Melodikrysset nr 26 2007

I dag fick jag kämpa med Melodikrysset.

Det utlöstes av att jag var sent ute med kaffekokningen. Just när jag hade börjat med Melodikrysset, kokade kaffet övet, och inte måttligt heller. Hela spisen var täckt av hett kaffe och kaffesump. Svärande sprang jag mellan Melodikrysset vid radion och spisen, där jag gradvis torkade upp och gjorde rent. Av detta följde att det droppade vatten på papperet där jag antecknade kryssfrågorna.

Och så kom det, mitt under det att jag höll på med detta, en fråga som jag borde ha kunnat lätt som en plätt men för mitt liv inte kom på svaret till. Det var 1950-talsschlagern om damen som är i kyrkan där hennes älskade gifter sig. Jag minns mycket väl melodin, men jag kommer inte på titel och refräng. På slutet lyckades jag dock med hjälp av ledbokstäverna, i båda fallen första och sista bokstaven av tre, komma fram till att de eftersökta orden måste vara jag kom.

Av melodifestivalfrågorna var ”The Worrying Kind” med The Ark lätt. Inte lika lätt (för mig) var det att identifiera Sebastian med ”When the Night Comes Falling” och ”Alexandra” från 1987 med Sound of Music, som bestod av Peter Grönvall, Angelique Widengren och Nanne Nordqvist (senare Grönvall) – jag har googlat.

Prince hör verkligen inte till de artister jag brukar lyssna på. Men visst har jag hört ”Purple Rain”.

Filmmusik brukar jag ha svårt att identifiera, men efter en stund kom jag i alla fall på, att den här spelade musiken kom från ”Stålmannen”.

Resten var däremot inte så svårt för mig.

Sångarna med barnviseklassikern ”Kungens lilla piga” – här tryfferad med Povel Ramels ”The Gräsänkling Blues” – var Lasse Åberg och Göran Ringbom. Åberg känner jag personligen, och Ringbom med sitt karaktäristiska gotländska idiom har jag hört live i Visby.

Det damerna rör sig på i ”Flickorna i Småland” är villande mo.

Jag gillar mycket både Jacques Brel och Evabritt Strandberg. Här hörde vi henne sjunga hans ”Marike”.

Veckans Taube var ”Nudistpolka”, som man förstås ska dansa näck.

Klarinettisten Acker Bilk har ett mycket karaktäristiskt spelsätt, och dessutom har naturligtvis en gammal radiot som jag även tidigare hört honom spela ”Stranger on the Shore”.

Den tyska tangon vi hörde har också den fordom spelats mycket i radio. På svenska heter den ”Jag kysser eder hand, madame”.

Och skulle inte en gammal stofil som jag känna igen revyartisten, kuplettsångaren, skådespelaren med mera Sigurd Wallén? Här sjöng han ”Som klippt och skuren för mig”.

Ur ”Spelman på taket” spelades ”Om jag hade pengar”. Det problemet kunde ju till exempel avhjälpas med lön. Men som Anne Ringmann påpekar, kunde ju Tevjes problem också lösas med lån. Vi får väl se, vad den enväldige domaren Eldeman säger.

Slutligen hörde vi Björk sjunga ”Hope”. Hon kommer från Island och har därför, men naturligtvis främst för att hon är en så bra sångerska, belönats med pris av Nordiska rådet. När priset utdelades i Rådhuset i København, satt jag längst fram nedanför scenen, och jag har där följaktligen hört henne sjunga live, till och med på mycket nära håll.

***

På jakt efter svar till någon fråga i allra senaste Melodikrysset? Prova då att antingen gå direkt in på min blogg, http:enn.kokk.se. eller att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 25 2007

Midsommarafton blev tydligen våt, i bokstavlig bemärkelse, på många håll i landet. Här i Öregrund har midsommarvädret varit perfekt: sol över trädgårdens blomsterprakt, en lätt vind som har fått flaggan att fladdra.

Vår midsommarafton blev lik sina föregångare. Till lunch sill och potatis med Pilsner Urquel och ett par små av Birgitta hemkryddade snapsar. Till middag rester av min 70-årslunch: rostbiff, hemgjord potatissallad och tre sorters hemgjord majonnäs (naturell, senap, vitlök). Och så jordgubbar med vispgrädde och Canderel; jag är ju diabetiker.

Klockan fem, alltså före middagen, var det traditionell samling kring midsommarstången vid Hembygdsgården. Valö spelmanslag spelade och ledde sånglekarna. Det var mer folk än vanligt – det vackra vädret gjorde väl sitt till. Det var massor av åskådare också ute på gatan; somliga satt på kyrkogårdsmuren och mängder hade hittat en bra utsiktsplats på berget upp mot klockstapeln.

Efteråt gick vi vår traditionella midsommaraftonspromenad runt Öregrund. Konstaterade, lite sorgset, att Klockargårdens fina sommarrestaurang inte tycks vara i drift den här sommaren. På bryggan nere i hamnen berömde Birgitta ägaren till en verkligen fin träbåt – varvid denne genast kontrade med att, lite i efterskott, gratulera mig på 70-årsdagen. Många tycks ha läst den artikel om mig som Upsala Nya Tidning med anledning av födelsedagen publicerade den 19 juni.

Vädret i dag, på midsommardagen, är lite disigare, men det regnar inte. Födelsedagsbuketterna är fortfarande fina, konstaterar jag där jag sitter vid frukostbordet och laddar upp för Melodikrysset med några koppar nykokt rykande hett och aromatiskt kaffe. Jo, just kokkaffe!

Men över till själva krysset.

***

Eldeman aviserade, att det bitvis skulle bli svårt i dag. Jag kan hålla med, men för egen del hade jag riktiga problem bara med en fråga – den klarade jag bara med hjälp av Google. Det skånska ”kultbandet” Agaton band, de med ”Vackra ben”, har jag nog aldrig någonsin hört, och då är det inte lätt att komma på vilka som sjunger.

Patrik Isaksson med ”Vi mot dom” (”Så låt mig vagga dig, låt mig lindra ditt hjärtas kval”) klarade jag då lättare.

Jag kan tänka mig, att andra kan ha haft problem med att identifiera Stina Nordenstam, hon med ”Reason to Believe” och CDn ”Memories of Colour”; hennes blandning av jazz, rock och experimentell musik hör ju inte till det alla lyssnar på, men i mina skivhyllor finns hon.

Filmfrågorna brukar jag ibland ha svårigheter med, men den här gången var de inte alltför svåra. Den engelska långfilmen från 1985 som delvis utspelar sig i Florens och som här illustrerades med sång av Kiri de Kanawa, heter ”Ett rum med utsikt”. Jag har sett den, och jag har också den roman av E M Forster, som filmen bygger på. Woody Allen hör till mina favoritregissörer, och här hörde vi Alan Alda sjunga ”Looking at You” ur ”Everyone Says I Love You”; i den medverkar utöver Alda också Goldie Hawn och så förstås Woody Allen själv.

Ännu lättare var det att känna igen Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga”, ledmotivet i Tage Danielssons suveräna film med samma namn. Visste ni förresten, att filmen är inspelad på ön Högdusen här ute i Öregrunds skärgård?

De tre barnanknutna frågorna var heller inte svåra. Vi kan börja med filmmusiken: Per Myrberg sjöng ”Havet är djupt” ur Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun”. Det är inte bara i sällskap med lille Viggo jag har sett den; även om jag föredrar H C Andersen, har jag för egen maskin sett många avsnitt i Disneydags. Vi hörde vidare signaturmelodin till Staffan Westerbergs omdiskuterade, vilket är obegripligt för mig, TV-serie ”Vilse i pannkakan”. Och så hörde vi Lill Lindfors sjunga ”Varför och varför” med musik av Georg Riedel och text av Astrid Lindgren, vars efternamn ju innehåller ett djur, ren.

Som gammal (numera 70-årig) radiolyssnare har jag förstås många gånger hört Russ Conway spela ”Lesson One”, på svenska kallad ”Kalle Johansson”. Och vet att det han spelade var spikpiano.

Mästaren bland clowner, Grock (det vill säga schweizaren Charles Adrian Wettach), som här spelade saxofon, är förstås också bekant för en man i min ålder.

Och så har jag sparat det somrigaste i midsommarkrysset till allra sist. Vi hörde Evert Taubes ”Huldas Karin” med duon Öbarna. Jag kan berätta att Öbarna består av Eva Jarnedal och Jan Magnarsson och att Eva är dotter till Huldas Karin, som på riktigt hette Karin Jarnedal och bodde på Ängön i Bohusläns skärgård. Jag kan vidare berätta att Öbarna på 1970-talet ofta, och av övertygelse, valturnerade för socialdemokraterna; vi intervjuade dem om detta i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Jag har också recenserat skivor av dem i AiP. De är mycket bra!

***

Letar du efter ett svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller att trycka på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 24 2007

Sent i går kväll kom Birgitta hem från Wien; vi satt länge på glasverandan och pratade. Drack österrikiskt rödvin. Birgitta var hungrig och åt med god aptit upp ett par kalla wienerschnizlar (!), rester av min middag.

Vädret är fortfarande soligt och vackert om än aningen kyligt här ute vid kusten. Jag vaknade tidigt, utvilad och äntligen pigg, duschade och kokade kaffe, åt en långsam frukost under läsning av våra tre morgontidningar.

Jag var klar med alltsammans lagom till Melodikrysset, då jag som vanligt på lördagsmorgnarna satte mig vid radion och datorn. Nå, datorn behövde jag inte använda särskilt mycket i dag.

Dagens melodikryss innehöll tillräckligt mycket frågor, som en gammal radiot och mångsidigt musikintresserad person som jag kunde klara, vilket gav ledbokstäver till det som var lite svårare.

Nog har jag i min ungdom sjungit med i ”Yes We Have No Bananas”.

Detsamma gäller slagdängan ”Ett glatt humör är mer än pengar”. Här spelades den av Brunnsoktetten Fulla muggar, men den inspelning jag minns är den med Alice Babs.

Och visst har jag också sjungit den gamla skämtvisan ”Igelkottaskinnet” (här med Kalle Moraeus), som skulle ge pluralen igelkottar. Så är går den:

Och gubben han sade till gumman sin:
”Ta och sätt en lapp uti byxan min
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.”

Och gumman hon tog sig ett igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor:
”Jag tror själva Hin uti byxorna for!”
Uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han sade till gumman sin:
”Varför har du vänt alla taggarna in?”
Uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

”Jo, därför att du är så lat ditt skräll
så du sitter och drar dig från morgon till kväll
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.”

Och gubben han tog sina byxor och gick
och då kan vi veta vad käringen fick
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Men då tog gumman ett ekorraskinn,
de lenaste håren dom vände hon in,
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och då blev gubben så glad i sitt sinn,
han klappa och pussa käringen sin
uti ändanom, uti ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Jag minns förresten, att tjegruppen Katas döttrar från Sundsvall (Eva Swedenmark med flera) hade med den här sången på en LP med feministisk tendens. Eftersom jag har den i Uppsala, inte här i Öregrund, kan jag dock inte kontrollera, om Katas döttrar hade med senare delen av texten i sin version.

Men tillbaka till Melodikrysset:

Eftersom jag har allt som finns på skiva med Cornelis Vreeswijk, hade jag inga som helst svårigheter att känna igen hans ”Somliga går med trasiga skor”, vilket skulle ge singularen sko.

Eftersom jag gillar Sofia Karlsson och har skrivit om hennes CD med Dan Anderssons ”Svarta ballader”, hade jag förstås heller inga svårigheter med att komma fram till att den efterlysta färgen var svart.

Till det klassiska barnvisearvet måste man räkna ”Ro, ro till fiskeskär”, vilket här skulle ge rodd.

Melodifestivalmelodierna, som jag ibland har svårt att komma i håg, var den här gången inte alltför svåra. Den från 2006, ”Idag & imorgon”, sjöngs av Kikki Danielsson. Och den från 2007, ”Jag måste kyssa dig”, sjöngs av Nanne Grönvall, som jag till och med har hört live, på den socialdemokratiska partikongressen i Malmö.

”Gör mig lycklig nu” kan väl ändå mindre ha undgått någon. Mats Ronander sjöng duett med dansken Kim Larsen, en artist som jag för övrigt med uppskattning har recenserat.

De mer långväga utländska inslagen var heller inte av det svårare slaget. ”Livin’ Next Door to Alice” med engelska 70-talsgruppen Smokie kan väl nästan ingen ha undgått att höra. Detsamma gäller väl också ”A Lovely Way to Spend an Evening” med Frank och Nancy Sinatra. (Tillägg: låten heter egentligen ”Something Stupid” men innehåller delar av den fras jag återger.) Och efter lite funderande kom jag också på att titeln till Cole Porter-melodin måste vara ”I Got a Kick of You”.

Svårare för melodikrysslösare i min ålder var väl förmodligen vilken grupp som sjöng ”Say My Name”. Jag tror inte att jag har hört låten tidigare, men med hjälp av ledbokstäverna kom jag ganska snabbt fram till att den efterlysta gruppen är Destiny’s Child. Destiny’s Child från Texas, Beyoncé Knowles, Kelly Rowland och Michelle Williams, är mest känd som Rythm ’n Blues-grupp men har också sjungit in låtar i andra genrer.

***

Söker du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset, bör du i stället antingen trycka på Blog ovan eller gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 23 2007

Dagens melodikryss löste jag helt utan hjälp av Google – men jag har förstås, vis av tidigare erfarenheter, sedan kontrollgooglat några av de svar jag kom fram till. Här är, hur som helst, mitt förslag till lösning:

Familjefilmen med Sir Elton Johns och Tim Rice’s ”Circle of Life” var förstås Walt Disney’s ”Lejonkungen”.

Vi kan ta övriga djur i samma svep.

Vi hörde den gamla slagdängan ”Två små fåglar på en gren”.

Barnvisan, där det tillverkas strumpor, söndagskjol och helgdagsrock, det vill säga kläder, är ”Bä, bä vita lamm”.

Vi hörde också en alldeles äkta val.

Veckans musikalfråga hörde till de lättare: Vi hörde Elaine Page sjunga ”Don’t Cry For Me Argentina” ur ”Evita”.

Frågorna om någorlunda aktuell populärmusik hörde inte heller till de svårare.

Arja Saijonmaas röst känner man ju igen, vad hon än sjunger. Här var det ”Vad du än trodde, så trodde du fel” ur 2005 års melodifestival. (Nej, jag kom inte ihåg den.)

Gyllene Tider med ”En sten vid en sjö i en skog” var heller inte svår att identifiera.

Kjell Sundvalls filmatisering av Katarina Mazettis ”Grabben i graven bredvid” har jag förstås sett. Men jag kom faktiskt inte spontant ihåg Tomas Ledins ”Helt galen i dig” – här fick jag kontrollgoogla.

Darin, med ”Everything But the Girl”, tog jag med hjälp av ledbokstäverna. (Dock: jag har honom på ”Artister mot nazister”-CDn.)

Kompositör till ”Kärleksvals”, som sjöngs av Sofia Källgren, är Ulrik Neumann, en dansk som på ångradions tid var mycket stor här i Sverige. (Texten har skrivits av Håkan Elmquist.)

De flesta kunde väl, antar jag, identifiera signaturmelodin till Hylands hörna, som gav Hyland. Men vem stod för musiken? Jo, det var tenorsaxofonisten och kapellmästaren Carl-Henrik Norin.

Den modernt arrangerade valsens titel kommer jag inte på, men musiken luktar omisskännligt Benny Andersson, och även ledbokstäverna pekar på samme man.

***

Letar du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset, föreslår jag, att du antingen trycker på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Bläddra dig därefter ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 19 2007

Så här i eurovisionsschlagertider törs man väl nästan inte bekänna sitt relativa ointresse för melodifestivalerna. De här melodierna tycks gå in genom mitt ena öra för att lika snabbt gå ut genom det andra; sällan fastnar något i området där emellan.

Jag bläddrar lika snabbt igenom kvällstidningarna – numera, när Expressen har slutat med serier, bara Aftonbladet – men det är klart att jag hann se artiklarna om Marie Lindberg, så stora som de var. Men inte kom jag för den skull i håg, hur hennes ”Trying To Recall” lät. Och inte kommer jag i håg det nu heller, fast jag alldeles nyss hörde den i radio.

Anna Book, en annan melodifestivalare, i det här fallet med ”Samba Sombrero”, förekommer ju däremot så ofta i radio och TV, att man känner igen henne på rösten.

Det här med att känna igen rösten har räddat mig många gånger, när jag har försökt lösa melodikrysset.

I dag klarade jag till exempel första frågesvaret, Cher, på det sättet. Sen kontrollgooglade jag på ”The Shoop-Shoop Song” (som jag inte mindes) och fann att jag hade rätt.

Också Magnus Härenstam känner jag igen på rösten. På den tiden då han var programledare för Jeopardy var jag en trogen tittare. Här sjöng han dryckesvisan ”Jag blir så glad av Dry Martini”. Jag gillar Dry Martini, särskilt de Dry Martinis jag och hustrun brukar dricka under plommonträden efter fredagsbastun. Men just den här flåshurtiga låten gjorde mig inte särskilt lysten.

När det gäller Nordman – här med ”Be mig så stannar jag kvar” – behövde jag inte ens kontrollgoogla. Nordman låter omisskännligt som Nordman.

När det gällde det äldre schlagermaterialet, som jag brukar kunna hyggligt, fick jag grubbla ett slag på vem som sjöng ”Vilken sommardag”, men ledbokstäverna ledde mig åt rätt håll, Lasse Lönndahl. (Men brukade han inte heta Lars på skivkonvoluten?)

Vissa melodier och schlagertexter sitter som berg i huvudet.

Människor i min ålder som har lyssnat på radions (fåtaliga) musikprogram i unga år känner omedelbums igen ”Gamle Svarten”. Som här skulle ge ordet rider.

”Jag ska måla hela världen, lilla mamma”, sjöng Anita Hegeland.

Och när Eldeman, utan sång, spelar melodin till ”Tala närmre, håll telefonen intill din mun”, vet jag förstås, att svaret på frågan ”Vad hörs mannen i texten göra?” är ringa. Den här låten, som förresten har förekommit tidigare i Melodikrysset, sjöngs ursprungligen av Jim Reeves men är här hos oss känd i Gunnar Wiklunds svenska version.

Inte heller lyckades Eldeman förvirra mig genom att spela Lonnie Donegans original, när han sökte ”Norge, Norge, det är ett jävla land”, som Moltas Eriksson framförde i Radio Mosebacke. För övrigt tycker jag själv mycket om vårt västra grannland.

Veckans klassiker spelades mycket i radio när jag var ung. Det var Emil Waldteufels ”Skridskoåkarna”. Och Eldeman hade förstås alldeles rätt i att det just nu är alldeles fel årstid att spela den.

Barn-TV-signaturen var lätt: den hör till Bamse. Den som är intresserad av mina mellanhavanden med Bamses skapare, Rune Andréasson, kan ta en titt ovan under Kulturspegeln, Serier.

Diesel Park West slutligen, här med ”Spirit in a Dark World”, hör kanske inte till det jag brukar lyssna på, men jag klarade gruppnamnet med hjälp av ledbokstäverna.

***

På jakt efter något svar till senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag (någon enstaka gång söndag).

Melodikrysset nr 18 2007

Det är roligt att, både före och efter pacemakerinsättningen på Akademiska, här på bloggen ha fått så många uppmuntrande ord från både kända och okända. Tack! Det värmer hjärtat, om man säger så.

Också mina närmaste har gett mig allt stöd jag behöver: Birgitta har ringt flera gånger från Vietnam, i dag också från Hong Kong, dit hon har fortsatt. Barnen – Kerstin, Matti och Anna – har även de ringt. I går, när jag kom hem till Idrottsgatan med taxi, stod Kerstin ute på gården och väntade och hjälpte mig bära upp väskan. Sen följde hon mig upp till Konsum och bar hem matkassen. På kvällen kom Matti hit från Stockholm och åt middag med mig, tog även hand om disken efter maten. Dess förinnan hade också min bror Matti anlänt. Även han åt middag med oss. Han har erbjudit sig att skjutsa ut mig till Öregrund i morgon, med halvtung väska och allt. Då kan han säkert också hjälpa mig att vattna i Birgittas växthus. Skönt att känna att det finns människor som ställer upp, när man behöver.

Naturligtvis har jag nu ägnat mig åt min normala lördagsförmiddagssysselsättning, Melodikrysset. Där fanns frågor som var svåra för mig, men i dag hade jag ju den mycket musikkunnige sonen, Matti, hemma, och han hjälpte mig med ett par saker som jag annars skulle ha behövt ägna mer möda åt.

Han klarade till exempel bums pophiten från 1987, ”You´re Gonna Get It”, och visste, att gruppen som gjorde den hette Trance Dance. Gruppen bestod av Ben Marlene, Pelle Pop och tvillingarna Yvonne och Susanne Holmström.

Matti spelade förresten en tid med i Eric Turners och Bolibompa-Sara Edwardssons band le fox, och har även bidragit med lite text och lite musik på deras ”People Get Happy” (Playground PGMCD 5, 2001). Playgrounds chef var nämnde Ben Marlene, som egentligen är finländare och heter något helt annat. Men tillbaka till ämnet:

Matti kom också bums på att den rockklassiker som Señor Coconut spelade i cha-cha-takt var Deep Purples ”Smoke on the Water”. Det verb som Eldeman sökte – ”vad ses det göra?” – bör alltså vara ryka.

Beatles ligger då närmare mitt eget musikkunnande, och jag fick genast ut sol av ”Here Comes the Sun” – Matti påpekade dessutom att den är skriven av George Harrison.

I ett fall hade vi ett snabbt och oväntat samarbete. Jag kände förstås omedelbart igen Louis Armstrong och med hjälp av ledbokstäverna knäckte jag också, att de två artister som beledsagade honom kom från Danmark. Medan jag fortfarande funderade över danska artister från den där tiden, kom Matti och hade googlat på Birgittas dator: det var Nina och Fredrik!

Ett par mer aktuella frågor klarade jag själv tämligen galant.

Bo Kaspers orkester spelade ”Hund”.

Och Håkan Hellström med ”Klubbland” kommer från Göteborg. (Jag har förresten fått Håkan Hellström på CD av sonen, Matti.)

Resten klarade jag också utan hjälp.

Kompositören till ”Cirkus Finemang” (även orkesterledaren) är Benny Andersson.

Siw Malmqvist sjöng på tyska ”Mamma är lik sin mamma”. Vore hon inte det utan motsatsen skulle de vara olika.

Kvinnan med den vita saxofonen, hon som här spelade med i Kai Gullmars och Hasse Ekmans ”Med dig i mina armar”, heter Monika Bring. Henne har jag hört live åtminstone två gånger. En gång som gatumusikant i centrala Stockholm. Ytterligare en gång på socialdemokraternas Första maj-möte från en scen på Vaksala torg här i Uppsala.

Låten med ett djur i titeln var gamla ”Tiger Rag” (med refrängen ”Where is the tiger?”).

Och veckans barnskiva var ringleken ”Så går vi runt en enebärsbusk”, vilket skulle ge ene.

Som vanligt tyckte jag filmfrågorna hörde till de svårare, men jag klarade dem.

Filmmusiken med ett antal i titeln, tagen ur en biblisk hollywoodfilm, måste vara tagen ut Cecil B de Milles ”De tio budorden”.

När det gällde den allra sista frågan, den om en datorbaserad barn- och familjefilm, skulle jag ha behövt fråga Kerstins och Bos fyraårige son Viggo till råds. Men med hjälp av lite googlande klarade jag för egen maskin filmtiteln, ”Ice Age”.

***

På jakt efter något svar i den allra senaste veckans melodikryss? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag, någon enstaka gång söndag.

Julnummer inköpta i april månad

Jag har på Tradera lyckats köpa ytterligare tre julnummer av gamla Folket i Bild, de från 1944, 1950 och 1957. April är naturligtvis fel månad att läsa jultidningar, men de här är allmänt så bra, att man inte måste hänga upp sig på just att en del av innehållet knyter an till julen.

Julnumret 1944 har på omslaget en tomte som låter sig väl smaka av julgröten; den lätt burleska färgteckningen är signerad av trollmålaren Robert Högfeldt. Eftersom omslagsbilden för julnumret 1950 – ett fjällmotiv med en skidåkare, alltsammans i skarpt kontrasterande färger – är signerad Uno Vallman, kan även den som inte har de båda omslagen framför sig lätt förstå, att det på drygt ett halvt årtionde i valet av omslagstecknare skett en förskjutning i modernistisk riktning. Det allra vackraste omslaget, det från 1957, är dock ett kustlandskap i vitt och mörkblått, signerat skärgårdsmålaren Roland Svensson. Inne i tidningen finns också en av konstnären skriven och rikligt illustrerad artikel, ”Vinterskärgård”.

Det vimlar i de här julnumren av artiklar om intressanta personer inom politik, konst, teater, foto och litteratur: sovjetambassadören och författaren Alexandra Kollontay – visste ni att hon var född i Karelen och att hennes mor var finska? – och vidare Anders Forsberg, satirisk tecknare i Strix, och Stig Järrel (han skriver om sig själv). Nils Ferlin berättar om sina bröder på café Cosmopolite i Klara, Sigurd Hoel porträtterar Arnulf Överland, bland annat om koncentrationslägervistelsen. Gustav Möller skriver om klubbisten i Socialdemokratiska ungdomsförbundet Per Albin Hansson. Per Anders Fogelström presenterar Nils Poppe – berättar också om Poppes ambitioner i ungdomen att bli socialdemokratisk politiker. Ulf Hård af Segerstad presenterar några av tidens stora fotografer. Artur Lundkvist skriver om Ivar Lo-Johansson och 1930-talet.

I julnumret 1944 presenterar Gunnar Turesson de gamla julvisorna – sju av dem återges med text, någa också med noter. Rit-Ola, det vill säga Jan-Erik Garland, vars berömda serie ”Biffen och Bananen” gjordes för Folket i Bild, presenterar ett julalfabet med teckande kommentarer till året som hade gått. Mems, det vill säga Mats-Erik Molanders, senare årskrönika ”Vad sig i riket tilldragit haver” är om möjligt ännu mer träffsäker.

På barnsidorna hittar man sådant som Emil Hagströms rimmade ”Trollen i kälkbacken”, Poul Ströyer som illustratör till ”Djurens alfabet” och förstås Gösta Knutssons och Einar Norelius’ originalserie för Folket i Bild, ”Pelle Svanslös”.

Ett säkert kännemärke för Folket i Bilds julnummer var fyrfärgsinlagorna med reproduktioner av kända svenska konstnärers målningar: 1944 av Isaac Grünewald (med en introducerande artikel av Otto G Carlsund), 1950 av Kalle Hedberg (med en introducerande artikel av Gustaf Näsström) och 1957 av Reinhold Ljunggren (med en artikel om målaren och hans lilla stad, Trosa, av Martin Strömberg).

Läsvärd poesi var ett signum för gamla Folket i Bild. Bland de enskilda dikterna i de här numren vill jag särskilt nämna en av Stig Sjödin.

FiBs julnummer brukade dessutom alltid inledas med en sida dikter: 1944 av Helmer Grundström och 1950 av Erik Lindegren; 1957 saknades dock denna inledning.

I stället inleds tidningen med en jätteartikel (fem sidor) av Evert Taube om Albert Engström. Albert Engström återkom för övrigt i julnumret 1950, nu i en artikel av författaren och naturskildraren Sven Rosendahl.

Humorn är ständigt närvarande i julnumren: Rune Lindström, han med ”Himlaspelet”, skriver om dalfolk i humorn; artikeln innehåller både historier och skämtteckningar. 1930-talets revyprofiler (Thor Modéen, Fridolf Rhudin och andra) porträtteras. Ivar Öhman presenterar, med mängder av skämtteckningar, legendariska Punch. I julnumret 1957 finns avdelningen Julqnäppen, vars redaktion och bidragslämnare var Yngve Gamlin, Povel Ramel, Pekka Langer, Beppe Wolgers med flera.

Novellmaterialet är i samtliga de här julnumren vidunderligt; novellerna är skrivna – och jag nämner nu bara de fortfarande någorlunda kända namnen – av Lars Ahlin, Stig Dagerman, Jan Fridegård, Gustav Hedenvind-Eriksson, Ernest Hemingway, Johannes V. Jensen, Gustav Sandgren och Per Olof Sundman. Men också till exempel Irja Browallius, Owe Husáhr, Bernhard Nordh (i sina bästa stunder), Otto Karl-Oskarsson och norrmannen Nils Johan Rud är värda att nämnas.

Bland följetongerna vill jag särskilt nämna Vilhelm Mobergs ”Raskens”.

Det skönlitterära materialet är illustrerat av konstnärer som Gösta Kriland, Sven Ljungberg, Mats Nilsson, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Stig Södersten och Stig Åsberg. Vidare. Adolf Hallmans artikel, i text och framför allt bild, om New York är värd ett särskilt omnämnande. Värt ett särskilt omnämnande är också Björn Jonsons bildreportage ”Fattigt Paris”.

1944 gick också fortfarande Bovils mycket fantasifulla äventyrsserie ”Flygkamraterna” i Folket i Bild. Om denna svenska originalserie för Folket i Bild borde någon seriehistoriker skriva.

O, forna tiders jultidningar! Varför finns ni inte längre, annat än på Tradera?

Upp i svinottan och sen kulturfrukost

Onsdag och torsdag tillbringar jag på sammanträden i Uppsala.

Eftersom det första av dem, en kulturfrukost på Upsala stadsteater, startar 08.00 och jag måste åka med 06.10-bussen från Öregrund, får jag lov att gå upp i svinottan; jag har ställt väckarklockan på 04.30. Det är fortfarande mörkt, när jag går ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna.

Fram mot 05.00 går jag ner till den kombinerade bastun och tvättstugan för att duscha – som jag har berättat, har vi bara kallt vatten i stora huset. Nu är det aningen ljusare, och när jag går ut på trappen, ser jag ett rådjur bakom syrenerna, bara några meter ifrån mig. Jag tar kurs mot rådjuret, som tar ett skutt över det vi kallar syrengrinden och sen springer upp på berget på utsidan. Jag gör ytterligare ett bestämt närmande, och då försvinner rådjuret bakom krönet. Det är alltså fem på morgonen man måste gå upp för att mota bort rådjuren från tulpanerna.

På bussen in till Uppsala läser jag den sista av morgontidningarna plus handlingar inför kvällens sammanträde.

Kulturfrukostarna, som arrangeras av kulturkontoret, går ut på att för oss som sitter i kulturnämnden samt andra berörda presentera ett antal kommande exempel på vad som kommer att hända i Uppsalas kulturliv. Man får också, på egen bekostnad, kaffe eller te plus en halv ostfralla.

Eftersom Stadsteatern är värdinstitution den här gången, går ordet först till avgående teaterchefen, Stefan Böhm. Han passar på att välkomna sin efterträdare, Linus Tunström, som också är på plats. Böhm presenterar vårens program: Samarbetet med universiteten och företrädare för olika vetenskaper fortsätter med ”Stjärnsmällar och svarta hål”. ”Insektsgalan” är ett samarbete mellan stadsteatrarna i Stockholm och Uppsala samt Artdatabanken. Som det står i reklamen: ”Glitter och glamour, glädje och besvikelse när småkrypen gör upp i tävlingskategorier som Bästa biroll.” Premiären på den linnéinspirerade föreställningen ”Undran inför naturen” i regi av Stefan Böhm själv är på grund av sjukdom uppskjuten en vecka, men pjäsen kommer säkert att dra mycket folk. Den blir en musikalisk show med Mikaela Ramel och Vibafemba och med texter av Lasse Eriksson, Lennart Hellsing, Elsie Johansson, Carsten Palmaer, Povel Ramel, Owe Thörnqvist, Åsa och Gertrud med flera.

Innan Stefan Böhm, som alltså avgår som teaterchef i sommar, går av scenen, får han en stor tack- och avskedsbukett av kulturkontorets Fia Söderberg och stormande applåder från kulturfrukostpubliken.

När Stefan lämnar scenen, lämnar han plats för två representanter för JuvenalOrden, grundad 1907 och alltså 100 år i år. Jubileumsunderhållningen, komisk musikteater och spex i ett, kommer på Upsala stadsteater och heter ”En kalabalik i sänder”. Håller resten lika morsom nivå som det smakprov vi fick – det kommer till exempel in en norrman som hävdar, att det handlar om Bergen, inte Bender – kommer det här att bli en underhållande historia.

Mer teater: Maria Björk från Reginateatern presenterar ett inslag i linnéjubileet, ”Kärleken spriar på Trädgårdsgatan”, för ungdomar 13-18 år. Det handlar om kärlek, sex och samlevnad. Utöver teater på Regina blir det 21-24 maj också utställning på Grand, film – i samarbete med Kortfilmfestivalen – på Slottsbiografen med mera; bland samarbetsparterna finns Sveriges Lantbruksuniversitet och RFSU.

Sen berättar Per Löfblad från Teater Spektaklet om linnéföreställningen för barn 6-12 år, ”Mer ordning i rabatten” av Margareta Löfblad. Föreställningen är en succé och har sen premiären i januari redan getts i ett sjuttiotal föreställningar runt om i landet. Också andra länder vill ta del av den.

Helena Kjällström från Gottsunda Dans och Teater presenterar det kommande programmet, bland annat ”Den viktigaste grejen i världen”, och fyra ungdomar framträder med egna texter. Och sen kommer dagens clou, ”ett otippat möte mellan hip-hop och svensk körlyrik” för att citera programbladet. I den här föreställningen uppträder rapartisterna Bobby Sandz och Dakotaa, en kille och en tjej, tillsammans med Uppsala Akademiska Kammarkör (UAK) under ledning av Stefan Parkman. Vi får ett smakprov i form av att några sångare från UAK börjar med ”Uti vår hage”. Sen blir de doakör bakom rapartisterna, vars budskap är att välkomna kulturell olikhet – UAK och rapparna förenas i budskapet ”Kom som du är!”

Allra sist fick vi information – med allsångsinslag – om musiksagan ”Blomsteruret”, som till Linnés ära ges för barn från fyra år upp till min ålder i Orangeriet i Linnéträdgården.

Kom inte och säg, att det inte händer något i Uppsala!

Isande kallt

Matti och Karin var alltså här under påsken, från påskafton till annandagen. Under påskdagen lockade de och Birgitta ut mig på en, från min sida motvillig, promenad. Det är trevligt att se trädgårdar med blommande krokus och mattor av blå scilla och intressant att med egna ögon se, vad man gör med anrika Hasselbacken – men fy vad kallt det är utomhus.

Vi får mest hålla oss inne i stugvärmen och i stället njuta av Birgittas påskmiddag: en ovanlig (och ovanligt god) variant av lammstek och, efteråt ute på glasverandan, wienerbrödsliknande smördegsbakverk med tre sorters sockerfri marmelad.

Till frukost fortsätter vi att äta av de estniska påskäggen; Birgitta, som vill spara dem som prydnader, äter dock inte fler av sina. När jag tar en tur till Konsum, träffar jag Marina, som berättar, att hon – med vägledning av vad jag skrev på bloggen – har lyckats med sina första estniska påskägg (hennes mamma är ändå estniska) och att hon från och med nu kommer att införliva det här sättet att måla ägg i sin familjs påsktradition.

Innan Matti och Karin åker på annandagen, anländer Mattis syster Kerstin med familj: maken Bo och barnen Viggo och Klara. Viggo är hemtam även i vårt sommarhus – han har bott här ensam med morfar och mormor – och går raka vägen till det som är ”hans” rum: där finns leksakerna och böckerna.

Han får följa med mormor till Konsum. Sen är mormor och han ute på tomten och även utanför den, ute på allmänningen som kallas Floraparken och som till stor del tidigare var en del av vår tomt. Han hittar dit där han plockade blåbär med morfar förra året, och han hoppar ner från alla stenar och bergknallar man absolut måste klättra upp på, när man är fyra år. Och sen tar Viggos mamma Kerstin honom med upp på den stora och spännande vinden, där de bland annat packar ner buntar av mamma Kerstins barnböcker i stora konsumkassar för att ta med hem och läsa; nu är det tid för kapitelböcker. Också det stora beståndet av Astrid Lindgren- och Gösta Knutsson-böcker, som har stått i en bokhylla i det som en gång var Kerstins rum (det som nu är datorrummet), får följa med hem. Här ska läsas för Viggo om Pippi Långstrump och Pelle Svanslös!

Under tiden är lillasyster Klara med morfar. När hon kommer in genom dörren, går hon raka vägen till morfar, som står vid spisen och lagar lunch, och ger honom en stor kram. I fortsättningen vill hon gång på gång komma upp i hans famn. Morfar visar henne spännande saker, gungar henne i sin gungstol från Nicaragua, och hon får busa med honom.

Men sen händer något tråkigt. Klara verkar trött och lägger sig på mormors säng, nu med sin mamma bredvid sig, får mormors gamla slitna gula morgonrock över sig och somnar. Den där morgonrocken sov också Kerstin middag under, men då var den förstås fräsch och fin.

Sen vill hon inte riktigt vakna, och när alla samlas i köket för eftermiddagsfika med memma, somnar hon om i kökssoffan. Något är på tok. Och när pappa Bo inför hemfärden på eftermiddagen tar upp henne för att klä på henne ytterkläderna, kräks hon plötsligt häftigt. Som alltid efter en sån där fors mår hon sen lite bättre, blir avtvättad och ombytt, och familjen kommer i väg.

När Birgitta sen ringer till Kerstin för att kolla hur det har gått, får hon veta, att Klara har kräkts en gång till, fast mindre. Alltså blir det inget dagis nästa dag, inte heller för Viggo; såna är reglerna. Och Bo får stanna hemma med barnen, eftersom det är hans tur den här gången.

Det fortsätter att vara kallt. När jag i morgonrock går ner till brevlådan för att hämta de tre morgontidningarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning, är det frost i gräset. Och Birgitta konstaterar, att tvätten hon hängde ut på tork i går är stelfrusen.

Det blir var sin tur i morgonrock ner mot grinden igen, till duschen som finns i tvättstugan. Vi lever fortfarande utan varmvatten i stora huset. Jag ringer den VVS-firma, vars namn jag har fått av elektrikern, Kent. De för Nibe men måste beställa hem termostat. Bytet kan därför ske tidigast på torsdag. Men vi klarar naturligtvis det också.

På morgonen kommer också en inspektör från Anticimex, som vi har en försäkring hos mot angrepp av hussvamp. (Vi hade ett sånt angrepp här om året, ett mycket regnvått år, och fick riva och byta ut en vägg och del av en annan.) Inspektören är mycket nöjd efter sin inspektion, men han ger oss ett tråkigt besked: Eftersom vi har krypgrund (husets äldsta del är från 1890-talet) och han inte kan kolla hur det ser ut under huset, kommer försäkringen från och med nästa år inte längre att ge fullt skydd. Det är inte han utan hans ledning som har bestämt det – innehållet i den ganska dyra försäkringen har alltså urholkats. Och då ska man veta, att ett hussvampangrepp, som inte upptäcks och hejdas snabbt, fullständigt kan rasera ett helt hus. Försäkringsbolaget bestämmer ensidigt. Sådan är kapitalismen.

Maria Gripe

Jag har genom årtiondena lyssnat på många sommarlovsföljetonger i radio, tillsammans med tre barn i skilda åldrar men också för egen maskin. Den dramatisering jag håller allra högst är, utan konkurrens, Maria Gripes och Kay Pollaks ”Tordyveln flyger i skymningen”. Dess blandning av gåtfull handling och deckarintrig gjorde ett outplånligt intryck på både mig och barnen. Särskilt minns man Hans Alfredson i rollen som prosten.

Följetongen, i 24 avsnitt, har därefter repriserats flera gånger. Jag har lyssnat varje gång jag har kunnat.

När jag nu, med anledning av att Maria Gripe (född 1923) har dött, försöker friska upp mitt minne, ser jag, att serien första gången sändes sommaren 1976. Till min överraskning finner jag, nu men inte då, att Maria Gripes bok med samma namn utkom först 1978. (Jag har recenserat den, och påpekade då saken.) Den skrevs alltså först som radioserie, där jag antar att Gripe har skrivit grundmanus och Pollak bidragit med dramatiseringen.

När radioserien sändes, var Maria Gripe för övrigt redan en etablerad författare. Hennes genombrott kom i början av 1960-talet med böckerna om Hugo och Josefin. Före ”Tordyveln flyger i skymningen” ligger också böckerna om Elvis Karlsson.

Sammantaget är Maria Gripe en av de riktigt stora svenska barn- och ungdomsboksförfattarna, för övrigt lika läsvärd för en vuxen publik.

Jag har i vanlig ordning letat fram recensioner av hennes böcker jag har skrivit för Aktuellt i politiken (s).

I nummer 1 1980 (10 januari) skriver jag om ”Tordyveln flyger i skymningen” i en sammelrecension med rubriken

Fantastika

Just nu finns det i barn- och ungdsomslitteraturen ett mäktigt stråk av det fantastiska, det oförklarliga, det skrämmande och det ockulta. Inte allting är så allvarligt menat. Allan Rune Pettersons ”Frankensteins faster” (Bonniers) har ett nog så skräckinjagande omslag av Hans Arnold, men Hanna Frankenstein – en innovation av Pettersson – visar sig vara en ganska rolig figur. I ett efterord berättar författaren om hur han själv från elvaårsåldern och framåt fascinerades av Frankenstein- och Dracula-filmerna.

* Maria Gripe tar däremot i ”Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers) parapsykologin och mystiken på allvar. Frågan är varför jag, som annars intar en ultrarationalistisk ståndpunkt och är helt irreligiös, tyckte att Gripes och Kay Pollaks radioföljetong här om året (upphovet till boken) var så vansinnigt spännande. Men jag tror inte att man behöver vara swedenborgian för att ens fantasi ska kittlas av tänkande krukväxter, döda som talar i telefon, tordyvlar som lämnar meddelanden, bandspelare som tar upp talade budskap och annat sådant.

* I Edith Nesbits böcker (AWE/Gebers, översättning Jadwiga G Westrup), på det hela taget spännande och realistiska berättelser, finns alltid ett inslag av trolleri, något som inte går att förklara med sunda förnuftet. Ändå var hon socialist, fabian, och hennes böcker, till exempel ”Skattsökarna”, saknar inte socialt budskap! I ”Det förtrollade slottet” förekommer det en önskering. Och i ”Huset Ardens gåta” är det en mullsork som står för trolleriet; han kan föra barnen till det förflutna. (Den som känner igen ”Huset Ardens gåta” i TV-serien om Silfvercronas skatt har alldeles rätt; grundidén till TV-serien hade hämtats från Edith Nesbit.)

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1981 (2 juli) fanns ytterligare en sammelrecension, där en bok av Maria Gripe granskades tillsammans med flera andra:

Roligt och allvarsamt

Här är några böcker som inte är alldeles färska. Jag har inte kommit mig för att läsa dem förrän nu. Men de har inte hunnit bli sämre för det!

* Ulf Nilssons ”Pojkjävlarna” (Bonniers, illustrationer Björn Berg) förtjänar egentligen all uppbackning. Den handlar om barn i betriket storstrejksåret 1909. Den förenar en åskådlig skildring av klassgränser med sommarens poesi. Den är stilistiskt fin. Ändå undrar jag om det här inte är en förklädd vuxenbok. Framför allt fordrar den så pass mycket av alls inte given förhandskunskap: Vad var storstrejken? Varför måste barn arbeta? Vad är vadmalsbyxor? Märgelgravar? Förvaltare? Men läs den, ni föräldrar då! Det finns barn- och ungdomsböcker – ”Pojkjävlarna” är ett exempel – som är bättre värda läsmödan än många av de böcker ni i själva verket läser.

* ”Lita på det oväntade” (Bonniers, illustrationer Svend Otto S) manar oss Gunnel Linde. Och nog kan man lita på att det händer den ena oväntade saken efter den andra i den historien. För visst är det solklart att om storebrorsan äter upp den enda pannkaka man har lyckats göra själv så fylls man av en så väldig sorg och vrede att man går och vräker hans splitter nya cykel i badets djup från trampolinen. Och det är verkligen inte det enda som händer i boken!

* Maria Gripes ”Bara Elvis” (Bonniers, illustrationer Harald Gripe) handlar ganska mycket om relationer. Mellan Elvis och hans mamma, som vanligt. Men också mellan till exempel Elvis och hans älskade farfar, på ett nytt och mer komplicerat sätt. Och så får vi veta vad som händer när Elvis Presley, mammas stora idol, dör och bara Elvis Karlsson finns kvar. Som vanligt har Maria Gripe sin styrka i de vardagliga iakttagelserna; hon är en god psykolog. I ”Bara Elvis” finns, insprängt, också en urstyv berättelse från en söndagsskolefest, där en fyrkantig och aningslös söndagsskolefröken grovt förgriper sig på den omedelbare och varme Elvis.

* Folke Mellvigs ”Kullamannen” (Bonniers) är en sån där bok som många vuxna förståsigpåare anser suspekt: Den är skriven efter manuset till Leif Krantz’ TV-succé. (Men det var Mellvig som skrev manus till TV-serien också.) Boken liksom TV-serien är spännande. Den har action och mycket och välskriven dialog. Mellvig kunde dock ha satsat mer på miljö och känslor, när han nu fick chansen att skriva en bok också.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) publicerade jag följande:

Gripe

Jag håller Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers, 1978) för att vara en av de allra bästa barn- och ungdomsböckerna under senare år.

Hennes ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” (Bonniers) är besläktad med ”Tordyveln flyger i skymningen”; båda handlar om övernaturliga ting. I boken om Agnes Cecilia förekommer osynlig närvaro i rummet (stegen hörs!), en docka som ger impulser och tecken, en hund som uppfattar saker som människor inte kan och så vidare. Det här tycker jag – så rationalist jag är – är roligt och spännande och fascinerande som tankelek. Dessutom är mycket av det som är bokens kärna nog så verkligt – de många osynliga och synliga trådar som finns mellan människor dels här och nu, dels bakåt i tiden i form av socialt och personligt arv.

Möjligen kan jag tycka att Maria Gripe den här gången tar för allvarligt på det ockulta, men det har väl med övertygelse att göra. I ”Tordyveln flyger i skymningen” hade hon mer distans till ämnet; där fanns mer av humor och mer av regelrätta pojkboksäventyr.