Skördetid

Det är skördetid i trädgården – som ni förstår har vi åter åkt ut till sommarhuset i Öregrund.

Birgitta har redan under någon tid plockat mängder av hallon samt röda och svarta vinbär. Men nu börjar det också finnas mogna äpplen.

I dag har jag varit ute och tagit vara på den finare delen av den fallfrukt som fanns runt tre av våra äppelträd. De anfrätta, ofta fågelhackade äpplena har jag slängt, men jag fick också ihop en binge goda ätäpplen. Jag har smakat på dem, så jag vet att de är ätmogna.

Med fara för att slå ihjäl mig tog jag mig också över en klipprygg, bakom vilken vi har två plommonträd. Det visade sig, att plommonen just är på väg att mogna. De flesta är ännu inte ätmogna, men jag hittade också en del plommon som hade blånat och mjuknat i solen. Gott att, tillsammans med de egna äpplena, ha framför TVn i kväll.

Henrik, som – givetvis mot betalning – hjälper oss med en del av det tyngre trädgårdsarbetet, hade varit här och klippt gräset medan vi tidigare i veckan var i Uppsala.

Naturligtvis orkar vi själva inte längre hålla trädgården i det slags trim den var i under vår krafts dagar. Men framför allt Birgitta har kämpat på i sommar, när jag var mer eller mindre utslagen på grund av mina synproblem, och nu ska väl också jag gradvis kunna och orka göra mera.

Jag har fortfarande problem med synen på morgnarna, men ögondropparna jag är ordinerad att ta verkar, och så småningom släpper disigheten och jag ser riktigt bra. Just nu skriver jag detta utan att behöva använda ens glasögon.

Tillbaka i stan

Efter syskonfamiljemiddagen hos Gunnel och Ragge i Vallentuna återvände vi till Öregrund för resten av veckohelgen. För egen del avslutade jag dagen med att sent på kvällen lösa Melodikrysset på nätet. På söndagen skrev jag om säsongens sista Sommar-program, det med Mando Diao, medan Birgitta var ute i trädgården och skördade. Hon komponerade också jättefina buketter att ta med in till stan, både åt oss själva och åt Kerstin.

Vädret var mycket vått, nästan höstlikt, när bussen anlände till Uppsala, och då gjorde jag en tabbe som jag aldrig tidigare har gjort under alla de årtionden vi har åkt den här sträckan: Jag glömde kvar den axelväska som jag hade lagt i utrymmet bakom/under det säte jag satt på. Halvvägs till taxin vi hade tänkt ta hem, frågade Birgitta plötsligt, var jag hade min stora bag, och då störtade jag genast tillbaka – bara för att se bussen förvinna ner på Kungsgatan. Vi gick in på Centralstationen för att anmäla vad som hade hänt, men klockan var så mycket, att Upplands lokaltrafiks kontor hade hunnit stänga.

Så fort vi i morse hade skickat i väg Viggo och Klara till höstterminens första skoldag, kontaktade jag UL men fick höra, att deras hittegodsavdelning öppnade först 09.00. Vid niotiden hängde jag på telefonen, bara för att få höra, att någon väska inte hade lämnats in.

Sen måste jag i väg till Ögonkliniken på Akademiska för att kontrollera, hur starroperationen i förra veckan hade lyckats.

Själva kontrollen utföll väl, men jag berättade att jag hade blivit av med ögondropparna och varför – och fick genast recept på nya.

Vid Akademiska hittade jag sen en ledig taxi, som jag bad att få bli körd i till ULs hittegodsavdelning. Det visade sig att inte heller chauffören kunde lokalisera den adress jag hade fått av receptionisten på hittegodsavdelningen, men hon hade också nämnt stadsdel, och efter mycket letande (och telefonguidning av samma receptionist) hamnade vi till slut rätt, långt ute på det som nyss var vischan. Jag bad taxichauffören att vänta, bara för att snart få beskedet att min väska inte hade hittats, kanske för att busschauffören från i går kväll var på kurs.

