Melodikrysset nummer 36 2015

Jag är sedan unga år storkonsument av tecknade serier och har förstås också läst ”Stålmannen”, men jag har faktiskt aldrig sett den som film. Däremot har jag tidigare hört musiken ur filmen, så den kunde jag omedelbart identifiera.

Dagens andra likaledes film- och serietidningsanknutna fråga beredde mig däremot dagens enda riktiga problem, sannolikt för att jag inte uppfattade frågan. För det är klart att jag vet, att Kalle Anka bor i Ankeborg.

Och för att då också klara av den enda fråga, som i sak beredde mig problem: Artisten med namn hämtat ur den romerska mytologin kallar sig för Dido – det är också ett av hennes förnamn. Henne hörde vi i ”End of Night”.

Allt som ges på scen hinner jag av naturliga skäl inte följa. Således har jag aldrig sett ”Jekyll och Hyde” och hört Sarah Dawn Finer och Myrra Malmberg sjunga ”I hans blick”, men här var det lättare att hitta rätt svar och få det bekräftat via Google.

På gränsen till det jag intresserar mig för finns artister som har blivit kända genom Idol. Kevin Borg, i dag med ”Unstoppable”, minns jag dock från Melodifestivalen.

I Melodifestivalen 2011 medverkade Eric Gadd, och även om jag inte tyckte att hans ”Vi kommer aldrig att förlora” var någon riktig höjdare, höjde den sig ändå över en stor del av det andra.

Annat minns man från vilket sammanhang som helst. Självfallet har jag hört ”O sole mio” på italienska, men jag känner också igen melodin när Elvis Presley sjunger den på engelska, ”It’s Now Or Never”.

Ibland undrar jag, varför jag minns så många låtar från förr bättre än det som förekommer i dagens schlagerfestivaler. Självfallet har det med melodiernas sångvänliga karaktär och låtarnas innehåll att göra, också med att de mest populära låtarna fortfarande spelades i radio årtionden efter det att de hade sjungits in.

Otroligt populär blev ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar” från 1938, detta trots att den inte fick spelas i radio, eftersom den var gjord som reklam för grädde.

Vissa låtmakare, som Jules Sylvain, lyckades med praktiskt taget allt de hade en hand med i. En av dagens ljudillustrationer, ”Det är den stora, stora kärleken”, är ett av en oändlig radda kompositioner, signerade Sylvain, vilka blev evergreens.

Åke Grönberg var både skådespelare och sångare, folkkär i båda facken. I dag hörde vi honom dock i en mindre känd låt, ”Kanske det rent av är jag”.

Chuck Berry har jag skrivit utförligt om, detta med anledning av att jag av sonen fick en Chuck Berry-box, och jag vet sen gammalt att en av hans succéer var ”Sweet Little Sixteen”. Fast i dag gjordes den här låten av två andra legendarer, Jerry Lee Lewis och Ringo Starr.

Vi avslutar med ett par lite stillsammare låtar, även om tempot höjs i refrängen i Lasse Berghagens ”En kväll i juni”. Men första delen av den här dubbelfrågan, illustrerad med ”Nu grönskar det i dalens famn”, hade genomgående en lugnare andhämtning.

Jag noterar att Anders Eldeman så fort vi kommer in i september börjar längta tillbaka till sommaren. Jag förstår honom faktiskt. I går, när jag efter några dagar inne i Uppsala återkom till Öregrund, kändes för första gången hösten i luften.

Sommar i P1 med Nina Hemmingsson

Nina Hemmingsson är född i Uppsala, men det faktum att jag aldrig har mött henne i det som också är min hemstad har sannolikt mer att göra med att hon är så mycket yngre än jag; hon är född 1971 – dessutom är Uppsala en stor stad. Däremot är hon välbekant för mig i sin egenskap av serietecknare, dessutom med en teknik som är väldigt speciell när det gäller att avbilda sina figurers ögon. Av bland annat hennes sätt att skildra tjejer och deras liv kan man sluta sig till att hon står till vänster.

I sitt Sommar-program i dag berättade Nina Hemmingsson om sexuella trakasserier, som kulmen våldsbesiktning av brösten, hon liksom andra jämnåriga tjejer utsattes för av jämnåriga killar i skolan. Tillsammans med andra tjejer som drabbades gjorde hon uppror: Tjejerna började föra bok över varje trakasseri de utsattes för av killarna och läste sen upp listan för lärarna och föräldrarna. Det här fick faktiskt effekt.

