Besök på djurfarmen

Vi var alltså hos Anna i Rinkeby i går. Hennes yngsta, Ella, firades med anledning av 15-årsdagen.

Jag hade köpt två böcker åt henne, Jenny Jägerfelds ”Hål i huvudet” och ”Här ligger jag och blöder”, och så fick hon pengar att användas efter eget huvud. Jenny är gammal kompis till vår Matti, som tillsammans med sin Karin också kom och grattade Ella.

Bland gästerna fanns hela tiden – på soffan, vid fötterna, under bordet – den alltid lika entusiastiska hunden Sudden. Jag hann också få en glimt av katten Signe.

Dessutom hade nu äldsta dottern i familjen, Sara, skaffat sig en egen katt.

Den uppfattade jag inte namnet på, men jag har tidigare – man anar ju vartåt det barkar i den här djurgalna familjen – föreslagit att de skulle komplettera Signe med tre katter till och så döpa dem till Herre, Signe, Du och Råde.

Det skulle också gå väl ihop med den här familjegrenens trospreferenser.

Tomas Tranströmer som bro till mitt förflutna

Mina bloggtexter om Tomas Tranströmer kom inledningsvis att bli några av de mest lästa svenska webbkällorna, när Svenska akademien meddelade, att han hade fått årets nobelpris i litteratur.

Jag har just fått brev från en av de många som läste dem, Gunilla Stenkula. Hon hade själv använt sig vidare av en av de tranströmerdikter jag återgav, den som slutar med ”stjärnorna stampar i sina spiltor”.

Gunilla och jag kände varann en gång i världen, var under en tid brevvänner (hon bodde på den tiden i Södertälje), och vi träffades också, hemma hos henne i Eriksberg, när hon efter studenten liksom jag hade börjat plugga i Uppsala.

Dess förinnan hade vi träffats av en slump, när vi båda under ett par veckor i början av höstterminen 1956 med hjälp av var sitt kungastipendium fick åka till grannlandet Norge på studiebesök. För min del skulle jag då just börja i latinlinjens andra ring på Högre allmänna läroverket i Sundsvall.

Gunilla bifogar ett kopierat blad ur sitt fotoalbum med några bilder från den där norgeresan 1956. På en av dem syns Ingar Halén från Borås, på en annan Enn Kokk med blond kalufs mot himlen, sittande i mörk kostym uppkrupen på en murad stolpe.

Vi som var med på den här stipendieresan hann lära oss förbluffande mycket om norskt samhälls- och framför allt kulturliv under den korta vistelsen i Oslo, Bergen med flera ställen i den södra halvan av Norge. Men för mig, och jag tror för en stor del av oss andra, var det också oerhört stimulerande att få träffa och umgås med andra gymnasister från hela Sverige, många av dem intellektuellt skärpta och konstnärligt begåvade.

Det intressanta med hur vi grupperade oss inom den svenska stipediatgruppen var att vi inte främst sökte oss till våra egna likar. Själv tillbringade jag mycket tid tillsammans med Sven Spanne från Lund, en kille som senare – fast då hade vi tappat kontakten – blev professor i matematik. Mina gebit var då som nu humaniora, fräsmt litteratur, och politik.

Men jag umgicks också mycket med ett antal tjejer, som inte sins emellan hörde ihop – de kom från olika håll i Sverige och var också ganska olika. Med de här tjejerna fortsatte jag att hålla kontakt i åratal, mestadels genom brevväxling. En av dem var alltså Gunilla Stenkula (som jag också senare sporadiskt har träffat – hon blev studierektor här i Uppsala).

En annan, Harriet Dave från Göteborg, tappade jag kontakten med en tid efter det att jag hade flyttat till Uppsala för studier.

Ett slags oregelbundet uppdykande vän genom livet blev Irina Hoffman från Södertälje, en på sätt och vis osannolik vän till mig, eftersom hon kom från antroposofmiljö – men kanske också just därför: hon sammanförde mig med författaren Jens Bjørneboe på den antroposofiska Steinerskolen i Oslo, och framför allt hans roman ”Jonas” blev en stor läsupplevelse för mig. Besöket på hans skola lärde mig, utan att jag attraherades av antroposofin, att det finns kreativa och estetiskt utvecklande pedagogikmetoder, som kunde fungera bättre än dem jag dittills hade haft kännedom om.

Irina och jag fortsatte sedan, utöver att skriva brev, också med att träffas, både i Rönninge där hon bodde och i mitt första studentrum i Uppsala. Senare har vi träffats mycket oregelbundet i samband med jämna födelsedagar, men det har alltid känts som om kontakten aldrig på allvar hade brutits. I det här fallet har jag aldrig tagit ut avståndet på grund av att Irina så småningom blev miljöpartist.

Ännu glesare har mina kontakter genom åren varit med en annan vän från norgeresan, under en period därefter brevvän, Agneta Pleijel. När vi träffades i Norge hösten 1956, gick hon på Katedralskolan i Lund men pluggade därefter i Göteborg. Senare kom hon till Stockholm och var under en period kulturredaktör på Aftonbladet, där hon bland annat 1969 entusiastiskt recenserade min bok ”Joe Hills sånger”. Därefter har våra vägar bara slumpvis korsats, men när min hustru till talmannens – sina – vårmiddagar bjöd in också kulturarbetare, fanns vid ett tillfälle Agneta med på listan, och vi placerades bredvid varann.

