Korven får en ände

Ulf Lundkvists Assar är ju en korv, och korvar har ju inte bara en ände utan två. För kort tid sedan stod det SLUT i sista rutan på dagens strip, men så kom det ytterligare några.

Men på nyårsdagen anade man att det var definitivt slut på den här korven: En traktor sågs kvadda Nollberga, och åter igen stod det i den här serierutan SLUT.

Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter, där ”Assar” under senare tid har huserat ensam tillsammans med ”Medelålders plus”, berättar i dag (2 januari 2013) det vi befarade: Ulf Lundkvist har meddelat DN att han nu, efter 22 år, lägger av med att teckna ”Assar”.

Lundkvist lovar dock att varannan vecka leverera teckningar till DNs söndagsseriesida, den enda ljusglimten i den tidningens serievärld. Utöver Sven-Bertil Bernarps ”Medelårlders plus”, nu den enda serien på NoN-sidan, finns på vardagarna – på annat håll i DNs kulturdel – också Martin Kellermans ”Rocky”.

Det är allt i serieväg som landets största morgontidning bjuder sina läsare på.

Läsandets glädje

Jag lärde mig läsa vid mycket tidig ålder, när jag var tre år. Det var inte resultatet av någon drill från mina föräldrars sida. Det gick så till att jag, nyfiken som jag var, frågade om bokstäverna; den som framför allt råkade ut för mitt bokstavsfrågande var en vän till familjen, en man som ofta på kvällarna var hemma hos oss på Tabani – gården hette så – i den lilla kustbyn Juminda i Estland. Och plötsligt en kväll såg jag sammanhanget mellan bokstäverna, kunde lägga ihop dem till ord. Jag lärde mig således först läsa på estniska, vilket nog underlättade saken, eftersom estniskan skrivs på ett mycket ljudenligt sätt.

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.

Restaurera seriesidorna och vinn nya generationer läsare

Rocky, i det här fallet serietidningen, härbärgerar inte bara Martin Kellermans titelserie ”Rocky” utan också mycket annat – fortfarande för mycket recensioner och om spel, men bland serierna finns numera ett par permanenta inslag. värda att nämna.

Bland de besläktade – jag tänker då till exempel på attityden till sex – tillskotten finns Lina Neidestams ”Zelda”; roliga är också till exempel Zeldas ganska egoistiska uttolkningar av den feminism hon gärna och högljutt bekänner sig till.

Ännu mer, och vassare, samtidssatir hittar man i Pelle Forsheds (text) och Stefan Thungrens (bild) ”Stockholmsnatt”, som man, utöver i ”Rocky”, varje weekend hittar i Svenska Dagbladet.

Innehållet i flera av dagens serietidningar – Rocky är ett exempel – riktar sig över huvud taget inte till barn eller unga i de lägre tonåren. Den här typen av serietidningar görs för vuxna läsare, vana vid seriemediet sen barnsben. Och den här inriktningen är givetvis helt i sin ordning – det finns ju andra typer av serietidningar, med yngre åldrar som målgrupp.

I flera av de dagstidningar som fortfarande publicerar serier syns den här trenden också tydligt. Dagens Nyheter har på söndagarna visserligen kvar en barnserie, men resten av söndagsseriesidan, med Lise Myhres ”Nemi” som främsta exempel, riktar sig inte till barn och unga. På vardagarna innehåller DN numera bara tre serier, ingen av dem precis någon läsning för barn: Martin Kellermans ”Rocky”, Sven-Bertil Bärnarps ”Medelålders plus” och Ulf Lundkvists ”Assar”.

Samma tendens finns i Aftonbladet, som har reducerat sina dagliga serier till två: Lars Mortimers roliga variationer på ständigt samma tema, ”Hälge”, och så den inte bara för de yngre läsarna oläsliga danska serien ”Wumo”, signerad Wulff och Morgenthaler. Var sin dag i veckan förekommer, på annan plats i tidningen, ytterligare två vuxenserier, den redan nämnda ”Zelda” och så Charlie Christensens fortfarande uddiga ”Arne Anka”. Också Martin Kellermans ”Kellermannen” publiceras en gång i veckan i Aftonbladet, men den är ju ingen serie.

