Hos barnbarnen – och så tillbaka i Öregrund

Vi bor nu åter i lägenheten i Uppsala men försöker fortfarande över helgerna åka ut till sommarhuset i Öregrund.

Så i går eftermiddag – efter att ha gett en mycket lång miljöintervju – tog Birgitta bussen till Öregrund. Själv cyklade jag med matkasse och helgpackning till Kerstins och Bos hus på Kadettgatan och fortsatte sen först till Klaras dagis och därefter till Domarringens skola, där Viggo går i sexårsverksamhet.

Det är alltid så roligt att hämta Klara på dagis: hon blir så uppenbart glad över att morfar kommer. Det var ett slag sen vi sist träffades, så nu studerar hon morfar noga och säger sen:
– Såna där har pappa också nu.

Eftersom hon pekar mot min panna förstår jag, att det är rynkorna där hon syftar på.

Med Klara i vagnen, som jag har på släp efter min cykel, fortsätter vi mot Viggos skola. Just innan vi ska korsa en av de stora gatorna på vägen, möter vi i den ganska trånga passagen en skolkille på cykel på väg åt motsatt håll. Det bär sig inte bättre än att vi stöter ihop, ganska hårt – men ingen av oss faller. Han frågar hur det gick, och jag säger att det är OK. Men sen ser jag en blånad och ett blödande sår på vänster knoge. I dag har jag sårskorpa där.

Från Klara i cykelkärran hörs egendomligt nog ingenting. Hon sover nämligen, sover fortfarande när vi kommer till Domarringen. Jag hittar en glad Viggo i klättertagen, och eftersom Klara sover och inte kan lämnas, går han själv in i skolan och hämtar sina grejor. Däremot behöver han hjälp med kombinationslåset till sin cykel. Han kan kombinationen, men låset kärvar och är svårvridet. Sen cyklar vi vidare hemöver.

Den här gamle morfarn märker nu att hans kondis verkligen inte är vad den har varit. Uppsala har för all del mycket lite av höjdskillnader, men att släpa med cykelkärran uppför de stigningar som ändå finns är svårt att klara cyklande. Morfar får ständigt kliva av cykeln och dra den och släpkärran uppför. Och sen prövas vigheten, när man åter ska ha högra benet över ramen.

Men till slut är vi hemma, och då vaknar Klara pigg och glad.

I köket får barnen var sitt glas Coop chokladmjölk. Vid en häftig rörelse råkar Klara välta sitt glas, så att innehållet rinner ut över bordet och ner på golvet. Morfar är inte alls arg på henne utan börjar torka upp, men Klara börjar – med en ”stor” treårings självkänsla gråta och låter sig inte tröstas förrän storebror Viggo också har tröstat henne.

Jag tycker mycket om de här båda syskonens förhållande till varann!

Till middag lagar morfar potatisbullar med bacon, och båda barnen gillar maten. Viggo tar till och med om. Klara men inte Viggo vill ha saltgurka till.

Efter middagen är vi nere i källaren och leker fram till dess att jag och Klara går upp till vardagsrummet för att se Bolibompa i TV. Viggo ansluter när det är dags för en film om Lotta på Bråkmakargatan.

Bo kommer hem och avlöser mig en stund efter sju. Jag tar mina väskor och går till busshållplatsen – bara för att finna att det nyss har gått en buss. Men om nästa buss kommer enligt tabelltid, kommer jag att ha fem minuter på mig – fullt tillräckligt – för att hinna med 19.45-bussen till Öregrund.

Dess värre kommer bussen åtta minuter efter tabelltid till hållplatsen, och under färdens gång lyckas chauffören inte hämta in något av den förlorade tiden, snarare tvärt om. Så jag missar öregrundsbussen. Nästa avgång är en timme senare. Så jag går in på Uppsala C och ringer Birgitta om förseningen.

Buss 811 fylls redan från starten – ett halvt dussin får till och med stå. En stund efter start släcker chauffören takbelysningen, och det går heller inte att tända läslamporna. Jag är verkligen sur över det här. Det händer nämligen ständigt – busschaufförerna tycks hata belysning inne i bussen. Ofta får man gå fram till dem och be dem sätta på den del av belysningen, som läslamporna är kopplade till. Är de principiella motståndare till läsning?

Sent, sent på kvällen kommer jag i alla fall till slut ut till sommarhuset och Birgitta. Också hon kom ut först i skymningen, men hon har ändå varit en sväng runt trädgården och fått ihop små buketter med rosor, krasse och en och annan seglivad ringblomma.

I dag har hon varit ute och klippt stora delar av gräsmattan, i hennes fall för första gången med den nya gräsklipparen. Hon tycker som jag: den är mycket effektiv, inte minst när det gäller att pulvrisera alla löv som har fallit ner, och också lättstartad – den har elstart. Men hon som jag tycker att den är tung i uppförslut.

