Svart plan

Lennart Nyblom (1915-1994), signaturen Red Top, var under många år en av de mest läsvärda kåsörerna på Dagens Nyheters Namn och Nytt. Han hade hjärtat till vänster – ett av hans kända ironiska yttranden är ”Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor”. När jag bad honom om det, satte han sig glatt och villigt i juryn för en valvisetävling vi inför ett av 1970-talsvalen hade i Aktuellt i politiken (s).

Mindre känt är att han också var författare, och då tänker jag inte främst på hans samlingar med egna kåserier. Han var till och med ungdomsboksförfattare.

1948 gav han till exempel ut äventyrsboken ”Svart plan”. Den återutgavs 1953 som nummer 8 i den ungdomsmotsvarighet till FiBs folkböcker som Folket i Bilds förlag startade i samarbete med Rabén & Sjögren och LTs förlag. I denna utgåva är boken illustrerad och med omslag av Hans Arnold. Jag hittade den nyligen vid mitt besök på loppmarknaden i Norrskedika och köpte den givetvis.

Vad jag kan minnas, läste jag den aldrig i min egen slukarålder, men nu har jag gjort det.

Att jag inte läste den på den tiden då jag slukade pojkböcker kan ha att göra med att den, särskilt inledningsvis, är skriven med sikte på en publik av pojkar som är starkt intresserade av flyg och teknik; det var aldrig jag. Jag läste för all del Biggles-böckerna av W E Johns men då för rafflet, inte för att jag i grunden var intresserad av flyg och flygplan, ännu mindre av hur de senare fungerade.

Men också ”Svart plan” övergår ganska snart i raffel: Två moderlösa svenska pojkar, Christer och Mac, rymmer till Sydamerika, närmare bestämt till sin far som är säkerhetsansvarig på ett flygbolag i den fiktiva staten Corriente. De gör det genom att tjuvåka i bagageutrymmet (!) på ett plan, som via London, Lissabon och Dakar för dem till landet där pappa bor. Redan den flygfärden innehåller hart när otroliga element.

Men värre ska det bli. De får, i avvaktan på att bli tvungna att återvända hem till skolan, tillfällig anställning hos det flygbolag där pappan arbetar. Flygbolaget drabbas trots minutiös säkerhetskontroll av en serie oförklarliga motorhaverier, alla dock – vilket är ytterligare ett otroligt element i berättelsen – utan dödsolyckor som följd. Men resultatet av haverierna är illa nog: bolaget får dåligt rykte och flygförbud, och ett konkurrerande bolag får koncession på bolagets viktiga linje till Rio.

De svenska grabbarna börjar nu leka detektiver.

Läsaren anar tidigt vad som ligger bakom ”olyckorna” – titeln, ”Svart plan”, ger för övrigt en ledtråd till var de skyldiga ska sökas. Men vilka är det som, konkret, utför sabotagen? Historien om detta är spännande och mycket rappt berättad. I detta inkluderar jag både räddningsexpeditionen in i djungeln – åter med ganska otroliga inslag – och slutrafflet på en tjurfäktningsarena.

Miljöskildringen är ganska väl genomförd, inklusive i det att den ger en realistisk skildring av den tidens politiskt instabila och korrupta syd- och mellanamerikanska republiker. Boken innehåller dock åtminstone ett mycket tidstypiskt uttryck, som aldrig skulle ha passerat dagens förlagsredaktörer: invånarna i Corriente beskrivs som varande av en annan art. Dock finns det inget nedsättande i att människor i ett tidigare avsnitt av boken, det om mellanlandningen i Dakar, kallas negrer – det var det gängse och helt neutrala uttryckssättet på den tiden.

Själv är jag, som ju växte upp i 1940- och 1950-talens Sverige, mer överraskad över ett annat inslag i handlingen: Bokens 16-åriga hjältar röker och dricker vin vid upprepade tillfällen, erbjuds också detta av sin egen far. Även om sådant inte förekom eller accepterades i min hemmiljö, kan det ju i och för sig ha förekommit i andra miljöer och socialgrupper. Men i en ungdomsbok – normalt aldrig!

Också på en annan punkt är ”Svart plan” mer frispråkig än de flesta ungdomsböcker på den tiden. De svenska killarna blir milt talat betuttade i pappans sekreterare, Eva Duarte. Men deras beundrarlovar kring den unga damen får ett ganska försmädligt slut: Föremålet för deras kärlekslåga förlovar sig i slutet av boken med – pappa.

Melodikrysset nr 32 2007

Vi får väl se om det fortfarande funkar att lägga ut en text på bloggen i dess hittillsvarande webhotell. Men melodikrysset är färskvara, så jag gör ett försök:

Det svåraste, för mig vill säga, i dagens melodikryss var ”Vi kan gunga”, som i Melodifestivalen 2005 sjöngs av Jimmy Jansson. Honom har jag inget som helst minne av och inte av melodin heller. Jag fick googla.

Däremot klarade jag, helt utan Eldemans ledtrådar, omedelbart vem som har skrivit texten till ”Uti Rio de Janeiro”, som här sjöngs av Ulla Billquist. Textförfattaren kallade sig Gus Morris men hette egentligen Gustaf Wahlenius. Musiken skrevs för övrigt av Kai Gullmar.

Också i övrigt bestod dagens melodikryss av en blandning av gammalt och nytt.

Till det riktigt nya hörde Per Gessles ”En händig man”.

Någorlunda moderna är också Tommy Nilssons ”Öppna din dörr”, som här spelades av Lars Roos, och Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, som börjar ”Inte ett moln, så långt ögat kan nå”.

Äldre musiklyssnare som jag tyckte förstås att det var minst lika lätt att identifiera Rudolf Frimls ”Donkey Serenade”, som här skulle ge pluralen åsnor, och Ralph McTells ”Streets of London”.

Ytterligare en europeisk huvudstad, Paris, förekom i dagens melodikryss: Vi fick höra ”April In Paris”, dock tyvärr inte med upphovsmannen, pianisten och orkesterledaren Count Basie.

Veckans klassiker var ”Kejsarvalsen” av Johann Strauss d y. Den här wienervalsen skulle ge titeln kejsare.

Till klassikerna vill jag för min del också räkna Evert Taubes (ET) ”Calle Schewens vals”, där det bland annat förekommer nyslaget hö.

En vid det här laget klassisk sångerska är Edith Piaf, som här fick sjunga ”Non, rien de rien”. Trots att hon är död, medverkar hon med sin sång på den aktuella filmbiografin ”La vie en rose”.

Ett annat slags film, för barn, förekom också i dagens kryss. Vi fick höra signaturmelodin till Leif Krantz’ mycket suggestiva ungdoms-TV-deckare ”Kråkguldet”. Signaturmelodin har för övrigt skrivits av Thorstein Bergman, som ni har mött som skribent här på bloggen ett par gånger. Jag vill för övrigt också rekommendera Leif Kranz’ ”Kullamannen”; båda de här filmerna finns numera att köpa som DVD.

Då återstår väl bara ett frågesvar att redovisa, ”What a Day For a Daydream” – ordet dagdröm skulle här ge dröm. Det är en härlig låt, signerad Lovin’ Spoonful.

***

Letar du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset. Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag (ibland söndag).

Skuggornas Hus

Åke Holmberg (1907-1991) är, med rätta, mest berömd för böckerna om Ture Sventon.

Men han har skrivit många andra läsvärda böcker också. Jag vill till exempel påminna om bilderboken ”Lilla spöket” från 1967.

Som sig bör blev han belönad med pris: Svenska Dagbladets litteraturpris 1948 och Nils Holgersson-plaketten 1961.

Liksom Astrid Lindgren hörde han till Rabén & Sjögrens stall av med tiden allt mer ryktbara barn- och ungdomsboksförfattare, och när Folket i Bild 1952 i samarbete med Rabén & Sjögren startade en ungdsomvariant av sin folkbokserie, var de två första titlarna Astrid Lindgrens ”Britt-Mari lättar sitt hjärta” och Åke Holmbergs ”Skuggornas Hus”.

”Skuggornas Hus” hade ursprungligen utkommit 1946, och jag läste den med stor behållning någon gång i slukaråldern. Här om dan var jag tillsammans med Birgitta, Anna och Ella till den jättelika loppmarknad, som härbärgeras i den före detta pepparkaksfabriken i Norrskedika – Ella fick i förväg ett skrivbord i födelsedagspresent från mormor och mig – och hittade där också ett par av de tidigaste numren i FiBs ungdomsbokserie, bland dem ”Skuggornas Hus”.

