Polisdeckare i stockholmsmiljö

När Ordfront, efter förlusten av Henning Mankell, sökte en ny, gärna storsäljande deckarförfattare, fäste förlaget stora förhoppningar på Carin Gerhardsen, som genast kontrakterades för flera böcker.

Vi har de böcker som har getts ut i hennes ”Hammarbyserien”, men jag har först nu kommit att läsa en av dem, närmare bestämt den tredje i raden, ”Vyssan lull” (2010).

I många avseenden påminner den här boken om andra polisdeckare: Som i Ed McBains 87e-deckare och Mankells serie med adress Ystad möter vi ett poliskollektiv, dock med en av karaktärerna – i Gerhardsens fall kriminalkomissarie Conny Sjöberg – i ett slags huvudroll. Inte heller är uppläggningen unik i så måtto att man inte bara får möta de här poliserna i deras yrkesroll. Här som i andra liknande böcker får vi ta del av de agerande polisernas privatliv och inbördes relationer – här förekommer till och med, inom poliskollektivet, ett sexuellt övergrepp mot en av de kvinnliga poliserna. Ändå tycker jag inte att jag kommer de här poliserna, verksamma på Stockholms Söder, riktigt nära.

Det här kan ju å andra sidan bero på att jag möter dem först i tredje boken om dem och att författaren förutsätter, att jag redan ska veta en massa saker om dem. Värre är det att jag läser de första 150 sidorna med viss distraktion, detta sagt trots att boken i sin första del innehåller ett bestialiskt mord på två små barn och deras filippinska mor.

Men sedan händer något med boken: den blir bitvis mycket spännande och får en dramatisk, ja våldsam upplösning. På bästa deckarmaner skruvar Gerhardsen också upp handlingen ytterligare ett varv. Det som ser ut som ett tänkbart motiv har visserligen med bokens dramatiska händelser att göra, men den verklige gärningsmannen blir synlig för polisen så väl som läsarna först i slutet av boken.

Berättartekniskt utnyttjar Gerhardsen tidigare i deckare brukade knep: den rullande handlingen avbryts av förbiflimrande bilder, vars innebörd och karaktärer först så småningom görs tydliga för läsaren. Ett plus vill jag ge Gerhardsen och hennes ”Vyssan lull” för den Ross Macdonald-artade intrigen, där händelser i det förflutna för evigt har präglat de agerande och sätter räckan av blodig hämnd i rullning. Den psykologiska trovärdigheten hos den här boken ökar också av att dess mördare delvis agerar utifrån ofullständig information.

Dock tycker jag att Gerhardsen i ett stycke, som inte rör huvudhandlingen, går mycket för långt. Hon analyserar också Conny Sjöbergs beteende i ljuset av vad som kommer fram om hans bakgrund. Och det här spåret med den rödhåriga älskarinnan och bilden från barndomen av hans (bokstavligen) brinnande storasyster hade vi gott kunnat vara utan – boken hade blivit bättre på det viset.

Kapten Hillman i en dunkel filmatisering

Folke Mellvigs (1913-1994) Kapten Hillman kom jag först i kontakt med under 1950-talet genom att lyssna på radiodramatiseringar.

Mellvigs ”Damen i svart” kom ut som detektivroman först 1959, men hade då redan 1958 hunnit bli film i regi av Arne Mattsson; med filmmanuset fick Mellvig hjälp av Lars Widding. Jag har sett filmversionen flera gånger, nu senast i dag i TV.

Trots att jag har sett filmen flera gånger, har jag varje gång – även nu – haft svårt att fatta alla detaljerna i storyn och att kunna placera alla rollkaraktärerna. Och eftersom jag är en ganska välsorterad filmtittare, antar jag att ansvaret för detta inte ligger bara hos mig. ”Damen i svart” är en i flera avseenden dunkel filmhistoria, vilket ytterligare markeras geom att den är filmad i svart-vitt. ”Damen i svart”, i och för sig snyggt fotograferad av Sven Nykvist, leker med de skrämseleffekter en handling, delvis förlagd i mörker, inbjuder till, men handlingen blir därför bitvis också svår att uppfatta, åtminstone i TV-format. Annat, som när kameran överdrivet tydligt får stanna vid ett ansikte eller en gest, är sannolikt regissörens, Arne Mattssons, fel. Mattsson har utan tvekan också ansvaret för att skådespelarna så ofta – med dagens mått komiskt ofta – ses tända eller röka en cigarrett. En skenande häst, detaljer som ljudet av en gång på gång ylande hund, en mystisk bifigur och illusionen att det finns ett spöke, Svarta damen, är väl alla tänkta att förtäta spänningen, men jag blir dess värre aldrig rädd.

