Melodikrysset nr 8 2007

En mängd saker har hindrat mig från att lösa melodikrysset förrän nu, vilket alltså har skett med hjälp av webbradion. I lördags åkte vi tidigt hemifrån för att vara med om årsmöte med Helga Henschens Vänner plus seminarium med åtföljande middag i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Sen gick större delen av söndagen åt till planeringsmöte med oppositionsgruppen (s+v+mp) i kulturnuämnden, vilket genomfördes här hemma hos mig; Birgitta bjöd på läcker lunch, hemgravad sik. Ända sen i fredags har jag dessutom varit förkyld, värst i går kväll (söndag).

Men nu kände jag mig äntligen i form för att ta ett nappatag med krysset, och jag tror att jag har lyckats, även om där som vanligt fanns en del musik, som inte precis är min.

Dit hör till exempel Paris Hilton med ”Stars Are Blind” och Spice Girls med ”If You Wanna Be My Love”. Och det var uteslutande med hjälp av ledbokstäverna jag kom på att låten från Eurovision Song Contest 1978 kom från Israel. Därefter googlade jag och fick veta, att de som sjöng hette Moti Giladi och Sarai Tzuriel och att deras låt hette ”Yavoh Yom”.

Däremot är det ju lätt att komma i håg fjolårets vinnare av Eurovision Song Contest, Lordi från Finland med ”Hard Rock Hallelujah”.

Självklart identifierade jag med lätthet Gabriel Jönssons och Gunnar Turessons ”Flicka från Backafall”, där det förekommer en yr ollonborr.

Jag är väl också i rätt ålder för att minnas Bröderna Djup, som alltid brukade ha lien med sig på scenen.

Till mitt så att säga självklara popmusikkunnande hör ”Hotel California” med Eagles, vilket skulle ge Californien – av ledordet ”Backafall” att döma tydligen skrivet med C, fastän Eldeman efterlyste den svenska formen, som rimligen borde vara Kalifornien.

Eftersom jag inte är helt borta på svensktopp heller, kom jag naturligtvis i håg Anna Books ”ABC”, i vars text det bland annat talas om biologi.

Och skulle jag inte känna igen musiken till ”Ronja Rövardotter”? Jag har ju tidigare skrivit om både boken och filmen (se under Kulturspegeln, Barnkultur).

Vidare: jag är gammal nog att vara uppvuxen med hawaiimusik, och jag hade därför inga svårigheter att komma på titeln ”Aloha oe”. Att den skrevs 1878 av drottning Lili’uokalani har jag däremot lärt mig i dag, på Google.

Jerome Kern är det som har skrivit ”The Way You Look Tonight”, som här sjöngs av Rod Stewart.

Bland det jag för min del fann lätt fanns ”Jag hade en gång en båt”, Cornelis Vreeswiijks svenska version av ”Sloop John B”, ursprungligen en karibisk traditionell sång, som har sjungits in av The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys.

Jag hade en gång en båt

Svensk text: Cornelis Vreeswijk
Musik: karibisk trad (”Sloop John B” / ”Wreck John B”)

Jag hade en gång en båt
Med segel och ruff och köl
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en dröm
Jag trodde att den var sann
Så väcktes jag ur min sömn och drömmen försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Det fanns en gång en soldat
Han kysste sin mor farväl
Han sa till sin flicka: Du, jag kommer igen
Svara mig du
Var är han nu?
Jag bara undrar… Var är han nu?

Det fanns en gång en stad
I parken där lekte barn
Så släppte man ner en bomb och staden försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en båt
Jag drömde en dröm en gång
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?

Veckans fråga inom den klassiska musiksfären tror jag många tyckte var svår. Namnet på kompositören är emellertid Carl Orff, inte David Orff som jag först råkade skriva; jag var nämligen svårt förkyld, när jag löste veckans melodikryss.