Så i stället för att åka hem i taxin bad jag föraren att skjutsa mig till centrum, i närheten av det apotek där jag brukar handla. Och så fram med hela listan över mina försvunna läkemedel. Det visade sig dock att fyra av dem, alla vitala, inte fanns i lager – om jag beställde dem nu (vilket jag gjorde), kunde jag förhoppningsvis få hämta dem sent följande dag.

Ja, vad gör man?

Jag åkte hem med det jag hade lyckats få ut – vår son Matti ringde nämligen i går och ville komma och hälsa på oss med sin lilla Ella, och självfallet ställde farfar och farmor upp.

Ella-besöket blev mycket lyckat, och också Viggo och Klara kom hem tidigt från skolan för att kunna träffa sin lillkusin. Farmor hade lagat lunch, och Ella åt med god aptit. När farmor sedan hade varit på Konsum och handlat, bland annat frukt, gick det åt sådant också. Jag lade märke till något jag också tidigare har iakttagit: Lilla Ella väljer att helst leka med Klara, som trots att hon går i tvåan storleksmässigt står Ella närmast. Och Klara är förstås jätteförtjust!

Mitt under det här ringde ULs hittegodsavdelning och meddelade, att min väska nu har kommit till rätta. Som en vänlighet erbjöds jag av damen som ringde – den jag tidigare hade pratat med – att få min väska levererad till Centralstationen för att där hämtas upp hos UL, ett erbjudande som jag förstås tacksamt tog emot.

Så långt som det är till ULs hittegodsavdelning där ute på upplandsslätten hade jag i dag ändå inte kunnat lämna över presenterna från islandsresan, om jag hade åkt ut dit och sen tillbaka. Så Ella får sin lunnefågelsdocka och sin mugg nästa gång hon kommer och hälsar på.

Sommar i P1 med Kerstin Meyer

Kerstin Meyer, född 1928, är fortfarande fantastiskt vital och välsorterad- I sitt mycket framgångsrika liv som sångerska på Operan i Stockholm 1952-1961 och 1969-1981 samt däremellan och delvis övelappande på scener som Metropolitan i New York och La_Scala i Milano samt på operorna i till exempel Berlin och Hamburg har hon firat den ena triumfen efter den andra, och det enda jag skulle vilja klandra henne lite för, när det gäller hennes Sommar-program i dag, är hennes ambition att få med lite för mycket av allt det här.

Det var några konkreta ögonblicksbilder som lyfte det här programmet.

Som när hon lärde sig simma som femåring genom att helt enkelt bli utlagd i djupt vatten.

Som när hon, föräldrarna ovetandes, sökte in på Operans elevutbildning och blev antagen efter första uppsjungningen, detta innan hon ens hade hunnit ta studenten.

Som när hon av kolleger i Wien undanhölls hur allvarlig bilolyckan med föräldrarna egentligen var och hur hon ändå hann hem innan modern dog – men fadern var då redan död.

Efter det senare spelade hon Glucks vackra ”Orfeus och Eurydike”. Jag har aldrig för egen del associerat den med sådana här sammanhang, men jag skulle nästan önska att den spelades på min egen begravning.

Över huvud innehöll hennes program, bortsett från enstaka undantag som ”Swing it magistern”, nästan bara verk ur operarepertoaren. Några kan ha funnit detta ensidigt, men själv gladdes jag över det myckna hörvärda.

Kerstin Meyer har vigt nästan hela sitt vuxna liv åt operan – det framgick också av programmet, att hon ofta har tillbringat semestrar nära operakolleger, till exempel vid Medelhavet. Men gift blev hon först sent i livet. Om den långa ensamhet hon, trots operamyllret omkring sig, måste ha levt i under årtionden skulle jag kanske ha velat höra mer.

Själv började jag gå på opera relativt sent i livet, och eftersom Kerstin Meyers fasta engagemang vid stockholmsoperan tog slut dess förinnan, har jag inte sett så mycket med henne på scen. Men en oförglömlig upplevelse av henne hade jag – 1984 i ”Rosenkavaljeren” av Strauss.

Sommar med Enn Kokk

Jag har tidigare berättat om mina tilltagande synproblem.