Vilket förstås ledde till att jag läste om den.

Boken håller än i dag; den borde snarast återutges. Dagens ungdomar skulle sannolikt finna den väl mycket kommaterad (ungefär som min blogg; jag lärde mig satslära och kommatering i 1940- och 1950-talens svenska skola), men säkert skulle de tycka, att historien var spännande och väl berättad, också väl illustrerad av Ragnar Lindén; omslagsbilden i färg är dock signerad Hans Arnold, suggestiv i stilen han också.

Ture Sventon-böckerna har ju formen av parodier på deckargenren och blir maximalt njutbara för den som känner till schablonerna i denna. Det gjorde den unga publiken, när Åke Holmberg publicerade Ture Sventon-böckerna. Det fanns på den tiden en uppsjö av ungdomsdeckare, som förstås i sin tur hämtade förebilder i deckarlitteraturen för vuxna. Åke Holmbergs ”Skuggornas Hus” är i själva verket ett bra exempel på deckare för unga, till och med en lysande bok i genren.

Det senare gäller så väl miljö som psykologi och handling.

Miljön är det efterkrigstida Sommarsverige med skolpojkar på lov. Bokens båda huvudpersoner, Bo och Alf, kommer från mindre välbeställd respektive lite bättre ställd medelklass – annars skulle ingen av deras familjer ha haft råd att hålla sig med sommarställe i den tidens Sverige – och de hamnar i ett släktdrama, som tilldrar sig i övre medelklass med pengar att girigt sträva efter.

Boken börjar som en solig sommarlovsskildring, men snart går mörka underströmmar genom handlingen. Det börjar i sommarhuset hos den faderlöse och överbeskyddade Alf, som har bjudit sin klasskompis Bo att komma och hälsa på en del av sommarlovet. Åke Holmberg skildrar med små medel och ganska trovärdigt det händelseförlopp, som får Alf att besluta sig för rymma hemifrån – och ta vännen Bo med sig.

Deras rymmarstråt genom ett lantligt landskap är väl tecknad, men den riktigt spännande delen av handlingen tar sin begynnelse, när de, genomvåta, frusna och hungriga, knackar på i det nedsläckta och till synes öde Skuggornas Hus.

Genom ett förväxlingsdrama tror husets innehavarinna, en ensam gammal dam, ”faster” Anna, att de båda rymlingarna är hennes brorsbarn, tvillingarna Alf (!) och Arne, som efter femton år har återvänt från Argentina. Den här förväxlingen bidrar också till att den gren av damens släkt, som de senare träffar i den betydligt flottare sommarvilla, Forest Hill, som ägs av hennes bror Gottfrid, inte förstår att pojkarna inte är de som Anna tror att att de är. Vi talar nu om Gottfrid och så om de fyra flugorna (faster Annas uttryck) som surrar omkring honom för att komma åt hans pengar.

I själva verket, berättar faster Anna för pojkarna, har hon nyligen hindrat ett mord på Gottfrid: hon tog den medicinburk (med ett specialpreparerat piller) någon – men vem? – ställde på Gottfrids nattduksbord. Alf och Bo (den senare av henne alltså antagen heta Arne) får bokstavligen i uppdrag av henne att ta sig till Forest Hill och avslöja vem av ”flugorna” som vill mörda Gottfrid.

Också skildringen av vistelsen på Forest Hill har många intressanta poänger. Den ändar i att farbror Gottfrid faktiskt dör – han, med sitt svaga hjärta, skräms ihjäl av ett föregivet spöke.

Slutdramat, som äger rum i Skuggornas Hus, har som utgångspunkt att också faster Anna troligen kommer att mördas. Hur det exakt slutar och vem mördaren är ska man ju inte avslöja heller när det är fråga om ungdomsdeckare, men avslöjandet sker på klassiskt deckarmaner och blir nog så dramatiskt.

Inte heller ska jag avslöja, hur det går när pojkarna kommer hem igen. Läs själva!

Viggo och Klara i Öregrund

I tisdags kväll i förra veckan skjutsade Bo ut Kerstin, Viggo och Klara till Öregrund. Han hade redan börjat jobba, medan Kerstin hade en semestervecka kvar, som hon tillsammans med barnen till största delen valde att tillbringa hos oss. Huset i Öregrund, visserligen senare till- och ombyggt, är Kerstins sommarviste ända sedan hon föddes, och också barnen – våra barnbarn – känner sig hemma här. Morfar välkomnade med en hel rad olika sorters grillkorv.

Vi har haft några fina sommardagar med barnen i centrum.

Alldeles i början råkade Klara ut för ett insektsbett och fick ögat alldeles igenmurat. Kerstin var på Vårdcentralen med henne för att konstatera vad det var. Nu har svullnaden gått tillbaka. Men hon har fått nya insektsbett och svullnader, är uppenbart känslig för sådant. Du kan se hur hon såg ut här. Kerstins bloggtext innehåller också bilder av barnen i vår trädgård och av det sandslott hon och Viggo byggde i Tallparken, där de var och badade tillsammans med Birgitta. Själv hade jag dan före varit i Sunnanöbadet med Kerstin och barnen.

En av kvällarna tog Kerstin med barnen på en strandpromenad, som innebar en nostalgitripp för henne själv och ett nytt äventyr för barnen: målet var Tallparken, och då även den del som ligger bortom nakenbadet och som under många år har varit vår familjs badberg. Hon visade barnen det förfallna skyttevärn bakom vilket vi har våra favoritplatser. När våra egna barn, bland dem Kerstin, var små, gick det här skyttevärnet (egentligen en del av en skjutbana) under benämningen Fästningen. Du kan se Kerstins bilder från Fästningen och av det för Ostkusten märkliga fenomenet solnedgång i havet här.

Under lördagen tog Birgitta med Kerstin, Bo och barnen på utflykt med sin båt, en liten snurra. Kerstin har lagt ut fina bilder från utflykten på sin blogg. Du kan se dem här.

Barnen tycker att vår stora trädgård är härlig. Där finns så mycket spännande att göra: smyga mellan buskarna, klättra upp och ner för små bergknallar, låtsas att en liten träd- och buskinhägnad yta dit bara en trång gång leder är en koja. I talltungen finns en gunga, i friggeboden en massa leksaker för bad och utelek. Viggo går omkring med båge och pil, helt ofarliga – pilen har sugkopp, och Viggo får i väg den bara någon meter. Klara gillar bigarråerna och vinbären. Hon leker också med små nerfallna äppelkart.

På kvällarna får mormor och morfar läsa godnattböcker för barnen.

Under loppet av ett par kvällar läser jag ut en kort kapitelbok för Viggo, den danske författaren Ole Lund Kirkegaards ”Gummi-Tarzan”. Här finns vår läsning på bild.

Så här skrev jag om den i julnumret (nummer 21, 9 december) av Aktuellt i politiken (s) , när boken kom på svenska 1976:

”Julens roligaste bok är annars ’Gummi-Tarzan’ (Tiden, översättning Karin Naumann), fantasifullt både ritad och berättad av Ole Lund Kirgegaard. Tro det eller inte, men boken handlar om mobbing!”

Jag läste den på sin tid för min dotter Kerstin, och liksom hon gillade hennes snart femårige son den. Boken innehåller mycket som en liten kille kan identifiera sig med: de stora grabbarnas övertag, hur det är att nästan – men bara nästan – kunna läsa, hur det är att försöka lära sig cykla. Viggo gillade den våldsamma handlingen och de groteskt övertydliga illustrationerna, skrattade våldsamt och högt åt en del av replikerna, särskilt de där knappt tydbara utropen som fanns i pratbubblorna som hörde till illustrationerna.

Historien om Gummi-Tarzan kontrasterar vardagens tillkortakommanden mot den dag – den enda dag – häxan ger Ivan Olsen (Gummi-Tarzan), då alla hans önskningar uppfylls.

Men bokens sens moral är brutal: nästa dag är allting som vanligt igen.

Men Viggo är nöjd och till freds, somnar med huvudet mot min axel, när boken är färdigläst.

De här dagarna av närhet till barnbarnen är underbara. Morfar och mormor känner att de räknas. Ingen är naturligtvis som mamma, men också vi duger som hjälp och sällskap.

