Georg Riedel talade om barnen i Gaza

I går kväll såg Birgitta och jag som så många andra Guldbaggegalan i TV. Det är intressant att få nyfikenheten väckt för så många nya svenska filmer – en snabb koll av biorepertoaren visade dock att ”Maria Larssons eviga ögonblick” inte går på någon biograf i Uppsala.

Av de prisbelönta vid galan var det särskilt en som fick mitt hjärta att slå några extra slag, Georg Riedel som tilldelades Gullspiran för enastående insatser inom barnfilmen. Jag har tidigare skrivit om Georg och hans insatser som musikmakare bland annat till filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser. Till exempel hans ”Idas sommarvisa” torde, med rätta, av de flesta uppfattas som något av det svenskaste som finns.

Men Riedel själv är inte svensk från början. Hans familj kom hit från Tjeckoslovakien. Pappan var tysk, mamman judinna.

Säkert var det inte många som tänkte på just detta, när han i går i sitt tacktal begagnade tillfället till att påminna om de marterade barnen i dagens Gaza. Men det var strongt gjort vid ett sådant här tillfälle – och det uppskattades mycket att döma av de stormande applåderna.

För mig är det inte förvånande. Jag vet att Georg med stolthet har kallat sig socialist och att han gärna, och av övertygelse, spelade bas i Dompans band under Olof Palmes valturnéer och vid socialdemokratiska partikongresser. Åren tycks inte ha fördunklat hans radikala sinne.

Av en slump får jag just i dag in en länk på min blogg, från en franskspråkig blogg skriven av en för mig okänd marockansk jurist, Ibn Kafka. Han citerar, med ett vänligt omdöme om mig och med länk till min blogg, Olof Palmes berömda jultal från 1972. Texten presenteras både på svenska och i fransk översättning.

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Vietnam är en form av tortyr.

Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från President Thieu i Saigon.

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Därför är bombningarna ett illdåd.

Därav finns det många i modern historia.

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka.

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden.
Hanoi – julen 1972.”

Till den här listan lägger han själv ”Gaza, janvier 2009″.

Länk till den citerade bloggen hittar du här.

Melodikrysset nr 2 2009

Dagens melodikryss rymde flera frågor som jag tyckte var svåra, utifrån mina musikkunskaper alltså.

Jag tar det för mig svåra först.

Schlagern med en titel och refräng hade jag svårt att identifiera. Eftersom jag hade inledningsbokstäverna och orden gick in i varandra, kom jag på att det finns en låt som i titel och refräng har frasen ”Lägg din hand i min (ska vara DEN enligt en läsare, HANS enligt en annan, vilket alltså inte rubbar mitt svar till lösning) hand”, men jag minns inte hur den går. Jag vill betona att det här är en gissning från min sida, så ta alltså inte för givet att jag har rätt svar.

Jag är vidare notoriskt dålig på signaturer till TV-serier, detta främst för att jag ser så få sådana. Men 1983 sändes i svensk TV den brittiska serien ”We’ll Meet Again”, som här döptes till ”Vi möts igen”, och den skulle det kunna vara.

Långt utanför mina normala referensramar ligger Idol-vinnarna. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att han med ”Close But No Cigarr” heter Marcus Fagervall.

Inte heller är jag närmare bekant med popbandet N Sync. Men här kom jag av okänd anledning nästan med detsamma på gruppnamnet, och kontrollgoogling på ”This I Promise You” bekräftade, att jag hade hamnat rätt.

Resten tyckte jag – men där kan ju andra ha en helt annan mening – var lätt.

Jag och Birgitta såg som vanligt Ingvar Oldsberg i ”På spåret” – ett både underhållande och lärorikt TV-progam – i går kväll, men att påstå att Oldsberg sjöng ”I Can’t Stop Loving You” är att ta i väldigt mycket. Upphovsmannen, Don Gibson, skulle ha vridit sig i plågor, om han hade hört det här. Vi kan väl hur som helst enas om att Ray Charles’ insjungning från 1962 var bättre.

Mycket bättre var då Bosse Parneviks avsiktliga röstförvrängning i parodin på ”Svensktoppen”, där Bengt Bedrup fick agera programledare eller snarare referent.

Inte heller kan jag väl gärna missa besjungaren av mitt Uppsala Owe Thörnqvist, vars ”Dagny” var en av dagens ljudillustrationer. Jag känner Owe en smula, eftersom han liksom min hustru har fått titeln ”hedersupplänning”; vi kommer snart att ses på middagen för hedersupplänningar på Uppsala slott. Hustrun benämndes förresten ibland under sin politikertid som ”Svartbäckens rödaste ros”, detta eftersom vi bor i Svartbäcken.

Tage Danielsson har jag samarbetat en smula med inför 1968 års val, då han gav ut ”En soffliggares dagbok”. Han och Hans Alfredson har gjort många minnesvärda nummer, bland dem ”Ett glas öl” efter engelsk förlaga.

