Rabén & Sjögren på väg att återta rollen som Sveriges ledande barnboksförlag

Tillvaron har ett tag varit skakig för de båda KF -förlagen Norstedts och Rabén & Sjögren – ägarens ekonomi har varit lite för svag för att kunna bära fram landets näst största förlagskoncern till nya framgångar.

Nu ser barn- och ungdomsförlagsdelen, Rabén & Sjögren, ändå ut att kunna befästa sin framgång i sin del av utgivningen. Ett förlag som bland sina författare har namn som Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Inger & Lasse Sandberg, Gunilla Bergström (Alfons Åberg) och Ulf Löfgren är ju också svårt att slå i konkurrensen, och även några av nytillskotten – Katarina Kruusval är ett exempel, Anna Janssons ungdomsdeckare ett annat – bidrar till att behålla förlagets gamla glans.

Sedan har Rabén & Sjögren med ett par nygamla förvärv förstärkt sin strålglans.

Förlaget har fått utgivningsrättigheterna till Tove Janssons Mumin-böcker (en gång i världen i Sverige utgivna av Norstedts dotterbolag Gebers).

Och så har Jujja Wieslanders Mamma Mu-böcker flyttat från Natur & Kultur till Rabén & Sjögren, vilket även innebär att Mamma Mus tecknare Sven Nordqvist hamnar på Rabén & Sjögren.

Rabén & Sjögren kommer för övrigt att också göra en nysatsning på serier för barn, bland dem en serieversion av Mamma Mu.

Attentatet mot Norrskensflamman som serie

Nummer 4 2014 av Galago är här, nummer 117 sedan starten. Det här numret är redigerat av Mats Jonsson – nästa nummer görs av den andre redaktören, Johannes Klenell.

Det aktuella numret har en hög och jämn standard, dock utan att innehålla några riktiga stjärnskott. Flera av dess serieskapare är etablerade, välkända, sådana som Sara Granér, Pontus Lundkvist, Liv Srömstedt och John Andersson.

Välkända är också två serieskapare som den här gången återkommer i sällskap med i sammanhanget nya tecknare: Henrik Bromander har tillsammans med Thorbjörn Jensen gjort ”En av er”, en mörk historia om klottrare, och David Liljemark har tillsammans med Matthieu Cousin gjort ”Mordvandringen”, också en mörk historia fast om den gammentalitet som bor i så många av oss.

Av de åtminstone för mig helt nya bekantskaperna har jag – utan att bli helt begeistrad – mest fascinerats av Steve Nybergs seriedramatisering av attentatet mot Norrskensflamman, ”Innan det är för sent”. Här skulle det inte ha skadat med en bakgrundstext/historik om attentatet mot den kommunistiska norrbottenstidningen Norrskensflamman 1940, även om seriens skildring av attentatets vidd och dess bakgrund, så som förövarna uppfattade den, är korrekt.

Men serien avslutas abrupt, med en text om hur det gick sen, och trots en del vintriga miljöbilder har det mesta en form, där det är texten i pratbubblorna som för handlingen framåt.

När DN var Felix-land

Vi serieälskare har numera inte så värst mycket att glädja oss åt i Dagens Nyheter. Dels, dagligen, Sven-Bertil Bärnarps ”Medelålders plus”, dels, på söndagarna. en hel seriesida med bland annat Jakob Nilssons serieversion av Stieg Trenters ”Sturemordet”.

Detta alltså i DN som har en stolt och rikhaltig serietradition, vilket vi ständigt påminns om så att hjärtat gråter. Den som påminner oss om DNs intressanta seriehistoria är Olle Dahllöf, som lägger till nya och nya avsnitt till sin inventering DN.serier.

I dag skriver han om Felix och Jan Lööf. ”Felix”, eller ”Fiffige Alf” som han fick heta i början, gick i DN från 1968.

Jan Lööf och hans ”Felix” hör fortfarande till mina seriefavoritet, och när jag från nummer 20 1974 gjorde om partiorganet (S) Aktuellt i politiken till ett socialdemokratiskt familjemagasin, införde jag också tre återkommande serier i tidningen, bland dem Jan Lööfs ”Felix”.

