Sommar med Anders Wall – och något om mitt förhållande till liberaler

Dagens Sommar-pratare var Anders Wall. Jag vill inte påstå att jag känner honom väl, men jag brukar träffa honom då och då, bland annat på hedersupplänningemiddagarna på Uppsala slott. Både han och min hustru har nämligen utnämnts till hedersupplänningar.

Det är alltid något särskilt med sommarprogram som görs av någon man känner. I det här fallet innehöll programmet också mycket som även jag kan förhålla mig till. Wall spelade till exempel Owe Thörnvists låt om varmkorvgubben på Fyris torg. Fyris torg var jag på så sent som i fredags, och Owe är ytterligare en i kretsen av hedersupplänningar. Den 16-åriga lettiska pianovirtuosen Maria Verbaite, som har fått stipendium av Anders Wall, hörde jag och Birgitta för inte alls länge sen på norska ambassaden – och fick sen tillsammans med henne skjuts hem till Uppsala av hennes föräldrar. Jag har följt paret Walls – hustrun heter Charlotte, och jag brukar träffa henne också – långa och så småningom framgångsrika kamp att föra över Heby till Uppsala län. Med adress till hustrun avslutade Anders sitt program genom att spela Orphei Drängar, vars konserter och fester både jag och Birgitta – Birgitta är så kallad moster i OD – och paret Wall brukar bevista.

Anders Wall är affärsman men med stort intresse för kultur i olika former. Jag har här på bloggen tidigare berättat om ett kaffebordssamtal jag hade med Anders efter en middag på Uppsala slott: Anders vet att jag sitter i kulturnämnden och som mycket konstintresserad ville han veta, hur vi tänker hantera frågan om nytt konstmuseum i Uppsala. När jag pläderade för ett nybygge, kanske något i stil med vårt fantastiska Musikens hus, var han snart inne på att kommunen borde samarbeta med privata finansiärer (vilket kanske inte är så lätt – alla kapitalister är inte så kulturintresserade som Anders Wall) och berättade också om sin egen stora Carl Kylberg-samling, som han tydligen, på vissa villkor, skulle vara beredd att placera i ett nytt konstmuseum. (I dagens Sommar-program berättade han om hur den hamnade i hans ägo.)

I motsats till vad somliga som har kommenterat mina inlägg i den pågående Jämtin-debatten tycks ha fått för sig, har jag aldrig haft några problem med att umgås med – också samarbeta med – människor vars politiska uppfattningar avviker från mina egna. Jag har fortfarande gamla vänner i olika partier, vänner som jag förvärvade under mina journalistuppdrag på respektive partis stämmor. Jag har lätt för att resonera mig samman med ordföranden i kulturnämnden, den förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), och jag kan också samarbeta med till exempel moderater och centerpartister. Jag kan till och med känna viss sympati för sidor av socialliberalismen.

Men jag tycker alltså att det vore betydligt bättre om socialliberalerna hade ett eget parti än att många av dem – som i dag – inte bara röstar på Socialdemokraterna utan också skaffar sig uppdrag i och, inte minst, försöker omdefiniera begreppet socialdemokrati i socialliberal riktning.

Och för att avslutningsvis återvända till Anders Wall: Han har förvisso gjort en del bra saker, men det betyder inte att jag kan se någon poäng i att han plötsligt skulle begära inträde i det socialdemokratiska partiet. Fast i hans fall tror jag inte det skulle vara aktuellt – jag bara nämner det som ett arbetsexempel.

En annan sida av Slas

Jag har läst praktiskt taget allt av Stig Claesson (1928-2008), har faktiskt själv alla de här böckerna i bokhyllorna. Jag är också hyggligt förtrogen med hans bildvärld: har inte bara sett hans illustrationer till de egna böckerna och till kåserierna och artiklarna utan också sett hans grafik i många offentliga miljöer och beundrat till exempel hans målning av Tage Erlander i VU-våningen på Socialdemokratiska partistyrelsen, Sveavägen 68, som förr var min arbetsplats.

Jag läste tidigt, från 1950-talet och framåt, hans egenillustrerade texter i Folket i Bild och Aftonbladet, från det att jag i slutet av 1950-talet kom som student till Uppsala också alla böckerna, åtminstone en ny varje år. Det hann bli många, ett åttiotal verk.

Självfallet finns det i en så stor produktion inte bara toppar utan också vågdalar. Jag har ju inte haft möjlighet att recensera alla böcker av honom som jag har läst, men ett antal recensioner med skiftande omdömen finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Hans allra sista bok, ”God natt, fröken Ann” (2006), recenserade jag här på bloggen – även den, för övrigt kritiska, recensionen finns lagrad under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

När jag som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) beslöt att göra om detta partiorgan till socialdemokratiskt familjemagasin med plats inte bara för politik utan också kultur, var det närmast självklart att försöka få med Stig Claesson bland bidragsgivarna på kulturområdet. Eftersom tidningens nya linje lanserades i julnumret (nummer 20 1974, 12 december), föll det sig naturligt att be Slas om lov att få publicera en av mina personliga favoriter, novellen ”Julfrid” ur ”Ugnstekt gädda” (Cavefors, 1964). Det är en berättelse om den förnedring fattiga barn utsattes för även i juletid. ”Julfrid”, med Slas’ egna teckningar till, blev alltså en av startpunkterna för ansiktslyftningen av tidningen.

Det här är enda gången jag har haft personlig kontakt med Stig Claesson, och kontakten (om publiceringsrätt och ersättning) skedde per telefon. Jag kände honom alltså bara via böckerna och bilderna. Men det är klart att jag också på det här sättet kunde göra mig en bild av hans liv, till exempel resorna till Canada, Paris, Italien, Jugoslavien, Finland och så vidare. I en del av böckerna fanns också för mig igenkännliga verkliga personer, till exempel Pär Rådström som jag för övrigt också läste med samma glupande aptit.

