Xiong inte spelar en enda låt som jag har hört eller någon artist som jag känner till från något annat sammanhang. Det närmaste jag kommer är att han spelar en del rap.

Min enda synpunkt är att det kunde ha varit intressant, om Xiong hade spelat också något som kommer från Kina. Nu illustreras hans återfärd till Kina med en rad amerikanska artister.

Sommar i P1 med Inge Thulin

Kanske handlar det om okunskap från min sida<, men är verkligen dagens Sommar-värd Inge Thulin, VD i 3M Company (Post it-lappar, Scotch Tape och mycket annat) särskilt känd bland sina landsmän? Han blev det definitivt i och med avhoppet som rådgivare åt Donald Trump, men hur många, bortsett från andra i näringslivet, kände till honom dess förinnan?

Själv blev jag oerhört nyfiken på den här mannen och hans åsikter, när jag hörde att han skulle göra ett sommarprogram, så jag lyssnade mycket noga på det mn blev egentligen inte klokare på personen Inge Thulin.

Han berättar om sina föräldrar, pappa som var portvakt och mamma som var städerska<, vilket ju normalt här i Sverige borde betyda, åtminstone på den tiden, att de politiskt stod till vänster. Men det får vi inte veta något om, och både pappan och mamman dör tidigt. Inge tvingas, för att få en levnadsbana som ger honom ett hyggligt liv, att satsa på studier och lyckas, trots brist på pengar (men han arbetade bland annat som tidningsbud), ta sig uppåt socialt och materiellt. Samtidigt säger han sig ha arbetat på grundval av kamratskap, laganda och taktik, och jag gissar att det faktum att han tog sig fram med hjälp av egna prestationer och sitt eget sätt att vara gjorde honom mer användbar än de som bara var handelshögskoleutbildade. Alltså fick han snabbt jobb och gjorde sedan internationell karriär i Paris och Bryssel, Polen, Ryssland, arabländerna, Japan och Kina och slutligen USA, där han fortfarande bor. Den svenska hustrun nämns ett par gånger utan namn - det här sommarprogrammet är kemiskt rent från personliga referenser, men till exempel Lech Walesa och Boris Jeltsin – också jag har träffat den senare och grälat med hans fru vid en middag, given av ryska ambassaden – ägnas var sin story.

Inge Thulin fick stora rubriker när han offentliggjorde sitt avhopp från posten som rådgivare åt Donald Trump, vilket sen ledde till att Trump upplöste det råd Thulin satt i.

Fast lika intressant är det ju att samme Thulin var rådgivare också åt den demokratiske presidenten Barack Obama.

Och nej, jag har lika lie efter som före det här sommarprogrammet någon aning om vad han egentligen tycker.

Dock gillar jag att han har lagt ner mycket möda på att tryffera sitt ”Sommar” med musik, som hör samman med och belyser det han talar om.

Det första han spelar är Hugo Alfvéns ”Roslagsvår” med sång av Alice Babs. Bland det som sedan följer finns ”The Winner Takes It All” med ABBA, Hans Alfredson som ”Miljardär Malte Lindeman”, ”Sovjethymnen” med Alexanderensemblen (Röda arméns kör), ”Hier encore” med Charles Aznavour, ”Time To Say Goodbye” med Sarah Brightman och Andrea Bocelli, Ry Cooder & Tomoko Kina i ”Subete No Hito No Kokoro Ni Hana O”, ”Ticket To Heaven” med Dire Straits och ”Goliat” med Laleh.

Varför Sveriges Radio inte har lyckats åstadkomma en korrekt skivlista är en gåta, och de lyssnare som inte har den musikorientering som den fordrar fick heller ingen hjälp med att i sändningen få upplysningar om artister och titlar.

Sommar i P1 med Fatima Bremmer

Eftersom Fatima Bremmer har varit reporter och nyhetschef i Aftonbladet och dessutom medarbetat i Expressen och Svenska Dagbladet känner jag förstås till henne. Nu när hon skulle göra ”Sommar” i P1, gjorde jag lite mer research och fick då veta att hon lärde sig läsa och skriva redan vid tre års ålder, kände jag lite själsfrändskap, eftersom jag själv också var så där tidig (fast det var förstås i Estland).