Under sommaren har de märkbart tilltagit.

Nu senast, när vi var en vecka på bussresa runt Ísland – jag ska berätta mer om det sen – var jag tvungen att hoppa över en del utflykter till fots, där jag av tidigare erfarenhet visste, att jag skulle få mycket svårt att klara terrängen och hänga med i de andras takt. Så jag hoppade över utflykterna till fots till Myvatn och Gullfoss, tröstade mig med att jag ju hade varit där förut.

Och sen är det ju det här att jag ser allting, allt från Ísland till Öregrund, som i en dimma. Särskilt tydligt är det här i skarpt solsken.

Jag hittar ju lätt till Konsum här i Öregrund, men särskilt i motljus har jag svårt att känna igen människor jag möter, åtminstone om jag inte har dem på nära håll. Så jag ber gamla bekanta om ursäkt – det är inte fråga om högfärd, om jag inte hejar.

Också vår trädgård i Öregrund bereder mig problem, eftersom den är anlagd på en naturtomt med bergknallar och andra höjdskillnader. I går eftermiddag lockade mig Birgitta att komma ut och dricka en kopp kaffe vid trädgårdsbordet. Det blev en skön stund tillsammans, men jag var tvungen att fråga henne om hon såg några päron i det stora päronträdet strax intill.

Efter det där fikat tog jag en promenad runt vårt sommarparadis: såg rosor i blom i mitt sorgligt försummade stenparti, åt ett par lågt hängande skuggmoreller (men fåglarna har tagit alla våra fina körsbär, kanske när vi var på islandsresa), hittade efter mödosamt klättrande ett par röda krusbär i bergsklyftan med krusbärsbuskarna, bjöds på ett par klasar söta svarta vinbär av Birgitta, som plockade bär lite längre ner, men tvingades konstatera att jag inte kunde se om det fanns några plommon på de båda plommonträden längs staketet – vägen dit över en bergsrygg – lutning först upp, sen ner – är fullkomligt livsfarlig för en person med min begränsade syn.

Som kvällsnöje väljer vi gärna att lyssna på musik. Öronen är det inget fel på, så det har blivit både Martin Fröst och den mycket unge Bob Dylan, avlyssnade sittande i de nicaraguanska gungstolarna på glasverandan. Jag skulle gärna vilja skriva mer om skivor, men det tar emot när man inte kan läsa texten i texthäftena.

Av samma skäl har jag travar av olästa böcker. I våra många prenumererade tidningar plus kvällstidningarna nöjer jag mig oftast med rubriker och ingresser. Riktigt begärliga artiklar stavar jag mig fortfarande igenom men då med stor möda och med hjälp av det stora förstoringsglas jag har ärvt efter min mamma, också hon med synproblem. Men serier med liten text i pratbubblorna har jag gett upp att läsa.

Till mina nöjen i livet brukade höra att lösa alla korsord utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz. Numera är det ett vida större problem att, även när jag använder förstoringsglas, se vad det står i nycklarna än att komma på svaren.

I går såg jag och Birgitta, som söndagens kvällsnöje, ”Varg Veum” i TV4. Jag klarar norska hyggligt bra, men jag vill ju inte heller missa några nyanser, så jag vill gärna läsa den svenska texten. Lösningen har visat sig vara att jag sätter min laminostol snett framför TVn – på en halv meters avstånd ser jag både bilden tydligt och kan, när jag behöver, läsa texten. Birgitta sitter i sin stol på sin vanliga plats – TVn är snett vänd åt det hållet. På så sätt kan vi båda, utifrån våra respektive synförutsättningar, ta del av filmen.

Hur jag fortfarande klarar att skriva blogg? Jag har ökat storleken till 150 procent.

