Melodikrysset nummer 15 2011

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare – det var bara en enda fråga jag fick fundera lite på. Det var ju i och för sig helt uppenbart att den som sjöng ”Trying To Recall” måste heta Marie. Men vilken Marie var det? Jo, Marie Lindberg – hon sjöng den här låten i Melodifestivalen 20057.

Dagens andra melodifestivalfråga var mer aktuell – bidraget som spelades, ”Ge mig en spanjor”, fanns med i årets upplaga. Den som sjöng var Lars-Åke Wilhelmsson, oftare kallad Babsan.

Andra, därför att vi dess förinnan hade fått höra ytterligare en melodifestivalare, ”Upp och hoppa”, sjungen 2008 av den frejdiga Frida (Muranius).

De här melodifestivallåtarna i all ära, men nog föredrar jag för egen del ”Did I Tell You” med Jerry Williams. Visst har väl den här låten förresten också gjorts av namnen Hank Williams – men här efterfrågades en svensk artist, och det var ju utan tvekan Jerry som sjöng.

Och ska vi nu fortsätta att göra jämförelser, den här gången mellan utländska artister, så hör jag till dem som vida föredrar Simon & Garfunkel framför Oasis.

Med brittiska Oasis hörde vi ”Stand By Me”, skriven av Noel Gallagher.

Av duon Paul Simon och Art Garfunkel hörde vi ett helt potpurri – jag har förresten alla de här låtarna på skiva. Men varför fick vi höra de här låtarna med Thorleifs?

Povel Ramel förekom två gånger, och inte mig emot!

Med Povel själv hörde vi ”Är det nån som har en våning åt mig?”, vars text skulle få oss att tänka på det sökta ordet, lyhört.

Och så fick vi höra den underbara ”Ta av dig skorna” – det sökta ordet var skor – som Povel skrev tillsammans med Beppe Wolgers. Fast här hörde vi den med far och son Neumann.

Evert Taube är ju också med nästan i varje melodikryss. Den här gången fick vi höra hans ”Eldarevalsen” med dess förfärliga text om vad som kan hända den som skyfflar kol.

Ytterligare en svensk trubadurs verk spelades, Carl Antons. Men i det fallet var det inte någon av hans mest kända sånger utan ”Från Söder har Stockholm fått färgen”. Därmed inget ont sagt om vare sig Stockholm eller Söder.

Dagens två klassiska bidrag hörde väl heller inte till de svåraste.

”Eine kleine Nachtmusik” av Wolfgang Amadeus Mozart är underbar musik och torde höra till Mozarts mest kända verk.

Och även de som inte har sett ”Lohengrin” eller känner till Richard Wagner närmare har säkert någon gång hört den brudmarsch, som ingår i det här verket.

Sen var det väl bara ett svar kvar att redovisa, ”Sommarsång”, den som börjar ”Röda stugor tåga vi förbi”. Den sjöng vi ofta under min skoltid, som började i Nylands skola nära Juniskär där jag bodde på den tiden.

På tisdag flyttar vi förresten ut för sommaren till vår egen röda stuga – fast den finns i Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 12 2011

Jag var ju, på grund av att jag i egenskap av partiveteran deltog i den socialdemokratiska partikongressen, förhindrad att som vanligt lösa Melodikrysset under direktsändning. För övrigt var det ganska kul att också under kongressen – från så väl gamla bekanta som för mig tidigare helt okända – få vänliga kommentarer om mitt melodikryssande på lördagarna. Till dem bland lösarna som inte hör hemma i mitt parti vill jag dock säga att alla är lika välkomna att titta in på min blogg, gärna också kommentera det jag skriver.

Jag har, både av kommentarer jag redan har fått och av antalet besökare i lördags, förstått att lördagens kryss inte hörde till de allra svåraste, och när jag nu har lyssnat på det på nätet och löst det, är jag beredd att hålla med.

Jag ska ärligt bekänna att Lady Gaga (egentligen Stefani Joanne Angelina Germanetta) inte hör till de artister jag brukar lyssna på, men med hjälp av hjälpbokstäverna jag hade fått ihop var det ju inte våldsamt svårt att lista ut att det var hon som sjöng ”Alejandro”.

Katy Perry har vi tidigare – 2010 – hört i Melodikrysset med ”I Kissed a Girl”, men den här gången skulle vi namnge en av upphovsmännen, Max Martin, egentligen Karl Martin Sandberg och således svensk.

Idol-stjärnor blir sällan mina favoriter ens om de deltar i Melodifestivalen, som jag ändå ser/lyssnar på. E.M.D, som ska uttydas Erik Mattias Danny (med efternamnen Segerstedt, Andréasson och Saucédo) förekom i Melodifestivalen år 2009.

Filmmusik brukar jag ha svårt med, men den filmmusik som i dag spelades ledde tankarna till Skottland, där Lasse Åbergs ”Den ofrivillige goilfaren” från 1991 utspelar sig. Och för att knyta an till Anders Eldemans fråga: denna folkkära komedi handlar ju om en viss sport, nämligen golf. Lasse Åberg brukar jag för övrigt träffa vid middagarna för så kallade hedersupplänningar på Uppsala slott, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi i ett av julnumren en lång intervju med Lasse Åberg, som också har i hög grad samhällstillvända sidor.

Mitt socialdemokratiska familjemagasin hade för övrigt också en valvisetävling, där jag lyckades få Cornelis Vreeswijk med i juryn. Cornelis var ju en mycket politisk trubadur, vilket till exempel hans ”Somliga går med trasiga skor” vittnar om – i dag hörde vi den på hans modersmål, holländska.

Vår mycket äldre nationalskald Carl Michael Bellman, vars ”Fjäriln vingad syns på Haga”, Fredmans sång numero 64, vi hörde i dag, hade ju även han öga för de fattiga och deras usla förhållanden, även om just den här sången inte hör till den kategorin.

Och för att fullborda genomgången av våra stora stora trubadurer och deras verk: Evert Taubes visor har många sidor: allt från den idylliska och mycket vackra ”Nocturne” / ”Sov på min arm” (där viloplatsen alltså är armen) till den mycket miljöengagerade ”Änglamark”.

Jag har märkt att ljudillustrationerna och svaren i Melodikrysset som ovan ofta går att gruppera.

I slutet av 1960-talet besjöng till exempel Anna-Lena Löfgren länge på Svensktoppen ”Lyckliga gatan”.

Och mycket riktigt spelades också ”On the Sunny Side of the Street” med Frank Sinatra, här med härligt komp av ett storband under ledning av Billy May.

Två barnvisor fick vi också höra.

”Vi äro musikanter” brukar jag varje midsommarafton få höra, inte i Skaraborg men väl runt midsommarstången i Öregrund.

”Sov du lilla videung”, egentligen med titeln ”Videvisan”, med text av Zacharias Topelius och musik av Alice Tegnér, är en annan välkänd barnklassiker. Den här sången, som alltså handlar om vide, hörde vi ofta när barnen var små på skiva med Alice Babs, dottern Titti och Torsten Tegnér: LPn hette ”Sjung med oss, mamma”.