Jag gillar alla de nämnda serierna utom ”Wumo”, men jag är ändå missnöjd med både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Dels för att de har för få serier. Dels, och framför allt, för att de med sina serier i dag nästan bara vänder sig till den ingtellektuella och vuxna seriepublik jag själv är en del av.

Några lite mer folkliga skämtserier skulle inte skada, och vill man vänja människor att från barnsben vilja läsa tidningar, måste dessa också innehålla serier för yngre publik. Och både den och äldre seriefans som jag själv skulle med begär kasta oss över dagens strippar, om våra dags- och kvällstidningar också innehöll bra äventyursserier/fortsättningsserier.

Nanna Johansson, ett exempel på en framodlad svensk seriestil?

Jag har tidigare klagat på att Galago främst verkar uppmuntra ett slags serieskapande, som bryter mot de flesta regler som förr fanns för tecknade serier: de skulle ha en poäng, komisk eller dramaturgisk, och de skulle vara vara vältecknade – stilen kunde där naturligtvis variera beroende på typen av serie. Och på den senare punkten är det inte realism jag efterlyser – men även karikatyrstil och groteskerier ska ju göras med stil och finess, inte som försök av en tonåring som inte riktigt kan.

Det som slår mig är att så många av dagens nya svenska serier saknar nästan allt det här. De känns dessutom ofta mer privata än berättade för publik, och de saknar ofta också den för publik skapade berättelsens dramaturgi – de känns som ganska illa tecknade utsnitt ur verkligheten, utsnitt som inte förmår engagera den som inte själv är berörd.

När jag skrev om Galago nummer 4 2012, skrev jag inte om Nanna Johanssons ”Fyra år med moderat”, som har en del av de karaktäristika jag kritiserar ovan men som ändå har en del försonande poänger, framför allt kritiken av den moderate pojkvännen under alltför lång tid. Han förtjänar att få sina fiskar varma, men historien om hans beteende och värderingar ter sig mer som en exempelsamling än som en serie. Och den här serien är långt ifrån värst tecknad i den mening jag anger ovan, men jag irriterar mig på sådant som alltför korta armar, ungefär som det var ett barn som inte kan riktigt som har ansträngt sig duktigt men ändå inte riktigt lyckats.

Det som fick mig att återvända till Galago eller snarare Nanna Johansson var att jag strax därpå läste nummer 2 2012 av Pondus-utväxten Inrutat.

Inrutat är bara till mycket liten del en serietidning – till största delen består den av ”skämtteckningar”, vars humor man ska vara ganska speciellt beskaffad för att uppskatta. (Jag gör det inte.)

I det här numret hittade jag också ”Fulheten”, en sida med fyra cartoons av Nanna Johansson. Teckningarna är förvisso inte poänglösa om än grova, men också tecknarstilen stämmer väl med serietiteln ”Fulheten”.

Det bör tilläggas att Nanna Johansson inte är någon osäker nybörjare. Hon gick i Serieskolan i Malmö 2007-2009 – är det den som sprider den här tecknarstilen? – och har publicerat sig i en rad tidningar och tidskrifter, också gett ut några egna seriealbum.

Anneli Furmark gör senaste Galago värd att skaffa och läsa

Galago gör mig i dag oftare besviken än entusiastisk. Den här tidskriften var en gång spjutspetsen för ny svensk seriekonst, mycket kvalificerad sådan. I Galago nummer 4 2012 – nummer 109 räknat från starten – finns en påminnelse om hur nyskapande och experimentell Galago var förr: Joakim Pirinens variationer av en uppochnervänd prinsessa i pärlplatteteknik.

Ett av problemen med dagens Galago är att redaktionen har en fäbless för ganska amatöristiskt ritade serier. Till och med den vid det här laget ganska etablerade Malin Biller faller i sitt bidrag till det här numret in i den trallen. Kontrasten blir tydlig när man, som i det här numret, också publicerar en importerad serie, i det aktuella fallet Joe Saccos ”Anas historia” – men vi har sett ännu mer vältecknade amerikanska serier i Galago.