Själv har jag inskränkt mitt liv utomhus till att gå till Konsum och handla. Det är min tur att laga mat i dag.

Nu har vi tillsammans suttit på glasverandan och hört debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i radio. Det slog väl inte direkt gnistor om den. Men jag noterar, med tillfredsställelse, att Mona är mer påläst nu på olika sakområden än hon var på partisekreterartiden, när jag kunde iaktta henne på nära håll. Och jag noterar, med obehag, att Fredrik Reinfeldt snodde sig som en ål inför frågan, hur han skulle ställa sig till Sverigedemokraterna, om partiet kom in i riksdagen och fick vågmästarställning.

Obönhörligt mot höst

Efter New York-resan har vi fortsatt att bo ute på landet, men det har blivit många och täta resor in till Uppsala.

Roligaste skälet utan konkurrens var firandet av Viggos sexårsdag. Han fyllde egentligen år den 25 september men mor- och farföräldrarna och mamma Kerstins syskon bjöds på födelsedagskalas påföljande lördag. Jag och Birgitta överlämnade bland annat den batteridrivna, simmande sköldpadda vi hade köpt i New Yorks Chinatown. (Lillasyster Klara fick en snarlik groda – man kan inte lämna en treåring utan presenter på storebrors födelsedag – och klädde genast av sig och lekte sen med sin simmande groda i badkaret.) Av mig fick Viggo annars böcker och filmer – vad trodde ni?

Det hela blev ett mycket trevligt familjekalas. Som alltid var det kul att träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina, som hade kommit ner från Sollefteå. Vi passade också på att fira Kerstin, som fyllde år dan före vår USA-resa, och, en smula, Birgitta, som hade födelsedag under vistelsen i New York.

Lite kalasbilder hittar du här.

Mitt uppdrag i kulturnämnden har också tagit mycket tid. Dan efter hemkomsten från USA hade vi sammanträde i bidragsnämnden, det utskott som bereder nämndens anslag till det fria kulturlivet. I onsdags hade vi extra partigrupp för att diskutera dagens (fredagens) sammanträde, som helt ägnades Uppsalas ansökan om att få bli utsedd till EUs kulturhuvudstad 2014. Två städer utses åt gången, och Lettland, som är det andra landet på tur, har pekat ut Rīga. Men här i Sverige är det fortfarande fyra städer som konkurrerar om att få bli kulturhuvudstad: Uppsala, Umeå, Lund och Gävle. Man kan tycka olika saker om den här tävlingen, men en bra sak är onekligen, att kommunen, i och med att man accepterar att ställa upp, binder sig för att ytterligare öka kulturanslagen.

Och på söndag är det dags att ta bussen in till Uppsala igen. Då sammanträder den gemensamma oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden för att diskutera, vad vi eventuellt ska driva gemensamt inför nästa val. I motsats till vad som är fallet på riksplanet är våra tre partier, vad gäller kulturpolitiken i Uppsala, tämligen samstämda.

Men vi ska bo kvar här i Öregrund en vecka till, innan vi i förhyrd bil flyttar vårt pick och pack till Uppsala för hösten och vintern.

Birgitta är ute i landen och kämpar, men gräset i gräsmattan är mycket långt nu; dessutom faller det för varje dag ner allt fler gula löv. Jag skulle behöva ta ett nappatag med gräsklipparen, men vi har ju ingen – den hörde till det som gick åt i den anlagda branden vi utsattes för, medan vi var borta. Fast i kväll, när järnhandeln har stängt, skjutsar de snälla människorna där hem en nyinköpt gräsklippare med självstart till oss. Så jag ska nog göra min plikt!

Snickaren har varit här och tagit mått för den nya bod han ska uppföra i stället för den som förstördes i branden. Och i går och i dag har Skadeservice varit här och utplånat alla spår av branden utom lite glassplitter (och så de som finns i våra hjärtan). Kvar på uthusets plats finns nu bara de sex cementplintar det stod på. Jag antar att de kan brukas på nytt, när det nya uthuset byggs upp.

För försäkringsbolagets räkning tog Birgitta en serie foton av förödelsen, av både den brandskadade byggnaden och allt mer eller mindre uppbrunnet, som brandkåren bar ut. Jag har sett bilderna men vill inte ha kopior av dem – jag vill minnas vår fina faluröda bod med vita knutar som den stod i utrymmet mellan talldungen och, på andra sidan, hasseln, enen och jasminen.

Den nya boden kommer att stå där igen i samma storlek och utformning, förhoppningsvis redan i höst. Och senast till våren kommer den att lysa röd och vit igen.

