Barn av vind och vatten

I synen på religion liknar dagens ester ganska mycket dagens svenskar: en majoritet är protestantiska kristna, men samhället är ganska sekulärt, och en växande andel av befolkningen saknar religiös tro åtminstone i någon bekännelsemening.

Estland var i själva verket en av de sist kristnade länderna i Europa. Försöken att kristna esterna startades på allvar i början av 1200-talet, och fortfarande på 1400-talet lär det ha förekommit folkliga riter med att försöka ”tvätta bort” dopet från nydöpta barn. Bibeln översattes till estniska först 1739.

Föreställningar och talesätt från förkristen tid levde kvar in i 1900-talet. Från min egen estniska barndom – jag är född 1937 – minns jag en ramsa jag lärde mig och för övrigt själv sjöng på gårdsplanen hemma i Juminda en dag med märkligt väder: genom regnet skymtade solen. Så här gick ramsan: ”Vihm sajab ja päike paistab ja vanad nõiad tantsivad” (Regnet faller och solen skiner och gammalhäxorna dansar). Det estniska ordet nõid, häxa, är rimligen samma ord som samiskans nåjd.

Jag påminns om detta när jag läser ”Barn av vind och vatten” (översättning från estniskan av Ivo Iliste och Birgitta Göransson, Fripress, 1987) där texten av Jaan Kaplinski och bilderna av Kaljo Põllu är lika nödvändiga för helheten; jag gissar att Kaplinski har skrivit texterna till Põllus bilder, inte tvärt om.

I boken finns inte någon estnisk originaltitel, ej heller något utgivningsår för en estnisk förlaga. Jag går till Kaplinskis estniska verksförteckning och hittar den inte heller där. Ytterligare letande på nätet löser mysteriet: Kaljo Põllus bilder ställdes ut i Södertälje 1986, och Jaan Kaplinski skrev sina texter till utställningskatalogen. Och så gav översättarna året därpå ut materialet även som bok, nu försett med ett efterord – om nu inte också det fanns redan i utställningskatalogen.

Põllus bilder utgår från urgammal estnisk mytologi och folktro, men det märkliga med dem är att de så starkt leder tanken också till bilder och emblem och föreställningar som vi känner från andra folk med animistiska och schamanistiska trosföreställningar: andra finsk-ugriska folk (inte bara samerna), sibiriska ursprungsfolk, nordamerikanska indianer, i vissa avseenden rent av afrikaner.

Solen och jorden är viktiga poler i den världsbild Põllu och Kaplinski här försöker återskapa. Allt lyssnar, allt hör, allt iakttar, allt ser – men för att förstå djurens och trädens språk krävs en särskild visdom. Trädets ande kan uppenbara sig för den vise, och av det trädet gör han en trumma, en nåjdtrumma som ger honom särskilda krafter.

Människan är en del av ett kretslopp: ”Men det kan inte bara finnas ett avsked, det måste också finnas en ankomst. Vi som gick bort kommer också tillbaka. Vi vet inte riktigt som vilka vi kommer tillbaka, kanske som en människa, som ett spädbarn ur moderns sköte, kanske som en fågel, kanske som en fjäril, som en skalbagge, som en fluga, kanske synligt, kanske helt osynligt, ohörbart, kroppslöst som en vindpust, som en tanke, som sömnen. Men oavsett hur, så kommer vi helt säkert, vi återkommer till de våra, vi stannar kvar hos er, vi blir till er, ni blir till oss, om och om igen.”

Ur dessa föreställningar föds också konsten:

”Av tingen blir det symboler, av världen en myt, en bild, ett ornament. Ornament är kanske också namnet på den mest besynnerliga men också den mest väsentliga värld som de finsk-ugriska folken skapade. Det är en värld där varje sak finns på sin plats, en värld som varken har en början eller ett slut, som styrs av upprepningens, kretsloppets, växelverkans lagar; samma lagar efter vilka man väver tyg, flätar korgar, sjunger sånger, berättar sagor, slår på trumma.”

Utsällningen ”Flykten från Estland” nu i Enköping

Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland” har blivit en stor succé. Jag och Birgitta invigde den tillsammans på Upplandsmuseet och har sen också ombetts att tala i samband med att den har visats i Östhammar och Öregrund – vår sommarstad var för övrigt en viktig ankomsthamn för många av de estniska flyktingarna.

Nu har turen kommit till Enköping. I kväll klockan 18.00 ska jag och Birgitta tala för utställningsbesökarna på Enköpings bibliotek.

