Sommar i P1 med Jan Lööf

Jag är en stor beundrare av Jan Lööf som serieskapare. När jag blev chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde om den till socialdemokratiskt familjemagasin, innebar detta bland annat att jag införde tre teckande serier i tidningen. Ett av de för mig självklara valen var Jan Lööfs fantasifulla äventyrsserie ”Felix”. När han för Vi tecknade originalserien ”Ville” och där lät Olof Palme spela vad som faktiskt var en hjälteroll, missförstod den uppenbarligen serieovana familjen Palme nog Jan Lööfs avsikter och sa upp prenumerationen på Vi – men jag för min del ändrade inte uppfattning utan försvarade i min personliga spalt på ledarsidan i AiP Lööf och ”Ville”.

Lööf har för övrigt i en senare kommentar förklarat att han är socialdemokrat.

Det här ligger egentligen utanför ramen för Jan Lööfs Sommar-program i dag, men att han är politiskt engagerad kom fram även där, när han kritiserade både regeringen och den socialdemokratiska delen av oppositionen för Sveriges ibland alltför yviga vapenexport. Bra rutet, tycker jag,

Lite gåtfullt förblev hans förhållande till barn även efter det här programmet. Uppenbarligen har han och hans fru inte kunnat få barn, men medan han i början av programmet drog en rad fördelar med att inte ha barn, betygade han i slutet av samma program sina goda relationer till en rad namngivna barn både i Sverige och i Grekland där han sen åratal bor på en ö största delen av året. Och fattas bara: hans huvudsakliga försörjning kommer från egenhändigt skrivna och illustrerade barnböcker, många av dem mycket prisvärda.

Under programmets gång hann han för övrigt ge glimtar av sitt liv både i barndomens Trollhättan och på sin grekiska ö med dess halvvilda vakthundar.

Fast egentligen låg nog tonvikten i hans Sommar-program på musiken, och jag är inte förvånad: Jan Lööf är nämligen också jazzmusiker. Själv äger jag en LP med Sumpens Swingsters, där han spelar saxofon och flöjt. Många minns honom säkert också från den smått geniala barn-TV-serien ”Tårtan”, där han förekom tillsammans med flera andra som också var jazzmusiker. En del av hans personliga jazzvänner förekom också i bandade inslag i programmet.

Alltså fick vi höra mycket jazz i hans Sommar-program: Tony Bennett och Count Basies orkester, Richard Rogers’ ”Manhattan” med Jon Hendricks, George Russell, Bill Evans, John Coltrane och Art Farmer, mer Basie i Lester Young’s ”Lester Leaps In” och annat som hör hemma i det både fria och mycket melodiösa och rytmiska jazzfacket. Lite i samma anda var hans val av musik av Fritz Kreisler, zigenarmusik och Johannes Brahms’ ”Ungersk dans nummer 5” med virtuosen Sandor Lakatos.

Sommar i P1 med Thorsten Flinck

Dispositionen i Thorsten Flincks Sommar-program var kanske inte snörrät, men det var intressant att få lyssna på honom. Som den rutinerade skådespelare han är, lyckades han också dramatisera sin berättelse, till och med skratta utan att det lät onaturligt. Jag vet i och för sig inte tillräckligt mycket om honom för att kunna bedöma hur ärlig han var i alla stycken, men jag uppskattade att han tog upp både sitt tablettmissbruk, som tydligen hade sin rot i reumatiska besvär, och inte försökte dölja att han har ett problematiskt förhållande till sprit.

Som den gamle radikal och proggälskare jag är, uppskattade jag mycket stora delar av hans låtval: ”Svart-vit calypso” med Monica Zetterlund, ”Barn” med Ulf Dageby, ”La lega” med Röda bönor, Bob Dylans ”Isa Bell” med Ola Magnell, ”Missbruk” med Björn Afzelius, ”Barn av vår tid” med Nationalteratern, Wolf Biermanns ”Visa till Karin” med Lena Granhagen” och Ted Ströms ”Vintersaga” med Jerry Williams.

Men jag gillade också att han spelade musik ur Thorbjörn Egners ”Klas Klättermus” och att han ägnade ganska lång tid åt Thore Skogmans ”Jag längtar tillbaka till fornstora dar” och djärvdes bekänna sin kärlek till ”Sagan om lilla Sofi” med Hep Stars.

