Amelin och X:et får hänga kvar – tills vidare

Trycket på Folkets hus i Stockholm blev för stort: inte bara vi blogg- och kulturskribeneter utan också IF Metall, LO och Socialdemokraterna reagerade mot tanken på att plocka bort Albin Amelins demonstrationsmålning från storstrejken och Sven X:et Erixons protestmålning mot apartheid i Sydafrika från utrymmena bredvid kongresshallens stora scen och sedan arkivera dem i Grängesberg.

”Det blev en symbolisk fråga”, säger nu ordföranden i folketshusstyrelsen i Stockholm, Elisabeth Brandt Ygeman till Dagens Nyheter (14 november 2007).

I själva verket handlade det bara, försöker hon förklara, om att tillgodose kundernas önskemål: ”nästan alla vill ha projektorer på sidoväggarna”.

Nu får målningarna hänga kvar tills vidare, men bara tills vidare. För hon vidhåller att tavlorna behöver en alternativ plats – en bra plats, försäkrar hon.

Vad det senare betyder återstår att se; målningarna kan ju hamna i något nyinrättat mausoleum över arbetarrörelsekonst nere i Folkets hus’ källare.

Vi får hålla ögonen och öronen öppna.

Stig Lindbergs Salix

Sitter och bläddrar i gamla Folket i Bild från 1950-talet. I ett nummer från 1957 ser jag en annons för en kaffeservis, Stig Lindbergs Salix med sina karaktäristiska bladmönster. Porslinet tillverkades av Gustavsberg och var, i min familjs fall, inköpt på Konsums Forum-varuhus vid Stora torget i Sundsvall. O KF, varför sålde du Gustavsberg? Och o Konsum, varför har du lagt ner Forum-varuhuset?

Jag ser att den här servisen tydligen också fanns i ljust rött, men de koppar vi hade i mammas kök i Juniskär hade bladmönstren i grått mot vit botten. Jag tyckte den där servisen var så vacker – tycker så fortfarande.

Jag förknippar Stig Lindbergs Salix-koppar med doften av nykokt kaffe, när vi skaffade kopparna kokat av mamma, senare – när mamma var död – av hyresvärden och i realiteten familjemedlemmen Kjell.

När jag i slutet av 1950-talet åkte till Uppsala för att plugga, skaffade jag själv några Salix-koppar i grått – hade inte råd med många. När jag och min nyligen döde bror Matti och Erik Liljegren tillsammans hyrde en rivninglägenhet i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan, användes de här kopparna dagligen till morgonkaffet, eller kanske snarare förmiddagskaffet – våra sovvanor var såna. Kokkaffe skulle det förstås vara, Cirkelkaffe från Forums i Uppsala livsmedelsavdelning. Också den förstås nedlagd numera. Inte heller Cirkelkaffe finns mera.

Mina Salix-koppar finns fortfarande kvar, nu i vårt sommarhus i Öregrund. Också där är det kokkaffe som gäller. Men Cirkelkaffe finns ju inte längre. Konsums kaffe har under en period hetat Signum men håller visst nu på att byta namn till Coop. Fast det tillverkas inte av Konsum utan av Löfbergs i Karlstad.

Konsumhallen i Öregrund finns dock kvar, blomstrar till och med.

Om ingen jävel lyckas ta död på den också.

Konstinvigning i Musikens hus

Som ledamot av kulturnämnden blir jag med jämna mellanrum inbjuden till olika kulturarrangemang här i Uppsala. I går kväll var jag och Birgitta således med på invigningen av konsten i vårt nya Musikens hus, Uppsala konsert & kongress vid Vaksala torg.

Husets VD och konstnärlige ledare Magnus Bäckström hälsade välkommen, och kulturnämndens ordförande, Jan-Erik Wikström (fp), höll ett kort invigningsanförande.

Därefter överlämnade direktören för Statens konstråd, Mikael Adsenius, Katarina Löfströms konstverk ”Coloratura”, varefter konstnären samtalade med projektledaren Anders Boquist.

”Coloratura” är ett ljudinteraktivt konstverk i foajén på plan 6 (där Stora salen ligger): Det funkar så att mikrofonupptaget ljud från konsertsalarna A och B omvandlas till digitala signaler för ljusspel i foajén. (I går kom ljudimpulserna från Bill Evans & co.)

Vi kunde se ljusskiftningarna, men egentligen ser man dem mycket bättre utifrån kvälls- och nattetid under den mörka delen av året. Själv sökte jag under ceremonin stöd för mina ömmande ben genom att luta mig mot en bordsramp och tittade under en stor del av tiden ut över Vaksala torg. Borde inte också Vaksalaskolan få fasadbelysning? löd en berättigad fråga från Ola Carlsson, som stod bredvid oss.

Sen fick vi ta oss ner till utrymmen på plan 5, som normalt är stängda för publik, VIP-logen och artistfoajén. Där finns Fredrik Wretmans ”Kombinationer”, en serie parkonstverk dels i brons, dels i videoteknik. Vid det laget var inte bara mina ben utan också Birgittas onda ben slutkörda, så vi lyckades kämpa oss till ett par stolar bakom ett serveringsbord med bubbel. Eftersom vi då hade alla inbjudna stående framför oss, såg vi inget och hörde bara delar av det konstnären samt museichefen på Uppsala konstmuseum, Elisabeth Fagerstedt, hade att säga. Vi lyckades mot slutet också få se ett av parkonstverken.

Hissen underlättade nedfärden till garderoben, sen upp igen till entrévåningen. Varefter det blev taxi hem.

Men kom inte och påstå, att jag inte offrar mig för kulturen.

Arbetarrörelsens kulturarv offras

Peter Gustavsson har på sin blogg skrivit en mycket angelägen text om arbetarrörelsens kulturarv som håller på att förskingras. Texten börjar så här:

”Under de dryga tjugo år som folkrörelse nästan var ett skällsord gjorde arbetarrörelsen självmål på självmål när man avvecklade det som en gång gjorde oss starka. Rörelseriktningen var mot professionalisering, juridifiering och avradikalisering. Högern är på offensiv – låt oss sluta vara vänster. Vi tappar medlemmar och engagemang – låt oss anställa fler rörelsebyråkrater, ofta med grumlig koll på vad rörelsen egentligen är för något. Låt oss avveckla våra Folkets Hus och kursgårdar – eller göra flashiga konferenscentra av dem.”

Hans huvudexempel på det kulturmord som pågår är planerna på att flytta de två monumentalmålningar, som finns på var sin sida om stora scenen i Stockholms Folkets hus: den stora demonstrationsbilden av Albin Amelin (1902-1975) och Sven X-et Erixons (1899-1980) protest mot apartheid i Sydafrika. Hyresgäster utan anknytning till arbetarrörelsen – de som föredrar namnet Stockholm City Conference Center framför Folkets hus – har länge kunnat täcka de här klassiska målningarna med fördragbara draperier. Men det räcker tydligen inte.