Vi får se om det dyker upp estniska flyktingar eller barn till dem även där. Tere tulemast! – välkommen! – säger jag då till dem.

Hej då, kulturnämnden!

Jag gjorde entré i Uppsalas kommunalpolitik efter 1966 års val. Under åren därefter satt jag i alla nämnder och styrelser som syslade med kultur: biblioteksstyrelsen, kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse, Dag Hammarskjöld-bibliotekets styrelse.

Den första januari 1968 började jag arbeta på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. Just den här arbetsgivaren hade knappast något att invända mot att medarbetarna hade kommunala uppdrag, men det blev med tiden ganska jobbigt att klara alla sammanträden, många av dem på dagtid, och samtidigt sköta det jag skulle göra på partikontoret. Så jag avsade mig de flesta av mina kommunala uppdrag men behöll det i biblioteksstyrelsen, vars verksamhet stod mitt hjärta närmast. Där satt jag till mitten av 1980-talet och hann bland annat då med att bereda frågan om nytt huvudbibliotek i Uppsala.

När jag så gick i pension från jobbet på partistyrelsen, tyckte mina kamrater i sosseföreningen i Svartbäcken att det kunde vara dags för mig att göra ett nytt arbetspass i den uppsaliensiska kulturpolitiken. Dess politiska handläggning hade under tiden rationaliserats till i huvudsak en större kulturnämnd, så där har jag nu suttit i två mandatperioder. Ja, inte bara suttit – jag har varit ganska aktiv där och i dess gemensamma röd-gröna grupp.

Under den första av dessa mandatperioder var det röd-grön majoritet. Under den just avslutade har det varit borgerlig majoritet, och det kommer det också att vara under den kommande perioden. Men det är inte därför jag nu slutar. Kulturnämndens borgerlige ordförande, förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), har inte sysslat med politisk konfrontation – visst har vi varit politiskt oeniga ibland, men hans uppriktiga strävan har varit att finna samförstånd över blockgränserna i alla frågor där det har varit möjligt. Alltså har vi på den röd-gröna sidan också i ganska stor utsträckning kunnat påverka besluten, och några av oss socialdemokrater har verkligen kunnat utöva infytande; Peter Gustavsson (S) har inte varit vice ordförande bara pro forma. Själv har jag fått sitta kvar som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, och min kollega (S) Bo Östen Svensson har fått leda stipendieutskottet.

Så det är inte valutgången som har fått mig att avsäga mig uppdraget i kulturnämnden. Inte heller är det mitt parti som har velat bli av med mig – jag nominerades på nytt av min socialdemokratiska förening ooh fick alltså därefter ringa arbetarekommunen för att meddela, att jag faktiskt inte längre stod till förfogande. Skälet är banalt: Jag är 73 år nu, fyller 74 före midsommar. Lägg på det ytterligare en fyraårsperiod, så förstår ni hur gammal jag skulle vara vid nästa val. Inte för att jag börjar känna av någon senildemens, men jag tycker i princip att folk i min ålder normalt borde ha gjort sitt.

I dag hade kulturnämnden årets sista sammanträde, och detta sammanträde blev alltså mitt allra sista. Det följdes sedan av kulturnämndens årliga jul- och stipendielunch på Walmstedtska gården.

Min allra sista insats i den uppsaliensiska kulturpolitiken blev därför att delta i utdelandet av kulturnämndens hedersstipendium – ett konstverk – till en synnerligen välförtjänt mottagare, Claes Jansson. Många känner honom genom hans skivor, men inte minst här i Uppsala är vi många som har hört honom sjunga också live: jazz, blues, visor. Kulturlivet i Uppsala har dessutom ett drag av intimitet – rikets fjärde stad är ändå inte större än så – som gör att vi som till exempel rör oss i kultursfären inte kan undgå att stöta på varann. Så när jag vid samlingen på Walmstedtska gratulerar Claes, känner han förstås, även om vi inte är närmare bekanta, ändå igen mig, och jag får genast tillbaka en referens till min blogg.

Jag känner mig inte sorgmodig när jag nu lämnar kulturnämnden – jag vet att jag har bidragit till att göra stans kulturliv lite bättre, och i själva kulturlivet kommer jag att fortsätta delta länge till.

Men naturligtvis finns det också saker som borde göras eller borde göras bättre.

Ramen för bidragen till Uppsalas rika fria kulturliv borde till exempel utökas rejält. I kulturlivet utanför institutionerna finns många, inte bara Claes Jansson.