”Felix” är numera föremål för nyutgivning. Den gjordes ursprungligen i svart-vitt, men den nyutgivna versionen är färglagd av Jaan Lööf själv.

Jag har alla de nyutgivna albumen, men jag skulle gärna, till glädje för andra, se den nyfärglagda ”Felix” som daglig fortsättningsserie i DN.

Finns det inte längre någon i ansvarig ställning på DN som älskar serier?

Det vore inte så dumt med serier som har handling och serieform

Galago har, när den har varit som bäst, bidragit till att bredda och förnya svensk seriekonst.

Än – jag talar nu om nummer 3 2014 – lever gamla gudar som Pontus Lundkvist och David Liljemark och, fastän med ett ganska udda bidrag, Simon Gärdenfors i den här tidningen, men Gärdenfors ”Toshio” är tillsammans med urgalagoisten John Anderssons ”Den osynlige mannen åtevänder” och en modern skapelse av samma slag, signerad Kolbeinn Karlsson, ganska märkliga just som tecknade serier.

Galago har gjort en stor och berömvärd insats för att ge kvinnliga serietecknare plats i sina spalter, och det här har utan tvekan varit en starkt bidragande orsak till att äntligen göra seriemediet mer jämställt.

En av de här kända kvinnliga serieskaparna är Liv Strömquist. I det aktuella numret av Galago ges hon mycket stort utrymme för att i bild och text – tyvärr alldeles för mycket text – berätta om män som har varit för intresserade av de som brukar kallas det kvinnliga könsorganet. Det är engagerat och bitvis roligt, men det brister i seriegestaltningen. Samma problem lider Sara Granérs ”Nej till naturen!!!” – annars en angelägen serie – av.

Jag skulle önska att Galago odlade och publicerade också mer normala comic strips som, för att fortsätta på den kvinnliga linjen, Lina Neidestams ”Zelda”.

Och, för att återvända till en av mina käpphästar: publicerade realistiska äventyrsserier som Jakob Nilssons serieversioner av Stieg Trenter-deckare.

O, forna tiders serier i DN!

Olle Dahllöf berättar då och då Dagens Nyheters samlade seriehistoria i delavsnitt publicerade på Namn och Nytt. Det är kunnigt, roligt och mycket lärorikt.

I dag skriver han om ”Spud och Tim”, skapad av Lyman Young. Den här serien gick i DN 1958-1964, men jag har själv också läst den under namnet ”Bob och Frank” i den forna serietidningen Karl-Alfred. Dahllöfs text illustreras med en strip ur avsnittet ”Spud och Tim i Afrika”.

Det känns paradoxalt att läsa Olle Dahllöfs artiklar om DNs seriehistoria i ett skede då tidningen under sex av veckans dagar har bantat antalet serier till två – på söndagar har man fortfarande en helsida serier, bland dem Jakob Nilssons stiltrogna serieversion av Stieg Trenters deckarklassiker ”Sturemordet”.

Själv saknar jag den dagliga seriesidan i DN och då förstås också fortsättningsserierna. Varför inte återpublicera Jan Lööfs klassiker ”Felix”, nu när den har återkommit i färgversion? Och som gammal DN-läsare saknar jag också en daglig dos av Marten Toonders ”Tom Puss”.

Melodikrysset nummer 28 2014

Dagens melodikryss innehöll faktiskt inget som var helt obekant för mig. Men revyvisan ”Gråt inte, Anne-Marie”, hör knappast till de mer kända Ernst Rolf-låtarna.

Per Gessle är jag själv inte så bekant med, eftersom jag inte har några skivor med honom – men det var inte så svårt att komma på att det var han som sjöng ”Listen To Your Heart”.

Och filmen ”Grease” med John Travolta har jag faktiskt aldrig sett, även om jag genast kände igen ”Summer Nights”.

Därmed är vi inne på filmer.

