Djur i dur med Povel Ramel

Povel Ramel-fan som jag är sen unga år, har jag haft mycket att glädja mig åt sen nyårsafton och framåt. På nyårsafton sände TV 1 en mycket bra prat- och musikshow med Povel, ”Povel à la carte”, inspelad på Maxim så sent som våren 2007, alltså från det år då Povel dog. Povel intervjuades av vissångaren Stephan Lundin och gav sen, assisterad av Backa Hans Eriksson, bas, Mikael Ramel, gitarr, och Niklas Sundén, piano, samt – icke att förglömma – sig själv på piano, musikaliska och verbala smakprov från hela sin långa karriär.

Också Povels personrika och påkostade ”TV-persiflage” från 1976, ”Semlons gröna dalar”, har synts i TV, närmare bestämt i TV 2.

Själv tyckte jag ”Povel à la carte” var roligare, men jag missar sällan en chans att se och höra Povel Ramel.

I TV hörde jag nu Povel Ramel framföra också några av sina mindre kända alster, exempel på det märkliga sångmaterial som ingår i samlingen ”Djur i dur” (Pygmé musikförlag AB, 2001) – den hade hustrun med närmast profetisk framförhållning gett mig i julklapp. Den här samlingen, enligt underrubriken ”en oumbärlighet för barn i alla åldrar”, innehåller texter, noter och ackord – samt en CD (Pygmé CD 010925), där Povel med viss assistens av sonen Mikael framför alla de här egenartade sångerna, till formen – men bara till formen – en smula släkt med alla välkända barnvisor om björnar i blåbärsskogen, vita lamm och små grodor.

Av den här släktskapen ska man inte låta sig lura. De huvudagerande i de här sångerna är nämligen varken gulliga eller älskade; jag talar om ”Acke Asgam”, ”Garry Gråsugga”, ”Tviggie Tvestjärt”, ”Fulvia Fästing”, ”Kalle Kobra”, ”Rulle Råtta”, ”Lilla lustiga lus” med flera.

Någon gång, som i ”Låt leoparden vara kvar i leoparden”, kan texten ha ett budskap:

Låt leoparden vara kvar i leoparden!
Åsså låt ozeloten förbli ozelot!
Se till att varje utter
slipper strippa och få hutter!
Man blir butter varje gång man tvingas tänka på’t.

Men oftast handlar texterna om kryp som har svårt att vinna mänsklighetens sympati, till exempel tvestjärten:

Lilla Tviggie Tvestjärt sov i Mormors öra
In där kom ett finger för att göra killekill
Men örats gång var alltför lång och fingret alltför kort
För varje litet killekill drog sig Tviggie längre bort.

Obehagligt nog? Då har jag ändå inte citerat visorna om Kalle Kobra, Rulle Råtta, Fulvia Fästing och Acke Asgam.

De flesta av de här sångerna hör musikaliskt inte till Povel Ramels mästerverk – ”Rulle Råtta” skulle, tvärt emot det som Povel hävdar i sin introduktion, ha varit mycket långt från att vinna eurovisionsschlagerfinalen, om den hade lanserats där. I ett fall, ”Visa i Kråknedan”, använder sig dock Povel av samma fantastiska melodi som ingick i hans ”The Birth of the Gammeldans”. I ett annat fall, ”Har’u sett min lilla stumpert”, har melodin drag av tjugotalsjazz – men annars hör de här låtarna absolut inte till de många av Povel vilka snabbt har fäst sig i melodiminnet.

Någon gång, som i ”Till havsbandet”, kan Povels ordekvilibristik kring fiskar och fåglar föra tanken till slagnummer som ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, men också en poveldiggare som jag måste medge, att flertalet av de här sångerna mest känns bisarra. Jag noterar dessutom till min egen förvåning, att de har skrivits under Povels hela karriär – han måste alltså, ända från början, ha haft en dragning inte bara till det galna utan också till det makabra.

Däri, och också ibland i sitt sätt att själv ackompanjera de här sångerna på piano, är han en släkting till Tom Lehrer. Det är särskilt tydligt i två låtar, ”Acke Asgam” och ”Ge dem lite sympati”.

Povel Ramel var ju en man som friskt blandade olika musikaliska stilar och influenser, så varför skulle han inte ha kunnat inspireras också av Tom Lehrer?

Har någon annan varit inne på just det här spåret?

En italiensk julgranskaramell

Till mina uppgifter inför julen hör att kvällen före julafton klä julgranen. När barnen var små måste det göras när de hade somnat. När de sedan på julaftons morgon tassade in i vardagsrummet på bara fötter, skulle granen stå där, grön och grann. Det här har jag gjort för Anna, Kerstin och Matti i alla år de bodde hemma.