Då funkar den andra ingrediensen, också den inlånad från Hitchcock, komiken, bättre. För den står till största delen kapten Hillmans assistent Freddy (Nils Hallberg), som slår sina lovar kring skulptrismodellen Sonja Svensson, spelad av en ung Lena Granhagen.

Freddy är assistent åt privatdeckarparet John och Kajsa Hillman, spelade av Karl-Arne Holmsten och Annalisa Ericson. Paret Hillman åker på semester till Holmfors bruk, detta trots att det brev frun där, Inger von Schilden (Anita Björk), har sänt till Kajsa aldrig kom fram. Det visar sig att den som skulle posta brevet, sekreterare åt Ingers man Christian (Sven Lindberg) mystiskt har försvunnit – en bit in handlingen hittas hon död i bruksån.

Det här bruket har av allt att döma ekonomiska bekymmer, dessutom flera arvtagare, vilket ju ofta är ingredienser i deckargåtor. Jag har hittat hela storyn, skildrad på ett begripligt sätt i Svensk filmdatabas, men eftersom det, trots att jag har sett filmen flera gånger, inte har varit så lätt för mig att uppfatta handlingens logik i alla dess detaljer, väljer jag att inte här ge er den kompletta historien. Men några ingredienser vill jag nämna: Kvinnan i huset dras till bruksingenjören, spelad av Lennart Lindberg – det finns alltså både ett svartsjukedrama och en kamp om vem som ska ärva bruket med i filmens handling. Ekonomiska intressen i bruket har också skulptrisen Aina Engström (Sif Ruud), syster till bruksdisponentens förra men nu döda hustru, samt bruksdisponentens syster Cecilia (speald av Isa Quensel). Bruksdisponenten försvinner – också han mördad? – och så hittar man även skulptrisen, systern till hans förra hustru, tagen av daga.

Nyckeln till alltihop finns bland den drunknade sekreterarens efterlämnade saker: en postförskottsavi från ett apotek, där medddelandet från apoteket visar att det på Holmfors pågår en mordkomplott med arsenik som medel.

Och sen, vid en upplösningsscen med viss dramatik, visar det sig att herren till Holmfors faktiskt fortfarande själv lever och tillsammans med sin syster slåss för familjekärnans ekonomiska intressen…

Dramatiskt således på slutet, bland annat med hjälp av en lönngång – men för att det ska bli lite spännande, skiljs de nu misstänksamma och gemensamt snokande damerna Kajsa och Inger påpassligt åt. Och kapten Hillman är förstås inte heller till städes, åtminstone till att börja med.

Bättre svenska filmer har jag sett.

Barndeckare – men vem var egentligen tjuven?

Eva Lindström, född 1952 samt prisbelönt barnboksillustratör och barnboksförfattare, har nu i 25 år berikat den svenska barnlitteraturen. Hennes ”Sonja, Boris och tjuven” (Alfabeta, 2007) har 2010 återutgivits av En bok för alla.

Boken är en fantasieggande men samtidigt lite gåtfull – man skulle nästan kunna säga medvetet vag – historia, vilket senare ytterligare understryks av illustrationernas bleka färger. Bokens huvudfigurer, Sonja och Boris, är utan tvekan människor – men hur kommer det sig att ägare till campingen, dit de kommer med sitt tält, inte bara kallas Björnen utan också uppenbarligen är en björn? Och vad är Schäfer, tecknad som en människoklädd hund, egentligen? För att ytterligare öka mystiken på den blekdisigt färglagda campingplatsen låter Eva Lindström läsarna skymta mer eller mindre dolda figurer bakom trädstammar och annat som kan dölja vem det är som smyger där.

Efter Sonjas och Boris’ ankomst till campingen börjar det hända mystiska saker. I olika omgångar försvinner tre kycklingsmörgåsar, ett parasoll, en radio, en luftmadrass, ett metspö och två kassaskåp. Vem är tjuven? Boris blir misstänkt och förs till polisen för förhör.