Läs hela Peters artikel här. Den innehåller också länkar till artiklar, av vilka en har bilder av de förgripliga arbetarrörelseverken.

En arbetarrörelse som offrar sitt eget kulturarv är verkligen ingenting att beundra.

* * *

Allt fler media uppmärksammar nu, vilken kulturskandal folketshusrörelsen och dess delägare i arbetarrörelsen just nu iscensätter.

I kulturdelen av måndagens Svenska Dagbladet (5 november 2007) fanns artikeln ”Folkets hus kastar ut X:et och Amelin”. Du kan läsa artikeln här.

Och i dagens Aftonbladet (6 november) har Åsa Linderborg en artikel på kultursidan med titeln ”Upp till kamp – ner i källaren”. Du kan läsa artikeln här.

Rapport från Italien 28 september-12 oktober 2007

Under våra yrkesverksamma liv reste vi ständigt, dock sällan tillsammans. När vi efter mer än 20 års sammanlevnad äntligen gifte oss, föranledde detta en notis i Aftonbladets skvallerspalt, med tillägget att vi dagen därpå hade åkt på bröllopsresa, Enn till Finland och Birgitta till Afrika.

Som pensionärer har vi börjat göra som många andra: resa tillsammans till intressanta och/eller varmare platser på jordklotet.

Årets resa var planerad att förlänga sommaren en smula och gick därför till Sorrento i Italien. Två helt oförutsedda saker – min ganska svåra ischias och så min bror Mattis plötsliga frånfälle – fick oss att vacka in i det sista: skulle vi genomföra resan eller ställa in den? Till slut beslöt vi oss ändå för att genomföra planerna – jag hann klara det mesta av begravningsplaneringen innan vi skulle ge oss i väg, och så sa vi oss, att vi väl fick anpassa programmet efter min gångkondition.

Den senare var det ofta inte mycket bevänt med, så det blev många dagar vid poolen. Ibland gjorde Birgitta egna utflykter, medan jag låg kvar där eller, vid utflykter där jag var med, satt kvar på en bänk och vilade de värkande benen. Ibland, som på Bar Italia på Corso Italia, Fauno Bar på Piazza Tasso eller Da Alberto (svindyr turistfälla!) på Capri, förenade jag benvilan med en kopp espresso tillsammans med Birgitta. En intressant sak att notera var att ischiasen inte hämmade min förmåga att simma. Jag simmade därför några gånger om dan flera poollängder, och så tog jag i samband med båtutflykter till Capri respekitive Ischia simturer i Medelhavet.

I solstolen vid poolen läste vi mängder av medhavda böcker; jag återkommer så småningom till de här böckerna.

Tankarna fladdrade dagligen i väg till min alltför tidigt döde bror, också genom litterära och musikaliska upplevelser i Sorrento. Bland de böcker jag och Birgitta läste fanns Torgny Lindgrens roman ”Norrlands akvavit” (Norstedts, 2007), den om predikanten Olof Helmersson, som på femtitalet var framgångsrik väckelsepredikant i det inre av Västerbotten men som sen förlorade tron. I bokens handling återvänder han till de bygder vars invånare han fordom frälste, nu för att avdöpa dem, vilket visar sig vara onödigt: är inte församlingmedlemmarna döda, så är redan de eller deras efterkommande avkristnade. När den näst sista kvarvarande församlingsmedlemmen ligger på sitt yttersta och ber pastorn ge henne sista nattvarden, faller han till föga men åstadkommer en rent märkvärdig rit: till den egenbakta oblaten serverar han, i brist på vin, ett rejält glas Gammal Norrlands Akvavit. Till detta spelar han på dragspel andliga och världsliga sånger i en salig röra: O salighet, o gåtfullhet. Löftena kunna ej svika. Vildanden. Jerusalem, Jerusalem du arma. Jag var ung en gång för längesen. Blott en dag. Nidälven stilla och vacker du är. Bort längtande vekhet. Tänk när släkt och vänner alla mötas där. Mor lilla mor, vem är väl som du. Min frälsare sitter vid min sida. Jag är främling, jag är en pilgrim. Någonstans bland skuggorna står Jesus. Kom i min famn och låt oss dansa nu en vals.

Brorsan Matti var inte religiös, men den här saliga röran skulle han ha gillat, tänker jag hunnen hit i boken: Han gick gärna på adventskonserterna i Uppsala domkyrka och gillade den religiöse (rysk-ortodoxe) estniske kompositören Arvo Pärt. Men hans skivsamling rymde också blues och folkmusik och ännu mer lättfärdiga genrer.

Och apropå musik: söndagen den 7 oktober var vi på mandolinkonsert med Accademia Mandolinistica Napoletana. Konserten skulle ha hållits i klostret i Sorrento men flyttades på grund av hot om regn till ett närbeläget turistcentrum. Konserten, med två mandoliner, en mandola, en mandoloncell, en gitarr och en kontrabas, var mycket fin, italiensk i klangfärg och musikval. Ska jag nämna något speciellt, får det bli Giacchino Rossinis ”La Danza” samt Carlo Muniers ”Trio in la maggiore (dur) per mandolino”, särskilt då dess adagio cantabile-parti.

Men när jag sitter där och lyssnar, går mina tankar åter till Matti, som i mycket unga år lärde sig att spela på vår pappas mandolin. Och så får den här ganska känslosamma konserten ett extra stänk av tårögt vemod.

Under våra par veckor i Sorrento pågår en fin konsertserie i klostret i Sorrento, och vi var på inte mindre än tre av konserterna.

Den första av de här konserterna ägde rum redan vår andra dag i Sorrento, lördagen den 29 september. Den höll till att börja med att ända i att vi inte ville besöka något mer av de här evenemangen: Jazzensemblen S Pietro a Majella – ett storband på 14 man – skulle spela, men när vi anlände, i god tid för att få bra platser, visade det sig, att orkestern inte hade hunnit repetera – och dessutom höll på med det så länge, att starten försinkades med bort emot en timme. Det tog hårt på mina ömmande ben att stå utanför och vänta. Sen hade programmet knappt hunnit starta, förrän man måste göra ett avbrott för regn – både orkestern och publiken satt utomhus på en kringbyggd klostergård. Ändå var det, när programmet till slut kunde genomföras, kul att sitta och lyssna. Musiken var ganska traditionell och städad storbandsjazz, men det var intressant att notera, att den ibland innehöll klanger, som man känner igen från italiensk schlagermusik. Det italienska slog ännu mer igenom i några extranummer, särskilt ett där saxofonisten kom loss i ett vilt och ohämmat solo.