Vår julgran har både sina traditionella och sina mer rabulistiska element.

Till det finaste av det traditionella hör de istappar Kerstin för något år sen gav mig i present. Hon hade hört sin pappa längtansfullt tala om de istappar som fanns i granen i hans barndomshem i Juniskär.

Uppe i toppen dinglar det som i familjen går under benämningen ”hängde prästen”, mycket riktigt en präst i full ornat. Runt omkring honom flyger en svärm änglar med gyllene vingar – men också två svarta katter. Och från grenarna runt omkring klämtar klockor modell kyrkklockor.

En kär men med åren allt mer tilltufsad vän är en italiensk julgranskaramell, flat och rund, cirka sex centimeter i diameter. Snodden den hänger i är fortfarande guldgul, men den lila dekoren på rosa botten har börjat flagna, trots att den – åtminstone delvis – är inplastad.

Anders Thunberg hade en gång i världen med den här karamellen hem från Italien, och den hängdes genast upp i vår julgran. Den blanka och vackra karamellen lockade mycket lilla Anna, som en dag inte kunde motstå frestelsen att smaka på den. Vi hittade karamellen med ett hål i plasten i ena kanten, och man kunde se, att någon hade försökt gnaga lite på karamellen.

Den hängdes förstås upp igen och har därefter hängts upp år efter år.

God jul, Anna, Kerstin och Matti! Och god jul, Anders!

En lång dag med Viggo och Klara

Jag hade lovat hämta Viggo och Klara på dagis i dag – både Kerstin och Bo hade viktiga förrättningar på sina respektive jobb. Vinterkräksjukan var över för den här gången, och båda ungarna såg ut att kunna gå på dagis.

Men så fick Viggo en ny släng av sjukdom, den här gången hög feber. Samma predikament men nu hela dagen – Kerstin ringer alltså och frågar om morfar skulle kunna tänkas passa barnen hela dan. Jo, det är klart att en morfar måste ställa upp när det är kris. Med barnens pappa Bo kommer han sen överens om att ungarna ska skjutsas hem till morfar tidigt på morgonen och sen vara hemma hos honom hela dan.

Alltså anländer de någon gång mellan 07.00 och 08.00. Då är mormor Birgitta också fortfarande hemma ett slag – resten av dan är hon sen upptagen på annat håll.

Ungarna, även Viggo, är pigga och glada när de anländer. Morfar har satt på morgon-Bolibompa i TV, och vi ser tillsammans bland annat ”Mumintrollet”. När mormor har gett sig i väg, plockas lådorna med barnbarnsleksaker fram – där finns åtskilligt att sysselsätta besökare av den yngsta generationen med.

Och så har morfar förberett en hemlis. Han återupprepar en spännande lek, som han hittade på redan när hans egna barn var små, jakten på Spökplumpens skatt. Barnen får ett skriftligt meddelande, undertecknat av Spökplumpen (både namn och bild) om att de genom att hitta nya och nya ledtrådar, gömda på listiga ställen, till slut kan tänkas hitta både Spökplumpen och hans skatt. Första stället att hitta en ledtråd på är ett mycket varmt ställe i köket, det vill säga i ugnen – där det mycket riktigt ligger en ny ledtråd, som leder vidare till stora sängen i morfars och mormors sovrum. Och så där håller det på, hit och dit genom lägenheten. En ledtråd är gömd bakom några lejon (= bakom en tavla signerad Helga Henschen). Femårige Viggo är förstås den som i allmänhet hittar ledtrådarna, men bara hälften så gamla Klara listar också ut att ett ledtrådspapper är gömt under den vita, fluffiga mattan i salongen.

Sista ledtråden leder så fram till Spökplumpen och hans skatt: in i den mörka garderoben i hallen. Och där står faktiskt Spökplumpen, med svart huva över svart rock. Hans stora ögon lyser i mörkret! (Det finns en tänd ficklampa inne i hans huvud.) I händerna har han en träskål med skatten, tio enkronor. Dem får skattsökarna dela på.

Viggo blir så tagen av morfars för honom nya påhitt, att han genast själv börjar skriva papper med ledtrådar, som han sen gömmer runt om i våningen. Trots sin ringa ålder klarar han att, om än ibland mycket ljudenligt och ibland lite svårförståeligt, skriva små budskap till morfar, som nu är den som ska leta. Och morfar hittar den gömda skatten, ett blått rep.

