…och Pete Seeger 2010

Pete Seeger har 2010, vid 91 års ålder, gett ut en ny CD, ”Tomorrow’s Children” (Appleseed Recordings APR CD 1123). Banjospelet låter fortfarande bra, men rösten är förstås skraltig. Dock sjungs solopartierna delvis av andra, inte kända men faktiskt i flera fall goda sångare och förbluffande bra instrumentalister. Och framför allt finns han i täten för en stor kör av skolbarn, The Riverton Kids.

The river town är här Petes hemstad Beacon nära New York och floden the Hudson river. Pete har redan tidigare engagerat sig i miljöfrågor som berör Hudsonfloden och det landskap den flyter igenom, och när en lärare i en av stadens skolor bad honom komma till sin skola och där arbeta tillsammans med barnen, växte detta, under medverkan av ytterligare människor som var engagerade av gröna frågor och dessutom arbetade med musik till det projekt, som nu finns utgivet på skiva.

Att döma av texthäftet var det här ett samarbete som inte tilltalade alla på skolan eller alla berörda föräldrar, men säg vad som kan stoppa Pete och människor som är som han! Och utan tvekan har det här samarbetet, utöver att ha resulterat i en CD, också fått en stor grupp mycket unga skolelever att engagera sig i viktiga miljöfrågor, bland annat sådana som rör Hudsonflodens vatten. Om detta vittnar sångtitlar som ”Down By the Riser”, ”River”, ”The River That Flows Both Ways” och ”River Song”. Men miljöengagemanget är bredare än det som gäller vattenkvalité och liknande frågor. ”Solartopia” handlar förstås om solkraft och ”It Really Is’nt Garbage” om återvinning.

Seeger har också fått de här ungarna att engagera sig på ett bredare sätt än det som gäller just miljöfrågorna. ”I See Freedom” handlar om en negerslav som tidigt fann en fristad i just Beacon, och om en klassisk medborgarrätts- och ickevåldskämpe handlar ”Take It From Dr King”. Seeger leder även in ungarnas engagemang på ännu mer aktuella diskrimineringsfrågor: ”De Colores” ger stöd åt Cesar Chavez och Union Farm Workers. Och så lär han ytterligare en (mycket ung) generation sjunga ”We Shall Not Be Moved”. Den kraft han behöver som stöd hämtar han inte från några i amerikanarnas ögon fördärvliga vänsterskrifter utan från Bibelns Predikaren/Ecclesiastes (i sin magnifika sång ”Turn, Turn, Turn”).

I skivans final hyllar han sina unga sångare med sin och Walter Lowenfels’ ”Tomorrow’s Children”, och så avslutar han liksom han började med sin egen fina och hoppfulla ”Quite Early Morning”:

Quite Early Morning

Text och musik: Pete Seeger, 1969

Don’t you know it’s darkest before the dawn
And it’s this thought keeps me moving on
If we could heed these early warnings
The time is now quite early morning
If we could heed these early warnings
The time is now quite early morning

Some say that humankind won’t long endure
But what makes them so doggone sure?
I know that you who hear my singing
Could make those freedom bells go ringing
I know that you who hear my singing
Could make those freedom bells go ringing

And so keep on while we live
Until we have no, no more to give
And when these fingers can strum no longer
Hand the old banjo to young ones stronger
And when these fingers can strum no longer
Hand the old banjo to young ones stronger

So though it’s darkest before the dawn
These thoughts keep us moving on
Through all this world of joy and sorrow
We still can have singing tomorrows
Through all this world of joy and sorrow
We still can have singing tomorrows

Melodikrysset nummer 45 2010

Trots att jag är starkt förkyld, gick det bra att lösa dagens melodikryss. Kanske underlättades detta av av krysset innehöll musik vars upphovsmän jag har haft personlig eller åtminstone indirekt anknytning till.

Allan Edwall, svaret till den allra första frågan, är ett exempel. Jag satt i utgivningsrådet för arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc, som ursprungligen gav ut Allans skivor. Men också i övrigt är jag en stor beundrare av honom. Jag har till exempel upprepade gånger sett den Astrid Lindgren-baserade filmen ”Rasmus på luffen”, där Allan spelar luffaren och Erik Lindgren en barnhemsgrabb på rymmen. I den sjunger de tillsammans ”Luffarvisan”, om deras längtan att ”va fri som en fågel”.