Om nu någon av detta drar den förhastade slutsatsen, att Hemmingsson är en feministisk häxa som dessutom ser ut därefter, tar han grundligt fel. Och när långt senare en son hanterar sitt plågsamma liv i skolan genom att där rita våldsamma teckningar, tar hon parti för honom mot lärarna, som förbjuder det här fastän teckningarna måste ses som symtom på underliggande problem i skolmiljön.

Den egna kroppens och personens omvandling under vägen in i tonåren skildrar hon också på andra sätt än genom pojkarnas trakasserier. Mensen finns där som en självklar ingrediens. Och hon beskriver utan hämningar hur det var att upptäcka vilken njutning onani kunde ge.

Men i den här berättelsen är hon fortfarande främst del av en tjejgemenskap, manifesterad av bland annat skivlyssnande och kult av de manliga bandmedlemmarna.

Först långt senare i livet – faktiskt långt fram i livet – går det upp för henne, att kvinnor kan älska andra kvinnor – ett exempel är hennes egen mor, som skilde sig från hennes far. Modern tillägnar hon den avslutande låten i programmet, ”Hello Mary Lou”.

Framför allt när det gäller Nina Hemmingssons musikval inser jag, att vi tillhör olika generationer. Förvisso spelar hon också ett och annat som jag är förtrogen med (Nina Hagen, Liza Minnelli, Bonnie Tyler), och fastän Black Sabbath och Kiss är kända även för mig, finns det rätt mycket i hennes låtlista som är nytt för mig. Men det sistnämnda är inte liktydigt med att jag tycker, att det låter jävligt.

Vältecknad italiensk serie i londonmiljö

Jag har regelbundet läst serier allt sedan senare delen av 1940-talet, också köpt många – under perioder alla – seriemagasin. Under pojkåren hörde vilda västern-serier till favoriterna, men jag tror inte att jag då visste, att ”Kapten Miki” och ”Tex Willer” i själva verket hade italienskt ursprung.

Också ”Dylan Dog”, som jag nu har fått två album om med ett vänligt brev från den svenske förläggaren, är, trots namnet och trots att den i huvudsak har London som miljö, en italiensk serie. Den är skapad (1986) av Tiziano Sclavi och formgiven (figurernas utseende med mera) av Angelo Stano.

I Sverige introducerades den här serien i en kortlivad egen serietidning 1993. Sedan gick den i Seriemagasinet 1994-2001.

För intrig och manus i albumet ”Hjärta av sten” (Ades Media, 2015) står Bruno Enna och för teckningar Nicola Mari. Öersättaren Catharina Odencrants har gjort ett minutiöst jobb bland annat genom att, när det gäller de många John Donne-citaten, använda sig av Gunnar Hardings mycket stilsäkra översättningar.

Dylan Dog har tidigare arbetat vid Scotland Yard och kan därför ibland samarbeta med, också få upplysningar av sin tidigare chef där, kommissarie Bloch. Men hans nuvarande inriktning, ”mardrömsdetektiv”, för honom till gränsmarker till det övernaturliga, och ibland överskrider han de här gränserna.

I ”Hjärta av sten” sker ett antal märkliga dödsfall på kyrkogårdar, och det ser ut som att statyer – skulpturerna är många på den här kyrkogården – har tagit de här personerna av daga. Ledtrådar vid de gravar där de dödade hittas leder till slut Dylan Dog fram till en slutstrid i ett gammalt skyddsrum under jord på kyrkogården. Om mördaren, som gömmer sig där, är en maskerad mänsklig galning eller ett monster förblir en smula oklart, men Dylan Dog vinner tvekampen och dessutom striden om en märklig och attraktiv kvinna, som också mördaren har haft en stark dragning till.

Den, som ni förstår, ganska mörka handlingen lättar seriens skapare upp med att då och då låta Dylans märklige assistent Groucho – en mycket porträttlikt tecknad Groucho Marx – träda in i handlingen.

Förläggaren/redaktören Andreas Eriksson skickade som ytterligare smakprov med också ett kortare särtrycksalbum med Dylan Dog, ”Den sista färden”, ursprungligen publicerad som ”Taxi” (1994). Den har intrig och manus av serieskaparen själv, Tiziano Sclavi, och har Bruno Brindisi som tecknare.