’Under tiden försvinner Schäfer, och under hans rivna tält hittar Sonja och polisen som hon tillkallar en halväten kycklingsmörgås, en kofot och en nyckel som möjligen hör till ett kassaskåp.

Boris släpps förstås, men i den här småbarnsdeckaren grips aldrig tjuven rent handgripligt.

Vem som var tjuven ska de unga bokläsarna/åhörarna själva sluta sig till.

Harry Bosch och Mickey Haller i samma bok

Michael Connelly har skrivit en rad spännande polisdeckare i Los Angeles-miljö om Hieronymus – Harry – Bosch. Som så många andra deckarförfattare har han försökt variera sig genom att introducera också andra hjältar, i Connellys fall försvarsadvokaten Mickey Haller.

I ”Gatans lag” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2010, i original ”The Brass Verdict”, 2009) tar han greppet att sammanföra sina båda hjältar: Huvudagerande är försvarsadvokaten Haller, men det mordfall, där han företräder den anklagade, utreds av just Harry Bosch. Connelly spelar här skickligt på de olika roller en försvarsadvokat och en mordutredare har: de företräder ju ibland motstående intressen – men de kan ibland också ha intresse av att, åtminstone i vissa stycken, hjälpa varann.

Startpunkten för den här historien är ganska mystifierande: En försvarsadvokat, kollega till Haller, mördas, och Haller får överta den mördade kollegans fall, bland annat det som blir det centrala i den här deckaren: En framgångsrik filmproducent ringer polisen om att han har hittat sin hustru och en man, som uppenbart är hennes älskare, döda, skjutna, i filmproducentens strandvilla. Inget mordvapen hittas, men man hittar krutstänk på maken/filmproducenten, som alltså anklagas för att ha mördat sin otrogna hustru och hennes älskare. Men varför mördas den mordmisstänkte producentens advokat? Den mördade advokaten var ju försvarare i en rad helt olika fall, men så småningom visar det sig att det kanske ändå finns ett samband mellan just de här båda morden. Historien blir till slut ännu mer mångbottnad, och det visar sig att det finns rättsröta även högt uppe i rättsväsendet.

Som ofta i Connellys deckare tar det sin tid att komma fram till den spännande upplösningen – dess förinnan rymmer historien många olika trådar, bland annat också det där som Connelly inte är så bra på, att berätta om familjerelationer, här mellan Haller, hans exhustru och dotter. Men priset, i negativ mening, tar nog ändå avslöjandet i bokens slut av att Bosch och Haller är halvbröder.

Fast låt er inte avskräckas av detta. I huvudsak är ”Gatans lag” en läsvärd deckare.

Tid för umgänge

Sommaren är en härlig tid, med rikliga möjligheter att träffa barn och barnbarn.

Först ute på banan i år är Matti och hans Karin. De kom hit till Öregrund i går. Birgitta serverade ugnsbakad röding, och sen tittade vi allihop på kvällens rätt förvirrade Miss Marple-deckare. I dag har de tagit en långpromenad runt Öregrund, barndomens sommarland för Matti. Och så har Matti hjälpt sin gamle och hjärtsvage far med att sortera in alla mapparna med trädgårds- och veckotidningar respektive serietidningar och seriealbum till sina utvalda platser långt in på den heta och svårforcerade vinden.

Jag har lagat fisksoppa till lunch, och till middag får vi grillmat, lagad av Matti och Karin.

På lördag ska vi allihop till Rinkeby för att fira Annas flickor, Sara som blir 18 – får rösta för första gången nu i september – och Amanda som blir 16; de har födelsedag med en dags mellanrum och blir därför båda firade på den mellanliggande dagen. Jag ska sova i Uppsala natten mot lördag för att under lördag förmiddag kunna hinna med också Melodikrysset. Sen blir vi skjutsade till Rineby av Annas pappa Bengt och hans fru Inger.