Och naturligtvis är jag bekant, också personligen, med uppsalasonen Owe Thörnqvist – han är, liksom min hustru, så kallad hedersupplänning, så vi brukar bland annat träffas på landshövdingens middagar för sådana. Hans sånger har jag hört på sen han började framföra dem, så visst känner jag igen den galna ”Albin och Pia”.

Att jag genast skulle känna igen Mando Diao trodde ni kanske inte. Men även det har sin personliga om än mer indirekta anledning: Sonen, Matti Dahl, en riktigt skicklig gitarrist, har med sin grupp agerat förband åt Mando Diao på en turné. I dag hörde vi Mando Diao i ”Dance ’With Somebody”.

Annat har gamla radioter som jag gratis.

”Kärlek, nål och tråd” återupplivades visserligen av Kurt Olsson (Lasse Brandeby), men själv minns jag den från ångradion med Britt-Inger Dreilick.

Och Stefan Ljungqvist i all ära, men upphovsman till ”Morfar har berättat” är Lasse Dahlquist.

Vidare: vi som satt vid apparaterna under the radio days minns för evigt ”Adress Rosenhill” med Alice Babs 1951 – originalet, ”Mocking Bird Hill”, är från 1949.

Naturligtvis var jag med också när rockmusiken gjorde sitt segertåg genom världen. Elvis Presley, stor men ojämn, var en av fältherrarna, så visst känner jag igen hans ”Kiss Me Quick”, som här skulle ge oss en svensk synonym till kyss, här som substantiv: puss.

Från en senare amerikansk epok kommer Willie Nelsons ”On the Road Again”, som på svenska döptes till ”Jag ser mig om”.

Givetvis har jag lyssnat på Frank Sinatra och känner också igen ”Love And Marriage”. Som mina läsare vid det här laget vet, slukar jag dock inte precis TV-serier, men eftersom det efterlysta rollnamnet rimligen måste bli Al (Bundy), var det ju inte så svårt att googla sig till vad det var för TV-serie som jag i det här fallet hade missat: ”Married With Children”, på svenska ”Våra värsta år”.

Läsarna vet också att jag inte är så värst tänd på allt det som ryms inom country-genren i vid mening. Men Jill Johnson har kvalitéer som artist, så henne har jag lärt mig att känna igen, och någonstans har jag nog också läst att hon spelade in sin ”Here I Go” i Nashville.

Också Håkan Hellström har obestridliga kvalitéer som artist. Alltså är det inte så svårt att koppla ihop hans namn med ”Saknade te havs”.

Mozarts ”Schlafe, mein Prinzchen, schlaf ein”Johannes Brahms’ vaggvisa ”Nu i ro somna in” var väl inte så alldeles lätt att känna igen i den här larmande versionen, och man kan ju, liksom Anders Eldeman, undra lite över om barnet verkligen sover efter att den har spelats på det här sättet.

(Så här skriver Wikipedia om det här stycket – här finns alla de komponenter som förekommer i de olika kommentarerna:

Den så kallade ”Mozarts vaggsång” har nummer 350 i Köchels verkförteckning. Men den skrevs i själva verket av Bernhard Flies (1770-1803?) under namnet Wiegenlied. Franz Wilhelm Gotter skrev texten (”Schlafe mein Prinzchen…”) och använde musiken i skådespelet ”Esther” 1796.”)

Dagens glada överraskning har jag sparat till sist, ”Säg ingenting till mig”. Jag har sen gammalt sångeskans mor Maritza Horn på skiva, men dottern, Melissa Horn, hade jag hittills inte hört.

Det är en okunskap jag måste råda bot på. Melissa Horn sjunger nämligen riktigt bra.

Att vara en del av en mångförgrenad mänsklig gemenskap

Jag kom till Sverige hösten 1944, och jag har därför aldrig haft någon stor egen släkt här i landet. Mina föräldrar och en av mina två bröder är döda, så också kusin Kreete samt mina båda mostrar Linda och Aliide samt deras män plus Aliides dotter, min kusin Anne.