Vid ett annat tillfälle, då hon och hennes man Maciej Zaremba liksom jag och min hustru i samband med ett kinesiskt poetbesök av Arne Ruuth hade bjudits på lunch på Forsmarks värdshus, påminde Agneta mig om en modernistisk imitationsdikt jag i norgeresenärernas hektograferade tidning ”Af skrap” hade skrivit till henne, eller rättare sagt till hennes mycket blonda och långa hår:

SOM AGNETAS HÅR

bluesen brakar genom isen
natten genomljuds av blixtljus
vargen ryker som en halvtänd cigarrett
flickans blonda testar gnistrar genom himlen
– i som här inträden låten hoppet fara
över öresund

ängen böljar grön av avund
mot de fjäderlätta dunen
korna ålar sakta genom gräset
riktar sina blåbärsklara blickar
MOT AGNETAS HÅR
SPRINGER hungrigt emot bibelskolen
ljudande igenom våra munnar

allt är stilla
bara stormen dånar
tvillingar som flyr igenom dimman
alla sju passerar ölands södra udde
allt är klart till självklart /Förlåt halvkl. sätts anm.
lågor galna lågor flammande och blå
som flammar stolt mot dunkla skyar
SOM AGNETAS HÅR

Fotnot: Under vistelsen i Oslo var vi inhysta i Bibelskolen.

* * *

Till Gunilla: Tack för att du väckte allt detta till nytt liv.

I gengäld får du ännu en tranströmerdikt:

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag ser dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Ur ”Det vilda torget”, 1983

Avsked till sommaren

Werner Aspenström i ”Litania” (1952):

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Just innan vår öregrundssommar var slut för den här gången, kom sommaren tillbaka med en fläkt av behaglig värme. Till och med att, åter igen, rensa stenpartiet kändes som ett riktigt trevligt arbete.

Men dagen före årets inflyttning till Uppsala slog vädret om, blev märkbart kallare. Och i morse regnade det. När jag gick ner till brevlådan för att hämta den sista omgången sommaromställda tidningar, vadade jag i tofflorna i gula asklöv, som hade lagt sig som ett täcke över den stenlagda gången.

Hela dagen i går packade vi. Allt vi fraktade ut i påskveckan skulle nu transporteras tillbaka till lägenheten i Uppsala: kläder, skor, böcker, DVD-filmer, CD-skivor, dessutom värdepost och annat som har ansamlats under de senaste månaderna. Och alla krukväxterna icke att förglömma. Tomater, en del äpplen och annat från trädgården skulle också med in till stan.

Vi har erfarenhet av det här, vet hur mycket det blir sammanlagt. Så vi hade i vanlig ordning beställt en skåpbil från Öregrunds taxi för transporten in till stan. Vi hade förvarnat taxibolaget om att vi behövde bärhjälp av chauffören, först ner till bilen och sen, i andra ändan, en halvtrappa upp till vår lägenhet. Med våra hjärtproblem orkar vi helt enkelt inte längre göra det här själva.

Det kan tyckas lyxigt att ta taxi de cirka nio milen mellan Öregrund och Uppsala, men vi har själva inte bil – ingen av oss har ens körkort – och vi tycker att den här taxifrakten mot bakgrund av att vi ju inte har bilkostnader är överkomlig två gånger om året. Dessutom får vi ju hjälp av chauffören – som naturligtvis får en extra dusör för den tjänsten.

Det här betalar vi givetvis ur egen ficka, men det för mig över till en annan fråga som diskuteras just nu.

Enligt morgonnyheterna innehåller det socialdemokratiska budgetalternativet förslag om att behålla RUT-avdraget i modifierad form. Om informationen är korrekt, innebär det socialdemokratiska förslaget på den här punkten att RUT-avdraget begränsas till pensionärer och barnfamiljer.

Jag hör till dem som i ganska skarpa ordalag har kritiserat RUT-avdraget i dess nuvarande, mycket vida form, men vi har själva hamnat i en situation, då vi, utan samvetsbetänkligheter, har utnyttjat RUT-avdraget. Vi är båda 74 år och har hjärtproblem: jag har haft en infarkt, som utlöstes vid arbete i trädgården, och nu väntar Birgitta, som till att börja med tog över det tyngre trädgårdsarbetet, på sin andra hjärtkonvertering – hennes kondis och ork är en skugga av vad den en gång var. Alltså har vi tagit hjälp med det tyngre trädgprdsarbetet, som gräsklippning och grävning, och med några storstädningar per år.

Man kan och bör naturligtvis diskutera reglerna för och omfattningen av ett sådant här bidrag, men jag kan inte se något fel i att staten underlättar för människor i vår situation och alltså barnfamiljerna, som jag av egen erfarenhet vet har det slitigt, med ett sådant här stöd.

Hur som helst: nu är vi i Uppsala igen med allt vårt bagage – har packat upp rätt mycket av det och gör resten i morgon.

