Svenskan bantar – men gör också ett ansiktslyft

Jag är inte särskilt upphetsad över nedbantningen av Svenska Dagbladet från tidigare tre till nu två tidningsdelar. Den särskilda näringslivsdelen, som också innehåller sporten, kunde jag för min del också avstå från.

Jag grundlade mina tidningsvanor under den tid, då dagstidningar regelmässigt bestod av en enda del. Vitsen med flera delar är väl främst att delar av samma familj ska kunna läsa var sin tidningsdel och sen byta med varann, men i vår familj, som prenumererar på tre morgontidningar, finns inte just det problemet.

Det första i nya Svenskan som får mig att hicka till visar sig dock vara ett skrämskott. Inte så att jag ogillar Niklas Erikssons – jag känner tidigare till honom som skapare av ”Carpe Diem” – ”#Sverige”. Tvärt om är det kul att se en serie sticka ut politiskt. Men när jag i söndagstidningen fann att den hade trängt ut ”Baby Blues” och trodde detta gällde beständigt, blev jag besviken, inte bara för att jag hade hoppats att Svenskan skulle bryta stockholmstidningstrenden och få ytterligare en daglig serie. Men sen blev jag lugnad: ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott går övriga dagar. Jo, det är en familjeserie med mycket traditionella amerikanska könsroller, men den innehåller mängder av träffsäker vardagskomik.

För övrigt borde Svenskan ange serieskaparnas namn ovanför stripparna.

Tidningens nya huvuddel är hyggligt uppdelad i avdelningar som Ledare, Brännpunkt, Nyheter och Världen – om något, och i så fall vad, sorteras bort från papperstidningen till webben får väl tiden utvisa. Själv vill jag ha allting tryckt i papperstidningen.

En redigeringsmiss noterar jag som gammal tidningsmakare. Dödsrunorna, som många berörda klipper ut, börjar ofta nederst i en spalt och fortsätter överst i en intilliggande.

En del sån här textredigering med tratt kan man också se på kultursidorna, vars öde särskilt intresserar mig. Själv tycker jag inte att kultursidorna ännu har funnit sin ideala form.

Generellt vill jag som läsare ha mer av recensioner av böcker, teater, musik, konst, film et cetera. Detta betyder också, att jag – speciellt i söndagstidningens särskilda kulturbilaga – reagerar mot alltför långa och uppblåsta essäer. Också de monumentalt tilltagna neddragen i kulturbilagan förefaller mig slösaktiga, inte minst när det gäller en tidning som är piskad att spara.

Sammanfattningsvis: Som mina läsare förstår, finns det knappast något jag är enig om med Svenskans ledarsida, men det hindrar inte, att jag önskar att tidningen ska överleva – det behövs flera röster på den stockholmska tidningsmarknaden. Och kan en moderat tidning bjuda mig som läsare på korrekta och allsidiga nyheter, bra serier och ett läsvärt kulturmaterial, är jag för egen del gärna beredd att fortsätta prenumerera.

Det är förbannat mycket snö i sommarlandet

Vi brukar alltid flytta ut till sommarhuset i Öregrund i veckan före påsk. Av flera skäl passade det oss bäst att göra det söndagen före påsk, och eftersom vi hade födelsedagskalas för barnbarnen Klara och Ella i lördags, packade vi dess förinnan, för min del i huvudsak i fredags.

Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.

Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.

Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.

Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.

Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.

Livsstilsmagazin om planekonomi

Galago kallar sig numera för Sveriges enda livsstilsmagazin om planekonmi, och vänsterkroken är det inget fel på; jag citerar ur en dödsannons med en fyrklöver i stället för ett kors överst:

Centerpartiet
(född Bondeförbundet)

* I deember 1910
+ I februari 2011

har idag insomnat efter en
tids idédebatt. Centerpartiet
efterlämnar sig tiotusentals
otydliga politiker.