Fast det finns ett lysande undantag i det nyutkomna numret, Anneli Furmarks ”Grangärdesjukan”, fritt tecknad efter Ivar Lo-Johanssons roman ”Stockholmaren” – det som hon här har gjort serie av är avsnittet omj Ivar Los reaktion på den beundrade Dan Anderssons död.

Anneli Furmark lyckas göra Ivar Los historia till sin, i sin teknik, och hennes serie är verkligen vältecknad. I svart-vitt, en mörk färgskala som bara bryts av två röda rosor, inlagda i den sista stora, också den i övrigt svart-vita, bilden.

Skickligt!

Uppmuntran

Så här års blir det knappast ljust ute ens dagtid. När Kerstins barn, Viggo och Klara, har gått till skolan och jag är klar med mina morgonbestyr – rakning, duschning, medicinering – äter jag själv frukost. Kaffet som avslutar frukosten dricker jag i min fåtölj i vardagsrummet, med lampan bredvid tänd, så att jag ska se att läsa klart morgontidningarna.

Birgitta brukar börja med Dagens Nyheter; jag avslutar tidningsläsningen med DN. En debattartikellång insändare i stockholmsdelen, ”Från folkhem till gyllene getto. Sverige är på god väg att falla sönder” av Carl-Axel Backman pläderar, klokt och välformulerat, för Pet Albins folkhemsideal.

Lite hopp försöker Holmberg ingjuta i oss på Namn och Nytt:

I vargtimmen

Någon gång bortom nattmörkrets hemlighet
kommer ännu en gryning att gro.
Det är inget vi alldeles säkert vet
men med stöd av vår samlade erfarenhet
är det något vi gärna vill tro.

Men sen läser jag, strax nedanför på NoN-sidan, Ulf Lundkvists serie ”Assar”, som i dag inleds med en varningsskylt:

Undergången är nära.
Är du redo?

Jag söker tröst i en gammal sång, signerad Wolf Biermann:

Uppmuntran

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Tysk text och musik: Wolf Biermann (”Ermutigung”), 1968
Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
På skiva: Lena Granhagen: ”Lena Granhagen sjunger Theodorakis & Biermann” (Proprius PROP 7718, 1972).
Noter och en något annorlunda textvariant av Caj Lundgren finns i Wolf Biermnann: ”Taggtrådsharpan” (Pan Norstedts, 1971). Där har Caj Lundgren gjort ett urval ur och översatt två av Biermanns sångböcker, ”Die Drahtharfe”, 1965, och ”Mit Marx- und Engelszungen”, 1968.
På skiva sjöng Biermann först in den här sången på EPn ”4 neue Lieder”, 1969. Den fanns sedan också med på LPn ”aah-ja!” (CBS, 1972). Den finns med även på Biermanns dubbel-CD från 1999, ”Lieder vom Preussische Ikarus” (BMG, distribution Sony).

En mycket läsvärd vuxenserie gör sorti ur Nemi

Nemi har länge varit en av de intressantaste serietidningarna, och då tänker jag inte bara på dess titelserie, Lise Myhres ”Nemi”.

Serietidningen Nemi har framför allt blivit en arena för mycket vältecknade sago- och reality-serier, som liksom titelserien lockar en förhållandevis mogen publik. På det viset har den här serietidningen varit unik. Men nu håller den här sidan av tidningen på att tunnas ut.

”Alena” (Kim W Anderssons ”Puppy Love”) har försvunnit, och nu går Bill Willinghams och Mark Buckinghams suveräna sagoparafras ”Fabler” med Snövit och Rosenröd i huvudrollerna. samma öde till mötes. Den har inte slutat tecknas, men Nemis redaktion har räknat ut, att det skulle ta tidningen tio år att, bit för bit, publicera nästkommande avsnitt. Så vi uppmanas att i stället köpa album.