Om mina mellanhavanden med Cornelis Vreeswijk kan ni läsa ovan under Kulturspegeln, Musik. I dagens melodikryss förekom hans roliga ”Brev från kolonien”, med text men inte musik av Cornelis. Musiken har han lånat från ”Timmarnas dans”, som ingår i Amilcare Ponchellis ”La Giaconda” från 1876. I Cornelis’ sommarkoloni bor ungarna i baracker.

The Real Group finns också i våra skivhyllor. En av medlemmarna där, Peder Karlsson, är för övrigt son till ett par av mina politiska ungdomsvänner: förra statsrådet (s) Jan O Karlsson och förra medarbetaren på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, den nu döda Eva. Här hörde vi The Real Group i ett Povel Ramel-nummer, ”Johanssons Boogie Woogie-vals”.

En annan kär bekanting var Julie Andrews med ”A Spoonful of Sugar” (på svenska ”Lite socker i botten”) ur ”Mary Poppins”.

Då var det väl bara ett par klassiker kvar.

Vi hörde ”Barkaroll” ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Och så hörde vi en melodi som ofta spelades i radio förr, ”Skridskoåkarna” av Emil Waldteufel. Och skridskoåkning sker ju som bekant på isar.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Stig Lindberg illustrerar Lennart Hellsing

Vår dotter Kerstin är starkt intresserad av design och porslin och publicerar på sin blogg då och då bilder av serviser med mera som har sitt ursprung i den tid då hennes föräldrar var unga. Här om dagen uppstod det, med utgångspunkt i att hon hade med någon del av Stig Lindbergs Gustavsbergs-servis Berså på sin blogg, också en minidiskussion om både den och annat från den här epoken, som både jag och Kerstin (och många med oss) är förtjusta i.

Jag påminde där om att KF under lång tid ägde Gustavsberg, knöt många av Sveriges bästa formgivare till fabriken och spred deras produkter i stor skala genom de välförsedda porslinsavdelningarna på Forum- och Domus-varuhusen. Mottot var ”vackrare vardagsvara”, och konsumentkooperationen lyckades under den här perioden sprida mycket fina serviser också till många hem som inte hade någon tradition av att vardagsföremålen i köket skulle vara vackert formgivna.

En annan liknande pionjärinsats gjorde KF när det gäller barnböcker. KF drev Rabén & Sjögren, som med Astrid Lindgren i ledningen blev Sveriges ledande barn- och ungdomsboksförlag. Många av de djärvt nytänkande barn- och ungdomsboksförfattarna publicerades av Rabén & Sjögren och gjorde, när de vann allt fler läsare, det här förlaget till det både stora och kvalitativt medvetna barn- och ungdomsboksförlaget.

En av de här stora nyskaparna var Lennart Hellsing, som med Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, Opsis Kalopsis och de andra bröt helt ny mark i den svenska barnlitteraturen.

Här om dagen påmindes jag också om att det förekom intressanta former av korsbefruktning mellan de nämnda delarna av KFs verksamhet. Min hustru hittade, undanstoppade i ett skåp, en bunt böcker, ursprungligen tänkta att ges till mig i samband med fars dag, jul eller vad det nu kan ha varit. Bland de upphittade böckerna fanns Lennart Hellsings ”Musikbussen” med illustrationer av Stig Lindberg. Den är utgiven år 2006 av Rabén & Sjögren, men det framgår att första upplagan utkom redan 1948.

Historien är så där halsbrytande fantasifull som man väntar sig av Lennart Hellsing. Musikbussen är stor och röd och heter Bravo. I den bor det en jättestor familj. ”Pappan kör den. Mamman bestämmer vart den skall köra. Dessutom bestämmer hon var den ska stanna.” Det här paret har tjugo barn, alla tvillingar, vilket betyder betyder tio tvillingpar.

Alla ungarna utom de två minsta musicerar. De spelar samtidigt men dess värre inte samma låt. De minsta tvillingarna, Knips och Knops, som är för små för att spela lyckas i stället gång på gång kvadda instrumenten för de övriga. Men vi ska väl inte dra hela den ganska långa historien ända fram till dess att pappan mot slutet får hela ungskocken att samspela.

Stig Lindberg illustrerar den här berättelsen ömsom i fyrfärg, ömsom i svartvitt. Hans illustrationer lägger till kvaliteter till texten, som till exempel när han låter tvillingarna Knut och Margret som spelar trumpet göra det i var sin byrålåda eller som när man ser minstingarna Knips och Knops krypa under bordduken till sin hemliga stad under bordet.

Den här boken får väl ses som en förövning till det större och mer välkända samarbetet mellan Hellsing och Lindberg i boken om Krakel Spektakel från 1952.

Melodikrysset nr 1 2009

Under natten har vår trädgård här i Öregrund bäddats in i ett vitt snötäcke. Snön har lagt sig också över resterna av vår höga, markstående brevlåda, som sprängdes under nyårsnatten.

Mer normala fyrverkerier beskrevs i en av musikillustrationerna till dagens melodikryss, årets första: Georg Friedrich Händels ”Music For Royal Fireworks”.