Bovils Flygkamraterna i Folket i Bild

En av Sveriges stora, tidiga serietecknare kallade sig Bovil. Det är fråga om en ganska lättydd signatur: i verkligheten hette tecknaren Bo Vilson.

Bo Vilsons seriekarriär, som inleddes 1941, blev tyvärr kort. Han var född 1910 och avled redan 1949. Trots detta hann han genomföra flera större serieprojekt, värda att minnas. Själv minns jag framför allt hans tecknade version av ”Tusen och en natt”, som, saga för saga, gick i Vecko-Revyn 1944-1949. Det var en vacker, detaljrik och fantasieggande serieversion av den klassiska sagosamlingen. Jag läste den inte från början – jag kom till Sverige först hösten 1944 och måste först lära mig tala och läsa svenska – men jag kom så småningom att läsa den här serien.

Hans storstilade och mycket spännande debutverk som seriemakare missade jag av samma skäl helt. 1941-1945 tecknade han för Folket i Bild originalserien ”Flygkamraterna”. Själv kom jag att bli ombud för och läsare av just Folket i Bild, men vid det laget hade ”Flygkamraterna” försvunnit från tidningens spalter.

Först när jag under senare år på Tradera gradvis har köpt in nummer för nummer, i vissa fall nu hela årgångar, av gamla Folket i Bild, har jag alltså stiftat bekantskap med den här serien, ivrigt påhejad av min gamle vän Björn Kumm, seriefan och i yngre år än jag FiB-läsare.

Senast har jag, eftersom jag har lyckats köpa in ett parti Folket i Bild från 1945, läst stora delar av avsnittet ”Flygkamraterna i Atlantis”. Det handlar om ett mycket väl utfört pojkboksäventyr med varelser som lever under vattnet, med pirater som utöver att röva i vår vanliga värld kan förvandla sig till amfibier, om flygkamraternas kvinnliga partner Greta (bara det!) som de försöker återfinna i Atlantis, om en märklig flygfarkost med för samtiden okända egenskaper och annat sådant, alltsammans skildrat med oupphörligt upprätthållen och ofta stegrad spänning och så en detaljrikedom och fantasi, som slår det mesta i genren.

Det som i dag känns föråldrat är främst att förklarande handling och repliker är lagda som tryckt text under serierutorna; till exempel pratbubblor förekommer inte. Men den här serien är faktiskt så bra, att den borde återutges i samlad form. Att till exempel avsnitten från Afrika med dagens mått mätt inte i allo är politiskt korrekta tycker jag man får leva med.

Det här är de avsnitt av ”Flygkamraterna” Bovil tecknade för Folket i Bild (källa: Seriewikin):

”Flygkamraterna i inkariket”, nummer 2 1941-nummer 20 1942.

”Flygkamraterna i Afrika”, nummer 21 1942-nummer 23 1944.

”Flygkamraterna i Atlantis”, nummer 24 1944-nummer 37 1945.

”Flygkamraterna far till Norpolen och Kanada”, nummer 38 1945-nummer 53 1945.

Flygkamraterna återgavs i det man brukar kalla falsk fyrfärg: röd dekorfärg adderades till det svarta och det vita, vilket medgav allt från rosa till brunt.

Trettiotalskris och jordenruntresa

”Kom med ut i världen” (Axel Holmströms förlag, 1934) är en av Lisa Tetzners tidiga böcker. Namnet på det tyska originalet nämns inte i den svenska utgåvan, men boken hette ”Hans Urian oder Die Gesichte einer Weltreise” (1929); däremot har boken fått behålla Bruno Fuks fina originalillustrationer.

På Dan Byströms översättning till svenska måste man ha två ganska väsensskilda synpunkter. Dels är översättningen språkligt häpnadsväckande modern – unga läsare av i dag skulle utan svårigheter kunna läsa den. Dels, och det är det tveksamma, är den svenska översättningen även innehållsligt anpassad för svensk publik: Hans, som ju egentligen är tysk, har här gjorts till svensk, och handlingen har därför i viss (men ringa) utsträckning tvingats revideras en smula för att passa detta byte av ursprungsland.

Formellt är boken, faktiskt på ett vällyckat sätt, en märklig blandning av gammaldags folksaga och socialt medveten pojkbok. Ofta förenar Tetzner de båda perspektiven, som när hon i bokens själva inledning konstaterar, att Hans var en riktig fattiglapp men att han trots detta trivdes i det ruckel där han bodde.

Som så många andra nioåriga pojkar i sagans värld råkar Hans ut för stora prövningar, men dessa är hämtade ur trettiotalets arbetarverklighet: Pappan dör i en olycka på fabriken. Mamman försörjer Hans och hans småsyskon så gott hon kan men blir sjuk.