En av Stig Claessons söner, Nils Claesson, har efter Stigs död skrivit en bok, ”Blåbärsmaskinen” (Ruin, 2009), om andra sidor hos fadern än dem vi möter i dennes böcker. Den har blivit en författarbiografi som är en sorgesång om ett far-son-förhållande som aldrig tycks ha fungerat; understundom skälver texten av förbittring. Bokens huvudsyfte tycks vara att visa att Stig gång på gång svek familjen, inte minst den hustru, Taki, som han hämtade hem från franska Canada (Quebec), så småningom skilde sig ifrån och som sen, före honom, avled i cancer.

Stig Claesson var alkoholist – det är ingen som helst tvekan om den saken – och sonen skildrar denna fysiskt och psykiskt nedbrytande alkoholism på ett sätt som inte döljer några förnedrande detaljer.

Nils Claessons starka lust att visa upp en annan och mörkare sida av författarens/konstnärns liv spelar honom möjligen därvidlag ändå ett och annat spratt. Mer som i förbigående noterar han att fadern vid något tillfälle hade ett ganska långt uppehåll i sitt drickande, och på ett annat ställe skriver han om den arbetsdisciplin Stig visade genom att hålla sig nykter på förmiddagarna och då i stället ägna sig åt fysiska aktiviteter samt skrivande och målande. Familjen levde, när barnen var yngre och äktenskapet mellan föräldrarna fortfarande bestod, heller inte i misär. Stigs produktivitet och framgångar gav inkomster som räckte både till lantvistelser och presenter på jular och födelsedagar.

Eftersom jag inte var med och i huvudsak bara har Nils Claessons berättelse som källa, vet jag förstås heller inte, om Stig Claessons förhållande till de båda andra barnen var lika spänt som uppenbart det till Nils. Men jag noterar att Stig gjorde en retrospektiv resa i sin ungdoms Europa tillsammans med en annan son, Leif Claesson, en resa som resulterade i den gemensamma boken ”Till Europa” (1994) – Leif fungerar här som fotograf.

De här invändningarna betyder inte, att jag ifrågasätter Nils Claessons rätt att skildra fadern på sitt sätt. Deras förhållande var uppenbarligen djupt problematiskt, även om Stig gjorde misslyckade försök att närma sig sonen, till exempel genom att ta med honom på en resa till Rhodos.

Nils Claesson visar sig också, hur subjektiv han än är, vara en utmärkt berättare. I själva verket finns det drag i hans prosa, till exempel de korta styckena, som ofta består av bara en eller två meningar, som påminner om pappa Stigs sätt att berätta.

Min huvudinvändning mot den här boken gäller i stället det som har gett boken dess titel, ”Blåbärsmaskinen”. Jag citerar:

”Bilden av Stig är Stig men inte. Bildens enkla, hederliga yta kräver ständiga omlackeringar av en fantastisk maskin som enbart Stig kan manövrera men som kräver bränsle från oss, från den riktiga världen,

Blåbärsmaskinen.

Maskinen räfsar i sig saker, äter upp dem, tuggar och maler, bearbetar för att sedan spritsa ut saker i den andra änden.

I blåbärsmaskinens ena ände står Apollon och Luther och ansar det som kommer ut.

Vid intaget, däremot, råder Kaos och härskar Dionysos.”

Med det här som mall analyserar Nils Claesson sedan inslag som finns i faderns verk.

Stig Claessons alkoholism hade utan tvekan förödande effekter på familjens liv, och kanske hade han också andra personlighetsdrag – jag vet inte, eftersom jag inte kände honom personligen – som bidrog till den lust att ge igen, som finns i sonens bok.

Men är inte alla författare, även de som inte är alkoholister och som har ett helt normalt förhållande till sina barn, ett slags blåbärsmaskiner i sitt skapande? De suger i sig människor och upplevelser ur det verkliga livet och omvandlar sedan detta till berättelser, som sällan har som utgångspunkt att skildra detta på ett exakt och avbildande sätt. Verkligheten lämnar råmaterial till berättelsen, och skrivandet blir alltid något av det som Nils Claesson jämför med en blåbärsmaskin.

Jag har, framför allt i yngre dar, haft en stark dragning till new criticism, det vill säga att bedöma verket som sådant, inte låta bedömningen färgas av helt andra faktorer, till exempel författarens liv.

Jag är inte riktigt lika sträng numera och kan därför tycka att Nils Claessons bok om sin far har intressanta sidor.

Men inte får den mig att omvärdera min mycket höga värdering av åtminstone några av Stig Claessons verk, till exempel ”Vem älskar Yngve Frej” (1968) och ”På palmblad och rosor” (1975).

Mats Bergström och SU-EN får 100.000 vardera av kulturnämnden

I går delade kulturnämnden ut årets kulturstipendier. Två kulturarbetare fick 100.000 kronor vardera, tio andra 20.000 kronor vardera. Dessutom delades ett stipendium på 7.000 kronor ut till en ung skrivare, Tim Vågbratt.

Först var det vernissage på Munin av konststipendiaternas verk. En rad svart-vita, sinnrikt detaljrika grafiska blad hörde till det som gav den unge uppsalakonstnären Robin Montelius ett av 20.000 kronors-stipendierna. Lika mycket var fick också konsthantverkarna Anton Alvarez, på vernissagen representerad genom en harmoniskt rundad och balanserat formgiven stol, och Cecilia Boivie, som skapar både elegant och funktionell keramik.

Själva stipendieutdelningen ägde rum lite senare på kvällen, på Reginateatern, där vi från kulturnämnden och stipendiaterna först bjöds på ett glas vitt vin med tilltugg.