Vilket i sin tur leder oss över till den inledande frågan, med ”Swing it, magistern” som ljudillustration. Den som sjöng var förstås den då fortfarande mycket unga Alice Babs. Sången, som verkligen slog, ingick i filmen med samma namn från 1940, och det är nästan komiskt att i dag, när man hör den här låten, föreställa sig hur mycket den upprörde den tidens konservativa. Filmens regissör var Schamyl Bauman, och eftersom jag nyligen har sett (och skrivit om) hans film ”Karriär”, som handlar om kvinnors rätt att ha en egen yrkeskarriär, anar jag att Bauman nog kanske var en för sin tid radikal banbrytare.

En låt och fråga kvar att redovisa, och också den har en åtminstone för mig politisk anknytning. Ja, inte själva låten, Benny Anderssons ”Vår sista dans”, som vi normalt brukar höra med BAO och Helen Sjöholm. Men i dag hörde vi den i en instrumentalversion med Svenssons Treo och Monika Bring på saxofon. Den här saxofonen är vit, men jag har sett och hört henne spela på den med glöd på ett rött socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Last chorus: Bengt Björkman

Bengt Björkman, född 1922, dog den 27 januari 2011.

Utanför Uppsala län är han kanske inte så känd, men han var under mycket lång tid en ledande socialdemokratisk politiker både hemma i Enköping och i Uppsala läns landsting: Landstingsman blev han i valet 1954. När han 1988 avgick, hade han bland annat varit landstingets ordförande i 15 år och under tre år ordförande i dess förvaltningsutskott. I fullmäktige hemma i Enköping satt han under perioden 1951-1985.

Bengt Björkman var en av många som bar upp socialdemokratin under dess exempellöst långa framgångsperiod. Han lyckades, inte genom att vara maktfullkomlig pamp utan genom att både lyssna och handla.

Jag kom själv till Uppsala vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal, och eftersom jag nästan omedelbart blev mycket politiskt aktiv och bland annat snart valdes till ombud på de socialdemorkatiska distriktskongresserna, har jag allt sedan dess – utan att vi alltså bodde i samma stad – då och då mött honom. Bengt var mycket äldre än jag men vi har under senare år fortfarande träffats i samband med distriktskongresserna, nu båda som veteraner och inbjudna gäster.

Det här betyder inte att vi skulle ha varit personliga vänner, ens känt varann särskilt väl. Om hans inställning till religiösa ting visste jag till exempel ingenting förrän nu, på hans begravning. Begravningsgudstjänsten ägde rum i dag, den 10 februari 2011, i Vårfrukyrkan i Enköping – men en kyrklig begravning kan som bekant inte alltid översättas till religiös tro. På en sådan tro pekar däremot entydigt det faktum att Bengt själv hade valt ”Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig”, svensk psalm nummer 190, att sjungas på hans begravning. Och allt under den här begravningen hade en religiös underton: solosångerna, bönerna, bibelläsningen, ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” (svensk psalm nummer 249), ”Härlig är jorden” (svensk psalm nummer 297).

Fast prästen nämnde naturligtvis också Bengts mer jordiska gärning.

Och själv fick jag, irreligiös som jag är, ta till mig det lilla som knyter an till min i det här fallet mer fatalistiska övertygelse:

”Tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.”

Det där vita som bredde ut sina vida vingar över mig och Birgitta både på väg till begravningen och på väg hem från den hade dock inte med psalm 190 att göra – snöfallet blev allt mer ymnigt under dagens lopp.

På väg till Enköping blev bussen vi färdades i tidigt rammad av en förbipasserande lastbil. Som tur var blev enda skadan på bussen en bortsliten backspegel – vilket dock ledde till att bussen blev stående och vi med den till dess att en ny buss hade anlänt.

Men vi hann ändå till begravningen.

Peter Englund ny hedersupplänning

Hustrun har, för sina insatser som riksdagsledamot för Uppsala län, som minister och som talman, upptagits i kretsen av hedersupplänningar. Hedersupplänningarna inbjuds tillsammans med make/maka till en årlig middag hos landshövdingen på Uppsala slott. De här middagarna inleds med att landshövdingen välkomnar årets nya hedersupplänning.

I år upptogs Peter Englund, som knappast behöver någon presentation, i den här kretsen, och denne norrbottning gav nu mycket riktigt uttryck för sin kärlek också till Uppsala och Uppland.

Jag känner förstås alla de här hedersupplänningarna, flera av dem på annat sätt än genom de årliga tillställningarna på slottet. Elsie Johansson har jag till exempel publicerat. Hans Dalborg hade jag ett gott förhållande till redan när vi båda var pendlare på stockholmståget. Sigrid Kahle har jag ofta suttit bredvid och talat med i samband med utdelningen av LundeQ-priset. Hans Alsén känner jag ända sedan hans partiombudsmannatid; innan vi skildes åt för kvällen, bjöd han och hans hustru Karin oss för övrigt på middag hem till sig, och jag anar att det bakom den här inbjudningen också finns en lust att med likasinnade få dryfta det milt talat eländiga tillståndet i vårt gemensamma parti.

Under samlingen inför middagen ställdes jag inför ett litet mysterium. Bland dem som anlände fanns Carl-Göran Ekerwald. Hade jag missat någon middag och därmed ett inval? Men så kom Sigrid Kahle och löste mysteriet: Carl-Göran är sedan ett halvår hennes man. Sigrid, 83 i år, såg nykär ut, och Carl-Göran, som blir 88, berättade hur de hade träffats.

Under middagen fick jag tillfälle att tala både med Carl-Göran och med Charlotte Widenfeldt, som är hustru till en annan av hedersupplänningarna, auktionsexperten Knut Knutsson. Själva middagen lockade förstås också: västerbottenspaj toppad med löjrom, laxtarte och en kopp jordärtskockssoppa som förrätt, rådjursfilé med rösti, kantarellsås och sallad som huvudrätt. De övriga fick chokladmousse med hemkokt mullbärssylt som eferrätt, men värdinnan, Lena Egardt, hade under samlingen fått klart för sig att jag är diabetiker, så köket hade i all hast ordnat en speciell efterrätt åt mig: apelisinkorg med frukt, en gammaldags efterrätt jag faktiskt själv har lagat åt mina barn.

Vid kaffet och cognacen kom vi att sitta tillsammans med bland andra värden/landshövdingen och hedersgästen, Peter Englund. Det här utvecklades till en bitvis riktigt hård politisk diskussion. Landshövdingen, Peter Egardt, visade sig vara snudd på hök i den inflammerade frågan om civilflyg på Ärna och hamnade i hård polemik om detta med förra miljöministern Birgitta Dahl, som fick visst eldunderstöd både av Peter Englund och Knut Knutsson. Själv bidrog jag till den debatten genom att berätta hur enkelt det i själva verket är att flyga via Arlanda, till och med när man, som jag under mina mest aktiva år, hade mer än 50 utlandsresedagar i tjänsten.