Och i den här sagan går lille Hans ut i världen för att skaffa mat åt mamma, sig själv och syskonen. Mycket snart upptäcker han dock hur den kapitalistiska ordningen (även om den inte kallas så i boken) fungerar. Det är pengarna som styr. Åt den som inget har ska inget bli givet, även om överflödet både i brödbutiken och på bondgården tycks stort.

På det här stadiet i handlingen blir berättelsen en klassisk saga. Hans möter haren Trillevipp och upptäcker, att han kan tala med haren – Hans är en unik människa som kan tala djurens språk – och att haren kan tala med honom.

Dessutom kan den här haren flyga med hjälp av sina löstagbara öron – de fungerar ungefär som en propeller. Pojken och haren beslutar sig tillsammans för att ta sig till Amerika, där det – enligt vad Hans har hört – finns mat och pengar i överflöd, medel som han behöver för sin svältande familj.

Och så börjar raden av äventyr. Omständigheterna för dem jorden runt.

Första äventyret äger rum på en atlantångare. Sen hamnar de på Grönland, där de räddar med sig en ensam, föräldralös och plågad eskimåpojke, Kagsagsuk. Och trots den ökade bördan på ryggen lyckas Trillevipp flyga dem till Amerika.

Lärdomen där blir, att det även där finns ett fåtal rika och ett flertal mindre bemedlade. En extra och ännu mer provocerande poäng i den här delen av historien är att de möter pojken Bill, vars pappa äger och driver en kanonfabrik. Den amerikanska delen ändar våldsamt med att vårt gäng på nu tre pojkar plus en hare med hjälp av provskjutning – de har gömt sig i kanonrören – hamnar ombord på ett fartyg, som ska till Afrika.

Där skildrar Tetzner, på sagovis, något som förefaller vara ett kolonialistiskt krig – men man kan också notera att hennes skildring av afrikanerna, ännu mer framhävd i illustrationerna, är rätt så präglad av tidens syn på ”infödingar”. I Afrikas djungler råkar våra vänner förstås ut för vådliga äventyr. Och värst av allt, pojkarna skiljs från Trillevipp och Trillevipp från sina löstagbara magiska öron – dem råkar Hans gå och bära på.

Trillevipp hamnar i bur hos en turnerande indisk trollkarl och pojkarna tillfångatas och luras av kinesen Hang-Song-Lu, som använder dem som slavarbetskraft på båten till Kina och därefter säljer dem vidare till den fete fabriksägaren Wang. Wang driver ett silkesspinneri med hjälp av barnarbetskraft – märk att den här boken alltså skrevs redan 1929!

Nå, pojkarna rymmer och träffar sen av en slump – sagans under! – på den indiske trollkarlens ambulerande tivoli, där han förevisar den öronlöse Trillevipp, av släktet ”Sine auribus”. Genom list lyckas de befria Trillevipp, och sen anträder de den långa vandringen – Trillevipp klarar inte tre pojkar på ryggen – genom Kina, Mongoliet och Sibirien, på väg hem till Sverige som det heter i översättningen.

I Ryssland blir de tillfångatagna – ingen vill tro på deras fantastiska historia, och de placeras på barnhem och får också gå i skola. Hur ska de nu komma vidare?

Barnhemstillvaron skildras som trygg och fin, och den lille eskimåpojken Kagsagsuk beslutar sig för stanna. Bill får till slut kontakt med sin far, som lovar komma och hämta hem honom till USA.

Så Hans tar farväl av sina vänner och flyger vidare hemåt med Trillevipp. Hans skolryggsäck är nu full av pengar, intjänade när de på väg hemöver från Kina har haft uppträdanden med Trillevipp som attraktion.

Hans och Trillevipp tar ett varmt farväl av varann, och Hans kommer hem till mamma, som nu är på benen, och till småsyskonen. Nu kan han, som alla sagors pojkar på äventyr, återvända med en skatt, åtminstone en liten sådan.

En saga med social insikt och medvetenhet således. Man kan möjligen invända mot att skildringen av Ryssland, det vill säga Sovjetunionen, under den här perioden var alldeles för idyllisk, men vida värre var den reaktion den här boken efter nazisternas maktövertagande väckte i Tyskland: den hamnade på bokbålslistan.

Lisa Tetzner och hennes man Kurt Held såg till att, innan det blev för sent, själva undkomma de tilltagande förföljelserna i hemlandet. De tog sin tillflykt till Schweiz.

En askungesaga

Lisa Tetzners ”Flickan i sjuglasvagnen” (översättning Arne Holmström, Eklund/Tiden, 1959) är en askungesaga. Men där finns inga elaka styvsystrar, ingen elak styvmor, ingen hjälpsam fe och inte ens någon riktig prins. Den här sagan utspelar sig i Londons fattigkvarter och, mot slutet, på en cirkus,

Sagans hjältinna, Jennifer, bor ett långt ifrån guldkantat liv tillsammans med sin sjuke och sängliggande far. Strax före jul hittar hon i snömodden i hamnkvarteren i London en välfylld plånbok. Frestelsen att behålla den är stor, men Jennifer lämnar ändå in den på en polisstation i närheten.