Ändå blev jag lite irriterad när jag lyssnade på hennes ”Sommar”. Dels för att hon sällade sig till skaran som inte under programmets gång berättade vad hon spelade. Dels för att det gick lite för fort – inte så att hon var det minsta otydlig, men det blev ibland lite av rabbel i den berättande delen av programmet.

Berättade gjorde hon om journalisten, man skulle väl kunna säga världsreportern, Ester Blenda Nordström (1891-1945), under lång tid knuten till Svenska Dagbladet. Om Nordström har Bremmer skrivit en augustprisbelönad bok, ”Ett jävla solsken”, så hon kan verkligen sitt ämne. Och det hon berättar om Nordström väcker ens intresse.

Fast ibland tycker jag hon lite för mycket identifierar sig med sitt objekt – man kunde nästan tro att hon själv är lesbisk trots att hon vad jag förstår är del av ett heterosexuellt par.

Nordströms genombrott som journalist blev reportaget om de erfarenheter hon gjorde när hon tog jobb som piga på en bondgård i närheten av Nyköping. Hon namngav inte sin arbetsgivare och berättade inte var gården fanns, men det hon berättade var desto mer drabbande. Det hon skrev ledde också till förbättringar för pigorna. Fast familjen på vars gård hon hade arbetat kände sig ändå utpekad och gick till motanfall.

Det hon rapporterade fick hur som helst effekt: Pigornas i vid mening arbetsvillkor förbättrades.

Men Ester Blenda Nordström var en boren journalist och vidgade sitt arbetsfält. Trots att det var livsfarligt följde hon med som fotograf till inbördeskrigets Finland, där striderna mellan röda och vita skördade tiotusentals liv – barn dog av svält. Hon tog bilder och mådde själv illa.

Lite senare dokumenterade hon också livet bland samerna i norra Sverige och gjorde då något ovanligt, visade sympati för urinvånarna i Lappland.

Under den här resan träffade hon även Karin som under en stor del av hennes liv kom att bli hennes livspartner. Samkönade par var tabu på den tiden, och egentligen vet ingen bestämt arten av deras relation, men sannolikt har Fatima Bremmer rätt när hon driver tesen att de var ett lesbiskt par. Uppmärksamhet torde de hur som helst ändå ha väckt, till exempel när de lite senare var på en lång motorcykelutflykt tillsammans – kvinnliga motorcyklister var också myckt sällsynta på den tiden.

Ester Blenda Nordström hade många strängar på sin lyra. Hon skrev till exempel en rad banbrytande flickböcker om Ann-Mari, lite grann en föregångare till Astrid Lindgrens böcker om flickor som sticker ut och går före.

Och så är hon berömd som reporter, världsreporter för att använda ett modernt uttryck. Resorna, ofta under primitiva förhållanden, går till länder som Brasilien, Argentina och Spanien, så småningom också till Kamtjatka som ju då hade blivit en del av Sovjetunionen.

Allt det här knäckte henne fysiskt, men när hon kom hem, satsade hon ändå på något nytt, att driva ett jordbruk.

När hälsan allt mer försämrades, kom Karin, nu åter skild, till henne och skötte om henne under hennes sista tid i livet. Men Ester Blenda Nordström dog ändå men hade faktiskt klarat alla fighter och visat vägen framåt.

Fatima Bremmers i själva sommarprogrammet alltså inte förekommande skivlista hade som egenhet att hon bara spelade kvinnliga skivartister, sådana som Marit Bergman, Anna Ternheim, ”Så skimrande var aldrig havet” med Lill Lindfors (men det finns faktiskt män som har gjort den bättre!), Maria Callas, Eva Dahlgren, Oh Laura, en svensk popgrupp från Stockholm, Billie Holiday (”I’m a Fool To Want You”) och Sofia Karlsson, som jag nyligen har skrivit om.

Eftersom jag känner till The Velvet Underground, tror jag först att Bremmer ändå har gjort ett undantag, men i den låt hon har valt, ”I’ll Be Your Mirror”, är det en kvinna, Nico, som sjunger.

