Korta meningar

Det är tyvärr inte diktaturen i Burma som har blåst bort.

Sup Porter-kampanjen.

”Sieg Heil!” som dom säger i Björklund-Jugend.

Korta meningar

ICA mask i.

SD beskylls för passivitet

Rubrik i Svenska Dagbladet den 7 september:

SD beskylls
för passivitet

Beskylls? Det faktum att SD i 73 av 144 kommuner inte har lämnat några förslag alls ska vi väl vara glada över.

Aftonbön och Aftonbladet

I vårt hem står P1 nästan alltid på. Under övriga förmiddagssysslor lyssnar jag med ett halvt öra på ”Fråga barnen”.

En man ringer och frågar barnpanelen om de läser aftonbön. Det verkar ingen göra, men en förhoppningsfull ung man börjar – innan han blir avbruten – förklara, att man läser Aftonbladet hemma hos honom.

Kopplingen kan synas långsökt, men Helle Klein finns ju som gemensam nämnare.

Korta meningar och Brokiga blad

Sitt kåseri på Namn och Nytt i dagens DN (28 juni 2007), ”Hemma i Absurdistan”, inleder Staffan Skott, signaturen Skott, så här:

”Sverige hade en gång en kåserikultur, med folkkära kåsörer som Red Top, Eld, Bang alias Käringen mot strömmen, Jolo, Cello, Torsten Ehrenmark, Kardemumma i första ledet.

Vart tog de vägen?

Som Bertil Torekull har påpekat, på sina håll bland den nya generationen tidningsledare vill man ha ’kolumnister’ och anser sig då inte behöva kåsörer.”

Som Staffan Skott påpekar, är Dagens Nyheter i dag den enda av stockholmstidningarna, som fortfarande satsar på kåsörer och kåserier. Men jag vill tillägga att utrymmet för detta har krympt; Namn och Nytt har i dagens förminskade DN-format bara en sida – när tidningen var dubbelt så stor, hade NoN också en helsida.

Skott kunde ha nämnt ytterligare några kåsörer: Nordens Karlsson, Viola, Åkermark. Men DNs Namn och Nytt hade utan tvivel under några årtionden de klart bästa kåsörerna. På Namn och Nytt huserade dessutom den ojämförligt störste av dagsversmakarna, Alf Henrikson, signaturen H. Dessutom utmärktes ovanligt många av DN-kåsörerna av att de hade hjärtat till vänster.

När jag 1974 tog över chefredaktörskapet för Aktuellt i politiken (s), var tidningen förvisso läsvärd – men väldigt gravallvarlig.

Enligt min mening kan inte tillvaron, ej heller politiken, speglas rättvist, om man inte också använder sig av allt från hjärtevarm humor till ironi och bitsk satir. Jag knöt alltså till ledarsidan tecknare som Lars Olsson, Sture Åkerström, Åke Eriksson och Aake Nystedt. Jag började skriva mycket personligt hållna ledarsideskåserier, ”Det händer”, som snart – enligt en läsarundersökning – visade sig vara tidningens mest lästa enskilda inslag. (Det är den här avdelningen min dotter Kerstin har karaktäriserat som en blogg före bloggarnas tid.) Och jag introducerade under rubriken ”Korta meningar” bitska, roliga och ibland rent absurda kortkommentarer. Följande återgavs i snart sagt varenda svensk tidning: ”Riv mejerierna. Nej till kärnmjölk!”.

Det senare lockade en före detta reklamman, Björn Jensen, till att börja medarbeta i tidningen. Han levererade kortisar en masse, ofta lite osorterade – men efter min sovring och ibland bearbetning kom de bästa in i tidningen. ”Korta meningar” avancerade till att bli en av de på de andra ledarsidorna mest citerade avdelningarna i svensk press.

Det här slog så väl ut, att jag fick blodad tand. I julnumret (nummer 20) 1977 – jul- och förstamajnumren trycktes i fyrfärg – introducerade vi den nya avdelningen ”Brokiga blad”, fyra sidor med lättsamt och uddigt material: korta skämt, skämtteckningar, kåserier och liknande. (Brokiga blad återkom sedan i Första maj- och julnumren, men försvann ur tidningen, när den vid årsskiftet 1979/1980 bytte chefredaktör. Gravallvaret återställdes.)

