Nej, jag kunde inte hålla mig från bokrean i år heller

När jag vid ett tillfälle berättade för bibliotekarien på biblioteket i Öregrund hur många böcker vi har i vårt privata bibliotek, konstaterade hon, att det i så fall var ungefär lika många band som de hade på hennes bibliotek.

Det finns egentligen inte plats för fler böcker, och jag har oerhört svårt för att göra mig av med böcker, men vi fortsätter att köpa böcker, via Böckernas klubb, i bokhandeln och så på bokrean varje år.

Jag är sedan årtionden trogen kund på Akademibokhandeln/Lundeq här i Uppsala och har där bland expediterna, som jag har lärt känna en smula, ett stabilt rykte om att köpa mycket böcker på bokrean. Några av dem hjälpte förr till med att packa kassar med böcker efter den beställningslista jag lämnade in i förväg, men sånt får de inte längre göra; det är order uppifrån. Men när jag – som i dag – dyker upp på min årliga rearunda, kommer några av de här damerna genast fram och frågar, om jag behöver hjälp med något.

Jag frågar då var några huvudkategorier reaböcker står, och så får jag – som en personlig ynnest – låna en av deras boktransportvagnar, på vilken jag sedan staplar de böcker jag vill ha.

I år finns faktiskt allting inne, fastän jag inte är där allra första readagen.

Jag ska inte rabbla upp allt vad jag köpte, men bland det jag sen rullar i väg till kassan finns ett par böcker av Marguerite Duras, en av Jean-Marie Gustave Le Clezio, en av Virginia Woolf, en av Imre Kertez och en av Margaret Atwood. En deckare också av en amerikansk favorit, Michael Connelly. Och så har jag köpt Klas Gustafsons Gösta Ekman-biografi och CajsaStina Åkerströms ”Du och jag, farsan”.

Något av det här ska jag ge till Birgitta i morgon, då hon kommer hem efter en dryg vecka på Akademiska sjukhuset, men några böcker är köpta med direkt tanke på henne: en memoarbok av Per Wästberg och ett par deckare av Alexander McCall Smith.

Dotterdottern Klara fyller sju snart, och när vi firar hennes och brorsan Viggos födelsedagar, brukar den som inte själv fyller år också få en eller annan present. Så nu väntar Jan Lööf, Elsa Beskow och Viveca Lärn i morfars presentunderskåp.

Men Astrid Lindgrens ”Alla mina barn” ska morfar ha kvar själv i en av våra många bokhyllor.

Gluggklara och Busviggo

Dottern, Kerstin, vet hur mycket hennes pappa suktar efter estniskt surbröd. Så när hon för några dar sen bakade några härligt mörka estniska limpor, skickade hon ett mejl till sin gamla estniska farsa och frågade om han ville ha ett estniskt bröd. Om!

I går tog hon med inte bara ett surbröd utan hämtade också Viggo och Klara efter skolan och kom över med dem till morfar och mormor – naturligtvis efter att först ha frågat, om mormors ömtåliga hälsa la några hinder i vägen.

Men nej, de var så välkomna allesamman, så snart var vi alla bänkade runt köksbordet för en eftermiddagsfika. Mormors hembakta kakor och även Coop Prima italienska mandelskorpor serverades, och till det drack barnen Coop Prima pressad juice utan några extra tillsatser, Viggo dock äppeljuice, medan Klara föredrog apelsinjuice.

Det var ett tag sen barnen var här hos oss nu, men de känner sig ändå mycket hemmastadda och hittar lätt saker att leka med.

De här båda syskonen leker oftast mycket bra ihop trots att det skiljer lite i ålder mellan dem, men mot slutet gick något lite över styr i en alltför våldsam lek, och Klara slog kinden mot hörnet på TV-bänken i rummet där de brukar bo när de sover över. Mycket gråt men en inte alltför allvarlig blessyr – och så kom ju mamma och tröstade.

Men dess förinnan hade Klara, mycket stolt, visat upp en mycket större skada: I skolan hade hon den här dagen tappat ytterligare en framtand, och nu hade det alltså blivit en rejäl glugg uppe under överläppen.