Och så borde Uppsala äntligen bygga ett nytt konstmuseum. I början av 1970-talet, när jag alltså också var aktiv i stans kulturpolitik, gick socialdemokratin till val på att bygga nya och ändamålsenliga och lockande lokaler för tre olika kulturområden. Det första av dessa vallöften infriades i och med att stan fick sitt nya huvudbibliotek i kvarteret Sandbacken. Här om året tillkom äntligen vårt fina konserthus, Musikens hus, vid Vaksala torg.

Det blev mig tyvärr inte förunnat att få vara med om att bygga en motsvarighet för konsten, ett Konstens hus. Men jag hoppas att jag åtminstone ska hinna vara med om dess invigning.

Skapa ett arkiv och ett museum för arbetarrörelsens och kanske också övriga folkrörelsers konst!

I torsdags hade jag mitt allra sista sammanträde i Folkrörelsearkivets i Uppsala styrelse. Jag sitter där som kommunens representant, därtill utsedd av kulturnämnden, som jag också kommer att lämna i och med det här årets slut.

Jag har nu suttit i både kulturnämnden och Folkrörelsearkivets styrelse i två mandatperioder, vilket senare kan tyckas märkligt med tanke på att vi har haft borgerlig majoritet i Uppsala under den senaste av dem. Men som en ekumenisk gest lät mig den tillträdande ordföranden, folkpartisten Jan-Erik Wikström, sitta kvar. Och på sätt och vis tycker jag, alldeles bortsett från min egen person, att det var en positivt symbolladdad handling: Folkrörelsearkivet förvarar inte bara mitt eget partis, Socialdemokraternas, arkivalier utan också flera borgerliga partiers (plus naturligtvis Vänsterpartiets), och i styrelsen sitter också folk med olika politiska bakgrund. Plus naturligtvis representanter för ett antal stora svenska folkrörelser som nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, handikapporganisationerna och idrottsrörelsen. Det är viktigt att de stora folkrörelserna i vårt land tillsammans vårdar ett kulturarv, som är en bärande del av den svenska demokratin!

Det har också, framför allt tidigare, ofta funnits intressanta band mellan de här stora folkrörelserna, också på det personliga planet. I arbetarrörelsens barndom fick till exempel många av dess ledande företrädare sin föreningsskolning i nykterhetsrörelsen. Nu, när jag själv ska lämna Folkrörelsearkivets styrelse, kan jag konstatera att det även i fortsättningen kommer att finnas en person med efternamnet Kokk i styrelsen. Det handlar om min dotter, Kerstin Kokk, som dock sitter där som representant inte för arbetarrörelsen utan för nykterhetsrörelsen.

Folkrörelsearkivets styrelsesammanträden brukar inledas med ett intressant miniföredrag om något ämne som knyter an till de folkrörelser, vars arkivalier vi förvaltar. Vid det här tillfället talade Maths Isacson om ett pågående projekit om arbetarkonst och industrisamhällets bilder i Norden; han skickade också runt en färsk bok med många belysande bilder.

Efter Maths Isacsons inledning begärde jag ordet, startade med att påminna om hur rikt och förgrenat det här bildarvet är: Jag anförde som ett par exempel Gunnar Erkners träsnittsillustrationer till Birger Normans bok ”Ön” om Svanö i Ångermanälven med dess sågverk och sulfitfabrik, den bok jag just har skrivit om på bloggen, och så illustrationerna till noveller och följetonger i gamla Folket i Bild, vars ombud jag var på 1950-talet. Och så luftade jag min oro över att det här kulturarvet håller på att skingras. Som exempel använde jag där det konkursade Folket Hus i Uppsala och den beklämmande följetong vi har fått följa om konsten i Folkets Hus i Stockholm. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm gjorde, på den tiden jag satt i dess styrelse, en fantastisk insats genom att restaurera arbetarrörelsens gamla filmer, bland annat partiets valfilmer, och genom att samla in skatten av gamla fanor från arbetarrörelsens olika förgreningar runt om i landet.

Som jag ser det har ARAB kompetens nog, men knappast varken ekonomi eller lokaler, för att göra motsvarande insats för den bildkonst som har skapats inom ramen för arbetarrörelsen i vid mening: konst i dess samlingslokaler, illustrationer i dess tidskrifter och böcker och så vidare. Eftersom vi här talar om inte bara dokumentation i enkel mening utan också om verk av betydande konstnärer, borde det väl finnas substantiella skäl för staten att anslå nödvändiga medel för att samla in, registrera, förvara och synliggöra den här kulturskatten?