Nu var inte vädret värre än att vi före jazzkonserten kunde sitta ute i den ljumma kvällen och äta fisk och skaldjur på trottoarserveringen till Holiday Pub Inn (namnet är banalare än den mat man serverar).

På grund av risk för regn flyttades också den tredje av konserterna vi ville gå på till en sal på turistcentret, Sale Lanto di Leva i Auditorium. Den ägde rum söndagen den 30 september, och vi fick reda på flytten på väg mot klostret: Ett svenskt par, som förstås kände igen Birgitta, hejdade oss och fick oss att vända. Programmet var jättefint: Orchestra da Camera della Campania under ledning av Luigi Piovano, som också var solist på violoncell, spelade musik av Nicola Antonio Porpora, Antonio Vivaldi, Leonardo Leo och Ottorino Respighi. Till det vi fick avnjuta hörde ”L’Estate”, det vill säga ”Sommaren” ur Vivaldis ”De fyra årstiderna”.

Också under den middag vi hade ätit utomhus före konserten, på restaurang L’Abate, förekom levande musik: en trubadur med gitarr sjöng sådant som turister kan förväntas älska att höra: ”Volare”, ”Bona sera” och ”O Sole Mio”. Inte var han särskilt bra, men jag kan inte hjälpa att jag tyckte, att det förhöjde känslan av att vara på semester i Italien. Detta särskilt som saltimboccan och chiantin (Leonardo 2004) var goda.

Också vårt hotell bjöd på musik. En kväll i trädgården sitter vi med var sin konjak och lyssnar på ett par, en man och en kvinna, som iklädda dräkter och masker från Commedia dell’arte-traditionen går och sjunger italienska sånger för gästerna, bord för bord. Det är mörkt, skönt och mycket trevligt att sitta där och lyssna; de är faktiskt bra. Och en kväll, då vi för omväxlings skull äter middag i hotellets restaurang på översta våningen, exekverar ett annat par – Anna Davide, sång, och Carmine Iaccarino, sång och keyboard – italienska schlager och internationella standards: ”Bona Sera”, ”Volare”, ”Too Young” och så gamla Sven Arefeldt-numret ”Å bongo-bongo-bongo, jag far aldrig ifrån Kongo”. Jag faller till föga och köper med hem en CD med dem, ”Una Sera a Sorrento”. Jag har inte hunnit lyssna på den än men ser, att den bland annat innehåller ”Quando, quando”.

Det hotell vi hade valt var Mediterraneo (uttalas med tonvikt på det sista a-et), beläget i förstaden (med samma gamla karaktär som Sorrento) Sant’ Agnello. Vi blev till att börja med lite besvikna, eftersom vi första natten tvingades bo i hotellets annex på klippan mot havet, Hotel Villa Garden. Det var i och för sig snyggt och modernt, även om spolknappen på WCn fungerade bara ungefär var tionde gång, men vi ville inrätta oss där vi egentligen ville bo. Som kompensation bjöds vi dock på middag (maten) i Mediterraneos restaurnag första kvällen och sen, när vi nästa dag hade flyttat in i vårt fina rum med balkongutsikt över Neapelbukten och Vesuvius, också en flaska champagne och ett stort fat med fräsch frukt. Det råkade sig så, att vi, medan vi i nattmörkret avnjöt detta på balkongen, också fick se ett mycket långt och färgsprakande fyrverkeri.

Personalen på hotellet var mycket hjälpsam och trevlig, och vi trivdes inte bara med rummet utan också med hela miljön. Mediterraneo har en mycket stor innergård, skyddad av murar samt palmer och andra höga träd. Där finns en jättepool med svalt vatten som glittrar mot mosaik i olika blå nyanser, också en barnpool en bit bort – men den användes inte av alla de pensionärer och några i yrkesverksam ålder (förmodligen från affärslivet eller verksamma i fria yrken) som så här års, vid säsongavslutningen, helt dominerade bland hotellgästerna, av språket att döma mest engelsmän och amerikaner men också en del tyskar och fransmän, ja även italienare. Många av de här gästerna gjorde som vi: låg i solstolar och läste, tog sig ett dopp då och då. I vårt fall bättrades solbrännan från sommaren i Öregrund kraftigt på.

Trots regnhoten mot ett par av konserterna (det kom aningen regn bara under den allra första) hade vi mycket fint väder, sol och behaglig svensk sommarvärme. Mitt under vår tvåveckorsvistelse kom det dock en kväll ett fullständigt furiöst åskväder: regnet strömmad ner (även genom en läcka i taket i matsalen), den svarta himlen lystes upp som om Vesuvius hade fått ett nytt utbrott och strömmen gick ett par gånger. (Det fanns reservaggregat.) Under den andra veckan kunde man förnimma aningen av höst i luften, dock italiensk sådan. Det gick att fortsätta att ligga vid poolen, men luften var inte riktigt lika varm. Vackra att titta på var ett par väldiga träd, som blommade i rosa respektive vitt. Dess värre hittade vi ingen i personalen, som kunde förklara för oss, vad det här var för träd.

Luncherna intog vi, de dagar vi låg vid poolen, i uteserveringen i hotellets trädgård: där serverades enkla men goda rätter (naturligtvis pasta och pizza, till exempel god pizza Margherita, men också annat), och till dem drack vi genomgående mycket gott och väl kylt lokalt öl, Nostra Azurro (Blått band). Borden skuggades av citron- och lagerträd.

Lika regelmässigt avslutade vi de här luncherna med var sin kopp dubbel espresso, som man kunde beställa från baren vid poolen till sin solstol.

Tre av de här pooldagarna var jag under någon timme uppe på rummet och fick massage av en genom receptionen beställd massör. Han knådade rygg, slutmuskler och tår men främst lår och vader så effektivt, att jag på kvällen och dan efter hade ännu svårare att gå. Ett problem i sammanhanget var, att hans engelska var ganska begränsad; det gick bara att utväxla enkla fraser, och jag skrev till att börja med, med hjälp av ett medfört italienskt lexikon, upp på en lapp att jag hade diagnosticerad ischias samt namnen på de kroppsdelar där jag hade ont.

Det hände för övrigt påfallande ofta, att personal i affärer och på restauranger i det alltså turisttäta Sorrento inte klarade att kommunicera på engelska. Men det här gällde förstås inte nyckelpersonerna på vårt stora hotell.

Jag har redan nämnt något om mat och restauranger. De dagar då vi inte låg vid poolen åt vi givetvis lunch på ställen där vi befann oss, allt ifrån var sin pizza napoletana på La Terrazza på randen till havet alldeles intill vårt hotell till Ristorante la Pergola Buca di Bacco (schnitzel milanese) på stranden i Positano och Due Pine på Anacapri.

