Sommar i P1 med Åsa Wikforss

När jag lyssnade på ”Sommar” med Åsa Wikforss, fanns det bland hennes genomtänkta och väl formulerade åsikter om verkligheten och vårt sätt att tolka den ganska få slutsatser jag hade några invändningar mot. Det måste inte betyda att vi har identiska åsikter om allt – något sådant är inte ens önskvärt. Det är stort nog att hitta en annan människa som är rationell och sanningssökande. Också en reflekterande människa intar en hållning men är samtidigt beredd att justera sina slutsatser, om det kommer fram nya fakta och erfarenheter, som reviderar det man har kommit fram till.

I sitt sommarprogram berättade Wikforss, så småningom filosofie doktor och professor i filosofi, att det efter det att hon hade tagit studenten var långt ifrån givet, att hon skulle ägna sig åt just filosofi – hennes håg stod bland annat till att bli skådespelare och regissör; ännu tidigare var hon ganska duktig på att spela fotboll.

Men hennes eget tänkande blev allt mer logiskt och sanningssökande, även om det ju var vanligt att människor hade fixa idéer och övergav det kritiska förnuftet. Känslor tilläts blockera det kritiska förnuftet.

1982 började hon plugga filosofi.

Och upptäckte då att allt ändå inte går att förklara men att det i alla fall blir betydligt lättare om man har en kritisk grundhållning och upprätthåller den svenska bildningstraditionen.

Filosofistudierna för henne till Oxford, där hon träffar sin blivande man, och sedan flyttar de till New York, där livet öppnar sig i all sin bredd: De får två barn (i ett land där det inte finns samhällsdriven barnomsorg). Ändå är hennes skildring av tiden där myllrande vacker och mångsidig. Bland annat möter hon människor från jordens alla hörn, som klarar att leva tillsammans fastän de är olika.

Likväl drabbas även denna toleranta världsmetropol 2001 av den attack som vi benämner efter den dag då den inträffade, 11 september.

Senare händer fler oväntade, ja osannolika saker i USA, och jag kan ju sammanfatta dem med namnet på en nyvald president, Donald Trump.

Så hon och hennes familj flyttar till Sverige, där ju de värderingar hon har hålls i helgd. Döttrarna finner sig väl till rätta och blir samhällsengagerade och radikala. Men hon ser en komplikation även med den här flytten. Nu är det hennes man som har hamnat i en miljö, där han inte är rotad eller känner sig hemma.

Det här är en berättelse om Sverige och världen sådana de är i dag, och märkligt nog lyckas hon också illustrera sina erfarenheter med hjälp av musikvalet. Alltså spelar hon till exempel Aretha Franklin och amerikansk rapmusik när hon berättar om tiden i New York.

Bland det hon i övrigt spelar finns Håkan Hellströms låt om tro och tvivel – men märk att hon själv är uppvuxen i just Göteborg. Sen kommer John Lennon med ”Give Me Some Truth” och Olle Ljungström med ”Vem kan man lita på?”.

Och även den övriga musiken är präglad av god smak. Bland det hon spelar finns både Cecilia Bartoli med ”Voi che sapete”, ur Mozarts ”Figaros bröllop” och Sofia Karlsson med Dan Anderssons ”Hemlängtan”. Sofia är dotter till min gamla arbetskamrat från socialdemokratiska partistyrelsen, Leif Karlsson, och jag har träffat henne hemma hos honom, har dessutom ett antal av hennes skivor med dedikation.

Till det här kommer att Åsa Wikforss citerar Tove Janssons ”Vem ska trösta Knyttet?”.