Till helgen ska barnens pappa, Bo, skjutsa upp dem för en veckas sportlov uppe hos farmor Kristina och farfar Olle i Sollefteå, som har blivit lite av deras vinterland. Det här att ha ett vinterland att åka till är viktigt – när våra egna barn, bland dem alltså Kerstin, var små, åkte de varje vinter upp till farmor och farfar i Juniskär utanför Sundsvall, där jag själv växte upp.

Mina bästa hälsningar till Sollefteå!

Melodikrysset nummer 4 2012

I går var jag i Stockholm och träffade bland annat min nye partiordförande Stefan Löfven, som jag gratulerade. Nu kommer det att vända uppåt för vårt parti!

Men i dag är jag på den vanliga banan igen. För att vitsa till det lite inledningsvis: ”Yes, We Have No Bananas” handlade om en annan typ av banan. Jag minns den både med Benny Goodman och med Spike Jones.

Och för att ta den andra delen av samma fruktfråga: ”Saft, saft, hallonsaft” sjöng Smurfarna. Om ni som jag är i morfarsåldern (för min del snart också i farfarsåldern), har ni kanske liksom jag gamla smurfalbum på en vind som lockar småfolk. Smurfarna är förresten i ropet igen – det har till exempel börjat komma ut en ny smurftidning, som jag har köpt åt mitt barnbarn Klara.

Uppskattad i de yngre åldrarna blev förresten också Linus Wahlgren, när han sjöng ”Jag är en astronaut”. Mig förvillar man inte genom att i stället sjunga ”Jag vill inte bo i stan”.

Det var för övrigt inte mycket i dagens kryss som kändes svårt för mig. ”Spartacus” med Kirk Douglas har jag i och för sig aldrig själv sett, men jag känner väl till Stanley Kubrick och har sett flera av hans filmer.

Filmen ”PS Sista sommaren” har jag heller inte sett, men jag minns mycket väl ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson från Svensktoppen, där den låg i 35 veckor 1987-1988. Den slog alltså igenom före filmlanseringen, som kom 1988.

Jag är ju själv i Gamle Svartens ålder, och eftersom jag har ett hästminne kommer jag också i håg en annan hästlåt, ”En sliten grimma”, där man bland annat kunde se hästen trava 1959 i Streaplers’ version.

”Boten Anna” med Basshunter – Erik Altberg – travade på den också i dag – vi har hört den tidigare i Melodikrysset. För övrigt tyckte jag det lät som om Anders Eldeman sa ”Båten Anna”, men någon båt var hon ju inte.

Nå, nå – ”Nu ska vi vara snälla”. Det var Karl Gerhard som skrev och framförde den, redan 1936.

Så här års visar Anders Eldeman allt tydligare tecken på att vi inte riktigt befinner oss i hans årstid – inte min heller för den delen.

Alltså lät han inte bara Tone Norum och Tommy Nilsson besjunga sista sommaren – se ovan.

Vi fick också höra Svante Thuresson och Lisa Nilsson besjunga ”Solen i maj”.

Och jag medger att jag gärna skulle vara på den blomstrande äng Evert Taube besjunger i ”Sjösala vals”, i dag nödtorftigt kamouflerad i en version med Katja Cardinal.

Men i dag var det de lättidentifierade melodiernas melodikryss. Ytterligare ett exempel är ABBAs ”Ring, ring”, här i instrumentalversion, där det ju inte är särskilt svårt att minnas frasen ”Men så svara då!”. Jag hörde den, fast då förstås på engelska, i ABBA-musikalen på Broadway.

The Beatles har jag allt av på skiva. Men i dag hade Eldeman ändå valt – och för det ska han ha ett erkännande – att låta oss få höra ”Lucy In the Sky With the Diamonds” på klassisk gitarr. Inte för att det blev bättre så, men åtminstone lite svårare.

Sen är det bara dagens inledande låt kvar att redovisa, den med Bob Marley. Jag delar varken hans tro eller förkärlek för vissa stimulantia, men en stor artist var han onekligen. Ett exempel är den låt som inledde dagens kryss, ”No Woman, No Cry”.

Min egen har jag nu fått hem från sjukhuset, och för min del känner jag glädje över det. Dock ska hon under den kommande veckan tillbka till hjärtkliniken för ytterligare åtgärder. Hoppas det hjälper mer definitivt den här gången.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 3 2012

Dagens melodikryss innehöll både sådant som var mycket lätt och knepigheter.