Tor Lindmark tecknade vinjetten, ett fantastiskt färgfyrverkeri med inmonterade kända och okända figurer.

När det gällde kåsörer, vände jag mig allra först till DNs Eld, Erik Lundegård, som verkligen inte hade något att invända mot att medarbeta i en socialdemokratisk tidning. (Jag fick för övrigt också, vilket jag har berättat om i ett annat sammanhang, Red Top, Lennart Nyblom, att entusiastiskt ställa upp i en valvisejury.) Erik Lundegård illustrerade själv sina kåserier. Han medverkade sedan i flera år men avlöstes mot slutet av Max Lundgren och även Bosse Gustafson.

Bland tecknarna på avdelningen fanns dels de ovan nämnda ledarsidestecknarna – jag vill särskilt framhålla Lon, Lars Olsson – men också kända skämttecknare som Håven (H V Nilsson) och Larserik Eriksson. Här är en Lars Olsson: en blå gubbe à la röntgenbild med ett vitt moderat-M i magen. Text: ”Kan det vara binnikemask?” Också Tor Lindmark bidrog, bland annat med en fantastisk bild av dåtidens borgerliga partiledare, tecknade som muminfigurer. Text: ”Det där, lilla barn, är Mumlingtrollet, och det där är lilla My, men vad är det där för en ruskig figur?” (Figurerna har drag av Fälldin, Ahlmark och Bohman.)

Kortisarna var av samma slag som på ledarsidan, alltså formulerade av Björn Jensen, ibland mig, ibland av oss båda i förening:

”Snart får vi så knapert att vi måste dra ner i regeringen.”

”Nya verksamhetsformer krävs inom partiet.
Dårslag?”

”Greve Dracula var på sin tid (liksom Bohman i dag) en missförstådd personlighet.
I själva verket var han blodgivare.”

”Alltinget på Island, Folketinget i Danmark, Stortinget i Norge.
Och Dagtinget i Sverige.”

”Centerlöftenas halveringstid är bara fjorton dagar, och snart kan man inte ens mäta resterna från det stora utsläppet 1976.”

”Dom som verkligen har stora invandrarproblem det är indianerna.”

”Allting flyter – borde vi inte ha ett simborgarmärke som partimärke i stället för en ros.”

”Se upp tjejer! Vägen mellan disko och diskho kan vara kort.”

”Tomten behövs för att hålla julen i gång.”

”Nu finns det ett P-medel som man ska spraya i näsan.
Man frågar sig oroligt var man ska spraya sig mot snuva.”

”Hur många tår går det på en engelsk fot?”

”Engelsmännen firar tomten genom skorstenen.”

”Kaffegök med vodka heter Kaskenkorva.”

”Den progressiva rocken vänder inte kappan efter vinden.”

”Beroende på ett tryckfel borstar många tänderna med flugor.”

”Ända sen hunden dog har vi haft obesprutade grönsaker i våran trädgård.”

”Mae West – det var inte flickan med de underutvecklade länderna.”

”Hur många bigotta borgare går det på en kälke?”

”Idealister – det är lättmargarin det.”

”Jovisst, jovisst – men vem fan har hört talas om dyra vitsar.”

Björn Jensen och jag skrev tillsammans också ”Pyttans nya alfabet”. Några exempel:

Centerismen är en lära
som står får och kossor nära.

Långt från hus med täppa till
Friggebo jag sätta vill.

Werner stärker VPK
hans parti har blivit två.

Ända fram ej nådde han
det han nådde, det försvann.

Slutet är nära

Länsförbund efter länsförbund i Folkpartiet överger Lars Leijonborg. Slutet är nära.

Som nästa partiledare omnäms Jan Björklund. Då är slutet verkligen nära.

Sveriges nya arbetarbil

I valrörelsen såg vi storfinansens klassiska parti anta skepnaden av Sveriges nya arbetarparti.

I dagens DN (27 mars 2007) finns en Mercedes-Benz-annons för Sveriges nya arbetarbil: ”med nya C-Klassen får pendlingen en välkommen business class.”

Och snart får vi arbetarpigor.

Ett lappverk

Jag har tidigare presenterat ett urval av de sammanträdesförstörarlappar, som mina arbetskamrater lät trycka i ett häfte till min 60-årsdag 1997, Enn Kokk: ”Långt mer än 60 korta meningar”.