Sommar i P1 med Jan Eliasson

Jag har träffat Jan Eliasson ett antal gånger och kommer sannolikt att träffa honom igen, så innan jag började lyssna på hans Sommar-program i dag, funderade jag lite över om detta kunde tänkas komma att dämpa eventuella kritiska synpunkter. Nu behövde jag inte stå inför något moraliskt dilemma i det här fallet. Visserligen tyckte jag att han ibland hade en väl återhållsam ton, men jag insåg också, att detta säkert hade att göra med att en vice generalsekreterare i FN knappast kan säga vad som helst om de aktuella eller relativt färska konflikter han har haft att hantera i sitt värv.

Men hisorien om geten i Sudan och om avklädningsscenen på en herrtoalett var roande, påminnelser om att även internationella uppdrag på den här nivån har sina komiska sidor.

Hans aktuella arbete i FNs tjänst medför naturligtvis att han inte kan vara hur frispråkig som helst när det gäller politik och sina egna politiska värderingar. Men den som lyssnade på vad han hade att säga, om allt från en älskad mosters död i mycket unga år i TBC till slutpläderingen för att envetet fortsätta slåss för de många som har det sämre, förstod nog ändå var han hör hemma politiskt.

Jag hoppas också att lyssnarna förstod att Jan Eliasson är en man som är passionerat intresserad av musik och att skivorna han spelade – från Bach till Bellman, från Taube till Beethoven, från Tjajkovskij till Bo Kaspers orkester – var valda efter personlig smak. Han refererade också till egna upplevelser av friluftskonserter i New York. Kul och kunnig var den brygga han slog mellan Beatles och Harry Nilsson.

Han avslutade sitt program med att spela ”Hopp” av och med Tomas Ledin:, med dess önskan om en ljusare värld.

Östersjökryssning 5 juli 2013: Rīga

Vår sista besökshamn under östersjökryssningen med Vision of the Seas är Rīga, Lettlands huvudstad. Rīga är, med öve 700.000 invånare, Baltikums största stad; i Rīga är också ryssarna i majoritet allt sedan sovjetockupationen. Jag har besökt andra delar av både Lettland och Rīga, men helt naturligt är jag bäst hemmastadd i Rīgas gamla stad, Večrīga.

Det här stora fartyget för oss rakt in i Rīgas centrum – Daugavas nedre lopp är segelbart även för stora fartyg – och det är gångavstånd in till hjärtat av gamla stan. Men det tar en stund för mig att orientera mig; jag kommer så att säga från fel håll. Dock hittar vi till slut torget vid Domkyrkan och pustar ut på en uteservering, medan vad jag förmodar är skol- och ungdomsorkestrar övar sig för en konsert lite senare.

Nu hittar jag snart pulsådern genom gamla stan, Kalku iēla, fast jag tidigare alltid har gått in på den från andra hållet. Vi kollar några butiker med bärnstenssmycken – vi har kvar att handla åt Anna och hennes flickor – men jittar senare torgstånd med rikt urval och bra priser.

En av mina gamla favoritrestauranger, den som hette Nostalgija och som hade fräckheten att leka med sovjettiden, verkar ha stängt, så vi väljer en annan restaurang i närheten och får där utmärkt mat plus öl.

Lite nostalgi blir det hur som helst för min del. Vi går den här gatan ända ner till frihetsmonumentet, det som sovjetockupanterna faktiskt lät stå kvar, och passerade då på höger sida (vi kom alltså från gamla stan) Operan och restaurangen före den – vi har tidigare sett en operaföreställning där, och jag för min del har ätit flera gången i uterestaurangen.

Sen tar vi en vilopaus på en bänk i parken på andras sidan.

När i reser oss för att gå vidare, är himlen alldeles svart; det kan bli regn för första gången under den här resan. Så utanför ingången till gamla stan haffar vi en taxi som väntar på kunder och ber chauffören köra oss till vår båt. När jag börjar förklara vart vi ska, fattar han genast galoppen – uppenbarligen har han skjutsat turister till den här båten tidigare. Och så kör han oss till en grind alldeles nära Vision of the Seas.

Vi har knappt hunnit in i vår rymliga hytt, förrän regnet, ett häftigt åskregn, störtar ner.

Därmed är också våra äventyr i olika östersjöhamnar slut. Fast fartyget kryssar ute till havs i ytterligare ett dygn, innan vi kommer tillbaka till Stockholm.