Sen är det ingen måtta på ungarnas lust att leka med morfar. De vill leka kurragömma, och åtminstone morfar och Viggo hittar sen nya och åter nya gömställen. Klara återanvänder gärna gömställen, som hon har sett morfar och Viggo med framgång använda.

Morfar lagar lunch, blodpudding med lingonsylt, och sen är Klara genast med på att bli läst för och sen lagd att sova middag. Hon väljer Astrid Lindgrens ”Lotta på Bråkmakargatan”, som ju egentligen är i Viggos ålder – men lilla Klara följer mycket noggrant handlingen och kollar Ilon Wiklands bilder: Själva grundproblemet i historien, att barn ständigt vacklar mellan viljan att kunna själva och föräldrarnas och syskonens bedömningar att han eller hon nog inte ännu klarar det, är nog aktuellt också för en två coh ett halvt-åring.

Sen lägger hon sig åt sidan och somnar, efter en extra koll på att morfar fortfarande är där, lugnt.

Viggo ser under tiden film på video.

Under eftermiddagens lopp tryter morfars krafter ibland, det måste han medge. När man är 70 har man inte längre en obegränsad energi för ständigt nya lekar, och så är det ju det här att återställa ordningen. Två gånger under dagen samlar ungarna ihop alla stolar och pallar som finns i våningen, först i vardagsrummet, sen – i form av en jättelång bana (man springer fram och tillbaka på stolssitsarna) – i korridoren. Gissa vem som sen får bära tillbaka alla stolarna!

Videofilmer – jag sätter till exempel på ”Resan till Melonia” – är faktiskt inte så dumma som vilopauser, både för ungarna och för morfar.

Till middag steker morfar falukorv – men den stuvade potatisen gör ingen succé. ”Den ser inte god ut”, säger Viggo.

Sen var det tänkt att barnens mamma, Kerstin, skulle ha kommit och hämtat dem, så att de hann hem till kvälls-Bolibompa och Adventskalendern. Men Kerstin ringer från tåget, ett par gånger till och med. Hennes tåg sitter fast – i ett par timmar visar det sig till slut – på spåret; ytterligare en stackars människa har beslutat sig för att göra slut på sitt liv genom att kasta sig framför loket. Det tar tid att ta hand om det som är kvar av vederbörande och att ersätta den naturligtvis chockade lokföraren. Tåget blir dessutom stående utan värme; Kerstin fryser fortfarande, när hon äntligen kommer hem till morfar för att hämta ungarna.

Men ungarna är förstås glada över att mamma äntligen kommer.

Bosse Löthén & Erika Kovanen: Pop och pappa klär på sig

Alla småbarnsföräldrar vet vilket företag det kan vara att få ungarna att klä på sig. Ja, även som morfar kan man ha aktuella erfarenheter.

En bok som tacklar problemet på ett roligt sätt är Bosse Löthéns (text) och Erika Kovanens (bild) ”Pop och pappa klär på sig” (En bok för alla 2007, i original på Rabén och Sjögren 2002).

Om påklädning har Bosse Löthén gjort en rimsaga, där de rätta svaren kontrasteras mot befängda alternativ. Så här:

”Var har man strumpan?”
”På rumpan!”
”Är du knäpp i roten?
Den har man ju på foten.”

Det är kul genomfört, fast rimmen haltar lite för ofta: kalsippen-nästippen, mena-bena, mössan-sparbössan.

Erika Kovanens illustrationer är, trots sina kantiga och ibland småbrutala drag, väldigt rara. Pop och pappa verkar ha det bra ihop.

Och jag tror att ”Pop och pappa klär på sig”, trots ojämnheterna i rimmen, ska kunna fungera som rimsagor ska göra: barnet kommer efter några läsningar att själv fylla i det sista rimordet.

Quentin Blake: Mamma, pappa, monster

En bok för alla återutger Quentin Blakes ”Mamma, pappa, monster” (översättning Måns Gahrton, originalets titel ”Zagazoo”, 1998).

Quentin Blake är en effektiv, inte mångordig barnboksförfattare. Som illustratör är han ännu bättre, uttrycksfull, rent av drastisk. (Många av er har säkert också stött på hans illustrationer till Roald Dahls böcker.)

”Mamma, pappa, monster” börjar lovande: Boris och Bella lever i ett av bilderna att döma mycket jämställt äktenskap, och detta klargörs på ett roligt, inte pekpinnepedagogiskt sätt.

Sen kommer något som gör mig lite brydd: Sonen anländer i ett postpaket. Blake är ju engelsman, inte amerikan.