Den hade en lite tunnare föregångare, ”Ett lappverk”, som kamraterna publicerade till 50-årsdagen 1987.

Den var försedd med följande miniförord:

Enn!

Lappsamlarna

Att göra det här häftet full rättvisa är svårt att göra på en blogg, som saknar bilder. Redan omslaget skulle ha kunnat visa, att jag också är bildmakare: ett tjugotal mötesåhörare i mörk kostym och utan individuellt ansiktsuttryck, och så mitt ibland dem en ensam man, klädd i tvärrandig tröja – han har glada ögon och borstigt hår; grimaserar med utsträckt tunga och med händerna vid de utstående öronen.

Jag har vidare, sannolikt i en diskussion om en kommande kongress, ritat en tjock, rund hund med svans à la stubintråd med texten BOMBHUND.

Under diskussionen om så kallad engångsskatt har jag ritat en sprattelgubbe-katt, vars ansikte för tankarna till partiets dåtida ekonomiska guru. Text: ENGÅNGSKATT (med drag av Kjell-Olof Feldt).

Och så har jag lyckats rita ett moderat-M med benen i kors och pratbubblan Kissnödig!.

Annat är ren text:

Minns någon debatten om ramstyrning? Här är ett bidrag: Ramstyrning av cyklar vore föga framgångsrikt.

Eller debatten om dödsbegreppet? Han var hjärndöd men för den skull – än så länge – inte hjärtlös.

Vem som var lappsamlare i det här fallet är inte svårt att lista ut: Krogvig säger att den gröna alkoholpolitiken innebär, att man gör Gröna hissen handdriven.

Och då faller mina tankar omedelbart på följande suck: Viktigare än makt och inflytande är mat och även det flytande.

Energidebatten deltog jag ofta och gärna i, på mitt sätt. En gång hade vi ett så kallat storrådslag om energipolitiken i det tillfälliga riksdagshuset vid Sergels torg, det som nu rymmer Stadsteatern. Som så ofta inom socialdemokratin rymde debatten extremer av olika slag. Några talade om klimatförändringarna, som skulle få polarisarna att smälta, varvid vi alla skulle komma att dränkas i en syndaflod. På en annan kant stod Byggnads´ dåvarande ordförande Bertil Whinberg, som ville bygga ut varenda älvsträcka, som fanns till hands. Jag författade då en lapp, som under fniss gick runt i salen och så småningom också hamnade uppe på podiet hos ordföranden, Ingvar Carlsson, som läste upp den:

Om syndafloden kommer, kommer Bertil Whinberg att vilja bygga ut den.

Sen blev det ingen riktig ordning mer på den konferensen.

Också det här kan vara ett inlägg i energidebatten:

Somliga här skulle jag vilja behandla med direktverkande el.

Väljarkontakt är nog bra. Men det finns gränser:

Man bör noggrant kontrollera, vilka kommunalpolitiker väljarna ska få lära känna.

Annars kan siffrorna mycket snabbt gå ner.

Kommer någon i håg diskussionen om brukarmedverkan? En sådan diskussion, i socialdemokratiska riksdagsgruppen, resulterade i följande:

Annons

Dam med vacker kropp önskar brukarmedverkan.

Och så avslutar vi med följande suck under ett långt och segt sammanträde:

Tror ni att det blir livat efter detta?

IKEA-stolen Jussi?

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) föreslår att IKEA ska vara med och bygga ett nytt operahus i Stockholm.

Då får väl publiken sätta ihop stolarna själv?

Käringen mot strömmen och Käringen med strömmen

Jag ser på Inkommande länkar, att Eva Rundkvist har besökt min blogg. Eva var under gymnasietiden (och även senare) kompis till Anna (Kettner) och är gift med min gamle arbetskamrat Bo Krogvig.

Eva har döpt sin blogg, Käringen mot strömmen, efter en signatur, som användes av den legendariska journalisten Barbro Alving.

Det påminner mig om att Björn Jensen, som hjälpte till med att skriva Korta meningar i Aktuellt i politiken (s), en gång döpte om min hustru, den dåvarande energiministern Birgitta Dahl, till Käringen med strömmen. Jag publicerade det.