En särskild eloge vill jag ge Thorsten Flinck för att hans låtval hade ett begripligt samband med det han talade om, ibland personer han talade om, och att han ofta också sa något om den spelade musiken.

Melodikrysset nummer 27 2012

I går kväll tittade Birgitta och jag på TV-programmet om Marlene Dietrich. Vi har henne på en rad skivor, beundrar henne både som sångerska och som antinazist. Men vilket tragiskt, utdraget slut hennes liv fick.

I morse gick jag, som alla lördagsmorgnar, upp tidigt för att i lugn och ro hinna äta frukost innan Melodikrysset startade: ett glas Verum mager hälsofil, ett glas Coop Prima apelsinjuice, två koppar svart kokkaffe och så två smörgåsar: en skiva surt estniskt bröd, bakat av vår dotter Kerstin, med mager leverpastej och några skivor smörgåsgurka och så en hård smörgås med rysk salami på hårdaste sorten av Roslagsbröd.

Och sen var det dags att börja kryssa.

Jag tyckte dagens kryss var hyggligt lätt, även om det började med dansband, som inte precis är min musik. I dag fick vi höra Vikingarna i en låt med typiskt banal titel, ”Du är min sommar Marie”.

När jag skriver sånt här tror en del – åtminstone såna som inte känner mig – att jag är en sån där som föraktar populärmusik, men så är det inte. Nanne Grönwalls bidrag i Melodifestivalen 1998, ”Avundsjuk” – som vi i dag hörde i en instrumental version -tycker jag till exempel är utmärkt populämusik.

Och från Melodifestivalen 1963 minns jag gärna Beppe Wolgers’ och Bobbie Ericsons ”En gång i Stockholm”. I Melodifestivalen sjöngs den av Monica Zetterlund och Carli Tornehave, men i dag hörde vi den med Anne-Lie Rydé. Jag har för övrigt hört både Monica och Anne-Lie sjunga på socialdemokratiska valmöten.

Också Cornelis Vreeswijk har jag mött i partisammanhang – en gång satt han till och med i juryn i en valvisetävling, anordnad av Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör. Jag har, av musikaliska skäl, allt han har gjort på skiva, så visst känner jag igen hans ”Veronica”. Och jag vet att han också var poet, har till och med läst hans poesi.

Jag vet inte om det var den pågående politikerveckan på Gotland som fick Anders Eldeman att som ett av dagens kryssvar välja rauk. Som vägledning fick vi lyssna på ”Lassie” med utmärkta Ainbusk Singers.

Om Stefan Löfven ibland är tyst som en gotländsk rauk, ter sig de manliga borgerliga partiledarna som Alice Tegnérs tre pepparkaksgubbar, ni vet dom där med korinter till ögon men med hattarna på sne. Fast de här märkliga pepparkaksgubbarna utmärks av att de gärna äter upp varann.

Och Annie Lööfs aktuella opinionssiffror vittnar ju om att hon och hennes parti, för att citera Adele, är ”Rolling In the Deep”.

Men det går ju upp och ner i så väl livet som i politiken, så alla fyra får väl stämma in med Brita Borg och Rolf Bengtsson i ”Ja sånt är livet i affär”.

För mig som har levt större delen av mitt liv i politiken känns mycket av det jag ser av det som händer i Almedalen – ja, jag har varit där jag också, men det var länge sen – som operett: det är glad musik men figurerna på scenen är ganska stereotypa. Detta sagt apropå att vi i dag skulle klara av att identifiera Emmerich Kalman som skapare av ”Grevinnan Mariza”, ur vilken vi i dag hörde ”Komm mit nach Varasdin”.

Å, vad jag önskar, när jag ser på TV-sändningarna från Visby, att jag med Berlin kunde sjunga ”Take My Breath Away”. Låten var med i filmen ”Top Gun” – har den förresten inte varit med tidigare i krysset?

Ännu längre bort, till Nya Zeeland, tog oss frågan som illustrerades med Irwin Berlins ”Blue Skies”. Därifrån kommer nämligen Kiri Te Kanawa, som sjöng.