Melodikrysset nummer 3 2011

Som framgick senast av föregående text, hör jag till den kategori medborgare som då och då går på operan. Nu senast var det Mozart jag njöt av, men det bereder mig heller inga svårigheter att känna igen musik skriven av Richard Wagner.

Däremot tar det en stund att ur minnet vaska fram namnet på den som i Melodifestivalen sjöng ”Unstoppable”, nämligen Ola Svensson.

Amerikanska R.E.M. – gruppen som i dag hördes i ”Losing My Religion” – plockar jag fram ur minnet med hjälp av punkterna.

”Gubben i lådan” googlar jag på och får fram Daniel Adams-Ray. Honom känner jag inte till, däremot hans faster.

Lustigt nog är det en TV-serie, som jag har sett alla avsnitt av, som vållar mig allra mest besvär. Jag känner igen signaturmelodin, men det tar skamligt lång tid innan jag kan placera den: Jo, visst inledde den avsnitten i ”Familjen Macahan”.

Resten var lugna gatan; klassiska schlager är jag bra på.

Så visst känner jag genast igen ”Säg det i toner”, som Jules Sylvain och Karl-Ewert skrev för filmen med samma namn 1924.

Olle Bergmans 1950-talsschlager ”Sjung och le” minns jag likaledes väl.

Och bra och sångbara låtar fastnar i mitt musikminne, även om de är betydligt yngre: Som 70-talaren ”När vi rör varann” med bland andra Susanne Alfvengren, ursprungligen Dan Hills ”Sometimes When You Touch”. Som ”När vi gräver guld i USA” med GES (bland andra Anders Glenmark), där vi dessutom skulle vända på färdriktningen: österut. Och som Helen Sjöholms och BAOs hit från 2004 ”Du är min man”.

Bellmans epistlar – här nummer 2, ”Nå skruva fiolen” – känner jag väl igen, även om de som här sjungs på engelska.

Och skulle jag, efter alla mina besök där i samband med val och Arbeiderpartiets kongresser, inte känna igen vårt västra grannlands nationalsång, ”Ja vi elsker dette landet”?

Ser ni på Skavlan i TV förresten? I går blev det ett utmärkt samnordiskt program med Stieg Larssons bror, danska Hanne Vibeke Holst och den hörvärde norske trubaduren Bjørn Eidsvåg, som jag har på CD – jag fick Eidsvåg i present redan på 60-årsdagen av några av mina norska partivänner.

För egen del tycker jag inte ens att samnordiska program behöver textas. Men om man nu ska texta, bör man ju helst också översätta högst vanliga norska ord rätt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

På kungamiddag för Estlands president

I förrgår kväll var jag på återbesök i en värld som inte längre är min. För första gången på länge var jag tillsammans med Birgitta på kungamiddag på Stockholms slott. Anledningen till inbjudan var statsbesök av Estlands president, Toomas Hendrik Ilves.

Jag och Birgitta har båda tidigare träffat Ilves åtskilliga gånger, jag ännu fler gånger än Birgitta, eftersom vi har träffats på valvakor och i partisammanhang – jag var ju förr de svenska Socialdemokraternas kontaktman gent emot systerpartierna i Norden och i Baltikum, bland dem det (även med min hjälp) återuppståndna Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond (Estlands socialdemokratiska parti).

Ilves kom ursprungligen från ett annat parti, som fusionerades med det socialdemokratiska, men blev vald till ordförande för ESDE. Han föddes här i Sverige, i en estnisk flyktingfamilj – som dock snart flyttade till USA, där Ilves har vuxit upp och fått sin utbildning. Bland estniska politiker är han relativt unik i så måtto att han talar en fullständigt klanderfri engelska men däremot aldrig har gått i skola i Estland där barnen under sovjeteran tvingades lära sig ryska. Vägen via USA till dagens Estland bidrog säkert också till att hans första partival inte var socialdemokratin, men när han väl hade rotat sig i sitt nya parti, tycks han ha funnit sig väl till rätta där. Någon vänsterradikal är han ju inte, men väl en progressiv person.

Hans partiledarskap var mycket framgångsrikt på så sätt att han, när han kandiderade till EU-parlamentet, lyckades med konststycket att inte bara själv bli invald utan att också lyfta sitt parti till att plötsligt, och för första gången, bli det största bland de estniska i EU-parlamentet. Detta banade väg för hans val till president i Estland – flera andra partier insåg att han skulle bli svår att slå och rekommenderade därför sina väljare att rösta på honom.

Nu har han nyligen meddelat att han kommer att kandidera för en ny period, vilket har lett till att inte bara hans eget gamla parti – som det partipolitiskt neutrala presidentskapet i och för sig har tvingat honom att formellt lämna – utan också det nyliberala Reformpartiet, Estlands sörsta parti, stöder hans återval.

Estnisk politik är mycket mer personinriktad än svensk, och även om Ilves’ strålglans alltså tidigare momentant har lyft hans gamla parti, har detta i galluparna nu halkat tillbaka till sin mer traditionella tioprocentsnivå. Där, eller lite däröver, ligger det stadigt, detta fastän partiet har fått överströmningar av grupper från andra partier, bland dem kända namn som har tagit plats i de estniska socialdemokraternas parlamentsgrupp och partiledning. Den nuvarande partiledaren, Sven Mikser, är till exempel en (för rätt länge sedan) avhoppad parlamentsledamot från Edgar Savisaars vänsterpopulistiska centerparti.

Under den inledande hälsningsceremonin vid kungamiddagen för det estniska presidentparet går vi förstås fram – Birgittas gamla roll som talman gör att vi hör till de främsta – och hälsar på Ilves och hans hustru, även naturligtvis på vårt eget kungapar som står bredvid. Bland middagsgästerna finns ett antal framstående andra sverigeester, personer som vi förstås har träffat i många olika sammanhang: lindgrenillustratören Ilon Wikland, radiojournalisten och författaren Maarja Talgre, konsertpianisten och författarinnan, den med Ingmar Bergman tidigare gifta Käbi Laretei – hon sitter i rullstol efter en operation och blir tyvärr tvungen att lämna middagen efter bara en kort stund. Vid kaffet efter middagen har vi också ett längre samtal med Jaan Seim, rektor vid estniska skolan i Stockholm och bror till min gamle kumpan (s) från många estlandsexpeditioner Jüri-Karl Seim. Bland de många sveigeesterna skymtar jag Kristian Luuk; även Per Nuder är där. Jag hälsar också på flera bekanta från tiden för mina många estlandsresor, sådana som ambassadörerna Lars Grundberg och Elisabet Borsiin Bonnier.

Birgitta placeras mellan H M Konungen och den estniske justitieministern Rein Lang. Det dräller av folk från den sittande svenska regeringen, och vid uppställningen inför middagen pratar vi bland annat med Jan Björklund och Göran Hägglund. Till bordet får jag för övrigt Björklunds hustru Anette Brifalk Björklund, och på min andra sida sitter Anna Maria Corazza Bildt.