Varje morgon kommer Klara ut i köket, ler sitt soligaste leende mot morfar och ger honom en spontan jättekram: armarna runt hans hals och huvudet borrat mot hans kind.

Melodikrysset nr 30 2007

Som Lars-Gunnar Blom i ett inlägg här intill redan har förutspått, var dagens melodikryss lätt – det brukar vara det, när det är direktsändning. I dag direktsändes krysset från Malmköping i Sörmland.

Jag har förstås kontrollgooglat, men egentligen har jag inte behövt googla för något svar. Det enda jag inte kunde helt spontant var namnet på den som tillsammans med Christer Sjögren medverkade på (och själv hade skrivit) ”Min barndomstid”. Men ledbokstäverna pekade ganska snart på Roland Cedermark, som min gamle chef, partisekreteraren (s) och dragspelaren Bo Toresson hade alla skivor av.

Ingen av de någorlunda nutida svenska artisterna var svår att identifiera. Nanne Grönvall sjöng ”Håll om mig”. Cecilia Vennersten sjöng ”Det vackraste”, som förresten Nanne – vilket också Eldeman påpekade – har varit med att skriva för en av melodifestivalerna. I melodifestivalen 2004 medverkade After Dark med ”La Dolce Vita”. Och Lisa Nilsson var det som sjöng ”Regn i Rio”.

Dagens musikalfråga var också förhållandevis modern: Vi hörde musik ur Björns och Bennys ABBA-musikal ”Mamma Mia”.

Som nutida klassiker får man väl beteckna även Hans Alfredsons och Tage Danielssons ”uppmaning till ett djur” (Eldeman), ”Sov lilla Totte”:

Sov lilla Totte,
nu varenda kotte
slummrar för timmen den är sen
här får Totte ben.
Om snällt du blundar,
drömmer du om andra hundar,
snart drömmen skira vävar vävt
kring din stora käft.
Tänk så roligt du har haft idag.
Tänk på alla stackars barn som du har skrämt,
tänk på alla mjölkbud som du bet därbak på skämt.
Dröm om alla dem du vält omkull,
dröm om lekkamraterna som du förtärt,
visst fick husse böta, men det var det värt.
Sov Totte liten,
världen är så biten,
somna så kommer snart John Blund
till en otäck hund !

I drömmens rike,
du tillsammans med din tik e´
— hundarnas gud i himmelen
ger er änglaben.
I hundens Eden
är det tätt emellan treden
– sjungande hundar må du tro
vyssar dig till ro.
Allt i drömmen ter sig rosenrött,
alla katter har du skrämt så dom har dött,
tänk vad Totte jobbar, nu är lilla Totte trött.
Dröm om hästgardistens krumma ben
dröm om lördan när han ej har stövlar på,
ja i dina drömmar är din himmel blå.
Sov Totte liten,
världen är så biten,
somna så kommer snart John Blund
till en otäck hund

……vov

Den nyligen bortgångne Povel Ramel hade lånat ut melodin till sin ”Var är tvålen” till den kårspexsång Eldeman spelade; melodin handlade sålunda ursprungligen om en tvål. Den som vill läsa mer om Povel Ramel kan gå vidare till Kulturspegeln, Musik, ovan.

Två av frågorna i dagens melodikryss passade radioter i min ålder.

Den ena var efternamnet på den orkesterledare, vars band spelade Glenn Miller-låten ”American Patrol”: James Last. Han var, trots namnet, tysk. Men nog gjorde Miller låten bättre.

Den tyska filmschlagern (mer Tyskland!) var ”Bel Ami”. Den spelades mycket i radio förr.

”Ack Värmeland, du sköna” skulle ge dels inledningsordet ack, dels Värmland. Texten (som vi inte hörde; det hade gjort frågan för lätt) av Anders Fryxell och F A Dahlgren skrevs för ”Värmlänningarne” (1846). Melodin har äldre, folkliga förlagor – och användes senare också av Smetana för en fosterländsk sång.

Veckans fråga om klassisk musik var ovanligt lätt: Vi hörde ”Eine kleine Nachtmusik” av Wolfgang Amadeus Mozart (1787). Detta mozartstycke har jag ett mycket personligt förhållande till.

När Birgitta hade skilt sig och hon och jag hade blivit ett par, köpte hon en radiogrammafon. Hennes skivkollektion bestod av ett fåtal klassiska skivor, bland dem en EP med ”Eine kleine Nachtmusik”. Den förknippar jag därefter för evigt med stunder av förälskad samvaro, ofta just under sena kvällar.

Också jag har varit ung en gång i världen.

***

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Trollkarlen från Oz

Amerikanska filmer för barn bygger ofta på böcker, skrivna av europeiska författare; Walt Disney står för flera av de mest kända exemplen på detta.

Ett undantag är ”Trollkarlen från Oz” (”The Wizard of Oz”) från 1939. Den bygger på en amerikansk barnklassiker, ”The Wonderful Wizard of Oz”, skriven av Frank L Baum och utgiven år 1900.

Filmen fick stort genomslag när den premiärvisades här i Sverige år 1940, Judy Garland som spelade huvudpersonen Dorothy blev känd och filmens av henne sjungna ledmotiv ”Over the Rainbow” en omtyckt populärmelodi. Däremot har Frank L Baums bok, den som filmen bygger på, aldrig varit särskilt mycket läst i vårt land. Mitt eget exemplar av bokens svenska version, ”Trollkarlen från Oz” (översättning Sam J Lundwall) är En bok för alla-utgåvan från 2002. (Men jag tror att jag har gett något av mina barn en tidigare upplaga.)

Filmen har jag förstås sett tidigare, vad jag kan komma i håg nu i TV på den tiden när vi fortfarande bara hade svart-vit TV. Det betyder att jag, när den här om kvällen gick i TV, för första gången såg den i färg.

Den är intressant som exempel på tidig färgfilm. Färgen används skickligt för att markera Dorothys medvetslöshetsdröm om äventyren i Oz – inslagen från Kansas i början och slutet av filmen är i svart-vitt eller snarare brunton. Samtidigt slås man av hur grälla à la teaterkulisser många av exteriörerna i sagopartiet är.

Specialeffekterna – tornadon, häxornas entréer och annat sådant – är naturligtvis inte märkliga mätta med dagens mått. Men på sin tid gjorde de alldeles säkert ett fantastiskt intryck.

Den inledande, realistiska handlingen tilldrar sig alltså i Kansas. Den föräldralösa Dorothy (Judy Garland) bor på en bondgård hos tant Em (Clara Bendick) och farbror Henry (Charley Grapewin). På gården arbetar också Hunk (Ray Bolger), Zeke (Bert Lahr) och Hickory (Jack Haley).

Den elaka grannkvinnan Miss Gulch (Margaret Hamilton) hotar att låta avliva Dorothys hund Toto, som har ställt till ofog hemma hos henne, men Toto lyckas fly från korgen på pakethållaren på Miss Gulch’s cykel, och Dortohy beslutar sig för att rymma tillsammans med sin älskade hund. På rymmarstråt träffar de fjärrskådaren professor Marvel (Frank Morgan), som med några lämpliga trick får Dorothy att vilja återvända hem.

Trakten drabbas av en mycket kraftig tornado, för övrigt mycket realistiskt skildrad i filmen. Innan Dorothy har hunnit hem, tar resten av hennes familj skydd i en källare, och precis när Dorothy är på väg in, får hon en hård smäll i huvudet och tuppar av.

Här startar drömmen/sagan.

Huset sugs upp i luften av tornadon och den nu (i drömmen) vakna Dorothy ser föremål flyga förbi fönstret. Bland det som flyger förbi finns den elaka Miss Gulch, nu i skepnad av en häxa på en kvast.

Huset landar i en främmande sagovärld – och kvaddar vid landningen den elaka Östhäxan (det vill säga Miss Gulch). Häxan har fört ett förfärligt regemente över det land av dvärgar där Dorothy landar – lilliputarna jublar över att häxan är död! Dorothy tas i försvar av den goda häxan från Norr (Billie Burke), när den döda östhäxans syster, den likaledes onda häxan från Väst (även hon spelad av Margaret Hamilton) hotar henne, och får av nordhäxan till skydd den döda östhäxans magiska skor.

Dorothy finner det land hon har hamnat i fantastiskt men undrar också, hur hon ska kunna ta sig och Toto med hem till Kansas. Av den goda häxan får hon rådet att uppsöka den mäktige Trollkarlen av Oz för att få hjälp med detta. Hon måste då följa den gula vägen till Smaragdstaden, där Trollkarlen bor.