Det senare ledde till att jag också missade att redovisa ett svar, som jag klarade lätt som en plätt: Det var Noice som framförde ”En kväll i tunnelbanan”. Noice har inte precis hört till mina favoriter, men jag har en dotter som var i rätt ålder, när dom var poppis.

***

Har du med hälp av Google hamnat här i ditt letande efter något svar i det allra senaste melodikrysset, föreslår jag, att du antingen går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller trycker på Blog ovan och sen bläddrar dig ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 7 2007

Dagens melodikryss började med ett par frågor, som var enkla för mig. Det är bra, om man klarar några frågor alldeles i början: då får man nämligen ledbokstäver.

Sångtiteln ur växtriket var ”Edelweiss” av Richard Rogers och Oscar Hammerstein, hämtad ur ”Sound of Music”.

Och hon som sjöng Ulf Peder Olrogs ”Saltaste bönan i stan” (”Bröder och systrar i Sodom och Gomorra…”) var Annalisa Ericson.

Annat som var lätt för mig var Evert Taubes ”Oxdragarsång” (med textraden ”Dra, dra min snälla oxe..), Loa Falkmans röst i ”Vandraren”, sångaren, pianisten och showmannen Fats Waller i ”How Can You Face Me”, barnvisan ”O se det snöar” och ”Helan går”, som skulle ge uppmaningen drick!

Till det för mig lätta hörde också ”Den flickan ska bära mitt efternamn” ur Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” (svensk text: Stig Bergendorff och Gösta Bernhard), som skulle ge namn.

Filmmelodierna hade jag som vanligt svårare för.

Med hjälp av ledbokstäverna kom jag i alla fall fram till att westernfilmskådespelaren med ”I Talk to the Tree” måste vara Clint Eastwood. Likaså hade jag hjälp av ledbokstäverna, när jag ringade in den tecknade filmen ”Shrek”. Sen kontrollgooglade jag och fann, att ”Stay Home” där mycket riktigt sjöngs av Self.

Med hjälp av ledbokstäverna listade jag också ut, att sångerskan som hade sjungit i en Bond-film måste vara Shirley Bassey (i ”Goldfinger”). Men när det gällde upphovsmannen till ”It Must Have Been Love” måste jag bekänna min okunnighet; jag fick googla. Per Gessle i Roxette var det som hade skrivit låten.

Dagens för mig svåraste fråga var den svenska tjejgruppen, som sjöng ”Domino Dancing” ur Pet Shop Boys repertoar. Pet Shop Boys hör verkligen inte till det jag brukar lyssna på, men jag känner åtminstone till den här pojkgruppen. Men dem som sjöng, West End Girls, har jag inte ens hört talas om!

***

Har googlesökning efter rätta svar på senaste melodikrysset lett dig hit, kan du i stället pröva med att alternativt gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen bakåt, tills du hittar melodikrysset.

Krakel Spektakel & Kusin Vitamin

Om drygt ett halvår fyller min egen Krakel Spektakel, Viggo, fem år. Min egen Kusin Vitamin, hans syster Klara, fyller två om drygt en månad.

Den här veckan har morfar – jag – och mormor – Birgitta – haft nöjet att hämta dem på dagis, äta middag med dem och vara med dem fram till nattningen inte mindre än två gånger. Viggos och Klaras mamma, Kerstin, har varit med vid hämtningen på dagis men inte för att barnen fordrar att hon ska vara med. Minstingen, Klara, ställer sig beredvilligt bredvid morfar eller mormor för att bli hjälpt med ytterkläderna. (Viggo klarar påklädningen själv.)

I måndags körde Birgitta hem dem i barnvagnen, Klara i vagnen och Viggo på ståbrädan. I går, onsdag, var det så mycket snö, att jag kunde dra dem hem i snowracern: Klara framme vid ratten och Viggo bakom, som ett stöd.

I måndags var Kerstin med hem ett tag, innan hon försvann till en föräldraträff på dagis. I går avvek hon halvvägs hem för att gå på ett sammanträde.