Större delen av boken handlar sedan om den gullige lille babypojken Zagazoos – han heter så! – förvandling till först gam-unge som skriker dag och natt, sen i tur och ordning liten elefant, vårtsvin, ilsken liten drake, fladdermus och hårigt monster. Ni som har barn i diverse åldrar förstår säkert poängen.

Sen kommer den stora överraskningen: det håriga monstret förvandlas till en mycket väluppfostrad ung man.

Så går det förstås som det brukar gå: den väluppfostrade unge mannen hittar en vacker flicka, i det här fallet Mirjam, och de unga tu förstår snart att de vill leva resten av sitt liv tillsammans.

”Men när de skulle berätta det för Boris och Bella upptäckte de att de hade förvandlats till ett par stora bruna pelikaner.

Av det sätt som de klapprade med näbbarna kunde man förstå att de var glada åt nyheten.”

Melodikrysset nr 48 2007

Jag tror att jag har löst dagens melodikryss rätt, men jag hade faktiskt problem med flera av frågorna.

Ta som exempel lodrätt 4. Jag kände så väl igen melodin, men vad hette den? Hur som helst är det enda verb som går in där le.

Och det är klart att jag har hört gladpoplåten ”Pretty Belinda”? Men vem gjorde den i engelskt original? Jo, Chris Andrews 1970, berättar Google.

I ett par andra fall klarade jag svaren med hjälp av ledbokstäver.

Det första var nästan en bravad, eftersom jag klarade efternamnet (tio bokstäver) med hjälp av bara två ledbokstäver. Och jo, Justin Timberlake är född 1981 (ledtråd från Eldeman).

Den brittiska tjejgruppen, den med ”Ladies Night”, klarade jag bums första delen av namnet på, Atomic. Jo, det var Atomic Kitten, bildad 1999, som gjorde den här låten 2003. På Google lär jag mig dessutom, att gruppen består av Natasha Hamilton, Liz McClamon och Jenny Frost.

Slutligen hade jag, som vanligt också svårt att klara TV-signaturen. Till att börja med verkar jag aldrig lägga märke till de här signaturerna. Och i det här fallet – ”Mot alla vindar” – har jag dessutom aldrig sett ett enda avsnitt av serien. Men när jag fick ledbokstäver, dök titeln upp i minnet.

Lättare var det då att känna igen Magnus Härenstam i ”Tajta jeans” och den legendariske sommarprataren med mera Torsten Ehrenmark.

Sångerskan och skådespelerskan med ”The Looptroop Song” var förstås Cher, det vill säga Cherilyn Sarkisian LaPiere. Sarkisian tyder på armeniskt påbrå.

I de fall jag kommer i håg melodifestivalmelodier, brukar det bero på att det är något speciellt med dem. Py Bäckmans ”Stad i ljus” är en sådan låt. Det gick ju i och för sig inte särskilt bra för Tommy Körberg med den i Eurovision Song Contest 1988, men det är en bra schlagermelodi.

Till barnkultursfären får man väl hänföra visan om tre små gummor, de som gick till marknaden i Nora.

Och då är steget inte långt till midsommarfirandet. Vi hörde Håkan Norléns och Rune Lindströms ”Visa vid midsommartid”, som börjar ”Jag lindar av olvon en midsommarkrans”. Du kan hitta hela texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Eric ”Slowhand” Clapton lärde jag mig till fullo uppskatta med min gitarrspelande son Matti Dahl som kunnig guide. Clapton, här med den fina och dessutom personliga ”Tears in Heaven”, är verkligen en fantastisk instrumentalist och även låtskivare. Numera är Clapton rikligt företrädd i våra skivhyllor. Jag har också sett honom live på Globen.

Allra sist en låt som jag också gillar väldigt mycket, Stevie Wonders hyllning till Duke Ellington, ”Sir Duke”. Jag har den nånstans i skivhyllorna i en svensk version, på en LP där – vill jag minnas; jag hittar den inte just nu – bland andra Bengt Hallberg och Tre damer medverkade och Björn Barlach skrev texterna. Men Bengan Janssons dragspelsversion var kul även den.

Dagismorfar med onda ben

Kerstin, dottern, ringer. På onsdag morgon har hon en viktig sak i jobbet. Maken, Bo, är på flerdagarsförrättning i sitt jobb. Skulle hon kunna få hjälp med att ta barnen, Viggo och Klara, till dagis?

Mormor Birgitta kan tyvärr inte; på onsdag morgon befinner hon sig i USA. Återstår då bara den fortsatt ishciasplågade morfar.