I den ekumeniska anda jag alltid har arbetat i i Folkrörelsearkivets styrelse sa jag avslutningsvis, att jag självfallet inget hade mot att ett arkiv med vidhängande utställningslokal för arbetarrörelsens konst vidgades till ett de stora svenska folkrörelsernas konstarkiv och konstmuseum.

Efteråt skildes jag hastigt från dottern ute på gatan. Det regnade och blåste häftigt, och innan bussen hade hunnit anlända till hållplatsen ute på Kungsgatan, hade vätan gått igenom axelpartiet på min rock.

Jag anlände hem våt som en raggig hund.

Från krigets kaos i en liten fiskebåt

För lite drygt ett år sedan invigde jag och Birgitta tillsammans Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland 1943-1944”. Den här utställningen blev en stor publiksuccé, och museet anordnade sedan i anslutning till utställningen en hel rad träffar med både ester och svenskar som föredragshållare.

Många av de estniska flyktingarna – sammanlagt in emot 30.000 personer – kom i land på upplandskusten, inte minst till den lilla kuststad där vi nu sedan årtionden har tillbringat först semestrar och veckohelger; numera bor vi halva året i Öregrund. Själv kom jag, sju år gammal, via Finland till Sverige, närmare bestämt till fiskeläget Löran eller Lörudden söder om Sundsvall, men jag har självfallet under åren i Öregrund träffat både ester och estlandssvenskar samt deras ättlingar – många blev kvar här ute på kusten och ute på öarna nära det gamla hemlandet.

Ganska logiskt har biblioteken i Öregrund och Östhammar därför hakat på Upplandsmuseets utställning, och jag och Birgitta har därför ombetts hålla föredrag på båda ställena. I går, söndag, hade vi sålunda lovat att tala på biblioteket i Östhammar, men när vi hade kommit dit, var det redan så mycket folk i lokalen, att de och nya tillströmmande dirigerades om till en betydligt större lokal i Missionskyrkan.

Jag berättade om den här flyktingvågen med tonvikt på egna minnen av vad vår familj råkade ut för och varför vi gav oss i väg, och jag kände att jag fick stark respons – många i publiken hade egna minnen av den här flyktingvågen, och det fanns också ester i publiken; några kom fram efteråt och pratade estniska med mig. Bland dem jag talade med fanns en äldre kvinna som kom från ett grannsamhälle till min hemby Juminda, Leesi, den ort där butiken fanns och där även jumindaborna handlade.

Birgitta fyllde sedan på med egna minnen av hur det under hennes skoltid – vi är jämnåriga, båda födda 1937 – alltid gick estniska och ibland lettiska skolbarn i klassen eller i åtminstone skolan, och sen berättade hon om våra gemensamma resor på plats före, under och efter de baltiska staternas frigörelse.

En stor artikel, nästan en helsida med bilder, finns i dagens Upsala Nya Tidning, ”Från krigets kaos i en liten fiskebåt”. Under dagen har det dykt upp en länk till UNT Östhmmar, här. Den som är intresserad av vad jag sa kan ju också gå till den bloggtext jag la ut när vi för drygt ett år sen invigde utställningen på Upplandsmuseet. Jag använde nämligen i grova drag samma uppläggning redan då. Du hittar referatet av mitt ursprungliga föredrag här.

Och så vill jag passa på att berätta, att jag och Birgitta framträder även i Öregrund, där man kan se utställningen på biblioteket och i den anslutande rådhussalen. Vårt framträdande där äger rum torsdagen den 4 november klockan 19.00.

Mariefred, Gripsholms slott, Kurt Tucholsky och Grafikens hus

Min och Birgittas höstutflykt till Mariefred var beslutad sedan länge, alltså ingen flykt från ett valresultat vi båda i olika avseenden känner vämjelse över. Tvärt om: tidiga morgnar och sedan under delar av kvällarna har vi följt valrapporteringen i TV, och i samband med frukostarna har vi kammat igenom tidningarna på allt nytt om valet och dess följder. Vi är båda genompolitiska djur.

Men till Mariefred åkte vi alltså som ett slags förlängning av Birgittas 73-årsdag. Birgitta hade själv som mångårig och mycket bokköpande medlem av Böckernas klubb fått ett erbjudande om att till rabatterat pris få välja mellan några olika resmål, och vi valde Gripsholms värdshus i Mariefred. Resan kunde dock av olika skäl inte genomföras före valet, så vi la den här utflykten omedelbart efter, med start på Birgittas födelsedag som inföll måndagen efter valet.