I båda fallen har först pappa Bo och sen mamma Kerstin kommit hem relativt tidigt, innan barnen hade hunnit somna. Men ingen av ungarna, inte heller lilla Klara, krisar för att mamma och pappa inte finns till hands: de äter med oss – i går lassade Klara i sig massor av mormors plättar – och leker med oss; vi får göra i ordning dem för natten och läsa för dem.

I måndags lekte Viggo och Klara affär med morfar nere i källaren. I går lekte Viggo bibliotek, vilket Klara dock ständigt störde genom att bära bort eller välta travarna med böcker – Viggo var faktiskt väldigt tålmodig med lillasyster! Och så hittade morfar på en rolig lek: han gick på alla fyra och var morfarshäst, ganska vild när Viggo satt på ryggen, mer försiktig när det var Klara som red. Men det allra roligaste var att morfar välte av ryttarna på Klaras säng. När Klara hade ridit en omgång, skrattade hon så hon kiknade och ropade: – Meja, meja!

Inte att undra på att morfar fick en kram i hallen av Klara, när han skulle gå.

Nej, jag brukar inte kalla barnbarnen för Krakel Spektakel och Kusin Vitamin.

Jag kom bara att tänka på Lennart Hellsings berömda figurer, därför att jag i måndags läste ur ”Krakel Spektakel-boken” (Rabén & Sjögren, 1959, här i 1991 års upplaga, i båda fallen illustrerad av Poul Ströyer), för Viggo, innan han, trött och nöjd, somnade i måndags kväll.

Vi hann förstås inte läsa hela boken; den är tjock. Jag märkte också ganska snart att visorna och ramsorna gick hem bäst hos den här fyra och ett halvt-åringen. Han kommenterade också ofta och gärna Poul Ströyers bilder, gärna detaljer i dem.

De längre texterna tappade han ibland intresset för.

Men att höra morfar sjunga sångerna var kul. Som den inledande och mest kända av dem:

Krakel Spektakel
Kusin Vitamin
hängde och svängde
i en gardin.
För hej och hå
i gardinen den blå!
Krakel Spektakel
vad tänker du på?

Eller den här:

Lappricka pappricka puddingpastej
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Trumma på min trumma, gnida min fiol,
skjuta ner små plommon med korkpistol.

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Knäppa på gitarren, blåsa i trumpet,
skaka ner små päron ur äppelträt.

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.

Citronil – något självklart för morfars generation – måste man förstås förklara: Det är en läsk, lite som 7 Up som du gillar, Viggo! Tänk om du skulle bada i en hel sjö av 7 Up!

Över huvud taget finns det ord hos Hellsing, även om de inte är besvärande många, som man måste förklara för nutida barn. Men också de nutida barnen gillar hans ordvrängeri, hans rimkonst och den påtagliga rytmen i hans ramsor och sånger; den finns förresten också ofta i hans prosa.

Och det känns helt underbart att vara morfar och föra det här kulturarvet – för det här är en del av det svenska kulturarvet – vidare till ytterligare en generation.

Folket i Bild julen 1951

Jag har åter igen på Tradera köpt ett julnummer av gamla Folket i Bild, det från 1951. Då kostade det kronor 1:15. Numera får man betala lite mera.

På omslaget finns en vacker vintervy från Trosa, signerad Reinhold Ljunggren: trähus i rött, gult och grönt, blänkande vatten, snö, kala lövträd mot en mattblå himmel.

Det enda fyrfärginslaget i övrigt är konstinlagan med målningar av Hilding Linnqvist. De fyra färgsidorna i mitten av tidningar föregås av en presentation av målaren, signerad Folke Holmér. Presentationsartikeln innehåller fler reproduktioner av Hilding Linnqvist-målningar, dock i svart-vitt.