Jag är en gammal man, men jag vill gärna avsluta i optimistisk ton. På norska Arbeiderpartiets kongresser – som jag brukade besöka i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske coh baltiske sekreterare – sjöngs ofta den här sången, jag tror knappast primärt för att texten hade skrivits av en partimedlem:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Carl-Anton (Axelsson) – jo han har sjungit på socialdemokratiska möten han också, fast i Sverige – gjorde en fin svensk version av den här sången, ”Du ska få en dag i morgon”.

* * *

Har Google fört dig hit i jakten på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallet bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Tummelisa, vackert nyillustrerad men med några små missar

Dansken Hans Christian Andersen (1805-1875) är en av världens främsta sagoberättare. Hans sagor har om och om igen getts ut som samlingar och som separat utgivna illustrerade bilderböcker, och det är roligt att se att de har kommit att bli älskade av nya och åter nya generationer barn.

När Rabén & Sjögren nu (2012, översättning Kerstin Lennerthson) ger ut en av de mer kända H C Andersen-sagorna, ”Tummelisa”, på nytt, är det i form av en bilderbok, illustrerad av fransyskan Charlotte Gastaut, som i original uppges heta ”Poucette”. Men H C Andersen var ju inte fransman utan dansk, och den här sagan hette i original (1835) ”Tommelise”.

R & S har i och för sig utgått från ett franskt original, på grund av de utsökta illustrationerna utomordentligt värt att ge ut också i Sverige, men sagan har därmed också förändrats på några viktiga punkter: texten har förkortats och skrivits om, och både en förhistoria och en slutanmärkning har strukits.

I och för sig finns det i den här boken också en liten illustrationsmiss: den prins Tummelisa med svalans hjälp får träffa sätter inte, som det står i den intilliggande texten, sin egen krona på Tummelisas huvud utan förser henne på bilden med en annan krona. Men Charlotte Gastauts illustrationer är vidunderligt vackra och fantasieggande, i vissa avseenden så speciella att man är beredd att överse med de missar jag har påtalat.

Melodikrysset nummer 26 2012

Lagom till Melodikrysset havererade datorn. Ja, inte helt, men tangentbordet vägrade fungera. Det har hänt förut, så jag prövade alla knep jag tidigare har använt, men tji. Fast nu då krysset är över, funkar det plötsligt igen.

När man är van att använda datorn för viss hjälp plus bekräftelser är sådant här fruktansvärt störande. Jag nöjde mig därför med att noggrant skriva upp alla frågor, och sen har jag löst krysset i rasande takt.

Fast alldeles lätt var det inte, inte bara för att jag ju inte hade fyllt i svar som i sin tur gav ledbokstäver. Så först när jag hade fått varannan bokstav lyckades jag lösa dagens Povel Ramel-fråga: det Povel hördes göra var att imitera.

Några av frågorna var genuint svåra för mig, eftersom jag inte hade hört ljudillustrationen tidigare.

”Best Friends” ur filmen ”Madagaskar” var till exempel obekant för mig, eftersom jag aldrig har sett den här filmen.

”Rise Up” med Eric Gadd har jag veterligen heller aldrig hört förut.

”Törnrosa” känner jag förstås igen, men det tog ett tag att komma på att den här sjöngs av Rolf Lassgård.

Och jag har inget som helst minne av TV-serien ”7-9″ med Kattis Ahlström och Claes Åkeson.

Annat från TV är mig välbekant, även om jag önskar att jag hade lyckats förtränga melodifestivalbidraget ”Don’t Let me Down” med Lotta Engberg och Christer Sjögren.

Jag är ju inte någon dansbandsvän, men Svensktoppen har ju satt sina spår, så visst kände jg igen ”Börja om från början”, här i en brassversion.

Förknippade med TVs barnkulturprogram var också två frågor i dagens kryss.

Självklart minns jag ”Vilse i pannkakan” med Staffan Westerberg.

Och Bachs ”Air” förknippar många här i landet, även jag, med ”Beppes godnattstund”.

Från min egen skoltid minns jag ”Uti vår hage”. Den blev inte sämre av att vi i dag fick höra den med OD, Orpei Drängar. Som jag tidigare har berättat, går vi ofta på ODs konserter och middagar – Birgitta är nämligen så kallad moster i OD.