Middagarna intogs på olika restauranger, gärna en ny varje dag. Vi åt grillat lamm på Il Capanno, flundra på Ristorante Zi ’Ntonio Mare i hamnen och kalvkotlett med kronärtskocka på Da Gigino, en krog som Birgitta hittade och som jag gärna skulle återvända till. Mitt eget fynd (med hjälp av ett tips från receptionen) var restaurang Moonlight, där vi, vid vårt första besök av två, startade med parmaskinka med mozarella och sen fortsatte med friterade scampi. Till det drack vi ett gott lokalt vitt vin, Creco di Tuto. Över huvud taget bad vi ständigt om tips på bra lokala viner; Campania är ju ett fint vindistrikt, så vi blev mer än nöjda.

Den 70-årsmiddag jag hade lovat bjuda Birgitta på men som frös inne på grund av Mattis död intog vi nu i stället på Birgitta-dagen, söndagen den 7 oktober. Jag hade valt ut Ristorante S. Antonio inne i Sorrento och bjöd till att börja med på en Martini (som naturligtvis var föga dry, trots att jag hade bett om just det). Sen åt vi grönpepparbiff och drack till det rött vin, Fidelis 2003. Sedan fick det tills vidare räcka med det, eftersom vi skulle gå på mandolinkonsert efteråt. Cognac blev det senare på kvällen.

Mina ischiasproblem gjorde, att vi skippade ett antal utflykter, som skulle ha fordrat mer av benrörlighet än den jag hade. Alltså åkte vi aldrig in till Neapel, inte heller till Vesuvius – men vi åkte i bil genom Neapel både på vägen till och vägen från Sorrento och passerade då också Vesuvius och Herculaneum vid båda tillfällena. Dessutom inställdes en av oss bokad båttur längs Amalfi-kusten två gånger – det var som sagt slutet av säsongen, och tydligen var det för få anmälda.

Men tre fina utflykter genomförde vi.

Den första av dem gjorde vi med turistbuss, Circumvesuviana Fermata, från Sorrento till Positano. Positano är en underbar stad, dock kuperad och försedd med många och långa trappor samt brant stigande gränder. Värken i mina ben gjorde, att jag satte mig ner på en bänk vid torget utanför katedralen och väntade på Birgitta, som gjorde en egen rundtur, innan vi åt lunch tillsammans. På återvägen delade vi åter på oss – jag tog mig i min egen takt till den mötesplats vi hade bestämt.

Utflykten till Capri var lättare att genomföra, eftersom den företogs med båt. Båten tog en rundel runt ön, och vi fick se fantastiska klippformationer och olika grottor som mynnade ut i havet. Vi stannade till vid och fick i mindre båt en tur in i Blå grottan, Grotta Azurra. Man ska där inte ha fallenhet för klaustrofobi (öppningen är så trång att man måste ligga ner). För min del kunde båtförarna också gärna ha låtit bli att sjunga. Sen ankrade båten i en vik, där de som ville erbjöds att ta en simtur. Vi gjorde så och tyckte det var härligt med en simtur nästan in till land. Men en medpassagerare, en man, skrapade sig illa på klipporna och fick dessutom kramp, så han fick bogseras ut till båten av båtföraren, som alltså även han fick kasta sig ut i vattnet. Väl i hamn fick vi sen väl tilltagen tid att själva disponera som vi ville. Vi tog bergbanan till Anacapri, åt lunch där och promenerade sen till Axel Munthes Villa San Michele. Det här är en fantastisk miljö med en fantastisk trädgård som skulle fordra bilder för att jag skulle kunna göra dem full rättvisa.

En ännu längre båtutflykt gick med stor passagerarbåt till Ischia, där vi, i Ischia Porto, plockades upp i en turistbuss för guidad rundtur runt ön. Bussen gjorde också paus i närheten av en plage, så vi hann även vid det här tillfället ta oss ett dopp i Medelhavet. Trädgårdsintresserade som vi är, valde vi att lägga vår tyngdpunkt på ett besök i La Mortella, en jättelik trädgård anlagd 1949 i morisk stil av den brittiske kompositören William Walton och hans hustru samt designad av Russell Page. Där fanns massor av intressanta träd och växter, men innan vi påbörjade de åtminstone för min del mödosamma klättringarna – trädgården ligger i en ganska brant sluttning – åt vi lunch i det fina théhuset. Utsikten, när man väl hade tagit sig upp, var fullkomligt hänförande.

Över huvud taget är den här delen av den italienska kusten med sina branta berg som störtar rakt ner i havet, med sin bebyggelse hängande på dessa branter där det finns en smula jämn mark, med sina vindlande, ibland hjärtinfarktfrämjande vägar i serpentiner längs bergssidorna, med prunkande grönska och blommande bougainvillea och hibiscus kontrasterande mot de sterila bergen, bland vilka Vesuvius sticker upp som en påminnelse om att detta är vulkanisk mark, och så med det vida blå havet betagande vacker.

Hit skulle vi nog gärna återvända. Kanske på våren.

Å, en sån 70-årsmottagning!

Förra fredagen (den 31 augusti) hade jag och Birgitta gemensam 70-årsmottagning. Jag hade då redan fyllt 70, den 19 juni närmare bestämt. Birgitta är född samma år som jag, 1937, men den 20 september.

Tidigt i försomras skickade vi ut följande inbjudan till familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater genom livet:

Birgitta och Enn fyller 70 år

Vid vår ålder har man redan allt man behöver, men om nu någon nödvändigtvis vill ge oss en bok eller en CD eller någon småsak, går det bra att konsultera Matti.

Matti är vår son, och till honom skulle man också anmäla sig. Hur många exakt som kom vet vi inte: det finns en skillnad mellan anmälningslistan och gästboken – några har uppenbarligen inte skrivit sina namn i den senare (fast vi vet att de var där), och några hade också med sig gäster, som inte fanns på anmälningslistan. Nog var det hundra plus några tiotal gäster. Hur som helst: fullt hus, med råge, var det; vädret ute var aningen för kyligt för att locka gästerna att sitta utomhus vid de bord och stolar jag hade släpat ut halva förmiddagen, så periodvis var det ont om sittplatser, fast vi hade utrymmen till vårt förfogande både på nedervåningen och övervåningen.

Gästlistan omfattade allt från Ingvar och Ingrid Carlsson till barnbarnen Viggo och Klara. Jag tänker verkligen inte räkna upp alla gäster och deras presenter, men jag kan ju få nämna några exempel. Birgittas syskon och min bror Matti hade salat till en snöslunga att ha ute i Öregrund, och från min lillebror Mikko och hans Eva kom en tavla signerad Eva Wikström.

Eftersom vi har konstnärer bland våra vänner – Lenke Rothman, Sonja Lyttkens, Kees Geurtsen – blev det mer av det senare slaget.