Jag klarade även hela detta melodikryss, trots att där fanns åtminstone en fråga, vars svar jag inte kunde automatiskt. Jag har nämligen aldrig sett ”Saturday Night Fever” med John Travolta. Men troligen har jag någon gång hört ”Staying Alive”, eftersom filmtiteln efter en stund dök upp i huvudet.

Annars är det lustigt att det ibland kan ta en stund innan polletten faller ner också i fråga om något man omedelbart känner igen och minns texten på. I det här fallet tänker jag på barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma” (som för övrigt har förekommit tidigare i Melodikrysset). Jag fick tänka en stund, innan jag kom på att svaret måste bli mynt.

För övrigt förekom det ytterligare en myntfråga i dagens kryss. Jag satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och var därmed med och förhindrade att Sverige likt bland andra Finland införde euro som valuta. För egen del gillar jag M A Numminen – här i en obetalbar version av ”Det gör ont” – mycket mer än valutan i hans hemland.

Jag har en hel bunt plattor med Numminen, däremot inte en enda med Cher. Ändå kände jag genast igen hennes röst, här i ”Believe”.

Inte lika skönsjungande men ändå obetalbar är Lasse Brandeby, känd från TV som Kurt Olsson. Här hörde vi honom i ”Leva livet”.

Det är ju en gammal schlager, och det fanns fler schlager, både äldre och nyare, i dagens melodikryss. Vi hörde till exempel Frank Sinatras gamla hit ”Strangers In the Night”, här i Sverige känd som ”Tusen och en natt”. Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” var också stor på sin tid. Av betydligt senare datum, från Melodifestivalen 2007, är ”För att du finns” med Sonja Aldén (fast i kryss behöver man ju inte sätta ut accenter).

Av svenska hitmakare i någorlunda modern tid är väl ABBA störst. Jag har ingen ABBA-samling men hör dem gärna – som jag tidigare har berättat var hustrun och jag i höstas i New York och såg Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”. Så det är klart att jag genast känner igen deras ”Thank You For the Music”.

Men jag gillar många slags musik, till exempel skillingtryck. Så när jag bara har hört låten intoneras, börjar jag genast nynna med i ”Sorgeliga saker hända” och vet att den handlar om det tragiska ödet Elvira Madigan.

En svensk artist, tyvärr död, som jag verkligen gillar mycket är Fred Åkerström. Han är ofta kraftfull och röststark, men i kryssillustrationen i dag, Gösta Kullenbergs ”Möte med musik”, sjöng han finstämt. Jag har också ett fint eget minne av honom: När jag och förlaget (Prisma) 1970 skulle introducera min då nya sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, ordnade vi allsångsafton med artister i kongresshallen i Stockholms Folkets hus. Bland dem som fick den fullsatta kongresshallen att sjunga med fanns Fred Åkerström.

En bit av mitt hjärta finns också hos Astrid Lindgren. Jag tycker mycket om hennes ”Ronja Rövardotter” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Barnkultur – och också filmversionen, ur vilken vi i dag hörde ”Vargsången” med Lena Nyman.

Undrar just om det bor några rumpnissar under någon av stubbarna i talldungen längst bort på tomten.

Där har vi förresten en ny faluröd bod med vita knutar, en kopia av den vi fick uppeldad av mordbrännare när vi var i USA i höstas.

Bland det som brann upp fanns en splitter ny stor snöslunga. Birgitta är just nu på Coop Extra i Östhammar och betalar (med försäkringspengar från Folksam) för en ny likadan. Den ser ut att komma till användning nu.

Må det nya året vara nådigt mot er, alla mina medkryssare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Mellandagar med Ella, Viggo och Klara

Ella har varit hos oss några dagar – hon skjutsades hit av mamma Anna och hämtades i dag av pappa Cai. Ella drar sig lite för att åka tåg ensam.

När hon fyllde tolv i höstas, fick hon i present av mormor Birgitta och av mig (som hon benämner morfar liksom hon naturligtvis gör med Bengt som är hennes riktige morfar) att komma till oss under några mellandagar och göra roliga saker. Alltså har vi varit på bio med henne och sett ”Vi hade ändå tur med vädret igen!”, och Birgitta har både varit ute på shopping med henne (det blev en ny ryggsäck) och i äventyrsbadet på Fyrishov.

För att avvika en smula från ämnet: Förr ville jag helst se film på bio, men nu, när biosalongerna stinker av popcorn, vete fan…

I går, Ellas andra besöksdag, visade det sig, att Kerstin och Bo behövde barnpassning – de vill ha äldre stil på köket i sitt hus och köpte därför en komplett sådan inredning, till rimligt pris mot att de själva monterade ned skåp et cetera och fraktade bort dem. Det löste vi genom att morfar under en stor del av dagen ensam tog hand om Viggo och Klara, medan mormor shoppade och badade med Ella. Men mormor hann också med att laga våfflor till lunch och kyckling med ris till middag åt hela gänget.