Vi bjöds på utsökt mat och utsökta viner och utöver detta bjöds vi också på, faktiskt, meningsfulla tal hållna av kungen respektive presidenten.

Men jag undrar vem som hade lärt kungen namnen på estniska kulturpersonligheter som Jaan Kross och Arvo Pärt.

På återbesök i centerland

Med dagens post anländer boken ”100 år av handlingskraft” (Jengel förlag, 2010), som är utgiven med anledning av Centerpartiets 100-årsjubileum förra året.

Redaktörer för boken är Mailis Dahlberg, Thomas Korsfeldt, Håkan Larsson och Emelie Löthgren, och två av de här redaktörerna – Mailis Dahlberg och Håkan Larsson – är gamla kompisar från mina många besök på center- och CUF-stämmor. Jag skriver ”kompisar” fastän jag var där som journalist på en inte helt vänligt sinnad tidning, Aktuellt i politiken (s). Men mellan mig och flera av de engagerade och aktiva i den rörelse jag bevakade fanns både respekt och vänskapsband. Att man tillhör olika partier och slåss för rivaliserande sociala intressen måste ju inte betyda att man inte kan umgås på det personliga planet. Och den här sortens vänskapliga och, trots ibland hårda ord, respektfulla band upphör inte ens i och med att åren och årtiondena går.

Med boken följer ett kort från Centerns riksdagskansli:

”Hej Enn

Åren går och kanske kan du få en liten nostalgitripp, när du bläddrar igenom min bok. Du har ju suttit med på många centerstämmor genom åren, och därför vill jag sända dig ’100 år av handlingskraft’.

Varma hälsningar

Mailis”

Det tackar jag för.

Jag har ju, som framgår av Mailis’ lilla hälsning, bevistat ett stort antal centerstämmor – CUFs, CKFs och Centerpartiets och så det gemensamma Rikstinget – vilket alltid tog veckan före midsommar, inklusive min egen födelsedag (19 juni), i anspråk. Centerstämmorna roterade i enlighet med ett fastställt schema mellan länen, så jag har på det här sättet också fått uppleva många svenska lokalsamhällen i den gröna skrud som utmärker Sverige när det är som försommarfagrast.

Så när jag nu bläddrar i den rikligt illustrerade ”100 år av handlingkraft”, känner jag från mina aktiva journalistår igen mängder av miljöer och människor – många av de senare har jag som sagt också etablerat en personlig relation till, både på det yrkesmässiga och det personliga planet.

Det är kul att återse gamla valafficher och på nytt konfronteras med gamla kampanjteman. Jag har inte hunnit lusläsa boken men kan genast konstatera, att den, även om den i likhet med andra likande historiker inte är fri från ambitioner att teckna en bestämd och positiv bild, ändå heller inte undviker besvärliga ämnen, till exempel dåvarande Bondeförbundets lite vacklande väg under Europas bruna år.

Centerns historia rymmer ju både långa och fruktbara perioder av samarbete med socialdemokratin och, särskilt under senare år, en mycket tydligare och mycket mer militant borgerlig – med vilket också menas en antisocialdemokratisk – hållning. Jag vill inte påstå att den aktuella boken lyckas reda ut skälen för just denna kursändring, men jag har mina aningar om att svaret kan tänkas finnas i en närmast marxistisk analys av respektive partis bas i det Marx kallar produktivkrafterna.

Förr var det mycket som förenade arbetare och bönder, också de senare kroppsarbetare. Men det här gällde under de många småbrukens tid. Numera, när jordbrukens arealer är mycket större och detta samt den kapitalinsats det krävs för att driva jordbruk får jordbrukarna att mer känna sig som företagare än som kroppsarbetare, är det kanske mer naturligt att de primärt känner intressegemenskap med partier, som också de – hur de än etiketterar sig – mer gynnar kapitalets intressen.

* * *

Med tanke på att det jag har skrivit om Centern och deras stämmor inte har varit helt snällt, är det kanske förvånande att jag genom åren har lyckats få så många vänner inom centerrörelsen och sedan också har lyckats behålla ett vänskapligt förhållande till dem.

Jag tänker här ge lite exempel på vad jag har skrivit om Centern genom åren. Det har förstås blivit åtskilliga ledare med analyser av partiets strategi och hållning i olika sakfrågor, men jag tänkte här hålla mig till de kåserier och elakheter jag har publicerat, främst i den personligt skrivna spalten Det händer… i Aktuellt i politiken (s).

Från rikstingståget vid centerstämmorna i Sundsvall 1975 noterar jag till exempel – för att starta någonstans – att Centerns Kvinnoförbund (CKF) står för de pittoreska inslagen: I rikstingets festtåg ser centerkvinnorna i sina färggranna bygdedräkter ut som ”en skvadron störtade påskkärringar”.

1976 rapporterar jag följande från centerstämmorna:

DET
HÄNDER

…att jag känner en egendomlig kluvenhet, när jag bevistar centerns stämmor.

Det finns fortfarande ett drag av folkrörelse över detta parti. Särskilt märks det på alla kringarrangemang runt stämmorna. Det är ungdomsdans på Folkets park. Det är amatörinslag i inledningar och pauser och programuppspelning i en aula. Kaffe och läsk serveras i ett tält utanför stämmolokalerna. Det är söndagens traditionella riksting med festtåg under gröna fanor, spelamanslag och människor i folkdräkt. (Hannes Alfvén var dock klädd i vanlig kostym.)

Någon gång – men det är inte så ofta numera – kan den här känslan rent av gälla politiken. När CUF-stämman med rejäl majoritet beslöt att socialisera läkemedelsindustrin var argumentationen faktiskt förbluffande lik, ja identisk med den på vår egen kongress.

Efteråt kom en olycklig yngling fram till mig och beklagade beslutet. ”Jag är mera funktionssocialist”, sa han.

Nog borde väl Fälldin ha lärt något av det här exemplet.

När vi sitter tillsammans i bastun ger han intrycket av att vara en lugn och resonabel karl. Inte bara när han talar om vandringar i fjällen.

Men hans påhopp på socialdemokratin i rikstingstalet var ju alldeles vettlöst i sak. Är det inte uttryck för obotlig ideologisk rörighet, så är det uttryck för hejdlöst skrupelfri taktik med avsikt att dels slå mot socialdemokratin och dels stänga grindar åt höger, så att väljarna inte ger sig i väg.

I kärnkraftsdebatten har han satt sig i spetsen för en religiös rörelse, vars proselyter nu till och med framträdde med gitarr inför stämman i Ystad. ”Ska du vara passiv / tills du blivit radioaktiv”, sjöng ett stämmoombud.

Och Sven-Erik Jansson, den sjungande ombudsmannen, framförde årets visa av märket Bo Finken, det vill säga Gustaf Jonnergård: ”De aningslöst drager till kärnkraftens land / fast folket sagt rungande nej. / Betänk vad som händer om helvetets brand / tar futt i en kärnkraftsverksgrej.”