Också det här avsnittet har en kyrkogård i centrum för handlingen. En taxichaffis ber Dylan Dog om hjälp med att bli trodd i fråga om att han har kört 114 spöken – dock i mänsklig gestalt – till kyrkogården.

Det visar sig att det är sant: De här personerna bokstavligen försvinner ner i sin respektive grav. Det visar sig sedan också taxiföraren göra.

Nja, den här historien är lite för fantastisk för en ateist.

Zits i albumform

Jeremy Scotts (manus) och Jim Borgmans (bild) ”Zits” är en träffsäker och mycket läst serie om amerikanskt tonårsliv. Jeremy är 16 år, och man får i den här serien dels möta hans skolkompisar Hector och Pierce samt Sara, som dessutom är hans flickvän, dels hans föräldrar, Connie och Walt. Serien har funnits sen 1997 och har snabbt blivit mycket spridd genom både dagspress och magasin.

”Zits” har förekommit i en serietidning med samma namn där huvudserien hade sällskap av andra humorserier, men för något år sen togs utgivningsrätten till den här serien, även i Sverige, över av danska Mooz förlag, som började ge ut ”Zits” i albumform, där man publicerar Zits-serier med särskilt tema i varje nummer, i det senaste (nummer 6 2015) skolan. Den här varianten av ”Zits” ser alltså ut som och har format som seriealbum.

Eftersom ett nummer kostar 59:90, är det här kanske inte något som tonåringar lättvindigt lägger ut sina pengar på.

Det här numret innehåller också något som vi serienördar, åtminstone i princip, uppskattar: ”Zits” tecknades i början i svart-vitt, och tidningen med samma namn bjuder oss nu på den första månadens strips, från 7 juli 1997 och framåt. Det man förstås slås av är att inga av de agerande seriefigurerna då ännu har fått den form de har i dag.

Min invändning gäller att texten i pratbubblorna i förfärligt många fall är språkliga missfoster, som inte kan vara skapade av någon som behärskar svenska: ”gitarlektion varja lördag morgon”, ”öppen og tankeväckande”; ”studentkårebs ordförannde”, ”mine jeans”, svar på frågan vad Jeremy har uträttat i skolan: ”sakar”, ”mine reglar” och så vidare.

Skärpning!

Melodikrysset nummer 14 2015

Också denna lördag, påskafton, har jag gått upp tidigt för att vara nyduschad och påklädd och ha ätit frukost när det är dags att lösa Melodikrysset. Krysset har jag som vanligt lyckats lösa, men naturligtvis innehöll det ett och annat som låg utanför det jag, annars en musikalisk allätare, spontant kunde.

Amerikanska pojkband hör inte till det jag brukar lyssna på, men vi fick ju låttiteln, ”Bye Bye Bye”, och den har tydligen sjungits in av en grupp som heter NSYNC.

Kanye West ligger också utanför det jag brukar lyssna på, men eftersom jag vecka efter vecka ser på Skavlan, har jag faktiskt sett West i TV. I krysset hörde vi honom i ”Only One”.

Jag kan tänka mig att många av krysslösarna hade mer besvär med att identifiera Lars Nordlander som upphovsman till den sång som i dag sjöngs av Tommy Körberg, ”Mitt liv”, men för egen del har jag sett Tom Alandhs film om Nordlander, ”Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv”. Alandh har jag också träffat personligen, senast vid premiärvisningen i Enköping av hans mycket sevärda film om Anna Lindh.

Whitney Houston, i dag med ”I Will Always Love You”, kan man ju däremot knappast ha undgått att höra, men jag ska vara ärlig: Hon finns inte i min mycket stora skivsamling.

Vi har en ganska stor samling DVD- och VHS-filmer också, och där finns allt möjligt, både smala kvalitetsfilmer och filmer om James Bond. Och jo, jag har och har sett även ”Agent 007 ser rött”.

Vi kan fortsäta med filmmusik, eftersom melodierna i dagens dubbelfråga båda hade filmbakgrund. ”Bohus bataljon” förekom i filmen med samma namn, och där sjöng man ”det var bom, bom, bom”. Och ”Någonting att äta, någonting att dricka” förekom i filmen ”Kärleksexpressen”.

Flintstones förekom också i film, fast i tecknad sådan. På svenska kallades den här stenåldersfamiljen Flinta.