Annars kommer de här barnen trots åldersskillnaden – Viggo är bara hälften så gammal som Ella, sex, och Klara tre – märkvärdigt bra överens. Tillsammans tittade de på ”Wall-E” på DVD, och så lekte Ella kurragömma med de yngre kusinerna.

Viggo och Klara känner sig vid det här laget som hemma i vår lägenhet: plockar fram sina leksaker ur plastbackarna vi har dem i, ritar och målar, ber morfar plocka fram glass ur frysen eller vad det nu är som för tillfället är aktuellt.

Klara klättrar gärna upp i morfars famn, när hon ska se barnprogram eller film i TV. I går eftermiddag, när hon hade lekt så att hon blev trött, kröp hon plötsligt upp i morfars knä när han satt i en av fåtöljerna i det som numera, liksom när våra egna barn var små, fungerar som barnkammare. Så la hon sig till rätta med huvudet mot morfars vänstra axel och kind – och inom loppet av en halv minut sov hon djupt. Morfar satt kvar med henne i famnen i nära en timme. Som tur är kan Viggo själv manövrera DVDn: medan Klara sov tittade han på DVD-utgåvan av det gamla barnprogrammet i TV ”Det var en gång”, som morfar i ett par boxar hade köpt i julklapp åt honom.

Viggo och Klara hämtades hem av sina föräldrar redan i går kväll, Ella vid lunchtid i dag av pappa Cai. Birgitta har haft ett AU-sammanträde här hemma under eftermiddagen, och jag har varit ute på ärenden, bland annat på bank. Det var cirka 150 personer före mig! Långt över en timme tog det att betala in 60 kronor för ett nummer av Alla Tiders Seriejournal från 1950-talet. Men jag är beredd att göra snart sagt vad som helst för att upprätthålla det lilla som återstår av bankernas kontanthantering.

I kväll ska vi packa. I morgon förmiddag tar vi nämligen buss 811 till Öregrund, där vi ska vara över nyår och trettonhelg. Jag tar med mig några julklappsböcker och julklappsskivor. I sommarhuset där ute vid kusten kommer jag äntligen att få gott om tid till att läsa och lyssna på musik.

God fortsättning också till er, kära läsare!

Juljäkt och julefrid

Hur man än bestämmer sig för att den här gången, den här julen, ska man bli färdig i tid, lär man sig aldrig. Till slut finns där ändå något städprojekt som man inte blir riktigt färdig med. Och så går man runt i affärerna i city den allra sista möjliga dagen före jul, då allt det där man ännu inte har hunnit handla måste inhandlas.

Det gick lättare att hantera det här på den tiden då man var ung och stark. Nu blir tillkortakommandena ytterligare ett bevis på att man börjar bli gammal. Och kroppen blir ju allt skraltigare. Visserligen var jag nyligen på Akademiska och fick konstaterat att pacemakern och hjärtat fungerar som de ska, men orken har aldrig riktigt återvänt efter det där förfärliga året då jag också hade lunginflammation och svår ischias som varade i mer än sex månader; kvarstående effekter av detta är en miserabel fysisk ork och så domningskänslor i tårna. Nu en tid har jag dessutom haft muskelsmärtor i partiet runt vänstra axeln.

Men jag stretar på så gott jag kan.

Kvällen före julafton klädde jag som vanligt granen. På den tiden då barnen var små gjorde jag det ännu senare: barnen skulle sova när jag gjorde det för att nästa morgon se hela härligheten stå där och dofta och lysa. Så här gör, numera, också vår dotter Kerstin – också hennes barn får se den färdigklädda granen först på julaftons morgon. För egen del har jag blivit allt mer sparsmakad, när det gäller julgranspyntet. Mycket har jag sorterat bort, men å andra sidan har det också tillkommit saker. Kerstin har lyckats skaffa små istappar av glas åt mig att ha i granen, sådana som vi på 1940- och 1950-talen hade i vårt barndomshem i Juniskär söder om Sundsvall.

Under julgranen finns en julgransmatta, som Birgitta har skapat – hon har förresten också komponerat julgransmattor åt alla våra tre barn. På den hittar man på julaftons morgon ett par små klappar, som ger en försmak av de gåvor som ska överlämnas senare under dagen. Vi, det gamla paret, fortsätter att göra så här även nu när barnen för länge sedan är utflugna.

På julaftons morgon gick jag i år som alla andra år upp till blomsterhandeln vid Torbjörns torg och hämtade ut den jättelika blomsterbukett Birgitta har fått av mig varje julafton allt sedan vi blev ett par: sju långa kvistar av halvt utslagen vit syren att placeras i den höga keramikvas som i alla år har tjänat bland annat det här ändamålet.

Men sen gjorde vi något ovanligt.

Vi har i alla våra årtionden tillsammans firat julafton hemma – dock med ett ett undantag, året då vi firade jul i New York tillsammans med barn med respektive och de barnbarn som fanns då. I år hade sonen, Matti, bjudit hem oss på julafton till sig och Karin. De bor på Söder i Stockholm, och vi inbjöds att tillsammans med dem, Karins föräldrar, syskon och faster äta julaftonslunch i deras lägenhet, träffas, glamma och förstås se på Kalle Anka i TV.

