Melodikrysset nummer 40 2010

Dagens melodikryss var på det hela taget inte särskilt svårt, men eftersom jag sällan ser TV-serier, hade jag visst besvär med att komma på titeln till den brittiska TV-serie som utgjorde svaret på den allra sista frågan. Nå, till slut kom jag på det: den här serien, som utspelar sig under andra världskriget, gick 1983 i svensk TV och hette då ”Vi möts igen”. Det brittiska originalet från 1982 hette ”We’ll Meet Again”.

Jonas Gardell har jag läst och sett i TV men aldrig sett på scen, men nog var det han som i dag hördes sjunga en kärleksvisa. Honom vill jag gärna passa på att tacka för insatser åt rätt håll i valrörelsen – men det hjälpte ju inte.

En annan gammal radikal, som jag för egen del uppskattar ännu mer, är Hans Alfredson, som vi i dag fick höra i ”Hundbiten”, ur Svea Hund om jag inte minns fel. Den har jag både sett på scen och har som video.

Hans Alfredson återkom för övrigt i krysset, i en lite annan genre. Vi fick höra ”Barcarole” av Jacques Offenbach. Den förekommer, tror jag, i Alfredsons ”Falsk som vatten” från 1985.

En annan gammal radikal var Ture Nerman, socialdemokrat i yngre dar, sedan kommunist, till slut socialdemokrat igen. 1979 var jag med om att på arbetarrörelsens skivbolag a disc ge ut LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” – jag skrev mapptexten om Nerman. På den här skivan fanns bland annat ”Skeppar Sjöstrands farväl” med text av Ture Nerman och musik av Lille Bror Söderlundh, den som vi i dag hörde i en tidigare och för övrigt mycket fin insjungning av Harry Brandelius.

Men mitt musikintresse är brett – i förrgår kväll var jag på ytterligare en konsert med Uppsala kammarorkester. Just där förekom inget av just WA Mozart, men Mozart är utan konkurrens den klassiske kompositör vi har flest skivor av i våra skivhyllor.

Andra föredrar Amy Diamond, men hon finns över huvud taget inte i mina skivhyllor, kommer knappast att finnas där heller. Men i Melodikrysset får jag ju höra henne då och då, och jag mindes faktiskt hennes ”It’s My Life” från Melodifestivalen 2009.

Inte heller finns Pink, som här skulle översättas till Rosa, i mina skivhyllor. Jag tror inte att jag har hört ”Don’t Leave Me” förut, men i det här fallet hjälpte ledtrådarna och Google.

Den spanska räven, som i det här fallet skulle placeras i en lya, mötte jag tidigt: jag såg ”My Fair Lady” med Ulla Sallert och Jarl Kulle i samband med att jag deltog i SECOs elevriksdag 1959.

I dagens kryss hade den, utan någon begriplig logik, kopplats samman med Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”.

En klassiker, fast i en helt annan genre, är ”Idas sommarvisa”, skriven av två socialdemokrater, Astrid Lindgren och Georg Riedel – jag har tidigare skrivit utförligt om bådas förhållande till vårt gemensamma parti, så använd gärna bloggens sökfunktion. Fast här skulle vi ju hitta ett ord i textraden ”gör så att blommorna blommar”.

För blommorna, åtminstone i vår trädgård i Öregrund, är det annars just nu lite av sista dansen. Så egentligen passade det väl bättre att lyssna på ”Vår sista dans”, vanligen med Helen Sjöholm och Bao, i dag dock med Monica Bring.

Monica Bring har jag hört live (både som gatumusikant i Stockholm och på Första maj-möte i Uppsala). Däremot har jag aldrig hört den likaledes hörvärda Anna Ternheim, i dag i ”Make It On My Own”, från scen.

Den låt som nu återstår att redovisa, ”Tijuana Taxi”, har jag däremot hört tidigare i Melodikrysset, med samme Herb Alpbert.

Anders Eldeman har en viss kärlek för repriser.