”Någonting att äta, någonting att dricka” förekom i filmen ”Kärleksexpressen”, även om de flesta i dag förknippar den med Sune Mangs mycket senare insjungning.

Och Evert Taubes ”Änglamark” förekom i filmen ”Äppelkriget”. Sångtexten med sitt uppfordrande miljöpolitiska innehåll hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Mer änglar: ”Änglagård – andra sommaren” sågs även den av en mycket stor publik.

”Bamse” förekommer ju också som tecknad film för barn, men originalet är en tecknad serie, skapad av Rune Andréasson. Honom behövde jag inte tveka ett ögonblick om, eftersom jag publicerade hans serie ”Lille Rikard och hans katt” i det av mig till familjemagasin omskapade partiorganet Aktuellt i politiken (s) – Rune skapade för övrigt också en Bamse-liknande björn, döpt till Essbjörn, som symbol för min tidning.

Partianknytning, fast norsk och då alltså till Arbeiderpartiet, har också ”Små nära ting” med svensk text av den gamle radikalen Ture Nerman och norsk originaltext (”De nære ting”) av Arne Paasche Aasen. Du kan hitta texten och mer om det här ovan under Sångtexter.

Hyllningsskivor är ju en populär genre, och det har följaktligen gjorts en sådan också till Ted Gärdestad. Det betyder inte att allt på dem blir riktigt lika bra som originalen, och det gäller också ”Öppna din himmel” med Darin.

Inte heller Sven-Erik Magnussons tolkning på spanska, ”Mi guitarra”, av ”Min gitarr” når upp till originalet med Sven-Ingvars.

Därmed har jag bekänt, att även dansbandslåtar kan ha sin charm – men jag har faktiskt ganska svårt för Lasse Stefanz’ sätt att sjunga, och då inte bara i ”De sista ljuva åren”, de som i dag skulle ge oss det sökta ordet år.

Som dansmusik föredrar jag för egen del vida den som Glenn Miller spelade, i dag till exempel ”Moonlight Serenade”. Men jag är väl en hopplös nostalgiker – det var sån här musik jag lärde mig dansa till på femtitalet.

Felix under nyutgivning i färg: Felix och de flygande tefaten + Felix och Fantomen

Jan Lööf, född 1940, är en av Sveriges främsta serieskapare genom tiderna. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), som jag gjorde om till familjetidning i ordets vidaste bemärkelse, införde jag också serier i AiP, och ett närmast givet inslag som serieföljetong var Lööfs ”Felix”.

”Felix” är en suverän äventyrsserie, också gjord med drastisk humor. Som material använde Lööf gärna klassiska och kända teman ur äventyrsböcker och även andra serier, dock ofta på ett mycket egensinnigt sätt, vilket förhöjer läsnjutningen för dem som känner till originalen.

Lööf tecknade ”Felix” i svart-vitt – serien var ju ursprungligen tänkt för publicering i dagspress; den började publiceras i danska Politiken år 1967 – men nu har serieförlaget Kartago fått Lööf att färglägga sina gamla serier för en gradvis nyutgivning. Nyutkommen i den nya färgversionen är senast ”Felix och Fantomen”, som innehåller två långa avsnitt, dels ”Felix och de flygande tefaten”, dels ”Felix och Fantomen” (det senare även känt som ”Felix och doktor M”, vilka för första gången publicerades tillsammans i bokform 1989, fast då i svart-vitt.

”Felix och de flygande tefaten” börjar med att Felix’ kompis Alex, som vi har mött också i tidigare avsnitt, i en tidning läser, att den som kan bevisa, att flygande tefat verkligen existerar, får en belöning på 100.000 kronor. Det här leder till att de söker upp Alex’ kompis docent Nilsson, som kan tänkas veta något om den här saken. Redan i miljödetaljer kittlar Jan Lööf läsarnas fantasi: Docent Nilssons hus är en liten stuga belägen högt uppe på ett tak! Men Nilsson är borta, hans hem ödelagt och uppenbarligen genomsökt – fast till slut hittar de först hans bundna hund och sen, i TVn, Nilssons hemliga kassaskåp med ett meddelande, att det har kraschlandat ett intergalaktiskt flygande tefat vid Nordpolen.