Och i övermorgon kommer det en städfirma. Det har hunnit samlas mycket damm under de månader vi har bott ute i vårt hus i Öregrund.

Melodikrysset nummer 34 2011

Jag fick kämpa lite med att lösa dagens melodikryss.

Först mot slutet kom jag på att den låt med Trio me’ Bumba som handlade om en pojkrumsleksak hette ”Min gamla gula flygmaskin” – det var de hjälpbokstäver jag så småningom fick ihop som ledde mig rätt.

Sen undrar jag om det var Anders Eldeman som vilseledde oss eller jag som skrev ned svarsnyckeln fel, när det gällde ”Michelangelo”, som Björn Skifs tävlade med i Melodifestivalen 1975. Som jag uppfattade det, efterlyste Eldeman femte ordet i refrängen. Den börjar: ”Michelangelo, kan du svara på” – men P som begynnelse på det sista svarsordet förvirrade mig ytterligare. Nå, den här frasen återkommer sen som tredje rad i refrängen, och då lyder den ”Michelangelo, kan du svara då”.

Och då kom också svaret på den avslutande frågan, V 12: Valsen vi hörde var ju ”Där näckrosen blommar”, skriven av Sven-Olof Sandberg och Sven du Rietz och lanserad av Adolf Jahr redan 1928.

Sådana här gamla slagdängor har en tendens att finnas kvar i musikminnet hur länge som helst, vilket väl har att göra med att de ofta spelades i radio när jag var yngre. Det gäller också i hög grad ”Kycklingpolka”, som inledde dagens kryss; här skulle den ge svaret kyckling.

Till god hjälp vid lösandet av dagens kryss var det också att ha hört till exempel Povel Ramel, även om det vi i dag fick lyssna till var imitationer.

Mer gamla musikgudar: Evert Taubes (ET) ”Den glade bagaren i San Remo” var med den här gången också, men vad hette egentligen den där bagaren? Jo, Florindo.

Fast i dag är väl kanske fler förtrogna med Dogge Doggelito – men jag har faktiskt honom på skiva jag också. Dock inte med hans bidrag i Melodifestivalen 2010, ”Hippare hoppare”.

Om ni tror att jag, vad gäller musikval, är en knarrig gammal gubbe, tar ni fel. Det finns mycket nytt jag tar till mig och gärna lyssnar på. Ett exempel är ”Big Big World” med Emilia.

Jag struntar faktiskt i om den musik jag lyssnar på är ny eller gammal – det har gjorts både bra och dålig musik i alla tider. Och så tillkommer det ju alltid dessutom ett rent personligt bedömningsmoment, som det ibland kan vara svårt att sätta fingret på. Army of Lovers har till exempel ofta ett utstuderat sound, men det de gör – som i dag ”Crucified” – har oftast svårt att slå an någon sträng åtminstone hos mig.

Och omvänt: Visst var Cornelis Vreeswijk ojämn, men honom kan jag nästan aldrig låta bli att ta till mitt hjärta. Som i dag, när vi hörde en låt som besjöng en stad också jag älskar, Oslo. ”Turistens klagan” heter låten.

Det finns helt enkelt sångmakare med en säregen magi, som verkar tvärs genom tid och rum. Birger Sjöberg fick vi traggla redan under realskoletiden, då vi nog inte var riktigt mogna för honom, men under gymnasietiden – i mitt fall under sent 1950-tal – tog jag honom till mitt hjärta, både hans lyrik och den musik han satte till en del av sina texter. ”Längtan till Italien”, som vi fick höra i dag, är ett exempel. I den besjunger Sjöberg bland annat detta lands ”små citroner gula”. Jag har senare sett dem på plats, men det är inte därför jag älskar Sjöberg.

Men Öregrund är verkligen inte dumt det heller. Oftast har det väl inte blivit just ”te för två” här, för att återge den efterlysta svenska översättningen av Vincent Youmans’ och Irving Caesars ”Tea For Two” ur musikalen ”No, No, Nanette” från 1925. Däremot tror jag våra barn fortfarande minns de kyliga höstkvällar då vi åkte ut till sommarhuset i Öregrund och jag, för att snabbt få upp värmen, serverade rykande hett te med oftast tre olika färska bröd från Saluhallen i Stockholm, bland dem estniska bröd, och till det rikligt med goda och mättande pålägg.

Jag vet inte om hus kan tänkas bära med sig minnen, men jag gör det definitivt, och jag tror att barnen också minns det så länge de lever.

Oj, jag höll ju på att glömma att redovisa svaret på en fråga – kalla det gärna republikansk förträngning. Björn Skifs var ju med en gång till, den här gånge tillsammans med Agnes. Tillsammans sjöng de för kronprinsessan och hennes man, Daniel från Ockelbo, när de gifte sig.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Yukiko Duke

Tvåspråkig och med rötter i två inte identiska kulturer är jag fascinerad av möten mellan människor och kulturer. Dagens Sommar-pratare, Yukiko Duke, har svensk pappa och japansk mamma men startade sitt liv med att envist hålla fast vid det svenska. Men den här söderbönan lärde sig, kanske mest på grund av mammans envishet, även japanska och blev sedan en kulturell brygga mellan Japan och Sverige: Hon har arbetat i både japanska och svenska media och översatt japansk skönlitteratur, bland annat av nobelpristagaren Kenzaburo Oe, till svenska.