Också konsthantverk fanns bland presenterna, flera av dem till Birgitta. Karin Holmberg från Sätergläntan, vars ordförande Birgitta är, uppvaktade med en träskål med Helmer Grundström-citat plus garner och Christina Mattsson från Nordiska museet, vars ordförande Birgitta också är, med ett armband. Kristina och Olle Strömberg, svärföräldrar till vår Kerstin, uppvaktade med en vacker fruktkorg i björk.

De många fina CD vi fick tänker jag inte redovisa. Dock gör jag ett undantag: min gamle arbetskamrat Leif Karlsson uppvaktade bland annat med dotterns, Sofia Karlssons, senaste CD, med en påskriven hälsning från Sofia själv.

Till det kommer inslagen med levande musik och sång under själva uppvaktningen. Martin Lundström spelade, assisterad av systern Cecilia; de är barn till Anna-Karin, som i sin tur är dotter till Birgittas syster Karin. Min kollega (s) i kulturnämnden i Uppsala Bo Östen Svensson, professionell slagverkare, framförde woodoorytmer. Och så gjorde en av mina sent i livet förvärvade vänner, Jan Hammarlund, ett bejublat framträdande.

Bokälskare som vi är fick vi givetvis också mängder av spännande böcker, fler än man kan räkna upp. Men jag kan väl få nämna att några av gåvoböckerna var signerade av givarna själva: Björn Kumm, Anders Ehnmark, Annika Hagström. Kaa Eneberg uppvaktade med en egen essä.

Jonas Sima uppvaktade med ett par egna filmer.

Om jag ändå nämner några gäster, som ända sedan ungdomsåren i Laboremus har stått våra hjärtan nära, tror jag att övriga gäster förlåter oss: bland Bloggkaparna utöver de redan nämnda Björn Kumm och Jonas Sima Hans O Sjöström, Anders Thunberg och Sören Thunell, vidare Gun-Britt och Göran Andersson, Lars Eric Ericsson och Eva Bihl, Ingrid Kjellman och så Anna-Greta Leijon.

Anders Thunberg hör, tillsammans med Irina Hoffman (som jag träffade på stipendieresa till Oslo hösten 1956), till mina äldsta vänner i gästlistan. Till Birgittas hör Hans Elmgren med dottern Maja och Gunilla Strömholm (gift med Stig Strömholm, som också var med).

Jag vill där utöver också nämna tre av våra sommarvänner från Öregrund: Anna Karin Hammar och så Lasse och Mary Lundh.

Jag är smärtsamt medveten om att listan över gäster, om det här vore Birgittas blogg, delvis skulle se annorlunda ut, men just nu är det jag som skriver; ni onämnda må alltså förlåta åtminstone Birgitta. Fast jag har förstås inte heller nämnt en rad personer som vi båda känner eller som jag har haft som arbetskamrater eller samarbetar med i kulturnämnden, Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet – det gäller både politiker och tjänstemän.

När vi fastställde gästlistan, bestämde vi oss för att – i motsats till vad som var fallet vid tidigare liknande tillfällen – inte skicka ut inbjudan till organisationer eller institutioner, där vi är eller har varit verksamma, utan bara till enskilda personer, som vi har haft ett personligt och särskilt förhållande till, dessutom har fortsatt kontakt med.

Ändå blev det naturligtvis känt i vårt parti, att vi skulle ha 70-årsmottagning, vilket ledde till att Thomas Östros framförde gratulationer från socialdemokraternas VU och från partidistriktet respektive arbetarekommunen i Uppsala. Många av våra lokala partivänner i olika åldrar uppvaktade också individuellt: Jimmy och Margareta Mattsson, Hans och Karin Alsén, Aldes Andersson, Maud Björklund (en gång min arbetskamrat på 68an), Agneta Kyller, Annika Lind och Tone Tingsgård.

Och mer uppvaktning ska det visst bli: Från min gamla tjejliga kunde bara Gisela Lindstrand komma, och nu ville hon å sin och de övrigas (Lotta Gröning, Mona Hillman, Eva Marcusdotter) meddela, att vi senare kommer att bli bjudna på krog hemma i Uppsala.

Men trakteringen var riklig redan på mottagningen i Stabby prästgård. Köpen var gjorda på Coop Forum i Uppsala, med undantag då av fisken från Öregrund (Stora Risten fisk). Grönsaker och frukt kom till stor del från vår egen trädgård i Öregrund, men Anna hade köpt till en del i Rinkeby.

Över huvud taget hade den här festen inte kunnat bli av (och så fin som den blev!) utan hjälp av våra tre barn, Anna, Kerstin och Matti och så Kerstins man Bo och Mattis sambo Karin: de arbetade och slet, lagade mängder av mat, bakade, transporterade, serverade, plockade fram och plockade undan.

I matlagningen och bakningen deltog också vi själva; framför allt väckte Birgittas gravade sik aptit och jubel. (Några ville ha recept. Jag kan berätta att hon en gång i världen lärde sig grava sik av min far, som startade som yrkesfiskare.)

Utöver gravad sik med gravlaxssås serverades också rökt sik med jämtländsk örtagårdssås, rökt pepparlax och böckling, rostbiff med hemlagade majonnäser, kycklingleverpaté, cornichonger och svarta oliver, hemgjorda inlagda grönsaker och geleer, kokt potatis, fransk potatissallad, grekiska köttfärsbiffar, bulgursallad. mangold- och chevrepaj, ruccolaröra, hummus, färskost, färska grönsaker och olika sorters sallad, vinaigrette, gurk- och morotsstavar, tomatklyftor, paprikabåtar, rädisor, purjolök, blomkålsbuketter, champinjoner i skivor, hembakt bröd, olika sorters ost.

Bland dryckerna fanns alkoholfri och sockerfri bål, olika slags Ramlösa och läsk (både light och med socker): Pommac, Pepsi, Schweppes grape och lemon, Seven Up, Coop cider light och orange, Pripps blå lättöl och så rött respektive vitt vin i box: Raimat Abadia respektive Lindemans Chardonnay.

Efter maten kunde man få fruktfat (äpplen, päron och plommon från vår trädgård i Öregrund), gifflar med mandelmassa, kanelbullar, Stritsel (estnisk födelsedagskringla), gammaldags sockerkaka, rulltårta, morotskaka, finska pinnar, kokoskakor, mummakakor, biscotti, syltkakor, citronpaj, rabarbermarängpaj, chokladtårta, mandeltårta med bär, glömmingetårta, yoghurtglass med hallon och så vispgrädde till tårtor och pajer. Till detta serverades kaffe eller te eller mer fruktbål.

Si, det var ett kalas värdigt Lönneberga! Och utan något som helst inslag av catering. Bilder av borden med maten finns på min dotter Kerstins blogg – här – en bit ner i texten.

Tack allihop för era insatser; jag är stolt över att tillhöra en sådan här familj.