Annie Lööf förekommer även i Henrik Bomanders ”Tillfällig lösning”, en serie om hur det är att jobba på ett bemanningsföretag. Det här är en serie som jag i hög grad sympatiserar med, politiskt vill säga – men den lider, som så många andra serier i dagens Galago, av att mer vara ett illustrerat debattinlägg än en serie.

Serier har, när de är som bäst, genrens speciella balans mellan bilder och ord, i det senare fallet bara nödvändiga sådana, och handlingen bör helst ha en tydlig slutpoäng.

Och serierna i Galago bryter nästan generellt mot det här.

Den ganska rutinerade Malin Billers ”Mönster” är en självanalys, mest i ord (med lite illustrationer, ofta av ansiktsuttryck, till).

Karolina Bångs ”Bestäm din egen ålder” är ett illustrerat debattinlägg.

Intressantare gestaltad är Pontus Lundkvists ”Utanförskapet”, och jag gillar också dess påhopp på Fredrik Reinfeldt, men jag tycker faktiskt att det väl fantasifulla groteskeriet i den här serien förtar effekten.

Då gillar jag, som serie, bättre Daniela Wilks’ episka ”Pappan som sparade för mycket”

Annat i det här numret av Galago (nummer 1 2013) lever främst genom sitt konstnärliga uttryck.

Lisa Ewalds ”Hej tjejor” består av en serie cartoons snarare än serier, montage lite i Jan Stenmarks anda, men egensinnigare.

Anna Ehrlemarks ”Överflöd” bestrår bara av uttrycksfulla svart-vita bilder utan ord.

Och så medvekar en av de gamla galagomästarna, John Andersson, med ”Loire Chablis 3”, som kunde ingå i kursplanerna både för blivande psykoanalytiker och blivande konsthistoriker.

* * *

Det är ju utmärkt att Galago finns som kanal för annorlunda serier, också politiska serier, även om man där också hittar en hel del som inte riktigt håller måttet.

Till exempel Sara Granér, som medverkar i det här numret, har ju hittat vägen från Galago till en mycket stor tidning, Aftonbladet – men det är på Aftonbladets kultursidor, inte tidningens seriesida, hennes ganska textberoende samtidskommentarer går.

Tendensen i dagspressen i dag är ju att antalet publicerade serier blir färre och färre.

När publicerade Galago sist comic strips av någon ny serieskapare, som den här vägen kunde bli upptäckt av någon av de stora drakarna? När såg man i Galago sist en ny och originell svensk äventyrsserie, lämplig att också publicera som fortsättningsserie i lite större format i någon söndagstidning?

Om svårt trendberoende unga stockholmare

Stefan Thungrens (text) och Pelle Forsheds (bild) serie ”Stockholmsnatt” är ett av skälen till att envisas med att fortsätta läsa Svenska Dagbladet. Den här serien, till formen en kvadrat med i allmänhet en större teckning till vänster och två mindre till höger, dissekerar satiriskt men faktiskt inte våldsamt överdrivet aktuella trender bland yngre stockholmare.

När den först började publiceras, rörde den sig bland kids, men nu har de agerande nått åtminstone trettioårsåldern, ibland också trettioårskrisen. De har bildat familj och hunnit skaffa egna barn, vilket hindrar dem från att leva samma uteliv som förr, men deras främsta strävan är fortfarande att ligga i frontlinjen när det gäller det senaste nya. Till det skämmigaste de därför kan ta sig till är att tvingas köpa en platta som andra redan har.

Med aningen stigande ålder har de nu också börjat köpa årgångsviner som det är någonting med, beställningsvaror. Men fortfarande gäller det att ha rätt kläder och rätt frisyr. Och mycket surdegsbröd och italiensk olivolja blir det. På somrarna blir det Ship to Sandhamn, inte to Gaza.