Det var intressant att höra henne karaktärisera japanska värderingar och kulturella beteendemönster utan att hon för den skull ens för ett ögonblick hemföll åt kåserande eller karikatyrer. Och hennes program var fullt av dramatiska händelser, som flertalet sommarpratare inte kommer i närheten av, eftersom sådant som atombombningen av Nagasaki, väpnat rånövefall i Kambodjas då fortfarande farliga gränstrakter mot Thailand och den nyligen timade tsunamikatastrofen, inte ingår i deras, deras familjs eller vänners erfarenheter.

Musiken i programmet kändes väl avvägd mot det Yukiko Duke pratade om. Jag tänker då både på att hon spelade en del japansk musik men också på att musiken tematiskt passade det hon talade om, sådant som Neil Young’s ”Living With War” och Bob Dylan’s ”Shelter From the Storm”. Och så var hon okonventionell: spelade till exempel ”My Way” inte med Frank Sinatra utan med Nina Hagen.

Melodikrysset nummer 31 2011

”Morning Has Broken” hörde vi idag på klarinett med Acker Bilk – en vanlig sångversion finns med Cat Stevens, men då hade det förstås blivit för lätt.

När det blev morgon, gick jag som vanligt ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna och fann då grinden öppen och soptunnan vält med alla soppåsarna liggande på marken. Det är racerbåttävlingshelg här i Öregrund, och det drar alltid hit ungdomar av typen drägg som super skallen av sig och ställer till det både för sig själv och andra.

Någon glad änka tror jag nämligen det knappast var som välte vår soptunna. Detta apropå att nästa låt Anders Eldeman spelade var ”Viljasången” ur Franz Lehárs ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”).

Och apropå fest och starka drycker: det är ju också dags för kräftor. Kräftpremiären firade Eldeman med att spela följande:

Grön kväll i Margretelund

Text och musik: Olle Adolphson

Uti Ulvsundastan
klockan nitton på dan
allt uti Margretelund,
vem stod framför en grind
under lönnar och lind
en svalkande, ljuvlig aftonstund.

Vem kom gående på en gång
allt uppå frasande grus
i en trädgård med fågelsång
och ett vitmålat, gammalt hus.

Och en flicka som stod
framför huset och log
och flickan var god och rund.
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem fick sitta vid dukat bord
och vem fick skåda ett tråg
där en lukt utav krondill stod,
och där kräftor i drivor låg.

Vem fick porter och rostat bröd
och kall genever därtill.
Medan kvällen brann ner till glöd
och när luften blev tyst och mild.

Vem satt mätter och trind
med en mun mot sin kind
en skymmande aftonstund.
Vem tog flickan så skön
under lönnen så grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem gick en mil till stan
när det var nästa dan
med en sprucken cigarr i mun!
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Nå, den som inte gillar eller anser sig ha råd med kräftor får väl då nöja sig med ”En fattig falukorv”. Själv gillar jag för övrigt falukorv och då inte bara i Povel Ramels version.

Det är ju Pride-festival också, och möjligen kan det vara anledningen till att vi i dag åter igen fick höra ”La dolce vita”, som After Dark gjorde i Melodifestivalen 2004. Uttrycket ”after dark” finns förresten i texten.

Lika lätt, fast som svar på en krokig fråga, var det att komma fram till svaret ABBA. I ABBA ingick ju bland andra Benny Andersson och Björn Ulvaeus, men den här gången fick vi inte höra ABBA utan Helen Sjöholm och BAO i deras ”Sommaren du fick”.

Jag bor i Uppsala och känner Owe Thörnqvist – vi brukar ses vid landshövdingens middagar för hedersupplänningar: både Owe och min hustru är sådana – men jag tror att inte bara vi som av naturliga skäl kan de uppsalamiljöer som ofta finns i Owes sånger klarade både ”Gun från Dragarbrunn” och ”Rumba i Engelska parken”, den senare en park bakom universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.

Georg Riedel hörde jag senast live på vår gemensamme vän Rolf Theorins begravning. Georg skrev titelmelodin till filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”. Som jag tidigare har skrivit finns det också politiska trådar mellan dem och mig.

Björk såg och hörde jag live i rådhuset i København i samband med att hon fick kulturpris av Nordiska rådet; jag satt alldeles nedanför scenen och har alltså upplevt henne på mycket nära håll. På den tiden var jag de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och följde bland annat Nordiska rådets sessioner och olika sidoaktiviteter. Och självfallet vet jag som gammal nordist att Björk är isländska. Jag har för övrigt också besökt hennes hemland ganska många gånger.

Däremot har jag aldrig varit på Malö, den plats som Anders Eldeman ville få oss att lokalisera med hjälp av en instrumentalversion av Evert Taubes ”Maj på Malö”.

Men för att fortsätta på den här linjen: i Los Angeles har jag däremot varit. För ovanlighetens skull har jag också sett den TV-serie som skulle ge oss förkortningen LA, ”LA Law”.