Jo, han är beredd att ställa upp, så gott han nu kan.

Klockan fem på onsdag morgon stiger jag därför upp för att hinna klara mina vanliga morgonsysslor. Klockan 06.40 kommer sen en förbeställd bil från Uppsala Taxi – det känns för osäkert att gå hem till barnen och Kerstin, trots att det egentligen inte är så vansinnigt långt från vår lägenhet på Idrottsgatan 12 till deras villa på Kadettgatan 3 i Bärby hage.

Barnen är uppe; lilla Klara kommer och öppnar åt morfar. Kerstin hinner också klä på Klara, innan hon måste störta i väg vid sjutiden.

Morfar sitter med i soffan framför morgon-Bolibompa. Viggo tittar – klär samtidigt på sig innekläderna. Klara tittar också ibland men mer förstrött; hon skuttar i en fåtölj, och så ritar hon saker som hon stolt visar upp för morfar: ringar, äpplen och bajs.

Fram mot kvart i åtta är det dags att stänga av TVn och klä på sig ytterkläderna – nu ska vi gå till dagis, säger morfar. Alls inga sura miner. Viggo klär på sig själv. Klara kläs på av morfar men hjälper till även hon.

Och så bär det i väg. Klara i vagnen och Viggo gående bredvid. Viggo har för säkerhets skull en noggrann utläggning om hur man ska gå – morfar kanske inte riktigt vet vägen?

Solen håller på att gå upp; vid horisonten ser man skära moln. Klara sjunger i vagnen.

Morfar skjuter vagnen framför sig på den snö- och isknaggliga trottoaren. Det är inte alldeles lätt, men med lite ansträngning går det. Värst är det i en liten utförslöpa nära dagis: morfars förmåga att hålla emot när vagnen vill åka utför är inte den bästa.

Så är vi på dagisgården. Klara lyfts ur, och vagnen ställs in under tak. På med Klaras ytterhandskar – det är kallt!

På lekgården åker en massa barn redan kälke och tefat utför den lilla kullen. Där finns Viggos och Klaras kompisar.

Men när morfar ska säga hej, knatar Klara i väg till grinden en bra bit bort. Viggo förklarar: Hon vill vinka till dig, säger han, och så följer han med morfar bort till grinden. När morfar har gått ut och låst grinden efter sig, säger båda barnen ”Hej då!” och vinkar. Morfar vinkar tillbaka och säger ”Hej då!” han också.

Och så börjar den ganska mödosamma färden hem till Idrottsgatan.

Det är mycket jobbigare att gå nu, när man inte kan stödja sig på barnvagnen à la rullator. Det blir följaktligen ganska många vilopauser, innan morfar hinner hem till sitt.

Kulturfrukosten på Biotopia – före detta Biologiska museet – som han hade anmält sig till är inte att tänka på i dag.

Det blir en extra kopp kaffe och lite mer tidningsläsning hemma i stället.

Om en stund ringer Kerstin från jobbet för att höra hur det har gått. När morfar har berättat, säger hon:

– Du är dagens hjälte, pappa!

Det värmer, mer än kaffet.

Melodikrysset nr 47 2007

I dag fanns det en konkurrent till Melodikrysset: Socialistiskt forum i ABF-huset i Stockholm. (Se förra inlägget.) Även där förekommer musik, dock av ett annat slag än i Melodikrysset. Men jag åkte aldrig till Stockholm, detta trots att min hustru medverkar som moderator på ett EU-seminarium. Förklaringen är att jag fortfarande har så svårt att gå; jag har ischias, har haft det i tolv veckor.

I dag tyckte jag inte att melodikrysset var våldsamt svårt. Men vi kan ju starta med det jag inte kunde omedelbart och som jag måste kontrollgoogla på.

Darin (Zanyar) har jag faktiskt i skivhyllan, på CDn ”Artister mot nazister”. Men jag kan inte hans röst och repertoar särskilt bra och kunde heller inte koppla ihop honom med ”Saturday Night”. I det här fallet klarade jag artistnamnet med hjälp av ledbokstäverna.

”A Little Bit of Love” har jag definitivt hört men mindes inte att det var Andreas Johnson som hade sjungit in den. Också här hade jag varannan bokstav, och det var därför inte svårt att lista ut förnamnet; sen kontrollgooglade jag.

Resten var mer eller mindre lätt.

Magnus Ugglas ”Kung för en dag”, med orden kung i baren i refrängen, kände jag till exempel omedelbart igen.

De ännu äldre exemplen på schlager- och topplistemusik kunde jag som vanligt identifiera ganska lätt.

