Sommar i P1 med Ahmed Abdirahman

2 juli 2018 1:42 | Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har, liksom Ahmed Abdirahman, personlig erfarenhet av hur det är att komma till ett helt nytt land och lyckas med livet där, bland annat i skolan, trots att man till att börja med inte kan ett ord av det nya landets språk. Men det finns också viktiga skillnader mellan oss och de förutsättningar vi har. Jag är estländare, blond och blåögd, och smälte snart in i min nya omgivning. Abidrahman avviker i en rad avseenden – hudfärg, hår, kulturell och religiös bakgrund (han och hans familj var muslimer) – mot det som utmärker normalsvenskar.

Vi lärde oss båda tidigt (han var drygt tio år, jag själv sju) det nya landets språk, båda för att kunna hjälpa våra föräldrar, och lyckades väl i skolan. Ändå har vi dragit ganska olika slutsatser av våra erfarenheter och socialt och troligen också politiskt gjort mycket olika val. Jag är präglad av det klassamhälle jag växte upp i, medan han bannar dem som, i motsats till honom själv som också växte upp i Tensta, inte själva försöker styra in sina liv på rätt spår – honom kallade de som levde ett för Tensta mer vanligt liv för Ahmed Svensson.

Denne Ahmed Svensson har lyckats väl i livet och är numera välavlönad medarbetare i Stockholms handelskammare.

Nej, jag försöker varken vara ironisk eller ens kritisk – jag unnar honom att, i motsats till flertalet med hans bakgrund och odds, lyckas väl i livet.

Dessutom är mycket av det han berättar om sin livshistoria, allt från familjens flykt från Mogadishu i Eritrea till mötena under en resa till New York och senare en ganska lång USA-vistelse, intressant.

Ahmeds mamma ville tillsammans med honom och hans syskon ta sig till pappan, som fanns i Sverige och som Ahmed alltså knappt hade träffat. De kom också i väg – åkte i timmar i lastbil – men måste lämna yngsta syskonet, en halvbror, kvar i Eritrea. De var ju inte ensamma om att via Etiopien försöka ta sig vidare till Europa, i deras fall Sverige, och flyktingarna jagades av beväpnade rövare, som ville lägga beslag på allt värdefullt.

Till slut nådde de ändå flygplatsen i Addis Abeba, och efter tre dars väntan fick de visa och biljetter till Sverige. Där träffade han, vid elva års ålder, äntligen sin pappa.

Unge Ahmed lyckades med den integrationsprocess jag redan har berättat om, och eftersom han klarade sig så bra, inbjöds han att i New York 2006 hålla ett föredrag om sin bakgrund och sina upplevelser. Då hade han ännu inte ens tagit studenten.

Hans värd under USA-vistelsen var den rika och excentriska Mrs Ross, miljardär bosatt på Manhattan, och hon förde in honom i en för killar i hans ålder och med hans bakgrund helt ny värld. Väggarna hade hyllor fyllda med böcker. Tjänstefolk passade upp honom och serverade middag, men han hade problem med att använda kniv och gaffel – var van att äta med handen – och inte heller drack han, eftersom han var muslim, vin. Nämnas kan också att värdinnan hade åtta hundar och ägde ett hus vid havet.

Likväl inbjöds han genast att komma tillbaka till USA för en längre period, och efter att ha varit hemma i Tensta och tagit studentexamen åkte han tillbaka till New York, nu för en längre period.

Om livet i New York – jag kan inte riktigt placera det i tid – berättar han ganska roande saker. Bland annat träffade han i den miljö han hade hamnat i en mängd kända människor, som han inte hade en aning om vilka de var, till exempel Steven Spielberg. Och när en äldre man vid en middag frågade honom om Sverige och han frågade denne om vem han var och mannen presenterade sig själv som Paul McCartney, vilket inte sa Abdirahman någonting, försökte McCartney precisera vem han var genom att lägga till att han hade varit med i The Beatles. Då frågade Abdirahman till övriga närvarandes stora munterhet: ”Vilka är The Beatles?”.

Bland de låtar Ahmed Abdirahman spelar finns mycket riktigt Beatles’ insjungning av McCartneys ”The Long And Winding Road”.

Vi får också höra på Elton John, Rihanna (”American Oxygen”), Laleh med ”En stund på jorden”, Timbuktu (”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”) och sist ”Sverige” med Kent.

Själv är jag kapabel att ta reda på vad som spelas i ”Sommar” – det publiceras också av Sveriges Radio på deras hemsida – men förstår inte de programansvariga, att det nya ofoget att sommarpratarna inte längre nämner vad de just har spelat, inte precis befrämjar att lyssnarna vidgar sin kunskap om musik?