Men från mitten av 1960-talet förde kärleken in mig i en vittförgrenad släkt, familjen Dahl, desutom med stark inre sammanhållning. Det senare ska inte tolkas så att medlemmarna i den dahlska familjen skulle tycka lika. Nej, en del av dem är vänster, andra höger, en del är ateister, andra fromt kristna. Argumentationen mellan dem kan understundom bli mycket livlig – de här dahlmänniskorna är sällan tysta och försynta – men i familjen Dahl finns också alltid en stark respekt för oliktänkande. Kanske har det att göra med att de ofta är folkrörelsemänniskor, fostrade i folkrörelsernas demokratiska anda.

Den här släkten rymmer ett antal mycket färgstarka kvinnor. Den äldsta av dem, Birgittas faster Karin Dahl, fyller i morgon 90 år men firade detta redan i lördags, med ett kalas som visade sig dra så många deltagare, att festen måste flyttas till Eklundshof.

Den här pensionerade pedagogen och medarbetaren på Skolöverstyrelsen är, trots att hon numera är beroende av rullator, still going strong. Intellektuellt mycket vital, en läsande och reflekterande människa. Dessutom envisas hon med att fortsätta kämpa för saker hon är engagerad i, fred, palestiniernas rättigheter och annat sådant – hon deltar regelbundet i offentliga manifestationer.

Därför, men formellt naturligtvis mest för att hon är äldst i sin egen syskonskara, var det ganska naturligt, att hyllningstalet till Karin hölls av Birgitta. Birgitta tog i sitt tal upp Karins starka engagemang på olika områden men presenterade också hennes familjehistoria, inte minst den del som har rötterna hos ett fromt kyrkligt och nyktert arbetarpar i Västerås, ett föräldrapar som mot alla ekonomiska odds lyckades ge alla i sin stora barnaskara högre utbildning.

Senare under födelsedagsmiddagen hölls ytterligare ett hyllningstal till Karin, den här gången från en representant för den yngre generationen. Den som höll detta anförande var ytterligare en av den här släktens talangfulla vänstermänniskor, Kristina Lindquist.

Som jag redan har sagt finns det i den dahlska släkten också aktivt borgerliga, främst folkpartister och moderater. Men jag tror nog att också dessa – med den demokratins tolerans som är så levande i den här familjen – tyckte att det var alldeles rätt att Karin, med sitt långvariga vänsterengagemang, hyllades just av två själsfränder.

Vid det bord där jag och Birgitta satt fördes, kanske just för att vi delvis har olika erfarenheter och värderingar, många intressanta samtal. Närmast oss satt ett prästpar plus en av Birgittas kusiner som är specialist på det forna Jugoslavien, speciellt Serbien. På andra sidan bordet satt Kristina med sin sambo Björn. På väg till matkön tröstade jag honom, som är ny i de här sammanhangen, med att jag själv, som har varit med sen mitten av sextiotalet, fortfarande har svårt att placera alla dessa Dahlar…

Musikunderhållning blev det som vanligt också, till och med breakdance – den dahlska familjen rymmer, bland mycket annat, också professionella musiker. Mest jubel bland de yngsta – Karin hade tänkt även på de många närvarande barnen – väckte dock en av Karins yngre globalaktivistvänner, en kvinnlig buktalare som bland annat arbetade med en minikrokodil. I hennes show fick vidare vår son, Matti, agera kamelbakdel.

Av oss och Birgittas syskon fick Karin, tillsammans med oss själva, en trettondagskonsert på Musikens hus här i Uppsala.

Delar av vår närmaste familjekrets fortsatte efter festen på Eklundshof hem till oss, där Birgitta hade förberett 14-årsmiddag för Ella. Ellas mamma, vår Anna, var förstås också med tillsammans med sin nye man Enver, likaså Annas pappa Bengt med hustrun Inger. Vår Matti följde likaledes med till sitt gamla hem, så också Kerstin med Bo och barnen Viggo och Klara. Birgitta bjöd på härliga smörrebröd; även Anna hade förresten bidragit med några ingredienser.

Och så tog samtalen fart på nytt, gick också in på nya banor. Vi pratade om musik, skönlitteratur, politik, kufar och mycket annat.