Hunden följer sin husses spår ner till hamnen, men där får de veta, att den ruskige kapten Kalfjäll, vars skorv nyligen låg där, har seglat i väg – norrut!

På ett museum stjäl de nattetid ett gammalt flygplan, som har använts i en arktisexpedition för länge sen, sätter det i skick, kör om skurkarnas fartyg och hinner först men kraschlandar på ett isberg, där Felix först följs av en märklig isbjörn som inte anfaller, sen, när han vaknar efter att ha vilat, upptäcker att någon har lagt en varm fäll över honom och ställt fram ett spritkök med varm soppa.

Den här historien är så detaljrik och sinnrik, att ni får nöja er med antydningar om fortsättningen. Isbjörnen visar sig kunna tala och stå under kontroll av en rymdman, Gregor – det isberg de flyter omkring på döljer hans kraschade rymdskepp. Rymdmannen förlamar de förföljande skurkarna, och dessa återpassas så småningom till rättvisan.

En rymdexpedition med en apa som passagerare fångar deras intresse: Det här kan vara ett sätt att få kontakt med Gregors kompis Togo, som i brist på en magnet kretsar runt i ett rymdskepp där uppe. Så Felix klär ut sig till apa, vad annars, och byter plats med den utvalda apan – och sen tar han kommandot över rymdraketen han färdas i och räddar Togo.

Lite otacksamma är de här rymdmännen ändå – de har haft i uppdrag att föra med en jordmänniska hem, och det får bli Felix. Fast det tar 850 år att färdas till deras planet, Alfa X, så Felix får krypa ner i en kapsel som bevarar honom intakt.

På Alfa X har dock ondsinta jordmänniskor tagit makten. De ursprungliga Alfa X-borna är delvis slavar, som dock lyckas rymma ner i de gångar som finns i underjorden och där de plus Felix också hittar andra Alfa X-bor som har gömt sig där.

Med den idérike Felix’ hjälp anfaller de framgångsrikt erövrarna/skurkarna från Jorden, vilket tyvärr ändar i att skurkledaren sätter i gång en mekanism för att spränga hela staden i luften.

Felix för sin del får i gång jordingarnas halvt igenrostade rymdraket och kommer därifrån i tid.

Felix förefaller, när han sedan landar i havet på Jorden, märkligt nog ha återvänt till 1969, det år då han startade sin långa rymdodyssé. Fast egentligen har det gått 2.000 år sen han lämnade jorden. Förklaringen till det här mysteriet är att det utbröt ett nästan allt förintande kärnvapenkrig på vår planet år 1999, så från år 2.000 började tideräkningen om från noll.

Rymdskeppet landar i ett tropiskt hav, men innan det sjunker, hinner Felix ta sig ut ur det och simmande ta sig mot en båt med en fiskare med ett spö plus en hund. Den mystiske mannen i båten är iförd hatt, mörka glasögon och rutig rock och liknar för övrigt Felix’ gamle vän Alex men önskar uppenbart vara anonym. Han blir uppenbart ställd och orolig, när han upptäcker att han har tappat sin ring i havet, på mycket djupt vatten dessutom.

En mystisk sjöman blir intresserad och underrättar sin chef, som visar sig vara kapten Nemo. Ringens ägare håller på att omkomma under sökandet efter ringen, men både han och ringen hittas av kapten Nemo och hans underhuggare. Nemo konstaterar att ringen är en dödskallering och att dess ägare således måste vara Fantomen. Han beslutar sig för att behålla ringen och överlämnar Fantomen, som tror sig vara helt utan kraft utan sin magiska ring, till världens främsta skurkar. Dessa beslutar sig för att passa på att genomföra världens största stöldkupp genom att söva en hel stad med hjälp av vattnet från vattenverket.