Dorothy och Toto ger sig i väg och möter på vägen mot Smaragdstaden tre figurer, märkligt avvikande men samtidigt med drag av drängarna hemma på gården. (De spelas av samma personer.) Först möter de den halmstoppade Fågelskrämman, som så gärna vill ha en hjärna. Sen möter de Plåtmannen, en till en början hoprostad riddare som saknar hjärta. Och sist möter de Lejonet, som saknar mod – han är en riktig fegis.

Dorothy föreslår de här sorgliga skepnaderna att, också de, be den mäktige trollkarlen om hjälp, och de slår följe med henne.

Både de här mötena och de nu fyra vandrarnas äventyr längs vägen – oupphörliga attacker från Västhäxans sida, träd som lever, sövande vallmofält och annat sådant – är på bästa sagonivå.

Slutligen når de Smaragdstaden och lyckas, efter upprepade försök och hinder, bli insläppta hos trollkarlen – som dock själv inte visar sig. Av trollkarlen får de som villkor för att få sina önskningar uppfyllda i uppdrag att hämta Västhäxans kvast.

Det lyckas dem också, trots de uppenbara handikapp Dorothys tre följeslagare har. Hur det går till ska jag inte berätta i detalj, men jag kan ju åtminstone avslöja, att Västhäxan inte tål vanligt vatten.

Och så kommer då klimax, på samma gång ett antiklimax: Den store trollkarlen visar sig vara en vanlig man utan några som helst magiska egenskaper. Trollkarlen spelas för övrigt av samme skådespelare som spelar den fiffigt fifflande fjärrskådaren i filmens upptakt.

Trollkarlen ger dock Fågelskrämman, Plåtmannen och Lejonet bevis på att de nu har hjärna, hjärta och mod. Sens moralen är mer än övertydlig: De har under äventyret med häxan bevisat att de har vad de har trott sig sakna.

När Trollkarlen så abdikerar från sin tron i Oz för att per luftballong ta sig hem till USA, överlämnar han makten till Dorothys tre vänner.

Dorothy skulle egentligen också ha följt med i luftballongen men missar den när Toto, opassande nog, hoppar ur och hon måste följa efter.

Men då kommer den goda häxan på nytt till hjälp, och här är sens moralen ännu mer övertydlig: Dorothy måste intensivt tänka tanken ”borta bra men hemma bäst” – och vips befinner hon sig hemma i sängen, ömt vårdad av tant Em och omgiven av de övriga välbekanta ansiktena på gården.

Melodikrysset nr 29 2007

I dag tyckte jag Melodikrysset var lätt, men lik förbannat gick jag bet på en fråga, lodrätt 15. Frågan löd ”Var utspelar sig melodin? – jo, i en sådan”. Jag hade första bokstaven, B, och sista bokstaven, R, av sammanlagt tre, så egentligen fattades bara en bokstav. Trots att jag kände igen melodin, kom jag inte på svaret, som måste bli bar eller bur eller möjligen bår. Johan Jern skriver här bredvid att det ska vara bar – men jag kommer fortfarande inte på melodititeln. Magnus Ugglas ”Kung i baren” var det, upplyser mig sedan Bertil.

Eftersom jag aldrig skickar in svar, kan det ju göra detsamma.

Jag publicerar det här för att jag brukar berätta hur jag lyckas. Och det kan ju vara kul för mina läsare att kunna konstatera, att de själva har lyckats bättre med den här frågan. Säkert får jag en aha-upplevelse när Eldeman berättar, vad sången hette.

Märkligt nog lyckades jag i stället klara vilka som sjöng ”All That She Wants”: Ace of Base.

Relativt lätt klarade jag också att det var Peter Jöback som sjöng Charles Aznavours ”She”.

Eurovision Song Contest 2007 ligger ju så nära i tiden, att man fortfarande minns vinnarlåten ”Molitva” med Marija Šerifovic från Serbien – och invånarna där, åtminstone de flesta av dem, är ju serber.

I Eurovision Song Contest 1999 tävlade Charlotte Nilsson med ”Take Me To the Heaven”, som i svenskt original hette ”Tusen och en natt”.

Och minns jag inte alldeles galet, förekom även ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” i melodifestivalsammanhang någon gång på 1970-talet.

Ännu äldre, från 1960-talet, är ”Våran katt”, som Siw Malmqvist hade en hit med.

Och naturligtvis har en inbiten radiolyssnare som jag hört ”Tyrolerhatten” (”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”) med den mångsidige Östen Warnerbring.

Zarah Leander har en röst som man omedelbart känner igen. Här sjöng hon ”Matroser ohoj”.

En mycket passande Taube-låt så här på sommaren är ”Sjösala vals”; den utspelar sig dock lite tidigare under den här årstiden:

Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng
Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar.
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng.
Hör min vackra visa, kom sjung min refräng!
Tärnan har fått ungar och dyker i min vik,
ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik
och se, så många blommor som redan slagit ut
på ängen!
Gullviva,
mandelblom,
kattfot
och blå viol.

Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vaderna.
Lycklig som en lärka uti majsolens sken,
sjunger han för ekorrn, som gungar på gren!
– Kurre, kurre, kurre ! Nu dansar Rönnedahl!
Koko! Och göken ropar uti hans gröna dal
och se, så många…

Rönnerdahl han binder utav blommor en krans,
binder den kring håret, det gråa och rufsiga,
valsar in i stugan och har lutan till hands,
väcker frun och barnen med drill och kadans.
– Titta! ropar ungarna, Pappa är en brud,
med blomsterkrans i håret och nattskjortan till skrud!
– Och se, så många…

Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå,
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner .
Sällan får han rasta – han får slita för två.
Hur han klarar skivan, kan ingen förstå –
ingen, utom tärnan i viken – hon som dök
och ekorren och finken och vårens första gök
och blommorna, de blommor som redan…

En annan känd och kär gestalt (utöver Rönnerdahl) är Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”. Signaturmelodin skulle ge tak.

Federico Fellinis ”La Strada” såg jag på bio redan under gymnasietiden i Sundsvall. Musiken i den är skriven av Nino Rota – som väl redan har förekommit tidigare i Melodikrysset.

Slutligen den låt jag personligen tyckte var roligast att höra, ”John Henry” med Bruce Springsteen. Jag har tidigare skrivit utförligt om hans Pete Seeger-CD – se Kulturspegeln, Musik. Där kan man också läsa mer om Seeger.

***

På jakt efter något svar i senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag.

Melodikrysset nr 28 2007

Åtminstone en fråga i dagens melodikryss hade jag aldrig klarat utan Google. Linda Sundblad är en sångerska som är helt obekant för mig (även om alltså hennes förutvarande grupp Lambretta tycks ha förekommit tidigare i Melodikrysset – men jag minns just nu inte den heller). När jag sökte på låten ”Oh, Father”, fick jag svaret.

Också Sara Isaksson, med ”Skymtar för en stund”, hade jag inledningsvis problem med att identifiera, men henne har jag åtminstone hört, och jag känner till hennes samarbete med Uno Svenningsson.

Satirgruppen Framåt fredags bidrag till dagens kryss tror jag använde sig av melodin till ”Ge mig en kaka till kaffet”, ett melodifestivalbidrag från Östen med resten. Svaret, drycken, skulle hur som helst bli kaffe.

Alf Robertson har en så omisskännlig röst, att den är lätt att identifiera. Här sjöng han ”Det är mig du tar i båten”.

Till de på motsvarande sätt lättare att identifiera var gruppen Nordman med ”Ta mig för den jag är”.

Och veckans kanske lättaste schlagerfråga var nog Thore Skogmans ”Fröken Fräken” (båda orden godkändes av Eldeman som svar). I mitten av 1960-talet åkte Sven-Ingvars runt i parkerna och sjöng och spelade ”Lilla söta fröken Fräken ifrån Fryken blev miss Värmland nu i år”. Den här låten är nog begynnelsen till många äktenskap, som startade på dansbanan.

Det här leder vidare till P4-programmet Svensktoppen, som dock här fick en egen pricksäker illustration: Benny Anderssons ”Du är min man” med, förstås, Helen Sjöholm.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden, fanns bland de stora svenska schlagermelodierna mycket länge ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Den gjorde Ernst Rolf till stor schlager här hemma. Men ursprungligen var melodin amerikansk.