Politiskt då? Sjuttiotalets paroll ”Det är rätt att göra uppror” har bytts ut mot ”Det är rätt att göra upprop”. Så jag gissar att ganska många av trendnissarna i den här serien hör till den grupp som gör Miljöpartiet till ett så stort parti i hjärtat av huvudstaden. Cyklar och dinkel stärker den teorin.

Men när de går på loppisar gör de det knappast av ekonomiska skäl – annat i deras livsstil känns säkert mycket utmanande för till exempel den växande gruppen arbetslösa – så fasen vet om inte mycket av den här satiren också utmanar åtskilliga av Svenska Dagbladets kärnläsare i politisk mening.

Forshed och Thungren är två mycket skarpsynta iakttagare av samtidsverkligheten; deras seriesatir har inte karaktären av hammarslag, men den träffar ändå huvudet på spiken. Lästa så här i ett sträck blir deras uddiga samtidsiakttagelser ibland lite för mycket på en gång, men utspridda en gång i veckan i Svenskan fungerar de utmärkt, och även återgivna i bokform kan de ju av en normal läsare utan recensionsplikter avnjutas bit för bit.

Så köp gärna ”Stockholmsnatt 3” (Kartago, 2013).

Besök i Vilda västern

Några av er som har kommit i kontakt med den här bloggen och läst det jag har skrivit om litteratur, film och musik kanske tror att jag bara intresserar mig för kvalitativt högstående kulturyttringar. Men så är det inte. Jag har alltid också haft en dragning till det man brukar kalla populärkultur. Det syns väl tydligast när jag skriver om fenomen som Melodikrysset och Melodifestivalen.

Men jag har alltid också dragits till till exempel schablonartade deckare i bokform, kriminalare i TV och annat som just har schabloner som uttryckssätt. Tecknade serier läser jag nästan urskillningslöst.

I eftermiddags fördrev jag en dryg timme med att i TV se ”Cimarron Strip: Sound of a Dream”, en amerikansk västernfilm från 1968. Den är nummer 19 i en serie om 23, och även om den är hyggligt välgjord i sin genre, finns det ju knappast någon anledning för en gammal cineast att recensera den i vanlig mening.

Många av de förväntade schablonerna – det är ju delvis just för dem man ser filmer som den här – finns där förstås: maktkamp, attraktion mellan pojke-flicka, boskapsstjälande indianer, en saloon dit man inte går för att hålla sig nykter, en avgörande pistolduell. Och lite överraskande är den ändå i det att den upproriske sergeant som vi först tror är hjälten med moralen visar sig vara något annat.

Men sen slås jag också av att styrkan, manifesterad i publiksiffror, hos åtminstone de hyggligt välgjorda filmerna i den här genren och likande genrer är att de lockar stor publik genom att ha en tydlig och begriplig handling.

Det senare saknar jag hos många av de TV-deckare som produceras i dag, också här i Sverige.

FiB/Kulturfront, Vi Läser och Vi. Och om värdet av papperstidningar

Jag är ohjälpligt och för evigt ett tidningsfreak.

I dagens Aftonbladet (30 januari 2012) finns en helsida med följande budskap:

”Nu är Aftonbladet större än någonsin
Nytt rekord: 2 858 000 svenskar läser oss varje dag”

Nå ja. Pappersupplagan är mer beskedlig, över tid minskande. Och det är ett Aftonblad, tryckt på papper, jag går och köper varje dag året om.

Morgontidningarna prenumererar vi på, tre stycken: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. En stor del av mina pensionärsförmiddagar, före, under och efter frukost, går åt till att läsa de här tidningarna. Naturligtvis inte allt i dem, men fortfarande mycket kultur. Mindre politik än förr – ledarartiklarna är ofta förutsägbara, och dessutom minskar det faktum att nästan samtliga partier flockas i mitten kraftigt mitt intresse av att ta del av den så kallade debatten. Tecknade serier läser jag också gärna, men dem har ju allt fler tidningar dragit ner på, i något fall också slutat med. Det sista gäller Expressen, och det är ett av huvudskälen till att jag nästan helt har slutat köpa den tidningen.