Matti och Karin har renoverat sin relativt nyinköpta lägenhet, och den var så skinande ren och putsad och fin som jultraditionen i den här familjen bjuder. Julbordet var arrangerat som knytkalas, och det var följaktligen spännande att smaka på skinka, sill, revbensspjäll med mera, lagade på någon annans sätt. Själv bidrog jag förstås med min estniska julsylta, en okänd kulinarisk upplevelse för de flesta vid den här jullunchen. Men jag tror mig ha tolkat deras reaktioner till att de var förtjusta. Ett särskilt skimmer över julbordet spreds av värdparet, när vi kom till snapsarna, Karin tog upp snapsvisorna och ackompanjerades därvid av Matti på den mandolin han har ärvt efter min döde bror Matti, Stor-Matti kallad, som i sin tur hade ärvt den efter vår pappa, Edgar.

Under sena eftermiddagen skulle vi så ta oss hem till Uppsala igen. Matti följde med oss till Södra station, varifrån vi åkte SL-tåg till Upplands Väsby, där vi bytte till Upptåget mot Uppsala. På den senare sträckan hade jag bakom mig en invandrarkille, som genom att hela tiden högljutt tala i mobiltelefon delgav oss andra sitt sorgliga öde. Han hade varit i Skåne för att hämta en bil som dock genast la av. Sen hade han brandat i portar och var nu på väg hem till sina föräldrar. Ingen av de många han ringde – en brorsa, en tjej med flera – verkade dock vilja ha besök av honom trots hans många krokar. Undra på att ungefär vart femte ord i den del av samtalet som vi hörde var ”skit”, uttalat i bitter och uppgiven ton. Såna kan julaftnar också vara.

När vi kom hem, bänkade vi oss vid TVn och såg en film med en helt annan värme och moral, ”Karl Bertil Jonssons julafton”. I Aftonbladet har jag läst en artikel av Åsa Linderborg om den här filmen, som hon uppenbarligen både älskar och tycker är för begränsad rent politiskt. Nå, Karl Bertil gör ju inte revolution mot det system som pappan och hans varuhus representerar, men den omfördelningsfilosofi han praktiserar är ju inte fy skam den heller. Tage själv kom ju, vad jag vet, från en kommunistisk miljö men var under det sextiotal då jag kom i kontakt med honom en mycket engagerad socialdemokrat, under en senare period dock en besviken sådan, den som skrev ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, som jag i min tur har lånat till en boktitel.

Juldagens förmiddag blev åter igen ganska jäktig för både mig och ännu mer Birgitta. Jag slog in julklappar för glatta livet inför familjeanstormningen vid ettiden. Birgitta lagade de återstående delarna av maten till julbordet: utöver allt det där som ni själva kan räkna ut ska finnas där – här kan du se ett exempel – finns det delar av den yngre generationen som kräver också rostbiff och hasselbackspotatis plus ungstekt potatis; till detta serveras bland annat tre sorters hemlagad majonnäs med olika smak. Den av alla förväntade efterrätten vid våra julkalas är mandelmusslor med sylter och vispgrädde – du kan se den här läckerheten på bild här.

Före maten hade vi haft julklappsutdelning. Jag avslöjar väl inga hemligheter om jag berättar, att det bland presenterna i den här familjen förekommer många böcker, skivor och filmer.

På kvällen, när alla utom Matti som skulle sova över hade åkt hem och friden hade sänkt sig över lägenheten, beslöt vi oss för att se en film tillsammans, och det blev den tillsammans med Aftonbladet alldeles nyinköpta DVD-filmen ”Främlingar på tåg”. Den här hitchcockfilmen från 1951 har jag förstås tidigare sett – har den bland annat på VHS – men Matti hade aldrig sett den och Birgitta var för sin del osäker. Till filmen återkommer jag separat.

Vi avslutade kvällen med ett litet nattmål i köket, med luciatåg och tända ljus på bordet. Det blev lite estnisk julsylta och så hårdmacka med Birgittas goda julskinka och Apotekets senap och till det var sin Staropramen och en liten sup av Birgittas hemkryddade kumminbrännvin. Det stora familjekalaset tidigare under dagen, då barnbarnen deltog, hölls däremot helt alkoholfritt – i såna sammanhang föredrar jag vit jul.

I morse sov vit ut. Matti stannade kvar hos oss och hann både rensa och snabba upp våra datorer, dessutom göra backuper på allt det vi lagrar i våra datorer.

Efter lunch – sill och sillsallad – gav sig Matti i väg, och Birgitta gick på långpromenad.

Själv återförenades jag efter flera dagars avbrott med min kära dator.

Men nu är Birgitta tillbaka. Hon kommer just in i mitt rum med den sockerfria glögg Matti hade blandat till inför julaftonslunchen. Fast nu är den spetsad med renat. Mums!