* * *

På jakt efter svaret på någon fråga i dagens melodikryss? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 39 2010

Signaturer till TV-serier är inte riktigt min grej – oftast har jag inte ens sett serierna som signaturerna hör till. Det gäller till exempel ”Mot alla vindar”, men allt tyder på att det efterfrågade mittersta ordet i dagens efterlysta titel är ”alla”.

Europe brukar jag inte lyssna på, men nog var det de som gjorde ”Last Look at Eden”. Här skulle gruppnamnet/världsdelen skrivas på svenska, Europa.

Inte heller har jag tidigare hört ”Från och med nu”, men någonstans ur bakhuvudet dök namnet Oskar Linnros upp.

Resten var mera om inte mammas så åtminstone min gata. ABBAS ”Mamma Mia”, här representerad av ”Our Last Summer”, har jag visserligen inte sett som film men väl på Broadway.

Lasse Berghagen hör inte genomgående till mina personliga favoriter, men han har gjort en del minnesvärda låtar. Sålunda mindes jag, när dagens berghagenlåt spelades, frasen ”han tog av sig sin kavaj” – och kom så småningom i håg att titeln är ”En kväll i juni”.

Att det var Hootenanny Singers som sjöng dagens Taube kom jag omedelbart på. Men vad hette låten? Jo, det här var väl ”Brittisk ballad” med dess sorgsna suck: ”Fast du svek mig, Alice, älskar jag dig än”.

Ett tröstrecept erbjöd Jules Sylvain i ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Den ingick i en svensk maupassantfilmatisering med samma namn 1944.

Räkning, fast av ett mer handfast slag, lärde Eva Remaeus ut i ”Ett till tjugo”, som ingick i ”Fem myror…” i TV.

Som vanligt fick vi höra ett par melodifestivalare. 2007 – vilket gav svaret sju – sjöng Anna Book ”Samba Sambero”. Men mer framgångsrika var Herreys i sina gyllene skor 1984: De tog nämligen hem segern i Eurovision Song Contest med ”Diggi-Loo, Diggi-Ley”.

För egen del gillar jag egentligen mer en vismakare som den poetiske Alf Hambe. I dag fick vi höra hans ”Orgeln på vinden”, som skulle ge ordet orgel till krysset.

Men min personliga musiksmak omfattar mycket annat. George (musik) och Ira (text) Gershwins ”I Got Rythm” gillar jag sålunda också – även om Robert Palmers version av den kanske inte är den bästa jag har hört.

Och musikalisk genialitet har slutligen också den märklige MA Numminen, som vi i dag hörde i en mycket personlig tolkning av ”All of Me”.

Nu ska jag gå upp på vinden, inte till någon orgel utan för att ta ner resväskor. Det är dags att börja packa för höstflytten in till stan. Sommaren är obönhörligt slut, för länge sen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Från det andra USA

Det finns mycket i det amerikanska samhället vi europeer, i vart fall vi europeer på vänsterkanten, känner oss främmande inför. Men det finns också ett annat USA, med samhälleliga och politiska strömningar som, utan att vara identiska med våra, bärs upp av människor som har sitt hjärta till vänster.

Av denna amerikanska vänster har även vi på den här sidan om pölen mycket att lära. Själv har jag till exempel alltid imponerats av den amerikanska sångvänstern, den som lyckas skapa texter och musik på en nivå vi här på vår kant verkligen kan avundas den.

Ett exempel på detta andra musikaliska USA är folkmusikmagasinet Sing Out!, grundat 1950 av bland andra Pete Seeger – Pete Seeger sitter för övrigt fortfarande i tidskriftens Advisory Board. För egen del har jag varit prenumerant sedan tidigt 1960-tal, och jag betalar med entusiasm varje år prenumerationsavgiften för fyra cirka 150-sidiga nummer per år. Den årsavgift jag betalar för så kallat Basic Membership, vilket med varje nummer ger mig också en fullmatad CD-skiva, är 60 USD + 18 USD för frakten overseas. Gå in på tidskriftens hemsida, www.singout.org, för fler uppgifter om både innehåll och prenumeration.

Den medföljande CDn innehåller den här gången – Vol 53 No 4 Summer 2010 – 17 sånger, tagna från originalskivor med de medverkande artisterna. Som vanligt publiceras texterna med noter och ackord i det aktuella tidskriftsnumret.