Vi hörde Anders Glenmark i ”Sunny Girl” av Benny Andersson. Den spelades väl ursprungligen in av Hep Stars.

Sten Nilsson i Sten & Stanley var det som sjöng ”Leende guldbruna ögon”.

En riktig evergreen spelades också i dag: Jules Sylvains och Sven Paddocks ”Med en enkel tulipan”. Harry Brandelius gjorde en minnesvärd inspelning.

På Svensktoppen hamnade väl också Cornelis Vreeswijks ”Hönan Agda”, som vi här hörde i en holländsk version med Cornelis själv. Jo, det var 1969, läser jag i Lars Gurells ”Svensktoppen i våra hjärtan”.

Det var mycket lite utländskt material i dagens melodikryss. Det som spelades var dock inte illa: Vi hörde ”Annie” av John Denver, här dessutom på flöjt med James Galway.

Den senare spelar ju mest klassisk musik, så då kan vi ju, passande nog, redovisa svaret på veckans klassikerfråga: Francis Poulenc har skrivit en sonat för piano och oboe.

Två barnanknutna frågor var det i dagens kryss.

Vi hörde TV-signaturen till Bamse, som ju då och då styrker sig med dunderhonung.

Och så hörde vi Gullan Bornemarks svårt pedagogiska ”Sudda, sudda”: enligt den ska man sudda bort sin sura min.

Då är det bara den första och mycket lätta frågan kvar. Evert Taube är det som har skrivit ”I Roslagens famn” eller ”Calle Schewens vals” som den egentligen heter. Det här är ett av många exempel på att de första orden i en sång inte så sällan får status av alternativ titel.

Årstiden fordrar nästan att man tar Taubes visa till hjälp för att påminna om att det finns bättre tider:

Calle Schewens vals

Text och musik: Evert Taube

I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna kluckar mot strand,
och vassarna vagga och nyslaget hö,
det doftar emot mig ibland.
Där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan gunås.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med kron
till angenäm styrka och smak
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
som hörs från mitt stugugemak.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
jo rospiggen spritter i mig!
Det blir bara värre med åren det där
med dans och med jäntornas blig.

Se måsen med löjan i näbb, han fick sitt!
Men jag fick en arm om min hals!
O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,
spel opp, jag vill dansa en vals.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
i natt ska du vara min gäst!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.

Då vilar min blommande ö vid min barm,
du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd.
Min älva, du dansar så lyssnande tyst
och tänker, att karlar är troll.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och valsen förklingar i moll.

Men hej, alla vänner som gästa min ö,
jag är både nykter och klok.
När morgonen gryr skall jag volma mitt hö
och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dig, skymning, och drag nu din kos.
Det brinner i martallens topp!
Här dansar Calle Schewen
med Roslagens ros,
han dansar tills solen går opp!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http;//enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 46 2007

Astrid Lindgren för hela slanten! Eldeman firade 100-årsminnet av Astrids födelse genom att bara ha frågor kring hennes böcker och visor och så filmer som bygger på hennes böcker.

Ingen som läser min blogg kan ha missat, att jag själv är Astrid Lindgren-fan. Jag har läst hennes böcker för tre barn, och vi har tillsammans sett filmerna och TV-serierna som bygger på hennes böcker. I bokhyllan har jag ersatt de lindgrenböcker, som följde med barnen när de flyttade hemifrån, med egna exemplar. Birgitta och jag missar sällan repriserna i TV av ”Vi på Saltkråkan”, ”Emil i Lönneberga”, ”Bröderna Lejonhjärta” och allt vad de heter. En del av vad jag har skrivit om henne finns ovan under Kulturspegeln, Barnkultur respektive Film.

Det här betyder förstås, att jag inte tyckte att dagens lindgrenpräglade kryss var svårt – men det var desto roligare att lyssna på!

Krysset började med en Emil-visa, ”Du käre lille snickerbo”, i en mycket jazzig version – inte helt fel med tanke på att Georg Riedel har skrivit melodin.

Emils syster Ida har, med ”Idas sommarvisa”, till den grad trängt in i svenska folkets hjärtan, att den här faktiskt underbara visan har trängt undan nästan allt annat på skolavslutningarna inför sommarlovet:

Idas sommarvisa

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Du ska inte tro det blir sommar,
ifall inte nån sättar fart
på sommarn och gör lite somrigt,
då kommer blommorna snart.
Jag gör så att blommorna blommar,
jag gör hela kohagen grön.
Och nu så har sommaren kommit
för jag har just tagit bort snön.