Från mig till er alla där ute, kända så väl som okända, en hjärtans god jul!

Melodikrysset nr 51 2008

Dagens melodikryss innehöll så pass mycket musik som jag inte är förtrogen med, att jag – eftersom jag var tvungen att anteckna och googla mycket – missade också sådant som jag annars är väl förtrogen med. Jag hör till exempel till dem som har sett och hört mycket opera, så genrebeteckningen var inte så svår, men vid det här laget har jag glömt vad som spelades och minns inte ur vilken opera musiken kom. Men det var ju inte det som efterfrågades.

Den efterfrågade låttiteldamen bör ha varit Tommy Nilssons ”Amelia” – den har förekommit tidigare i Melodikrysset, men banne mig att jag kommer i håg melodin.

”Rocking Around the Christmas Tree” har jag veterligen aldrig hört förut, men Google säger att den har sjungits in av Mel Smith och Kim Wilde.

Då var ”Blue Christmas” lättare fast vi här inte hörde den i Elvis’ version. Den som sjöng var i stället Dean Martin.

Mer från USA: Den som kallades ”The World’s Greatest Entertainer” var Al Jolson.

Musikalen som utspelas i djurvärlden måste vara ”Lejonkungen” och det sökta ordet därmed bli tass. /Nej, det var ”Memory” ur ”Cats”, som jag aldrig har sett, upplyser mig en av mina många läsare. Men då stämmer tass i alla fall.

Alf Prøysens ”Mössens julafton” har jag både läst – den finns som bilderbok – och sjungit för våra barn. Där får varenda unge i julklapp en nöt.

Magnus Carlssons och Alcazars ”Happy, Happy Year For Us All” är skriven av bland andra Alexander Bard.

Nick Borgen hörde vi i ”O stora stund”.

Brandsta City Släckers kände jag också igen. De deltog i 2002 års melodifestival med ”Kom och ta mig”.

Likaså kände jag igen Brolle, som vi här hörde i ”Solo i Stockholm”.

Till det lättaste i dag för en Povel Ramel-fan med studentexamen hörde hans parodi på ”Studentsången”, ”Fru Svenssons lyckliga dag”. Den skulle ge examen.

Francis Lai komponerade kärlekstemat i filmen ”Love Story”.

Den efterlysta satirserien i TV, slutligen, var ”Helt apropå”, där min hustru för övrigt ofta porträtterades av Kryddan Peterson.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 50 2008

Som vanligt så här års hade Anders Eldeman knåpat ihop ett melodikryss med idel julmelodier.

Det mesta var gamla kändisar, men en och annan inte lika etablerad julsång – som ”Last Christmas (I Gave You My Heart)” med George Michael och Wham – hade Eldeman ändå lyckats peta in.

Och så fanns där förstås exempel på de där julskivorna som kända artister sjunger in på löpande band.

Ett exempel är duetten ”Juletid” med Christer Sjögren och Carola.

Ett annat är Charlotte Perrellis insjungning av ”Ave Maria” på nya CDn ”Rimfrostjul”.

”Ave Maria” finns ju i många insjungningar genom åren. Ett helsvenskt exempel på något liknande fast i en helt annan genre är ”Hej, mitt vinterland” av Britt Lindeborg. Bland de många som har sjungit in den genom åren finns Agnetha Fältskog och dottern Linda Ulvaeus.

Slitstark är också ”Jag drömmer om en jul hemma”, som väl Bertil Boo var först med att sjunga in på svenska (1950). Men originalet, ”White Christmas”, är tio år äldre – det skrevs 1940 av Irving Berlin. Och Bing Crosbys skivversion från 1942 minns vi alla.

Vi fortsätter på den amerikanska linjen.

Välkänd även bland svenska lyssnare är Ella Fitzgeralds insjungning av ”Sleigh Ride”. Fast här finns det också en brygga till Old Sweden: Leroy Anderson, som skrev låten, var svenskättling.

Inte riktigt lika känd här är, gissar jag, ”The Christmas Song” / ”Merry Christmas To You”, skriven av Mel Tormé. Men många kände säkert igen sångarens röst – den som sjöng var Nat King Cole.

Mest känd i dag av alla låtar med amerikansk anknytning är nog ”Bella Notte”. Den förekommer i Lady och Lufsen-avsnittet i Disney-potpurriet på julafton, ett program jag själv ogärna missar. I år ska jag se det hemma hos sonen Matti och hans Karin på Söder i Stockholm.

Vi som var barn långt före disneyprogrammens debut i julaftons-TV (ja, långt före TV-epoken över huvud taget) lärde oss sjunga julsånger under vår tidiga skoltid, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, nu en del av Sundsvall.

Så trots det annorlunda tempot i dagens ljudillustration känner jag förstås igen ”Nu är det jul här i vårt hus”. (”Nu ha vi ljus här i vårt hus” hette det egentligen i sången, påpekar en mer minnesgod – än jag – läsare.)

Likaså sjöng jag och mina klasskamrater på den tiden ”Nu tändas tusen juleljus”. Den skrevs redan 1898 av Emmy Köhler, fast det har jag lärt mig långt senare.

Och vi sjöng förstås de kända advents- och julpsalmerna, var till och med tvungna att lära oss dem utantill: ”Hosianna, Davids son” (som i slutet av 1700-talet skrevs av Abbé Vogler) och förstås ”Stilla natt” (ursprungligen en tysk julsång från 1818 med text av Joseph Mohr och musik av Franz Gruber).

De här gamla psalmerna går rakt in i hjärtat också hos en man som redan i de tidiga tonåren lämnade den kristna tron bakom sig.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 49 2008

Dagens melodikryss innehöll förvisso ett och annat, som jag inte klarade på stubinen, men jag är ganska säker på att ändå ha löst det rätt.

Jag har till exempel aldrig sett ”Pretty Woman”, och Roxette finns inte i mina skivhyllor. Men visst var det deras ”It Must Have Been Love” som förekom i den filmen.

Inte heller har jag sett ”Titanic”. Men jag har lärt mig att Celine Dion sjöng ”My Heart Will Go On” där.

Däremot har jag sett ”Semestersabotören”, ”Min onkel” och andra filmer av och med Jacques Tati och förknippade därför genast den avslutande filmmusiken med Monsieur Hulot.

Dagens i särklass svåraste fråga för mig, som aldrig någonsin har sett Idol, var förstås vad den trio kallar sig som sjöng ”Jennie Let Me Love You”. Första och sista bokstaven fick jag ut med hjälp av svar på andra frågor, men vilken var den mellersta? Jag fick googla och fick fram att gruppen kallade sig EMD efter de tre gruppmedlemmarnas förnamn. Google har gett mig svaret, men jag tillstår öppet, att jag aldrig ens hade hört talas om Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo.

Resten var lugna gatan.

Skulle jag, som nyligen såg ”Mamma Mia” på Broadway, till exempel inte känna igen ABBAs ”Waterloo”?

Och vi som vecka efter vecka löser Melodikrysset måste ju också ha koll på vad som genom åren har spelats på Svensktoppen. I dag hörde vi ett inslag från Svensktoppens 30-årsjubileum, ”De 30 gångna åren”, som förstås går på Lasse Stefanz’ ”De sista ljuva åren”. Sjöng gjorde Christina Lindberg och Mr Svensktoppen själv, Kent Finell.

Dagens eurovisionsschlagermelodi, vinnare år 2000, var ”Fly On the Wings of Love”, på danskia ”Smuk som et stjerneskud”. De som sjöng var Bröderna Olsen.

Ett självstyrande, näst intill självständigt område inom Danmark är Grönland. Jag har varit där några gånger som gäst hos de grönländska socialdemokraterna, Siumut. Den arktiska boning som efterlystes här heter igloo, men jag kan försäkra att människorna i till exempel huvudstaden Nuuk bor i alldeles vanliga hus och att jag i augusti har suttit på en utomhusservering där iklädd bara kavaj. Tillsammans med mina grönländska partivänner har jag flera gånger sjungit deras kampsånger, påfallande ofta med hawaiimusik (!) som melodi. En gång hade jag på baksidan av en dagordning för ledningsgruppen på socialdemokraternas rikskansli i Stockholm tryckt upp en av dessa sånger, varvid mina kamrater samfällt skrek: – Sjung den! Det gjorde jag trots de tungvrickande långa grönländska orden – i just det här fallet var det särskilt lätt, eftersom orden hade satts till ”Red River Valley”, även känd som ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den grönländska nationalsången, som spelades som illustration i dagens melodikryss, heter ”Nunarput utoqqarsuanngoravit”.

Den lär väl inte vara särskilt välkänd ute i världen, men det är däremot Rod Stewart och Bette Midler, som vi här hörde i ”Manhattan”. Bette Midler är en av mina gamla favoriter – ett tag köpte jag varje ny skiva med henne.

Dagens lättaste fråga var väl annars den om det namn som förekommer i titel och text i ”Mors lilla Olle”.

Men lika förtrogen är jag med många av Povel Ramels gamla sånger. Här hörde vi visserligen Gunwer Bergqvist sjunga en senare text, ”Fnittertösen”, men visst var den en ny variant av gamla kära ”Purjolök”.

Sen är det bara ett svar kvar att redovisa, Evert Taubes underbara ”Nocturne”, som för övrigt vår son Matti spelade på gitarr vid skolavslutningen i Uppsala domkyrka, när han hade tagit studenten. Den börjar med ”Sov på min arm” och inbjuder eller uppmanar alltså till sömn.

Den är så vacker att vi tar hela texten:

Nocturne

Text och musik: Evert Taube

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm, o min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

* * *

I dag blir det mer ljuv musik. Tillsammans med min hustru ska jag gå på ODs ”Caprice” i Uppsala universitets aula. Eftersom hustrun är så kallad moster i OD, ska vi i kväll också delta i Stor-OD i Rikssalen på Uppsala slott. Det blir middag med sångliga inslag och sen baluns. I kväll är det därför frack som gäller.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Mälarpirater

När jag på 1950-talet gick i gymnasiet, sågs fortfarande Sigfrid Siwertz (1882-1970) som en av de stora svenska 1900-talsförfattarna. Han sågs som en framstående tiotalist, en av flera som förespråkade Henri Bergsons viljefilosofi. I dag är säkert ganska få av hans cirka åttio verk lästa. Är några av dem kända, är det troligen de två böcker som jag läste som gymnasist – de var obligatorisk läsning då: romanen ”Selambs” från 1920 och ungdomsromanen ”Mälarpirater” från 1911.

”Mälarpirater” har filmats tre gånger: av Gustaf Molander 1923, av Per G Holmgren 1959 och så av Allan Edwall 1987. Den senaste versionen fick jag på DVD av Birgitta på fars dag.

Medan särskilt filmen från 1959 vimlar av lyskraftiga skådespelare, är det mer tunnsått med kända namn i Edwalls filmatisering. Bland de mer kända finns Björn Gustafson som greve Gösta Leerhousen, Tor Isedal och så Allan Edwall själv som Frans i Flinta. Huvudpersonerna, de tre unga mälarpiraterna, är dock Georg (Gustav Ljungberg), hans yngre bror Erik (Jonas Eriksson) och så busen Fabian (Kristian Almgren), som alla gör bra ifrån sig.

Birgitta och jag såg Edwalls version tillsammans och fann då att det var ganska lite av den spännande handlingen som vi kom i håg. Det berodde inte på att Allan Edwall har förflyttat handlingen till tidigt femtiotal, inte heller på att han i sin filmatisering har ändrat lite på slutet i den historia som Siwertz berättade i boken – jag har, efter att ha sett filmen, läst om boken ”Mälarpirater”. Tvärt om är den historia Edwall berättar ganska trogen bokens. Möjligen har den del av historien, som utspelas på greve Leerhousens Tollerö, inklusive det dithörande mordet mer magi i sig än motsvarande partier i boken – den som inte har läst den kan till att börja med lätt tro, att det handlar om en dröm.

I andra avseenden håller jag Siwertz’ bok högre än filmen. Framför allt innehåller den en pricksäker och mycket sinnlig skildring av mälarskärgården, inte minst dess flora. Men sådant brukar ju yngre läsare gärna hoppa över…

Lite främmande för yngre läsare av i dag är väl också den jargong ynglingarna från anno 1911 använder; inte heller skadar det, om den som läser boken kan åtminstone en smula franska. Men i den senaste utgåvan, från Lind & co 2002, har verbens pluralformer ändrats till singularis, så det är verkligen ingen bedrift för en yngre läsare av i dag att ta sig igenom boken, förutsatt att han eller hon har aptit på att läsa annat än skräpböcker.

För den här historien är verkligen värd att ta del av.

Bokens huvudperson, förstaringaren Georg, och hans inte så pojkaktige lillebror Erik, här och var benämnd ”syster Erik”, är föräldralösa och bor hos farbror Konrad och, vad värre är, tant Leontine, som redan den allra första sommarlovsdagen gör allt för att trycka ner dem i skorna. Fabian, ett ungt rötägg, får dem att bryta sig ut ur den lilla småborgerliga mälarstad där de bor. De tre lånar – för att nyttja en term som kom att bli frekvent under de unga biltjuvarnas femtital – en eka med segel och därefter, när den i en stormby har gått i kvav, en riktig segelbåt. Med den – ommålad och med namnskylten Vindrosen övermålad – far de ut på Mälarens vatten. Först livnär de sig på det rikhaltiga konserv- och dryckesförråd som båtens ägare, en grosshandlare, har i båten, men sen blir de allt mer av mälarpirater: de tjuvvittjar garn och plundrar källare och trädgårdar ungefär som, långt senare, Harry och Monika i Per Anders Fogelströms ”Sommaren med Monika”. De får också vara med om vådliga äventyr som besöket och mordet på Tollerö, och de blir förstås jagade av ilskna människor vars garn och trädgårdar de har plundrat. Med tanke på att boken skrevs så tidigt som 1911, är det intressant att notera, att Siwertz djärvs att berättar om saker som säkert intresserade den tidens tonåringar lika mycket som dagens: starka drycker och tjejer som badar nakna. Till det intressanta i historien hör också den maktkamp som utbryter mellan den redan från början omoraliske Fabian och huvudpersonen Georg. När den senare, i rent fysisk mening, vinner kampen dem emellan, sjappar till slut Fabian. Lämnad åt sig själv och sina egna tankar men också med den tilltagande höstkylan som pådrivare beslutar sig Georg till slut för att avsluta sommarens frihetsäventyr och, trots de konsekvenser detta kan medföra, tillsammans med Erik återvända hem till styvföräldrarna.

Detta ska inte tolkas som att han därmed är kuvad. Den här sommaren, då han har låtit sig styras av sin egen fria vilja, har gett honom nya insikter för livet.