Amerikansk är förstås också Don McLeans ”American Pie”, som vi bland annat har hört med Madonna.

Då återstår ett antal pärlor ur barnkulturvärlden.

Svaret på Eldemans fråga ”Vad är det som siktas? Ja, den!” när han spelade ”Å, se det snöar” är förstås snön.

Första ordet, verbet, i ”Blinka lilla stjärna där” var ju heller inte så svårt att klara.

Filmmusiken ”Sjörövar-Fabbe” skulle förstås leda tanken till först Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och sedan till Pippis pappa, Efraim Långstrump.

Musiken är skriven av Ivan Renliden. Jag minns fortfarande, när vår dotter Kerstin var liten och ständigt hörde Ivan Renliden i radio. En dag, när vi hand i hand vandrade nerför Konsum-backen här i Öregrund, gjorde jag henne uppmärksam på en affisch, där det stod, att Ivan Renliden skulle spela i Öregrunds kyrka. Kerstin, störthäpen: – Renliden, finns han på riktigt, pappa? (Det var ju inte så lätt att veta, vilka av alla de där figurerna som förekom på radio och på skiva som var sagofigurer respektive fanns i verkligheten.)

Den populäre, just nu TV-aktuelle figuren som efterlystes var Tintin. Jag har alltid själv älskat Tintin – alla de gamla Tintin-albumen finns här i Öregrund, och jag har läst dem också för mina barn. Just nu försöker jag, så fort jag hinner, se de tecknade Tintin-filmerna, som går på bolibompatid. Och i julas gjorde jag ett kap: på Akademibokhandeln/Lundeq fanns samtliga Tintin-filmer att köpa för sammanlagt en struntsumma. Jag fick tag på, tror jag, alla utom en, och så gav jag dem i ett stort paket till lille Viggo i julklapp. Fast den som skrek högst av förtjusning var den som satt bredvid Viggo, hans mamma Kerstin.

PS Viggos pappa Bo har – delvis med min hjälp i form av julklappar och födelsedagspresenter – skaffat nyöversättningarna av Tintin-albumen. Dem har jag inte läst. Men jag undrar om Kapten Haddocks svordomar är lika fantasifulla och mustiga i den nya svenska versionen. DS

***

Jagar du rätt svar till senaste Melodikrysset, föreslår jag att du antingen klickar på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

En bok för alla

Den billiga kvalitetspocketutgivningen En bok för alla är hotad. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) har meddelat, att statsstödet inte bara till förlagets vuxenutgivning utan också till dess barn- och ungdomsbokutgivning kommer att dras in.

Det är skamligt. Förlagets lågprislinje – möjlig genom statsbidraget – och dess läsfrämjande åtgärder bland annat i samarbete med fackföreningsrörelsen och skolorna hade varit värda ett fortsatt stöd. Nu står förlagets hela framtid på spel.

Flera tusen läsare har protesterat genom att skriva på en protestlista på nätet, avsedd att överlämnas till Adelsohn Liljeroth. Skriv på du också! Använd En bok för alla som sökord.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) presenterades de första böckerna i serien En bok för alla:

Här är böckerna
vi köper
för en femma!

I mitten av november kan vi köpa de första böckerna från massmarknadsförlaget.

Böckerna som är subventionerade av samhället kommer att kosta fem kronor styck.

Inför den förestående utgivningen av kvalitetslitteraturen har Stiftelsen Litteraturfrämjandets förlagsråd kommit överens om följande titlar:

Sven Edvin Salje: ”På dessa skuldror”
Max von der Grün: ”Halt väglag”
Karl Rune Nordkvist: ”En dag i oktober”
Ivar Lo-Johansson: ”Gårdfarihandlaren”
Tove Ditlevsen: ”Två som älskar varandra”
Hans Hergin: ”Bryta sigill”
Owe Husáhr: ”Jerico”
Ove Allansson: ”Resan till Honduras”
Eva Waldemarsson: ”Pärlhönan”
Sigfrid Siwertz: ”Mälarpirater”

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1978 (18 maj), ett nummer med kultur som bärande tema, presenterades sedan En bok för alla utförligt av Stig Göran Gustafsson i en artikel över ett helt uppslag, Folkboksidén lever! Underrubrik: Kulturgärning på gräsrotsnivå.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1978 (26 januari) recenserade jag under samlingsrubriken Höstromaner en rad böcker av Karl Rune Nordkvist, däribland den ovan nämnda:

”En dag i oktober”, som Litteraturfrämjandet har gett ut i sin femkronorsserie En bok för alla, är också en politisk roman. Här står huvudfiguren, Lasse Lundgren, långt ut till vänster; kanske är han kommunist. ”En dag i oktober” är en skickligt uppbyggd roman. Lasse Lundgren själv är död – han har råkat ut för en gåtfull tågolycka. Genom vittnesbörd från dem som kände honom, hans föräldrar och släktingar, antagonistiskt inställda före detta arbetskamrater och så vidare får man indirekt lära känna honom, vilket ger romanen en speciell spänning.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1978 (Första maj-numret, 13 april) recenserade jag en hel rad böcker från En bok för alla:

Folkböcker

Eric Lundqvist var en flitig medarbetare i gamla Folket i Bild och i FiBs folkbokserie. Just ”Ingen tobak inget halleluja” – en rolig bok om en svenskättad missionärs vedermödor – ingick inte i folkbokserien. Men namnet Eric Lundqvist är ändå ett av flera belägg för att FiBs folkböcker har fått en efterföljare i Litteraturfrämjandets femkronorsserie En bok för alla, där ”Ingen tobak inget halleluja” nu ingår.

* Däremot rymmer En bok för alla en FiB-bok från våren 1951, Folke Fridells ”Syndfull skapelse” (som ursprungligen kom ut 1948). Det är en av de bästa böckerna av denne 1940- och 1950-talens store arbetarskildrare. En författare som tidigt satte sökarljuset på de mörka sidorna av den fulla sysselsättningens och det ekonomiska framåtskridandets efterkrigssamhälle. Vid en omläsning i dag ter sig ”Syndfull skapelse” som märkligt individualistisk. Konrad Johnsons självtagna skapelsevecka är ett anarkistiskt uppror. (Den som vill veta mer om Fridells författarskap och hans syndikalistiska inställning kan läsa en alldeles nyutkommen bok av Rolf Blom, ”Folke Fridell, proletärförfattare”, LTs förlag.)

* Cora Sandels ”Kranes konditori” (översättning Ann-Mari Lindberger) kom ut 1956, inte i folkbokserien men väl i FiBs världsbiblioteks norska serie. Det är fortfarande en förträfflig och läsvärd roman. Utomordentligt teateraktig i sin uppläggning. En tidig kvinnoroman om behov av självkänsla och om ett uppror mitt i den stillsamma vardagen.

* En annan, modernare kvinnoroman i En bok för alla är Ingrid Arvidssons ”Ensamheten”, som kom ut i original så sent som 1976. Det är en realistisk, vardagsorienterad roman helt i den gamla FiB-stilen. Den har mycket att lära oss om hur vi skuffar ut våra gamla ur samhället. På romanens minuskonto får väl bokföras att skildringen av den yngre generationen är lite väl schablonartad.

* Ett ännu snabbare nytryck har Litteraturfrämjandet bestått Veikko Huovinens ”Fårätarna” (översättning Jens Hildén), som kom ut på Rabén & Sjögren så sent som förra året. Det är en ganska rolig rövarroman, även om de båda fårrövarna företräder en väl stereotyp mansroll.

* Litterärt är den sjätte och sista titeln i den senaste given från En bok för alla, Thorsten Jonssons ”Konvoj” från 1949, mycket överlägsen både ”Fårätarna” och flera av de andra titlarna. Det är en bok med en säregen och helgjuten stämning. Till och med den på sin tid mycket uppmärksammade erotiska skildringen håller, nästan trettio år efter utgivningen.