Att resan kom att ligga så pass sent visade sig ha två negativa effekter. Dels går det så här års inte längre att åka båt till Mariefred. Dels visade det sig att Gripsholms slott med sin stora porträttsamling bara var öppet på helgerna.

Men naturligtvis promenerade vi runt och via ett gårdssystem genom slottet, besåg också dess vackra trädgårdsanläggningar med blomrabatter i harmonierande färger. Och givetvis promenerade vi också längs stradpromenaderna: tittade ut över Mälaren och besåg de många segelbåtarna som nu låg för ankar.

Konst såg vi förvisso också. I Mariefred finns, inrymt i Gripsholms jättelika kungsladugård, Grafikens hus, där det just pågick en stor picassoutställning. Dessutom fanns där flera andra utställningar av grafik, särskilt en genomarbetad och intressant utställning med grafik av Axel Fridell. Det jag möjligen saknade – hade väntat mig – i Grafikens hus var en basutställning med verk av svenska grafiker, bland dem givetvis några verk av traktens store son Uno Stallarholm. Men det vi såg under vårt besök var alltså intressant nog det med.

Gripsholms värdshus är i sig värt ett besök. Det faktum att det är inrymt i flera äldre byggnader gör att man kan få ett boende som är ganska intressant redan det. Vi bodde i en tvåvåningssvit med en vindlande trätrappa mellan nivåerna. Övervåningen, där sängen fanns, hade brutet tak, så Birgitta fick akta huvudet när hon klev upp ur sängen, och duschen, med brutet tak över badkaret, gick inte att nyttja stående. Men charmfullt var det! Och måltiderna – särskilt trerättersmiddagarna – var av klass. Vad sägs om till exempel tryfferad oxtartar med löskokt vaktelägg med höstens picklade grönsaker alternativt len bondbönsoppa med halstrad pilgrimsmussla som förrätt och sen musselsjuden aborre med färska grönsaker och citrussås alternativt örtmarinerad lammsadel med färserad lammkub, stekta kantareller, morotsstomp samt rosmarinsky som huvudrätt. Vi prövade båda och drack perfekt utvalt vin till. Och så vill jag tillägga att jag som diabetiker givetvis fick särskild, anpassad efterrätt. Och vilket gott egenbakat bröd det här värdshuset har – med lite flingsalt är det en superb aptitretare.

Det jag också hade föresatt mig att få se i Mariefred var Kurt Tucholskys grav. Tucholsky (född i Berlin 1890) ändade själv sitt liv 1935, i Härryda där han var bosatt – men han önskade bli begraven på Mariefreds kyrkogård.

Tucholsky var författare, men eftersom han både fanns på den politiska vänsterkanten och dessutom var antimilitarist, är det ganska självklart att hans journalistik, kabarétexter, satirer och samhällskritik mötte motstånd i hans allt brunare hemland Tyskland. När han 1930 flyttade till Sverige, hade han då redan i långa omgångar bott i andra europeiska länder, dock hela tiden med ett vakande öga på vad som hände i hans Tyskland, där nazisterna tog allt större plats.

Redan sommaren dess förinnan, 1929, hade han tillbringat utanför Mariefred. Den här vistelsen, som alltså kom att få honom att också välja gravplats, resulterade 1931 i boken ”Schloss Gripsholm”. Boken handlar om ett ungt förälskat par, som kommer från Berlin till mariefredstrakten och den svenska sommaren. Bokens ljusa ton, om än mot bakgrunden av mörknande moln, speglas i den svenska titeln ”Gripsholms slott – en sommarsaga” (översättning Birgit Hård af Segerstad, Tidens klassiker, 1976).

Vi fick leta ganska länge på kyrkogården, som ligger en bra bit från Mariefreds kyrka, innan jag först hittade en pil som pekade mot graven, och efter ytterligare letande fann jag den under foten av ett jättelikt träd.

Fler letar sig uppenbarligen dit. Det låg ett par ännu inte vissnade blommor på Tucholskys grav.

Lite hoppfullt känns detta i en tid, då mörka krafter har tagit säte även i Sveriges riksdag.

Badortsdagar i Öregrund 13-15 augusti

Ett av sommarens trevligaste evenemang i Öregrund är de så kallade badortsdagarna, i år kommande veckoslut, 13-15 augusti.

Programmet startar

Fredagen den 13 augusti

Klockan 16.00-20.00 är det öppet hus på Hembygdsgården på Västergatan.