Där befinner sig, utöver poliserna, också en notisjagande journalist, som ser en bra story i den fattiga flickans ärlighet. Och en hjärtknipande historia blir det! ”Askungen kan inte gå på balen” lyder rubriken – den syftar på den nyårsbal för mindre bemedlade barn och ungdomar, som Jennifer har sett en affisch om den där kvällen då hon hittade plånboken.

Detta leder till att mängder av människor och även firmor bestämmer sig för att på julafton skicka det ena paketet efter det andra till Jennifer. Och så får vår fattiga unga flicka klänningar, jackor, kappor och skor i sådan mängd att det nästan inte får plats hemma hos henne.

Vår unga dam har också en pojke, Charly, som hon beundrar på avstånd; han har bott i kvarteret men finns nu vid en cirkus. Med sagans logik befinner sig den här cirkusen och alltså Charly också i London över nyåret. Även han får veta vad som har hänt Jennifer.

Alltså får han idén att låna cirkusens reklamvagn à la imiterad sjuglasvagn dragen av ett hästspann till att föra ”Askungen” – Jennifer – till balen. Med på färden är också Dick, den puckelryggige och krumbente clownen Brokige herrn.

Allt som händer under den här festen – historien om Askungens borttappade sko, Brokige herrns byxnederlag och flykt bort med sjuglasvagnen och hästarna och annat sådant – lämnar jag åt tillkommande läsare att själva ta del av.

Men får prinsen sin Askunge?

Jo, när Charly tar med Jennifer till cirkusen, ser cirkusdirektören genast den möjlighet till ett nytt nummer som Jennifers askungesaga, välkänd genom pressen, erbjuder. Så det blir slottsbal, borttappad sko, flykt i Sjuglasvagnen med en jagande prins, Charly, efter på hästryggen.

Och i den jublande publiken återfinns också Jennifers sjuke far.

Boken slutar med att Jennifer dessutom ska få hittelön för den inlämnade plånboken. Men de här pengarna ska hon nog ge sin fattige och sjuke pappa, nu när cirkusdirektören har lovat henne fast jobb vid cirkusen.

Det blir nästan för mycket av det goda.

Men vi ska ju komma i håg, att det här bara är en saga.

Melodikrysset nr 36 2008

Generellt tyckte ja dagens melodikryss var lätt. Fast på en punkt svek mig mitt minne. Jag kände så väl igen melodin som spelades som illustration till vågrätt 14. Men vad heter den? Eftersom det sökta ordet bara har två bokstäver och börjar på o, måste svaret nästan bli om. Men jag kan alltså inte belägga det. (En läsare hör genast av sig och skriver att det rör sig om ”Börja om från början” – och nu kommer även jag i håg.)

För mig var starten lätt i dag, eftersom jag förr hörde mycket på Manhattan Transfer och också själv har deras insjungning av ”Chanson d’amour” på skiva.

Inte heller nästa dubbelfråga var svår. Vi hörde gitarristen Janne Schaffer spela ”Jag vill ha en egen måne” av Ted Gärdestad (TG).

En kär gammal bekant i dagens melodikryss var Mats Paulson. Honom hade jag en del kontakter med när jag arbetade med min ”Joe Hills sånger” – Mats har nämligen gjort en LP med Joe Hills sånger och brev. Dagens ljudillustration tackar jag särskilt för, eftersom jag befinner mig på en av de orter som nämns i texten:

Fredriks gånglåt

Text och musik: Mats Paulsson

Här kommer Fredrik gångande
i sommarens sköna land,
med vindfläkt i sitt blonda hår
och felan i sin hand.
Och efter kommer spelemän
i gula vadmalsben
med nyckelharpor glödande
i aftonsolens sken.

Välkommen sköna sommarkväll
med dans på daggvåt äng.
Hör nyckelharpan tonar nu med
surr i varje sträng
med låtar ifrån Tierp,
Öregrund och Hallstavik.
Vi ämnar oss till Gräskö
och till sommarnattsmusik.

Och Fredrik håller takten
när vi far på böljan blå
och fast vi lämnat fastland nu
så ska musiken gå.
Nu samlas folk på bryggorna
och när vi kommer fram
så hälsas vi med mat och dryck
av Björn och Eva Damm.