Ett lätt kryss det här, möjligen bortsett från en enda fråga. För min del är jag inte särskilt bekant med årets manlige artist 2007, Timo Räisänen. Inte heller hade jag tidigare hört hans ”Outcast”.

* * *

Hamnat här i jakten på något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 24 2011

Jag var alltså i Stockholm i går, på kalas för vår Anna som fyllde 50 år här om dan.

Vi kom till lägenheten i Uppsala först sent på kvällen, så det fanns ingen möjlighet att då ge sig i kast med veckans melodikryss. I stället har jag, på en lite konstrande dator, i dag lyssnat mig igenom webbsändningen.

Det här krysset innehöll verkligen lustiga kast.

Näst sist spelade Anders Eldeman Evert Taubes ”Knalle Juls vals” från 1953, som dessutom skulle ge något för årstiden mycket atypiskt, gran.

Men vi fick också höra Carl Anton (Axelsson) sjunga sin fina ”En tango i Ladängsviken”, med en text som doftar midsommarnatt. Carl Anton har jag för övrigt hört live på socialdemokratiskt valmöte i Stockholm, också sett honom på partiexpeditionen när han var uppe och träffade Mona Sahlin.

Somrigt och samhällsengagerat passar också in på den brittiska gruppen Coldplay, som vi i dag hörde i ”Strawberry Swing”. Den här gruppen har bland annat engagerat sig i Band Aid och för Amnesty.

Jag såg att många hade varit inne på min blogg i går, uppenbart för att se vad jag hade kommit fram till i fråga om det här krysset, och jag kan förstå det: det var bitvis rejält svårt.

Vad man för egen del tycker är svårt beror ju av vad man lyssnar på, men i det här krysset spelades en låt som – trots att den svenska versionen har gjorts av en gammal schlagerräv, Gunnar Wiklund – beredde mig en del besvär. Bill Furys original hette ”I Will”, men vad hette Wiklunds svenska cover? Jo, ”Tyvärr”. Den gjordes 1962 men har inte avsatt några märkbara spår hos mig.

Gamla filmer brukar också vara mitt bord, inte minst om Fred Astaire dansar i dem. Och en av hans partners, Ginger Rogers, beundrade jag gränslöst redan som mycket ung – jag hade ett foto av henne i ett ärvt filmstjärnealbum, ”Filmens stjärnor”. Men det tog sin tid för mig att komma på att de här båda tillsammans gjorde ”Change Partners” – byta partner – i filmen ”Carefree” från 1938.

Peter Settman har jag regelbundet sett i ”Så ska det låta”, men jag har faktiskt aldrig sett hans och Peter Granbergs TV-serie om Ronny och Ragge. Här underlättades dock lösandet av att de här båda rollfigurerna förekom i sångtexten.

Ena halvan av det här kryssets enda dubbelfråga beredde mig också visst huvudbry. Den andra delfrågan illustrerades av Kai Gullmars (Gurli Maria Bergströms) och Gus Morris (Gustaf Wallenius) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, som ursprungligen fanns med i filmen ”Adolf i eld och lågor” från 1939. Men vad var det vi hörde på spanska? Jo, det måste ha varit ”Sweet Home Alabama”, en låt som Lynyrd Skynyrd gjorde i original 1974.

Veronica Maggio har jag förstått har fått ett rejält genombrott med sin nya platta ”Satan i gatan”, för övrigt ett uttryck som min dotter Kerstin ibland använder på sin blogg. ”Nöjd”, som nu spelades, är äldre – men det var ju inte särskilt svårt att knäcka hennes efternamn, när det till slut fattades bara ett G i det.

Riverdance var också lätt som en plätt – dem har Eldeman spelat tidigare.

Cat Stevens (även känd som Yusuf Islam) såg jag som gäst hos Skavlan. Här fick han sjunga ”Another Saturday Night”. Hans insjungning är från 1974, men låten är äldre än så, från 1963.

Sen är det bara svenska schlager kvar.

Det vill säga, ”Leva livet”, som Lill-Babs låg på Svensktoppen med 1963, är inte från början en svensk låt: Stikkan Andersson satte svensk text till Lesley Gores ”It’s My Party”.

Däremot är ”Tusen och en natt” svensk, den svenska vinnarlåten i Melodifestivalen 1999, framförd av Charlotte Nilsson, senare Perrelli. Svarsårtalet skulle här skrivas med bokstäver, nittionio.

Och så går vi då i mål på Arlanda, ett något oegentligt flygplatsmål, eftersom det flygfältet inte fanns 1943, när Jules Sylvain och Waldemar Dahlquist skrev sin ”Flygarevalsen” (”Hemåt på stolta vingar”).

Nu ska jag bege mig till Öregrund, dock inte per flyg utan med buss 811.

Birgitta har åkt i förväg för att förbereda födelsedagsmiddag; jag fyller 74 i dag.

I morse uppvaktade hon mig här i Uppsala med smörgåstårta och en ny, fin marimekkoskjorta.

Men jag anar att det kommer mera, när också jag har hunnit ut till Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 18 2011

Kylan håller på att släppa, men här ute vid kusten är det alltid kallare än längre in åt land – grönskan har alls inte kommit lika långt som till exempel inne i Uppsala. Men nya blommor slår ut varje dag. Till fredagskvällen här hemma plockade jag tre buketter ute i trädgården: en med påskliljor och körsbärskvistar, en med pingsliljor och så en med vårens första tulpaner.