Klockan 18.00 ges Cabaret Olrog i Societetshuset, Sjötullsgatan 3 – i programmet ingår allsång. Biljetter à 200 kronor säljs dels i Turistbyrån i hamnkontoret, dels genom Björntjänst i Uppsala, telefon 018-55 67 41.

Klockan 19.00 är det guidad vandring runt badortskvarteren. Badortsvandringen startar utanför Societetshuset.

Huvuddelen av aktiviteterna äger rum

Lördagen den 14 augusti

Runt omkring i staden är det då musikunderhållning med Småländska paviljongorkestern, Brukssextetten och ungdomsorkestern Blås ut.

Klockan 09.30-17.00 genomförs Hembygdens dag i Hembygdsgården. Där bjuds på underhållning och sker kaffeservering.

Klockan 10.00 startar en kappsegling vid Hasselbackspiren.

Klockan 10.00-17.00 är det gammaldags marknad längs Rådhusgatan.

Klockan 10.00-13.00 är det tipsrodd runt hamnen, med start vid Hasselbackspiren.

Klockan 10.00-13.00 kan man, också med start från Hasselbackspiren, prova på dunk-dunk, det vill säga att åka tändkulebåt.

Klockan 10.00-15.00 sker samtidigt veteranbåtsuppvisning vid Hasselbackspiren.

Klockan 11.00 sker den officiella invigningen av badortsdagarna med tal av Jacke Sjödin från Stora scenen.

Klockan 11.00 är det också dags för badortsdoppet, där deltagarna har tidsenliga, gammaldags baddräkter. Anmälan sker till turistbyrån, telefon 0173-305 55. Har man själv inte gammaldags baddräkt finns ett begränsat antal lämpliga badkläder att låna på turistbyrån.

Klockan 11.00-16.00 rör sig gycklare från Gävle cirkusskola på Öregrunds gator och torg.

Klockan 12.00-16.00 är det konstutställning i Rådhussalen vid Rådhusgatan med naturbilder av Andreas Hedberg på temat ”Vingslag och vågskvalp”.

Klockan 12.00 blir det Jacke Sjödin show med visor och skrönor.

Klockan 12.00-15.00 är det öppet hus i vävstugan i gamla polishuset (in på gården från Rådhusgatan, bredvid biblioteket).

Klockan 12.00-16.00 återuppstår Öregrunds hafsbadsanstalt på Strandhotellet, Styrmansgatan 9. Massage, fotbad och musik står på programmet.

Klockan 12.00-17.00 är det öppet hus på Societetshuset. Där kan man få kaffe och bröd och lyssna på Öregrunds spelgäng.

Klockan 12.00 startar en stadsvandring från Societetshusets trappa.

Klockan 12.30-15.00 har Öregrunds bibliotek vid Rådhusgatan ett omfattande program: Lubbe Nordström och Marika Stiernstedt bodde förr i Öregrund, och fokus ligger på Marikas författarskap.
Carina Jansson ställer ut ovanliga öregrundsvykort och gratulationskort från badortstiden.
Bertil Lundström visar foton från Öregrund och skärgården.
Lina Yao, Gimo, visar kinesiskt måleri.
Familjen Wickströms filmer från Öregrund 1950 visas på DVD.
Fem filmade föredragskvällar om badortstiden i Öregrund med Stig Sandelin, Torbjörn Forsman och Stig Södergren visas på DVD.
Hitta dina anor från badortstiden – släktforskardatorn är i gång.

Klockan 13.00 är det start i hamnen för skötbåtstävling.

Klockan 13.00 – presentation av bilarna klockan 13.15 – blir det kortege med veteranbilar genom Öregrund.

Klockan 13.30 berättar Bengt Nilsson från stora scenen om sin höghjuling/gammaldags velociped.

Klockan 14.00 startar ytterligare en badortsvandring från Societetshusets trappa.

Klockan 14.00 blir det familjeföreställning från scenen vid Fyrskeppet: Loranga, Masarin och Dartanjang efter Barbro Lindgren. Barn upp till åtta år gratis i betalande sällskap. Åtta-femtonåringar 50 kronor. Vuxna 80 kronor.

Klockan 15.00 sker prisutdelning i tipsrodden och skötbåtstävlingen från stora scenen.

Klockan 15.15 startar båtparad med veteranbåtar från piren. Möjlighet att åka med.

Klockan 15.30 startar dräkt- och hattparaden från turistbyrån. Kom i farmors dräkt eller morfars hatt eller sy själv! Ingen föranmälan. Alla som deltar får ett inramat diplom.