”Så dundrar vår centerkanon”, heter det vidare i visan, som går på Calle Schewen, men jag undrar om inte den krigiska andan mindre har tänts av ekologin och kärnkraften än av hoppet att få regera tillsammans med folkpartiet och moderaterna.

”Vi segern ska vinna i valet i höst / Snart Palme ska trilla av tron.”

Enn Kokk

Och så blev det ju.

* * *

Nästa år, 1977, rapporterade jag från centerstämmorna i Karlstad.

DET
HÄNDER

…att jag tycker att centerstämmorna liknar en serie bisarra, osammanhängande händelser.

Centerkvinnorna hamnade som bekant i det politiska rampljuset en hel dag. Men politiska uttalanden (som det om indexregleringen) gör dom sannolikt aldrig mer. Allt kommer att återgå till det gamla, det vill säga motionsdebatter om svordomar i TV och lanthushållsskolornas bevarande.

Från partistämman minns jag mest regeringstroheten och att björkarna stod runt väggarna likt energiskogar. På ett särskilt papper har jag också antecknat en minnesvärd replik från talarstolen: ”Är det rimligt att hunden ska skita just där?”

Just när jag stod och talade med CUF-ordföranden Anders Ljunggren anlände Jan-Erik Wikström till centerstämman. Ljunggren, med den blick över axeln: – Nu går jag ut!

Och var annars – om inte på centerns stämmofest – får man höra ett bildspråk som Gustaf Jonnergårds: ”Tänk om det tar futt i en avfallsbassäng?”

Som svar på centerungdomarnas antikärnkraftssång började ett halvt journalistbord på samma fest sjunga en motsång som går på ”We Shall Overcome”: ”Vi når ända fram / Vi når ända fram / En daaag.” Jag vet vem som hittade på texten, men jag avslöjar det inte, för hennes tidning skulle nog inte uppskatta det.

(Sen följer historien om kyrkominister Johannes Antonsson och hans skiss på en servett av evigheten, den som jag nyligen har återberättat.)

Enn Kokk

* * *

1978 skrev jag om centerstämmorna i Eskilstuna:

DET
HÄNDER

…att centerns politiska ståndpunker förbryllar mig.

I ett uttalande om skattesystemet kräver partiet till exempel ett skattesystem som kan utnyttjas som ett medel att uppnå ekologisk balans. Kan det vara Bohmans ständigt ökade förbrukning av sedelpapper, en ändlig resurs, man tänker på?

Politiskt var årets centerstämmor annars inte mycket att hurra för. Tidigare år har man talat med stora bokstäver om till exempel riksplanen. I år blev det mest bara riskplanen; Hedlunds slagskugga vilade över stämmorna, läser jag i en tidning, en fascinerande bild med tanke på hans stofthydda.

Centerkvinnorna, vars presskonferenser liknar en ständigt pågående examen i politikskolan, hör till mina absoluta favoriter i underhållningsbranschen. Den kväll TV sände en långfilm med bröderna Marx valde jag ändå utan tvekan att gå på CKFs stämma. Som ett modest exempel vill jag nämna motionen om att man inte bör få spotta popcorn på varann i barnprogrammen i TV, eftersom man inte ska lära barn att leka med mat.

Och på CUF- och partistämmorna kan man titta på Karin Perers från Dalarna, denna enastående korsning mellan skogsrå och naturkatastrof.

Rikstingståget tycker jag mycket om att titta på. Efter så pass många år på centerstämmorna att jag snart borde vara kvalificerad för Bramstorpsplaketten, är det, med sina gröna fanor och folkdräkter, en del av den svenska försommaren för mig. Det är inte många banderoller eller andra störande inslag i tåget, där det ringlar fram insvept i en doft av nyponblom på Nyforsgatan i Eskilstuna.

Rune Gustafsson har folkdräkt, Olof Johansson (döpt till Tok-Olle av kärnkraftsanhängarna som demonstrerar utanför Folkets park) är folklig i rutig skjorta och Thorbjörn Fälldin säjer ”Hej!” till mig där jag står på trottoaren. Elvy Olsson, också i folkdräkt, har en av SÄPO-killarna bredvid sig. Kanske ska han skydda henne för Birgit Friggebo, folkpartiets utsända gäst på centerstämman.

* På hemvägen berättar A-pressens Olle Högstrand att en centerkvinna på stämmofesten kom fram till honom och sa:

– Tänk att du som är så trevlig och Enn Kokk som är så snäll kan skriva så jävligt om oss!

Enn Kokk

* * *

1979 var centerstämmorna förlagda till Jönköping.

DET
HÄNDER

…att jag tycker att de unga centerpartisterna hemfaller åt självbedrägeri.

CUF-stämman i Jönköping uttalade att man inte vill se centern i regering tillsammans med moderaterna igen. Två gånger för säkerhets skull.

Jag tror nog att Anders Ljunggren, Helena Nilsson och dom andra är uppriktiga.

Jag tror också att Anders, när han vid CUF-stämmans avslutning höll ett litet tacktal till mig på temat att vi i folkrörelserna ändå förstår varandra, inte bara gjorde det som en ploj.

Men faktum kvarstår. Vinner de borgerliga valet får signaturen Bofinken (Gustaf Jonnergård) skriva visor under signaturen Bohmanfinken.

Och när partiledare Thorbjörn Fälldin på rikstinget markerade avstånd till Gösta Bohman så var det inte ens fråga om självbedrägeri, bara rent och skärt bedrägeri: Först ska han locka till sig marginalväljarna mellan centern och socialdemokraterna, sen blir det som vanligt igen, det vill säga regering med Bohman.

Frågan är varför Anders, Helena och dom andra spelar med i detta spel.

* Nu tröstar de sig med sin framgångsrika mygel- och valkampanj för Olof Johansson: Han är mannen som ska göra slut på blockpolitiken! Han är mannen som slutgiltigt ska förvandla centern till ett radikalt miljöparti!

Jag förstår inte den här entusiasmen. Olof Johansson är röd mest i pälsen.

Men hans trut är det inget fel på. Och med hjälp av folkdräkter kan man ju förvandla de giftspridande storbönderna till miljövänner, åtminstone i rikstingståget. Själv tyckte jag dock att det väldiga Elmia inte var någon vidare lokal för alla vackra tal om småskalighet och lokalsamhällen. Jag minns också Gösta Spjuths viskkommentar till CUFs stämmotema ”Arbete i hembygd”:

– TV-hus i Segeltorp!

Ett av de oförglömliga minnena från årets centerstämmor blev också CUF-festen där det bara såldes läsk i engångsförpackning.

Den bittraste miljöstriden utkämpades dock på herrtoaletten, där det fanns en stor skylt med följadne text; ”Den som har fimpar, kapsyler och snus i urinen bör omedelbart uppsöka jourhavande läkare.”

Klotter därunder: ”Eller pissa i askkoppen.”