Det kommer nog många av oss att göra, men frågan är vad Nemis redaktion ska göra för att kompensera oss som älskar den här sortens serier. Kvar finns i dag Evan Darkins och Jill Thompsons fabelserie ”Hundvakt”, vars inledande avsnitt om en spökhund publiceras i det aktuella numret, 6 2012. Problemet är dock att den här seriens nivå ligger långt under den för ”Fabler”.

Melodikrysset nummer 43 2012

Jag är alltså tillbaka från Hjärt- och lungkliniken på Akademiska sjukhuset, försedd med en rad nya mediciner. Jag har tagit dem, men som varje lördagsmorgon är det Melodikrysset som gäller. Och där tror jag inte Waran hjälper, däremot en god natts vila.

Dagens kryss hade barntema, och vad jag förstod väntades barn kunna lösa det här krysset.

Fast hur den allra sista frågan passar in i den planen förstår jag inte riktigt. Vi hörde Lars Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, vars refräng fortsätter ”låt mig besjunga dig nu”. Jag brukar själv se ”Allsång på Skansen”, men gör dagens unga krysslösare det?

Också annat i krysset, urlätt för en taubeälskare som jag som har publicerat och kommenterat många av Evert Taubes texter här på bloggen – se Kulturspegeln, Sångtexter – är säkert inte lika lätt för de yngsta lyssnarna, ens om sångtiteln är ”Brevet från Lillan”. Men vi som kan vår Taube minns naturligtvis att brevet till Evert från hans dotter Ellinor börjar ”Pappa, kom hem”.

Helt utanför barnvisevärlden ligger ”Gärdebylåten”, som vi i dag hörde med Dalarnas spelmansförbund, men i det fallet kunde ju faktiskt frågan – vad det var för instrument vi hörde, fioler – besvaras också av unga lyssnare, som normalt aldrig hör på spelmansmusik från Dalarna.

Med tanke på de många unga lyssnarna var det ju knappast läge för att spela lundaspexvarianten ur Djingis Khan:

Ja, nu ska vi ut och härja,
supa och slåss och svärja,
bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord.
Med blod ska vi stäppen färga;
nu änteligen lär jag kunna dra nån riktig nytta av min Hermodskurs i mord.

Jag ska tillstå att jag med viss skepsis ser på den speciella musikgenre som har uppstått för ålderskategorin i gränslandet mellan barn och aningen längre komna tonåringar, den där musiken som vi får prov på i det radioprogram som sänds strax före Melodikrysset. Ett exempel från Melodikrysset i dag är ”Hotter Than Fire” med Eric Saade.

En annan tendens i barnvisematerial av i dag är den att göra om poplåtar med ny text. En populär seriefigur som Bamse, ursprungligen skapad av Rune Andréasson, vars ”Lille Rikard och hans katt” jag publicerade i Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör, har – vet jag genom barnbarnen – fått sig en rad kända hits tillägnade, vilket har skett genom att de har försetts med helt nya texter. Ett känt exempel var den bamsehit vi hörde i dag, ”Dunderhonung”, som har ”Sommartider” med Gyllene Tider som förlaga.

Markoolio arbetar ofta direkt med sikte på barn. Ett känt exempel var det vi hörde i dag, ”Svensk sommar, extra allt”.

Ytterligare en variant står Rädda Barnen för med den skiva, där kända artister sjunger texter skrivna av barn. Det exempel vi hörde i dag var Lena Ph med ”Vem om inte jag”.

Nå, dagens melodikryss innehöll också en rad låtar, som hör hemma i just barnvisetraditionen.

Till den räknar jag självfallet de två låtar som var signerade Alice Tegnér: ”Bä, bä, vita lamm” (efter engelsk förlaga) och så ”Mors lilla Olle”, där vi också skulle veta att han var ute och plockade bär.

Till klassikerna hör också Felix Körlings ”Nej, se det snöar”, den som skulle leda oss fram till att det snart är dags att börja ploga vägarna igen.

Men till klassikerna räknar jag vid det här laget även TV-programmen om Trazan Apansson och hans kompis Banarne, det vill säga Lasse Åberg och Klasse Möllberg. Lasse Åberg känner jag från en rad middagar hos landshövdingen i Uppsala – Lasse är liksom min hustru så kallad hedersupplänning – och min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) hade också en gång i världen en artikel om honom, hans samlarmani och politisk engagemang, i ett julnummer.