Sommar i P1 med Katinka Faragó

Många, också bland er som har sett mycket svensk kvalitetsfilm, känner säkert inte till Katinka Faragó, men ni har ändå på bio eller nu i år då man firar hundraårsdagen av Ingmar Bergmans födelse, sett någon av de bergmanfilmer som har visats i TV – jag har själv de senaste dagarna sett ”Smultronstället” från 1957 och ”Sommarnattens leende” från 1955, sins emellan mycket olika men båda också mycket sevärda. Faragó var skripta vid tillkomsten av båda filmerna, och det var hon i årtionden för mängder av Bergmans filmer.

Det intressanta var att hon var självständig, böjde sig inte ens i mycket unga år för hans nyckfulla vilja, vilket ledde till respekt och vänskap.

Faragó kom tillsammans med familjen till Sverige i mitten av trettiotalet. Från Ungern tog sig den här familjen först till Wien, sedan, när nazismen och högerextremismen bredde ut sig, till Bratislava, Prag och Warszawa och därifrån till Helsinki. Från Finland tog de sig 1940 över till Haparanda på den svenska sidan, och att de inte skickades tillbaka eller arresterades hade att göra med att fadern i familjen förklarade att de var kristna.

Katinka Faragó fick redan i tonåren filmuppdrag, och det följden blev att hon sen började jobba i filmbranschen och så småningom avancerade hon till projektledare.

Hon har också arbetat för Andrej Tarkovskij och Kjell Grede, vars ”God afton, herr Wallenberg” från 1990 förde henne tillbaka till de unga åren i Budapest. I anslutning till det senare berättar hon också om det minnesmonument över dränkta och skjutna judar som finns på stranden av Donau. Jag har själv varit där och sett de här skorna.

Men det är alltså som assistent åt Ingmar Bergman hon kommer att bli ihågkommen. Jag har redan nämnt ett par av hans filmer, men hon berättade i dag också om filmer som ”Höstsonaten”, ”Skammen”, ”Fanny och Alexander” och så TV-produktionen ”Trollflöjten” (Wolfgang Amadeus Mozarts ”Die Zauberflöte”, som trots TVs tvekan blev en fantastisk framgång.

Det hon berättar om de här produktionerna är tryfferat med intressanta och roliga iakttagelser (Erland Josephsson, Ingrid Bergman, Lena Nyman, Monica Zetterlund och Endre Nemes och så fotografen Sven Nykvist en gång då allting havererade), och dessutom kan hon berätta om vänner som Harriet Andersson. Vilken guldgruva hon är när det gäller svensk filmhistoria.

Jag förde själv bok över det Faragó spelade i sitt ”Sommar”, men jag brukar alltid kolla det jag har noterat (och inte noterat) genom att kolla Sveriges Radios låtförteckning – tack för att den äntligen förekommer också i själva programmet) och så kolla detaljer, stavningar och annat sådant.

I dag hittade jag inte en enda helt korrekt låtlista, och dessutom förekom det fadäser som att det vi hörde Arne Domnerus spela, ”The Midnight Sun Never Sets”, hade döpts om till ”The Midnight Sun Will Never Sets”. En annan recensent klagade över att det förekom för mycket klassisk musik i programmet, förutom den ur Mozarts ”Trollflöjten” även Frederic Chopin och Johann Sebastian Bachs ”Weinachtsoratorium”. Miistilav Rostropovits, i dag med musik ur en bachsvit, har jag träffat personligen och hört spela på cello i en liten krets på Uppsala slott. Och Käbi Laretei, den nu döda estniska pianisten som var en av Bergmans hustrur och som här selade mazurka, har jag både hört spela live och dansat med en nyårsnatt i TV – jag har också läst hennes böcker.

Musiken i ”Sommar” hade stor bredd, och valet av den hade samband med det Faragó berättade. Till det jag själv uppskattade att få lyssna på hörde ”Gröna små äpplen” med Monica Zetterlund, ”Thank You For the Music” med Benny Andersson och så den zigenska folkmusiken.

Och det var en kul ploj att hon slutade med U2 och dedicerade deras ”Pride In the Name of Love” till Ingmar Bergman.