Enn Kokk

* * *

1980 hölls centerstämmorna i Sollefteå.

DET
HÄNDER

…att politiska manifestationer misslyckas.

Jag har, i sedvanlig ordning, tillbringat veckan före midsommar på centerstämmorna.

Om dem är bara en slutsats möjlig: Centern har inte lyckats hitta något budskap som bär.

Bland journalisterna utvecklades, i takt med att Fälldin skällde högre och högre på socialdemokratin, en bisarr sport (ett slags kompensation för att det inte fanns mycket att skriva om): att registrera dagens nya romanser. Bland centerpartisterna; dom har ett särskilt ord för det, stämmoäktenskap. Och bland journalisterna.

Nej, jag ska inte vara indiskret. Men ni blev allt nyfikna, va?

* Centerstämmorna är som gjorda för romanser. Solen skiner alltid. (Gud är centerpartist, säger värdfolket.) Försommaren står i sin fagraste blom.

I Sollefteå, där vi höll till i år, vindlade älven mellan nipor och, på längre håll, blånande berg.

När centerpartisterna samlades för söndagens rikstingståg (Karin Söder i folkdräkt och Åsa Nisse-marxisten Rune Lanestrand i röd skjorta) plockade jag en skir bukett med styvmorsviol och törnros och klöver till hotellrummet. (Buketten vissnade nästan under Fälldins tal men tog sig sen i kallt vatten.) Under samlingen diskuterade jag rosenodling med fru Söder.

I täten gick Härnösands musikskolas tjejer iförda kortkorta kjolar, pälsmössor, röda kjolar och vita stövlar. I kolonnen bakom sågs jämställdhetsminister Karin Andersson.

Som inledning till programmet på Nipvallen visade flickorna stjärten för statsministern.

Bredvid honom satt Gunnar Hedlund och myste.

* En kväll var det bankett, helnykter vill jag gärna intyga. Tro inte kvällspressen!

Kvällens folkdräkt i hambosvängarna var lila för damerna, sandgul kostym för herrarna. (Jag har uppgiften från en kvinnlig centerpartist som bjöd upp mig.)

Det var inte bara nyktert – det var så städat, så städat på stämmorna. Politiskt, menar jag. CUF-ledningen uppträdde som en samling yngre statsmän. Locket på!

På banketten hade mycket riktigt Helena Nilsson, CUFs säkerhetsrisk, placerats med en SÄPO-vakt som bordskavaljer.

Glad sommar!

Enn Kokk

* * *

1981 samlades centerpartisterna i Ronneby.

DET
HÄNDER

…att man får samhällets bristande handikappanpassning bjärt belyst.

På centerstämman i Ronneby före midsommar ställs presidium och personal plötsligt inför (det oväntade?) problemet att en rullstolsbunden kille begär ordet. En ramp byggs i all hast upp mellan podiet och golvet, men dessförinnan får man lov att lyfta upp killen med rullstol och allt. Även högtalare och talarplats (talarstolen är för hög) måste ordnas.

Killen i rullstol, Björn Billing, skräder inte orden: Fälldin och Åsling har över huvud taget inte nämnt ordet handikapp-politik. De handikappade behöver den nu så kritiserade offentliga sektorn! Varför har regeringspartiet centern inte sett till att de synskadade äntligen får sin dagliga tidning?

* Den av Billing kritiserade Nils G Åsling är förresten en riktig spjuver. Han avslutar sin presskonferens om regionalpolitik och lokalsamhälle med att peka på min bandspelare och säga:

– Kan man få skicka en hälsning till partistyrelsen i den där?

Och när jag beredvilligt säger ja, läser han in ett litet meddelande om lokalsamhällenas förträfflighet till socialdemokratiska partistyrelsen. Han slutar under journalisternas garv med ”Bästa hälsningar till Olof”.

Själv kvitterar jag med att föreslå att lokalsamhällena (som enligt centerns program ska förverkligas i ett antal experimentkommuner) förläggs till kommuner med borrhål, så att dom får lite kompensation.

Åsling, som inte är beredd att vakta Kynnefjäll, tänder genast på idén:

– Ja, just det. Lokalsamhällen med eget borrhål!

* Tidigare har Rune Lanestrand försökt starta en insamling till förmån för bötfällda lokala borrhålsvakter. Från talarstolen går han till ordföranden, Clas Elmstedt, med en väldig pappkartong och erbjuder kommunikationsministern att slutförvara en eller annan sedel i kartongen. Elmstedt vägrar, och partisekreteraren förbjuder insamlingen. Lanestrand ställer sig utanför ingången i stället.

Någon observerar att Åsling lägger pengar i Lanestrands kartong, men Åsling försvarar sig på presskonferensen.

– Jag trodde det var CUFs valfondsinsamling. Men jag la bara en tia, så jag har inte begärt den i retur.

Enn Kokk

* * *

1982 var det Örebros tur att härbärgera centerstämmorna.

DET
HÄNDER

…att jag inte kan hålla mig i styr på andra partiers tillställningar heller.

På centerns stämma i Örebro deltog en hund, i storleksordningen kalv. Den tog aktiv del i stämmoarbetet; så var den till exempel framme vid podiet och begärde ordet.

Under en nattlig debatt om IDB, där CUF-arna som vanligt slogs förgäves mot partiledningen, började jag iaktta hunden. När frågan var avgjord sände jag följande lapp till CUF-arna:

”Den läskiga hunden i gången deltog i omröstningen – den reste sig i voteringen. Den var mot IDB.” Högljudda garv från CUF-bänken.

Och när stämman var framme vid provborrningarna sände jag en ny lapp: ”Hunden meddelar att den vill gräva ner avfallet.”

Varefter jag fick en lapp tillbaka, undertecknad CUF: ”Tänk om det kommer en annan hund och gräver upp det!”

Någon logik kan jag inte finna hos CUF-arna – dom är mot slutförvaring både ovan och under jord.

Däremot har dom humor.

* Och så kan dom dansa.

Ibland tror jag faktiskt att dom i grunden är mycket mer intresserade av dans än av politik, och inget ont i det!

Jag deltar alltid flitigt i festerna under centerstämmorna.

Ingen riktig centerstämma utan att jag har fått dansa med Karin Perers, denna märkliga blandning av skogsrå och naturkatastrof, och med Helena Nilsson, centerns Bette Midler.

Under CUF-stämman dyker Thorbjörn Fälldin upp först i avslutningen, på förbundsfesten. En av de första han får syn på är förstås mig. Han hälsar och skakar hand och säger:

– Dansar du inte hambo när tillfälle bjuds?

Sen går han och dansar schottis med Soveig som också är med.

* Under partifesten genomför någa ungdomar från en dansskola som har uppvisning i latinamerikansk dans en kupp: Fälldin tvingas dansa samba i bastkjol. Ni har väl sett bilderna?

Jag måste försvara Fälldin en smula. Han fann sig bra, och skötte sig riktigt snyggt.

Jag har fällt många hårda ord om honom och gör det även i ledaren här bredvid.