Övertygade sossar var också Astrid Lindgren och parhästen Georg Riedel, Lindgren trots sin pomperipossastrid med Gunnar Sträng; Riedel spelade på socialdemokratiska valturnéer. Tillsammans skrev de den älskade visan om Emils syster Ida, ”Idas sommarvisa” som i dag nästan har slagit ut ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningarna.

Av Astrid Lindgren var ytterligare en av dagens ljudillustrationer, ”Här kommer Pippi Långstrump”, men dess melodi skrevs av Jan Jahansson, också han en lysande musiker. Att Pippis apa heter herr Nilsson vet väl de flesta.

Riedel minns jag från valturnéer med Olof Palme, på nytt aktuell genom den långfilm som hade premiär tidigare i höstas. Men det är klart att jag själv ändå, eftersom jag ofta träffade Palme, minns hans röst från mötesarrangamang och dessutom har producerat en CD, en film och annat material till hans minne, har urlätt att identifiera hans röst.

Frågan är, åter igen, om den ungdomliga publik som förväntades kunna lösa krysset i dag, kände igen Olof Palmes röst. Fast omöjligt är det ju inte. Olof Palme var Sveriges mest kände politiker i modern tid, och vi har den här hösten, på grund av den nya filmen, åter hört hans röst i otaliga program i TV.

…men än har DN inte backat tillräckligt

Läsarprotesterna fick Dagens Nyheter att backa, åtminstone om söndagsserierna.

Men den som hoppades att reträtten också skulle genomföras på vardagarna hoppades förgäves: ingen återupprättad seriesida i sikte. Som tidigare två serier på Namn och Nytt-sidan – Ulf Lundkvists ”Assar” och Sven-Bertil Bernarps ”Medelålders Plus”, och så Martin Kellermans ”Rocky”, numera på sidan 2 i kulturdelen. Utmärkta serier alla tre, men ynkligt få i en så stor tidning som DN.

Som både mångårig DN-läsare och serieälskare kräver jag en återupprättad seriesida!

Finns det ingen i ansvarig ställning på DN som kan någonting om serier, ska jag bistå med några tips.

Marten Toonders ”Tom Puss” gick förr i åratal i DN och borde nu vara mogen för att återkomma. Publicera ”Tom Puss” i kronologisk ordning och från början, ungefär som kollegan Svenska Dagbladet nu gör med Tove Janssons ”Mumin”.

Liksom SvD behöver DN en äventyrsserie. Vore jag serieansvarig på DN, skulle jag åter börja publicera en DN-klassiker i den genren, Jan Lööfs ”Felix”. Jag kan tipsa om att Lööf håller på att färglägga sina gamla Felix-strips inför en samlad nyutgivning på Kartago.

På skämtseriefronten skulle DN kunna lägga beslag på Pertti Jaralas mycket märkliga ”Fingerpori”, ursprungligen gjord för Helsingin Sanomat, men den finns översatt till svenska och går i Serieparaden.

I samma serietidning hittar man också Kieran Meehans ”De professionella”, som skulle kunna bli en uppskattad ingrediens även på DNs seriesida (om det nu fanns någon).

Var så god! Råden är gratis.

Serieälskarna har fått DN att backa

Jag har tidigare skrivit ett par inlägg om massakern på serierna i Dagens Nyheter.

Av allt att döma har jag inte varit ensam om att protestera. I dagens söndagstidning finns åter en helsida serier. Och att det faktiskt handlar om en redaktionell reträtt vittnar dagens (7 oktober 2012) avsnitt av Sven-Bertil Bernarps ”Medelålders Plus” om.

Även Lise Myhres ”Nemi” och Arja Kajermos ”Tuula” är tillbaka på sina vanliga platser.

Och så finns där en intressant nykomling, Johan Wanloos ”Kapten Klara”. Den är väl främst ämnad för den yngre publiken, men vi 75-åriga serieälskare läser den också gärna – vi väntar med spänning på fortsättningen.