Sommar i P1 med Åsa Wikforss

När jag lyssnade på ”Sommar” med Åsa Wikforss, fanns det bland hennes genomtänkta och väl formulerade åsikter om verkligheten och vårt sätt att tolka den ganska få slutsatser jag hade några invändningar mot. Det måste inte betyda att vi har identiska åsikter om allt – något sådant är inte ens önskvärt. Det är stort nog att hitta en annan människa som är rationell och sanningssökande. Också en reflekterande människa intar en hållning men är samtidigt beredd att justera sina slutsatser, om det kommer fram nya fakta och erfarenheter, som reviderar det man har kommit fram till.

I sitt sommarprogram berättade Wikforss, så småningom filosofie doktor och professor i filosofi, att det efter det att hon hade tagit studenten var långt ifrån givet, att hon skulle ägna sig åt just filosofi – hennes håg stod bland annat till att bli skådespelare och regissör; ännu tidigare var hon ganska duktig på att spela fotboll.

Men hennes eget tänkande blev allt mer logiskt och sanningssökande, även om det ju var vanligt att människor hade fixa idéer och övergav det kritiska förnuftet. Känslor tilläts blockera det kritiska förnuftet.

1982 började hon plugga filosofi.

Och upptäckte då att allt ändå inte går att förklara men att det i alla fall blir betydligt lättare om man har en kritisk grundhållning och upprätthåller den svenska bildningstraditionen.

Filosofistudierna för henne till Oxford, där hon träffar sin blivande man, och sedan flyttar de till New York, där livet öppnar sig i all sin bredd: De får två barn (i ett land där det inte finns samhällsdriven barnomsorg). Ändå är hennes skildring av tiden där myllrande vacker och mångsidig. Bland annat möter hon människor från jordens alla hörn, som klarar att leva tillsammans fastän de är olika.

Likväl drabbas även denna toleranta världsmetropol 2001 av den attack som vi benämner efter den dag då den inträffade, 11 september.

Senare händer fler oväntade, ja osannolika saker i USA, och jag kan ju sammanfatta dem med namnet på en nyvald president, Donald Trump.

Så hon och hennes familj flyttar till Sverige, där ju de värderingar hon har hålls i helgd. Döttrarna finner sig väl till rätta och blir samhällsengagerade och radikala. Men hon ser en komplikation även med den här flytten. Nu är det hennes man som har hamnat i en miljö, där han inte är rotad eller känner sig hemma.

Det här är en berättelse om Sverige och världen sådana de är i dag, och märkligt nog lyckas hon också illustrera sina erfarenheter med hjälp av musikvalet. Alltså spelar hon till exempel Aretha Franklin och amerikansk rapmusik när hon berättar om tiden i New York.

Bland det hon i övrigt spelar finns Håkan Hellströms låt om tro och tvivel – men märk att hon själv är uppvuxen i just Göteborg. Sen kommer John Lennon med ”Give Me Some Truth” och Olle Ljungström med ”Vem kan man lita på?”.

Och även den övriga musiken är präglad av god smak. Bland det hon spelar finns både Cecilia Bartoli med ”Voi che sapete”, ur Mozarts ”Figaros bröllop” och Sofia Karlsson med Dan Anderssons ”Hemlängtan”. Sofia är dotter till min gamla arbetskamrat från socialdemokratiska partistyrelsen, Leif Karlsson, och jag har träffat henne hemma hos honom, har dessutom ett antal av hennes skivor med dedikation.

Till det här kommer att Åsa Wikforss citerar Tove Janssons ”Vem ska trösta Knyttet?”.

Sommar i P1 med Victoria Silvstedt

Victoria Silvstedt är känd, för att vara känd, skulle jag vilja tillägga. Alla har vi sett henne på bild, med blå ögon och blont hår, fast just det har jag också. I hennes fall har det räckt till för att göra henne känd som fotomodell, programledare och entreprenör, inte illa för en tjej utan någon formell utbildning att tala om, född i Skellefteå och uppvuxen i Bollnäs.

Ändå gick det bra för henne – hon har aktier och pengar, som hon inte tjänade när hon mycket ung jagade modelljobb i Paris. För övrigt delade hon då bostad med slovenskan Melanija Knavs, senare känd som Melanie Trump.