Sen, när alla hade gått, hjälptes Birgitta och jag åt med att återställa ordningen och med att diska efter gästerna.

När det var klart, sjönk vi ner i TV-fåtöljerna och tittade på två ganska olika dansföreställningar i TV, allt medan vi smuttade på var sin välförtjänt cognac.

PS Ett stort tack till Matti för att du hjälpte oss att hänga upp de nytvättade och nystrukna gardinerna!

Melodikrysset nummer 44 2010

I dag har jag bråttom – jag ska strax i väg till 90-årskalas. Den som fyller år är Birgittas faster Karin, även hon med Dahl i efternamn.

Jag tar de frågor som vållade mig lite problem först.

Björn Skifs-låten är jag osäker på, men jag tror att den heter ”Vi bygger oss en båt”.

Och i vanlig ordning hade jag problem med TV-signaturen. Men eftersom svaret rimligen måste bli ”tre” och musiken lät som Lasse Holm, antar jag att det rörde sig om ”Tre kronor”, som jag aldrig har sett.

”When You Believe” med Mariah Carey och Whitney Houston förekom i ”Prinsen av Egypten”, som jag antar att den heter på svenska.

Resten hade jag inga större problem med.

”Gamle Svarten”, med Cacka Israelsson 1959, handlade rimligen om en svart häst, och en häst rider man på.

Bluegrass- och countrybandet Rednex minns jag faktiskt från Melodifestivalen 2006, där de framförde dagens ljudillustration, ”Mama Take Me Home”.

Ernst Rolf låg visserligen före min tid, men hans ”Se farfar dansar gammalvals” från 1932 spelades fortfarande ofta i radio när jag var ung. I gammalvals passar inte saxofoner så bra.

Louis Armstrong med ”Mack the Knife” (i Brechts och Weills original ”Mackie Messer”, på svenska ”Mackie Kniven”) minns jag väl från 1950-talet – den spelades bland annat ofta på den dansskolekurs jag då gick på.

Den avslutande gruppen, Orsa spelmän, hade jag inte heller några problem med.

Och är man inte musikaliskt avgränsad, klarar man både ”Cirkusprinsessan”, ”Nu går sista visan” av Carl Anton och ”Veva, veva positiv”.

Och sen är det väl bara ett svar kvar att redovisa, ”Hörru Rut”, som här i Sverige hördes med bland andra Sten & Stanley. I original hette den ”Freedom Come”.

Det skulle kunna finnas mycket mer att berätta, men jag hinner inte mer. Nu väntar taxin och 90-årskalaset.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Kajsa Kavat i skärgården

Inger Rydén använde jag som illustratör för dikter av Elsie Johansson på den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Illustationerna blev mycket kongeniala, och Elsie talade i åratal efteråt om hur förtjust hon var i Ingers illustrationer till de här dikterna.

Jag nämner det här för att miljöerna i Elsie Johanssons dikter var hämtade från en redan då svunnen tid och för att Inger Rydén hade fångat dem på pricken. Miljön i Inger Rydéns bilderbok ”Emmy och havet” (En bok för alla, 2010, ursprungligen publicerad av Natur och Kultur 1998) ligger nämligen också tillbaka i tiden – om det vittnar kläder, köksattiraljer, torvtaket, den ensamma kon och de fem hönsen och en del annat. Men inget av det här är överdrivet omodernt tecknat – dagens bilderboksläsande barn kommer inte att få några problem med orienteringen eller identifikationen.

Emmy och hennes tämligen nyanlände lillebror och deras mamma bor på Utskär i ytterskärgården. Ingen annan bor där – utom pappan i familjen förstås, men han är ute på fiske i en stor fiskebåt.

Emmy är familjens Kajsa Kavat: sopar golvet, skakar mattor, kokar potatis, steker strömming, mjölkar kon. Och när hon upptäcker att det bara finns ett par strömmingar kvar i tunnan, beslutar hon sig, fastän hon är så liten, att ro ut och meta. För säkerhets skull berättar hon inte det för mamma.