Urvalet av musik är verkligen brett, men vi kan väl starta med den politiska linje jag ovan slog in på. Första spåret på CDn är med Steve Forbert, som i sin ”The Oil Song” till en catchy melodi sjunger om mängder av oljeolyckor inklusive den i Mexikanska golfen. Och som om detta inte vore nog: Vi får också höra en annan BP-relaterad låt med Beverly Woods, ”Deepwater Horizon Disaster”.

Politiskt hårdslående är också Anaïs Mitchells ”Why We Build the Wall” (featuring Greg Brown), en låt om gated communities. Om illegala mexikanska immigranter i Arizona handlar ”Estado de Verguenza” (”State of Shame”) med Eugene Rodriguez och Los Cenzontles. Och Nanci Griffith bidrar med en sång om äktenskap mellan en svart och en vit, ”The Loving Kind”.

Nanci Griffith är bara ett exempel på att sång- och musikmaterialet i Sing Out! också innehåller låtar av och med kända artister. I det här numret medverkar bland andra Buffy Sainte-Marie och (instrumentalt) Stefan Grossman. Och så är det roligt att hitta namnet Guthrie bland de medverkande: Sarah Lee Guthrie, dotter till Arlo och sondotter till Woody, medverkar med en låt från sin nya barn-CD, ”Don’t I Fit In My Daddy’s Shoes?”. Hon är en Guthrie, det hörs verkligen. Henne har jag faktiskt hört live för flera år sen, på en klubb i Greenwich Village.

Mycket annat vore också värt ett omnämnande, men jag nöjer mig med att nämna en av höjdarna, den engelska balladen ”The Devil’s Nine Questions”, Child Ballads # 1, här med skön sång och vackert komp av folkduon Atwater-Donnelly.

I övrigt innehåller det här numret av Sing Out! bland annat intervjuer med och artiklar om Nanci Griffith, Stefan Grossman och Sarah Lee Guthrie, och som alltid, när det gäller personrelaterade artiklar, finns där en guide till föremålens samlade skivutgivning.

Till stor glädje för mig har genom åren också Sing Out!s mycket breda recensionsavdelning varit: Genom den har jag upptäckt mängder av hörvärda skivor, både amerikanska och andra.

Poesi för barn och för barnsliga

Lyrikvännen nummer 4-5 2010 har som tema ”Poesi för små barn och stora”. Det är ett lättläst och inbjudande temanummer, och jag har snabbt läst det från pärm till pärm.

Själva ämnet har säkert bidragit till att det har varit ovanligt lätt att ta sig igenom artiklarna. Lättlästheten är samtidigt en påminnelse om Lyrikvännens och Lyrikklubbens ursprungliga ambitioner, att vara i bästa mening folkbildande och att vinna en ny och bredare publik för poesin.

Innehållsligt – och jag tänker då både på artiklarna och på de dikter som puliceras – är jag kanske inte riktigt lika entusiastisk för det här temanumret. Ganska mycket av det man vill ska avhandlas finns i och för sig med, men jag saknar för egen del fördjupningarna och nyupptäckterna. Och så saknar jag en röd tråd – innehållet är brokigt och mångskiftande, och man undrar ibland varför det ena eller det andra måste finnas med.

Kanske kunde numret ha blivit intressantare, om man hade fördjupat och gett mer utrymmer åt några av de riktigt stora svenska barnboksförfattarskap som helt eller åtminstone delvis vetter åt poesi, som Lennart Hellsings och Tove Janssons – eller Elsa Beskows, vars böcker här nämns men knappast får den plats de förtjänar.

Eller så kunde man ha koncentrerat sig på absurd och nonsenslekande vers, skriven eller samlad av sådana som Bengt af Klintberg, Britt G Hallqvist, Hans Alfredson och, åter igen, Lennart Hellsing.