Mest problem hade jag med den tango som framfördes av Göteborgs dragspelsklubb. Jag kände så väl igen den, men vad hette den? Till slut fattades bara två bokstäver, en i vartdera av de två första orden i titeln. De båda orden borde vara ”Ingen som”, och så ringer ett tredje ord i mitt huvud: ”du”. Men jag kan inte verifiera det.

Och då kan vi väl också ta den andra fråga som var en smula svår för mig. Amerikanen Barry White, för övrigt nu död, har jag egentligen aldrig lyssnat på, men nog var det han som sjöng ”My Everything”.

Dansband är heller inte min bag – det vet mina trogna läsare redan; jag skulle aldrig komma på idén att höra på ett program som ”Dansbandskampen”. Men man kan väl googla. Fast inte fick Blender och deras version av ”Dag efter dag” mig att ändra uppfattning.

Andra kan ju ha haft problem med dagens visfråga. Att det var Carl Michael Bellman som skrev vaggvisan till lille Carl klarade nog många, men vem var det som sjöng? Jo, Lena Willemark. Henne har jag själv hört live i Musikens hus här i Uppsala, och jag har förstås en rad skivor med henne.

Krysset började annars jättelätt med ”Lassie” av Ainbusk Singers, där gruppnamnet skulle leda oss till växtriket, en. Jo, dem gillar jag. Jag har till och med skrivit en hyllningstext på ”Lassie” till en arbetskamrat som fyllde jämt. Jo, han hette Lasse.

Därmed är vi inne på svensk populärmusik.

Mitt melodikrysslösande motiverar mig att lyssna på alla melodifestivalerna och till och med alla deltävlingarna, och där blir det ju en del blandade karameller.

Jag var kanske inte våldsamt tänd på ”Unstoppable” med Ola 2010, men jag minns den fortfarande, vilket ändå är ett hyggligt betyg.

Men det är klart att jag, rent musikaliskt, tyckte att ”La Voix” med Malena Ernman året därpå var mycket bättre. Enda gåtan där är dess låga placering i Eurovision Song Contest.

1987 var det väl Lotta Engberg vann Melodifestivalen med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som av varumärkesskäl måste byta namn i Eurovision Song Contest och då i stället hamnade på engelsmännens toalett.

Till England förde oss The Beatles med sin ”Yellow Submarine”, vars färg vi skulle översätta till svenska: gul. Fast nog var det här en fråga som var i lättaste laget – jag har själv hela Beatles’ kollektion och vet hur mycket det finna att välja bland.

Inte heller dagens opera- och musikalfrågor var svåra.

Jacques Offenbachs ”Can-Can” har väl de flesta hört, även om de inte går på Operan, och hans namn lär väl också få dem att associera till franska.

Och många av oss som inte har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” på scen, har med all säkerhet sett filmversionen med Julie Andrews. I båda förekommer dagens ljudillustration, ”Do Re Mi”.

Och då var det väl bara ”Prästens lilla kråka” kvar att redovisa, han som körde ner i ett dike.

Där befinner sig dess värre också mitt parti, om vilket man förvisso kan säga att ”än slank det hit, och än slank det dit”.

Vi får väl se hur kursen blir, när det här sargade ekipaget har tagit sig upp ur diket.

Elsa Beskows sagoskatt: TRULL

Tredje delen av antologin ”Elsa Beskows sagoskatt” (Bonnier Carlsen, 2011, redaktörer Sara Hedenberg och Annika Lundeberg) har förstås beteckningen ”Tripp, trapp, TRULL”. Till uppläggningen är den snarlik sina två föregångare.

Av längre och mycket kända bildberättelser hittar man här den mycket kända ”Puttes äventyr i blåbärsskogen”, ursprungligen utgiven redan 1901. Det är berättelsen om lille Putte som vill överraska mamma på födelsedagen med en korg blåbär och en korg lingon, men som – när han inte hittar några bär – får hjälp av den lille men trollkunnige blåbärskungen och sen får assistans av såväl blåbärspojkarna som lingonflickorna. En underbar gammaldags saga!