Välkommen sköna sommarkväll…

Eftersom jag inte är idrottsintresserad, borde jag normalt ha haft svårt att klara frågan om den sjungande idrottsmannen. Men ledbokstäverna ledde mig till Ricky – Ricky Bruch har även vi som inte läser sportsidorna hört talas om. Och kontrollgooglingen visade att han mycket riktigt har sjungit in ”Mej fångar ingen brud”.

Jag förföljs av Linda Bengtzing, som jag verkligen inte är någon fan av. Hon var med i förra veckans melodikryss, och i går kväll såg jag henne (förlora) i Diggiloo. Och i dag var hon med igen, nu i par med Markoolio (Marko Lehtosalo), i ”Värsta schlagern”.

Själv föredrar jag nog riktiga gamla schlager, som Jules Sylvains ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”.

Fast visst får man skoja med musikgenrer. Som när M A (Mauro Antero) Numminen sjunger ”La donna è mobile” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto”.

I dag varvade verkligen Eldeman gammalt med nytt. Tjugotalsvalsen ”Ramona”, fortfarande mycket spelad i den ångradio jag växte upp med, följdes av Annie Lennox med ”There Must Be an Angel”.

Alla har vi väl sett filmer med komikerparet Helan och Halvan, Oliver Hardy och Stan Laurel. Färre har väl hört Oliver Hardy sjunga, här ”Lazy Moon”.

Desto fler har säkert lyssnat på Bruce Springsteen och Jerry Lee Lewis, för det mesta dock var för sig. Här hörde vi dem tillsammans i ”Pink Cadillac”.

Sen var det bara dagens barnanknutna fråga kvar. Det norska sagospelet för barn vi hörde ett utdrag ur är Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus”, som också finns som bok, även på svenska. I Hackebackeskogen lever somliga på nötter, vilket här skulle skrivas i ental, nöt.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pensionärsliv, i början av september

En stor del av den här veckan har vi varit i Uppsala. Kerstin och Bo behövde extra mycket hjälp med Viggo och Klara.

Lämning och hämtning inte bara på dagis utan också i skolan är ett nytt pussel för oss, så i måndags kväll åkte vi in till stan, trots att den egentliga insatsen skulle ta sin början först på onsdag. Men halv åtta på tisdag morgon infann jag mig hos familjen Kokk-Strömberg för att lära mig väg och tågordning och få dragkrok för cykelkärra monterad på min cykel. Det här är ju i vår egen stadsdel, och på dagis har vi tidigare hämtat och lämnat Viggo och Klara. Skolan, Domarringen, är förstås också välbekant för oss – där har våra egna tre barn gått under låg- och mellanstadiet. Men nu handlar det om att lära sig den mest optimala – det vill säga minst trafikfarliga; Viggo cyklar – vägen mellan dagis och skolan. Och den del av skolan, där Viggo går, är relativt nybyggd.

Jag lär mig allt detta plus andra nödvändiga detaljer: var Viggos klassrum och fritids finns, hur man fäster cykelkärran som Klara åker i på cykeln, vad barnen måste ha med sig, koden till Viggos cykellås.

Mellan lämnings- och hämtningsmomenten råkar jag ut för ett litet äventyr. När jag, alltför sent, tar upp min cykel ur källaren, upptäcker jag, att särskilt framdäcket är tämligen slakt. Av Bo får jag låna en cykelpump, och under morgonens lämning håller slangarna luften hyggligt.

Men på eftermiddagen, när jag ska möta Bo för att öva hämtning, upptäcker jag, att framdäcket åter igen är totalt slakt. I väg till vår lokala cykelhandlare och cykelreparatör och snabbt byte av båda slang och däck fram.

Därifrån hinner jag cykla bara ett par kvarter, när framslangen börjar konstra: tittar fram bredvid däcket, skavs och exploderar sedan med en väldig knall. Så tillbaka till cykelverkstan igen, och innehavaren byter utan extra kostnad snabbt både slang och däck igen.

Med nöd och näppe hinner jag fram till skolan i avtalad tid för mötet med Bo.

Nästa morgon och eftermiddag ska jag klara lämningen respektive hämtningen själv. Det är inledningsvis inga problem med ungarna – morfar har en bra relation till barnbarnen. Men när vi kommer till dagis och går in på gården, börjar Klara, tre, snyfta. Och när morfar ska gå, klamrar hon sig fast runt hans hals och gråter förtvivlat.

Fast det egentliga problemet är nog inte att morfar ska gå utan att nu ska morfar följa med Viggo, snart sex, till skolan. ”Jag vill också gå till Viggos skola”, snyftar Klara.

Så här har hon hållit på nu inte bara med morfar utan också med sin mamma och pappa: Längtan efter storebror, som har varit en extra trygghet för henne på dagis, lekkamrat, beskyddare när det har behövts, blir henne övermäktig. Vaför kan inte också hon få gå i Viggos skola?