Det intressanta med de flesta av de nämnda barnboksförfattarna (och många andra) är att de vänder sig till en åldersmässigt betydligt vidare grupp av läsare än de riktigt unga. Lennart Hellsing har skrivit mycket (och jag tänker då både på enskilda referenser i uttalade barnböcker och på de av hans böcker som, trots formen, vänder sig till en i huvudsak vuxen publik) som faktiskt är svårt att sammanfatta i förlagsrekommendationer av typen ”6-10 år”. Och hur mångbottnade är inte Tove Janssons böcker?

Själv lät jag en gång under min mycket korta bana som svensklärare på enhetsskolans högstadium en klass – icke utan framgång – analysera ett stycke fyrtiotalspoesi, hämtad ur Werner Aspenströms “Snölegend”, 1949:

Fåglar i 1700-talsstil

Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar,
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan…

vad många sorter
i den Högsta Fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.

Och så är Viggo åtta

I vår familj är det flera som fyller år i september. Den 13 september fyllde vår dotter Kerstin 41. Den 20nde blev hennes mamma 73. Och i lördags, den 25e, blev Kerstins och Bos son Viggo åtta.

Vi hade inga stora, gemensamma kalas för Kerstin och Birgitta, men när de yngsta i vår familj fyller år, försöker vi komma allihop. Och nästan alla var där: farfar Olle och farmor Kristina från Sollefteå, morfar och mormor, och så Kerstins syskon med respektive, Matti med Karin, Anna med Enver samt dessutom yngsta dottern Ella.

Kerstin är en fantastisk kalasmakare, och det bjöds både på kaffe och tårta och senare på middag.

Både Kerstin och Birgitta fick presenter i efterskott, men det här var förstås främst Viggos (och i någon mån lillasyster Klaras) födelsedagsfest. När man som Klara är fem, vill man ju också gärna få presenter, så vi har upphöjt Viggos åttaårsdag till hennes fem och ett halvt-årsdag.

Till Viggo hade jag köpt böcker – vad annars! – och ett par filmer, men jag hade också, helt utanför önskelistan, hittat ett par saker som jag tror kan roa en åttaåring: en trollerilåda med trollkarlshatt och allt och så ett dubbeltält: en indianwhigwam och en eskimåigloo med en gång emellan. Det här tältet var till Viggo, men jag tror nog att också lillasyrran är välkommen att leka där – de här båda syskonen tycker mycket om varann och leker ofta med varann.

Det senare gläder mig mycket. Också deras mamma har god kontakt med och en hjärtlig relation till sina syskon, och det har aldrig funnits något påtvingat över deras umgänge med sina föräldrar. I den här familjen finns det både sammanhållning, omtanke och gemensamma grundvärderingar, politiska och andra.

Vad jag än har lyckats eller misslyckats med i livet i övrigt – jag är till freds med att ha en sådan familj, vilket också inkluderar de partners våra barn har valt och de barn de har satt till världen.

Vid ett tillfälle under det här kalaset, som pågick i olika rum i familjen Kokk-Strömbergs hus på Kadettgatan, tittade jag in i Klaras rum, varifrån jag hörde välbekant musik. När jag tittade in, hade Klara (som går på barnbalett) dansföreställning för Mattis Karin, som satt på Klaras säng och tittade på och följde med i en bok, Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”. Samtidigt spelades den CD som följde med boken, och det var den här musiken Klara dansade efter. Musikarrangemangen till sångerna på skivan är rikt varierade och mycket dansanta, så jag förstår utmärkt väl, att Klara hade svårt att låta bli att dansa. Kolla för övrigt gärna min recension av bok och skiva ovan under Kulturspegeln, Barnkultur!

Och sen, när jag satte mig ner på sängen bredvid Karin för att titta på lilla Klara, avbröt hon för ett ögonblick dansen och vände sig till mig:

– Den här har jag fått av dig, morfar!

Gissa om morfarshjärtat smälte!

Melodikrysset nummer 38 2010

Trots att jag drack dry martini, rött vin, cognac och whisky i går kväll, hade jag inga problem med dagens melodikryss. Svaren på de flesta frågorna dök snabbt upp ur huvudet.

Och fattas bara: Lasse Kronér, här med sin egen ”Amalia”, såg vi så sent som i går kväll i Dobidoo.

I det programmet medverkade bland andra Kalle Moraeus, som ju tillsammans med Orsa spelmän gjorde en av de bättre låtarna, ”Underbart”, i årets melodifestival.