Men rätt ska vara rätt.

Han är faktiskt bra på att dansa.

* Från spelmännen och knätofsarna på centerstämmorna åker jag till midsommarfirandet i Öregrund med lövad stång och Valö spelmanslag.

Glad sommar!

* * *

Centerstämmorna i Vänersborg 1983 kom att bli mina sista – jag lämnade redaktörsjobbet för Aktuellt i politiken (s) för att i stället biträda partisekreteraren i dennes kansli.

DET
HÄNDER

…nästan aldrig att jag blir sjuk. Allså blev jag inte så lite chockad när jag, på väg till centerstämmorna i Vänersborg, drabbades av allt värre magsmärtor – hemskare tågresa har jag aldrig upplevt i mitt liv. När jag, kallsvettig och uttorkad av kräkningar, anlände till hotellet och fann att jag inte hade blivit bättre, tog jag taxi till akuten på Vänersborgs lasarett och blev genast inlagd. Med dropp. Första prognosen var tarmvred; jag skulle opereras! Men nästa morgon hade magen lugnat ner sig – jag hade av allt att döma haft en häftig matförgiftning – och efter nya prover skrevs jag ut.

Genast begav jag mig till centerstämmorna.

* På centerstämmorna kan vad som helst hända.

CUF-stämman uttalade sig till exempel för bojkott av Pripps samtliga produkter, men varifrån tror ni att läsken i stämmokafeterian och i baren på stämmofesten kom?

Mer konsekvens fanns det då i CUF-beslutet att förbjuda konstgjord insemination. På parkeringsplatsen kunde man se bilar med streamertexten ”Decentralister gör det i det gröna”.

På CUFs stämmofest gjorde jag förresten en egen insats. Man samlade in pengar till solidaritetsfonden, och eftersom pengarna gick till SWAPO, skänkte jag en slant. Jag bilade mitt visitkort, där det står var jag arbetar. Så när resultatet redovisades – över 10.000 kronor hade samlats in – så meddelades det att däri ingick ett bidrag från socialdemokratiska partistyrelsen.

Under CUF-stämman pågick samtidigt i en annan lokal kvinnoförbundets, CKFs, stämma. Jag var inte där så länge. När jag hade tagit del av motionerna – Valstads CKF-avdelning krävde närvaroplikt (!) vid kristendomslektionerna i skolan och Hajoms CKF-avdelning påtalade att det svärs och sups för mycket i TV – gick jag tillbaka till CUF.

På söndag kväll – efter rikstinget med folkdräkter och gröna fanor; årets nyhet i tåget var glasskontroll med blåbärsglass – inleddes så partiets stämma. Utanför idrottshallen hade Rune Lanestrand anordnat en demonstration mot förre CUF-ordföranden Karl-Erik Olsson, som ju har medverkat till att ersätta villkorslagen med dess krav på helt säker slutförvaring med en ny (och i praktiken strängare) lag. ”Omplacera Karl-Erik Olsson” stod det på en skylt. Jag tröstade Karl-Erik med att man ju ändå inte hade krävt slutförvaring av honom.

Enn Kokk

* * *

Under centerstämman i Vänersborg blev jag vid ett tillfälle utbjuden på lunch av en delegation bestående av centerpartister från Umeå: Eftersom jag visste mer än de flesta, centerpartisterna inberäknade, om vad som var bra respektive dåligt med de olika centerstämmorna, ville de nu – när det ju skulle bli Umeås tur nästa år – be mig om goda råd.

Några fick de också, men själv kunde jag alltså inte längre vara med i Umeå, eftersom jag vid det laget inte längre var journalist.

Från centerstämman i Umeå kom det dock ett vykort med budskapet:
VI SAKNAR DIG HÄR!
DU MISSAR CHANSEN TILL PLAKETTEN

Kortet var undertecknat av ett fyrtiotal personer, både centerpartister och journalistkolleger.

Familjeliv

Jag har allt sedan mycket unga år varit starkt politiskt engagerad och är så fortfarande. Det finns till och med politiska aspekter på de mest oväntade ämnen.

Men av detta följer inte att allting handlar om politik – vilket man kunde tro när man läser vissa politiska bloggar.

Dessutom tror jag att de flesta av mina läsare är som jag själv: intresserade av vitt skilda ting, kultur, mänskliga, ofta privata relationer, hur man får vardagen att gå ihop, hälsa, trädgård, mat och dryck och så alltså samhällsfrågor.

Jag har jobbat flera tiotals år – nästan ett helt yrkesliv – på socialdemokratiska partistyrelsen, men redan då, under mina nio år som chefredaktör för partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), arbetade jag utifrån antagandet att de flesta människor, så också socialdemokrater, har ett bredare perspektiv på tillvaron än det som ryms under beteckningen politik. Alltså redigerade jag AiP utifrån den här insikten, och den innehöll därför, utöver förstås politik, recensioner, mediakrönikor, noveller och lyrik, personporträtt, serier, kåserier och allmänreportage. Det är väl att märka att den här tidningen, prenumererad liksom dagens namne som faktiskt är profilerad på just politik, hade en mångdubbelt större upplaga än dagens AiP.

För min del tror jag att dagens sargade socialdemokrati skulle må väl av att varken partiets tidning eller flertalet S-bloggar vore så infernaliskt insnöade på politik, politik och politik.

Nog talat om detta.

Visst har jag också under det här veckoslutet ägnat tankar åt politik – det kan man ju inte undgå om man till exempel, som jag, läser fyra tidningar varje dag.

Men min helg började med att jag i fredags var kallad till en sköterska på kardiologen. Hon imponerades av den blodsockerstatistik jag visade henne, tyckte inte ens att jag – när mina värden är så bra – behöver göra dagliga mätningar, vilket jag nog ändå fortsätter med. Mindre bra var mitt midjemått och så det höga blodtrycket – hon skulle mejla vårdcentralen om detta inför mitt snart stundande besök där; det kan ju också ha varit en tillfällig topp.

På fredagskvällen såg vi som vanligt det trivsamma och bildande programmet ”På spåret”.

Sent på kvällen kom sonen, Matti, hem till oss för övernattning. Han har tidigare hjälpt sin mor med att köpa och installera en ny dator, men eftersom den har ett väsentligt annorlunda program, återvände han nu för att träna henne en halv dag. Så vitt jag kunde se, lyckades han – utan att ens för ett ögonblick tappa tålamodet – lära Birgitta tillräckligt för att hon nu ska kunna använda sin nya dator.

En stund efter gemensam lunch – jag bjöd på min estniska sylta plus Konsums nya sparrispotatis – och lite mer datorträning tog Birgitta och jag bussen ut till Bärby hage, där vår dotter Kerstin bor. Men det var inte hon, inte ens barnbarnen, som stod i centrum för det här besöket: Bo, som Kerstin är gift med, firade sin 40-årsdag.