”Pelles nya kläder” (från 1912) hör också till de klassiska beskowsagorna men är kanske lite för präktig: genom flit och uthållighet vinner man det man vill ha – men så enkelt är det väl inte alltid här i världen?

Berättelserna om Petter och Lotta är ju mycket kända, men dem kom jag för min del inte i kontakt med under mina sagoläsningsår, trots att ”Petter och Lotta på äventyr”, som återges i den här volymen, utkom redan 1929. I den här berättelsen kommer hunden, lilla Prick, bort, och barnen råkar ut för vådliga äventyr – bland annat tar en gumma deras kläder när de badar. Det gör de för övrigt nakna – som jag tidigare har noterat, var Elsa Beskow inte pryd.

Beskow knyter på en annan punkt an till den klassiska folksagetraditionen: I ”Var är mina fem grå ullgarnsnystan?”, ursprungligen publicerad i ”Kistan på herrgårdsvinden” (1926), finns en riktigt elak häxa, som man dock – vilket är vanligt i den här traditionen – kan lura.

Den ingick också i den läsebok – del II – som jag fick använda i småskolan. Däremot fick vi aldrig använda ”Vill du läsa?”, del III, som 1937 gjordes som bredvidläsningsbok till de båda första delarna – jag har inte ens vetat att denna tredje del fanns. Alltså känner jag heller inte till ett par texter ur den, som finns med i den nu aktuella urvalsvolymen. Jag talar om dels ”Midsommarstången”, dels ”Mitt trädgårdsland” – båda förekom dock ursprungligen i ”Barnen på Solbacka” (1898).

Men det finns i den här volymen ytterligare några sagor, som jag heller inte läste som barn men som jag har tagit del av senare.

Ett exempel är ”Solägget” från 1932, där Beskow skickligt blandar gammalt och nytt: i en fabelartad saga dimper det ner en modernitet, en apelsin, som först tolkas som ett ”solägg”.

”Sagan om den nyfikna abborren” från 1933 har vi tidigare i separat utgivning i vår bokhylla. Den här berättelsen, om en nyfiken liten fisk som blir uppmetad men sen med hjälp av lite trolldom återbördad till havet, läste jag aldrig själv när jag var i sagoåren, men jag har läst den för barnbarnen.

”Kantareller” fanns ursprungligen med i ”Blommornas bok – visor av Jeanna Oterdahl” (1905), men jag minns den från min smnåskoleläsebok.

Den här volymen rymmer ett antal visor med noter, som vi genom illustrationerna förknippar med Elsa Beskow, även om de är skrivna av andra. ”Majas visa” – vilken underbar bild! – med text och musik av Alice Tegnér, ”Lasse Liten” med musik av Tegnér men text av Zacharias Topelius, ”Bä bä vita lamm” (en traditonell text med musik av Alice Tegnér) och en del annat.

Den likaledes traditionella ”Vart ska du gå?” med musik av Alice Tegnér minns jag också i Beskows bildversion – vi sjöng den i småskolan – men jag kan numera inte höra den här visan om flickan som ska hämta dricka utan att Povel Ramels version tar över:

Får jag följa med? Får jag följa med?
Ja, om du betalar.

Elsa Beskows sagoskatt: TRAPP

Andra delen av ”Elsa Beskows sagoskatt” (Bonnier Carlsen, 2010, i urval av Sara Hedenberg och Annika Lundeberg) heter förstås ”Tripp TRAPP trull”.

Också den här volymen är en blandning av välkänt och mindre känt.

Till det mindre kända hör sagan ”Rutbacka och Randåkra”, en moralitet som jag minns ganska vagt från ”Bubbelemuck” (ursprungligen publicerad 1921).

Den suveräna bildberättelsen ”Hattstugan” minns jag från min barndoms läsebok ”Vill du läsa?”, men den kom till redan 1930. Också ”Olles skidfärd” läste jag i min småskoleläsebok, men den är ännu äldre, från 1907.

”Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin” (1918) stötte jag däremot aldrig på under de där första skolåren – men jag har den förstås numera i bokhyllan.

Från småskolans läsebok minns jag också Beskows pedagogiska läroverser ”Månaderna” och ”Dagarna i veckan”, och jag minns särskilt några av bilderna som illustrerade årets månader: stjärngossebilden, kälkåkningsbilden, julgranshämtningsbilden och inte minst oktoberbilden där de nedfallna löven lyser som guld. ”Årets saga”, som det här materialet ursprungligen ingick i, utkom redan 1927.