De två teaterstipendierna om vardera 20.000 kronor gick till två unga skådespelare, vars efternamn också är kända genom deras föräldrar: Ellen Fiske, Berättarteatern, och så Sam Kessel. 20.000 kronor gick till dansaren Josefine Löfblad, gruppen Autpilot.

Ett folkbildningspris på 20.000 kronor gick till förre akademiträdgårdsmästaren Gunnar Pettersson, expert bland annat på Linné och linneanska trädgårdar. Vi talades vid en stund, och det visade sig att han mycket väl kände till mitt och inte minst Birgittas trädgårdsintresse.

Tre stipendier på 20.000 kronor delades ut inom kategorin musik. Av stipendiaterna kunde inte sångaren och musikern Magnus Fagerberg närvara – ett framträdande tillsammans med elever fick gå före, vilket jag har all förståelse för. De båda övriga tackade för stipendiet genom att spela, Kirsten Holm på kantele och Erika Lindgren på fiol. Särskilt roligt var det att få höra hur skickligt unga Erika Lindgren för den uppländska spelmanstraditionen vidare.

Ännu gladare blev jag av att få höra Mats Bergström spela Bach på gitarr. Den här mannen, utbildad på Musikhögskolan i Stockholm och på Juilliard School of Music i New York, är inte bara en av Sveriges bästa gitarrister i olika genrer (jag har honom till exempel på skiva med Mikael Samuelson) utan också internationellt känd. Han är värd varenda krona av de 100.000 han fick.

Också Susanna Åkerlund, hemmahörande i Almunge men dansutbildad i Japan och därför känd som SU-EN, ledare för danskompaniet SU-EN Butoh Company, är värd sitt 100.000 kronors-stipendium. Hon arbetar som koreograf, dansare och performanceartist och verkar både här i Sverige och utomlands. Jag har sett henne dansa flera gånger, bland annat under linnéjubileet, och har varje gång imponerats av vad den här kvinnan kan uttrycka med sin kropp.

Det känns mycket meningsfullt, inte minst i dessa åtstramningstider, att få vara med om att på det här sättet stödja skickliga kulturarbetare av olika slag.

Men äras den som mest bör äras: min kollega (s) i kulturnämnden, till lika ordförande i stipendieutskottet, Bo Östen Svensson. Trots sitt svåra handikapp – han är blind – gör han ett fantastiskt jobb i urvalsprocessen. Det var, som vanligt, också han som från sitt blindskriftsmanus med fingertopparna läste av motiveringarna och sen delgav stipendiaterna och oss i publiken varför stipendierna gick just till dem som nu fick dem.

Skottspoleliv

Den här veckan åker jag som en skottspole mellan Öregrund och Uppsala. Pensionärslivet består just nu mest av en rad sammanträden.

I måndags kväll var jag på Folkrörelsearkivets årsmöte. I dess styrelse representerar jag Uppsala kommun – fick sitta kvar en period till, fastän majoriteten i kulturnämnden, som har utsett mig, nu är borgerlig. Vid den nya styrelsens konstituerande sammanträde efter årsmötet kvitterade jag detta med att föreslå en borgerlig ledamot till posten som vice ordförande. Det är viktigt att vi ser Folkrörelsearkivet som en ekumenisk församling, där både socialistiska och borgerliga partier förvarar sina arkiv och där man förvarar arkivalierna från så vitt skilda verksamheter som idrottsrörelsen, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, koloniträdgårdsrörelsen och de politiska partiernas ungdsomsförbund.

Jag önskar förstås också att denna ekumeniska hållning ska bidra till att upprätthålla landstingets och kommunernas i Uppland ekonomiska bidrag till arkivet på en anständig nivå. Det är kärvt nu – budgeten för nästa år har gått att klara bara med hjälp av en uppsägning.

Det som förvaras på Folkrörelsearkivet är de kanske viktigaste delarna av det demokratiska kulturarvet.

Årsmötet inleddes med ett intressant föredrag av Uppsala industriminnesförenings ordförande, det förra kommunalrådet (C) Roland Agius, om Uppsala som industristad. Dess värre är ju för övrigt industristaden Uppsala i viktiga avseende i dag just ett industriminne.

På tisdag kväll var det åter dags att ta buss 811 in till Uppsala: den röd-gröna gruppen (S + V + MP) i kulturnämnden hade gruppsammanträde. Vi gick dels igenom handlingarna till nästa ordinarie sammanträde, diskuterade dels – inför extrainsatt sammanträde om just detta – kulturutredningens förslag och Uppsala kommuns remissvar.

Det intressanta här är att det borgerliga majoriteten i kulturnämnden under ledning av den förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP) i flertalet viktiga och bärande frågor är lika kritisk som vi i den röd-gröna gruppen mot utredningens förslag. Vi hade inför vårt sammanträde fått ett utkast till remissvar, utarbetat av Jan-Erik plus en av de ledande moderatpolitikerna i nämnden, Bertil Norbelie, och vi på vår kant hade inga allvarligare invändningar mot deras förslag, däremot några förslag till ytterligare tillägg. Säkert går det att vinna samförstånd också om flera av våra förslag, och det vore nog en poäng om kulturpolitikerna i landets fjärde stad gemensamt kunde ställa sig bakom ett mycket kritiskt remissyttrande.

Proggposters, Jan Hammarlund och Tjia Torpe

Vi hade fått inbjudan till Nordiska museets vernissage för utställningen av proggposters. Birgitta har varit ordförande för Nordiska museets nämnd (styrelse), och museets styresman, Christina Mattsson, vet att jag under de röda sextio- och sjuttiotalen gav ut sångböcker och recenserade proggbolagens skivutgivning.

Jo, det är sant. I Aktuellt i politiken (s) skrev jag, ofta uppskattande, ibland kritiskt, om proggmusik, och jag har fortfarande en mycket stor samling plattor från proggbolagen.