Det är i sommarhuset i Öregrund vi bor nu och det närmaste halvåret. Kärt att i dagens melodikryss få höra Evert Taubes ”Vals i Furusund”, där man bland annat sjunger ”vi kom på kryss från Öregrund”. Den som i dag besjöng Ålandshavet blå var dock inte mäster Taube själv utan den legendariske radiomannen Bertil Perrolf, faktiskt också en riktigt bra sångare. Men skulle jag vilja höra den här låten eller något annat med Taube i original, har jag allt av honom i ett par boxar vid CD-spelaren/grammofonen på glasverandan.

En annan av dagens artister, Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes fina ”Kajsas udde”, har jag en personlig knytning till. Han sjöng nämligen vid den stora introduktionskonserten på Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”.

Och för att fortsätta på den personliga linjen: ”Dancing Queen” – som här skulle ge ordet dansa – ingick i ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” som jag tillsammans med Birgitta har sett på Broadway.

Också Björk, från Island, har jag sett och hört live, om än inte i just ”Play Dead”. Jag hade lyckats få plats just framför scenen, när hon i København tilldelades Nordiska rådets kulturpris – jag bevakade rådsmötet i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare.

Jag har till och med sett och hört Karl Gerhard live, på en turné i regi av Folket i Bild, vars ombud jag var i Juniskär med omnejd i mina unga år. I dag hörde vi honom i ”Nu ska vi vara snälla”. Jag har själv skrivit en del om Karl Gerhard – kolla ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

”Bron över floden Kwai” har jag också sett, flera gånger – det är den värd. Den här spännande filmen ”kretsar kring en sådan konstruktion”, vägledde oss Anders Eldeman, och svaret är förstås bro.

En gammal goding i en annan genre är ”When You’re Smiling”, och det man ju gör där är ler. Den finns i många inspelningar, bland annat med Louis Armstrong.

Dagens kryss började för övrigt med en annan gammal goding, ”I Can’t Stop Loving You”. Också den har spelats in av flera framstående artister, lustigt nog till och med av en med lika många bokstäver i både förnamnet och efternamnet som den vi faktiskt fick lyssna på i dag: Ray Charles.

Från Ray är steget inte långt till Roy, i det här fallet = Anders Eriksson i Galenskaparna. Han och kompisen Roger (Jan Rippe) gjorde tillsammans ”Det ska va gott att leva”, en devis jag gärna instämmer i.

Och går inte det, får man väl bita ihop och ”Börja om från början”. Den låten låg Sven Ingvars på Svensktoppen med en gång i världen.

”Fame Factory” har jag asolut aldrig sett på, men Emil Sigfridssons ”Innan mörkret faller” mindes jag vagt från Melodifestivalen. Han sjöng den 2004, visade en googlesökning.

”Johnny Cash & Nina P” med Pernilla Andersson tror jag däremot att jag aldrig hade hört förut. Tydligen har hon nyligen fått Ulla Billquist-stipendiet. Det påminner mig om att jag borde lyssna mig igenom och här på bloggen skriva om den Ulla Billquist-box jag förra året köpte. Det blir säkert en längre bloggartikel om det, en text som jag sen lagrar under Kulturspegeln, Musik.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att intingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Litterär/politisk/religiös brevväxling mellan Jaan Kaplinski och Johannes Salminen

Johannes Salminen (född 1925) är en åländsk, således svenskspråkig författare, som sådan sparsmakad och inriktad på essäistik.

Jag vet faktiskt inte hur hans vägar korsades med Jaan Kaplinskis, född 1941 och bosatt i estniska Tartu, främst poet men också han med en dragning åt essäistik.

De är båda intresserade av litterära, politiska och religiösa frågor utan att för den skull ha identiska utgångspunkter. Salminen är till exempel katolik, medan Kaplinski förhåller sig skeptisk till olika former av bekännelsetro men har en viss dragning till naturreligioner och daoism.

En första brevväxling dem emellan publiceras i volymen ”Sjunger näktergalen än i Dorpat?” (Alba, 1990). Kaplinskis brev till Salminen har översatts till svenska av Ivo Iliste och Birgitta Göransson, medan Salminens brev till Kaplinski förstås i original är skrivna på svenska. Den här boken har samtidigt (1990) utgetts i Finland men på svenska, på Söderströms förlag, där Salminen var litterär rådgivare 1956-1960 och litterär chef 1961-1991. På finska kom den här boken först 2010, med titeln ”Olen Kevät Tartossa”. Däremot har den aldrig utgivits på estniska.

Jaan Kaplinski är sedan länge socialdemokrat – har som sådan låtit sig väljas in i fullmäktige i Tartu – men han är, vilket säkert har att göra med hans sovjetiska erfarenhet, djupt skeptisk till alltförklarande ideologier:

”Denna baltiska och estniska vardag har gjort mig till en person som tänker radikalt annorlunda än vad som kanske annars skulle ha varit fallet. Den har lärt mig att medvetet förakta de avgudar som döpts till ’Historien’, ’Staten’, ’Framsteg’, ’Utveckling’, ’Västerlandets civilisation’, ’Kristendom’, ’Socialism’ och vilka det nu ytterligare är, i vars namn ständigt allt det har förintats som stor-staternas, stor-företagens och stor-kyrkornas ledare ansett förlegat, icke ändamålsenligt, fientligt, kätterskt.”