Dan Anderssons dikter, många av dem tonsatta, dock bara få av honom själv, känner jag till ganska väl. I dag fick vi höra ”Sissi”.

Också Jerry Williams – för att byta genre – hör till de artister jag gärna lyssnar på. I dag fick vi höra ”I Can’t Sleep Without You”.

Och så avslutar vi – passande nog – dagens redovisning med ”Sommaren du fick” av Benny Andersson och med BAO och Helen Sjöholm. Kan det inte vara nog med regn nu?

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Nelodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I trädgården, inne i huset och på badstranden

Kerstin, på sommarbesök i sitt barndomsland, Öregrund, har tagit ännu fler foton värda att länka till från min bildlösa blogg.

På den första räckan bilder, här, tar hon oss med på en vandring runt i vår trädgård. Där kan man se både den blommande höga Mandarinrosen (Rosa moyesii) vi har på båda sidor om grinden och den snart utblommade vita bondrosen (Rosa alba maxima). Bakom huset har Kerstin fotograferat en blommande Marguerite Hilling. Pion efter pion slår nu ut, bland annat längs gången upp mot huset. Viggo på gången och Klara vid trädgårdsbordet, smultron och tusensköna är annat man ser på de här bilderna.

Nästa bildsvit är tagen inne i huset. Här kan du se bland annat vårt TV-rum, där Kerstin och Klara har sovit: Birgittas välkomstbukett på bordet, Klara läsande serietidning på sängen, ett gammaldags täcke som Kerstin är förtjust i på sängen, väggbonaden ovanför den. Ni får också se trappan upp till vinden, som barnen tycker är så spännande, och så kvällsmys runt köksbordet: Viggo löser mordgåta, Klara i sagoberättartagen och Birgitta lägger patiens.

Och så får ni – här – se bilder från Kerstins och barnens badpromenader, dels till klipporna, dels till Tallparken. Jo, det blev faktiskt bad i går, i 13-14-gradigt vatten.

Kerstin, Viggo och Klara åter i Öregrund

Kerstin, Viggo och Klara åkte hem till Uppsala över själva midsommarhelgen, men nu är de här hos oss i Öregrund igen. Nästa vecka ska barnen tillsammans med sin pappa Bo åka upp till Sollefteå för att hälsa på farfar och farmor.

I går var vädret här i Öregrund ganska vacklande, men när solen tittade fram under eftermiddagen, packade Kerstin och barnen badkläder för att om möjligt få sig ett dopp. Fast det var nog bara mamma Kerstin som doppade sig.

Kerstin, som efter alla barndomens somrar kan Öregrund, hade gått ner till klipporna, dit vi ofta gick innan vi fastnade för Tallparken. Det är en klippstrand med flata hällar att ligga och sola på, och ytterst ut finns det något som vid högvatten bildar en liten klippö men som vid lågvatten förbinds med land av en då uppstickande naturlig stenbrygga. En gång när Kerstins storasyster Anna fortfarande var ganska liten och hade besök av sin ännu något yngre kusin Anna-Karin, slog vattenståndet ganska hastigt om, så Anna-Karin vågade inte vada i land och blev skeppsbruten på den där klippan. Men Anna sprang hem till sin mamma, som – själv för övrigt höggravid – fick störta ner till klipporna och rädda Anna-Karin.

Bilder från Kerstins och hennes barns besök på den här klippstranden hittar du på Kerstins blogg, här.

I samma bildserie ser du också den bukett Birgitta hade plockat in till TV-rummet, där Kerstin sover under vistelsen här: pioner, akleja och jättedaggkåpa. Viggo, nu en stor pojke, ses läsa tidning på min säng i vårt sovrum. Och Klara spelar spel vid köksbordet, sittande i kökssoffan.

I går kväll såg förresten Viggo och Klara ”Allsång på Skansen” tillsammans med morfar och mormor. Men sen, när det blev dags för ”Morden i Midsomer” som morfar och mormor annars gärna ser, stängde vi av TVn och gick i stället ut i köket, spelade bland annat två partier ”Finns i sjön”. Klara vann, så klart!