I dag ringde också Kerstin från Uppsala. Hon, Bo och barnen, Viggo och Klara, har semester och har gjort en massa roliga saker tillsammans, senast varit på Furuvik – kolla gärna bilderna på Kerstins blogg! Dess förinnan var barnen en vecka hos farfar Olle och farmor Kristina i Sollefteå, och nu är det morfars och mormors tur att få besök. Barnen kommer att lämnas här på tisdag, varefter deras pappa och mamma åker till Tyskland veckan ut för att hälsa på goda vänner. På måndag kommer Kerstin hit till Öregrund och stannar ytterligare en vecka här med barnen – det är hennes sista semestervecka, medan Bo då redam har börjat jobba igen. Bo och Kerstin gör som många andra småbarnsföräldrar: semestrar lite om lott för att ge ungarna en så lång sommarledighet som möjligt.

Morfar och mormor är beredda. Vi ska plocka fram både riddarborgen och de andra uteleksakerna, även göra badturer med ungarna. Dock saknar vi efter mordbranden här om året en uppblåsbar pool. Birgitta var i järnhandeln och tittade på den som fanns där, men den var alldeles för liten. Men vi ska försöka lösa det här till dess att barnen kommer.

Missade miljoner

Om dagens Sommar-pratare, Ulf Malmros, vet jag inte mycket. Dock ser jag i en intervju med honom i Aftonbladet Söndag, påpassligt publicerad just i dag, att vigseln mellan honom och hans hustru förrättades av Mona Sahlin. Ulf och Mona blev bekanta med varann när de båda arbetade åt Robert Aschberg på TV3.

Till plussidorna med Ulf Malmros’ sommarprogram hörde att han, vilket väl har att göra med att han är filmregissör, kan berätta och ta ut poänger. Hans berättelse innehöll också dramatiska element som historien om hur han var nära att bli skjuten av John Ausenius, lasermannen, och den om tumören han drabbades av och opererades för precis före jul.

Musiken var, om man ser till Malmros’ yrke, välvald – filmmusik rakt igenom – men den filmmusik han spelade hade ju inte något påtagligt samband med det han pratade om före och efter låtarna.

En smått sensationell nyhet, en egen tabbe, avslöjade han också i sitt sommarprogram: Av Robert Aschberg fick han en pärm med ett manus, som man enligt Aschberg nog skulle kunna göra film av. Men Malmros stoppade undan pärmen med manuset i en hylla, där den förblev oläst. Först senare, och för sent, gick det upp för Malmros att den där pärmen kunde ha gjort honom till miljonär.

Den innehöll nämligen manuset till Stieg Larssons första bok i Millennium-serien, ”Män som hatar kvinnor”.

Melodikrysset nummer 26 2010

Sommarvädret är så vackert att man inte borde sitta inne, men vad gör man inte för Melodikrysset?

I dag hade jag problem bara med en enda fråga, den uppjazzade versionen av en barnvisa. Trots att jag fick båda bokstäverna och förstod att svaret måste bli ”ge” kom jag först ändå inte på vad det var för visa det handlade om. Trots att jag kan Astrid Lindgrens ”Madicken” från både böcker och film, tog det ända till slutet av krysset innan polletten trillade ner: Den här visan heter ”Ge mej mera köttbullar” och sjungs av Madicken och hennes lillasyster Lisabet.

Som om det därmed inte vore nog med Astrid Lindgren fick vi i dag dessutom höra den betydligt mer lättidentifierade ”Hujedamej”, som förekommer i filmerna om Emil i Lönneberga. ”Hujedamej, sånt barn han var”, utbrister där pigan Lina.

Vi som är lite till åren komna har under våra småskole- och folkskoleår också fått lära oss att sjunga ”Sommarvandring”, den som börjar ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Sin ålderdomlighet till trots, med pluralskrivning av verb och allt, hör den hemma i det sommartema som fanns även i dagens melodikryss.

Vi hörde bland annat Östen Warnerbring drömma om sommaren med dig, ”En sommardröm i vitt”.

Och när Birger Sjöberg besjöng Frida i ”Den första gång jag såg dig”, här tolkad av Ernst Hugo Järegård, skedde ju detta en sommardag. Jo, jag har varit i Vänersborg i juni. På centerstämma. Som journalist.

Dagens allra första fråga har jag ett slags förhållande till som socialdemokrat. Ja, inte till själva låten, ”Stad i ljus”, känd från Melodifestivalen 1987. Men han som sjöng, Tommy Körberg, gjorde tillsammans med Monica Nielsen också en hörvärd arbetarrörelsesångplatta, ”…med hjärtat fyllt av trots”. Och Py Bäckman, som skrev ”Stad i ljus”, skickade tillsammans med Dan Hylander en av de största och vackraste kransarna till Olof Palmes begravning.