När hon ror ut är havet lugnt, men när hon har fått sin första abborre, mörknar molnen och havet krusas. Emmy ger sig inte, så när hon har fått upp tre stora abborrar, tar krafterna slut och hon somnar i ekan. När hon vaknar en stund senare, är himlen mörk och det blåser ännu mer. Och så det värsta av allt: hon vet inte längre var hon är.

Dock ser hon på avstånd en ö, och dit börjar hon ro med uppbådande av sina sista krafter.

Som den skärgårdsflicka hon är, tar hon sig inte bara fram till stranden utan lyckas också släpa båten upp på land.

Sen händer ett litet under. När hon klättrar upp på bergknallen ovanför stranden, skymtar hon plötsligt den egna lilla röda stugan med sitt gröna tak. Och så får mamma de tre abborrarna att laga till middag.

Vad hon egentligen har gjort och råkat ut för berättar hon inte för mamma.

”Emmy och havet” är en spännande berättelse i vackra färger – men med min barndom i skärgården och med en fiskande pappa blir jag också lite ängslig. Den här sortens båtfärder slutar inte alltid lyckligt, ens om man är uppvuxen med båtar och bryggor och skär omkring sig. Måtte inte något annat barn i Emmys ganska ringa ålder göra som hon gjorde!

Barndeckare – men vem var egentligen tjuven?

Eva Lindström, född 1952 samt prisbelönt barnboksillustratör och barnboksförfattare, har nu i 25 år berikat den svenska barnlitteraturen. Hennes ”Sonja, Boris och tjuven” (Alfabeta, 2007) har 2010 återutgivits av En bok för alla.

Boken är en fantasieggande men samtidigt lite gåtfull – man skulle nästan kunna säga medvetet vag – historia, vilket senare ytterligare understryks av illustrationernas bleka färger. Bokens huvudfigurer, Sonja och Boris, är utan tvekan människor – men hur kommer det sig att ägare till campingen, dit de kommer med sitt tält, inte bara kallas Björnen utan också uppenbarligen är en björn? Och vad är Schäfer, tecknad som en människoklädd hund, egentligen? För att ytterligare öka mystiken på den blekdisigt färglagda campingplatsen låter Eva Lindström läsarna skymta mer eller mindre dolda figurer bakom trädstammar och annat som kan dölja vem det är som smyger där.

Efter Sonjas och Boris’ ankomst till campingen börjar det hända mystiska saker. I olika omgångar försvinner tre kycklingsmörgåsar, ett parasoll, en radio, en luftmadrass, ett metspö och två kassaskåp. Vem är tjuven? Boris blir misstänkt och förs till polisen för förhör.

’Under tiden försvinner Schäfer, och under hans rivna tält hittar Sonja och polisen som hon tillkallar en halväten kycklingsmörgås, en kofot och en nyckel som möjligen hör till ett kassaskåp.

Boris släpps förstås, men i den här småbarnsdeckaren grips aldrig tjuven rent handgripligt.

Vem som var tjuven ska de unga bokläsarna/åhörarna själva sluta sig till.

Blek sol över ett höstligt Öregrund

Oktober går mot sitt slut. I natt blev det vintertid.

Ute skiner solen från en kyligt blå himmel. De gula löven i biggaråträdet utanför fönstret lyser, men jag vet ju att den här milda dagen bara är ett bedrägligt undantag.

Jag promenerar till Konsum för att köpa dagens tidningar, inget annat – eftersom vi inte kommer tillbaka till huset i Öregrund förrän i mellandagarna, gäller det att inte lämna något onödigt i kylskåpet. Vi kommer visserligen tillbaka till Öregrund redan på torsdag kväll men stannar då bara över kvällen; vi ska i rådhussalen berätta om de estniska flyktingar – bland dem jag – som kom hit i slutet av andra världskriget.

Jag har varit uppe på vinden och lagt ut råttgift. Vi har nu vid ett par tillfällen haft påhälsning av en mus i köksavfallsskåpet under diskbänken, så även där lägger jag råttgift. Vinden är full av bjälkar och svårforcerade gluggar, så det tar på mina usla krafter att göra det här. Jag passar också på att inför vintern sätta på ett litet stödelement i det slutna rum varmvattenberedaren är placerad i. Nere i huset drar vi förstås ner värmen till ett minimum, så pass att rören där inte fryser.