I dag har Klara varit med morfar i Konsum och handlat; det är morfars tur att laga mat i dag. I Konsum träffade vi ett äldre par från Öregrund, som berättade att de regelbundet läser min och också Kerstins blogg och bland annat hade sett bilderna från Kerstins och barnens förra öregrundsbesök. Jag blev på stående fot utlovad en ny musmatta med öregrundsmotiv till datorn, och det stod inte på länge förrän den utlovade presenten fanns i brevlådan. Nu finns den redan i bruk bredvid tangentbordet – och jag ser på den en fin bild av hamnen i Öregrund fast i vinterskrud.

Tack!

Melodikrysset nummer 25 2012

Dagens melodikryss inleddes mycket passande med ”Calle Schewens vals” av Evert Taube, i dag dock i en version med sonen Sven Bertil Taube. Jag skrev faktiskt om den här texten, och återgav den, bara för ett par dar sen – bläddra ner ett par snäpp, får du se; där finns också lite om bakgrunden till visan. Jag håller för övrigt på med att ta mig igenom hela Taubes repertoar, både vid skivspelaren och här på bloggen.

Lätt för mig var också dagens Dan Andersson, ”Helgdagskväll i timmerkojan”, som här skulle ge ordet timmerkoja. Dan Andersson var förr mycket sjungen inom arbetarrörelsen, så när jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), var det närmast självklart att ta med något av Dan Andersson. Det blev just ”Helgdagskväll i timmerkojan”.

Svend Asmussen förekom två gånger i dagens kryss, första gången med sin signaturmelodi, ”June Night”.

Vid det andra tillfället framträdde han tillsammans med Eric Ericson och hans kammarkör. Eric Ericson har jag upprepade gånger träffat i samband med ODs middagar på Uppsala slott, och till de båda bakom dagens ljudillustration, Astrid Lindgren och Georg Riedel, har jag ett långt förhållande. Astrid Lindgren var – trots Pomperipossa-debatten – socialdemokrat, så också Georg Riedel som turnerade för mitt parti. Fast intressantare i just det här sammanhanget är att de tillsammans har skapat några av de verkliga pärlorna i den svenska barnviseskatten. ”Katthultsmarsch”, den som i dag skulle ge oss ordet Katthult, hör väl inte till de allra mest kända samarbetena, men väl värd att höra är också den! Jag hoppas förresten att ni, liksom jag, i går kväll såg TV-programmet från Astrids gamla sommarviste Furusund med bland andra Georg Riedel, Malena Ernman, Tina Ahlin och Anna Sahlin, Anna i filmen om bullerbybarnen. Det här var verkligen intelligent och musikaliskt välljudande underhållning!

Ytterligare en av dagens frågor hade anknytning till Astrid Lindgren, ”Kattvisan” med musik av Lille Bror Söderlundh. Den förekom i den här versionen i den första av de två filmatiseringarna, ”Luffaren och Rasmus”, där Åke Grönberg spelade luffaren och Eskil Dalenius Rasmus.

Ännu en fråga hade anknytning till barnkulturvärlden: Vi fick höra ”Det var så roligt, jag måste skratta”, där det förekommer en trekantig gubbe. Den sjöng jag själv i småskolan. Det är den vidunderlige Lennart Hellsing som har skrivit texten, och Knut Brodin har tonsatt. Om Hellsing har jag alldeles nyligen skrivit i en text om sextiotalets barnböcker.

Dagens melodikryss var roligt eftersom det innehöll så få upprepningar. Charles Aznavours ”She” har visserligen varit med förr, men så vitt jag minns inte i Umberto Marcatos italienska version ”Lei”.

Kraftwerk, i dag med ”The Model”, har vi inte hört på länge.

Och Nancy Sinatra och Lee Hazelwood har förvisso varit med i krysset, men väl inte med ”Summerwine”?

Jag har pesonligen inte sett den prisbelönta filmen ”Brokeback Mountain”, varifrån ledmotivet ”I Will Never Let You Go” hade hämtats, men jag minns den från en filmkrönika i TV. I den rider man på hästar, men det var nog inte det som var det intressanta med den: för många, särskilt i USA, var dess gay-cowboy-tema utmanande.

Sen var det bara ett par röster kvar.

Kaj Kindwalls har vi hört i otaliga popprogram i radio.