På ett av de senare, MNW i Vaxholm, jobbade Tjia Torpe. Jag kände henne inte då men blev senare, när hon var kulturborgarråd (S) i Stockholm, bekant med henne, har också pratat med henne om MNW och proggeran. Nu hade hon fått äran att hålla invigningstalet vid öppnandet av proggaffischutställningen, och hon berättade, mot slutet med tårar i ögonen, om den där tiden när alla dessa unga – musiker, sångare, festivaldeltagare, skivköpare – trodde på musikens makt.

Utöver Tjia medverkade Jan Hammarlund med ett par sånger. Han är en av dem från den där tiden som har stått fast vid sina gamla radikala ideal. Han hör till de proggartister jag skrev om i Aktuellt i politiken (s) – mina recensioner finns ovan under Kulturspegeln, Musik, Hammarlund, Jan. Jag kände honom inte personligen på den där tiden, men senare har vi blivit vänner; han sjöng, som kompis, inte betald artist, vid min och Birgittas gemensamma 70-årsfest.

När vi anlände till Nordiska museet, var Jan en av de första vi stötte på. Vi hälsade hjärtligt, och Birgitta fick en stor kram.

Också Tjia kom och pratade med oss, påminde mig bland annat om ett samtal vi under en gemensam väns födelsedagsfest hade om MNW-tiden.

Över huvud taget blev den här vernissagen ett kärt återseende med sextio- och sjuttiotalsvänstern. Vid ett tillfälle hörde jag någon bakom mig tala om Göran Therborn och tidskriften Zenit, och när jag vände mig om, såg jag, att det var Lars Anell. Lars var väl sosse redan då, men många andra hörde till konkurrerande vänsterrörelser. Flertalet har vid det här laget – som Göran Rosenberg, som kom fram och hälsade på mig och Birgitta – lämnat KFML/SKP och de andra kommunistiska bokstavspartierna. Är de i dag något annat än socialdemokrater, några dess värre även borgerliga, är de, som Jan Hammarlund, vänsterpartister.

När det gäller proggmusikerna, gårdagens huvudpersoner, hade jag ett problem som jag säkert inte var ensam om: både jag och de har blivit så gamla, att jag inte längre känner igen dem. ”Alla är här”, försäkrade Christina Mattsson, när jag frågade, och så bekräftade hon att det var Tore Berger från Blå tåget, som jag hade sett gå förbi mig.

Mot slutet kom en liten gråhårig farbror fram till mig och Birgitta, men honom kände jag faktiskt igen. Det var Finn Zetterholm, som jag en gång i världen hade ett omfattande samarbete med om hans LP med Joe Hill på svenska: han fick, innan boken var publicerad, tillgång till texterna i min ”Joe Hills sånger”, som utkom 1969, och jag skrev sen en text om Joe Hill plus sångintroduktioner till hans LP. Vi har också träffats i andra sammanhang, till exempel när han var i Öregrund och deltog i inspelningen av Lars Molins ”Baddjävlar”. Vi hann både prata om Joe Hill-LPn och om var min och Birgittas jättesamling med politisk musik (skivor och sångböcker) borde hamna, när vi går ur tiden.

Affischutställningen då?

Gå och se den – den pågår till 4 oktober.

Den är en charmerande blandning av amatörism och professionalism, så karaktäristisk för den här röda eran. Både till form och till innehåll, även politiskt innehåll.

I det senare avseendet speglar den tidens käpphästar, allt från kineskommunisternas ”Låt hundra blommor blomma” och ”För en folkets kultur” till KFML(r)s mer brutala kampbudskap. Solidariteten med Vietnams folk finns givetvis med också på de här i huvudsak musikrörelseanknutna affischerna.

Detta slags broar mellan musik och politik var så typiska för tiden. Jag hittade affischer för ”Rock Against Racism” (Lasse Tennander, Peps Blodsband med flera), för ”Mullvadsoperan” (det handlade om en husockupation), för ”Rock mot atomkraft”. för Fria Proteaterns ”Typerna och draken” (om Dagens Nyheter) samt förstås för tidens vänsterbetonade kvinnorörelse.

Mycket är givetvis främst reklam för musikarrangemang, till exempel Gärdesfesten 1971 och konserter med enskilda artister och band. Men man ska alltså ha klart för sig, att en mycket stor del av tidens aktivister ansåg, att musik och politik hörde ihop.

Formmässigt spänner de här affischerna över ett stort fält, från KFML(r)s som sagt ganska fyrkantiga affischer till sådana som, likt Hansson & Karlsson-affischen från 1967, är psykedeliska. Allt är verkligen inte stor konst, men bland formgivarna hittar man namn som Channa Bankier, Carl Johan de Geer, Helena Henschen, Kjartan Slettemark, Christer Temptander och Anna-Clara Tidholm.

Jag hittade till exempel Carl Johan de Geers berömda vapenvägraraffisch med texten
Vägra värnplikt
– mörda
– mördas.

Den som har samlat de flesta av de här afficherna är Håkan Agnsäter, på den tiden det begav sig i bandet Solen skiner. Han intervjuades vid öppnandet av Christina Mattsson. Er som inte har möjlighet att ta er till utställningen på Nordiska museet vill jag tipsa om att han har lagt ut sin samling på www.proggposters.se.

Slottet passar inte som konsthall – bygg ett Konstens hus!

Lars Lambert och P O Sporrong argumenterar i Upsala Nya Tidning den 15 april 2009 för att Uppsala äntligen måste få ett nytt konstmuseum. Inte i någon ny variant på Uppsala slott – deras artikel heter ”Slottet passar inte som konsthall” – och inte i ett nytt provisorium, placerat i någon tillgänglig lokal, utan ett nybyggt, ändamålsenligt, arkitektoniskt vackert och centralt beläget Konstens hus. Förebilden är förstås vårt vackra och akustiskt mycket väl fungerande Musikens hus, Uppsalas eget konserthus.