***

Ove Allanssons ovan översiktligt omnämnda ”Resan till Honduras” nämns kort i en översiktsartikel, Människor, arbete, om Allanssons författarskap i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1978 (8 maj):

Den här realistiska formen (syftar på vad jag ovanför skrev om ”Berättelser från sjön” EK) hade Allansson ännu inte funnit i debutboken ”Resan till Honduras”, som nu finns i Litteraturfrämjandets femkronorsserie En bok för alla. Även här finns något av den miljömässiga exakthet som senare har kommit att utmärka Allanssons böcker. Men människoskildringen är mer fantastisk, handlingen inte så realistisk.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1978 (21 september, ett kongressnummer) fortsätter jag genomgången av böcker från En bok för alla:

Bok för alla

Litteraturfrämjandets serie En bok för alla vandrar vidare på folkboksvägen. Jan Fridegårds ”En natt i juli” utkom hösten 1945 i FiBs folkbokserie och såldes i 105.000 exemplar; måtte den nu nå många nya läsare! Stig Dagermans ”Bröllopsbesvär” läste jag första gången i en utgåva från KFs Vingserien. Och Arthur Koestlers skrämmande och dess värre ständigt aktuella ”Natt klockan 12 på dagen” har ingått i Tidens bokklubb.

Det här blandar man med bra nytillskott som Sun Axelssons ”Eldens vagga” och Panait Istratis ”Kyra Kyralina”.

Särskilt gläder det mig att Max Lundgren, med debutromanen från 1962, ”Hunden som äntligen visslade”, har hamnat i femkronorsserien. Det är en i grunden allvarlig bok, full av humor och galna infall.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1979 (16 augusti, AiPs 25-årsjubileumsnummer) finns en genomgång, som mest är en lång uppräkning men samtidigt ger en bild av rikedomen i En bok för allas utgivning:

För en femma

Vilken fantastisk gåva till alla bokälskare – och med hänsyn till priset, en femma per bok, i ännu högre grad till dem som inte har ett naturligt umgänge med böcker – Litteraturfrämjandets En bok för alla är!

De senaste givarna borde kunna tillfredsställa praktiskt taget alla smakriktningar. Där finns P C Jersilds roman från 1973, ”Stumpen”, om alkoholisten och uteliggaren Sture Stumpen Lindström. Där finns Antoine de Saint-Exupérys ”Postflyg syd” i Gunnar Ekelöfs översättning. Där finns finlandssvenskan Marianne Alopaeus’ ”Mörkrets kärna” (1965). Där finns ”Hungerpesten”, en bok från 1975 (som borde ha passat in i gamla Folket i Bilds nedlagda folkbokserie) av Linnéa Fjällstedt, småbrukarhustru från Västerbotten, sedermera journalist på Västerbottens Folkblad. Där finns Henrik Tikkanens ”30-åriga kriget” som Alba gav ut så sent som 1977. (Det går säkert att få tag på den bundna upplagan än.) Där finns Barbro Widebäcks bok om akademikeröverskott och invandrarhat, ”Två stenar på min grav” (1975). Där finns Elisabet Hermodssons fina lyrikantologi ”Kvinnors dikt om kärlek” med bidrag av bland andra Ann-Charlotte Alvefors, Stina Aronson, Karin Boye, Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, Elsa Grave, Majken Johansson, Anna Maria Lenngren, Moa Martinson, Edith Södergran och Sonja Åkesson. Där finns Walter Ljungquists debutroman från 1933, ”Ombyte av tåg”. Där finns Sven Lindqvists självbiografiska ”Myten om Wu Tao-tzu” (1967). Där finns, om man så vill, en realistisk motsats, Maj-Britt Erikssons skärgårdsskildring från 1954, ”Kvinnorna på Gårdskär”, med teckningar av Harald Wiberg. Där finns den lika handfasta historiska romanen om sextonhundratalets Nordamerika, Helmer Linderholms ”Kommer aldrig mitt skepp” (1964). Sjuttonhundratalets Värmland speglas i den ännu bättre ”Den röda mården” (1954) av Peter Nisser. Artur Lundkvist går ända tillbaka till Alexander den Store i ”Krigarens dikt” (1976). Om ohyggligheter i vårt eget århundrade handlar Zenia Larssons ”Skuggorna vid träbron” (1960). Där finns Göran Börges thrillerartade ”Agenten” (1967), Carl-Göran Ekerwalds roliga ”Polskt socker från Norge” (1967) och Ingvar Wahléns mörka ”Råttorna” (1977). Där finns den flyhänte men för den skull inte flacke Hans Petersons ”Älskaren” (1966).

Två böcker tycker jag särskilt förtjänar att lyftas fram i de senaste femkronorsgivarna.

Dels Stig Claessons självbiografiska ”Västgötalagret” (1965), som bland annat handlar om den antisemitism som har funnits också här, också på Slas’ eget Söder.

Dels Pär Rådströms – denne underbare författare! – ”Ärans portar” (1954), som fångar femtitalet på kornet.

Det gäller i viss mening också en tredje bok, den mystiske B Travens debutroman från 1926, ”Dödsskeppet” (reviderad översättning av A Forsström). Det är en sjöroman, som har sin startpunkt i arbetslöshetens Tjugotalseuropa. I viss mån, därför att det finns en del tveksamheter kring vissa partier av texten; frågetecknen gäller äktheten. Men visst är det Traven i tillräckligt stor utsträckning för att det ska vara ett nöje att läsa boken!

Fem kronor kostar den här utgåvan, som alla volymer i serien En bok för alla. Jag nämner det åter igen, därför att det faktiskt också kan finnas skäl att i vissa fall betala mer för böcker. ”Dödsskeppet” har nämligen samtidigt (1978) utkommit i en upplaga som kostar flera gånger så mycket, på förlaget Atlantis. För mellanskillnaden får man en inbunden volym med omslag och inte mindre än 44 fantastiskt fina illustrationer av Torsten Billman. De senare är faktiskt värda pengarna.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1980 (24 mars) publicerade jag följande:

För en femma

Litteraturfrämjandet, denna underbara inrättning, fortsätter att ösa ut böcker, den ena bättre än den andra, för bara en femma per styck.

I En bok för alla hittar man till exempel nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers mycket läsvärda ”Fiender” (översättning Mårten Edlund), en berättelse om judenheten i New York och allestädes.

En mer puramerikansk klassiker är Mark Twains ”Tom Sawyers äventyr” (översättning Gustav Sandgren) – har ni inte ramlat in i den historien förr så är det verkligen på tiden.

Ett annat slags bestsellerförfattare – intelligent och genomskådande men spännande och underhållande – är Somerset Maugham. Hans ”Den brokiga vävnaden” (översättning Thorsten W Törngren) finns nu i En bok för alla.

Där finns också ett annat slags kärlekshistoria, Colettes ”Tidig blomning” (översättning Eva Marstrander).

Så de svenska berättarna.

Att Harry Ahlbergs ”Teresa och männen” har plockats in i En bok för alla känns riktigt. Det är i enlighet med traditionerna från FiBs folkböcker och Tidens bokklubb.

Likaså tycker jag att det är fint att man slår ett slag för Willy Kyrklund genom att trycka om hans ”Solange”, som ju hör till de för en bred publik mer lättillgängliga Kyrklund-böckerna.

Lika angelägen (i En bok för alla) känns inte Lars Gustafssons ”Yllet”; jag undrar om han kommer att förbli ett så stort namn i den svenska litteraturhistorien som han ibland ter sig i dag.

Umbärlig finner jag också Anderz Harnings ”Gerilla”. I och för sig är den läsvärd, men nog skulle jag vilja lyfta fram andra böcker till en bred publik.

Däremot är det väl inte ur vägen, att en och annan modern debattroman – som Margareta Sarris ”Ta dig en slav” – infogas i serien.

Slutligen en bok som förenar litterär kvalitet med brett publiktycke, Poul Ørums ”Tysta vittnen” (översättning Maj Sjöwall), en alldeles utmärkt spännande och psykologiskt vardagsrealistisk kriminalroman. Bra att En bok för alla inte avfärdar deckargenren!

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1981 (17 september) finns nästa genomgång:

Folkböcker

Litteraturfrämjandets billigserie (7:50 per bok) En bok för alla fortsätter att förse oss med böcker i den tradition Folket i Bilds folkbokserie arbetade i. Johan Bojers fiskarskildring ”Den siste vikingen” (översättning Sven Barthel) har till exempel ingått i FiBs folkbokserie. Även Gustav Hedenvind-Eriksson och Vilhelm Moberg var väl kända för folkboks- och FiB-läsarna. I En bok för alla representeras de av ”Snöskottning i paradiset” (1952) respektive ”Din stund på jorden” (1963). Erich Maria Remarques pacifistiska roman ”På västfronten intet nytt” (1929, översättning Curt Berg), med dess skildring av första världskrigets fronthelvete, gavs däremot ut av konkurrerande Bonniers Folkbibliotek. I den här femgiven ingår slutligen novellsamlingen ”Arbetsbiens kärlek” (1923) av Alexandra Kollontay.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1982 (14 september) har jag en lång översikt över utgivningen för barn och ungdomar:

Billigt

Litteraturfrämjandet ger numera också ut billigserien En bok för alla barn och ungdomar som rymmer allt från bilderböcker för fyraåringar till äventyrsböcker för femtonåringar.