Jag är också svårt beroende av seriösa veckotidningar, men kombinationen av ökade distributionskostnader och minskade upplagor har bidragit till att utplåna gamla tiders veckovis utkommande familjetidningar, i alla fall sådana med kvalitativt innehåll.

Gamla Folket i Bild, som i yngre år stod mitt hjärta närmast, har återuppstått som FiB/Kulturfront, men är inte bara i fråga om utgivningstätheten, nu en gång i månaden, mycket olik den tidning den ville ta upp manteln efter.

En viss satirisk ådra, vass till och med, finns där fortfarande: På omslaget till nummer 1 2013 häcklar Robert Nyberg en oljedrypande Czrl Bildt, och på omslagets baksida finns en hårtslående arbetslöshetsteckning av Hans Lindström. Med anledning av Karnevals 2012 utgivna urval av Robert Nyberg-teckningar, ”Guldfeber”, får vi oss för övrigt två hela uppslag Nyberg-teckningar till livs inne i tidningen.

Och det är inte tu tal om att artiklarna om behandlingshem för romska tjejer och om klimatmötet i Doha, intervjun med en kurd i Sverige och så vidare är angelägna – men jag skulle så gärna också vilja se familjetidningsblandningen av bra noveller, resereportage, serier av olika slag, barnsidor, konsumentupplysning och annat som präglade gamla Folket i Bild.

Noveller och lyrik borde man väl hitta åtminstone i en tidning som Vi Läser, en avläggare till KFs Vi.

Men tji noveller och dikter där också. Däremot en uppsjö av kortrecensioner av skönlitterära böcker. Som korta guider är de funktionella; många av dem är också välskrivna. Men för mig som läser långa, analyserande recensioner av motsvarande böcker – och många andra – i fyra dagligen utkommande tidningar, blir det här bara en komplettering, i allra bästa fall med ytterligare en infallsvinkel.

Den här tidningen lever på sina författarintervjuer och författarporträtt – men visst känns det snopet att inte få ett stycke prosa eller några dikter som fördjupning.

Bland artiklarna i nummer 1 2013 blev jag särskilt intresserad av den om och med Barbro Lindgren och så Per Svenssons artikel om nazistiska författare i Sverige.

En av dem han nämner, Sigrid Gillner, skrev jag om och hade en smula kontakt med under tidigt 1960-tal, då jag var redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas. Gillner, under en period socialdemokratisk riksdagsledamot, hade en gång i världen varit aktiv i den förening, Laboremus i Uppslaa, som jag i början av sextiotalet var aktiv i, bland annat ordförande i.

Också i det här fallet skulle jag ha tyckt att det hade blivit intressantare, om Per Svensson inte bara hade gett en översikt om något som vi , kanske medvetet, har förträngt, men jag skulle kunna tänka mig att det hade blivit en mycket intressantare artikel, om Svensson hade koncentrerat sig på att göra ett porträtt av Gillner eller varför inte av Annie Åkerhielm.

Årets andra nummer av Vi (2 2013) har också anlänt – det är ju strax februari, och gamla kära Vi, en gång i världen veckotidning, är numera månadstidning.

Jag läser på Aftonbladets kultursida att Vi numera visar svarta i stället för röda siffror, och gott så – även som månadstidskrift är Vi Sveriges kanske bästa.

Den är, till exempel jämfört med FiB/Kulturfront, suveränt layoutad , har en dräkt som lockar läsaren. Men också detta har sina avigsidor: De stora snygga bilderna och inte minst de genomgående mycket korta texterna lämnar ju inte mycket utrymme för just läsning.

Också Vi satsar på personporträtt/personintervjuer – i det här numret av/med Alex Schulman, och i de här fallet kompletteras de medellånga recensionerna av en längre artikel om Primo Levi, signerad Ingemar Unge.