I Paris gick det inte så bra, så hon nappade i stället på att bli känd genom amerikanska Playboy i Los Angeles. Där gick det. På vilket sätt berättade hon inte i dagens ”Sommar”, men hon fick bo hemma hos Hugh Hefner.

Hon var ständigt, bara några dar i taget, på jobbresor, och snart började hon bedra den man hon nyligen hade gift sig med. Och trots hans tolerans slutade det här förstås med skilsmässa.

Jag återberättar inte det här för att moralisera, snarare då för att Victoria Silvstedts sommarprogram trots det hon berättar är så återhållet och doftlöst.

Och så slutar hennes ”Sommar” med goda råd till andra tjejer, som också vill göra en karriär snarlik hennes: Allt är möjligt om man bara vill och använder solkräm.

Mycket riktigt avslutas hennes ”Sommar” med Rikard Wolff och ”Solkräm”.

Hon spelar också två låtar med sig själv, men i låtlistan finns i övrigt bara en artist, som jag aldrig har hört.

Samtliga övriga känner jag till och har lyssnat på, men jag noterar lite överraskad att av de låtar hon har valt känns bara ett par som Per Gessle står bakom välvalda: ”Sommartider” med Gyllene Tider och ”Joyride” med Roxette. Nå, ”Paradise City” med Guns ’N Roses går an den också.

Men när det gäller ABBA och U2 (som jag själv har många skivor med) och Madonna, förstår jag inte, varför hon har valt just det här.

Kanske är artistvalet programmatiskt utan att bottna i något slags djupare kunskap om artisterna och det de sjunger.

Sommar i P1 med Ahmed Abdirahman

Jag har, liksom Ahmed Abdirahman, personlig erfarenhet av hur det är att komma till ett helt nytt land och lyckas med livet där, bland annat i skolan, trots att man till att börja med inte kan ett ord av det nya landets språk. Men det finns också viktiga skillnader mellan oss och de förutsättningar vi har. Jag är estländare, blond och blåögd, och smälte snart in i min nya omgivning. Abidrahman avviker i en rad avseenden – hudfärg, hår, kulturell och religiös bakgrund (han och hans familj var muslimer) – mot det som utmärker normalsvenskar.

Vi lärde oss båda tidigt (han var drygt tio år, jag själv sju) det nya landets språk, båda för att kunna hjälpa våra föräldrar, och lyckades väl i skolan. Ändå har vi dragit ganska olika slutsatser av våra erfarenheter och socialt och troligen också politiskt gjort mycket olika val. Jag är präglad av det klassamhälle jag växte upp i, medan han bannar dem som, i motsats till honom själv som också växte upp i Tensta, inte själva försöker styra in sina liv på rätt spår – honom kallade de som levde ett för Tensta mer vanligt liv för Ahmed Svensson.

Denne Ahmed Svensson har lyckats väl i livet och är numera välavlönad medarbetare i Stockholms handelskammare.

Nej, jag försöker varken vara ironisk eller ens kritisk – jag unnar honom att, i motsats till flertalet med hans bakgrund och odds, lyckas väl i livet.

Dessutom är mycket av det han berättar om sin livshistoria, allt från familjens flykt från Mogadishu i Eritrea till mötena under en resa till New York och senare en ganska lång USA-vistelse, intressant.

Ahmeds mamma ville tillsammans med honom och hans syskon ta sig till pappan, som fanns i Sverige och som Ahmed alltså knappt hade träffat. De kom också i väg – åkte i timmar i lastbil – men måste lämna yngsta syskonet, en halvbror, kvar i Eritrea. De var ju inte ensamma om att via Etiopien försöka ta sig vidare till Europa, i deras fall Sverige, och flyktingarna jagades av beväpnade rövare, som ville lägga beslag på allt värdefullt.

Till slut nådde de ändå flygplatsen i Addis Abeba, och efter tre dars väntan fick de visa och biljetter till Sverige. Där träffade han, vid elva års ålder, äntligen sin pappa.