Tack, Birgitta, för en fantastisk födelsedagspresent!

En julivecka med Matti och hans familj

Kerstin och hennes barn Viggo och Klara tillbringade en vecka i morfars och mormors sommarhus i Öregrund, och sen var det dags för Matti, Karin och lilla Ella att hälsa på, så den här veckan har vi varit farfar och farmor.

Vi överlämnade en rysk docka-i-docka-i-docka, köpt under vår östersjökryssning, åt Ella, och Karin, som snart fyller år, fick lite i förväg ett par Iitala-lyktor, inköpta i Helsinki. Även jag uppvaktades, eftersom jag fyllde 76 strax före midsommar. Jag fick två CD med Rodriguez – jag har lyssnat på båda i kväll, så jag återkommer.

I julklapp från Matti hade Birgitta fått löfte om att få ytterdören och dess karm ommålade. Som så mycket annat hos oss är färgen där mörkblått och vitt, så Matti gick till den lokala färghandeln här i Öregrund och skaffade färg – skrapa och stålborste och en del andra attiraljer fanns redan i boden nere vid vägen – och Matti la ner mycket omsorg först på grundarbetet och sen på att i omgångar, med torkperioder emellan, måla om ytterdörren. Det blev både snyggt och professionellt. Jag kan bedöma det, eftersom jag själv har utfört en hel del måleriarbeten.

Det gällde förstås att hålla lilla Ella borta från det här, så hennes mamma gick med henne både till Tallparken för att bada och runt i vår trädgård, som alla barn älskar. Matti hade också pumpat upp en barnbassäng nere i trädgården och fyllt den med vatten.

Ella har i och för sig varit här tidigare men mindes knappast det: nyfiket utforskade hon vårt sommarhus; en del dörrar stängde Matti dock helt sonika, eftersom Ella går och springer själv nu och inte längre kan passas vareviga minut. Men vi har tre lådor med leksaker för barn i lite olika åldrar här, och hon gillade uppenbart en korg med frukter av plast.

Det leder mig osökt över till måltiderna. Ella äter det mesta med god aptit och vill absolut ha samma mat som de vuxna, så i hennes mycket rymliga mage slank det ner både frukostgröt (som även hennes föräldrar äter) och, för att ta ett helt annat slags exempel, bitar av de kryddiga korvar jag bjöd på till en av måltiderna.

Alldeles i början höll hon sig mest till sin mamma och pappa, men snart fick både farmor och farfar god kontakt med henne.

Fast Matti och Karin hann, tillsammans med lilla Ella, både hälsa på kompisar, som har sommarhus här i Öregrund, och göra en bilutflykt i Öregrunds omgivningar, ja ända till Gimo. Och så var det så att Karins bror Nisse också befann sig i Öregrund – han skulle vara med och arrangera ett par goda vänners bröllop i Societetshuset.

I dag har Matti, Karin och Ella åkt – Matti har fått låna Annas bil på några dagar – och då blev det riktigt tomt och tyst.

Men efter middagen satte jag och Birgitta oss på glasverandan och lyssnade där på Rodriguez.

Melodikrysset nummer 29 2013

Min gradvis allt sämre syn gör det mer och mer bökigt att lösa Melodikrysset: se siffrorna i krysset, få överblick över det, gå i land med att snabbt googla fram det man inte kan – och sen hinna läsa det. Min tröst just nu är att jag har fått datum fastställda för operationer av båda ögonen: ett mindre ingrepp i det tidigare (misslyckat) opererade högerögat den 14 augusti och så en starroperation även av vänsterögat den 27 augusti. Sen får vi se om det blir några fler melodikryss. Fast nu närmast, medan jag i alla fall ser om än med möda, blir det en veckolång resa runt Ísland tillsammans med hustrun. Så nästa lördag blir det inget kryss för min del av det skälet.

För att kunna lösa krysset snabbt och effektivt, måste man kunna använda datorn, vilket inte är så lätt, om man slår på fel tangenter och det inte direkt är lätt gjort att snabbt ögna sig igenom det man har fått upp.