Låt mig här utanför svarsredovisningen parentetiskt skjuta in att hans tävlingspartner Sara Edwardsson, för övrigt från Uppsala, när hon 2001 sjöng på CDn ”Le Fox”, i bandet hade bland andra vår son, Matti Dahl.

Men tillbaka till krysset och etermedia. Vi såg förstås också ”Skavlan” i går kväll, mötte där bland andra deckarförfattarinnan Anne Holt, som jag har mött på Arbeiderpartiets kongressfest i Oslo på den tiden då hon var justitieminister och jag själv de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare, och en beundransvärt glad Mona Sahlin, som jag från min tid tillsammans med henne på den socialdemokratiska partiexpeditionen minns som Bruce Springsteen-fan. Allt detta som övergång till att vi i dag fick höra Springsteens ”Born In the USA”.

Ingvar Oldsberg brukar vi se i ”Här är ditt liv”. En tidigare allsångsledare på ”Allsång på Skansen”, Egon Kjerrman, fick epitetet ”sjunger hellre än bra”, men frågan är om inte Oldsberg, här i ”Bär ner mig till sjön” (”Bei mir bist du schein”), förtjänar det här omdömet flera gånger om.

Mats Rådberg ägnade sig åt allsång också han, men melodin kände vi igen som Alice Babs’ succélåt från 1953 om en hund, ”Valpen i fönstret”. Den börjar ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”. Mats Rådberg är förresten son till två av mina medarbetare på Aktuellt i politiken (s) på den tiden jag var chefredaktör. Pappa Sven var försäljningschef och mamma Karin jobbade på distributionen. Tidningen hade över 140.000 exemplar i prenumererad upplaga.

Sommaren är ju redan slut, men jag noterar att Anders Eldeman gärna hänger sig kvar i den.

I dag fick vi till exempel höra Birger Sjöbergs sommarsång från 1922, ”Den första gång jag såg dig”, som ingick i ”Fridas bok”.

Somrig är också Per Gessles och Gyllene Tiders hit från 1996, ”Gå och fiska”.

Hit blev också Charlotte Nilssons (Perrellis) melodifestivalsegrare från 1999 ”Tusen och en natt”, framgångsrik också i Eurovision Song Contest men nu under titeln ”Take Me To Your Heaven”.

Två musikaler ingick i dagens melodikryss.

Vi fick höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita” från 1975.

Och direkt på den fick vi höra en sång ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla” (1995).

Och så avslutar vi med två sånger om/för barn:

Jag har alltid tyckt om ”Det gåtfulla folket” med finstämd text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson.

Men jag är också en vän av Walt Disneys klassiska skapelser och gillar till exempel hans burleska skildring av de tre små grisarna, här dock efterfrågade i singularis: gris. Så visst känner jag igen ”Ingen rädder för vargen här” även när den sjungs på finska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Bilar, bilar, bilar

Jan Lööf har ibland anklagats för att i sina bilderböcker och serier skapa pojkvärldar utan flickor och kvinnor. Det här särdraget blir ganska tydligt i bilderboken ”Pelle och Farbror Ottos uppfinning” (En bok för alla, 2010, i original på BonnierCarlsen, 2006). Dock förekommer det i boken en familj på bilutflykt, där det också förekommer en mor och dotter.

Farbror Otto, det är Nikolaus Otto (1832-1891), han som konstruerade explosionsmotorn. Och bilar av alla sorter vimlar det av i den här boken, dessutom också några flygplan. Jan Lööf har ju ofta i sina böcker visat en fascination för motorer och mekaniska uppfinningar, och här får den som är insnöad på det verkligen sitt lystmäte. Också den lööfska finurligheten finns där: bokens Pelle försöker konstruera en bil som går på regnvatten.

Det senare är ett försök från Lööfs sida att också problematisera massbilismen: Vad ska vi göra, när bensinen tar slut? Och hur ska vi hantera de farliga avgaserna?

Lööf till och med problematiserar farbror Ottos uppfinning genom att visa upp en hög av havererade tanks och stridsflygplan mitt bland hus, som kriget har förvandlat till ruiner.