När vi kom, var huset redan knökfullt av Bos och Kerstins vänner plus inte minst vännernas barn. Bos och Kerstins Viggo fanns också där och lekte med alla barnen, men lilla Klara var för tillfället borta: Hon var på ett annat kalas, hos kompisen Melissa, som för övrigt bor inte så långt från oss.

Vi överlämnade vår present till Bo, pengar till den reskassa han håller på att lägga upp för en resa till Turkiet i sommar. Det handlar inte om någon vanlig turistresa. Nej, den här unge mannen är ett veritabelt språkgeni i fråga om både levande och döda språk, och nu har han bestämt sig för att också lära sig turkiska. Genom att gå en kurs i språket, i Turkiet.

Kerstin hade bullat upp med tårtor och kakor, hennes egna förstås – jag har nog aldrig sett ett kök så fullt av godsaker, alltsammans förbjuden frukt för mig diabetikern. Så jag drack bara kaffe, också det utan socker. Belöningen kom i morse, då blodsockervärdet låg på 6,0, och då hade jag ändå lagat och ätit middag också, hemma, senare på kvällen.

Under fikat pratade vi med Olle och Kristina, Bos föräldrar, normalt boende i Sollefteå, så vi ses inte så ofta.

Under tiden hade Kerstin hämtat hem Klara, men hon försvann tämligen omgående. När jag hade letat efter henne och frågade Kerstin, pekade hon mot stora sängen, och där låg en fullkomligt utmattad Klara och sov under ett täcke.

Fast sen vaknade hon, nu piggare. Både morfar och mormor fick var sin stor kram, när hon såg att vi fanns bland de många gästerna. Och när vi sen gick hem från kalaset, fanns hon med i hallen och tog adjö, lovade också komma och hälsa på.

På kvällen, åter igen hemma, såg vi bland annat programmen om och med Brita Borg och Per Oscarsson, och sen lyssnade vi på en CD med musik av Arvo Pärt.

I eftermiddag är vi bjudna till landshövdingen, på trettondagskaffe uppe på Uppsala slott. Efter mottagningen på slottet ska vi gå på bio, och efter det blir det nog middag på restaurang.

* * *

Märkligt nog – tycker nog politikfanatikerna på S-bloggar – är det en massa människor som läser den här sortens texter också.

I snöriket

Jag genomför just nu en serie hälsokontroller. I morse var jag på hjärtkliniken på Akademiska och fick pacemakern kontrollerad – den och därmed hjärtat fungerar som de ska. Jag fick också lämna en rad blodprover inför ett nytt besök där efter trettonhelgen. Jag är även kallad till återbesök hos min husläkare hemma i Svartbäcken för en bred koll av hälsan. Men jag kan redan nu själv meddela att mina blodsockervärden i dag generellt ligger påfallande lägre än de gjorde för något år sen.

Från Akademiska tog jag mig ner till Uppsala C: köpte där tidningar och åt frukost; jag skulle nämligen infinna mig på Akademiska på fastande mage. Kallelsen från Akademiska hade haft som följd att vi inte kunde åka ut till stugan i Öregrund riktigt så tidigt som vi brukar inför nyår. Jag visste ju inte när jag skulle bli klar på sjukhuset, så vi hade inte kommit överens om att samordna vår utresa. Men när jag kom till 811ans hållplats, stod Birgitta där med sin packning och väntade även hon på bussen.

Det Öregrund vi anlände till är ett snörike. I parker och på vändplatser har plogbilarna skapat veritabla berg av snö, och jag har aldrig någonsin tidigare sett så mycket snö på vår tomt; längs gatan är det bitvis snö över staketet, så där som det var i min barndoms Juniskär söder om Sundsvall.

Till vår smala lycka – vi är ju gamla och skröpliga numera – hade Birgitta kommit överens med en yngre och mycket raskare man, bosatt här i Öregrund, om att – givetvis mot betalning – snöröja runt grinden och längs gången upp till huset. Det här har dess bättre inte behövt göras med skottning – vi äger en ganska kraftig snöslunga, som han har kunnat använda.

Medan huset värmdes upp till beboelig temperatur, gjorde vi de nödvändiga ärendena: gick först till Konsum och fyllde på i det ganska tomma kylskåpet och tog lite senare också en tur till Systemet. Vi hälsade på föreståndarna på båda ställena, och jag käftade som vanligt vänligt med Annica på Konsum.

Här i Öregrund känner vi oss hemma och välkomna.

Och Birgitta har, med hjälp av lite julsaker och några buketter på Konsum inköpta tulpaner, skapat en helgstämning, varmare än den som råder ute i den översnöade trädgården.

Böcker, skivor och videofilmer har vi också med oss.

Resecentrum som pepparkakshus

Vår dotter Kerstin är gift med Bo Strömberg (som för övrigt också är webmaster för min blogg), och jag brukar ju då och då skriva om deras barn, Viggo, åtta, och Klara, fem, sex i mars. Mormor och morfar ska för övrigt hämta dem i skolan respektive på dagis i eftermiddag.

De här barnen har en pappa som vi har blivit allt mer imponerade av ju längre vi har känt honom. Till vardags arbetar han på Systembolagets huvudkontor (medan hans hustru, vår dotter, är aktiv i nykterhetsrörelsen). Han är ett veritabelt språkgeni och lär sig ständigt nya språk, levande så väl som döda, och inför sin förestående 40-årsdag har han önskat sig bidrag till en resa till ett land, vars språk han ännu inte behärskar, till exempel Turkiet, Ungern eller Litauen. Men framför allt är han en så fin pappa till sina och vår dotters barn.

Inför varje jul gör han en sak, som fascinerar barnen men som är hans, pappans, och inte deras, barnens, verk. Av ett reportage i dagens (2 december 2010) Upsala Nya Tidning om tre helidor framgår det hur årets upplaga av familjens pepparkakshus växer fram.

Och som framgår av bildreportaget i UNT, signerat Lotta Fritiof (text) och Emma Eriksson (foto), är det inte riktigt vanliga pepparkakshus som Bo bygger. Tidigare år har han bland annat byggt pepparkakskopior av familjen Kokk-Strömbergs hus på Kadettgatan 3, Tuna backars förskola, det som först var både Viggos och Klaras, numera bara Klaras dagis, och så, förra året, en pepparkakskopia av Musikens hus.

Och vad skulle det bli i år om inte den nya Centralstationen i Uppsala? För UNTs medarbetare berättar Bo att han verkligen har gått metodiskt till väga, bland annat via internet laddat hem ritningar över Resecentrum. Exakt ska det vara – dock har han ersatt skulpturen vid cykelbanan med en polkagrisstång!

UNTs artikel kan du hitta här – med artikeln följer också en länk till ett bildspel. På Bos blogg, här, finns ytterligare bilder.

* * *

När barnen kommer hem till oss i kväll, tänker mormor Birgitta baka pepparkakor med dem. Det går ju att göra på det vanliga sättet också, i form av hjärtan, bockar, gubbar, gummor och allt vad det är.

Men pappa är bäst i pepparkaksfacket. Honom slår ingen!