Unge Ahmed lyckades med den integrationsprocess jag redan har berättat om, och eftersom han klarade sig så bra, inbjöds han att i New York 2006 hålla ett föredrag om sin bakgrund och sina upplevelser. Då hade han ännu inte ens tagit studenten.

Hans värd under USA-vistelsen var den rika och excentriska Mrs Ross, miljardär bosatt på Manhattan, och hon förde in honom i en för killar i hans ålder och med hans bakgrund helt ny värld. Väggarna hade hyllor fyllda med böcker. Tjänstefolk passade upp honom och serverade middag, men han hade problem med att använda kniv och gaffel – var van att äta med handen – och inte heller drack han, eftersom han var muslim, vin. Nämnas kan också att värdinnan hade åtta hundar och ägde ett hus vid havet.

Likväl inbjöds han genast att komma tillbaka till USA för en längre period, och efter att ha varit hemma i Tensta och tagit studentexamen åkte han tillbaka till New York, nu för en längre period.

Om livet i New York – jag kan inte riktigt placera det i tid – berättar han ganska roande saker. Bland annat träffade han i den miljö han hade hamnat i en mängd kända människor, som han inte hade en aning om vilka de var, till exempel Steven Spielberg. Och när en äldre man vid en middag frågade honom om Sverige och han frågade denne om vem han var och mannen presenterade sig själv som Paul McCartney, vilket inte sa Abdirahman någonting, försökte McCartney precisera vem han var genom att lägga till att han hade varit med i The Beatles. Då frågade Abdirahman till övriga närvarandes stora munterhet: ”Vilka är The Beatles?”.

Bland de låtar Ahmed Abdirahman spelar finns mycket riktigt Beatles’ insjungning av McCartneys ”The Long And Winding Road”.

Vi får också höra på Elton John, Rihanna (”American Oxygen”), Laleh med ”En stund på jorden”, Timbuktu (”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”) och sist ”Sverige” med Kent.

Själv är jag kapabel att ta reda på vad som spelas i ”Sommar” – det publiceras också av Sveriges Radio på deras hemsida – men förstår inte de programansvariga, att det nya ofoget att sommarpratarna inte längre nämner vad de just har spelat, inte precis befrämjar att lyssnarna vidgar sin kunskap om musik?

Sommar i P1 med Marie och Gustav Mandelmann

Dagens ”Sommar” i P1 var originellt redan genom att ha två värdar med samma efternamn. Själv förstod jag redan innan jag började lyssna, att de sannolikt var gifta med varann, gissade också att hans efternamn var judiskt. Men jag kände inte alls tidigare till dem.

Programmet gjordes mycket riktigt av två personer, gifta med varann men med olika rötter. Båda visade sig ha ett barndomstrauma bland sina tidiga minnen – vi talar nu om en tid då de inte hade träffats och inte kände varann.

Hon berättade om den där gången då hon var åtta år och gick på landsvägen tillsammans med fyraåriga lillasystern Susanne, som hon höll i handen. Sen slet sig lillasystern loss, blev påkörd av en bil och dog.

Han berättade att hans judiske pappa mörkade sin familjehistoria för honom men till slut, när sonen var tillräckligt gammal för att förstå, berättade sin och sin familjs historia, fast bara en enda gång. Det var först nu han fick full kännedom om faderns och därmed även sitt eget judiska arv.

Det ledde till att han gjorde en resa till Israel för att söka anförvanter. Bland annat träffade han en man som var nästan en kopia av hans far och som visade sig vara hans farbror.

Det här är en historia som på två sätt berör också mig. Dels har jag under tidigt sextiotal besökt Israel – jag förstår judarnas önskan att få återupprätta sitt historiska hem, även om också jag hör till dem som inte accepterar deras expansionism och övergrepp mot palestinierna. Dels har också jag sökt mina rötter, i mitt fall i det mer näraliggande Estland.

Men det var inte de här traumatiska upplevelserna som förde samman och gjorde ett par av Marie och Gustav Mandelmann. Trots att Gustav studerade på Karolinska, lockades han mer av estetisk utbildning och verksamhet, och det var i en konstskola han träffade Marie. De ville förlova sig efter två veckors bekantskap.