Birgitta, som är i bättre fysiskt skick än jag, sliter ute med att plocka in saker i förvaringsutrymmena. Några av de tyngre sakerna fick hon hjälp med i går av Roger, som också har lovat att med vår snöslunga göra gång från grinden upp till huset, om det skulle behövas inför vår ankomst i mellandagarna. Han hjälper också Birgitta med att täcka glastaket till växthuset med presenningar – förra året krossades det här taket av snön.

I morse var Bosse Andersson här med räkningen för restaureringen av Birgittas rabatt ner mot gatan och min släntrabatt. Det var ingen blodig räkning, men jag är glad över att vår ekonomi tillåter oss att ta hjälp med tunga saker, som våra åldrande kroppar inte längre orkar med.

Vi har varit här ända sen i torsdags för att göra de sista nödvändiga sakerna inför vinterpausen. Det vill säga, det mesta har gjorts av Birgitta. I går städade hon huset. I förrgår eldade hon, på den vanliga platsen utanför vår tallgrind, upp stora mängder kvistar, ja också några fällda träd. Det gäller att passa på när marken är våt och det inte blåser.

Birgitta fick snart sällskap och assistans av Filip, fyra, och Adrian, fem – Adrian hämtade till och med en egen såg för att kunna hjälpa till.

Adrian bor i ett hus ganska nära vårt, liksom vårt med tomtgräns mot Floraparken. Adrians mamma kom över till Birgittas brasa för att se till sonen och hans dagiskompis, och det visade sig då att hon är gift med en son till vår vän Inga-Lill, vars begravning vi var på för inte så längesen och som jag har skrivit om.

Smågrabbarna har varit tillbaka vid vår tallgrind, så jag tror att Birgitta har fått ett par nya små kompisar här i Öregrund. Någon ny spännande eldning blir det nog inte på ett tag, men vi har ju gunga och piltavla och en del annat, som är avsett för våra barnbarn, så vi kan nog tänka oss att ställa upp tallgrinden för besök också av små och vänligt sinnade andra besökare.

Melodikrysset nummer 43 2010

Anders Eldeman har en säregen känsla för timing. I dag spelade han ”Alla fåglar kommit re’n”. Några kommer väl till fågelborden utanför fönstren till huset här i Öregrund, men ”vårens glada gäster” lär vi nog få vänta länge på.

Annars gissar jag att rätt många melodikrysslösare kan ha haft problem med dagens kryss.

I och för sig började det enkelt, först med ”Snälla, snälla”, som Caroline af Ugglas kom tvåa med i Melodifestivalen 2009, sen med ”Comme d’habitude”, mer känd i Paul Ankas amerikanska version ”My Way”, insjungen av Frank Sinatra.

Men sen kom det en operafråga, och den var kanske inte lika lätt för flertalet. Själv har jag sett rätt många operaföreställningar, också Giacomo Puccinis ”La Bohème”, men det tog ändå en stund innan jag lyckades identifiera den. Själv har jag i yngre dar sjungit den då populära refrängen i Povel Ramels ”Köp inte en zebra”, men yngre krysslösare kan säkert ha haft problem med den frågan.

Dean Martin hör man ju inte heller så ofta numera, men det var honom som vi – trots att han är död – hörde sjunga duett med Joss Stone i ”I Can’t Believe”.

Björn J:son Lind klarade jag omedelbart, eftersom jag kände igen hans ”Brusa högre lilla å”, men sen berättade ju Eldeman i snabbgenomgången vad låten hette, så det här klarade väl de flesta genom att googla.

Själv fick jag googla för att komma på vad rockmusikalen hette: ”De tre musketörerna”, en titel folk i min ålder förknippar med Dumas. Fast när jag hade fått fram svaret, kom jag faktiskt i håg att jag har läst om den här föreställningen på pigga och mångsidiga Stockholms stadsteater. Men en av läsarna, Ida, säger att jag har fel i det här fallet: musiken var hämtad ur Queen-musikalen ”We Will Rock You”. Jag har inte sett någon av de här föreställningarna, så jag vet inte.