Skribenterna övertolkar en smula kulturnämndens beslut att utreda alla de tre alternativ som nämns ovan. Att göra så hör till kommunal kutym – även jag som utan förbehåll är för nybyggnadslinjen ställde mig bakom det beslutet i kulturnämnden. Men jag måste ge dem rätt i att det för närvarande inte finns någon hållbar majoritet för att genast sätta ner foten och förorda nybyggnadslinjen.

I mitt eget parti, Socialdemokraterna, finns förvisso kulturpolitiskt engagerade människor som förordar nybyggnad. Andra är försiktiga, förmodligen brända av Musikens hus-bygget, som med all sannolikhet bidrog till att i förra valet välta den (S)-ledda majoriteten, där för övrigt Vänsterpartiet var för Musikens hus, medan Miljöpartiet var emot. Majoriteten för Musikens hus bildades den gången med hjälp av Folkpartiet – övriga borgerliga partier var emot Musikens hus.

I fallet Konstens hus är det svårare att få till en blocköverskridande majoritet, som vågar föra projektet i hamn. Ordförande i kulturnämnden är folkpartisten och före detta kulturministern Jan-Erik Wikström, som förvisso i många frågor är beredd att samarbeta med oss i vänsterblocket om en progressiv kulturpolitik. Men i den här frågan är han den före detta landshövdingen på Uppsala slott, han som i många sammanhang har argumenterat för att konstmuseet bör ligga i just slottet.

Och det är just placeringen uppe i Vasaborgen, belägen högst uppe på en med uppsaliensiska och mänskliga mått svårforcerad höjd och avskild från stans pulserande centrum, som är problemet, skälet till att konstmuseet i landets fjärde stad har en besöksfrekvens markant under museernas i klart mindre städer. Museichefen Elisabeth Fagerstedt, vars fögderi somliga skyller på, kan säkert ha sina sidor, men det är rena verklighetsflykten att inte inse, att museets placering uppe i slottet är det ojämförligt största problemet.

Somliga uppsalapolitiker förordar likafullt – på grund av rädsla för att debatten om Musikens hus kan upprepas, på grund av kommunalekonomiska skäl, på grund av bristande insikt eller vad det nu kan vara – alternativet att stanna kvar på slottet, dock med ombyggnad och utvidgning av lokalerna. De bortser då från dels avstånds- och höjdaspekten, det vill säga att slottet aldrig kommer att kunna fungera som mötesplats i det stadsrum där människorna rör sig, dels att lokalerna i en kulturmärkt byggnad, där man inte får riva väggar och ta upp nya fönster, aldrig, säger aldrig, kan fungera på det lockande sätt lokaler i ett modernt och ändamålsenligt museum skulle fungera.

Från dem som förordar det uppsnofsade slottsalternativet har jag också hört idéer som är rent nonsens: det gamla arkitektförslaget att ha entré och vissa utrymmen längst nere i Slottsbacken och sen därifrån leda en rulltrappa upp till lokalerna uppe i slottet, tanken att förse slottet med en ny, inglasad tillbyggnad och annat liknande. Åtminstone vi som i kulturnämnden ständigt fattar beslut i kulturminnesfrågor borde ju veta att den sortens ingrepp i en kulturminnesskyddad miljö, som dessutom inte ens ägs av staden, på sin höjd är önskedrömmar, om än farliga sådana.

För att vinna tid, i avvaktan på att man har hittat en lämplig och tillräckligt stor tomt nere i centrum, anordnat arkitekttävling efter premisser som har fastställts i en seriös utredning samt säkrat både politisk majoritet och finansiering, är det förvisso bättre att museet tills vidare finns kvar i slottet än att det hamnar i ett nytt provisorium.

Men målet måste vara att Uppsala får också det Konstens hus, som Socialdemokraterna var modiga nog att plädera för redan i början av 1970-talet. Ett hus som i skönhet kan tävla både med vårt eget Musikens hus och med det nya konstmuseet i till exempel det betydligt mindre Kalmar.

Märk att det inte är någon ko på isen – gör inget konkret förrän vi är ur den ekonomiska krisen! Låt oss ta god tid på oss för att lägga fast, vad ett nytt konstmuseum måste kunna inrymma och vilka krav detta ställer på lokalerna. Redan nu vet vi att det nya konstmuseet mer ändamålsenligt och kontinuerligt måste kunna exponera sådant som finns i dess ägo, till exempel upplandssamlingen, konst av enskilda uppländska konstnärer som Bruno Liljefors, Upsala Ekeby-samlingen och affischsamlingen, dessutom också Uppsala universitets stora konstsamling. Till det kommer behovet av lokaler för inlånade temautställningar med både äldre och nyare konst.

Utsikten att få nya utrymmen även för fler permanenta exponeringar borde förstås också få till följd att man inventerade vilka övriga betydande konstnärer med anknytning till Uppsala man borde skaffa fler verk av och ställa ut. Olle Hellström är ett givet namn. Det faktum att Bror Hjorth har ett eget museum borde ju heller inte hindra, att han fick ett eget rum även på Uppsala konstmuseum.

Och naturligtvis måste man inte begränsa sig till Uppsala och Uppland. Av Anders Wall har jag hört att han äger en stor Carl Kylberg-samling, som han eventuellt vore beredd att ställa ut i ett nytt konstmuseum. Jag har inte sett hans samling och kan alltså inte bedöma värdet av den, känner inte heller till villkoren för en överlåtelse, men ett alert museum i en så stor stad som Uppsala bör naturligtvis undersöka alla möjligheter att vidga sina samlingar. Ytterligare en idé: Uppsala och Uppland är som bekant ett mycket författartätt område, så det vore verkligen på sin plats att börja bygga upp en stor porträttsamling av författare som har bott och verkat i vår stad och vårt län, kanske också kompletterad med konst som har varit i deras ägo, ofta gåvor från konstnärsvänner. Porträttsamlingen bör sedan kompletteras med textskyltar på hus, där författarna i fråga har bott, samt en författarrundvandringsguide i tryck och på nätet.