Fast den diskussionen får nog den läsande föräldern själv ta med barnet han eller hon läser för. För, som Jan Lööf (eller snarare bokens Pelle) konstaterar, så har ju ingen lyckats konstruera någon motor som går på vatten: ”Det tekniska – det får någon annan lösa”, säger Pelle avslutningsvis.

En afrikansk barnbok

Veronique Tadjo föddes i Paris men växte upp i sin pappas hemland Elfenbenskusten. Numera bor hon i Sydafrika.

Hennes barnbok ”Mamy Wata och monstret” (översättning Matilda Wallin, En bok för alla, 2010, tidigare på barnbokförlaget Trasten, 2008) hette i original (1993) ”Mamy Wata et le monstre” och är således skriven på franska, men både den här sagans innehåll och dess bildvärld är omisskännligt afrikansk: den som till exempel har sett afrikanska textilier kommer omedelbart att associera bilderna i den till Afrika. I några fall, som i fråga om närbilden av monstret, liknar illustrationerna rent av textila mönster. Den här boken är oerhört färgsprakande och vacker. Det man ibland kan fråga sig är dock om svenska barn utan handledning kan förstå att en bild till exempel föreställer båtar på floden och hyddor längs stranden.

Namn som Mamy Wata, vattnets drottning, må klinga främmande i svenska barns öron, men innehållsligt har den här berättelsen den klassiska folksagans karaktäristika. Det hemska monstret visar sig vara en yngling som har förvandlats av en elak och hämndlysten häxa. Och sen går det som det brukar gå i sagorna: När Mamy Wata får monstret att leka och gör honom glad igen, förvandlas han tillbaka till den sköne yngling han en gång var.

Fast den här återuppståndne mannen väljer att fortsätta leva sitt liv i floden, tillsammans med Mamy Wata…

Hösten som Måns och Mari upplever den

Som jag tidigare har skrivit, håller Kaj Beckmans fantastiska bilderbokserie om årstiderna på att återutges av En bok för alla. Så här i början av hösten 2010 kommer således en nyutgåva av ”Måns och Mari om hösten”, som ursprungligen kom ut på Folket i Bilds förlag 1973 men som efter en samlingsvolym med alla fyra årstidsböckerna 1999 inte har funnits tillgänglig i bokhandeln.

Höstboken startar med ett födelsedagskalas i trädgården i början av september och fortsätter med alla de söta och ätbara håvor trädgården ger så här års: krusbär, röda och svarta vinbär (men hallonen på bilden blev nog mogna lite tidigare), äpplen och päron; Måns och Mari och deras kompisar ses klättra i päronträdet, där de samtidigt fyller magarna, så att dessa nog blir alldeles fyrkantiga.

Måns börjar skolan och lär sig läsa, medan Mari fortfarande går på lekis. Men de får också lära sig andra nyttiga saker av Matti (som trots sitt namn är deras mamma): känna igen de vanligaste svamparna och lära sig vilka som är ätliga respektive giftiga. I det här avsnittet är Kaj Beckmans bilder exakta som i en svampbok. Det är också gott om lingon i skogen, och Matti kokar sylt i köket.

Vi får se färgglada bilder av grönsakshandeln på torget, och ännu färggladare är bilderna av alla höstlöv som faller. Även här får vi lära oss att skilja på löv från olika träd.

Höstens plantering av blomsterlök får ett avsnitt, dess stjärnhimmel ett annat. Och naturligtvis hoppar Kaj Beckman inte över höstförkylningarna heller – Måns och Mari har här präktigt röda näsor.

Hösten är ju en helgfattig årstid, men allhelgonadagen uppmärksammas här, inte som amerikanskt spektakel utan som gravhögtid. Här för Kaj Beckman ett varsamt resonemang om döden och vad den innebär. Det ges utrymme för föräldrar med olika typer av övertygelser att förklara för sina barn.

Sen slutar boken med att det blir senhöst och övergång till vinter: frosten kommer till den trädgård som är Måns’ och Maris och gör grenarna på träden vita.