Morfar lovar henne att på eftermiddagen hämta henne först och att hon sen ska få följa med och hämta Viggo. Lite hjälper det, men gråten vill inte riktigt upphöra. Dagispersonalen tar över (och de försäkrar, att när jag eller mamma eller pappa och förstås Viggo har försvunnit ur synhåll, blir Klara snart glad igen.)

Så på eftermiddagen går jag till dagis en timme tidigare och hämtar en glädjestrålande Klara. Vi åker först hem med cykeln och kärran, och jag tar sen i stället barnvagnen för promenaden bort till Viggos skola. Men Klara vill inte åka i den. Hon springer steget före hela vägen genom parken och de båda gångtunnlarna under motorvägen, pekar och säger, helt korrekt hela tiden: – Där ska vi gå! Hon vill visa morfar att hon minsann hittar till Viggos skola.

Mötet där, ute på gården, mellan bror och syster är faktiskt hjärtknipande. De kramar varann. Och store Viggo visar genast lillasyster allt det roliga som finns på gården. Han gungar gungbräda med Klara, tar med henne upp i den lilla dungen i backen för att visa henne kojan.

Hemma bjuder morfar först på mellanmål, senare middag. Han överraskar barnen med en ny rätt, som båda visar sig tycka om, rårakor (nästan pannkakor!) med stekt fläsk och lingonsylt. Klara äter begärligt av alltihop. Viggo tar om av rårakorna och det stekta fläsket, men lingonsylt till vill han inte ha.

Vid matbordet brister Klara ut i en hyllning till morfar, som hon tycker är jättebra.

Vid läggdags – efter Bolibompa – plockar hon själv fram böcker som morfar ska läsa och klär också av sig.

Men sedan, när morfar talar i telefon med Bo, händer något. Plötsligt ska morfar inte läsa godnattsaga längre – det ska mamma göra. Naken störtar Klara i väg till mammas säng och kryper ner under hennes täcke: Gå bort, morfar! säger hon. Morfar försöker förklara att mamma inte kommer hem förrän till natten – det är sant – men det vill Klara inte höra, utan hon börjar gråta, till slut så häftigt att hon kräks en smula. Morfar får ta henne till badrummet och göra rent henne.

Under tiden försöker han lugna och trösta henne, men gråten upphör först när Klara själv har kommit på en lysande idé: Viggo ska lägga henne.

Och hennes genomsnälle storebror ställer förstås upp. Morfar får nu sätta på Klara nattlinne och nattblöja, och Viggo, som faktiskt kan läsa så pass att han kan staka sig fram i Klaras bilderböcker, sitter bredvid Klara i hennes säng och läser för henne, medan hon dricker upp vällingen som morfar har gett henne.

Efter en stund tas rent av morfar till nåder, och han får komma in och läsa några böcker han med. Fast Viggo ska förstås vara kvar.

Nu är Klara ordentligt trött, och vi löser mammaproblemet med att hon får lägga sig i mammas säng. Där somnar hon efter en mycket kort stund. Och medan hon slumrar in, är morfar inne hos Viggo i hans rum och läser godnattsaga för honom. Morfar blir kvar hos Viggo i hans säng ända tills han somnar.

Men dess förinnan har morfar hunnit berömma Viggo för att han är en så duktig och snäll pojke.

Bo är borta över natten, och Kerstin kommer hem så sent, att det inte kan komma på fråga att åka vidare till Öregrund, trots att morfars barnpassning är över för den här gången.

Nästa förmiddag tar han bussen ut till sommarhuset. Ensam, för nu är det mormors tur att lämna och hämta barnbarnen.

Inte kommer hon ut till Öregrund under fredagen heller, för hon har lovat passa barnbarnen under en stor del av lördagen också – Kerstin är borta, och Bo går kurs i bibelhebreiska.

Morfar vet att mormor planerar en lördagsutflykt med barnbarnen.

Hoppas vädret blir fint.

* * *

Här i kustbandet är det mycket ostadigt.

När jag hämtade morgontidningarna, var det alldeles vått på gången; det hade regnat.

Sen, på förmiddagen, var det soligt väder.

Men medan jag var inne på Konsum och handlade, kom det åter igen ett regn, som fick mig att skjuta upp gräsklippningen till sena eftermiddagen.

När jag tog ut gräsklipparen, var det molningt men ändå soligt, och gräsmattan hade torkat hyggligt. Fast jag hade nätt och jämnt hunnit runt friggeboden, förrän jag kände de första regndropparna komma. När jag hade hunnit klippa halva stora gräsmattan nere i trädgården, blev regnet så stritt, att jag fick lov att skyndsamt ställa in gräsklipparen i friggeboden. Och innan jag hade hunnit in i huset – tomten är stor – hade jag hunnit bli rejält blöt.