Det finns också möjligheter att ge sig in på helt nya områden, till exempel komplettera affischsamlingen med en samling av politiska cartoons. Varför inte skapa en seriesamling, som säkert skulle kunna dra en stor, yngre publik till museet?

Vidare: ett nytt konstmuseum skulle kunna härbärgera och visa de dockor den nu döde dockteaterkonstnären Vojo Stankovski vid Totemteatern 1990 donerade till Uppsala stad (och som stadens kulturförvaltning i obegripligt oförstånd har varit nära att ge bort).

Både serierna och dockorna leder vidare till att man, om man tänker nytt och djärvt, borde tänka genreöverskridande. Kulturnämnden utreder till exempel just nu, hur staden skulle kunna hedra minnet av Ingmar Bergman, och tanken att kärnan i detta skulle kunna vara ett bergmanrum i konstmuseet känns inte främmande för mig i alla fall.

Till det kommer utrymmen som är självklara i alla moderna museer med många besökare; jag citerar på den punkten Lars Lambert och P O Sporrong: ”konstbibliotek, arkiv, lokaler för skapande verksamhet, restaurang/cafeteria och en välsorterad museishop”. Till det vill jag själv lägga till rum för film, föredrag, debatter och konstcirklar.

Lars Lamberts och P O Sporrongs debattartikel i UNT hittar du här.

Helga Henschen i Sundbyberg

Helga Henschens Vänner, som jag var med och startade och vars styrelse jag tillhörde de första åren, fortsätter att ge ut böcker om Helga, den här gången i samarbete med Sundbybergs stad. Den aktuella boken, ”Helga Henschen i Sundbyberg” (redaktör Barbro Werkmäster, 2009), har som utgångspunkt att Helga från 1976 och fram till sin död 2002 bodde i en villa i och hade sin ateljé i Duvbo, Sundbyberg, närmare bestämt på Björkhagsvägen 42. Och vad som är viktigare: kommunens förfogar – bland annat som resultat av en donation från Helgas sida – över in emot 40 representativa verk av Helga (målningar, reliefer, skulpturer, affischer med mera), placerade bland annat i Duvboskolan och biblioteket, numera också Helga Henschen-rummet på Kulturcentrum i Hallonbergens centrum.

Boken, på 68 sidor och vackert formgiven av Jerk Werkmäster, innehåller ett generöst urval färgreproduktioner av olika konstverk, naturligtvis med viss tyngpunkt på de konstverk som finns i Sundbyberg men ändå mycket representativa för Helga. Barbro Werkmäster, ordförande i Helga Henschens Vänner och konstvetare, sätter i sitt kapitel, ”Konstnär och Rebell(a)”, in den del av Helgas konstnärliga skapande, som finns i Sundbyberg, i det större sammanhang som omfattar hela Helgas konstnärliga skapande.

Mer av lokalhistoriskt perspektiv finns i Bertil Nelssons personigt hållna kapitel ”Helga och Duvbo”. Dess förinnan får man läsa några fina Helga-texter om Sundbyberg och speciellt Duvbo.

Det lokala perspektivet saknas inte heller i kapitlet ”Liv och författarskap”, skrivet av Berit Skogsberg, vän och förläggare under många år. Men hon lyckas samtidigt i sin relativt korta text också ge en helhetsbild av Helga som författare och bokkonstnär.

Lucas Lundh har intervjuat några vänner och släktingar om Helga. Systerdottern Laila Nygren ger livfulla bilder av Helgas barndom och av hennes äktenskap med Peter Weiss. Vänner och grannar (Siri Melcher, Roger Kindwall) berättar mer om Helgas liv i Duvbo och Lars Rydquist om bildandet av Helga Henschens Vänner. För viktiga inslag i intervjuavsnittet står Helgas politiska meningsfränder och kamrater från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF), Rolf och Maj Britt Theorin samt Lennart Svensson. Helgas politiska aktivitet fanns helt naturligt till stor del i KSF plus den kristna Broderskapsrörelsen, men just i den här boken framhålls dessutom helt naturligt Helgas sundbybergsanknytning specifikt: på omslagets baksida finns en valaffisch Helga gjorde åt Socialdemokraterna i Sundbyberg.

Jag ber att få avsluta med en dikt, som återges i boken; ursprungligen publicerades den i ”Kom älva kom skälva kom häxa”, 1969, men den återkom också i ”Helgas flygblad”, 1982:

Signal

Samla ihop fjädrarna från våra indianlekar
nånstans finns dom kvar under våra tråkiga frisyrer
låt oss pryda oss med dom röda fjädrarna
och gå opp i bergen
och sluta oss till gerillan
låt oss spana från furorna över landet
och hoa högt och utstöta blåa lockrop
jag struntar i väderleksprognosen

det enda jag bryr mej om
är dom röda fjädrarna

Helga Henschen

De byggde folkhemmet

Stora delar av industristaden Uppsala är ett minne blott: Nymans verkstäder, Slotts, Hästens skofabrik, Gahns, Uppsala kappfabrik, Pharmacia… Minnet av dessa företag och många andra vårdas av Uppsala Industriminnesförening, i vilken folk från både näringslivet och fackföreningsrörelsen (plus andra intresserade) är medlemmar. Industriminnesföreningen har med kommunalt stöd, kanaliserat via kulturnämnden, fått stora och ändamålsenliga utställnings- och sammanträdeslokaler i det före detta Nymans verkstäder, med adress Salagatan 16 A, i realiteten med ingång från S:t Olofsgatan.