Jag minns min egen skoltid, jag minns den som i går

Jo, jag såg den skolpolitiska debatten i TV i går.

Skolfrågorna är viktiga – uppfattas som viktiga också av väljarna – men jag förstår inte riktigt varför vi måste ha en extra partiledardebatt på just det här området. Jan Björklund (FP) skulle förstås ändå ha varit med på grund av sitt ämbete, men måste han därför möta andra partiledare och inte de övriga partiernas verkliga skolpolitiker?

Nå, Jan Björklund är ju som han är, och inte minst därför gick det ju ändå bra för de rödgröna.

Om den här debatten eller kanske snarare utfrågningen lämnade mig otillfredsställd, beror det nog mer på bristen på sammanhängande skolpolitiska visioner än på utfallet. Kanske var det här debattledarens/utfrågarens fel, men jag har en känsla av att också de två största röd-gröna partierna i alltför stor utsträckning delar alliansens syn på skolan, den där konkurrensen mellan skolor och elever är en motor. Med detta sagt måste jag tillägga att nästan varje nyansering av major Björklunds skolpolitik vore ett framsteg – ett regeringsskifte i röd-grön riktning vore med andra ord välkommet även för skolans vidkommande.

Själv gick jag i den gamla skolan, den som fanns före skolreformernas tid.

Den tid jag minns från småskolan/folkskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall – är ljuv. Visserligen minns jag ett slagsmål på skolgården, då en skolkamrat hade retat mig för min brytning (jag kom ju från en estnisk flyktingfamilj), men jag fick snabbt svenska kompisar och vann nog också viss respekt för att jag, utan att ens våldsamt mycket anstränga mig, var duktig i skolan. Jag var snart bäst i klassen, även i svenska, detta fastän ingen av mina föräldrar hade mer än folkskoleutbildning; pappa var i tur och ordning fiskare, skogsarbetare, flottare, fabriksarbetare och maskinreparatör på en av traktens stora industrier, medan min mamma var en mycket läsande (ett familjearv!) hemmafru.

Det fanns alltså ingen studietradition i familjen, men en av mina lärare, en socialdemokratisk folkskollärare av den gamla stammen, pratade med mina föräldrar. Budskapet var kort och koncist:

– Ni måste se till att den här pojken får fortsätta att gå i skolan.

Det var inte ett alldeles lätt beslut att ta för familjen. När jag var pojke hade vi det mycket knapert: Pappas lön var liten, och mamma räknade ofta ut på öret vad maten jag skulle handla åt henne i handelsboden skulle kosta. Realskolan fanns i Sundsvall 18 kilometer bort, och varje månad måste man alltså köpa busskort. Skollunch serverades inte i skolan i stan, utan varje dag försåg mig mamma med lunchpengar. På EPAs bar kostade skollunchen 1:15, 1:25 om man ville ha en halv fralla till maten. Det här låter inte som mycket i dag, men för oss, då, var det ändå ytterligare en daglig utgift. Skolböcker fick man köpa själv i början av höstterminen, nya kläder också i stället för dem man hade växt ur. Terminsavgift fanns det likaså på den tiden, men den slapp jag – mot att jag inför hela klassen visade upp deklarationsuppgift för pappa.

Realskolan var en ny och främmande värld. Det där ”glosorna”, som engelskalärarinnan talade om, vad var det? Det tog förresten flera veckor av första höstterminens början innan jag kom på att alla de där glosorna stod längst bak i läroboken och inte behövde memoreras under lektionen för att man skulle klara läxan. Jag har hört mycket om de disciplinproblem som förekommer på dagens högstadium, men jag minns stora delar av min realskoletid – både jag och mina klasskamrater var i galopperande puberteten – som mycket bus och en ständigt vrålhög ljudnivå i klassrummet. Jag blev ibland så less på det här så på de särskilt turbulenta tyskalektionerna smög jag mig längst ner i klassrummet och satt där på golvet och läste pojkböcker. I folkskolan hade jag närmast varit mattegeni – vid något tillfälle låg jag en hel årskurs före de andra – men här fick jag nu plötsligt problem med matten, hade ju heller ingen hemma att fråga om hjälp.