Jag vet ju inget om deras privata förhållande, men ibland varar den här typen av band hela livet. De här två gjorde också ett gröna vågen-färgat val: köpte och flyttade till en gård i Skåne och blev trots många misstag kvar där.

Det här paret lyckas väl med att tillsammans redovisa sitt livs historia, även om man mot slutet märker att det har gått lite för fort för att fylla ut hela programtiden.

Samspelet dem emellan illustreras också av att de själva, tillsammans eller ensamma, gör en del av musikinslagen i programmet; de gör det dessutom väl. Tillsammans sjunger de Bob Dylans ”Men bara om min älskade väntar” och Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, och Gustav Mandelmann hör vi i hans egen ”Se Marie, Marie”.

Mer Dylan, fast nu i Dorris Hendersons och John Renbourns tappning, blir det i ”Mr Tambourine Man”.

I min stora skivsamling finns både plattor från Israel och amerikanska skivor med judiska artister och klezmermusik och sånger framförda på jiddish, men här skulle jag gärna ha sett introduktioner till det som spelades: ”El Hatzipor” med Avishai Cohen, ”Ikh Shtey Under a Bokserboym” med The Klezmatics & Chava Alberstein, ”Moby” med Megalodon Collective och ”Doctor, Is My Sugar Mishuge” med Freilach Express.

Och så avslutas musikdelen av programmet av Lena Jonsson med ”Brakpolskan”.

Melodikrysset nummer 19 2018

Jag var ensam hemma i går, fredag, och hade bland annat tänkt skriva om andra deltävlingen i Eurovision Song Contest, men jag kände mig fysiskt inkapabel. Allt jag gjorde tog en evinnerlig tid, att bädda sängarna över en timme, och jag frös konstant.

I natt sov jag i alla fall hyggligt under ett varmt täcke, och det jättestora bigarråträdet utanför fönstret blommar så överdådigt, att jag känner mig varm.

Försommaren har kommit med värme och grönska, och det kändes alldeles rätt att få höra ”The Heat Is On” ur Eddie Murphy-filmen ”Snuten i Hollywood”.

På samma linje gick Alexander Bard och Army of Lovers 2001 i ”Let the Sunshine In”.

Som för att balansera detta spelade Anders Eldeman därefter ”Jag drömmer om en jul hemma” med Måns Zelmerlöw. Bing Crosby gör dock originalet, ”White Christmas”, i en betydligt bättre version.

Jag har gjort ett antal resor till USA, och till det jag fortfarande ångrar hör att jag aldrig gick på konsert med Ray Charles. Jag och Birgitta hade chansen, men det visade sig att paret vi hade i sällskap inte var intresserat. ”Georgia On My Mind” från 1960 är annars hörvärd, dessutom skriven (1930) av den mycket skicklige Hoagy Carmichael.

”Sway” finns det också olika versioner av, men vems det här var, vet jag inte. Någon som vet? Jo, det gör Stefan H: ”Sway (Cha Cha 33 T/M)” – Hugo Strasser.

”Everything I Own”, 1987 med Boy George, minns jag bättre.

Modern Talking, i dag med ”Cheri Cheri Lady”, är trots sitt engelskklingande namn en tysk grupp. Hur kommer det sig förresten att tyska grupper och låtar samt till exempel italienska schlager och franska visor i så liten utsträckning i dag spelas i svensk radio?

Texten till ”Det finns ju faktiskt telefon” skrevs av Cornelis Vreeswijk, och i dag fick vi höra den tolkad av den mycket kapabla Malena Ernman.

Och upphovsman till ”Vara vänner” från 1989 är Jakob Hellman.

Men ett strå vassare är ändå ”Calle Schewens vals” från 1932. I dag fick vi höra den i en instrumental version, men det här är ju en så känd Evert Taube-visa, att jag gissar att flertalet också minns detaljer i texten som doften av nyslaget hö.

Jag hör till en generation som tillsammans med barnen ofta såg Magnus, Brasse och Eva i TV och fortfarande med värme minns deras ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Pedagogik kan också utövas på det här sättet!