I går kväll var Birgitta och jag där för invigningen av en ny, stor utställning om folkhemmets byggmästare i Uppsala. Många var där, de flesta dess värre liksom vi lika gamla som folkhemmet. Den här utställningen och de övriga i lokalerna borde många unga människor se för att förstå sin stad och dess historia.

En av de drivande krafterna i industriminnesföreningen är förra kommunalrådet (C) Roland Agius, och han hade lagom till öppnandet också lyckats färdigställa skriften ”Folkhemmets byggmästare i Uppsala”, vars bild- och textmaterial delvis är identiskt med det man hittar på utställningsskärmarna.

Den epok både utställningen och skriften främst skildrar är den från slutet av 1920-talet – märk att Per Albin Hansson höll sitt berömda folkhemstal 1928 – till mitten av 1950-talet. Vi talar alltså om den tid som var innan de kommunala allmännyttiga bostadsföretagen blev dominerande, tiden också före miljonprogrammet. Det var under den nämnda perioden bostäderna byggdes av enskilda byggmästare, några av dem namnkunniga även utanför sin egen hemort; Anders Diös är ett exempel. Men tidsavgränsningen har inte gjorts slaviskt: I både utställningen och skriften finns det till exempel en bild på det hus vi bor i, på Idrottsgatan 12, byggt av Gottfrid Lindgren i mitten av 1960-talet. (Vi har bott här sen huset blev inflyttningsklart, och man ser för övrigt våra fönster – till köket och vardagsrummet – till höger om porten.)

Mycket av det som byggdes under den skildrade epoken byggdes med god kvalitet och finns alltså kvar. Senare, under miljonprogramsepoken, när man – helt begripligt – snabbt ville bygga bort bostadsbristen, hände det oftare, att man använde sig av material och metoder, som senare gav upphov till fel.

Flera av de här klassiska byggmästarna var egensinniga personer, några av dem också med facklig bakgrund. Ett exempel på det senare är före detta timmermannen och fackföreningsordföranden Kalle Johansson (bland annat fackligt aktiv under storstrejken), gemenligen kallad ”Tysta Kalle”.

Bilden av dem som byggde folkhemmet skulle förstås inte vara fullständig, om man inte lät också byggnadsarbetarna komma till tals. Så sker också: vi ser bilder av byggarbetslag, byggbodar och byggarbetsplatser. Detta avsnitt i utställningen och boken kallas ”Folkhemmets byggnadsarbetare”.

Bor ni i Uppsala eller har vägarna förbi, besök gärna detta vårt eget ”Arbetets museum”! Kolla föreningens hemsida.

En vecka i kulturens tecken

Ingen som läser den här bloggen kan väl ha missat att jag är starkt intresserad av kultur. Dessutom är jag kulturpolitiker: sitter som representant för Socialdemokraterna i kulturnämnden i Uppsala.

I tisdags kväll var jag i den senare egenskapen på Lilla Teatern, en förnämlig scen för barnteater – men den här gången inte för att tillsammans med något barnbarn se en föreställning utan för att lyssna på de många fria dans- och teatergrupperna i Uppsala. Jag sitter själv i det av kulturnämndens utskott som bereder frågor om anslag till de här grupperna, och jag konstaterade i ett inlägg att pengarna inte tillnärmelsevis räcker för att i tillräcklig utsträckning stödja allt det som borde stödjas. På den rödgröna sidan är vi överens om att de här anslagen borde höjas. Detta inte sagt främst i polemik mot de borgerliga politikerna i kulturnämnden. Dock finns det högre upp i deras partihierarkier några riktiga proppar, som aldrig ser något gott med kulturpolitik.

Kvällen därpå var jag på gruppmöte med oppositionen (s + v + mp) i kulturnämnden. I vår grupp har vi ett utomordentligt gott samarbete mellan de rödgröna partierna; vi resonerar oss alltid samman, agerar aldrig separat. När vi diskuterade biblioteksservicen i norra och östra Uppsala, citerade Vänsterpartiets representant något jag hade sagt vid ett tidigare tillfälle: I kulturpolitiken finns det, så fort någon utvidgning är på förslag, en tendens att bete sig som det måste handla om ett nollsummespel: Bygger man något nytt, måste åtminstone en god del av finansieringen ske genom besparingar på någon annan front.

Gruppmötet hölls på Biotopia, det som förr hette Biologiska museet. Vi i kulturnämnden lät momentant stänga Biologiska museet, beläget i Vasaparken, för om- och tillbyggnad. I oktober 2007 nyöppandes det, nu under namnet Biotopia. Publiksiffrorna för 2008 överträffade alla förväntningar: 55.000 besökare (mot förväntade 30.000) hittade dit – och ser dessutom ut att återkomma. Naturligtvis är det många skol- och förskoleklasser som kommer till Biotopia för att delta i olika aktiviteter, se på dioramorna med mera. Men hela 75 procent av besökarna hör till den kategori som brukar benämnas allmänheten. På helgerna kommer det helt naturligt många barnfamiljer till Biotopia, och många av de här familjerna återvänder helg efter helg, berättade museichefen, Dag Eriksson, för oss.

En liknande nytändning skulle Konstmuseet, otillgängligt beläget uppe på Uppsala slott, behöva. Andra lösningar diskuteras, än så länge främst bland tjänstemännen på kulturkontoret. Även den diskussionen präglas av försiktighet, en hållning som måhända är begriplig mot bakgrund av den hätska diskussion som föregick byggandet av vårt nya fina konserthus, Musikens hus. För egen del är jag dock inte övertygad om att lösningen finns i något befintligt hus som råkar stå till förfogande – ibland ligger huset i fråga inte tillräckligt centralt, ibland är det inte optimalt för just det här ändamålet. Så jag säger: Gör som Kalmar! Bygg nytt, vackert, centralt och ändamålsenligt! Jag är väl medveten om den kommunalekonomiska situationen just nu, men vänta då hellre ett par extra år och få till ett hus som är värdigt både konsten och Sveriges fjärde stad.