I årets melodifestival var en av de hyggligare bidragen ”Underbart” med Kalle Moraeus.

Ofta har jag svårt att komma i håg gamla melodifestivallåtar, men ”Upp o hoppa” från 2008 minns jag faktiskt spontant, kanske på grund av Frida Murenius’ frejdiga sångstil och kroppsspråk.

Vad jag kommer i håg, har jag aldrig sett TV-serien ”Cops”, vars signaturmelodi skulle leda oss till reggaebandet Inner Circle, som jag klarade utan större besvär. Jag gillar reggae, har faktiskt också varit en vecka på Jamaica.

Däremot var jag en hängiven TV-tittare, när ”Snobbar som jobbar” sändes. I den spelade Roger Moore och Tony Curtis ett par med rätt olika rollkaraktärer.

Kul med TV-serier som inte får en att med Magnus Uggla sjunga ”Jag mår illa”!

Sedan återstår det att redovisa ett par av dagens godbitar.

Jan Johansson gjorde underbar jazz på svenska av ”De sålde sina hemman”, som ju handlar om människor som står i begrepp att emigrera.

Och så hörde vi ett stycke mästerlig dragspelsjazz, Erik Franks ”Novelty Accordion”. När jag hör den, känner jag efterklanger av ett Sverige vi borde slå vakt om, ett land med folkparker och lövade dansbanor.

Skön sommar på er!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hieronymus Bosch stiger ner i en mörk skräckvärld

Historien om räven Raynard, Raynard the Fox, är vad jag vet inte särskilt känd här i Sverige, men den förekommer på många håll i världen, som allt ifrån irländsk rebellsång till ungersk folksaga. I Michael Connellys deckare ”Räven” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2008, i amerikanskt original ”Echo Park”, 2006) är räven först en undanglidande, svåridentifierad figur, som Harry Bosch kan ana men inte hitta men till slut ändå fångar i sin lya, det senare ordet använt i bokstavlig mening.

Jag ska villigt erkänna att jag först lockades av Harry Bosch-deckarna därför att jag i dem fann miljöer som jag kände igen från ett eget veckolångt besök i Los Angeles. Nå, de var spännande också och hade en intrig som vittnade om att författaren hade lagt ner stor möda på detaljer och trovärdighet. Ett av de stående inslagen, som kryddade de här historierna, var att Harry Bosch, trots att han liksom andra poliser arbetade i team (ett fast tvåmannalag) oftast rusade i väg efter sitt eget huvud. Det här och mycket annat har gjort att han också ständigt har hamnat i konflikt med överordnade och ibland med andra avdelningar inom polisen.

I den aktuella boken, ”Räven”, finns alla de här ingredienserna. Bosch arbetar nu på Cold Case-avdelningen och gräver och gräver åter igen i ett gammalt olöst fall, mordet på en tjugoårig kvinna. Både hans instinkt och vissa indicier, dock inte tillräckligt starka, leder honom till en misstänkt förövare, den ohängde sonen till en oljemagnat som vet att bruka de maktmedel måttlöst rika människor sitter inne med.

Men så grips, egentligen av en slump, den man som är bokens Raynard the Fox, och han bekänner inte bara en hel serie andra mord utan också det flickmord Bosch i tretton år förgäves har försökt lösa. Men vem är den här mannen egentligen? Och, börjar Bosch snart åter fråga sig, har han verkligen också mördat den där speciella flickan?

Den story Connelly bygger upp kring detta – en spektakulärt uförd rymning där Bosch’s polispartner Kiz Rider så när stryker med, politiskt intrigerande, poliskorruption med inslag av bestickning, sökandet efter rävens, Raynard Waits’, egentliga identitet – är rejält spännande och slutstriden mellan Bosch och Raynard räven i en underjordisk gång, där det stinker av ruttnande likdelar, en riktig nagelbitare.

Det visar sig också att Boschs teori att 20-åriga Marie Gesto, hans Cold Case, hade en helt annan mördare var rätt.