Kanske spelade det här sist nämnda en roll för att jag, när det blev dags för linjeval i gymnasiet, valde latinlinjen. Så småningom tog jag studentexamen med en rad A i betyget – en av mina lärare påstod, men jag har själv aldrig kollat, att jag fick årets bästa studentbetyg. Ändå var jag för egen del djupt skeptisk till betygshets och konkurrens. Andningshålen var sådant som litteraturundervisning och filosofi, och jag minns också vad roligt det var när vi under en hösttermin hade en kvinnlig lärare från England som engelskalärare: I stället för att bara traggla grammatik fick vi lära oss att använda engelskan som konversationsspråk. Vi fick till och med spela improviserad teater på engelska. Jag minns att jag då gjorde en bejublad insats: Jag skulle spela fadern i en familj där dotterns manlige beundrare för första gången kom på besök. Till allas häpnad – och jag svär att det inte var förberett; jag visste inte ens att vi skulle spela teater – plockade jag ur bänken fram ett lösskägg och satte på mig.

Men trots alltså goda betyg minns jag hur jag vid ett tillfälle när jag hade tagit studentexamen promenerade förbi min gamla skola och med stor lättnad utbrast:

– Aldrig mer!

Sammantaget minns jag min gymnasietid mer som en individuell bildningsgång. Skolan erbjöd kulturfernissa, skrev jag i en ledare i Elevrådets stencilerade tidning Semikolon. Själv hade jag ett andra hem på Sundsvalls stadsbibliotek på Köpmangatan. Där läste jag stockholmstidningarnas – de var många på den tiden – kultursidor och politik i de radikala bland dem. Och så lånade jag mängder av böcker, läste mer eller mindre systematiskt igenom hela författarskap: Eyvind Johnson, Folke Fridell och Jan Fridegård var några av de författare jag sträckläste. Och så läste jag de stora amerikanska berättarna. Vid ett tillfälle i gymnasiet, det måste ha varit med anledning av att han hade fått nobelpriset i litteratur, kammade jag igenom allt som fanns av Ernest Hemingway, och sen höll jag ett föredrag om hans författarskap på en svenskalektion – jag tog hela lektionstimmen i anspråk. Fick jag tid över medan jag väntade på bussen till Juniskär, slank jag, om jag hade några kronor, in på konsumcaféet Cafeteria och läste litterära tidskrifter. Fickpengar fick jag genom att sälja veckotidningen Folket i Bild och förlagets folkböcker. Arbetarförfattarna och även böckerna i FiBs lyrikklubb var del av mitt privata universitet långt innan jag kom till Uppsala och ett verkligt universitet.

Efter studentexamen och därefter lumpen på I 21 i Sollefteå lyckades jag förresten få ett lärarvikariat på högstadieskolorna i Kvissleby respektive Njurunda, som svensk- och kristendomslärare. (Jag var ateist då också, men hade fått mycket högt betyg även i kristendomskunskap.) Det handlade då om sammanhållen enhetsskola, alltså med mycket blandad elevsammansättning i varje klass: barn till arbetare och småbönder så väl som barn till företagare, lärare och så vidare.

En del av de lärare som arbetade på de här skolorna och som intressant nog kom mer eller mindre direkt från egen högre utbildning ville redan då börja segregera skolan i elever som var respektive inte var studiemotiverade. Mot dem stod några lärare som verkligen brann för enhetsskoleideologin.

Men min egen viktigaste iakttagelse från det här inhoppet som lärarvikarie var att flera av de lärare som lyckades bäst i de sammanhållna klasserna var vidareutbildade folkskollärare. De lyckades locka det bästa ur alla sina högstadieelever. Till pluspoängerna med en sammanhållen skola hörde också att elever från vitt skilda sociala miljöer lärde sig att umgås med varandra och lära sig av varandras erfarenheter, detta utan att redan från början duktiga elever hindrades i sin utveckling men med effekten att många av de andra, delvis faktiskt genom de duktiga elevernas närvaro, bringades att växa.

Så för min del har jag aldrig riktigt trott på att den allena saliggörande lösningen på skolans problem är segregering och konkurrens.