I torsdags kväll stod Konserthuset, Musikens hus, på programmet: Birgitta och jag skulle gå på vårsäsongens första konsert i serien abonnemangskonserter med Uppsala kammarorkeseter.

Som vi brukar vid de här konserterna, inledde vi kvällen med att äta middag ute. Den här gången valde vi att äta på KB, Konsertbaren, som ligger på Väderkvarnsgatan snett emot Konserthuset. Det blev kalvytterfilé med rödvinssås, bakad schalottenlök (inte charlottenlök, som det stod i menyn), rödbetor och potatiskaka med getost.

I Konserthuset på Vaksala torg gavs ett program, kallat ”Stjärnsopran”, vilket förstås hade att göra med att konserten hade ett sångligt inslag. För det sångliga stod sopranen Eva Mei, för övrigt gift med kvällens dirigent Gérard Korsten, som 1993 och en tid framåt var Uppsala kammarorkesters förste chefdirigent.

Första delen av konserten ägnades musik av Joseph Haydn (1732-1809). Vi fick allra först lyssna till hans Symfoni nummer 1 i D-dur, komponerad 1758 eller 1759. I den uppskattade jag själv främst andante-partiet. Därefter var det dags för Eva Mei att inta scenen: Hon sjöng, briljant, två operaarior och en konsertaria av samme Haydn. Jag har aldrig hört hans opera ”Orlando Paladino” (1782), men arian ur den, ”Non partir, mia bella face”, var den som gjorde starkast intryck på mig.

Efter pausen spelade orkestern Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 3 i Ess-dur” (1803-1804), den så kallade ”Eroica”. Så kraftfull, ibland nästan brutal, som Beethovens musik är, kunde man inte tro att han startade med att ta lektioner av just Haydn, men så är det faktiskt. I det aktuella fallet, ”Eroica”, är dock det här kraftfulla musikaliska angreppssättet begripligt med tanke på att symfonin avsågs spegla franska revolutionens ideal. Uppsala kammarorkester under ledning av Gérard Korsten hade fångat symfonins temperament på pricken, vilket ledde till att lyssnare som likt mig inte har Beethoven bland sina musikaliska husgudar föll platt för framförandet.

Veckan har också rymt många andra kulturupplevelser i form av till exempel filmer och böcker, men till dem ska jag be att få återkomma separat.

Döda paret lever än, men Socker-Conny är gammal och skraltig

Joakim Pirinen (född 1961) är Sveriges bäste nu verksamme serieskapare. Jag har läst honom i albumform och förstås i Galago allt sedan starten; då och då förekommer han också på Aftonbladets kultursidor.

Som tecknare behärskar han hela spektrat från ett myller av detaljer till utstuderad enkelhet. Hans stil är omisskännligt personlig. Men som bild- och textmakare har han hittat infallsvinklar hämtade både från surrealismen och absurdismen.

När man läser hans senaste album, ”Döda paret och deras ’vänner’” (Ordfront Galago, 2008), slås man åter igen av hur mångsidig Pirinen är. Partier av handling i mer traditionell mening omväxlar med mer abstrakta partier, som har karaktär av renodlad bildkonst. Men där finns, nu som tidigare, också bilder som främst vilar på ordvrängerier: Här finns således än en gång mängder av anagram på hans eget namn, ofta lättassocierade även om man inte har tillgång till illustrationen – ett exempel är Pina Komeini, J.R!.

Joakim Pirinen slog ju igenom 1985 med ”Socker-Conny”, han med devisen ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad”. I det senast albumet dyker han upp som ett åldrat och nedgånget vrak. Bilden, en helsida, har texten ”Socker-Conny som han ser ut numera”, och ur hans mun med skönjbara tandgluggar kommer pratbubblan ”Med ett med ett med ett järnrör slår slår man slår världen slår man den med häp häpnad”.

Betydligt större plats tar emellertid titelserien ”Döda paret”. Eftersom Döda paret bor i ett arkitektritat hus, har plasma-TV, en polsk trädgårdsmästare, Tadeusz, och en colombiansk hushållerska, Raquela, tvingas man ju som läsare att fundera över i vilket avseende de är döda. Mycket riktigt finns här också en serie med ett skelettpar i huvudrollen, ”Det verkligt döda paret”. Men i ”Döda paret på Gotland” lyckas de ändå skapa kontakt med den andra sidan. De möter Gud (och det visar sig att Gotland var hans söndagsbarn). Fast när Döda paret vill tacka sin skapare, säger Gud: ”Jag har inte skapat er. Ni bara finns ändå.”

Några politiska markeringar kan man faktiskt också hitta i Pirinens serier. Som i ”Happy Halloween” när Vita frun till de inhystas stora skräck visar sig på en flyktingförläggning eller när man över bildtexten ”Högerspöket – nu i regeringsställning!” ser en bild av Fredrik Reinfeldt med spöklikt vit stor skalle. I början av ”Döda paret bara bråkar” söker de äktenskapsrådgivare: ”Då ställer Mona Sahlin upp men de lyssnar inte på henne heller, för hon är ju bara en människa.”

Till mycket stor del lever Pirinens egna serieskapelser av de kreativa ingivelserna i text eller bild eller, ofta, kombinationen av text och bild. Det är gott nog, ofta rent av briljant. Men visst önskar man sig att Joakim Pirinen till nästa gång kunde samla sig till fler sammanhängande längre serier.