Också julnumrets illustrationer (till noveller, följetonger och artiklar) är av mycket hög konstnärlig klass. Bland illustratörerna finns Ingrid Årfeldt, Stig (Slas) Claesson, Eric Prytz, Stig Södersten, Eric Palmquist, Roland Svensson och Ulla Sundin (senare Sundin-Wickman).

Den norske författaren Sigurd Hoel presenterar i ord och bild sin landsman, den internationellt kände satiriske tecknaren Ragnvald Blix. Den samtida satiren representeras i julnumret också av den mycket kvicke och skicklige tecknaren mem, Mats-Erik Molander. Mem-folkvald i riksdagens talarstol med anledning av lag om tre veckors semester: – Har regeringen alls låtit undersöka huru vårt lands produktion av hängmattor skall kunna ökas i nuvarande läge?

De skönlitterära bidragen står inte illustrationerna efter i kvalitet. Bland novellisterna finns Stina Aronson, Agnes von Krusenstjerna, Halldór Laxness, Gösta Pettersson, Jan Fridegård och Per E Rundqvist.

Följetongerna är skrivna av Irja Browallius (”En fågel i handen”) och Albert Olsson (”Nya fröken”).

Säkert undarar många av dagens yngre läsare, vilka Gösta Pettersson och Irja Browallius, kanske till och med Stina Aronsson och Per E Rundqvist är. De är klart läsvärda. Prova!

Evert Taube skriver om Nils Ferlin och Moa Martinson om udda kamrater i Klara.

Erik Asklund skriver om äventyr på haven och Sven Vikberg om Nordenskiölds jul i polarisen. Blekingeförfattaren Sven Edvin Salje skildrar den snapphanebygd vi sentida svenskar nyligen har sett i TV.

Arne Hirdman tar ut kåsörernas landslag: vänsterytter Nordens Karlsson (Karl Fredriksson), vänsterinner Eld (Erik Lundegård), högerytter Kar de Mumma (Erik Zetterström), högerinner Cello (Olle Carle), center Käringen mot strömmen (Barbro Alving) och reserv på samtliga platser Red Top (Lennart Nyblom). Själv skulle jag nog placera den Red Top jag läste på DNs Namn och Nytt och, en smula, lärde känna ute på vänsterflanken.

Det finns material för barn av Inger och Lasse Sandberg, och så publiceras Lennart Hellsings ”Bara på skoj” med illustrationer av Poul Ströyer. Till det kommer, som vanligt, Gösta Knutssons och Einar Norelius´ serie ”Pelle Svanslös”.

Och allra sist måste jag förstås nämna julavsnittet av Ritolas (Jan-Erik Garlands) originalserie för FiB, ”Biffen och Bananen”.

Jag upprepar: Varför görs det inte längre någon familjetidning med den här kvaliteten, när det gäller skönlitterära bidrag och illustrationer? Är en större del av befolkningen av i dag illiterat och imbecill?

Melodikrysset nr 4 2007

Jag klarade dagens, enligt Eldeman svåra, melodikryss så när som på ett ord, lodrätt 4. Melodin är jag säker på att jag har hört, men jag kom, hur jag än ansträngde mig, inte på titeln. Således inte heller på vad mannen i sångtexten gör i refrängen. Svaret är ett verb i predikatsform, sex bokstäver. Det börjar på v och slutar på ar. Vinkar? Nej jag vågar inte gissa.

/Inte för att jag någonsin sänder in svaret på Melodikrysset, men det är alltid kul att få veta svaret även på det man missar. AnnSofie Leandersson och Anette Törnqvist har påmint mig om att låten jag mindes men inte kom på namnet på är skriven av Mauro Scocco samt att dess huvudperson, Sarah, står utanför Seven Eleven och väntar. Tack!/

Det svåraste i övrigt var att komma på, vem som här sjöng den gamla slagdängan ”Tiotusen röda rosor” – flera har ju gjort det. Men i det här fallet var det, visade ledbokstäverna, Hans Martin (som jag aldrig frivilligt har hört på).