Men skönlitterärt material i original hittar man aldrig i Vi.

Ett slags tecknad serie har Vi också, dock inte för barn: Sara Granérs ”Tidens tecken”.

Vi har ändå, trots månadsutgivningen, lite av veckotidningskänsla: både seriösa artiklar (till och med om politik: intervjun med vänsterledaren Jonas Sjöstedt och Lars Westmans artikel om den spanska krisen) och flams som ändå väcker intresse (Elisabeth Olsson Wallins porträtt av sångstjärnor och deras föräldrar).

Men sammanfattningsvis: Är det i dag omöjligt att ge ut en seriös veckotidning, samtidigt med humor, med bra litterärt material, serier för olika åldrar och kategorier, en tidning som både ser samhället vi lever i som det är och granskar världen utanför våra gränser? En tidning som både publicerar matrecept och låter människor som verkligen har något att säga komma till tals?

Felix, nu i fyrfärg

Jag har en gång i världen publixerat Jan Lööfs serie ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var dess chefredaktör och, under min tid, gjorde om den till en korsning av politiskt magasin och gamla Folket i Bild.

I äventyrsseriegenren är Jan Lööf ett geni. För en dansk byrå tecknade han ”Felix”, som bland annat gick i Dagens Nyheter.

Hans ”Felix och tidsmaskinen”, som också gick i AiP, har tidigare utgivits i albumform, dels separat 1974, dels i samlingsvolymen ”Jan Lööfs serier. volym ett”, 2008.

Om den senare utgåvan har jag skrivit utförligt – se ovan under Kulturspegeln, Serier.

När den nu har utkommit på nytt (Kartago, 2012), behöver jag därför inte relatera innehållet i det här avsnittet, där Felix och professor Propp med hjälp av den senares tidsmaskin och roboten Robert upplever häpnadsväckande äventyr dels på Rhodos, 500 år före Kristus, dels hämtar hem en skräcködla och en vildman från mesozoisk tid – de här två visar sedan professorn, med vådliga följder, upp på cirkus.

När jag nu läser om det här avsnittet, känns det ändå i ett väsentligt avseende helt nytt: i den nya utgåvan av ”Felix och tidsmaskinen” har nämligen Jan Lööf med bistånd av Alf Steinsvik färglagt det här Felix-avsnittet – både det och övriga avsnitt av Felix gjordes ursprungligen i svart-vitt.

Resultatet är läckert. Att färgläggningen har lyckats så väl torde bero på att Jan Lööfs ursprungliga svart-vita teckningar har så pass många rena och åtskilda fält, att de låter sig färgläggas. Lööf har också sett till att även den här vägen markera karaktäristiska detaljer: sålunda är den högkulliga hatt Felix bar i de första avsnitten röd, vilket vi gamla felixfans inte hade en aning om.

Jag vill varmt rekommendera den här färglagda nyutgåvan av ”Felix”. Och Jan Lööf säger själv, att det här bara är början – det finns material för nio album till.

Så vitt jag vet, går ännu inte den nya färglagda versionen av Felix i någon dagstidning, men den borde även där kunna bli en succé. I sin ursprungliga svart-vita gestaltning gick Felix en gång i världen i Dagens Nyheter, som dock nyligen har avskaffat sin seriesida på vardagarna. Men skulle seriesidan återuppstå, har vi här en given kandidat. Annars skulle ju Svenska Dagbladet kunna sno den. Eller varför inte Aftonbladet, då kanske som söndagsserie i lite större format.

Trenters ”Färjkarlen” som serie

Jag är deckarläsare men en ganska kräsen och selektiv sådan. En gång i världen upptäckte jag Stieg Trenter som en spänningsförfattare som hade det där lilla extra. Hans intriger fångade ens intresse, och så fanns där som återkommande ingredienser kärleksfullt skildrade stockholmsmiljöer och så beskrivningar av mat och dryck som fick det att vattnas i munnen.