Kvar då att redovisa är svaret på dagens klassiska musikfråga. ”Jeg elsker dig” är ett verk från 1864 av Edvard Grieg, som tonsatte en text av H C Andersen. Jag besökte faktiskt Griegs ”Troldhaugen” vid mitt första besök i Norge 1956.

Ute här i Öregrund blommar trädgården som en riktig trollhage.

Melodikrysset nummer 17 2018

I torsdags var jag i Uppsala, bland annat för provtagning, för bankbesök, för att hämta beställda böcker – deckarklassiker – på Akademibokhandeln/Lundeq och för att köpa ny tonerkassett till skrivaren. Just den variant jag behöver till min skrivare hade databutiken inte, så det slutade med att jag köpte en helt ny skrivare i stället. Den är inte riktigt i gång än, men datorn fungerar ju som den ska, så det uppstod inte några större problem när jag löste dagens melodikryss. Dessutom innehöll krysset i dag inga frågor, som jag inte kunde svaret på.

Krysset började i dag med ”De smukke unge mennesker”. Själv minns jag Kim Larsen och gruppen Gasolin främst från ”Hva gør vi nu lille du”, 1976, en mycket bra låt.

Egentligen var dagens två dubbelfrågor inte särskilt svåra, men om jag kunde begripa varför Anders Eldeman nu gång på gång gör dubbelfrågor, vars delar inte har med varann att göra. Jag vet ju också att det är långt fler än jag som retar sig på de här ologiskt sammanförda delfrågorna.

I den första dubbelfrågan spelades instrumentalt Cornelis Vreeswijks klassiker ”Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, vilket gav oss kryssvaret söt. Här fanns det i alla fall ett visst samband med den andra delen av frågan: Melodin spelades på ett ostämt piano.

I den andra dubbelfrågan hade de båda dubbelfrågorna inget begripligt samband med varann. Först spelades Gösta ”Snoddas” Nordgrens ”Flottarkärlek” i twisttakt. Och sen fick vi höra musik ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”.

Dagens trippelfråga illustrerades med en låt som lätt fastnar i melodiminnet, ”All That She Wants”, och jag vet också att den gjordes av Ace of Base.

Redan innan ljudillustrationen, ”Wake Me Up”, spelades, förstod jag av Eldemans introduktion, att det han nu tänkte spela var något av Avicii (Tim Bergling).

Han är ju av kända och tragiska skäl mycket omskriven just nu, men själv har jag inget emot att få kryssfrågor, som förutsätter kunskap om musik lite längre tillbaka i tiden.

Robert Broberg har jag både sett på scen och har många skivor med, så för mig var det ingen match att känna igen ”Det som göms i snö kommer upp i tö”, där ordet fling används.

Och Thomas ”Orup” Erikssons ”Från Djursholm till Danvikstull” är också en fin låt.

Det tycker jag för övrigt att även ”Sun Street” från 1986 och med Katrina and the Waves är.

Flintstones bodde i Grottköping, minns vi som såg ”Familjen Flinta” i TV eller följde den som tecknad serie.

I TV har jag förstås också sett Roy och Roger i ”Macken”, där Claes Eriksson spelade.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag inte är troende kristen, men eftersom jag har gått i en skola. där man fortfarande lärde sig psalmer utantill och också sjöng dem, har jag både vid skolavslutningar och i andra sammanhang sjungit ”Den blomstertid nu kommer”. Den här psalmen, som skrevs av Israel Kolmodin för 1695 års psalmbok och sen har bearbetats av Johan Olof Wallin rymmer så mycket av den svenska sommaren. att man tror att Kolmodin använde sig av en folklig visförlaga:

1.
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

3.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!

4.
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.

5.
Du Sarons blomster sköna,
Du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Förskönas och befruktas
Som ros på Libanon.

6.
Välsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Giv oss nödtorftig föda,
Välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
Bespisande vår jord,
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

I vår egen trädgård orkar jag inte längre göra något av betydelse. Men det är underbart att se krokus och sippor blomma och för några dar sen gick jag in i den nyöppnade blomsterhandeln här i Öregrund och köpte ett par blommande stenpartiväxter och några påsar med blomfröer åt hustrun, som fortfarande stretar på ute.