”De tre musketörerna”, för att återvända till den, läste min generation i pojkboksåldern. För ännu yngre åldrar gjorde Walt Disney sin ”Snövit och de sju dvärgarna”, där sången ”En dag är prinsen här” ingår.

Ringlekar var väl ursprungligen inte tänkta exklusivt för barn, men när jag varje midsommar beskådar stångresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund, dominerar barnen i ringen, och de flesta vuxna är föräldrar till de mindre barnen. Chansen att någon av de dansande heter Andersson och Pettersson och Lundström är nog rätt stor, men jag brukar, i motsats till jaget i vistexten, för egen del inte delta. Huruvida där finns någon ”jungfru skär” undandrar sig mitt bedömande.

Annars var väl dagens kryss en blandning av både gammalt och nytt. ”Korsväg” hörde till det nya, men Nordman känner man ju lätt igen. ”Adios Amigo” med Jim Reeves har väl däremot spelats förr i krysset?

Hur det är med Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You” minns jag inte, men nog borde den ha varit med tidigare.

Dags att ta adjöss för i dag, men nog vore det kul om några av er tusentals läsare berättade vad just ni tyckte var svårt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 42 2010

Jag befinner mig i ett höstligt Öregrund; i morse var det frost på gräsmattan. I går hann jag inte skriva någonting på bloggen – använde den ljusa delen av dagen för att sätta nyanlända rosor (Yorks vita ros, den märkliga blandformen York and Lancaster och så dockrosor, Rosa nitida) plus Triumph-tulpaner i min restaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Birgitta är ute nu för att sätta sina nylevererade rosor, bland annat nya exemplar av Lancasters röda ros, även känd som apoteksrosen.

Själv har jag i dag som vanligt lyssnat på och, tror jag, löst Melodikrysset, som innehöll både lätta och svåra frågor. Vi kan ta filmfrågorna som exempel. Av dem tyckte jag Ingmar Nordström-mixen av två filmmelodier var lättast, förmodligen för att jag har sett och till och med skrivit om filmerna i fråga – läs ovan under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur. Och så gillade jag dessutom både ”Trollkarlen från Oz” och ”Aldrig på en söndag”, som skulle få oss att tänka på Aten. ”Kärleksexpressen” från 1932 har jag aldrig sett, men visst har jag många gånger hört filmmelodin ”Någonting att äta, någonting att dricka” av Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström). ABBAs ”Dancing Queen” har jag visserligen inte sett i filmversionen men väl i teaterversionen av ”Mamma Mia”. Men sen spelades det en melodi ur en film jag aldrig har sett. Den militära miljön och några ledbokstäver leder mig dock till att gissa att den här filmmusiken var hämtad ur ”Top Gun”.

Annat kan det vara svårt att undgå att kunna. Visserligen avstod jag för egen del från att gå på det där bröllopet, där kronprinsessan Victoria visserligen blev fru men för den skull inte fick efternamnet Westling – till och med den nyblivne maken, Daniel, tappade ju efternamnet. Men hur skulle jag kunnat undgå att någonstans ändå få höra Björn Skifs’ och Agnes’ bröllopshyllning ”When You Tell the World You’re Mine”?

Sen fick vi höra ”en känd son” i ”I Like It”, och det måste ju ha varit Enrique Iglesias.

Jag har visserligen inte varit i alperna och hört joddling på riktigt, men vi som lyssnade på radio på fyrtio- och femtiotalen fick ofta höra sångartister joddla.

Inte för att jag anser Anna Bergendahls ”This Is My Life” vara en särskilt minnesvärd sång, men så senildement är jag inte att jag redan skulle ha glömt att den kom etta i årets melodifestival – i Eurovision Song Contest gick det ju sen inte riktigt lika bra.

Östen Warnerbring var naturligtvis en mycket bättre sångartist, även om ”Förlåt lilla vän” knappast hör till det bästa han har gjort.

Och också Loa Falkman tål alltid att höra på, till exempel i ”Delilah”.

Staffan Percy hör kanske inte till det här landets största sångartister, men hans insjungning av ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind måste ändå anses ha gett honom en plats i den svenska sångskattens Hall of Fame.

Och så avslutar vi väl med en psalm som för tankarna till varmare och ljusare tider: ”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid”.