Felix lyckas gjuta nytt mod och ny kraft i Fantomen, men ingen av dem begriper, vem skurkarnas fruktansvärt effektivt planerande hjärna och chef är. Men för att göra en lång och sinnrik historia kort: Felix kommer till slut på att överskurken är Fantomens pensionerade farsa, som på nätterna dricker en drog som gör honom till en ondsint varulv.

Felix vinner till slut även den här kampen, men innan dess hinner Fantomens farsa få i sin son den där hemska varulvsdrogen, och så drar de sin väg – till Transsylvanien.

Galago med viss koncentration till kroppens undre regioner

Galago nummer 2 2014, redigerad av Johannes Klenell, innehåller ganska mycket som man känner igen från tidigare nummer av den här serietidskriften.

En gammal bekant för oss som har följt Galago mycket länge är John Andersson, och även Gunnar Lundkvists Olle Ångest och Klas Katt är gamla bekanta. Henrik Bromander och Pontus Lundkvist har varit med länge de också.

Ytterligare ett par tidigare kända galagotecknare, Sara Hansson och Liv Strömquist medverkar i det maner jag inte tycker är seriemediets. Jag har verkligen inget att invända mot den politiska tendensen – mot Moderaterna – i Sara Hanssons ”Hur kunde dom komma in i riksdagen???”, men den är ju inte gestaltad som serie.

Också Liv Strömquists ”Tuppkam upp och ner” är mer en illustrerad essä (om kvinnans könsorgan) än en serie i genremening. En gammal man som jag har väl inte så mycket att lära av den – men är inte Liv Strömquist rädd för att en del yngre exemplar av mitt kön ska läsa den som pornografi?

Andra och mindre trevliga delar av mänskokroppen och dess funktioner får man ta del av i Björn Ahléns ”Tarmsköljningen”. Fast i det fallet tänker jag inte berätta ett skit.

Utopi, en intressant seriesatsning men bättre i formell än i innehållslig mening

Kolik förlag, som ger ut serier i bokform plus det fyra gånger om året utkommande magasinet Utopi, ingick förra året ett långsiktigt samarbetsavtal med Norstedts förlag, ett avtal som ger förlagets produkter ett exponeringsutrymme också i landets helt dominerande bokhandelskedja, Akademibokhandeln. Men Utopi magasin och nyutkomna serieböcker från Kolik kan man hitta också till exempel i Pressbyrån.

Det här hade, så vitt jag förstår, sin begynnelse i att några av de Kolik-anknutna svenska serietecknarna gjorde fristående serieäventyr som byggde på Sara Berggren Elfs och Mats Strandbergs Engelsfors-trilogi, utgiven av Norstedts barn- och ungdomsbokförlag Rabén & Sjögren. Smakprov publicerades i Utopi, där Sara Bergmark Elf och en annan av tecknarna bakom den nämnda serieboken, Karl Johnsson har medverkat med serien ”Vei” och där ytterligare en av Utopi-tecknarna, Kim W Andersson (”Love Hurts”, ”Alena”) åstadkom intressanta saker. Kim W Andersson och Karl Johnsson tillhör för övrigt, tillsammans med bland andra Lina Neidestam, redaktionen för Utopi, vars chefredaktör är Fabian Göransson, själv serieskapare.

Senaste numret, nummer 13, april 2014, kostar 89 kronor, men för den summan får man 316 sidor serier i fyrfärg och ganska stort format.

Innehållsligt satsar Utopi på det man i brist på ett bättre ord kan kalla för äventyrsserier, med viss tonvikt på Science Fiction och magi. De serier som publiceras är både svenska original och översättningar från andra språk.

Det som slår mig som van serieläsare allt sedan unga år är att serierna i Utopi så ofta är påfallande vältecknade.

På minussidan finns två saker.

Dels är det, även om man har korta resuméer, ett ganska hopplöst projekt att ha fortsättningsserier i ett magasin med kvartalsutgivning.

Dels lever den berättade handlingen långt ifrån alltid upp till bildkonstens i de här serierna nivå. En del historier bygger på genreschabloner. Andra är svårbegripliga eftersom de, avsiktligt antar jag, bryter mot normal logik.