Jag gör mycket vatten i bäcken
så där så det hoppar och far.
Jag gör fullt med svalor som flyger
och myggor som svalorna tar.
Jag gör löven nya på träden
och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen
för jag gör den alldeles skär.

Och smultron det gör jag åt barna,
för det tycker jag dom kan få,
och andra små roliga saker
som passar när barna är små.
Och jag gör så roliga ställen
där barna kan springa omkring.
Då blir barna fulla med sommar
och bena blir fulla med spring

Georg Riedel har för övrigt skrivit så mycket också av den övriga musik som spelades i dagens melodikryss, att det känns onödigt att upprepa hans namn i varje enskilt fall. Också om Riedel har jag skrivit – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Men även frågan om det yrke mannen i visan har innehåller musik av Riedel, och eftersom jag tänker återge visan, ”Fattig bonddräng”, kan jag knappast hoppa över kompositören – även om mitt syfte med att återge texten är att illustrera, att Astrid Lindgren hade en känsla också för människor, som inte levde på livets solsida:

Fattig bonddräng

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Jag är fattig bonddräng, men jag lever ändå.
Dagar går och kommer, medan jag knogar på.
Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär.
Går bak mina oxar, hojtar visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng, och jag tuggar mitt snus.
Och när lörda’n kommer, vill jag ta mig ett rus.
Sen, när jag blitt livad vill jag tampas och slåss.
Vila hos en flicka vill jag också, förstås.

Sen, så kommer sönda’n, och då vill våran präst,
att jag ska i kyrkan, men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men,
för en fattig bonddräng, börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.
Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.

Från drängen går vi över till pigan, i det här fallet Lina i Emil-böckerna och -filmerna. Lill Lindfors var det som sjöng hennes visa, ”Liten visa om huruledes livet är kort liksom kärleken”:

Liten visa om huruledes livet är kort liksom kärleken

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Flickan sa sisåhär:
Det är vår kom håll mig kär
Vårens tid är så kort
Snart den rinner bort
Kärlek kom, o, kom
Ljuv som vårens blom
Lika skön och lika kort
Svinner lika fort

Flicka sa sisåhär:
Kom, o, kom och håll mig kär
Ty min tid är så kort
Snart ska jag vissna bort
Nu står jag i blom
Kärlek kom, o, kom
Blommningstiden går så fort
Livet är så kort

Flickan sa: Kommer höst
Finns för mig ej kärlekströst
Som en dröm svinner bort
Så är livet kort
Men i jordens famn
Där jag når min hamn
Ska jag ännu sakna den
Ljuva kärleken

Sucka då i min grav
Ge mig en att hålla av
Inget mer ber jag om
Kärlek kom, o, kom!

Och apropå Lina, Alfred, Emil, Ida och de andra, så hade Eldeman med Emil i Lönneberga i ytterligare en fråga: Det djur som efterfrågades var Griseknoen.

Jag hoppas att ni har läst Madicken-böckerna. Då måste ni rimligen också ha lagt märke till att de här böckerna präglas av socialt patos. Hos Madicken själv tar sig den sociala medkänslan ganska handfasta uttryck. Ytterligare en intressant sak är att hennes pappa är radikal tidningsredaktör. Den musikillustration som skulle leda oss till Madicken var ”Piluttavisan”.

Och i en annan fråga – illustrerad med musik komponerad av Bengt Hallberg – frågade Eldeman om var Madicken bor. Jo, på Junibacken.

Madicken är en stark och trygg liten person.

Men i många av Astrid Lindgrens sagor och böcker finns också ensamma och utsatta barn. I ”Nils Karlsson Pyssling” (bok 1949, också mycket fin som film 1990) är huvudpersonen, Bertil, mycket ensam – ända till dess att han får en ny vän i pysslingen. Visan, som illustrerade frågan, heter ”Vad det är bra” och är skriven av regissören Staffan Götestam.

Ännu mer hjärtskärande är ”Mio min Mio”, som innehåller följande radioefterlysning:

”Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva.

Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.”

Om utsatthet, men med en glad liten fighter i huvurollen, handlar ”Rasmus på luffen”. Ur den för övrigt mycket fina filmen – se under Kulturspegeln – hörde vi ”Kattvisan”, den som börjar ”Tänk jag drömde i natt, att jag hade en katt”.

Och just en glad fighter är ju också Astrid Lindgrens kanske mest berömda figur, Pippi Långstrump, hon som har en mamma som är en ängel i himlen och en pappa som finns långt borta på Kurrekurreduttön. Här hörde vi – i Sophisticated Ladies’ version – Pippi bjuda upp till en halsbrytande dans.