Men det gäller att vara smart också. I dag gissade jag mig – eftersom jag hade varannan bokstav – till Kelly, och eftersom jag fick också ett födelseår, gick det ganska lätt att få fram namnet Kelly Clarkson. Clarkson, känd från American Idol, har, påminner jag mig då, varit med i krysset tidigare.

Måns Zelmerlöw ser jag som programledare för ”Allsång på Skansen”, men jag har inga skivor med honom heller, och hans ”Broken Parts” har jag aldrig hört. Men jag hade första bokstaven, Z, och då blev det lätt att gissa.

Amy Diamond har jag förstås sett och hört både i TV och radio, men i min skivsamling finns inget med henne. ”What’s In It For Me” tror jag låten hette.

TV-såpor ser jag nästan aldrig; sålunda har jag heller aldrig sett ”Mistrals dotter”. Men titelmelodin med Nana Mouskouri, ”Only Love”, har jag förstås hört, så då blir det ganska lätt att också rulla upp titeln på TV-serien.

Resten är lugna gatan.

Självfallet känner jag igen ”Så lunka vi så småningom”, signerad Carl Michael Bellman, CMB.

Povel Ramel har jag lyssnat på allt sedan unga år; jag har sett honom i tält och från scen, och jag har det mesta av honom på skiva, så även ”Köp inte en zebra”, som dock i dag skulle skrivas i pluralis, zebror.

Fler djur: elefanter. ”Baby Elephant Walk” har vi väl förresten hört tidigare i krysset?

En höjdare är ”Nu mår jag lite bättre”, där texten har skrivits av Kristina Lugn och musiken av Benny Andersson. Den sjöngs av Helen Sjöholm och Tommy Körberg.

ABBAs ”The Winner Takes It All” hörde vi i dag på franska, vilket inte vilseledde mig, Jag har bland annat hört den i ABBA-nusikalen på Broadway.

Det leder oss vidare till annat amerikanskt.

”America” ingår i ”West Side Story”, skriven av Leonard Bernstein.

Och så skulle vi känna igen den amerikanska nationalsången ”Stars And Stripes”, vilket skulle leda oss vidare till presidenten i landet, Barack Obama.

Själv har jag många radikala amerikanska sångare och låtskapare i min privata skivsamling, bland dem Tom Paxton. När Fred Åkerström – en annan favorit – översatte och sjöng in hans ”I Give You the Morning”, kallade han den för ”Jag ger dig min morgon”. Både Fred och Tom finns represnteade i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete , frihet ooch fred” (Prisma, 1970).

Och då var det väl bara ett svar kvar att redovisa. Jag har sett även Robert Broberg från scen, och jag har en hel binge med skivor med honom. I dag sjöng han något som jag helhjärtat instämmer i: ”Jag vill aldrig att sommarn ska ta slut”

Östersjökryssning 4 juli 2013: Tallinn

Jag var sex år, när vår familj i februari 1944 gav sig i väg från Estland. Dit återvände jag sedan inte förrän under sen sovjettid, och först under strävandena till frigörelse från Sovjetunionen kom besöken att bli mer frekventa. Då och under begynnelsen av den återerövrade självständigheten kom jag att åka som en skottspole, per färja och flyg, till mitt gamla hemland – bland annat fick jag i mitt arbete på Socialdemokratiska partistyrelsen hand om partiförbindelserna inte bara med Norden utan nu också med Baltikum.

Allt sedan dess är jag mycket hemmastadd i centrala Tallinn, så när kryssningsfartyget Vision of the Seas lägger till i Tallinn, behöver vi inte delta i någon guidad tur.

En buss kör oss till en parkering en bit från Viru värav (Viruporten), och därifrån letar vi oss strax in i Vana linn (Gamla stan). Från Viru-porten går en gata upp mot torget i centrum av Gamla stan, och vi följer den uppåt: kollar skyltfönster och tar oss en kopp förmiddagskaffe på en uteservering.