Dessutom ser han ibland komiska likheter mellan den här typen av allt-förklarande trossystem och ideologier:

”Lite cyniskt uttryckt är kristendomen en judisk sekt, kommunismen en kristen sekt och det är mycket svårt för mig att tro att någondera gjort människorna lyckligare.”

Ur kanske främst sin erfarenhet av kommunismen och den misstro mot storvulna trossysem som är en följd av denna har han sökt sig till historiens förlorare, till exempel erfarenheter och föreställningar hos minoriteter och naturfolk, så vitt jag förstår även daoismen med dess större mångtydighet och förmåga att se olika aspekter av samma sak.

Kaplinski är ju uppvuxen i ett samhälle som gjorde sitt yttersta för att cementera synsätt, avsedda att förklara och försvara den bestående ordningen, men han var inte av den typen som rättade in sig i ledet:

”När jag studerade vid universitetet hade uttrycket ’allmänmänsklig’ fortfarande en dålig klang. Även jag har blivit beskylld för överdriven hänsyn till det allmänmänskliga, det vill säga att bortse från klasstillhörigheten, kamppositionen, betrakta fienden mer som en människa än en fiende. Intellektuella hos oss kände kanske den mest maktlösa vreden inför de faktum att ett så allmänmänskligt fenomen som logik inte gällde i vårt samhälle. Om logiken ledde till sådana resultat som inte behagade makthavarna, tog man ’dialektiken’ till hjälp mot den och påvisade att det rörde sig om någonting fientligt eller att det var ett abstrakt resonemang, som inte hade någon större relevans för det verkliga livet. ’Livet’ var det bolsjevikiska samhällets andra gud. Den guden hade man gemensam med Nazi-Tyskland. Livet, dess komplexitet och dialektik (det borde snarare ha hetat ’irrationalitet’), användes för att motverka alla försök att göra samhället mer mänskligt och förnuftigt.”

Kaplinski fortsätter:

”Kärlek och logik förenar människor till ett kollektiv, ett folk, skulle kunna förena dem till en mänsklighet. Om det inte funnes de som vägrar erkänna kärleken och logiken, som utestänger sina motståndare från kärlekens och logikens domäner. Sådana som nazisterna och bolsjevikerna och postbolsjevikerna, för vilka motståndarnas logik var värdelös, eftersom den framfördes av en mindervärdig eller fientlig människa.”

Det är värt att notera att Kaplinski i samma andetag tar avstånd från både kommunismen och nazismen. I samma brev till Salminen noterar han att det här dubbla avståndstagandet också fanns i den mänskliga kedja som, som ett led i frihetskampen, sträckte sig genom hela Baltikum:

”Och i den ’baltiska kedja’ som anordnades till Molotov-Ribbentroppaktens sorgliga 50-årsminne bars verkligen banderoller på vilka bägge erövrarnas symboler fanns bredvid varandra – hakkorset lika väl som hammaren och skäran.”

Salminen och Kaplinski besitter en avsevärd lärdom och beläsenhet, mycket roande för oss som tycker om sådant, men ska jag vara en smula kritisk, tycker jag ibland att deras kritiska omdöme ibland blir mer tolerant i takt med att avståndet, i så väl historiskt som geografiskt avseende, ökar. Men för all del: visst kan man hitta uppmuntrande drag hos både kinesisk och tsarrysk kultur och samhällsutveckling. Intressant att iaktta hos den skarpe kommunismkritikern Kaplinski är också att han aldrig uttalar sig oförsonligt om ryssarna, inte ens de ryssar som under sovjetepoken har flyttat in i Estland. Tvärt om berättar han om hur en mängd ryssar, bosatta i Estland, entusiastiskt ansluter sig till den estniska folkfronten. Samtidigt ser han att roten till de motsättningar som ändå existerar finns längre tillbaka, i den sovjetiska ocksupationshistorien: ”I mitt barndomshem citerades ständigt Pusjkin och Lermontov, och ännu 1945 behövde användningen av det ryska språket inte vara illa tåld. Fram till det hade det i Estland inte funnits någon sådan avoghet och fientlighet mot Ryssland som i Finland. Fientligheten kom stegvis tillsammans med hundratusentals kolonisatörer och överordnade, som inte kunde eller ville använda estniska och inte heller ville lära sig det.”

När det gäller epokens kärnfråga – brevväxlingen mellan de båda herrarna äger rum 1989-1990 – ser de klart var den sjungande revolutionen kommer att ända och att det egentligen inte finns någon väg tillbaka. Salminen, som jag inte så mycket har uppehållit mig vid, eftersom mitt fokus i denna serie bloggartiklar ligger på Kaplinski, är här full av förakt mot finländska politiker, som – faktiskt i motsats till svenska – under hela den baltiska frigörelseprocessen håller en mycket låg profil, vid det laget troligen ett onödigt förhållningssätt, ett arv från det smärtsamma fredsslutet och därefter den överförsiktiga Paasikivi-Kekkonen-linjen.