Och Ingvar Oldsberg, känd från TV men inte för sin sångförmåga, hördes misshandla – massakrera – ”I Can’t Stop Loving You”.

Glad midsommar, kära läsare och medkryssare!

Med Kerstins hjälp kan du få se sommar-Öregrund när det är som vackrast

När midsommaraftonen går in med sol från klar himmel är vår trädgård och det Öregrund den ligger i så vackra att det gör ont i hjärtat.

Medan jag hämtar morgontidningrna i brevlådan, tänker jag, att det här skulle jag gärna vilja visa mina många läsare, också i bild. Och när jag sedan, strax därefter, öppnar datorn och som vanligt först tittar in på dotterns, Kerstins, blogg, finns de där, alla bilderna jag behöver. Kerstin har plåtat alltsammans: mitt 75-årsfirande, barnbarnen, trädgården i sin blommande försommarprakt, den idyllisk lilla staden vid havet, badklipporna i tallparksområdet.

Så med Kerstins hjälp inbjuder jag er att gästa mig och mitt Öregrund i midsommartid.

Den första bildsviten, ”I mammas och pappas trädgård i Öregrund”, hittar du här. Det du då får se är bland annat utsikten från inre gårdsplan ut mot trådgården med glasverandan till vänster, trädgårdsbilder bland annat från kryddgården och med till exempel blommande pioner, bilder av Viggo och Klara, Klara bland annat blåsande såpbubblor, Klara på gräsmattan framför bergknallen med flaggstången, Klara i mitt stenparti bredvid gången upp mot huset och vårt hus sett från Håkanssonsgatan.

Den andra bildsviten, ”Vi firar pappas 75-årsdag”, hittar du här. Här syns Klara iförd nattlinne plocka blommor åt morfar på födelsedagen, jag njutningsfullt mumsa på en macka gjord på Kerstins estniska surbröd och så födelsedagslunchen: rökta läckerheter från havet åt en estnisk fiskarpojke.

Den tredje bildsviten, ”Vi badade – i alla fall jag”, finns här. Här får du se några av Öregrudns vackraste vyer, Tallparken och Öregrundsgrepen.

Den fjärde bildsviten, ”Min bror Matti och Karin och lilla Ella var också med”, finns här. Fina bilder på Ella i Mattis famn och av Ella på Birgittas säng och Viggo på min i vårt sovrum.

Den femte bildsviten, ”Vi fikade och spelade Finns i sjön en massa”, hittar du här: ett parti ”Finns i sjön” – lägg märke till de ryska spelkorten – runt vårt köksbord och så kvällsfika med Kerstins nybakta bullar – lägg märke till muggen, Arabias Flora; vi har Flora som vårt främsta porslin i sommarhuset i Öregrund.

Den sjätte bildsviten, ”Vi gick kvällspromenad”, här, tar er med runt i vår lilla sommaridyll med dess många vackra hus och miljöer, till exempel fyrskeppet Västra banken och hamnen. Matti, Karin och Ella syns också på bild.

Den sjunde bildsviten, ”Vi tog en sista promenad innan vi åkte hem”, här, ger ännu fler vyer från vår lilla sommarstad.

* * *

Birgitta har gått till Konsum för att handla – snart vankas det en sen midsommaraftonslunch med snaps. Efter en stunds eftermiddagsvila går vi vid femtiden till Hembygdsgården för att titta på dansen kring midsommarstången. Därefter brukar vi ta en krokigt promenad genom hamnen och runt delar av vår lilla stad, den som ni nyss har sett på Kerstins bilder.

Hur länge den här dagen varar, vet man inte – juni natt blir aldrig av som Harry Martinson säger:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Vardagsrealism kontra fantasi – bilderböckernas sextiotal

Jag har ständigt fascinerats av barnböcker, inte bara läst sådana när jag själv var i rätt ålder för dem. Några intensiva barnboksläsningsår var var sextio- och sjuttiotalen, då jag själv hade barn jag läste godnattsagor för, och så recenserade jag barn- och ungdomsböcker under de nio år jag, från 1975 och framåt, var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Så småningom har det blivit barnbarn att läsa för – men jag har egentligen aldrig upphört att läsa barnböcker, från och med att jag började blogga också åter skriva om sådana. När barnen flyttade hemifrån med sina böcker, började jag åter köpa de bästa av dem, men nu åt mig själv. Vår väldiga, biblioteksliknande bokskatt hemma rymmer därför också många av de bästa barn- och ungdomsböckerna.