I en butik hittar Birgitta eleganta bärnstenssmycken – halsband och armband – åt Kerstin; de utmärker sig genom att vara mycket mörka i färgen. Vi köper också Tallin-tröjor åt Viggo och Klara.

Sen bär det uppför Toompea (Domberget) längs Pikk jalg (Långa benet). Motlutet och de många mötande turistflockarna tar på krafterna, så vi stannar till några gånger och vilar.

Vi kommer upp vid den vackra rysk-ortodoxa kyrkan och parlamentet, gör ett besök i Domkyrkan och promenerar långsamt bort mot utsiktsplatsen med fantastisk vy över Tallinns tak och torn. På vägen stannar vi till – Birgitta köper vykort och frimärken av en tjej som säljer sådant på gatan. En kort bit därifrån kommer vi till en rysk butik med bland annat ett stort bestånd av gummor som i allt mindre format går in i varandra. Birgitta vill köpa en sån till Mattis och Karins lilla Ella och väljer också ut en fin docka.

Då gör hon den tråkiga upptäckten: Hennes plånbok, som hon förvarade i handväskan, är borta och med den alla hennes kort och kontanter, ganska mycket i euro och så en del obrukade rubler, kvar från besöket i Sankt Petersburg. Hur det har gått till vet vi inte; väskan är för övrigt stängd. Det kan ha skett i folkträngseln ute på gatan eller rent av inne i butiken, där det är mycket folk.

Vi försöker få personalens hjälp att få dit polis, men det visar sig inte fungera. Vi är nu dessutom utan pengar (euro) som är giltiga i Tallinn – själv har jag ganska mycket pengar i svenska kronor i plånboken som reserv – jag skulle kunna växla om det bara fanns en bank i närheten. (Märk att den här resan var en födelsedagspresent från Birgitta till mig, så det är hon som har växlat till sig de lokala valutorna.)

En uppenbarligen rik medkund, en man från någon del av det forna Sovjetunionen, förstår vår belägenhet och ger mig helt sonika en lagom stor summa i euro, så att vi kan beställa en taxi, som kan föra oss till bank och/eller polis. Så småningom kommer det en taxibil, och jag sätter mig fram, och eftersom chauffören är estländare, förklarar jag på estniska vår situation för honom.

Det här visar sig vara en mycket hygglig och hjälpsam karl, så han föreslår att han för en inte särskilt stor summa ska köra oss först till Swedbank, därefter till polisen (som har flyttat ut från centrum) och så tillbaka dit vi vill i Gamla stan. Däremellan är han beredd att vänta.

Så vi gör en deal och vinner på så sätt ganska mycket tid. På Swedbank växlar jag en lagom stor summa svenska kronor till euro, och Birgitta får låna en telefon av personalen, så att hon kan spärra alla kortkonton utom det som gäller på kryssningsfartyget. (Också det klarar hon sen, ombord.)

Också den unga kvinnliga polisen på polisstationen, dit vi sen åker, är mycket hjälpsam, och sitt protokoll upprättar hon efter ett förhör på estniska med mig som tolk – jag får också läsa igenom protokollet för godkänannde. Vid ett tillfälle ursäktar jag mig och förklarar att jag lämnade Estland vid sex års ålder, men hon konstaterar, mycket uppskattande, att jag i så fall talar en förbluffande bra estniska.

Därefter återvänder vi till vår tålmodige taxichaufför och ber honom köra oss till Majasmokk (Läckergom) för en mycket sen lunch.

Han kör oss så nära han kan ta sig med taxin, och vi tackar honom för all hjälpsamhet – jag betalar honom också påtagligt mer än den summa han begär för att ha hjälpt oss.

Majasmokk är i grunden ett mycket fint konditori, men där finns också räksallad och annat mättande – dock måste vi, om vi vill dricka öl till det här, gå till en uteservering på deras baksida. Så vi gör det, slappnar så småningom också äntligen av. Ölet, finskägda A. L Coq, gör väl sitt till.

Vid det här laget har en mycket stor del av vår dag i Tallinn gått, och vi orkar inte hitta på något annat utan letar oss tillbaka till hållplatsen för bussen som går till kryssningsfartyget.