Ledbokstäverna från Martin bekräftade sedan också, att det var Tomas Ledin vi hörde i ”Inte en chans”.

Resten var mer eller mindre lätt.

Vi hörde operasångerskan Malena Ernmans ljuva mezzosopranstämma.

Vi hörde Martin Stenmarck i ”Sjumilakliv”. Martin förekom sålunda två gånger på samma plats i krysset.

Lätt var det att med hjälp av språket hänföra Eurovision Song Contest-låten från 1989 till Danmark och, med hjälp av ledbokstäverna, placera den som nummer tre. Däremot fick jag sen gå till Google för att hitta namnet på sångerskan, Birthe Kjær, och på låten, ”Vi maler byen rød”.

Jag har, motvilligt, sett tecknade versioner av Pippi Långstrump; den här spelade (inte särskilt hörvärda) musiken var hämtad ur ”Pippi Långstrump i Söderhavet”.

Och, om vi ska hålla oss kvar i filmsfären: lodrätt 10 skulle bli FE, som är den kemiska beteckningen för järn. På det var jag säker, eftersom båda bokstäverna bekräftades av andra säkra kryssvar. Men ur vilken film var musiken hämtad? Lite googlande visade, att filmen från 1977 med James Mason och James Coburn hette ”Järnkorset” (”Cross of Iron”) – som jag förstås aldrig har sett.

Lättare var det då att komma på namnet på dagens musikal, ”Mamma Mia” och på dagens barn-TV-signatur, som skulle föra tankarna till Drutten och Jena. (I mina journalistkretsar kallades på den tiden Olle Söderlund för Jena och Gunvor Hildén för Drutten.)

Till månen åker man med raketer, vilket illustrerades med ”Fly Me to the Moon”.

”Så gick det till när farfar var ung” skulle här ge bara ”halva släktingen”, det vill säga far.

”Ich Bin von Kopf bis Fuss auf Liebe Eingestellt” sjöng en gång den oförlikneliga Marlene Dietrich i filmen ”The Blue Angel”; det är självklart att det finns en bunt Marlene Dietrich i mina skivhyllor. I Zarah Leanders svenska version blev detta ”Jag är från topp till tå ett kärleksstundens barn”.

Och så slutligen ”Snabbköpskassörskan”. Hennes beundrare i sången står gärna i kö framför kassan för att få se henne, om och om igen.

***

Söker du svar på någon fråga i senaste melodikrysset, föreslår jag, att du trycker på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du ner dig till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 2 2007

Det fanns ingenting i årets andra melodikryss, som jag för min del fann oöverstigligt svårt.

För att ta det mest moderna först: Marit Bergman sjöng ”No Party”. Ratata sjöng ”Jackie”. Och Eva Dahlgren sjöng ”Som ett äventyr”.

Men naturligtvis var det ännu lättare för mig att komma i håg Jules Sylvains ”Med dig i mina armar”. Och skulle jag inte känna igen Nat King Cole i ”Rambin´ Rose”?

Barnkulturen i det här krysset var heller inte särskilt svår. Vi hörde en låt, som skulle knytas till Emil i Lönneberga, och så ”Oh My Way” ur disneyfilmen ”Björnbröder”, där sångaren är Phil Collins.

Östen förekom dubbelt upp. Dels Östen Warnerbring i ”Sommaren med dig” eller ”En sommardröm i vitt”. Dels Östen med resten som sjöng ”Maria”.

Också Evert Taube förekom i dubbel uppsättning. Dels med ”Min älskling du är som en ros”. Dels med ”Fritiof och Carmencita”, där det sjungs om ”dragspel, fiol och mandolin”.

När det gällde TV-lustspelet, där John Harryson spelade Ludde, kände jag igen rösten på Inga Gill i rollen som Sofi. Men titeln på lustspelet mindes jag inte, så jag googlade. ”Gunghästen” hette det.