Mitt melodiminne är gott, och melodierna måste inte vara stenålders för att jag ska minnas dem. Ett i dagens melodifestivalsammanhang tyvärr ganska unikt exempel är ”Guld och gröna skogar” med Hasse Kvinnaböske Andersson.

Av liknande skäl, för att de till exempel har en catchy refräng, har många andra, många av dem också bättre melodier fastnat i mitt musikminne.

”Syster Jane” från sjuttitalet är ett exempel.

”Morning Has Broken” med Cat Stevens ett annat.

Och i fallet ”Det var en Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” tror jag att både melodin och den märkliga texten bidrar till att låten fastnar i minnet.

Sist kvar i dag är ”Barbie Girl” med dansk-norska gruppen Aqua. Här skulle vi komma på vad den norska sångerskan hette. Jo Lene Grawford Nystrøm. Enligt Eldeman skulle vi dock inte skriva så utan Nyström. Men så heter hon ju faktiskt inte!

Jag avslutar i dag med att tillönska alla medkryssare GOD PÅSKE (norska) och GLÆDELIG PÅSKE (danska)!

Ut till landet

Min relativa tystnad här på bloggen under de senaste dagarna har berott på att vi har ägnat oss åt att flytta ut på landet, till vårt sommarhus i Öregrund.

Vi har haft vårt ställe här i Öregrund ända sen 1969, så sen dess har vi i omgångar byggt ut och moderniserat, dock utan att fördärva – huset är fortfarande falurött och har spröjsade fönster. Men vi har i alla fall svag grundvärme på för att klara vattenledningen – insatt av oss; i början fick vi hämta vatten i brunn – och hyggligt snabbt få huset beboeligt igen.

Efter så här många år har vi förstås också rätt mycket på plats när vi själva flyttar ut, men varje vår gör vi ett slags säsongsflytt: packar kläder och skor för olika ändamål, fyller kartonger med olästa böcker och osedda filmer, tar med oss senhöstens och vinterns tidskrifter och serietidningar; Birgitta tar också med sig sysaker och stickningar. Och så tar vi i kartonger med oss våra ganska många krukväxter. Faktum är att vi fyller en större skåptaxi med våra flyttgrejer – chauffören hjälper oss gamla och lytta med i- och urlastningen. Det här är inte helt billigt, men det är rationellt, och eftersom vi själva inte har kostnad för bil – ingen av oss har ens körkort! – tycker vi att vi har råd.

Gårdagen gick alltså till stor del åt att packa alltsammans i väskor och kartonger, och i dag har vi ägna oss åt att packa upp alltsammans (fast lite är kvar att göra) och ställa sakerna på deras öregrundsställen. Gradvis får huset den karaktär det har under sommarhalvåret. Glasverandan med sina spröjsade fönster har krukväxter på de mörkblå fönsterbänkarna, och jag har sorterat alla CD jag hade med – glasverandan är nämligen en nästan perfekt resonansbotten för skivlyssning.

När jag var på glasverandan, såg jag, att en hög syren i syrenhäcken nedanför hade blåst omkull, och senare, när Birgitta var ute för att ta in kvistar att ställa i krukor, såg hon, att ytterligare ett par träd på andra sidan huset också hade knäckts. Öregrund måste ha drabbats av en riktigt häftig storm under senhösten eller vintern.

Men nu ska vi strax sätta oss framför TVn.

Galago är lös igen!

Jag förstår förstås att Galago har avantgardistiska ambitioner på serieområdet, även om serierna i den här tidskriften varierar när det gäller kvalitet. Samtidigt kan jag oroligt undra hur många av de serieskapare de publicerar som någonsin kan nå en så bred publik, att de skulle kunna försörja sig på sitt tecknarvärv. Fast det här gäller ju också flertalet poeter.

Jag vet inte hur många vi är som i dag prenumererar på Galago, men vi är tydligen ändå så pass många, att tidskriftens ägare, Ordfront, fortsätter att ge ut den och dessutom seriealbum av delvis samma slag. Själv har jag alltid tyckt att Galago, både av ekonomiska skäl och för att förse dagstidningar och serietidningar med nya comic strips och äventyrsserier, också kunde ge ut sådana.