På 75-årsdagen fick jag därför av Birgitta Lisa Bjärbos och Susanne Hellsings decenniesmmanfattning ”Bilderboksretro 60-tal” (Rabén & Sjögren, 2012). Den presenterar, med en introducerande analys samt bärande text- och bildavsnitt, drygt tjugutalet viktiga bilderböcker från den här eran. Mycket av det den innehåller är, eftersom urvalet av böcker är representativt, välbekant för alla oss som hade barn i bilderboksåldrarna under sextio- och sjuttiotalen.

Det som slår mig under läsningen av den här boken är hur stark KF-ägda Rabén & Sjögrens dominans på det här området var under den här eran. Till det kommer att KF lite senare också slukade flera andra av barnboksförlagen, till exempel Tiden och AWE/Gebers, även om Opal, som startades av förre Tiden-chefen Bengt Christell, lyckades ta över några av de senare förlagens författare.

Bonniers, som vuxenförlag störst på marknaden även då, klarade under den här epoken inte barnbokskonkurrensen med Rabén & Sjögren, som verkade ha mycket bättre näsa för både det mest begåvade och det som slog. Men naturligtvis hade också Bonniers sina hits, och de finns givetvis med i den här boken: Maurice Sendaks fantastiska och epokgörnde ”Till vildingarnas land” (1967) och norrmannen Thorbjørn Egners ”Karius och Baktus” (1961).

Jan Lööf kom visserligen sen att hamna hos Bonniers, men hans ”En trollkarl i Stockholm” (1966) kom faktiskt ut på Rabén & Sjögren. Och det är på Rabén & Sjögren flertalet av de riktigt stora bilderboksförfattarnas böcker ges ut under den här eran. Vi kan som exempel ta Lennart Hellsings böcker: ”ABC” (1961) och ”Sjörövarbok” (1965) med illustrationer av Poul Ströyer och paret Inger (text) och Lasse Sandbergs (bild) ”Lilla spöket Laban” (1965) och ”Vad lilla Anna sparade på” (1965). R & S gav också ut Jean de Brunhoffs ”Babar” (1967) och Alf Prøysens ”Göta Petter sa Teskedsgumman” (1968) med illustrationer av Björn Berg.

Bland de bästa bilderböckerna från sextiotalet måste man också nämna Ulf Löfgrens ”Det underbara trädet” (AWE/Gebers, 1969).

Det finns fler böcker jag borde nämna vid namn, främst för att deras författare och illustratörer också de har gjort ett styvt jobb: Ann Mari Falk, Hans Peterson, Siv Widerberg, Kerstin Thorvall, Gunilla Wolde, Kaj och Per Beckman med flera. Men just de här aktuella bilderböckerna har inte rört mig på det sätt som de jag ovan har nämnt har gjort. Kanske är orsaken den nya vardagsrealistiska trend som slog igenom under sextiotalet – och jag har för egen del aldrig berörts så mycket av den här barnboksgenren som av de mer fantasifulla barnböcker jag har valt att nämna vid namn. Därmed alltså inte sagt att de vardagsrealistiska bilderböckerna inte hör hemma i ett bilderboksurval som är representativt för 1960-talet.

Valet av en bok i den här antologin, Astrid Lindgrens ”Vi på Saltkråkan” (Rabén & Sjögren, 1964), förstår jag dock inte i just det här sammanhanget. Missförstå mig inte: det är en mycket bra barnbok, men den är, trots Ilon Wiklands fina illustrationer, ingen bilderbok. Vi förknippar den nog alla med bilder, men de är främst förknippade med TV-serien, vilket ändå inte gör den till någon bilderbok. Här har nog bokens redaktörer på Rabén & Sjögren, vars barnbokschef Astrid Lindgren var i många år, helt enklet lockats av tanken, att man knappast kan skildra barnbokens sextiotal utan att nämna Astrid Lindgren – men här handlar det ju om bilderbokens sextiotal.