Beppe Wolgers´ ”När lyktorna tänds på Karlaplan” har som förlaga den av Vera Lynn insjungna ”The Nightingale Sung In Berkeley Square”, vilket senare skulle ge pluralen näktergalar. Såna frågor gillar jag!

Sven Ingvar: Det spökar ombord

Sven Ingvar (född 1919) var på 1950- och 1960-talen, faktiskt också fortfarande under 1970-talet, en av Sveriges mest lästa ungdomsboksförfattare. Han var en av dem som, vid sidan av Astrid Lindgren, bidrog till att göra Rabén & Sjögren till det ledande barn- och ungdomsbokförlaget i Sverige.

Hans debutbok var ”Det spökar ombord”. Jag läste den, när den 1952 gavs ut i serien FiBs ungdomsböcker, med omslag och illustrationer av Hans Arnold. Det är en mycket tidstypisk bok: Dess huvudperson, Göran Askberg, som har gått igenom realskolan, drömmer om att i stället gå till sjöss. (Även jag hade minst en sådan realskolekamrat.)

Trots titeln är ”Det spökar ombord” inte en bok, präglad av tonårsdrömmar om äventyr ombord, för att inte tala drömmar om att få besöka främmande, sydliga länder (det senare något nästan ouppnåbart för pojkar i till exempel min ekonomiska situation).

Äventyr blir det förstås – det måste det finnas i en ungdomsbok som lockar stor publik. Men bokens litterära styrka i ligger i att den är en socialrealistisk, mycket stark skildring av vardagslivet till sjöss.

Där sockrar Sven Ingvar verkligen inte verkligheten. Allt finns med: en undermålig, ofta farlig arbetsmiljö, rostskrapning, brist på sömn, sjösjuka, vaktpass i mörker och kyla; inte ens manskapet ombord idealiseras. Livet till sjöss skildras så initierat, att jag – nu när jag läser om den – tar reda på hur det kommer sig. Jo, Sven Ingvar har själv varit sjöman, flydde förresten i den rollen 1938 för livet från nazisterna i Stettin.

Sen innehåller boken förstås också en serie spännande och mystiska händelser av sabotagekaraktär. Något spöke är det dock inte som genomför sabotagen. Förövaren drivs av en blandning av sinnessjukdom och förvridet klasshat.

Det är helt obegripligt att Rabén & Sjögren inte har återutgett den här boken utan i stället har släppt alla Sven Ingvars böcker till ett annat förlag.

Lisa Tetzner: Nybörjare i livet

Den andra ungdomsboken av Lisa Tetzner, utgiven 1957 i Bonniers ungdomsbokserie Önskeböckerna, som jag har köpt in på Tradera, heter ”Nybörjare i livet”. Att jag själv tidigare inte har läst den beror säkert på att jag när den gavs ut redan gick i andra eller tredje ring i gymnasiet (andra eller tredje beroende på om boken gavs ut under våren eller hösten).

Boken riktar sig, enligt baksidestexten, till flickor tretton år och uppåt. De här könsbestämningarna har jag aldrig brytt mig om. Jag klassar också boken snarare som ungdomsroman än som traditionell flickbok.

Men eftersom handlingen utspelar sig i tysk borgarklass, är dess samhälleliga ram just traditionell eller kanske snarare konventionell. Lisa Tetzners huvudperson Anne visar självständighet men sprattlar icke desto mindre i konventionernas garn. Skildringen av övergången från barndom till ungdom är, utifrån dessa förutsättningar, realistisk, också väl berättad (och väl översatt av Stig Kassman).

Men jag har även invändningar mot boken. Handlingen, som startar med nedslag i Annes släkts historia, är också fortsättningsvis nedslagsartad. Det som händer Anne i barndomens föräldrahem och sommarhus, på sanatoriet, på konvalescenthemmet och under den första riktiga förälskelsen kunde ha blivit (bättre) berättelser var och en för sig.

Nu får jag intrycket av att Lisa Tetzner har skrivit någons biografi eller memoarer: att hon frammanar en ung människas liv genom att i ord måla ett antal bilder. Detta förstärks av att boken är tillägnad hennes man, författaren Kurt Held, av att huvudfiguren Annes mormor är gift med en Theodor Held och av att boken har undertiteln ”Berättelsen om en barndom”.

För en vuxen läsare, intresserad av historia och kulturhistoria, är den här boken intressant, därför att den spänner över nästan hela den tyska språk- och kultursfär, som fanns före andra världskriget. Annes barndomshem finns uppenbarligen i Schlesien, som Tyskland tvingades avträda till Polen efter andra världskriget. (Från Schlesien kom också Miriam i ”Vi i 67an”.) Därifrån görs utflykter in i de delar av dåvarande Tjeckoslovakien, som var tyskspråkiga. När Anne blir lungsjuk, får hon först åka med mamma till Schweiz (fast till den italienskdominerade Lugano-trakten, varifrån förresten Tetzners Sotarpojken kom.) Barnsanatoriet ligger vid den tyska nordsjökusten; där träffar Anne också flickor från Berlin (där ju Barnen i 67an-serien startar. Sen tillbringar hon, tillsammans med en rad adliga flickor, en tid i en flickpension, som rimligen borde ligga i Wien i Österrike (vilket inte hindrar dansläraren från att, i boken oöversatt, starta danslektionerna med ”Faites attention, mes dames, un, deux, trois!”).

Vinterbesöket i Öregrund går mot sitt slut

Här om dan la sig ett pudersockertäcke av snö över trädgården. Täcke och täcke – marken är fortfarande mer grön än vit. Mycket vinter blev det alltså inte under årets nyårs- och trettonhelgsbesök i Öregrund.

Birgitta har eldat det ris hon inte hann elda upp i höstas, också ännu mer av det ruttnande virke vi har kvar i en trave efter om- och tillbyggnaden för nu rätt många år sen. (Det var uppsågat för att kunna användas till att elda med i öppna spisen i TV-rummet.) Vädret var perfekt för ändamålet: ingen brandfara.

Min insats utomhus bestod främst i att jag på nytt har låst fast grinden och den markstående brevlådan. Jag har tidigare berättat om att några slynglar en helgnatt när huset var tomt knipsade av det cykelslanglås och den plastade, alltför veka kabel ena grindhalvan och, vid den, brevlådan satt fast med. De bortburna grinden respektive brevlådan återfanns av grannar ute i terrängen; grannarna ställde tillbaka dem och ringde oss. Tack! Nu var jag på järnhandeln och köpte nytt, kraftigare cykelslanglås plus en stark stålvajer; den senare är fäst med vajerlås inne i den låsta brevlådan.

Jag inbillar mig inte, att ens det här hjälper, om någon vill jävlas. Men det blir svårare att göra det åtminstone.

I järnhandeln berättade dom att ett antal människor med plastbrevlådor har råkat ännu mer illa ut, fått dem sprängda med kraftiga fyrverkeripjäser.

De som måste roa sig med sånt här måste ha ett bra fattigt liv.

I fredags gjorde vi en tur- och returresa hem till Uppsala. Bo Strömberg, som är gift med vår Kerstin, fyllde år, och vi uppvaktade med böcker och orkidé. Vi uppvaktar verkligen inte av plikt. Bo är en jättefin pappa åt Viggo och Klara.

Viggo hade sovit dåligt och var på lite avigt humör. När jag försökte muntra upp honom, blev jag först avvisad. Men när jag hade fått i gång ett kuddkrig med honom i föräldrarnas säng, sken han upp och ville aldrig sluta. Senare kom han tillbaka och ville att jag skulle leka kuddkrig igen. Den här gången ville också lillsyrran, Klara, vara med, och vi hade faktiskt vansinnigt roligt tillsammans.