För åldern 4-8 år finns Lennart Helsings verssaga ”Boken om Kasper” (illustrationer Poul Ströyer) och Munro Leafs ”Berättelsen om Ferdinand” (illustrationer Robert Lawson) som alltså inte alls har skrivits av Walt Disney, vilket alla vi trogna julaftonsTVtittare lätt kunde få för oss.

För åldern 4-9 år finns Lars Furulands ”Barnens rim och ramsor” som bland annat rymmer ”Skatan gick på gatan” och ”Herr Baron sket på bron”.

För åldern 5-8 år finns ett par fina bilderböcker, Gene Zions ”Harry den smutsiga hunden” (illustrationer Margaret Bloy Graham, översättning Gunilla Borgström) och Jack Tworkovs ”Den vackra kamelens morgonpromenad” (illustrationer Roger Duvoisin, översättning Sebastian Lybeck).

För åldern 5-9 år finns Margareta Lööf Erikssons bilderbok ”När Robert hade barnvakt” och läsböckerna ”Ett två tre Fyrkanten” av Carl Magnus von Seth (illustrationer Martin Lamm), ”Måns i Vasastan” av Ann Mari Falk (illustrationer Mats Andersson) och Inga Borgs (text och illustrationer) ”Tobby och Tuss i Villa Matilda”.

För åldern 6-9 år finns Birgitta Gedins ”Lustöra” (illustrationer Veronica Leo) och Irmelin Sandman Lilius’ ”Enhörningen” (illustrationer Veronica Leo) – den senare boken vill jag särskilt rekommendera.

För åldern 6-10 år finns Britt G Hallqvists versbok ”Nalles poesi” (illustrationer Madeleine Sandell).

För åldern 7-10 år finns Birgit Bergkvists ”Hela veckan är pappa borta” (illustrationer Christina Guth) och Åke Holmbergs jätteroliga ”Ture Sventon i Venedig” (illustrationer Sven Hemmel).

För åldern 7-11 år finns ”Prärie-sommar” av den canadensiske konstnären William Kurelek (text och färgbilder).

För åldern 7-12 år finns Margaretha Shemins ”De små ryttarna” (översättning Anna-Lisa Wärnlöts) och Carmen Barnos de Gasztolds ”Djurens kör” (översättning Lars Gustav Hellström, illustrationer Jan Biberg).

För åldern 8-12 år finns Lennart ”Red Top” Nybloms spännande ”Sök vid nymåne” (illustrationer Edward Lindahl).

För åldern 8-13 år finns Maria Gripes fina ”Pappa Pellerin” (illustrationer Harald Gripe), som väl många har sett som TV-serie.

För åldern 9-12 år finns Kerstin Thorvalls (text och illustrationer) ”Nämen Gunnar!”.

För åldern 9-13 år finns den ryske trubaduren och visdiktaren Bulat Okudzjavas ”Fronten närmar sig” (översättning Torsten M Nilsson), Harry Kullmans moderna vilda västern-bok ”Spejarna”, Siv Widerbergs ”Klass 6 D, Sverige, Världen” (illustrationer Cecilia Torudd) och Sven-Christer Swahns läsvärda ”Havsporten”.

För åldern 9-14 år finns A Philippa Pearces ”Mysteriet vid midnatt” (översättning Stina Hergin), en bok om resor i tiden.

För åldern 10-13 år finns Lennart Fricks ”Hotet”, Marie-Louise Wallins ”Närmare dej”, Hans-Eric Hellbergs roliga Dunder & Brak-bok ”De enögda banditerna”, Isaac Asimovs science fiction-historia ”Lucky Starr på Merkurius” (översättning Saga och Claes Gripenberg), Leif Esper Andersens fina bok om häxprocesserna ”Häxfeber” (illustrationer Mads Stage, översättning Pelle Fritz-Crone) och så en av de bästa ungdomsböckerna över huvud taget (läs den!), Alan Garners ”Elidor, det gyllene landet” (översättning Allan Fredriksson).

För åldern 10-14 år finns Aimée Sommerfelts ”Beslutet” (översättning Margareta Schildt).

För åldern 10-15 år finns Kai Söderhjelms historiska berättelse ”Mikko”.

För åldern 11-14 år finns Kurt Helds klassiska ”Röda Zora” (översättning Gertrud Zetterholm).

Därutöver finns Sven Wernströms ”Upproret”, beträffande vilken jag inte kan ange för vilken ålder den är avsedd; jag kan nämligen i skrivande stund inte hitta boken.

Men det kan ju också göra detsamma. Alla såna här åldersangivelser är grova och ungefärliga. Till slut kommer det alltid an på barnens och ungdomarnas mognad och läsvanor (föräldrarnas kunskaper om sina egna barn).

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1983 (24 februari) har jag åter en lång översikt över En bok för allas utgivning för barn och ungdomar:

Billigt

Litteraturfrämjandet fortsätter att i serien En bok för alla barn och ungdomar ge ut billiga barn- och ungdomsböcker. Dom här kostar 9:75 per styck.

Ulf Löfgrens stora bilderbok ”Tuffa gumman” är färgsprakande och rolig i bild och klurig i text. Den har den klassiska sagans alla kännemärken: vandringen, upprepningsmomentet, sensmoralen. Ålder: 3-7 år.

En ganska rar bilderbok på det ganska vanliga sängläggningstemat är Russell Hobans ”Sängdags för Polly” (översättning Marianne Eriksson). Boken lever i hög grad på teckningarna (med en dekorfärg) av Garth Williams, vars lilla björnflicka det är lätt för barnen att identifiera sig med. Ålder: 3-7 år.

Bernhard Webers bilderbok ”Martin sover över” (översättning Elisabeth Hansson) lever främst på sitt tema: sturska små gossar får vara mörkrädda och sakna sina kramdjur. Ålder: 3-7 år.

”Åsneprinsen” (översättning Karin Darje) är den klassiska sagan, här med text av Barbara Cooney, om kärleken som förlöser och som övervinner allt. Ålder: 4-7 år.

”Lasse är en tjuv” av Anna Carin Eurelius är vettig utan att vara svåruthärdligt pedagogisk; dess (för bilderböcker) relativt långa text är habil utan stora litterära förtjänster. Monika Linds illustrationer (en dekorfärg) är inte särskilt roliga. Ålder: 5-9 år.

Därefter går vi över till böcker som huvudsakligen bygger på text och läsning.

Anna-Lena Wästbergs ”Den blå knappen” (illustrationer Fibben Hald) bygger på ett inte ovanligt (Astrid Lindgrens ”Nils Karlsson Pyssling”, Antoinette Bakers Millan-böcker med flera) grepp: genom en magisk nyckel – här en blå knapp i sänggaveln – öppnas okända världar och äventyr för det ensamma barnet. Boken hör inte till de allra originellaste i genren. Ålder: 5-9 år.

En underbar, härlig bok är Rose Lagercrantz’ ”Nån sorts torsdag” (kongenialt illustrerad av Kjell Ivan Andersson). Möt gärna Lotta Månsson och hennes kompisar, Torden, Sundan och dom andra, tillsammans med era barn. Jag garanterar – ni kommer att ha lika roligt som barna! Ålder: 7-10 år.

En djupt originell och läsvärd barnboksförfattare är Allan Rune Pettersson. Jag har i och för sig läst honom förut och vet vad han går för, men jag behöver bara läsa de första raderna i ”Snagg – en sjöman med krut” (illustrationer Fibben Hald) för att falla pladask. Oj, en sån här bok igen! Så här börjar boken: ”Det var en gång för länge sen en pojke som hette Victor Lucullus Horatio Caesar.” Ålder: 7-11 år.

Hans Petersons ”Dagen när allting hände” (illustrationer Tord Nygren) är en spännande och mycket läsvärd bok. Ett extra plus är att den skildrar sociala förhållanden vid tiden för första världskriget i en miljö där arbetarrörelsen höll på att växa sig stark. Hoppas att de övriga Simon-böckerna kommer i En bok för alla barn och ungdomar-serien också! Ålder: 7-12 år.