Och jag tror inte att någon av de övriga misstycker, om jag nämner Kerstins arbete både som kökssamordnare och som matlagare. Hon är värd en särskild eloge därför att hon till slut rodde alltihop i land, trots att elsystemet i hennes och Bos hus var ur full funktion fram till bara ett par dagar före det stora kalaset.

* * *

Som man kan förstå, tog det sin tid att röja upp efter ett så här stort kalas; även det gjordes i vår egen regi, samma kväll.

Sen behövdes lördagen och söndagen för att bringa ordning i gästlistor och presenter.

Först på måndag eftermiddag kunde vi åka ut till Öregrund. De flesta presenter lämnade vi då kvar i stan, men vi tog med oss några av blombuketterna vi hade fått. De står nu runt om i vårt sommarhus.

Det var höstrusk när vi kom fram, och det hade varit storm under veckan: en jättelik gren i det stora plommonträdet utanför arbetsrumsfönstret hade brutits från stammen.

I dag – onsdag – är det äntligen bra väder igen, visserligen med hösttouche men sol. Birgitta har varit ute i trädgården och planterat de levande växter vi fick.

Den New Dawn-ros vi fick av Lennar Gustafsson och Lena Schölin, föräldrar till Mattis Karin, står nu till vänster om farstun, bredvid Polstjärnan.

Den persiska buskrosen Rose de Rescht, som vi fick av Uppsala arbetarekommun, står i korsningen mellan mitt och Birgittas land längs respektive i en klyfta på bergknallen till vänster, när man kommer ner på stora gräsmattan från den syrenomgärdade inre gårdsplan.

Och hortensian, från Ingemar och Ingrid Skogö, växer nu i den rabatt som finns på den bergknalle huset delvis står på och som är vänd åt köksträdgården.

Badortsdagar i Öregrund 17-19 augusti

Jag är inte någon varm anhängare av riktigt alla stora sommarevenemang här i Öregrund.

Värst var det på den tiden då Roslagsloppet och Expressens Getingloppet genomfördes samma veckohelg, på lördag respektive söndag. Då var varenda gatstump och park i Öregrund packad med tillresandes bilar. Ungdomar utifrån i massor tältade – och skräpade ner – överallt där det fanns något litet utrymme, sov också ibland olovandes över i hammocken i någons trädgård. De söp kopiöst och lämnade drivor av tomma ölburkar och krossat glas efter sig. Pissade och sket i buskagen. Natten mellan lördag och söndag gällde det då att ha grinden låst, men naturligtvis hjälpte inte det heller. Jag och många andra höll vakt i våra trädgårdar långt in på natten; jag har några gånger faktiskt använt fysiskt våld för att förpassa inträngligar tillbaka över staketet.

Med Getingloppet bortopererat och kulmen alltså under en enda dag under veckohelgen är Roslagsloppet numera ett uthärdligt evenemang. Men helst lämnar jag fortfarande inte huset och trädgården medan det pågår. Innehåll, publik och livsstil är liksom inte min bag.

Så har jag då bekänt min snobbism.

Raka motsatsen är då senare års säsongavslutande badortsdagar i Öregrund.

Inte så att jag socialt och kulturellt känner mig hemma heller i den badortssocietet från förra sekelskiftet, som fanns här när Öregrund var en fin och ansedd badortsidyll vid havet, det som badortsdagarna knyter an till.

Men skalan är mänsklig, och programmet innehåller trevliga och intressanta punkter.

Årets badortsdagar äger rum kommande veckohelg, 17-19 augusti:

Fredag 17 augusti

16.00-20.00 Öppet hus på Hembygdsgården
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet
För tremannalag.
Arr: SPF Havsörnen Öregrund

19.00 Badortsvandring – Samling vid Societetshusets trappa
En guidad vandring runt badortskvarteren.
Arr: Öregrundsguiderna

18.00 Jazzmusikalisk cabaret – Societetshuset
En kväll i Louis Armstrongs fotspår med
Björn Sjödin/Peter Lind and the Cabaret Band.
Inträde 140 kronor. Förköp Öregrunds Turistbyrå.
Arr: Björntjänst, Nytta och Nöje/ Lions

Lördag 18 aug

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs med Rådhusgatan
Arr: Nytta och nöje / Lions

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen – Start Hasselbackspiren
För vuxna och barn.
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning – Hasselbackspiren
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-15.00 ”Dunk-Dunk” – Hasselbackspiren
Prova på att åka tändkulebåt.
Arr: Öregrunds Båtklubbs Veteranbåtssektion

10.00 Öregrundsrundan – Start/målgång Scenen
Anmälan på Turistbyrån Öregrund alternativt anmälan på Badortsdagen kl 08.00-09.30 vid start.
Startavgift: Över 16 år 50 kronor
Under 16 år 30 kr
Arr: ÖIK

11.00 Invigning av Badortsdagarna vid stora scenen följt av det traditionella Badortsdoppet.
Invigningstalare: journalisten, historikern och öregrundskännaren Stig Sandelin.
Var med och tävla om det prestigefyllda vandringspriset skänkt av Roland Kallström. Anmälan till Badortsdoppet sker på Öregrunds Turistbyrå tel. 0173-305 55
Baddräkter i begränsat antal finns att hyra på Turistbyrån.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården
Kaffeservering, hantverkare och underhållning av Småländska paviljongsorkestern.
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

11.30 Mässingsorkestern Blåslaget underhåller – Scenen
Oktett med trumslagare. Alla från Sala.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.45 Skötbåtstävling
Start i hamnen. Målgång beräknas till cirka 12.45.
Arr: Gräsö Skötbåtsförening

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet.
• Utställningar:
* Ralf Wiberg, Harg, akvareller.
* Roland Lundegård, Öregrund, modellbyggen av gamla
skolan och rådhuset samt fartyg från Öregrund.
* Ingegärd Lundegård, Öregrund, vykort från
badortsepoken.
• Via DVD visas gamla privata filmer från Öregrund.
• Stig Sandelin finns med sin öregrundshistoria på DVD. Den finns idag att köpa och behållningen går till Lions.
• Vernissage i Rådhussalen 11.00-18.00
Skärgårdsvyer och porträtt; oljemålningar av Alf Rådström, Öregrund och Ylva Lindberg, Saltsjö-Duvnäs.
Arr: Kulturnämnden / Biblioteket

12.00-16.00 Öppet hus Vävstugan (gamla polishuset)
Öregrund/Gräsö vävförening visar sin verksamhet i de anrika lokalerna.
Arr: Öregrund-Gräsö vävförening

12.00-16.00 ”Öregrunds Hafsbadsanstalt” – Strandhotellet
Kom och njut av hälsobringande massage av nacke, axlar och rygg, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage. Avsluta med kaffe och Roslagspunsch på Strandhotellets veranda. Underhållning av Blåslaget och Honey Jam.
Arr: ”Aloeveratjejerna”, ”Massörerna”, SPF Havsörnen och Strandhotellet

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset
Servering av kaffe och hembakat bröd. Bälgadraget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven kl. 13,00 och 15,30.
Arr: PRO

12.00 Barnkören Busungarna – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.00 Brunnshusspelet – Bryggan Brobänken i hamnen
Lustspel i badordstidens anda av ensemblen ur Österby Herrgårdsspel.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.30 Barnkarneval – Från Turistbyrån till Hembygdsgården
Låt fantasin flöda! Klä ut dig till vad du vill! För barn mellan
0-13 år. Alla som deltar får pris. Efteråt blir det lekar, skoj och saft.
Arr: Nytta och Nöje, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Veteranbilsuppvisning – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.00 Badortsvandring – Start vid Societetshusets trappa.
Lär dig mer om Öregrund som badort runt förrförra sekelskiftet. Följ med på en guidad tur genom de gamla kvarteren och kanske har du turen att träffa på några kända ”öregrundsprofiler” såsom dr Westerlund och Lubbe Nordström.
Arr: Öregrundsguiderna

13.30 Barnunderhållning – Hembygdsgården
”Det försvunna skrattet”. En sång- och dansföreställning för barn från 4 år där barnen själva är aktiva i spelet.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.30 Prisutdelning för Skötbåtstävling – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

14.00 Lådbilsrally – Hembygdsgården
Bygg din egen lådbil och visa vad den går för! Ålder 7-12 år.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.00 Honey Jam – Scenen
Honey Jam är en dixielandorkester med bara damer. ”Vi är glada och spelar glad jazz.”
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.30 Dräkt- och hattparad – Turistbyrån
Badortsdagarnas höjdpunkt! Visa upp dig i mormors dräkt,
grannens hatt eller sök efter fynd på vinden…
Anmälan till turistbyrån som även är startplats för paraden. Alla deltagare premieras i denna uppvisning. En jury ger hedersomnämnanden till de bästa i varje klass.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

15.30 Prisutdelning för tipsrodd samt lotteridragning – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

15.40 Båtparad med veteranbåtar
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

19.00 – cirka 20.30 Konsert med Trio ALTE KAMERADEN – Societetshuset
Några av de största melodisuccéerna från den glada badortsepoken 1900-1930 väcks här till nytt klingande liv.
Leif Bergman, sång till luta
Per Sandklef, violin
Leif Thuresson, piano
Biljettpris 140 kronnor vid entrén, förköp 120 kronor på Öregrunds Turistbyrå och Biblioteket.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Mäktig eldshow av Eldsjälarna Efrit från Uppsala – Hasselbackspiren
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Dans på Strandhotellet
Arr: Strandhotellet

Övriga aktiviteter under lördagen
• ”Stallet” vid Kyrkans hus och Hantverksboden Ekan, har öppet under dagen. Småländska Paviljongsorkestern medverkar.
• Ponnyridning
• Konstapel på stan
• Höghjulingar
• Positivhalare
• Försäljning av lotter.
• Scoutbåten Kerstin finns på plats.
• Badortspunsch från Norrtelje Brenneri serveras på stadens restauranger.

Söndag 19 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst – Hembygdsgården
Kyrkkaffe och deltagande av Småländska Paviljongsorkestern.
Arr: Öregrund/Gräsö församling, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Badortshelgens unika ”antikrunda” – Societetshuset
Kom och få dina antikviteter värderade. Max 2 objekt/person. Kaffeservering
Arr: Nytta och Nöje / Lions, PRO

Arrangörerna manar avslutningsvis: Kom till Badortsdagarna i tidsenlig klädsel, även om du inte tänkt ställa upp i dräktparaden – det kan löna sig!

***

Vid val av näringsställen har jag själv tidigare, på grund av matsedel och miljö, rekommenderat

Ankargården, Telegrafgatan 12 – man viker upp på denna tvärgata från Rådhusgatan, bakom Apoteket/Vårdcentralen. Utomhusservering på gården, men det finns också plats inomhus.

Floras trädgård, Västergatan 20. Utomhusservering i stor och vacker trädgård. Café med hembakt bröd och lättare luncher. Fantastiskt vacker miljö.

Köket Grill : Café, Strandgatan 12. Däck en trappa upp från hamnpromenaden, utsikt över hamnen.

Strandhotellet med Seglarbaren, Västergatan 1 (ingång även från hamnpromenaden, via trappa). Utiskt över piren och mot Gräsö.

***

Själv kommer jag tyvärr bara i begränsad omfattning att kunna ta del av årets badortsdagar. På lördag har jag nämligen oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden Uppsala hos mig här i Öregrund på planeringsöverläggning. Men kanske kan vi smita i väg en stund och titta på åtminstone något.

Men alla ni övriga: Ta gärna en tur till Öregrund under badortsdagarna. Det är värt besväret.

Katastrofala skivomslag

Sonen, Matti Dahl, tipsar mig om bloggen Katastrofala omslag. Den förevisar skivomslag som tävlar med varann i fulhet. En riktig höjdare är det som toppar bloggen just nu, omslaget till José Felicianos ”That the Spirit Needs”. Men den skivan har många konkurrenter. Och jag slås, när jag bläddrar mig fram, av hur fantasilösa skivbranschens omslagsmakare tycks vara: alla dessa bilder av grupper, den ena värre än den andra.

Du kan besöka den här mycket märkliga bloggen genom att klicka här.

Och så är jag inne i sammanträdeskvarnen igen

Birgitta åker till Wien. Det gör hon i sin egenskap av ordförande i Svenska Unicef.

Själv åker jag till Uppsala för en räcka möten och sammanträden, de första efter det att lunginflammationen slog mig i däck.

Jag var ute och träningsgick i går kväll; kondisen är dålig efter en dryg månads vistelse i sängar och stolar. Återvände hem lite småsvettig.

I dag tog jag buss 811 in till Uppsala.

Första mötet var trevligt och föga maktpåliggande, en avtackningsmottagning för den avgående chefen för Upsala Stadsteater, Stefan Böhm. Jag tackade honom privat för en räcka förbannat bra teaterföreställningar, i egenskap av uppsaliensisk kulturpolitier för att han har fått det att gnistra och spraka i stans kulturliv. Och så fick han retroaktivt en guldstjärna av mig för sina tidigare insatser i Fria Proteatern; vi har talat om det här tidigare och har då konstaterat att vi har ett gemensamt intresse för den politiska musiken. Jag hälsade givetvis också från Birgitta och förklarade, varför hon inte kunde vara med.