I flera fall har Elsa Beskows illustrationer blivit ett med sånger, vars text och/eller musik har skrivits av andra. Det gäller särskilt hennes många illustrationer till Alice Tegnérs sånger, som ”Mors lilla Olle” (1903), ”Borgmästar Munte” (1922), ”Sockerbagaren” (1903) och ”Videvisan” (1903, med text av Zacharias Topelius) – illustrationerna från 1903 ingick alla i samlingen ”Mors lilla Olle och andra visor”.

Även när det gäller det här urvalet kan jag förvisso gå med på att Elsa Beskows värld innehåller en del idyll, men inte bara. Här finns ”Häxan Avundsjuka” (ur ”Görans bok”, 1916) som exempel. Petter och Lotta råkar ut för en hundtjuv, och barnen i ”Hattstugan” bränner ner familjens bostad, en nog så reell fara att varna för, för övrigt inte bara på den tiden. Och sagan om Rutbacka och Randåkra ger exempel på vad blind auktoritetstro kan leda till.

Hon var heller inte pryd: Badande nakna barn förekommer så väl i junibilden i ”Årets saga” som i ”ABC-resan” från 1945.

Hennes enda svaga sida är en del utpräglat religiösa bilder. Hennes bild av Jesus i krubban till ”Jesusbarnets födelsedag” i ”Årets saga” är kitschig och hennes illustration till Viktor Rydbergs och Alice Tegnérs ”Gläns över sjö och strand” från 1937 långt under hennes klass. Kan det här vara fråga om en sidoeffekt av äktenskapet med Natanael Beskow?

Elsa Beskows sagoskatt: TRIPP

Bonnier Carlsen har gett ut delar av Elsa Beskows sagor och verser för barn, men även hennes illustrationer till visor skrivna av andra, som ”Elsa Beskows sagoskatt” i tre delar, ”Tripp, trapp, trull”. Första delen, som följaktligen kallas ”Tripp”, utkom 2009 (redaktörer Sara Hedenberg och Annika Lundberg).

Beskow levde 1873-1953 och fanns alltså fortfarande vid liv, när jag efter min ankomst till Sverige hösten 1944 så småningom började skolan. Visserligen hade jag då redan för länge sen lärt mig läsa, men Elsa Beskows och Herman Siegvalds underbara läsebok, ”Vill du läsa?”, I-II, kom att bli en av mina inkörsportar in i det svenska språket. En del av Beskows texter kom att bli något av det första jag läste på svenska, och vi sjöng förstås också många av de sånger, bland annat av Alice Tegnér, som Beskow illustrerade i den här läseboken. Men framför allt präglades min bildvärld för evigt av Beskows sätt att teckna lantliga miljöer, ibland också hämtade från småstäder och mindre tätorter, samt av barn, djur och natur. Också mer sagobetonade motiv, som bilderna ur ”Tomtebobarnen” (som första gången utkom redan 1919) eller ”Sagan om den lilla gumman” (som är ännu äldre, från 1897!), har för evigt etsats fast någonstans i hjärnans skrymslen. ”Blåsippor” (”Blåsippan ute i backarna står”) med text av Anna Maria Roos och musik av Alice Tegnér kan jag inte höra utan att framför mig se Elsa Beskows illustration (1916).

Visst var Elsa Beskow i sina bilder ibland en idylliker, men den nämnda ”Tomtebobarnen” rymmer också vedermödor, som Sveriges på Beskows tid mer lantliga befolkning konfronterades med, och sagan om den lilla gumman slutar med att katten sprangs till skogs och aldrig kom hem igen. (”Men kanske ändå att han kom hem till slut”, tröstar Beskow barnen i ett tillägg.) Från småskoletidens läsebok minns jag också ”Ogräsets sång” (ur ”Blomsterfesten i täppan”, 1914), faktiskt en hyllning till oönskade men uppkäftiga och glada uppstickare i rabatterna.

Elsa Beskow hade, långt före ”Vill du läsa?”, ett pedagogiskt drag, men ur min barndoms första läsebok minns jag förstås både alfabetsramsan om råttmor och hennes barn och bilderna ur ”Elsas alfabet”. Riktigt lika fantasifulla är inte hennes ”Siffergubbar”.