Men det är ju bra att någon publikation också vågar utmana det konventionella och lättillgängliga.

Serier, inte precis för barn

Jag har läst Galago nästan från början, och jag har sen varit prenumerant under många år. Av de riktigt gamla galagotecknarna medverkar fortfarande John Andersson regelbundet, så också i senaste numret, 1/2014, där framför allt hans omslag är en fantasieggande och lockande skapelse.

Inte allt i ”Galago” hör till höjdpunkterna i svensk seriekonst – jag har genom åren sett både illa tecknade och illa stavade serier där.

Men det här numret bjuder på en mycket läsvärd och framför allt vältecknad serie, signerad Hilda-Maria Sandgren, ”Det som händer i skogen stannar i skogen”, en historia om ung sexualitet.

Varför innehåller förrestren Galago inte någon presentation av henne och av övriga medverkande?

I Galago och över huvud taget bland svenska serietecknare är Liv Strömqvist vid det här laget en veteran. När det gäller hennes bidrag i det här numret, ”Blood mountain”, har jag samma invändning som mot flertalet av hennes serier: De är mer essäer än serier – bildberättelser – där variationen ofta mest består av textstorlek, fetstil, textplattor och negativ text. Om då inte heller den essäistiska texten, i det här aktuella fallet om mens, innehåller några enastående poänger, tröttnar man som läsare. Och ändå kan Liv Strömqvist: den där förargliga röda fläcken på trosan eller på TV-soffan sitter provokativt rätt.

Jag har flera gånger efterlyst äventyrsserier i Galago och i Galagos bokutgivning, men det här tycks inte vara något för de nuvarande redaktörerna.

Därmed har det också öppnats en marknad för det konkurrerande magasinet Utopi. Serierna i den är genomgående vältecknade men generellt sett bättre i fråga om gestaltningen än i fråga om handlingen. En del av innehållet förefaller dessutom att vara korta smakprov, som ska locka läsarna vidare till Kolik förlags albumutgivning.

Och det är också där man hittar det som förmodligen är förklaringen till att Nordstedts har gått in med friskt ägarkapital.

Så vitt jag vet började det här samarbetet med en serieversion av den värld Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg skapade i sin Egelsfors-trilogin. Som serietecknare användes Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam. I det aktuella numret av ”Utopi”, 12/2014, finns förresten ett annat exempel på det här samarbetet, ”Vei, del 6”, av Karl Johnsson och Sara Bergmark Elfgren.

Kim W Andersson, mycket riktigt känd också i USA, är dock ett strå ännu vassare.

Jag läste först hans ”Alena”/”Puppy Love” i serietidningen Nemi, och jag har nu köpt och läst hans album ”Love Hurts 2” (Kolik förlag, 2013), och det här är verkligen något för Rabén & Sjögren/Norstedts att satsa på, om den här förlagskoncernen verkligen vill bli stor även på serieområdet.

Som serie är ”Love Hurts” inte bara vältecknad (naturligtvis i den mening som gäller för tecknade serier) utan också full av överraskningar. Ett exempel är daten i Love Hurts 26, där läsaren lockas att tro, att den kontaktsökande tjejens date med den sympatiske unge mannen ska ända i något hemskt övergrepp från hans sida – men sen slutar historien med en bild där han sitter fastbunden i en stol, medan hon med en stor sax i näven är beredd att införliva hans huvud i den samling manshuvuden hon redan har som troféer på väggen. En annan läskig historia är nummer 22, där en tjej buds hem till en gammal tjejkompis på middag och det väninnan tar fram till middag ur ugnen är det griljerade huvudet av hennes man, med äpple i munnen och allting. Fast fullt så här makabra är inte alla historierna.

En av dem, ”Blod är tjockare än vatten” med Sara Bergmark Elfgren som medförfattare, med ett barn med böjelse för att livnära sig på blod, är dock ganska läskig.

Och det är nog ingen slump att Mats Strandberg har fått skriva förordet.