Hoppas vädret tillåter fortsatt gräsklippning i morgon efter Melodikrysset.

I morgon kväll kommer Birgitta hit till mig, och då vill jag att det ska vara fint.

Barnbok från Senegal

Sverige har många mycket fina barn- och ungdomsboksförfattare. Genom översättningar får vi också del av mycket av det bästa i de här genrerna från norra och västra Europa samt USA och Canada.

Tråkigt nog är inflödet av böcker från andra kulturer ganska blygsamt, även om nu bokförlaget Trasten (en avläggare till Tranan) försöker råda bot på försummelserna.

2006 gav Trasten ut den senegalesiske barnboksförfattaren Christian Epanyas egenillustrerade bilderbok ”Papa Diops taxi” (översättning Anna Gustafsson Chen). När den nu (2008) återutges av En bok för alla, får man hoppas att den når många nya barn, bland annat i förskolorna. För det är den värd!

För det första är det en bok, som sprakar av färgrika och detaljrika bilder i stort format. Den kan säkert ge upphov till samtal om miljöer, kläder och levnadssätt, men framför allt är den vacker. Det kan också vara lärorikt att se ett myller av människor, som alla har mörk hudfärg – men jag tror för egen del inte, att svenska barn i förskoleåldern har hunnit bli fördomsfulla.

För det andra knyter själva historien, den om Papa Diops taxi, som är en ganska rymlig minibuss, an till saker som är välkända också för pursvenska barn. Även om det som händer i och kring taxin/minibussen också innehåller element som de unga läsarna (eller snarare åhörarna) inte själva har stött på.

Utan tvekan är det här en värdefull introduktion på den svenska barnboksmarknaden.

Inte lätt att vara störst heller

Ett vanligt tema i böcker för barn är att det inte alltid är så lätt att vara minst i en syskonskara. Ett annat är att det inte heller alltid är så lätt att vara störst.

Ann Forslinds bilderbok ”Lilla stora syster” (i original på Alfabeta, 1996, nyutgåva på En bok för alla, 2008) är på det senare temat.

Bokens jag, en flicka, minns hur det var, när det var bara mamma, pappa och hon. Men så börjar mammas mage bli större och större, och så en dag får hon som nu plötsligt är storasyster följa med pappa till BB och se sin nyfödde lillebror: ”Det var en ful liten sak. Alldeles röd och skrynklig. Skrek så att jag fick ont i öronen gjorde han. När han inte sov.”

Och sen kom alla prövningarna: ”Pappa var på jobbet.” ”Mamma hade aldrig tid med mig längre.”

Till slut kommer storasyster på lösningen. Lillebror ligger ute i vagnen och sover. Storasyster går in till mamma och säger:

– Jag har dödat honom. Han ligger i vagnen och är DÖD. DÖÖÖÖÖD!

Men mamma springer inte ens ut och kollar. I stället tar hon storasyster i famnen och kramar henne. Mamma förstår hur det är fatt.

Och storasyster upplever faktiskt en förändring: mamma tar sig tid att läsa bok för henne, och pappa går med till gungparken.

Så småningom blir till och med lillebror roligare. Storasyster kan göra saker som får lillebror att skratta och klappa i händerna. Och lite stolt är hon nog, när hon kan tolka hans ”bubbla” till ”bulle”. Fast arg också, när han stökar till i hennes rum. Då kan det till och med hända att hon slår honom – och att han biter tillbaka.

Men snälla eller dumma – på något sätt blir de alltid sams igen. Och så är de ett oupplösligt litet par, som för det mesta håller varann i handen.

Barn leker gärna bullriga lekar

Barn kan förvisso leka tysta fantasilekar, men som de flesta föräldrar vet, låter det ofta ganska mycket om barnen när de leker. Ibland är det leksakerna som låter. Dessutom stimmar och stojar barnen själva.

Prinsen av Brabant är inget undantag. Prinsen i fråga, huvudperson i holländaren Dick Brunas bilderbok ”Prinsen av Brabant” (översättning John Lundin, i original 1962, Ordalaget, 1967, En bok för alla, 2008), gillar att bygga torn av byggklossar, som han sen knuffar omkull. Han brummar också omkring i sin bil.

– Låt bli det där! ropar då hans tant och hennes syster Ättiksgrin.

Prinsen bor i ett fint slott, men han har ingen att leka med där. Så i ett hus längs vägen hittar han Emma, som vill leka likadana lekar och gärna med honom.

De vaktande tanterna försöker hejda den här vänskapen – Emma är ju ingen prinsessa.

Men det problemet löser prinsen av Brabant genom att helt enkelt ta av sig sin krona!

En sympatisk verssaga med tydliga bilder, lämplig för de yngre sagolyssnarna.