Allt det här fanns också i Trenters deckare från 1961, ”Färjkarlen” (Bonniers). Dessutom hade bokens intrig sin utgångspunkt i något då mycket aktuellt, bärgningen av regalskeppet Vasa, som vi som inte fanns på plats också kunde följa genom rapporteringen i TV.

Trenter leker med tanken att en av dykarna i vraket hittar en skattkista och lyckas smussla undan den, fortfarande på havsbottnen, för att vid någon senare mer lämplig tidpunkt kunna återvända och själv lägga rabarber på den och dess innehåll.

Två år senare, i april 1961, är en ung dam, Kerstin Ahlmark, på sjukbesök hos en kollega, som bor på djurgårdssidan. När hon nästan är framme vid färjan, ser hon tre personer: en man och en kvinna som stöttar en tredje som möjligen är sjuk eller kraftigt berusad – de försvinner i en parkerad bil.

Själv går hon ombord på en färja, som just är på väg ut. Den är helt tom på övriga passagerare och byter plötsligt kurs – uppenbart är den inte på väg mot Slussen. Hon börjar söka efter personal men finner också styrhytten tom. När hon förvirrat letar vidare, dyker det plötsligt upp någon bakom henne och söver henne. Med tungt huvud och ännu mer förvirrad vaknar hon upp hemma i sängen. Håller hon också på att bli sjuk? Var alltsammans en feberdröm?

Men sen ser hon i tidningen en bild på den fulle eller sjuke. Han har hittats död, överkörd.

Den här inledningen har Jakob Nilsson lyckats tämligen väl med i sin serieversion av ”Färjkarlen” (Kartago, 2012).

Också huvuddragen i den övriga, ganska komplicerade historien, som jag inte ska återberätta i detalj, återges korrekt men kanske inte lika spännande av Nilsson. Den där ursprungliga bokspänningen vill inte riktigt infinna sig ens när Harry Friberg, efter det att även han har inträtt i handlingen, råkar illa ut: blir närapå dränkt vid ett tillfälle, sövs ner vid ett annat. Men innan dramat är över åker de skyldiga fast, och man förstår deras roll och motiv i den här historien. Vesper Jonsson, Harrys vän vid polisen, dyker upp i rätt ögonblick och sätter fast de skyldiga.

Vesper Jonsson förekommer relativt sparsamt i den här historien, men Jakob Nilsson missar förstås inte de tillfällen som ges att skildra hans fäbless för god mat och dryck – också några stockholmskrogar förekommer i handlingen.

Över huvud taget har Jakob Nilsson öga för de stockholmsmiljöer Trenter har skildrat med sådan kärlek. Här måste Nilsson ha använt sig av fotografier som förlagor – skildrar man Stockholm i början av 1960-talet, får där ju inte förekomma några modernistiska felsteg.

Nilsson är en utmärkt tecknare, som månar om detaljerna – i stilen påminner han ganska mycket om Hergé, Tintins skapare, vilket är menat som beröm. Dock är han inte riktigt lika bra på action.

En blandad vintervecka

En del av er kanske tror att min tillvaro bara består av sådant som läsning och musiklyssning. Men vi är just nu i slutet av en vintervecka, som har innehållit många olika saker.

På trettondagen var vi som vanligt bjudna på trettondagsmottagning hos landshövdingen – numera är det Peter Egardt som är landshövding här i Uppsala.

De som bjuds är inte precis någon exklusiv krets, så det var stor trängsel och köbildning i de båda rum där vi skulle hänga av oss kläderna. När vi hade hälsat på landshövdingeparet, vimlade vi runt bland alla människor – bland dem fanns också en rad partivänner (s) från olika delar av länet – och så bjöds det på ett glas vin och lite plockmat. Ett och annat seriöst samtal hinner man också med under en sån här tillställning, men eftersom våra samtalsparter inte är tillfrågade, avstår jag från referat.