Där har Birgitta mer kontanta medel, bland annat i lettiska lat. Det finns kassaskåp i hytten.

Östersjökryssning 2-3 juli 2013: Sankt Petersburg

I så väl Helsinki som i Tallinn och Rīga är jag väl hemmastadd sedan otaliga besök under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Där valde Birgitta och jag att under vår östersjökryssning göra våra stadsvandringar på egen hand.

Jag har också besökt Sankt Petersburg ett par gånger, båda gångerna som make till Birgitta, första gången redan då hon var energiminister – vi besökte bland annat kärnkraftverket Sosnovy Bor. Det gör att jag redan då kom att besöka Eremitaget/Vinterpalatset – konstmuseet Eremitgaget med sina fantastiska konstsamlingar grundades 1764 av Katarina den stora, och efter ryska revolutionen infogades tsarens vinterpalats som en del av museikomplexet.

Det här gör att besökaren får se både märkliga palatsinteriörer och en av världens främsta konstsamlingar, bland annat med en makalös Rembrandt-samling.

Det här låter roligare och intressantare än det blev åtminstone den här gången. Självfallet fick vi bara smakprov, bland annat ur Rembrandt-samlingen, men visningen, i rasande tempo och med vår grupp (liksom alla andra grupper) ständigt framåtfösta av stressade museivakter, som försökte bringa ordning i de människomassor som hade släppts in samtidigt, blev tämligen onjutbar. Vi guidades av en svensktalande ryska, som i bästa fall kunde höras genom våra utdelade hörsnäckor – Birgittas till exempel fungerade inte. Vidare hade flera äldre och handikappade personer i vår grupp svårt att hänga med i det hastiga tempot – en äldre, lätt rörelsehandikappad man följde inte med på nästa dags exkursion, därför att han fann den här för jobbig.

Utflykten nästa dag gick till Petershof, beläget en bit utanför centrala Sankt Petersburg. Jag har sett parken utanför, med sina 176 fontäner och fyra kaskader, tidigare, men sist vi var där kom vi inte in i palatset – jag tror att det då var föremål för renovering.

Båda de här palatsen bär vittnesbörd om inte bara konst och smak utan också vad tsarfamiljen tillät sig i en tid då stora delar av befolkningen i Ryssland levde i fattigdom. Jag är ingen vän av kommunistiska revolutioner, men självfallet förstår jag den förbittring så gigantiska skillnader i levnadsvillkor kunde väcka.

Men vi fick i Vinterpalatset också se det rum, där den provisoriska regeringen satt, när den arresterades av bolsjevikerna. Utvecklingen i Ryssland hade kanske också kunnat ta en annan väg än den som bolsjevikerna stakade ut.

Det här rummet visade den ryska guiden för oss.

Men när jag efteråt frågade henne om hur många ingrer det egentligen numera finns kvar i Sankt Petersburg och i det omkringliggande gamla Ingermanland – området mellan Karelen och Estland var också det ursprungligen bebott av människor, som talade ett finsk-ugriskt språk – sa hon sig inte veta. Och något ligger det väl i det svaret också: en mycket stor del av de ingrer som finns kvar i sitt gamla område torde i dag vara förryskade.

I övrigt fick vi genom bussfönstret se delar av Sankt Petersburg. Mycket där förstördes under andra världskriget, så rätt stora delar av stan är nybyggda, men man har hållit fast vid den gamla regeln, att bebyggelsen ska vara låg. Det jag såg var inte påfallande vackert, men floden, Neva, och alla kanalerna plus sommargröna träd gör utsikten från bussfönstret behaglig. Också Sankt Petersburg blir allt mer storstadslik i västerländsk mening, men än så länge domineras inte stadsbilden lika mycket av kommersiella skyltar.

Båda dagarna stannade vi till vid restauranger, där vi hade förhandbeställda bord för lunch. Menyerna var berömvärt ryska – vi åt sådant som borsjtj och Biff Stroganoff. Och så fick vi lokalt öl, Baltika, dock sedan länge ägt av danska Carlsberg.