Galago nummer 1 1015, nummer 118 i ordningen sedan starten, rymmer serier av så väl nya som kända serieskapare, både sådant som är vältecknat och sådant jag inte skulle slösa trycksidor på om det var jag som var redaktör. Galago sätter en ära i att också publicera serier med viss abstraktionsgrad, signerade till exempel Knut Larsson, John Andersson och Kolbeinn Karlsson, men det är inte dem jag vill åt med det sista.

Själv finner jag två serier intressantast i det aktuella numret av Galago.

Dels Anneli Furmarks både innehållsligt realistiska och realistiskt tecknade ”Siv & Ulrik”.

Dels Pontus Lundkvists och Elisabeth Voglers ganska skruvade ”Frigolithelvetet”, skruvade framför allt när det gäller de agerandes logik eller vad vi ska kalla det för.

Det här numret är, liksom övriga under första halvåret, redigerat av Johannes Klenell.

Rocky Magasin i nytt format

Jag köper regelbundet en rad serietidningar, bland dem Rocky Magasin.

Rocky har tidigare getts ut i stort format, och möjligen är det det – att tidningen inte går ner i vanliga serietidningsställ i affärerna – som är en av orsakerna till att den nu har gjorts om i vanligt serietidningsformat. ”Nu med 84 sidor ” (mot tidigare 52) står det i reklamen, men det oförändrade lösnummerpriset, 59:90, skvallrar om att man nog i slutändan inte får så mycket mer för pengarna. Layouten är mycket luftig – Martin Kellermans huvudserie ”Rocky” får fyra serierutor per sida, och hans ”Kellermannen” en enda teckning per sida, i båda fallen med massor av ledig tryckyta runt omkring. Fast jag inser att ”Rocky” med sina knökfulla pratbubblor blir svår att läsa i allt för litet format. Exempel ges i urvalet ”Manges favoriter”.

På samma sätt gör man med Ellen Ekmans ”Lilla Berlin” och Lina Neidestams ”Zelda”.

Mer ekonomiskt utnyttjade är de sidor som rymmer Thomas Olssons ”Rogert” samt Stefan Thorgrens och Pelle Forsheds suveräna ”Stockholmsnatt”.

Perfekt bredd har veckans gästserie, Joakim Pirinens ”Dom fyra gullia juren”. Den är också vad gäller både teckningar och innehåll i en klass för sig.

Melodikrysset nummer 8 2015

Det var nästan bara svenskt i dagens melodikryss, och när vi undantagsvis hörde något på något annat språk, var det ”Don’t Know Why” med Norah Jones, som verkar vara en av Anders Eldemans egna favoritet. (Nå, också jag har något med henne i skivhyllorna.)

Fast på den klassiska sidan förekom det också musik med utländska rötter.

Dels fick vi höra ouvertyren ur Giuseppe Verdis opera ”Otello”, som i sin tur bygger på William Shakespeares pjäs ”Othello” – märk den lilla men inte minst i korsordssammanhang betydelsefulla skillnaden i stavning.

Dels fick vi höra Jussi Björling sjunga ”Guds lov i naturen”, komponerad av Ludwig van Beethoven.

Steget från Björling till Östen med resten och deras ”Grilla, grilla” kan synas långt, men jag tycker att också Östen & co och matlagning i naturen har sin charm.

Vi kan ju fortsätta med dem som i övrigt har deltagit i Melodifestivalen.

Martin Stenmarck, som 2005 deltog med ”Las Vegas”, hör väl inte till mina personliga favoriter, men betydligt värre har jag hört i de här tävlingarna. Fast i dag hörde vi den med Lennart Palm.

Den Bamse-hit som spelades i dag, ”Ut på äventyr”, har som förlaga ”Genom eld och vatten” med Sarek i Melodifestivalen 2003.

Fast ska vi hålla oss till sånt som barn gillar, vill jag för egen del framhålla ”Olyckans sång” med Ted Åström och Electric Banana Band.

Att Håkan Hellström ganska ofta förekommer i Melodikrysset, i dag med ”Äntligen på väg”, känns ganska självklart.

Men själv blir jag också glad när Eldeman spelar någon som man inte har hört på ett tag. Ett exempel ur dagens kryss: Brolle med ”Alla rosor har en tagg”.

Glad blir jag också, när Eldeman spelar riktiga schlager, sånger som slog.

Ett exempel från början av dagens kryss är Ulf Peder Olrogs ”Violen från Flen”.