Men visst finns det också idylliska drag i Astrid Lindgrens barnböcker. Ofta kombineras detta, som i Emil-böckerna, med hårt slående socialrealism och engagemang: där finns både ”Idas sommarvisa” och Emils kamp mot Kommandoran och för fattighjonen.

I dagens kryss illustrerades Astrid Lindgrens idylliska sida främst av musiken ur ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Själv gillar jag också den sidan hos Astrid – i likhet med Werner Aspenström vill jag inte ”med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv”.

Därför har jag heller inga som helst problem med en visa som ”När mamma var liten, då var hon så rar”, här framförd av Lisa Nilsson.

Jag vill avsluta med att tacka Anders Eldeman för det här Astrid Lindgren-programmet.

Och så hoppas jag att mina läsare har haft lika stort nöje av dagens melodikryss som jag har haft.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 44 2007

I dag har jag gått bet på en av frågorna i Melodikrysset, nittiotalstryckaren. De sista orden i originaltiteln efterfrågades. Eftersom Eldeman använde ordet ”originaltitel”, antar jag, att det handlar om en engelskspråkig titel. Jag saknar egentligen bara en bokstav i vartdera av de två efterlysta orden, men ingenting dyker upp i melodiminnet. Jag kan dock gissa – observera nu att det rör sig om en gissning: de två orden i slutet av titeln skulle kunna vara is red eller in red. /Tryckaren var, visade det sig, Chris De Burghs ”Lady In Red”. Tack, Paul Ekberg! Jag minns den hur som helst inte; den här låten tycks ha förbigått mig helt och hållet./

Ace of Base har jag i och för sig inget emot, men gruppen finns inte i min skivsamling. Men jo, Google visade att det var dom som hade gjort ”Beautiful Morning” och att en av medlemmarna heter Ulf Ekberg.

Det jag i övrigt fick kämpa en stund med var signaturen till Expedition Robinson. Jag har sett delar av den här serien, men som jag tidigare har skrivit, har jag ett mycket selektivt minne, när det gäller just TV-signaturer. I det här fallet klarade jag frågan, när jag hade fått några ledbokstäver.

I dag hade Eldeman med en radioanknuten fråga också, dock inte illustrerad av någon signaturmelodi. Sonja Aldéns ”För att du finns” skulle leda oss till andra halvan av det sammansatta ordet Svensktoppen.

Vi kan ju från det dagsaktuella gå över till populärmusikklassikerna.

Vi hörde Johnny Bode sjunga ”Två solröda segel” och så sin och Hasse Ekmans ”En herre i frack”. Den här märklige mannen har jag i min skivsamling, i den årtiondeindelade utgåvan av svenska schlager jag skrev en lång artikel om i Aktuellt i politiken (s) – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Tvingas ro kan man, om man hamnar ”I en grönmålad båt”, stor schlager en gång i världen; vi förknippar den främst med Ernst Rolfs kumpan John Wilhelm Hagberg.

En stor hit på sin tid var också Povel Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”. Men jag betvivlar starkt, att den, trots sitt innehåll, främst skulle vara av intresse för en ornitolog.

”Volare”, populärbeteckningen för ”Nel blu dipinto di blu”, hörde jag senast under vår sjuttioårsresa till Sorrento i Italien. Det var en låt som omedelbart satte sig i musikminnet, när den 1958 vann Eurovision Song Contest och sen blev storschlager över hela världen. /Nej, den blev bara trea, rättar mig Gunnar Bergquist. Ibland minns man fel./

Som höjdarlåt får man nog också beteckna den jamaicanska calypson ”Underneath the Mango Tree”. Diana Coupland sjöng den i James Bond-filmen ”Doctor No” (svensk stavning, Doktor, godkänns också, sa Eldeman). Jag har sett filmen.

Och för att hoppa i geografin: Ivan Rebroff sjöng en klassisk rysk visa, ”Pråmdragarsång”, som här skulle ge yrket pråmdragare.

Veckans barnvisa var ”Blåsippan ute i backarna står” med text av Anna Maria Roos och musik av Alice Tegnér. Den spelades ofta hemma hos oss, när våra barn var små; vi hade den på LP med Alice Babs. Senare har jag köpt den på CD till vår egen skivsamling.

Då är det väl bara den inledande låten kvar, Billy Strayhorns fina jazzstandard ”Take the A-Train”, som blev Duke Ellingtons signaturmelodi. Det är klart att den också finns i våra skivsamlingar. Här skulle den ge fortskaffningsmedlet tåg.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.