Liknande (historiska) förtjänster har Ulf Nilssons ”Pojkdjävlarna” (illustrationer Björn Berg), vars huvudpersoner, några barn, sliter i sockerbetsfältet år 1909, storstrejkens år. Om den här boken har jag ändrat uppfattning. När jag läste och recenserade originalet var jag negativ; jag tyckte att den kändes för svår, att för mycket var oförklarat. När jag nu åter läser den, tycker jag inte så längre. Ändå kan jag, när jag jämför de olika upplagorna, bara finna att originalets (Bonniers) typografi är mer komplicerad. Så jag tar tillbaka. Läs den! Ålder: 8-12 år.

Åke Holmberg har inte bara skrivit böckerna om Ture Sventon. Även hans ”Monstret” – ett riktigt, mitt inne i Stockholm – är en bekantskap värd att göra. Illustratör, förstås: Hans Arnold. Ålder: 7-12 år.

En saga av ett mer klassiskt mytiskt kynne är J R R Tolkiens ”Sagan om smeden och stjärnan” (översättning Britt G Hallqvist, illustrationer Pauline Baynes). Ålder: 9-13 år.

Stig Ericsons ”Hjältejakten” är en ifrågasättande äventyrsbok. Den är klok och läsvärd även om metagreppet med journalisten som ska skriva sanningen känns lite sökt. Ålder: 9-13 år.

Även Anne Holms ”Jag är David” (översättning Jadwiga P Westrup) väcker eftertanke; juryns motivering – boken vann den nordiska ungdomsbokspristävlingen 1963 – är att den är en omvänd robinsonad: En pojke som har levt isolerad i ett fångläger erövrar en befolkad värld. Ålder: 12-15 år.

Inger Brattström, också hon nyligen prisbelönt (med Rabén & Sjögrens Astrid Lindgren-pris), har skrivit en annan verklighetsförankrad och klok bok, ”Utflykt till verkligheten”. Ålder: 13 år och uppåt.

Fast ta inte de här åldersanvisningarna för bokstavligt. Känner ni era barn vet ni nog också vilka böcker de tycker om och klarar av att läsa.

***

Den sista av barn- och ungdomsboksöversikterna inflöt i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1984 (23 februari):

Billigt

En tia och strax därunder kostar de senaste utgåvorna i Litteraturfrämjandets serie En bok för alla barn och ungdomar.

”Alban. Popmuffa för små hundar”, Barbro Lindgrens fina bilderbok, finns till exempel i serien. Ålder 4-8 år.

Själv är jag också svag för Arnold Lobels ”Bror Groda och Bror Padda” (översättning Marianne Gerland-Ekeroth) med dess lustiga text och dess grön-brun-grå färskala i bilderna. Ålder 4-8 år.

En välkommen repris är vidare Bengt Anderbergs ”Poas sagobok” (illustrationer Kjell Ivan Andersson). Ålder 5-10 år.

En lätt absurd och tänkvärd bok är Florence Parry Heides ”När Trevald krympte” (illustrationer Edward Gorey, översättning Magnus Hedlund). Ålder 6-9 år.

I den klassiska sagans anda skriver Lloyd Alexander. Hans ”Katten som sa nej och andra berättelser” (illustrationer Laszlo Kubinyi, översättning Karin Strandberg) är dock inte avsedd för de allra minsta. Ålder 9 år och uppåt.

Verklighets- och människostudier ägnar sig Harriet åt i ”Harriet, spion” (översättning Harry Kullman) av Louise Fitzhugh. Ålder 10-13 år.

Olle Mattson finns representerad i serien med ”Veckan innan Algot rymde”. Man citerar gärna förlaget: ”En spännande deckarhistoria och en gripande skildring av ett pojköde i Göteborgs fattigkvarter vid tiden för andra världskriget.” Ålder 11 år och uppåt.

Otfried Preusslers ”Han sålde sin frihet” (översättning Ingegärd Olsson) gick för inte så länge sen som spännande och hörvärd sommarföljetong i radio. Fjortonårige Krabat, en vendisk tiggarpojke, tar jobb i en kvarn men blir då en trollkarls lärling och fånge… Ålder 11 år och uppåt.

Från TV minns vi Max Lundgrens både finstämda och socialt inträngande ”Sommarflickan” om femtonåriga Evy som hamnar som feriebarn hos ett ungt par i Småland. Ålder 13 år och uppåt.

Ta åldersanvisningarna för vad de är!

***

Utgivningen, både den av vuxenböcker och den av barn- och ungdomsböcker, har förstås fortsatt även efter det att jag slutade skriva om den i Aktuellt i politiken (s), med fortsatt hög kvalitet.

Min avsikt med att skriva in allt det ovanstående i datorn är att göra mina läsare uppmärksamma på vilken förnämlig utgivning En bok för alla har haft, den som vi genom kulturministerns förslag om indraget statsbidrag nu kommer att gå miste om. Sådan är alltså den moderata, och hela den samlade borgerliga, kulturpolitiken.

***

En mycket bra genomgång av allt som talar för fortsatt statsstöd till En bok för alla – läsfrämjande åtgärder, upplagor, särart – gör Göran Palm på kultursidan i Aftonbladet den 19 juli 2007. Artikeln heter ”Kioskvältare och kvalitetsböcker”. Du hittar den här.

Melodikrysset nr 27 2007

I går klippte jag vår väldiga gräsmatta. I natt slog vädret om, och det har regnat av och till. Så gräset växer upp igen kan tänka.

Men skämt å sido: Öregrund har haft mycket sol, så trädgården behöver verkligen det här regnet. Det gäller inte minst min nyrestaurerade rabatt, där jag har satt en mängd nya blommor.

Mig skulle inte det mest gassande solsken locka bort från Melodikrysset, men onekligen känns det lättare att sitta inne vid radion en gråmulen och regnig dag som den här.

Veckans melodikryss tyckte jag hörde till de lättare. Men sånt kan ju variera, beroende på vad man råkar kunna.

Egentligen var det bara ett par frågor jag behövde googla lite på.

Filmen ”Breakfast on Pluto” har jag inte sett, men jag har hört Bobby Goldsboros ”Honey”. Genom att googla fick jag reda på att Stikkan Anderssons svenska översättning, den som Björn Ulvaeus spelade in, heter ”Raring”. Fast jag hade redan, innan jag började googla, av ledbokstäverna förstått att det efterlysta svaret skulle bli pluralen raringar.

Av ledbokstäverna förstod jag vidare omedelbart att den manliga delen av duon som sjöng schlagerparodin ”Värsta schlagern” var Markoolio. Men vem sjöng han ihop med? Jo, Linda Bengtzing. Hennes sjungande har jag aldrig gett mycket för.

Niklas Strömstedt med ”Oslagbara” klarade jag däremot omedelbart. Och så klart ”Guldet blev till sand” ur Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla”. För att inte tala om Art Garfunkel i ”Let’s Fall in Love”.

Och eftersom jag både känner Lasse Åberg och har sett serien om Trazan Apansson i TV, var det heller inte svårt för mig att komma på att Klasse Möllberg där spelar apa (i två bemärkelser). Här hörde vi Electric Banana Band med ”Kameleont” i Melodifestivalen 2006.

”Simpsons” har jag bara flyktigt tittat på, men jag klarade TV-signaturen ändå.

Och för att fortsätta på barnlinjen: Eldeman spelade i dag, lite post festum, ”Idas sommarvisa” av Astrid Lindgren och Georg Riedel, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Är ni intresserade av att läsa mer om upphovskvinnan respektive upphovsmannen, kan ni hitta ett och annat ovan under Kulturspegeln.

Äldre, i radio ofta spelade hits brukar vara mitt bord och var det också i dag.

Vi hörde Siw Malmkvist sjunga (på finska) Thore Skogmans ”Bergsprängartango från Gällivare”, som här skulle ge verbet spränga.

Glenn Millers ”In the Mood” har en man i min ålder förstås dansat till.

Och ska man åka jorden runt, har man nytta av en atlas.

Filmen ”Pianot” har jag sett både på bio och på video. Här illustrerades den med ”Big My Secret”.

Och vad passar bättre att avsluta med en grå och regnig dag som denna än Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet”, vilket här skulle ge verbet droppa.

***

Söker du efter något svar till senaste Melodikrysset, föreslår jag att du antingen går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klickar på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag.