Melodikrysset nr 11 2009

Dagens melodikryss var väl inte våldsamt svårt, tyckte jag åtminstone.

Så fort jag hörde den allra första ljudillustrationen, ”Albertina”, kom orden ur minnet: ”Det byggdes ett skepp uti Norden, Albertina så var det skeppets namn”… När vi sjöng den under skoltiden, klämde vi sen alltid i, när det blev dags för ”Pumpa läns!”.

Thore Skogman – TS – var upphovsman till nästa sång, som också den var stor schlager på sin tid, ”Tio tusen röda rosor”, där titeln skulle ge oss singularen ros.

Mer rosor blev det sen i ytterligare en gammal schlager, ”Strö lite rosor på den väg vi vandra”.

Man kunde nästan tro att Eldeman försökte frambesvärja sommaren. Och mycket riktigt kom sen ”Idas sommarvisa” av Astrid Lindgren och Georg Riedel. Här efterfrågades vem vi förknippar visan med. Ida förstås!

Ytterligare en liten flicka figurerade i dagens kryss, hon som skrev till sin far, Evert Taube: ”Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig”. Taubes visa heter ”Brevet från Lillan”.

Evert Taubes viskonst fick vi sen ytterligare ett smakprov på i ”Som stjärnor små”. De som sjöng var Everts son Sven-Bertil Taube plus Lisa Nilsson. Du hittar min recension av Sven-Bertils CD ”Alderville Road” under Kulturspegeln, Musik.

Allra sist i dagens kryss spelades en amerikansk sångerska som jag gillar, Norah Jones. Vi hörde henne i ”Don’t Know Why”.

Melina Merkouri var både kulturskapare och kulturpolitiker, det senare i det socialdemokratiska partiet PASOK i Grekland; hon var faktiskt kulturminister. Här i Sverige är hon kanske mest känd för sin medverkan i filmen ”Aldrig på en söndag”, en förvisso sevärd klassiker.

Därifrån kan steget synas vara långt till Johann Sebastian Bach och hans värld av fugor och andra verk. Men så ska det ju vara i Melodikrysset.

Och apropå orgelverk: ett lika stort steg är det sen till Nils Dackes partyorgel. I dag hörde vi honom spela ABBAs ”Waterloo”.

Därmed är vi inne på dagens avslutande ämne, Melodifestivalen. (ABBAs låt förekom i 1973 1974 års upplaga.)

Tidigare i krysset hörde vi Petra Nielsen i ”Tango, tango”. Året var 2004.

Från Melodifestivalen 2002 var ”Kom och ta mig långt härifrån” med Brandsta City Släckers, vars gruppnamn skulle leda oss till svarsordet brand.

I årets upplaga tävlar Agnes (Carlsson), känd från Idol som jag aldrig någonsin har tittat på. Men för säkerhets skull spelade man inte hennes bidrag i årets tävling utan i stället ”On And On”.

Vi får se om jag hinner se någon del av årets final i TV i kväll – vi ska se ”Lång dags färd mot natt” på Uppsala stadsteater, jag ska laga middag och vi har besök av Annas dotter Amanda, som tillsammans med Birgitta håller på att sy sin examensklänning; Amanda lämnar grundskolan i vår.

Jag brukar hur som helst själv inte delta i omröstningen, men skulle jag göra det, skulle Agnes inte få min röst. Jag vacklar mellan Malena Ernman och Caroline af Ugglas. Sarah Dawn Finer har också en bra röst, men hennes låt håller inte måttet.

* * *

på jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Händels Messias

Georg Friedrich Händels (1685-1759) “Messias” från 1742 har jag tidigare bland annat hört på Uppsala akademiska kammarkörs nyårskonsert 2007.

I lördags var det åter dags, den här gången i Konserthuset (Musikens hus) i Uppsala, och åtminstone en förbindelselänk fanns det mellan de båda nämnda framträdandena: sopransolist var även den här gången Karin Roman. Händels musik känns än i dag levande, och Karin Roman gjorde den full rättvisa, men det är klart att jag som icke-troende har svårt med det religiösa innehållet till exempel i den är arian:

“Rejoice greatly, O daughter of Zion, shout O
daughter of Jerusalem, behold thy king cometh
upon thee. He is the righteous Saviour and
he shall speak peace unto the heathen.”

Övriga solister var Maria Streijffert, alt, Jonas Degerfeldt, tenor, och Olle Persson, baryton.

Men egentligen var det inte främst för solisternas skull vi var där den här gången. Vi hade fått en inbjudan från Uppsala musikklasser. Den stora kören bestod av eleverna i musikklassernas klasser 9 A och B samt i Katedralskolans fördjupade musikundervisning, årskurserna 1-3. Dirigent var en av musikklassernas lärare, David Anstey. Han dirigerade förstås också orkestern, bestående av ett tjugotal musiker.

Kören med elever från musikklasserna ska naturligtvis inte mätas mot de professionella solisterna, men när den hade sjungit det berömda och kraftfulla hallelujapartiet, belönades den av publiken med en lång, spontan applåd:

“Hellelujah, for the Lord God omnipotent reigneth.
The kingdom of this world is become the kingdom
of our Lord and of his Christ; and he shall reign
for ever and ever. King of Kings, and
Lord of Lords. Hallelujah.”

För oss som satt i den fullsatta stora salen i Konserthuset blev det här en minnesvärd eftermiddag.

Men kanske ännu viktigare är det att så många ungdomar fick uppleva att de klarade att samspela med professionella solister och med en tränad kammarorkester. Det är nog ingen djärv gissning att anta, att många av de här ungdomarna så småningom kommer att återfinnas till exempel i någon av Uppsalas många berömda körer. Och några kommer förmodligen också att lyckas med en sånglig solokarriär.

Kulturmorgon

Då och då anordnar kulturförvaltningen kulturfrukost: bland annat vi som sitter i kulturnämnden inbjuds till en timmes genomgång av vad som sker i Uppsalas kulturliv. Det här sker mellan 08.00 och 09.00 på morgonen, så deltagarna serveras – mot egen betalning – också fralla plus kaffe eller te.

I dag hölls kulturfrukosten i Nannaskolan på Kungsgatan 26. Nannaskolan har renoverats med sikte på att kunna användas av musikklasserna, men dessa – eller kanske snarare en del av lärarna och föräldrarna – konstrar. Jag ska dock inte dra den historien här, detta eftersom de mest vägande inslagen i programmet i dag i stället kom från den kommunala musikskolan. Dess storband spelade jazz under ledning av Bo-Inge Svensson, och rektorn, Kaj Anderberg, berättade om skolans mångförgrenade och kvalitativt mycket högstående verksamhet. Man kan inte nog betona den kommunala musikskolans vikt, i Uppsala så väl som annorstädes, för den höga kvalitén i svenskt musikliv.

Därefter berättade Karin Hjelm om den spännande ombyggnaden av barnavdelningen på Stadsbiblioteket. Varför skulle barnen till exempel, bland alla böcker som stimulerar deras fantasi, inte ha en koja att leka i?

Kommunalt stöd till barns och ungdomars kultur är verkligen väl använda skattepengar!

Berättarteatern – Anna Haglund, Elin Fiske och Björn Dahlberg (en berättare och två musiker) – gav smakprov ur sin aktuella föreställning, som är bra men nog lite skrämmande för de allra yngsta.

Slutligen berättade Magnus Lindén och Milena Kraft om en kulturens karneval som planeras den 16 maj. Karnevalen, som äger rum i Stadsparken och centrala stan, bjuder på musik från alla de hörn av världen, som numera finns mitt ibland oss här i Uppsala.

Från Nannaskolan fortsatte jag till Akademibokhandeln/Lundeq för att äntligen handla reaböcker. Till höjdarna i årets bokrea hör att nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk i fina band såldes för bara 59 kronor per styck. Jag har gradvis köpt de här strindbergsutgåvorna och lyckades nu skaffa mig också det jag saknade. Av det hittills utgivna alltså – utgivningen är inte helt slutförd än.

Därutöver hittade jag en del böcker i ämnen som musik, litteraturhistoria, mytologi och skönlitteratur. Tillsammans blev det här två proppfulla jättekassar, som trots att de har bärrem var nästan omöjliga att bära för en man i min ålder och med min kondition. Så det blev taxi hem.

En bra slant kostade det sammanlagt. Men jag känner mig rikare nu, med alla de där böckerna jag fick med mig hem.

Melodikrysset nr 8 2009

I stort sett tyckte jag att dagens melodikryss var lätt, men där fanns två frågor som låg utanför de områden jag någorlunda behärskar. Men dem knäckte jag med hjälp av Google.

Dels hör jag till den tydligen fåtaliga skara som aldrig har hört ”Over the Rainbow” med Connie Talbot. ”Over the Rainbow” har jag givetvis hört, men aldrig sexåriga Connie Talbot.

Dels har jag aldrig någonsin sett Idol i TV och är därför rätt usel på de artister in spe som har framträtt där. Hur som helst: Daniel Lindström, som vi här hörde i ”Saturday Night”, har tydligen vunnit en omgång i Idol.

Något som jag inte borde ha kunnat, detta eftersom jag sällan ser TV-serier och ännu mer sällan minns deras signaturmelodier, är den TV-signatur som spelades. Men något – kanske ledtråden något ur djurriket i bestämd form pluralis – fick mig att minnas ”Törnfåglarna” (”The Thorn Birds”), där musiken – jag har kollat – skrevs av Henry Mancini. Här skulle vi skriva in andra halvan av namnet, det vill säga fåglarna.

Då var dagens andra djurfråga lättare. Vi hörde The Spotnicks spela ”Gamle Svarten”, som här skulle ge pluralen hästar.

Dagens kryss började lätt, med en instrumentalversion av ABBAs ”Ring, ring”, som faktiskt bara blev trea i 1973 års upplaga av Melodifestivalen.

Lätt var det också att känna igen Jim Reeves’ hit från 1964, ”I Love You Because”.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas även Ulf Peder Olrogs ”Bullfest, bullfest hela dan”. Här efterfrågades en huvudingrediens vid bullbak, det vill säga mjöl.

Många har säkert hört ”Ovan där” i Christer Sjögrens version. Själv föredrar jag, så irreligiös jag är, ändå Arthur Erikssons äldre version.

”Kom tillbaks” hör väl knappast till Ernst Rolfs mer kända låtar. Men jag gissar att de som ändå känner till det här numret oftast har hört det sjungas av Sune Mangs.

Tro nu, efter att ha läst vad jag hittills har skrivit, inte att jag totalt saknar kunskap om ny musik Anna Ternheim identifierade jag genast, när jag hörde ”What Have I Done”. Hon kan sjunga, nämligen.

Det senare gäller också en annan ung sångerska, Sofia Karlsson. Hon är en av mina favoriter, och jag har skrivit mycket uppskattande om hennes Dan Andersson-CD, där man bland annat kan höra ”Jag väntar”, tonsatt av Gunnar Turesson – gå upp under Kulturspegeln, Musik, och läs mera! Jag träffade förresten hennes pappa, Leif Karlsson, en gammal arbetskamrat till mig från Socialdemokratiska partistyrelsen, nyligen. Han berättade att Sofia ska framträda på Katalin här i Uppsala. Om framträdandet ligger sent, kan jag och Birgitta möjligen klara att gå dit, vilket vi gärna vill – vi har en annan inbokning tidigare på kvällen.

Så återstår det att redovisa svaren på dagens två klassiker, dock från två helt olika genrer och epoker.

Vi hörde ”My Favourite Things” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959 ”Sound of Music”.

Och så hörde vi ett verk från 1889, Pjotr Tjaikovskijs balett ”Törnrosa”. Den gamla saga den bygger på har ju mycket riktigt, som Anders Eldeman påminde om, också gjorts som tecknad film av Walt Disney, 1959.

I kväll blir det melodifestivaluttagning. Få se om jag kan hålla mig vaken programmet igenom i dag.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 7 2009

Det gick bra att lösa Melodikrysset i dag också, så när som på att jag inte uppfattade titeln på den låt som Sahara Hotnights sjöng. Men det var ju andra halvan av gruppnamnet som efterfrågades.

För min del gillar jag alltid barnvisefrågorna i Melodikrysset – jag har ju ofta sjungit det som spelas för och tillsammans med mina egna barn. Fast i dag var visorna så gamla att de fanns redan under min egen barndom.

Och visst sjöng vi ”Imse, Vimse spindel”, när jag gick i småskolan.

Gammal, en del av barnkulturarvet, är också ”Rida, rida ranka”, den där hästen heter Blanka. Den text som sjungs har skrivits av Hans Henric Hallbäck, men den bygger i sin tur på en ramsa av Zacharias Topelius som i sin tur bygger på ännu mycket äldre förlagor.

När jag gick i folkskolan, brukade vi ungar ofta sjunga tillsammans även på fritiden. En populär visa var då ”Igelkottaskinnet”, den som här skulle ge djuret igelkott:

Igelkottaskinnet

Och gubben han sade till gumman sin
”Kom och sätt en lapp uti byxan min,
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.”

Och gumman hon gick sig till skogen en natt
Och där ska ni se hon en igelkott fick fatt
som sprang på sina ben, som sprang på sina ben,
som sprang på sina ben uti månens sken.

Och gumman hon tog sig ett igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
Uti ändanom..

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor:
”Jag tror själva Hin uti byxorna for!”
Uti ändanom…

Och gubben han sade till gumman sin:
”Varför har du vänt alla taggarna in?
Uti ändanom…”

”Jo, därför att du är så lat, ditt skräll
så du sitter å drar dej från morgon till kväll
uppå ändanom…”

Och gubben han tog sina byxor och gick
och sen ska ni veta vad kärringen fick
uppå ändanom…

Men då tog gumman ett ekorraskinn,
de lenaste håren vände hon in,
uti ändanom…

Och då blev gubben så glad i sitt sinn
han klappa och pussa käringen sin
uti ändanom, uti ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Ja, det var ju också en lämplig låt att spela på Alla hjärtans dag!

En annan kär gammal bekant i dag var ”Med en enkel tulipan”, som här skulle ge dels det man överräckte, en tulpan, dels det man då sa, ”Grattis!”. Texten skrevs av Åke Söderblom och musiken av Jules Sylvain.

Musik av Sylvain förekom i ytterligare en av dagens ljudillustrationer, ”Sång om syrsor”, som dock har Gösta Rybrant som textförfattare. Både texten och musiken är fina, och vi minns gärna den här sången i Zarah Leanders tolkning. Sången är bland annat en påminnelse om det som drabbar många i min ålder, nämligen att man inte längre kan höra så bra, till exempel syrsornas sång en sommarkväll.

I dag spelades vidare en sång som jag har ett personligt förhållande till:

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman
Musik: Lille Bror Söderlundh

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag med musiken av Lille Bror Söderlundh i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Den som vill läsa mer om den här visan rekommenderar jag Christina Mattssons bok ”Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Olle Adolpson är en annan svensk visdiktare som står mitt hjärta nära; jag har mycket riktigt praktiskt taget allt av och med honom på antingen EP och LP eller CD. I dag hörde vi hans ”Nu har jag fått den jag vill ha”, en skapelse vida överlägsen mycket av den populärmusik som ju så ofta handlar om kärlek.

Därmed inte sagt att jag tycker att allt det som spelas på Svensktoppen är dåligt. Nisse Hellberg, som vi i dag hörde i ”Håller min dörr på glänt”, hör till dem jag gärna lyssnar på. Jag har för övrigt en hel avdelning Wilmer X-CD i skivhyllorna.

Så har vi då kvar att redovisa svaren på de melodifestivalanknutna låtarna, hela tre till antalet med anledning av kvällens begivenhet i genren, antar jag.

En av de artister, som har förekommit i den tävlingen, är Sarah Dawn Finer, enligt min mening en fin sångerska – även om jag kanske inte tycker att ”I Remember Love” som hon gjorde i 2007 års upplaga hör till det bästa hon har gjort.

En melodifestivalartist som Anders Eldeman spelar då och då är Tommy Nilsson. I dag hörde vi hans bidrag från 1989, ”En dag”.

Ännu oftare spelar Eldeman Anna Book. Hennes ”ABC”, som vi hörde i dagens melodikryss är en äkta schlager, en sån där låt som fäster sig i musikminnet – alltså minns man den fast den förekom så tidigt som i Melodifestivalen 1986.

Det ska bli intressant att se (och höra) om någon av de låtar som spelas i kvällens uttagningsomgång har liknande överlevnadsförmåga.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Och så har man varit morfar igen

Bo ringde. Någonting viktigt hade kommit emellan på jobbet, så han skulle inte kunna hämta Viggo och Klara i skolan respektive på dagis vid den tid de ska hämtas. Kunde morfar ställa upp?

Jo, det är klart man ställer upp när det behövs.

I dag klaffade kommunikationerna så starten på hämtningen blev tidigare än planerat: Bussen som går hem till familjen Kokk-Strömberg kom precis när jag hade kommit till hållplatsen, och när jag hade lämnat middagsmaten i huset på Kadettgatan, kom det också en buss i motsatt riktning nästan med detsamma.

Sista biten till Klaras dagis promenerade jag alltså i sakta mak i eftermiddagssolen, väntade till och med utanför en stund innan jag gick in på dagis för att hämta Klara. Också hon sken som en sol och visade upp hela sin treåringsenergi när hon tog på sig alla vinterkläderna. Sen gick vi långsamt genom allén som går bort mot Viggos skola, en stor och en liten, och småpratade. Klara bar sin lilla ryggsäck med gosedjuret i famnen, tyckte inte hon behövde morfars hjälp.

Viggo var utomhus när vi kom till skolan, gömde sig bakom ett stort träd för Klara och morfar – men Klara såg nog Viggo och letade upp honom à la kurragömma. Och så kramades bror och syster så att de trillade omkull i snön.

Viggo hade haft en stor dubbelpulka med till skolan, så han och Klara satte sig förväntansfullt på den: morfar skulle dra. Morfars fysiska ork är ju som den är, men åtminstone där det var isig snö gick det bra att dra barnen på pulkan. Dock fanns det sandade eller snarare grusade partier, och i de järnvägsviadukter vägen hem går igenom fanns det bara asfalt. Så då och då, även när det blev bara fläckar där hemvägen går genom en stor park, fick barnen gå.

När det i själva verket inte var så vansinnigt långt kvar till Kadettgatan, kom Klara plötsligt på att hon var väldigt kissnödig. (Morfar hade frågat på dagis om hon var kissnödig, men det tyckte inte Klara att hon var då.) Det är ju inte så lätt att skala av en treåring overallen plus flera andra lager kläder, så morfar erbjöd i stället Klara att snabbt bli dragen hem på pulkan. Klara trodde inte att det skulle gå så bra men accepterade – med påföljden att Viggo, som inte gärna upprätthåller högt tempo, blev ett par kvarter efter.

Hem till Kadettgatan kom vi dock, och så snart vi hade kommit in i hallen kasade morfar ner större delen av Klaras vinterkläder ner till vaderna och lyfte upp henne på toalettstolen. I stort sett gick det bra, men trosorna blev lite kissiga och måste bytas.

Sen blev det mellanmål och därefter lek nere i källarvåningen, där det bland annat finns TV-spel.

Medan barnen lekte, lagade morfar middag: prinskorv och pommes frites, mat som ungarna borde gilla. Viggo klagade dock genast på att maten smakade konstigt. När Bo så småningom kom hem, uppdagades det varför: morfar hade gjort pommes friten i ugn, men barnens föräldrar har skaffat utrustning för att kunna fritera pommes friten hemma – och därför smakade den förstås inte som den skulle. Nå, det blev pommes frites och prinskorv kvar också åt Bo och åt Kerstin, som kom hem ännu senare.

Bo tröstade den hungrige Viggo med ostmackor och chokladmjölk, så slutet gott, allting gott.

Klara hade redan somnat på vardagsrumssoffen, när hon med morfar bredvid sig och mammas täcke över sig tittade på Bolibompa.

Innan morfar gick hem fick han av Bo CDn ”Infinity” med Warsaw Village Band, på polska Kapela ze wsi Warszawa, ett band som spelar polsk folkmusik med etnostuk. Jag har botaniserat lite på nätet och hittat lysande recensioner både i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och i brittiska The Guardian och i amerikanska The New York Times. Bo har hittat en kunskapslucka i mitt musikkunnande, som jag nu snarast ska fylla igen.

Melodikrysset nr 6 2009

I dag spelade Anders Eldeman Felix Körlings ”Nej se det snöar”, och snöat är vad det har gjort här i Uppsala de senaste dagarna. Här skulle låttiteln ge substantivet snö.

Jag tyckte dagens kryss var lätt ända fram till slutet. Sen körde jag fast på den kvinnliga artist som av Eldeman beskrevs som färgstark. Några ord jag uppfattade i texten ledde mig sen genom googlande fram till att det kan ha varit Pink, i så fall med ”Please Don’t Believe Me”, men alldeles säker är jag inte. /Låten heter ”So What” upplyser mig en av mina läsare./

Tragglandet med den här frågan gjorde att jag också tappade koncentrationen när jag skulle lösa dagens allra sista fråga, den om något gott. Melodin kände jag så väl igen men kunde inte, hur jag än försökte, komma på titeln. Eldemans ledtråd ”det är i alla fall lördag” fick mig dock att, med hjälp av första och sista bokstaven som jag hade, satsa på att det handlade om en drink. ”Pink” och ”drink” går in i varann, så kanske har jag hamnat rätt – men ta det för vad det är: gissningar. PS: Just när jag har lagt ut den här texten, går det upp en talgdank: Det vi hörde var ju gamla kära ”Cocktail For Two”, och då bör ju svaret bli just det jag gissade: drink.

Det här trasslet på slutet fick mig också att glömma vad exakt det var som spelades som illustration till näst näst sista frågan. Att det var musik av Lars-Erik Larsson är solklart. Jag tror också att det som spelades var hämtat ur hans ”Pastoralsvit”, men själva ljudillustrationen har vid det här laget suddats ut ur minnet.

Resten av dagens kryss hade jag inga större svårigheter med. Det började till exempel med ”Guldet blev till sand” ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla”, och det tror jag alla klarade utan att man hörde Peter Jöback sjunga texten.

Leo Ferrés visor har översatts till svenska av Lars Forssell – i dag hörde vi ett exempel, ”Snurra min jord”. Jag har skrivit utförligt om Lars Forssell – se ovan under Kulturspegeln – och även fått några vänliga kommentarer här på bloggen från hans son Jonas.

Även om Cornelis Vreeswijk har jag skrivit mycket – du hittar också det ovan under Kulturspegeln. Cornelis har jag (liksom för övrigt Lars Forssell) haft personlig kontakt med. Jag har alla hans plattor i skivhyllorna och känner förstås genast igen ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Fröken Cecilia Lind”.

Jag är över huvud taget väl förtrogen med den svenska vistraditionen, till exempel Birger Sjöbergs visor. Fast i dag var det ju den lite ovanliga artisten som efterfrågades: skådespelaren Ernst-Hugo Järegård.

Lill Lindfors känner vi ju främst som sångerska. Men hon har också komponerat, väl till och med. I dag hörde vi ett exempel, ”Musik ska byggas utav glädje”.

Jag brukar bekänna att jag ofta är urkass på signaturer till TV-serier, men Leif Kranz’ ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvurollen och med musik av Berndt Egerbladh såg jag faktiskt när den gick 1976. Det kan ju förstås ha att göra med att handlingen har anknytning till mitt Uppsala.

Till det roliga med Melodikrysset hör att där spelas både yngre och äldre musik.

De yngre lyssnarna hade säkert inga svårigheter att identifiera Darin, här i ”Dance” från senaste CDn ”Flashback”.

Däremot kanske de inte kände igen ”Ålefiskarns vals”. Här bjöd dessutom Eldeman på en halv slamkrypare: Jag försökte först, som efterfrågat yrke på huvudpersonen, skriva in ”ålefiskare”, men det visade sig att det som gick in var ålfiskare.

Tidshopp igen: Lisbet Jagedal sjöng ”Allt vad du begär”, som i Roy Orbisons original heter ”You Got It”.

Och så får vi väl, med tanke på kvällens begivenhet, avsluta med en melodifestivalare, närmare bestämt från 2007. Tyvärr gick det ju sen inte så bra för Ola Salo och The Ark: I Eurovision Song Contest hamnade deras ”The Worrying Kind” på artonde plats.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Försök då med att antingen gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 5 2009

Min tid är hårt schemalagd för närvarande. I går var Birgitta och jag i Riksdagen och närvarade vid utdelningen av Olof Palme-priset, och senare i dag ska vi åter till Stockholm för besök både i Konserthuset och på Stockholms stadsteater.

Jag ska be att få återkomma till detta, men först lördagsförmiddagens sedvanliga tidsfördriv, Melodikrysset.

Dagens kryss tyckte jag för egen del inte var alltför svårt. Det enda jag inte kunde någorlunda spontant var Jerry Goldschmidts filmmusik. Men redan med hjälp av hjälpbokstäverna listade jag ut att musiken kom ur ”Omen”. Den har jag inte sett, men jag har kontrollgooglat.

Musiken till TV-serier brukar jag ha svårt att komma i håg, inte bara för att jag sällan ser sådana. Men delar av ”Lagens änglar”, i original ”L. A. Law”, har jag faktiskt sett. Dessutom var det, med de ledbokstäver jag redan hade, ganska lätt att lista ut, att seriens handling är förlagd till Los Angeles, närmare bestämt till en advokatbyrå där. Jag har för egen del besökt Los Angeles, även Hollywood, och har vissa känslor för staden – även om jag har mycket kritiskt att säga om dess bilbaserade trafikapparat.

Vi kan väl då fortsätta med resten av det amerikanska.

Vi fick höra Frank Sinatras stora hit från 1966, ”Strangers In the Night”.

Jag gillar den men också Paul Simons och Art Garfunkels ”The Sound of Silence”. Det här paret har jag allt av på skiva. Framför allt Paul Simon har ju senare gjort även hörvärda soloplattor, men jag hör till dem som sörjer att Simon & Garfunkel gick skilda vägar.

Av senare datum är ”The Rivers of Babylon”, hörvärd även den med Boney M.

Dagens svenska bidrag var inte dumma de heller.

”Kall som is” gjordes av Karin och Anders Glenmark i 1984 års melodifestival.

Army of Lovers bidrog med ”Give My Life”. Jag gillar ofta inte Alexander Bards åsikter, men jag har för den skull inget att invända mot mycket av den musik han gör.

Ytterligare en svensk grupp, som det ibland svänger om, hörde vi i dag, Ace of Base, i det här fallet i ”All That She Wants”.

Svenska poplåtar ligger också till grund för Bamses dunderhits. I det exempel vi hörde i dag, ”Dunderhonung hej”, var förstås förlagan Gyllene Tiders ”Sommartider”, som skulle leda oss vidare till svaret på frågan när originalet utspelar sig: på sommaren.

Folk i min ålder har förstås hört inte bara Thore Skogmans nya text till ”Guldgrävarsången”, ”Min gitarr”, utan också originalet med Lapp-Lisa. Fast här skulle instrumentet i titeln skrivas i pluralis: gitarrer.

Ännu äldre är Jules Sylvains fina ”Titta in i min lilla kajuta”. Som väl de flesta populärmusikintresserade vet, var upphovsmannen inte fransman utan svensk – han hette i själva verket Stig Hansson.

Då återstår det att redovisa svaren på veckans två klassikerfrågor.

Vi hörde ”Farfars sång” (”Än en gång”) ur operetten ”Fågelhandlaren”, skriven av Karl Zeller 1891.

Betydligt modernare och djärvare musik hörde vi i ett verk av Nikolaj Rimskij-Korsakov, ”Humlans flykt”. Det ljud som vi förknippar med detta är förstås surr.

Och därmed är det färdigsurrat för i dag. Dags för Stockholm och andra slags kulturupplevelser!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Köttbullar åt barnbarnen – och sen middag på Uppsala slott

Vår dotter Kerstin behövde avlastning med barnen – hennes man, Bo, var på en överläggning med övernattning i sitt jobb. Helst hade hon velat att Viggo, sex, och Klara, tre, hade kunnat sova över hos oss, men just det gick inte, eftersom vi var upptagna på annat håll i torsdags kväll.

Men morfar och mormor ställer förstås upp, så jag hämtade ungarna på dagis respektive i skolan och hann också laga middag åt dem – köttbullar och potatismos – innan jag vid 17.00-tiden blev avlöst av Dante, kompis till barnens föräldrar. Jag har allt sedan före jul haft nedsatt ork på grund av en segdragen förkylning och dessutom nu en tid haft ont i ryggen, så jag bävade lite inför uppgiften att ta hem ungarna, till fots respektive med buss. Men det gick faktiskt riktigt hyggligt, även om ett parti på vägen bakom skolan var glashalt; lilla Klara drattade på ändan ett par gånger, medan morfar lyckades hålla sig på benen.

Men visst är den här transporten lång och jobbig, inte minst för barnen: dagis respektive skolan ligger i två helt olika riktningar sett från busshållplatsen. I morse steg Birgitta upp vid en helt okristlig tid och tog ungarna den motsatta vägen till vad jag tog dem i går. I morse var ungarna trötta och griniga, berättade hon, och när hon skulle gå med Viggo till skolan efter att Klara hade lämnats på dagis, tappade han vid ett tillfälle helt sugen och bara la sig ner på vägen. Jag förstår honom; det här är en lång väg att gå för en liten kille. Man bör kanske tillägga, att han, när vädret och väglaget är bättre än så här års, brukar cykla. Nå, väl framme i skolan ställde han sig ändå innanför porten och vinkade till mormor så länge hon syntes.

Jag berättar inte det här för att ni ska tycka synd om mig och Birgitta, som gör det här någon gång då och då. Värre är det då för barnen och deras föräldrar, särskilt mamma Kerstin som liksom sina egna föräldrar saknar körkort. För dem är det jag berättar vardag.

Själv åt jag inte köttbullar med barnbarnen; det fick Dante göra. För egen del skulle jag nämligen äta middag på Uppsala slott.

Birgitta och jag var nämligen bjudna till den årliga middagen för så kallade hedersupplänningar. Birgitta är en i det här gänget, därtill utsedd av Länstyrelsen. Denna ger varje år någon förtjänt person ur offentligheten i Uppsala län den här titeln. Bland dem som har fått utmärkelsen finns folk ur kulturlivet, från näringslivet och universitetsvärlden, politiker och så vidare. För att ni ska förstå spännvidden, nämner jag några av de hedersupplänningar som var med vid gårdagens middag: Hans Dalborg, Mattias Klum och Stig Stömholm. Gårdagens nya medlem i kretsen var Sigrid Kahle, född 1928 men trots sin ålder en vital aktör i Uppsalas kuluturliv. Sigrid har återvänt till hemstaden efter långa vistelser utomlands och är en av Sveriges mest kunniga och balanserade skribenter om islam. Läs gärna första delen av hennes självbiografi, ”Jag valde mitt liv”, 2003.

De här middagarna är faktiskt mer givande än många andra i offentligheten: här bjuds möjligheter till intressanta samtal, ofta mellan människor med ganska olikartade erfarenheter. Maten brukar vara god, och gårdagens var inget undantag: hummertoast, grönpepparstekt oxfilé med lingon och madeirsås och så passionsfruktspannacotta – den senare smakade jag bara på, diabetiker som jag är.

Som mina läsare väl anar, står jag och värden, landshövding Anders Björck, politiskt ganska långt från varandra. I går kunde vi emellertid konstatera, att vi i åtminstone två aktuella politiska frågor står varandra hyggligt nära. Ingen av oss har mycket till övers för den pågående destruktionen av det svenska försvaret. Och regionreformen vill varken han eller jag kalla för reform: Vi har båda ståndpunkten, att demokratin på ett betänkligt sätt urholkas, om den ska utövas i områden så stora att väljarna inte har en rimlig chans att över huvud känna till de personer som ska väljas, detta till exempel eftersom de kommer från förutvarande län som saknar gemensam offentlighet i form av gemensamma media.

Under kaffet satt jag tillsammans med bland andra Anders Wall, ytterligare en i raden av hedersupplänningar. Han är ju en näringslivsman med vidimerat intresse för konst, och mycket riktigt ville han med mig, som sitter i Uppsala kommuns kulturnämnd, diskutera frågan om nytt konstmuseum. Det nuvarande är inhyst i det slott vi befann oss i, beläget uppe på en brant höjd och således föga ägnat att locka till spontana besök. Vi – och för övrigt också landshövdingen – var rörande överens om att man måste hitta en bättre lösning.

Jag anförde det jag nyligen har skrivit här på bloggen: Strunta i att inventera tillgängliga men oftast inte ändamålsenliga byggnader. Bygg i stället nytt, djärvt, vackert och ändamålsenligt i stadens centrum; Musikens hus är i detta stycke ett gott föredöme. Även om den ekonomiska krisen sätter hinder för detta just nu, är det bättre att vänta några år och få någontin tiktigt bra i stället för en halvmesyr.

Anders Wall lyssnade intresserat och menade för sin del, att kommunen i det här fallet borde försöka värva några privata medfinansiärer, som tänkte lika djärvt. Problemet där, och det sa jag till honom, är att kommunens förutvarande erfarenhet av att försöka driva en kulturfond med privata medfinansiärer dess värre pekar på att man den vägen inte får in några pengar att tala om.

Melodikrysset nr 3 2009

Helt lätt tyckte jag inte dagens melodikryss var. Eller så var jag inte i min bästa form – jag fick lov att krysta fram vem som sjöng ”Girls In Their Summer Clothes”: jo, Bruce Springsteen naturligtvis.

Annat var i realiteten svårare för mig.

Jag har till exempel aldrig sett Madonna i ”Susan, var är du?” (”Desperately Seekin’ Susan”).

Äldre Disney-filmer har jag ofta sett flera gånger. Värre är det då med dem från senare år – några har jag gett i present till barnbarnen men aldrig själv sett. I någon av dem finns en svensk melodititel som uppenbart innehåller ordet ny – jag har säkerställt båda bokstäverna genom att lösa de båda ord som går in i det här – men jag vet alltså inte vilken melodititeln är och i vilken film den ingår.

Ett av dessa ord lyckades jag klara genom att googla. Sebastian Karlsson, han som här sjöng ”My Getaway”, hör inte till mina musikaliska bekanta.

Däremot klarade jag, med hjälp av den fortfarande lite barnsliga rösten, yet i ny: Hon som sjöng ”Thank You” var Amy Diamond.

Helt bortblåst ur mitt musikminne är däremot Blond och deras bidrag till Melodifestivalen 1997, ”Bara hon älskar mig”.

Därmed kan vi gå över till de ljudillustrationer som jag klarade med hjälp av pur egen kunskap.

Vi hörde Alf Robertson, som dog i julas, sjunga ”Ett minne till lunch”.

Borta sedan ännu längre tid tillbaka är Thore Skogman. I dag hörde vi hans ”Surströmmingspolka”, den som i Norrland går. Om Thore kan jag berätta att han av övertygelse turnerade tillsammans med Sten Andersson (s) i 1968 års val. Han till och med skrev en lätt politisk text, ”Härliga värld”, som finns utgiven på singelskiva med ”Internationalen” på baksidan!

Och apropå den politiska sfären: i förrgår var jag i Riksdagen och deltog i det inledande minnesprogrammet på temat ”Märkesåret 1809″, som högtidlighåller det år då Finland skildes från Sverige. Ett märkligt sammanträffande var det att i dag i Melodikrysset få höra den låt som inledde samlingsmusiken i Riksdagen i går, Povel Ramels ”Sorglösa Brunn” – i går hörde jag den med Blåsarsymfonikernas brasskvintett.

En annan kär gammal bekant i melodikryssammanhang är Lasse Dahlquist. I dag hörde vi hans ”Jolly Bob”.

Lasse Dahlquist förknippar vi ju bland annat med Västkusten. Den, fast förstås den amerikanska, besjunger Beach Boys i ”Surfing USA”. Och surfing försiggår – vilket här efterfrågades – i anslutning till en strand.

Ett helt annat resmål besjöng Ulf Peder Olrog i ”Resan till Chyterae” (som ibland också kallas ”Vi reser till Cythere”). Olrog är en sån där fin gammal vismakare, som borde spelas mycket mer än som sker.

Och då är det väl bara ett enda frågesvar kvar att redovisa. Filmparet Elizabeth Taylor och Richard Burton gjorde tillsammans bland annat filmatiseringen av Edward Albees pjäs ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” (1966).

För egen del är jag glad över att inte ha levt i ett så stormigt förhållande som de här båda. I kväll ska jag bjuda ut min hustru på middag; det är nämligen vår bröllopsdag. Vi ska gå på Hijazz i centralstationsbyggnaden här i Uppsala. Stället är också valt med anledning av att vår son, Matti Dahl, och hans band Mack spelar där i kväll, från 22.00 och framåt.