Den svenska småstadsverkligheten blev aldrig min – kanske är det därför Beskows böcker om Petter och Lotta gick mig förbi under de aktuella åren. Som en av de längre berättelserna i den här aktuella sagoskattsboken ingår ”Petters och Lottas jul” från 1947, och den är faktiskt ett intressant vittnesbörd om att det har funnits tider i Sverige, då barn som råkade ut för att föräldrar inte kunde ta hand om dem fortfarande kunde få förlita sig på hjälpande insatser av mer privat slag.

Och jag har faktiskt också hittat en illustrerad saga, som jag veterligen aldrig har kommit i kontakt med tidigare, ”Sessalätts äventyr” från 1934. Däremot måste jag rimligen ha läst – detta utan att komma i håg det nu – ”Minsta prinsessans äppelträd”, eftersom jag under min första skoltid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall läste Beskows sagosamling ”Bubbelemuck” (1944) – jag lånade den i skolbiblioteket. Men just den här sagan minns jag inte.

Men sinnet fylls, inte minst så här års, åter igen av nostalgi, när jag ser Elsa Beskows illustrationer till Alice Tegnérs ”Goder afton” och ”Tre pepparkaksgubbar”.

Melodikrysset nummer 52 2011

Årets sista melodikryss hörde väl inte till de allra svåraste, men en del små knepigheter fanns där väl ändå. Fast vad som är knepigt kan ju variera från person till person.

Äldre lyssnare kan till exempel ha haft svårigheter med en sångerska som Adele, vars ”Rolling In the Deep” vi fick höra i dag.

Medan yngre sådana kanske inte automatiskt kommer på att det var Edith Piaf – Édith, om vi ska vara noggranna, men det här är ju ett korsord – som sjöng ”Milord”. Det gjorde hon 1959; texten var av Georges Moustaki och musiken av Marguerite Monnot.

Här vill jag gärna göra en utvikning: Jag tycker att det är sorgligt att franskspråkig sång nästan inte alls verkar finnas i nutidens svenska populärmusikvärld. Tänk på alla franska och belgiska visor Lars Forssell översatte och som var jättepopulära på 1950-talet! För egen del har jag också fullt av franskspråkiga visor i min skivsamling – alla skivorna med Georges Brassens är bara ett exempel.

Man kan för den delen också fundera över vart många verkligt stora engelskspråkiga artister har tagit vägen – i vart fall hör man dem sällan spelas i radio. Själv har jag förstås skivor med Harry Belafonte, och naturligtvis känner jag omedelbart igen hans ”Island In the Sun” – den som skulle leda oss till det eftersökta ordet, i pluralis, öar – men han är ju faktiskt värd att spelas i radio också i dag.

Mina tankar leder han, inte minst en regnig vinter som denna, till återbesök på karibiska öar som Jamaica, S:t Martin och Saint-Barthélemy.

För här hemma ter sig Felix Körlings visa ”Nej, se det snöar” närmast som en besvärjelse.

Och eftersom jag under det här årsskiftet är kvar i stan, lär jag heller inte få någon anledning att sjunga ”Ekorrn satt i granen”.

Den skrevs av Alice Tegnér och publicerades i första delen av ”Sjung med oss, mamma”, 1892.

Ännu äldre, från 1500-talet, är den vackra engelska julsången ”We Wish You a Merry Christmas”, den som i dag skulle ge oss ordet önskar.

Och som för att, retroaktivt, ytterligare elda under julstämningen, fick vi i dag också höra Charlie Norman i julsvängen.

Men det hann bli nyårsafton, åtminstone brittisk sådan, i det här programmet också. Vi fick nämligen höra ”Old Lang Syne”, om än i en version med svenska The Spotnicks.

När jag var tonåring på 1950-talet, var det nästan ett måste att gå på annandagspremiär på bio. Sen dess har jag sett mycket film på bio, så visst känner jag igen SF-signaturen. Bland årets julklappar fanns också biobiljetter, så snart kommer jag och hustrun att välja ut någon lämplig film att se.