Klockan 16.30 blir det squaredanceuppvisning av Roden Square Dancers plus dragning i Badortslotteriet.

Klockan 18.00 blir det konsert i Öregrunds kyrka med Småländska paviljongorkestern.

Övriga aktiviteter under lördagen:
Ponnyridning
Konstapel på stan
Höghjulingar
Positivhalare
Försäljning av lotter
Scoutbåten Kerstin på plats
Speciellt för barn:
Klockan 09.30 på Hembygdsgården: Bygg egna styltor.
Klockan 10.00-12.00: Tema clown på Hembygdsgården. Klä ut dig till clown och kom och träffa clowner.
Klockan 12.15 vid Hembygdsgården: Lådbilsrally – ta med din egen lådbil.
Klockan 14.00 vid Fyrskeppet: Loranga. Masarin och Dartanjang – se ovan!

Söndagen den 15 augusti

klockan 11 är det friluftsgudstjänst i Hembygdsgården.

* * *

Det finns fullt upp med restauranger för besökare. Jag rekommenderar för egen del köket grill : café på Strandgatan 12 nere i hamnen. Vill du fika eller ha något lättare i dig, är trädgårdscaféet i Hotell Floras trädgård, Västergatan 20, värt ett besök.

Tomt efter barnbarnen

Så är då Viggos och Klaras sommarlovsbesök hos morfar och mormor i Öregrund slut för den här gången. En stund satt jag, medan bilen packades inför hemfärden, ensam med barnen på tvättstuge/bastutrappan. Av Klara fick jag ett körsbär. Viggo vände sig plötsligt mot morfar och sa: ”Det var roligt att vara här. Tack!” När en ung man, ännu inte riktigt åtta, säger så, tror jag inte det handlar om ren artighet.

Mormor har nyss bjudit på avslutningslunch, potatissallad på färskpottis, pressgurka och grillad fläskkotlett, och barnen har sett på Nicke Nyfiken-film medan deras föräldrar gjorde en sista loppisrunda i trakten. Kerstin gjorde en längre sådan i går, lördag, och kom hem med fynd gjorda i Norrskedika.

Kerstin har också letat fram och fotograferat saker som finns i vår ägo, värda att förevisas på hennes blogg. I ett skåp hittar hon till exempel delar av den kaffeservis som ingick i Rörstrands nationalservis. Birgitta har ärvt det här efter sin mamma, Anna Brita. Du kan se kaffekopparna här.

Den här veckan, när inte bara barnbarnen utan också Kerstin har varit här, har hon gjort en del egna utflykter med ungarna.

På den första, till Tallparken, var också mormor med, men det är förstås ungarna och miljön som står i centrum för Kerstins bilder.

På väg ner mot badviken passerar man en gammal dansbana, som hålls i gott skick trots att den inte längre brukar användas i sin gamla funktion. Men ni kan – här – få se mina barnbarn dansa där och samtidigt se den fantastiska utsikten över fjärden.

På badbilderna från familjebadet i Tallparken – här – finns förstås också barnbarnen. Men ni kan också göra er en bild av hela det stora tallparksområdet, som åt vänster på några av bilderna alltså är naturistbad.

I går på eftermiddagen gjorde Kerstin en egen utflykt med barnen, en tur som Viggo, snart åtta, och Klara, fem, tyckte var spännande: De åkte helt enkelt med gräsöfärjan och gick en liten stund i land på Gräsö. Här kan ni se barnen på färjetur.

I och med det här har ni fått ytterligare några bilder av den miljö vi lever i på somrarna, ja halva året.

Men allra viktigast för oss här i Öregrund är ändå vår egen trädgård. Birgitta är lidelsefullt intresserad av kryddodling, och till hennes ögonstenar i trädgården hör den egna kryddgården, anlagd mellan klippryggar som ger lä för vinden och bidrar till att hålla kvar både värmen och det livsnödvändiga regnvattnet. Så här års är hennes kryddland fullkomligt översållade av fjärilar. Se själva här.

Så här har vi det i Öregrund

Vår dotter Kerstin är hos oss den här veckna, och med hjälp av de bilder hon har publicerat på sin blogg vill jag berätta, även för mina läsare, hur vi har det här i Öregrund.

Birgitta och jag turas om att laga mat varannan dag. I går bjöd Birgitta på en himmelskt god middag, grillad sik med potatis från hennes eget land. Vattnas det inte i munnen, när ni ser Kerstins bild här?