Två andra gav Eldeman i form av en dubbelfråga. Som ljudillustrationer där spelades dels ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som jag själv helst minns med upphovsmannen, Thorstein Bergman, dels ”Gamla stan”, som Edvard Persson och Gideon Wahlberg gjorde i filmen ”Flickorna från Gamla stan”, 1934.

Då kommer vi också tämligen osökt över på den allra sista frågan i dag, den som illustrerades med ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, skriven av Karl Gerhard. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, och som jag tidigare har påpekat, går kritiken i den av oss gubbar inte heller av för hackor.

Melodikrysset nummer 4 2015

Jag har inte velat plåga läsarna med ytterligare rapporter om mitt hälsotillstånd, men den senaste veckan har faktiskt varit mycket plågsam. Jag har knappt klarat att gå, och det här blev ännu svårare att klara av, när jag – utan att få någon påtaglig hjälp – hade varit på Vårdcentralen och visat upp min onda fot. Gikt, som jag nyss har fått medicin mot, kunde det ju inte vara, och inte heller var det rosfeber, som läkaren också tog prov för.

Jag berättade själv att jag på väg hem från just Vårdcentralen i fredags föregående vecka hade halkat omkull i snömodden men blev inte skickad till Röntgen, men eftersom plågorna nu äntligen har lagt sig, tror jag faktiskt att jag kan ha fått någon skada i foten, som utlöste allt det här.

Hustrun har varit en vårdande och hjälpande ängel – handlat, lagat mat, diskat, gjort allt det som även jag normalt gör min andel av – och dottern, Kerstin, har lagat vardagsmiddagarna.

Tack! Tack vare hustrun och dottern tar jag nu nya tag ”Och går en stund (till) på jorden”, för att citera dagens första låt i Melodikrysset, signerad Ulf Lundell. Ni läser väl förresten hans blogg? Länk finns här intill.

Beatles’ ”All You Need Is Love” känns också passande att citera. Men jag har ju ingen att ropa ”Hey Jude” till.

Dagens kryss tyckte jag var lätt. Dansband är ju i och för sig inte mitt gebit, så inte heller ”Deja vu” signerad Thorleif Thorstensson från Thorleifs. Men ett f i slutet på namnet räckte för att jag skulle komma på det.

Från f till f: Betydligt mer förtrogen är jag med Rune Mobergs skapelse för radio och film Lilla Fridolf. En när det gäller könsroller och skämt mycket femtiotalistisk skapelse. En passant kan jag berätta, att när jag på sextiotalet hade skrivit en debattartikel mot biblar på sjukhus och i hotellrum, fick jag en skopa ovett från Rune i en ledare i Se, rubricerad ”Enn Kokk för mycket”.

Nå, jag hade ju heller inte väntat att Rune Moberg skulle spela Edgar Elgars ”Pomp And Circumstance” för mig.

Femtiotalet var ju annars en period, då åtminstone jag läste mycket Pär Rådström. Rådström var det också som skrev den svenska texten till ”Minns du den sommar”, som Gunnar Wiklund fick en hit med.

Pursvensk var Peter Himmelstrands ”Det börjar likna kärlek, banne mej”, som Claes-Göran Hederström kom femma med i Eurovision Song Contest 1968.

Så också Uno Svenningssons betydligt senare ”Vilken dag det kommer bli”.

Och, trots titeln, ”Touch Me”, med Weeping Willows.

För egen del tycker jag, annars en ivrig lyssnare till ”Dagens eko”, ekot, att det också är roligt, när Anders Eldeman slår broar till det förflutna.

Så jag tycker att det var roligt att i dag få höra ”Nu ska vi skörda linet i dag”, där det sökta ordet ur växtriket således skulle bli lin.

Och jag hyser en evig kärlek till gamla svenska schlager som ”Konvaljens avsked” – den inleder för övrigt Fritz Gustaf Sundelöfs ”Svenska schlager”, som kom ut på Prisma 1968. (Jag kom senare att samarbeta med Fritz Gustaf om en arbetarrörelsesångbok på samma förlag.) ”Konvaljens avsked” är förresten en svensk bostonvals från 1905 och blev en mycket känd och älskad schlager. I textens första rad finns, i lite annan form, det ord Eldeman sökte i dag, susar.

Ack om det blåste en ljuv susande mild sunnanvind där ute!