Vi blev sen bjudna på en mycket god chiligryta, som Bo hade smaksatt inte bara med peppar utan också med kaffe; till detta serverades sallad och pitabröd. Efterrätten fick jag med min diabetes tyvärr avstå från: mandelmusslor med hemgjord vaniljglass, hjortronsylt och vispgrädde.

Roligt var det också att få träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina Strömberg. Det blir inte så ofta. De bor i Sollefteå.

Om musik- och TV-kvällar här i huset i Öregrund har jag tidigare berättat. I går kväll såg vi en riktigt bra Sherlock Holmes-film. I kväll ska vi se dels Minnenas television med bland andra Hans Alfredson och Povel Ramel och, senare, minnesprogrammet om 1957.

Det var det året då jag och Birgitta fyllde 20 år.

I morgon städar vi, packar och åker hem till Uppsala.

Melodikrysset nr 1 2007

Årets första melodikryss var svårt för en som under det här året fyller 70. Som de som regelbundet läser min blogg vet, hör jag ingalunda till de äldre personer, som bara lyssnar till den musik som jag hörde, när jag själv var ung. I mina skivhyllor finns såväl Timbuktu som Petter och Kent. Men jämfört med hur det var, när jag var barn (en radiokanal, stenkakor, ingen TV) är musikutbudet i dag en evigt skvalande flod, där det är mycket svårare att fånga upp guldkornen. Man orkar inte lyssna på allt; dessutom är mycket – även av det som slår – i min smak dåligt. (Naturligtvis gjordes det dålig musik också när jag var ung. Men det begränsade utbudet gjorde, att man tog del av praktiskt taget allt som kom – vilket är omöjligt i dag.)

Utifrån detta resonemang:

Trots vad jag säger ovan, lyckades jag relativt snabbt identifiera Pet Shop Boys. Oasis (med ”Look Back In Anger”) tog lite längre tid att komma på.

Melodifestivalerna och Eurovision Song Contest brukar jag pliktskyldigast se, mest för att sen kunna klara melodikrysset. Men jag tycker uppriktigt, att en stor del av det som spelas där saknar den egenart, som skulle göra det möjligt att komma i håg en låt fem minuter efter det att den har spelats. The Poodles från melodifestivalen 2006 har jag följaktligen inget som helst minne av – jag är inte senildement – och hade följaktligen aldrig klarat utan att googla. Detsamma gäller sångerskan Tess (från Alcazar), som var gästartist på deras ”Metal Will Stand Tall”.

Däremot kände jag omedelbart igen artisten (Roger Pontare) och låten (”När vindarna viskar ditt namn”), när jag hörde den senare sjungas på engelska. Vad man än anser om Pontare, gör han ett kraftfullt och bestående intryck vid första ögon- och öronkastet (om man får säga så).

Men för att återvända till sånt som jag aldrig tror mig ha hört förut: Nic & the Family i ”Hej, hej Monica”. Det ska ha varit en landsplåga. Var var jag då?

”Titanic” har jag faktiskt aldrig sett, men det är klart att jag som någorlunda allmänbildad vet, att Céline Dion sjöng i filmen (”My Heart Will Go On”).

Veckans gissning (det fattades bara ett a): den från barnprogram kända skådespelerskan, som sjöng om vår och vackert väder bör ha varit Eva Remaeus, Magnus och Brasses nu tyvärr döda kollega i ”Fem myror”.

Resten var lätt, mycket lätt – alltså för en man som i juni fyller sjuttio.

Inger Berggren var det som sjöng ”När det är sol och vår”.

Barnvisan handlade om en liten råtta.

Filmmelodin var ”Vi klarar oss nog ändå”.

Max Hansen hörde vi i ”Värdshuset Vita hästen”.

Och veckans Taube handlade om Ellinor som dansar.

***

Söker du svar på allra senaste melodikrysset, föreslår jag, att du går in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, alternativt klickar på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.