När Kerstin och hennes syskon var små och vi fortfarande bara hade rinnande kallt vatten inomhus, brukade vi varje vecka gå till den kommunala bastun för att bada. Efter avslutad bastu hörde det till att gå till Lundeborgs konditori tillsammans med barnen, som då fick en kall läsk och något gott till. Lundeborgs har sen dess genomgått skiftande, delvis sorgliga öden, men är nu kondis igen, så i går, när jag var på promenad runt stan med Kerstin och hennes barn, gick vi förstås på det här kondiset. Barnen valde glass, och vad Kerstin valde framgår av det här. Av Kerstins bilder framgår att åtminstone en del av det som fordom var det berömda Lundeborgs har bevarats.

När Kerstin var liten fanns det på konditoriets innergård bland annat en lekstuga, som var barnen Lundeborgs men som sugna besökande barn ibland tilläts slinka in i. Gamla tant Lundeborg lever fortfarande och bor, om än skraltig, i det gula huset mitt emot Konsum. På tomten där står numera den där lekstugan, som förr fanns på kondiset gård.

Före kondisbesöket hade vi tagit en lov runt stan, bland annat nere i hamnen. Här, bakom Viggo och Klara, kan man se delar av Öregrunds hamn, det som så här års är lite av centrum för livet i vår lilla sommarstad.

Med hjälp av Kerstins bilder ska ni också få ta er en titt in i vårt hem.

På en av dessa bilder finns en detalj, men en mycket karaktäristisk sådan. Som några av er vet, har Birgitta bland annat varit ordförande i styrelsen för Hemslöjdens gård Sätergläntan, och jag vill gärna visa er att hon knappast har varit det i egenskap bara av politiker. Birgitta har avsevärda talanger på det textila området, vilket torde framgå här.

Och så avslutar vi med en titt in på vår glasveranda, den som jag själv en gång ritade och fick godkänd av byggnadsnämnden. På den här bilden leker Viggo där, men kolla också den stol som finns bakom honom, en gungstol från Nicaragua, som Birgitta har köpt på plats och fraktat hem per flyg. Den låg i delar i paket, och sen har jag limmat ihop den. I fönstret bakom syns också mina nerium.

Städ- och sammanträdesliv

Journalisten Bengt Lindroth ska inför valet för Godmorgon, världen! i radions P1 göra en serie inslag om partiernas musik genom åren. Eftersom jag torde ha en av landets största samlingar av politisk musik och dessutom har gett ut ett par sångböcker och skrivit mapptexter till skivor, vill han intervjua mig om socialdemokratins musik genom åren.

Vi kom överens om att vi skulle ses i morgon, torsdag, i lägenheten i Uppsala, där min samling av skivor och sångböcker finns.

Dagen valdes utifrån att stamrenoveringen av lägenheten då skulle vara klar – rummen där skivorna och sångböckerna finns har under renoveringen varit plomberade, en del av materialet dessutom oåtkomligt på grund av att det har stått möbler och andra tunga saker framför skiv- och bokhyllorna. Så Birgitta och jag har använt de senaste dagarna till att åter göra lägenheten någorlunda användbar både för det här ändamålet och för andra syften. Birgitta har gjort en mycket stor del av det mest slitsamma jobbet, men även jag har gjort en del. I eftermiddags satte jag till exempel upp taklamporna i hallen igen.

Men jag har förstås också plockat fram en del material inför mötet med Bengt. Jag har till exempel ur datorn plockat fram manus till en del egna program (med grammofon- och/eller bandillustrationer) om arbetarrörelsens musik. Först blev jag, när jag satte i gång datorn, förskräckt, eftersom stamrenoverarna hade lyckats bryta så väl den trådlösa routeruppkopplingen som telefonuppkopplingen, men det jag letade efter fanns i datorns eget minne och kunde sålunda skrivas ut – senare i dag har jag dessutom lyckats få tillbaka internetuppkopplingen och, med hjälp av en tillfällig skarvsladd längs hallgolvet, tillgången till telefonnätet.

I kväll har jag varit på rödgrönt gruppsammanträde inför nästa veckas sammanträde i kulturnämnden. De flesta ärendena var föga upphetsande, men vi hade åter en ganska lång diskussion om konstmuseifrågorna, främst om det nuvarande museets sätt att fungera och inte fungera (och vad det senare kan bero på).

För egen del är jag dock fortsatt övertygad om att konstmuseiverksamheten inte kan få något lyft förrän den har flyttats från det otillgängliga slottet till en mer centralt belägen lokal, helst i en helt ny och funktionell byggnad.