Ack om det vore så!

Melodikrysset nummer 41 2010

I dag har jag lyssnat på och löst Melodikrysset med utsikt över en höstlig trädgård – jag tillbringar alltså helgen i Öregrund. För egen del kom jag ut hit, till ett utkylt hus, redan i torsdags, men jag hann få upp värmen och laga en värmande middag – en estnisk köttsoppa – till dess att jag fick sällskap av först Birgitta, sen sonen, Matti, och hans sambo Karin.

Karin gav mig förresten indirekt hjälp med att lösa den ena av de två frågor i dagens kryss som jag inte spontant kunde själv, den med operadivagruppen. Det vill säga, hon kunde inte dess namn men däremot namnet på låten den sjöng, ”Unbreak My Heart”. Sen var det ju bara att googla. I det här fallet var det alltså inte Tony Braxton som sjöng, utan Il Divo.

Som mina läsare vid det här laget vet, har jag också regelmässigt problem med låtar och artister som emanerar från Idol, som jag aldrig någonsin har sett. Så i det fall som förekom i dag googlade jag på en bit text jag snappade och fick upp Marie Picasso. Hennes låt hette ”Winning Streak”.

Resten var lätt för mig, inte bara för att jag i ett par fall har en gammal politisk relation till låtarna eller låtmakarna.

Jag har till exempel gett ut sångboken ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969), och i min andra sångbok, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) finns den sång som spelades i dag, ”Balladen om Joe Hill”. Den hörde vi i dag sjungas av skådespelaren Tor Isedal.

Om Cornelis Vreeswijk och min relation till honom har jag berättat tidigare – bland annat ställde han upp i juryn för en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag då var. I dag hörde vi hans ”Somliga går i trasiga skor”, faktiskt ett slags politisk text den också.

Den låten har latinamerikansk bakgrund, och därför passar det väl bra att redovisa titeln på den melodi av Kai Gullmar vi i dag hörde Hasse Tellemar spela, ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Kai Gullmar är en kär gammal bekant från radion i mina unga år – dock har jag aldrig hört henne live. Däremot har jag flera gånger hört Povel Ramel live. Fast just ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” spelade vi på vevgrammofon på verandan i Juniskär när jag var i pojkåren.

När jag var i pojkåren, tragglade vi inte bara psalmverser utan gick också på mötena på bönhuset i Juniskär, det senare nog inte av religiösa skäl utan mer för att bönemötena var ett av de få nöjena som som fanns där på landsbygden utanför Sundsvall. Det här har bidragit till att jag, trots att jag blev ateist i samband med konfirmationen, kan också stora delar av den religiösa sångskatten. Så visst kan jag sjunga med, när melodin i radion lockar fram orden ”Han har öppnat pärleporten”.

Viss religiös anknytning hade också originallåten till parodin ”Åsa Bodén”. Den hette nämligen YMCA (ungefär KFUM), när den blev hit med The Village People.

Men naturligtvis sjöng vi inte bara psalmer, när jag gick i småskolan, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Också ”Blinka lilla stjärna där” fanns på vår repertoar. Och den hänger ju fortfarande med, har jag förstått av barnbarnen.

”Vem ser ett barn?” – en melodi hämtad ur ”Chess” – sjöng Anders Ekborg. Att se barnen, och för den delen barnbarnen, tror jag för egen del är något vida viktigare än att överösa dem med presenter.

Ångrar åtminstone något i livet gör vi väl lite till mans, det må gälla barnen, barnbarnen eller andra. Men på det hela taget ångrar jag inte mitt liv – det har varit innehållsrikt och gett mig mycket. Så med Edith Piaf sjunger jag ”Non, je ne regrette rien”.

Och då återstår, vad jag kan se, bara ett frågesvar att redovisa. ”Riverdance” har jag inget djupare förhållande till – men jag har sett snuttar av den här scenshowen i TV.

Fast plötsligt upptäcker jag att jag ändå har glömt att redovisa svaret på en fråga: ”Moviestar” sjöngs in av Harpo 1975 och blev en jättehit inte bara här – den blev listetta i ett tiotal länder. Undras om det hade gått lika bra om artisten i stället hade kallat sig Jan Svensson.