Hustrun – för min del alltid och evigt densamma – och jag har också sett ABBA-musikalen ”Mamma Mia” på Broadway. I den ingick förstås den ABBA-låt som inledde dagens kryss, ”Dancing Queen”. I det här fallet efterlyste Eldeman även drottningens manliga motsvarighet på engelska: king.

ABBA har ju också besjungit ”Money, Money, Money”, men de som i dag sjöng ”Money” var Pink Floyd, 2008 välförtjänt belönade med Polar-priset.

Då återstår tre frågor att redovisa, vars svar är tre utmärkta svenska sångerskor.

Jag hörde till dem som genast föll för Sara Varga, när hon i Melodifestivalen sjöng ”Spring för livet”. Framgångar senare på bland annat Svensktoppen har visat att jag inte var ensam om min uppskattning.

Jag gillar också Rebecca Törnqvist, och verkligen inte på grund av hennes bakgrund i min egen stad, Uppsala. Nej, hon är en begåvad sångerska, värd sitt Ulla Billquist-stipendium. I dag fick vi höra henne i ”Good Thing”.

Och så återstår en av mina långvariga favoriter att redovisa, Louise Hoffsten. Henne har jag allt av på skiva, har också läst hennes självbiografi. I dag fick vi visserligen inte höra henne i något riktigt typiskt för henne själv, men det var verkligen inget fel heller på det gamla Alice Babs-numret ”Jitterbug från Söder”. Fast uttalar ni ”jitterbug” på engelskt vis som Eldeman gjorde? Det gör i alla fall inte jag, och jag gissar att de allra flesta här i landet liksom jag uttalar det ”bugg” på svenskt vis.

Gott nytt år till er alla från en estländare i den svenska förskingringen. Eller snarare ett bättre nytt år, ett rödare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I tingen och minnena lever alla jular

Julaftonen blir lugn och fridfull när det bara är ett gammalt par som bestämmer takten. Inga barn längre som stojar och glammar – men jag erkänner gärna att jag ibland längtar tillbaka till den tiden då barnens glädje lyste upp vintermörkret.

Den här julen känner jag den största glädjen över att Birgitta fick komma hem från sjukhuset, åtminstone över helgerna. Hjärtkonverteringen lyckades inte den här gången heller, och man hittade nya komplikationer, så hon kommer att bli inlagd igen för ny behandling. Det här gör att vi, för första gången på mycket länge, inte kommer att åka ut till vårt älskade sommarhus i Öregrund över nyår och trettonhelg. Men Birgittas hälsa är viktigare.

I vårt hem råder julefrid.

Allt det där som är specifikt för julen är avlagringar av ett långt liv tillsammans. På bordet i vardagsrummet ligger en blå linneduk som jag fick av Birgitta när vårt förhållande var nytt och jag fortfarande bodde i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan. På den står bland annat en tomte med en stickad luva neddragen ner på näsan, ett arv också från den där våningen, som jag delade med min bor Matti. Matti är död, men hans tomte – en likadan – finns nu på samma bord hemma hos oss.

Och i en hög vas – evigt samma blåa keramikvas – står en bukett högskaftade vita syrener, sju till antalet; det står också 7! på det medföljande kortet – tolka det som ni vill. Vita syrener köper jag varje jul till Birgitta.

I dörren mellan vardagsrummet och köket står julgranen, en riktig gran, som vanligt köpt vid blomsterhandeln uppe vid torget. När barnen var små, klädde jag den alltid natten till julafton – den skulle stå där och lysa, när ungarna på julaftons morgon tassade in i vardagsrummet på bara fötter, och under den – på julgransmattan som Birgitta har broderat – hittade de då var sina morgonklappar.

Också granen är klädd med avlagringar ur vårt liv: Överst, under toppstjärnan av halm, finns alltid en grupp som ursprungligen kom till i mitt och brorsans viste där på Linnégatan/Kungsgatan: en präst, upphängd i en sytråd, ”hängda prästen” i familjetraditionen, omgiven av två änglar och två svarta katter och så ett antal klockor i olika färger. År efter år hänger jag också upp en rund, flat rosa karamell, som min vän Anders Thunberg en gång hade med sig hem från Italien, där han var korre åt Sveriges radio. Karamellen har ett litet hack – en jul kunde en då mycket liten Anna inte låta bli att knapra lite på den. Och de senaste jularna har jag, tack vare vår dotter Kerstin, kunnat pryda granen med något som fanns i vår julgran i barndomens Juniskär: istappar av glas.