Den 17 januari är det vår bröllopsdag. När vi till slut gifte oss 1986, hade vi i själva verket bott ihop sen 1964, så när vi, för övrigt efter ett sammanträde med Socialdemokraternas VU, på hemvägen slank in och genonmgick en kort borgerlig vigselceremoni, uppvaktades vi vid hemkomsten med pizzamiddag av vår dotter Kerstin.Det var bara våra barn som hade fått veta i förväg, att vi skulle gifta oss.

Men det har ändå blivit tradition att fira just bröllopsdagen, så jag var förstås i väg till vår lokala blomsterhandel och köpte en bukett till Birgitta. Sen åkte jag ner på stan i förväg: klippte mig, gick på Apoteket och köpte en bunt seriealbum på Akademibokhandeln/Lundeq.

Birgitta hade valt restaurang för årets bröllopsmiddag, och det blev gamla kära Domtrappkällaren, i dag ett betydligt flottare ställe än när vi en gång i världen kom till stan som studenter. Jag hade lovat bjuda, dagen till ära.

Jag startade med att bjuda på var sin dry martini.

Sen valde vi mat gemensamt:

Till förrätt halstrad pilgrimsmussla med rostat majsbröd, sötpotatis, lingonchutney och brynt smör. Var sitt litet glas vitt vin till det.

Till huvudrätt helstekt renytterfilé med potatiskaka, blomkål, honungsbakade tomater, torkad väddöskinka och havtornssky. Till det ett gott rödvin.

Och så avslutade vi med var sin irish coffee.

I dag var vi på begravning. Men det är en separat historia, och den ska jag skriva en separat text om.

En berättelse om Engelsfors i Utopi

Det kan vara dags att på nytt ta pulsen på den fyra gånger per år utkommande tidskriften Utopi, som innehåller nytecknade svenska serier. Dessa skiljer sig ganska markant från dem man hittar i Galago: det rör sig om äventyrsserier i vid mening, och de är ambitiöst tecknade, vilket senare inte är liktydigt med att de alltid är vältecknade. Men de odlar inte den amatöristiska stil som präglar mycket av det som publiceras i Galago.

Ganska många av serierna i Utopi nummer 8 2012 vetter åt det bisarra, vilket inte gör mig entusiastisk. Inte heller är jag förtjust i drogernas roll i redaktören Fabian Göransons och Jan Bieleckis ”Titus Pax”, för att ta några av de hos mig domineande reaktionerna på innehållet i det aktuellta numret.

Men det här numret av Utopi rymmer en serie som obetingat väcker mitt intresse, en sereinovell tecknad av Kim W Andersson, vars ”Alena” och ”Love Hurts” vi har läst i Nemi.

Kim W Andersson sitter också i redaktionen för Utopi, och i det senaste numret presenteras hans samarbete med författarparet Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. De senare har utkommit med två mycket uppmärksammade böcker i fantasygenren, ”Cirkeln” och ”Eld”, och en tredje del är på väg – läs mer om dem och böckerna genom att gå in på Rabén & Sjögrens hemsida – men det visar sig nu att de i samarbete med tre olika serietecknare, förutom Kim W Andersson även Karl Johnsson och Lina Neidestam, under 2013 kommer att ge ut ”Berättelser från Engelsfors” i form av ett serieabum; böckernas handling tilldrar sig på bruksorten Engelsfors.

I Utopi får vi ett smakprov, serienovellen ”Tornet”, där Kim W Andersson har stått för tecknandet: Sexuell attraktion och mänsklig medkänsla, som bemäktigar sig en ung kille, som har upptagits i den magiska cirkeln, leder utan misskund till döden.

Det ska bli intressant att se hur de andra två tecknarna tacklar personerna, miljöerna och historierna i Engelsfors-trilogin.