Hur som helst: Estland vann sin självständighet åter, och kvar av det styrande estniska kommunistpartiet blev en nullitet, aldrig ens i närheten av att ta sig in i riksdagen ens efter omvandling till nationalkommunister. Många av de gamla kamraterna fann nu nya lönsamma verksamheter i det privatiserade näringslivet. Andra hittade nya fora i nya, till och med mycket borgerliga partier.

Några av dessa hade kommit tillbaka till sitt gamla hemland efter den sovjetiska ockupationen av Estland, men för oerhört många av de estniska kommunister som efter Estlands frigörelse efter första världskriget och ryska revolutionen hade det gått mycket illa långt tidigare, under Stalins utrensningar. Om dem skriver Kaplinski: 1937-1938 avrättades flertalet estniska intellektuella i Sovjetunionen, och alla som hade upprätthållit någon form av kommunikation med släktingar i Estland fängslades.

Melodikrysset nummer 16 2011

Jag höll på att få hjärtslag, när jag i dag började lösa Melodikrysset.

Inte så att jag tyckte att första frågan var svår, tvärt om. ”Flickorna i Småland” klarar jag lätt – en av de roligare versionerna jag har hört är förresten den med Delta Rythm Boys, som jag hörde live från scenen under midsommarfesten i min barndoms Juniskär.

Men redan andra frågan, Uno Svenningsons ”Under ytan”, den som vi i dag hörde i finsk version, ”Alla pinnan”, ville jag kolla också på nätet, och då uppenbarades något hemskt: det jag skrev på tangentbordet syntes inte på skärmen; det gick inte att googla.

Så under hela kryssutsändningen tillbringade jag mer tid med sladdarna under datorbordet än med att lyssna och lösa, gradvis allt mer förtvivlad. När sändningen var över, stängde jag till slut av datorn och startade om den. Och påskens under: nu fungerade plötsligt datorn som den skulle igen!

Och eftersom jag hade skrivit upp alla frågorna, lyckades jag sedan faktiskt på ganska kort tid lösa hela krysset.

Den besvärligaste frågan tyckte jag för min del var den som skulle ge svaret Deep Purple. Här hade Anders Eldeman konstruerat en klurig dubbelfråga, som skulle ge samma svar. Jag kom ganska snart ändå fram till att det var Deep Purple vi hörde först. Men först när jag fick tillgång till Google igen lyckades jag ta reda på att det här brittiska bandet hade lånat sitt namn från en låt, skriven 1933 av Peter DeRose. Nå, medge att Melodikrysset ibland är ett allmänbildande program.

Svår för mig var också närmast föregående fråga, detta eftersom jag aldrig frivilligt lyssnar på eller dansar till dansband, långt mindre har sett ”Dansbandskampen” i TV. Men, som sagt, med hjälp av Google klarar man det mesta: De som gjorde ”Utan dina andetag” heter Elisa’s, bland vilka man alltså återfinner Elisa.

Osäker, fram till googlebekräftelsens stund, var jag också på det unga stjärnskott från Umeå som sjöng ”White Light Moment”: Tove Styrke.

”Radiosporten” ligger definitivt utanför det jag brukar lyssna på, men som ivrig radiot har jag förstås hört signaturen, ”Mucho Gusto”, och till slut kom jag på att det var där den hörde hemma. Alltså måste det sökta svarsordet bli tävla.

Alla minns vi nog ”I natt blir jag din” med Tomas Ledin. Nanne Grönvall, som nu också har sjungit in den här låten, är inte heller särskilt svår att känna igen.

I dag, som så ofta, repriserade Anders Eldeman ett antal låtar och artister, som har förekommit även i tidigare kryss.

Vi hörde sålunda åter frejdiga Rednex med melodifestivalbidraget ”Mama Take Me Home”.

”Tijuana taxi” har definitivt varit med också förr i krysset.

Också Duffy (Aimee Anne) verkar Eldeman gilla.

Ännu lättare att identifiera var förstås vem som som sjöng ”Ramblin’ Rose”: Nat King Cole.

För mig som har lyssnat mycket på både Edvard Persson och Cornelis Vreeswijk var det förstås också lätt att komma på vad den låt av Alvar Kraft heter, där man sjunger om att du kan ingenting ta med dig dit du går: ”En fattig trubadur”.

Sen var det väl bara svaren på filmfrågorna kvar att redovisa (fast ”En fattig trubadur” har ju också gjorts på film):

”Can You Feel the Love Tonight” skrev Sir Elton John för Walt Disney’s ”Lejonkungen”. Den finns förresten också som teater; jag har själv sett den på Broadway.

”Happy Feet” med en massa pingviner har jag själv inte sett, men barnbarnen har den, och den har väl förresten förekommit i Melodikrysset förut den också?

Däremot har jag sett åtminstone avsnitt av ”Stjärnornas krig”.

Nu ska jag måla påskägg på estniskt vis. Den som vill veta hur man gör kan kolla i närmast föregående bloggpost.

Glad påsk, alla melodikrysslösare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå difrekt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.