Nu när vi bara är två hemma större delen av julen, äter vi våra måltider vid köksbordet, som täcks av en duk som Birgitta har broderat och där hon har ställt upp ett med åren allt längre luciatåg.

Jag kan berätta att min estniska julsylta i år blev en av de läckraste jag någonsin har lagat. Birgittas julskinka, inköpt i en gårdsbutik med ekologiska produkter, blev också jättegod. En av julens mathöjdpunkter är att göra ett par hårdbrödmackor med julskinka och Apotekets julsenap och äta dem med ett glas Verum fettsnål hälsofil, ett glas Coop Prima apelsinjuice med fruktkött och ett par koppar nybryggt svart kaffe.

Jo, vi ger varann julklappar också. Det blir mycket böcker, skivor och filmer.

Själv fick jag dessutom en varm och skön morgonrock – Pelle Vävare – att ersätta min nu ganska utslitna med ute på landet. Den ska jag ha bland annat när jag på morgnarna går till brevlådan nere vid grinden för att hämta dagens tidningar och när jag och Birgitta badar bastu och sen sitter under plommonträden med var sitt glas dry martini.

Min lite snarlika present till Birgitta var ett Marimekko-nattlinne, långt och med långa ärmar. Den här damen är lite frusen av sig även i vanliga fall, och det här har accentuerats av de krämpor hon just nu lider av.

Hon har redan sovit en natt i sitt nya nattlinne.

Men ännu roligare ska det bli att få träffa och ge presenter åt barnbarnen – alla våra tre barn med familjer kommer hit tredjedag jul för årets julkalas.

Och då kan jag väl passa på att berätta att det också är ytterligare ett barnbarn på väg. Välkommen hit hon med, än så länge i sin mammas allt rundare mage.

Den här gången blir jag farfar för första gången.

Melodikrysset nummer 51 2011

Det speciella julkrysset sändes ju för en vecka sen, men även veckans kryss – sänt på själva julafton – innehöll en del julmelodier.

Bäst av dem var ”With Bells On” med Dolly Parton.

Detta med Art Garfunkels ”Come All Ye Faithful” som stark konkurrent.

Sämst, utan konkurrens, var ”Bjällerklang” med Anders Lundin.

Sten Nilsson är ju en av de långvarigt framgångsrika i svensk populärmusik, men inte tycker jag att hans ”Jungfru Maria” är någon riktig höjdare.

Fast jag tycker inte heller att ”Det är advent” av Nathan Söderblom, ärkebiskop, fredspristagare med mera, och Gustaf Nordqvist är något storverk i den här genren.

I smörigaste laget för min smak är ”Julens tid är här” med Molly Sanden och Magnus Carlsson.

Roy Orbison kan väl ofta vara OK, men ”Pretty Paper” hör kanske inte till det bästa med honom. Ett mysterium: jag tycker mig minnas ett ”pretty Christmas” ur texten jag hörde, men i den text jag har kontrollgooglat fram hittar jag inget sådant.

Fast jul och jul – vädret präglas mer av regn än av snö, så det var väl inte helt fel att spela Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet” i dag.

Och så plaskigt som det är, skulle det inte förvåna mig, om vi snart fick se små grodorna plaska omkring på gräsmattan, ni vet de där krabaterna som ”är lustiga att se”.

Och på tal om visor för barn: därefter spelade Anders Eldeman ”Min hatt den har tre kanter”, som i tyskt original heter ”Mein Hut, der hat drei Ecken”.

Kanske ska man också vara mer barnslig än jag är i min ålder för att riktigt uppskatta ”Runaway” med Darin (Zanyar).

Då ligger Anna Ternheim, i dag med ”Making It On My Own”, närmare det jag för egen del lyssnar på.

Anders Eldemans egen favorit är tydligen den danska TV-serien ”Matador”. Om den har jag ingen berättigd uppfattning. Jag har nämligen aldrig sett den.

Alla er som i likhet med mig tycker att det kan vara kul att lösa Melodikrysset till och med på julafton vill jag som avslutning tillönska en hjärtans god jul.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.