Sen tycker jag att Connelly pumpar upp sin historia ett snäpp för mycket: den får pyspunka på slutet. Att både den korrupte polisen och Marie Gestos mördare stryker med kan ju sägas vara moraliskt rättvist. Men slutet känns ändå konstruerat.

Sommardeckare

Jag hör till dem som under somrarna både läser deckare och ser TV-deckare. Jag har favoriter i ganska många deckargenrer och gillar både moderna och gammaldags deckare.

Agatha Christie har skrivit några läsvärda deckare, men naturligtvis är inte alla de mer än 60 böcker av henne som finns i våra deckarhyllor några mästerverk. Likväl förvånar det mig att hennes böcker numera så sällan finns tillgängliga i bokhandeln, antingen i pocket eller i någon serie med klassiska detektivromaner.

TV 4 visade senast förra sommaren en hel serie filmatiseringar av hennes Hercule Poirot-deckare, och nu har turen kommit till Miss Marple. De här brittiska filmatiseringarna är välgjorda, med både tidsfärg och omsorg om miljö – ibland är möjligen pusseldeckarstoryn med dess många (ofta misstänkta) personer svårare att uppfatta på film än i bok, där man ju kan gå tillbaka och kolla.

I kväll såg vi den första i sommarens serie av Miss Marple-deckare. Till det en smula märkliga hör att det av TV-tablåerna inte framgick, vilken Miss Marple-historia det var frågan om. Annars vore det, särskilt som det inte rör sig om någon helt okänd bok, väl inte så mycket begärt, om man fick den svenska boktiteln. I det här fallet var det fråga om ”Spegeln sprack från kant till kant” (i original ”The Mirror Crack’d from Side to Side”, för övrigt ett Tennyson-citat).

När jag, efter det att filmen hade börjat i TV, förstod vilken bok det var fråga om, var jag i första reklampausen och hämtade den i bokhyllan. Mitt exemplar är en Zebra-bok från 1965, en billigpocket från Bonniers. Roland Adleberth har översatt.

Finns det verkligen inte en publik i dag för utgivning av klassiska deckarförfattare som Agatha Christie, Dorothy Sayers, John Dickson Carr/Carter Dickson med flera?

De bästa deckarna av de här och många andra borde ju finnas tillgängliga för nya generationer, som kanske kommer i kontakt med deras stories just genom TV.

Födelsedag post festum

Jag fyllde 73 i går. Sonen, Matti, var här i Öregrund och firade mig: lagade lunch och middag, gav mig en ny darttavla (och satte upp den på den faluröda bodväggen, med en blanksvart-målad masonitskiva som skydd bakom), ett par lewisior till mitt stenparti och så ett nummer av Mojo med en CD, där Tom Waits har valt inspelningar av en rad andra artister.

Senare på kvällen, när sonen redan hade åkt tillbaka till Stockholm, anlände Birgitta från bröllopsfestligheterna i huvudstaden. Jag var och mötte henne vid bussen, och sen satt vi en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden och drack bubbel som hon hade köpt med anledning av min födelsedag.

I morse blev jag sedan, alltså med en dags fördröjning, födelsedagsfirad av henne på det sätt som är brukligt i vår familj: Hon kom in i sovrummet med presenter, sjungandes ”Röda små smultron”, och sen bjöd hon på egenhändigt förfärdigad smörgåstårta och kaffe vid köksbordet, där det stod en vas med nyplockade blommor, bland annat pioner, från trädgården.

Presentkort med pengar till ännu fler nya växter blev det också. Och en ny fin marimekkoskjorta.

Som den läsande människa jag är fick jag förstås böcker: Sture Linnér, Birgitta Stenberg, Michael Connelly. Och så vet min kära hustru hur barnsligt förtjust jag, vid 73 års ålder, fortfarande är i barnkultur: I ett paket låg en bilderbok av Barbro Lindgren och Eva Eriksson med den passande titeln ”Sagan om den lilla farbrorn”. Och så fick jag på DVD filmatiseringarna av Maria Gripes ”Pappa Pellerins dotter” och ”Flickan på Stenbänken”.

På dotterns, Kerstins, blogg får jag också en födelsedagshyllning. Hon publicerar där bilder, tagna här i vår trädgård i Öregrund när hon själv var nästan fyra och hennes lillebror Matti knappt var ett halvt. Och så där såg alltså jag och Birgitta ut då, för ett helt liv sen.