Från Stadsteatern promenerade jag vidare till Missionskyrkan, där styrelsen i lokalavdelningen av Ordfront skulle ha sammanträde. Vi hade bokat lokal, men Missionskyrkan verkade mörk och öde; vi kom inte in. Därför promenerade vi ner till korsningen Svartbäcksgatan/Linnégatan och satte oss på Café Linné, utomhus på gården ner mot åsidan; det här stället ligger mitt emot Linnéträdgården.

Vi pratade först om våra intryck av Ordfronts årsstämma här i Uppsala: var överens om att också Ordfront lider lite av den anemi, som utmärker alltför många folkrörelser. Det behövs fler lokalföreningar och fler basaktiviteter! Vi lovade varann att försöka dra in fler av medlemmarna i vår egen lokalavdelning i mer aktivt arbete.

Men vi behöver då från styrelsens sida också erbjuda medlemmarna en intressant och attraktiv verksamhet, något som vi faktiskt lyckades ganska bra med under föregående verksamhetsår. Ola Wong är på gång med ett möte om Kina, bara vi lyckas hitta ett lämpligt datum, när han är hemma och tillgänglig. Vi planerar ett nytt möte i vår serie om klass och skrivande. Där har vi flera intressanta och publikdragande namn på förslag – idel kvinnliga författare – men eftersom inget ännu är klart, nämner jag inga namn. Det gör jag heller inte i fråga om vårt planerade möte med deckarförfattare om deckare och dessas funktion inte bara på bokmarknaden utan också i samhällsdebatten. Lyckas vi i enlighet med våra intentioner i det här fallet, kommer vi att behöva en jättelokal. Vår ordförande, Kjell Eriksson, själv framgångsrik och samhällstillvänd deckarförfattare, jobbar med det här projektet. Slutligen tänker vi också synas och höras under Kulturnatten.

Sammanträdet med styrelsen för Ordfront drog ut på tiden, och jag hann aldrig gå till det som skulle ha varit min nästa anhalt, vernissagen i Munin (huset där kulturkontoret är inhyst och kulturnämnden har sina sammanträden). Där var det vernissage på en konstutställning med de stipendiater som får kulturnämndens kulturstipendier inom genrerna konst och konsthantverk: Eva Högberg, Erika Bengtsdotter, Katriina Flensburg, Annika Berg Frykholm och Marie-Louise Sundqvist. Erika Bengtsdotter har jag för övrigt träffat i andra sammanhang, också hört henne spela dragspel (vilket hon alltså inte fick pris för i det här fallet); jag gratulerade henne senare i foajén till Reginatatern, där prisutdelningen skedde senare på kvällen.

Innan jag kommer till den ska jag kanske nämna, att de här fortbildningsstipendierna (som gick till fler än de nämnda) är på 15.000 kronor.

Två arbetsstipendier delades också ut, om vartdera 100.000 kronor.

Det första av dessa gick till litteraturvetaren och författaren Carina Burman, just nu aktuell med sin prisade bok om Klara Johansson. Hon är en sån där person som jag med jämna mellanrum träffar i Uppsalas kulturliv, så det är självklart att jag också personligen gratulerade henne efteråt. Det är då bäst att tillägga, att stipendiaterna föreslås av en särskild stipendiekommitté inom kulturnämnden (jag är inte med i den) och att kommittén har experthjälp till sitt förfogande.

Det andra arbetsstipendiet på 100.000 kronor gick till kompositören Åke Eriksson, som tackade genom att bland annat låta oss få del av ett stycke ur ett körverk, som han har skrivit till text av Elisabet Hermodsson.

Men allra först i prisutdelningsprogrammet delades fem stipendier à 4.000 kronor ut till lika många unga skrivare, David Sundqvist, Sophie Karlsson, Frida Haapaniemi, Annie Burman och Anna Skörd.

Och jo, Annie Burman är en dotter till Carina Burman.

Annies stipendium är helt och hållet hennes egen förtjänst!

Nytt liv – Linné Gala Event

I kväll var jag på Vaksala torg och såg ett av linnéjubileets stora publika evenemang, ”Nytt liv – Linné Gala Event”. Regnet hängde i luften. Det kom dropp. Men makterna var på vår sida.

Min vän Peter Gistavsson, vice ordförande (s) i kulturnämnden, höll ett kort introduktionstal – betonade där också att många människor genom sitt arbete bidrog till Carl von Linnés verk: kvinnoirna kring honom, lärjungarna, de som utförde alla de praktiska sysslor, som också behövdes för att Linnés arbete skulle bära frukt.

Den föreställning vi fick se liknade på grund av sin mångsidighet inte mycket annat jag har sett på scen. För ledning, koreografi och idé stod SU-EN, svenskan Susanna Åkerblom som har studerat japansk dans i Tokyo 1986-1994, och den professionella dansgruppen i föreställningen utgjordes av hennes Su-En Butoh Company. Där utöver dansade både en grupp seniorer och en grupp juniorer, de senare från Vaksalaskolan. Juniorernas dans i breda byxor är värt ett särskilt omnämnande. För kostymdesignen stod Viola Germain.

Dräkterna tillsammans med den jättelika blomsterinstallation, som utfördes under föreställningen, var mycket vackra. Blomsterinstallationen, av Junichi Kakizaki med assistenter och utförd av floristelever från Ekebybruks gymnasium, var inte bara vacker utan också i en ovanlig färgskala: gult, orange, rosa och lila.

En stråkensemble ur Uppsala kammarorkester och sångerskan Annika Eliasson Frick, här mest som recitatör, samt Gunnar Jimmei Linder på shakuhachi (en sorts flöjt) stod för den musikaliska uppbackningen. Utöver japansk musik innehöll föreställningen stycken av Peter Tjajkovskij, Gunnar Hahn, Edvard Grieg, Georg Riedel, Evert Taube och Carl Michael Bellman.

Allt detta högkulturella kombinerades med en parad av djur med förare. Där sågs hundar, ponnyhästar samt några betydligt större hästar, en get, lamm, en iller och sannolikt ännu fler kreatur än jag hann registrera.

”Nytt liv” är en hyllning till Carl von Linné – texter av honom framförs i föreställningen – och dess skapare SU-EN ser den som en hyllning också till livet i alla dess former. Så här skriver hon i programbladet:

”Nytt liv-föreställningen är en ritual som hyllar livet. Den är en lovsång till vårens krafter. Den grundar sig på en insikt om att livet alltid fortsätter. Trots att vi vissnar och dör, växer det fram nytt liv. Ritualen vill uppmana till att vi måste värna om vår jord och allt liv.

Människan är natur. Naturen är kanske det mest mänskliga som finns. När vinden viner är det luftens andning som omsveper oss.”

Föreställningen ”Nytt liv. Linné Gala Event” är ett beställningsverk av kulturnämnden i Uppsala kommun och arrangerades av kommunen. Evenemangsansvarig har varit Elise Rhodin på kulturkontoret.

Det här arbetet har hon all heder av!