Melodikrysset nummer 44 2012

Vad man tycker är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror förstås på vad det är för musik man är bekant med respektive inte har hört.

Av dagens kryssillustrationer var det väl egentligen bara en, den med en till svenska översatt siffra, som låg utanför det jag spontant kunde: Arthur Kopils (musik) och Maury Yestons (text) ”Nine” från 1982, på svenska Nio, har jag, vad jag minns, aldrig kommit i kontakt med. Men när jag efter nätletning får fram, att den bygger på Fellinis ”8½”, en mycket intressant film, blir jag förstås intresserad.

Jag har för all del aldrig sett ”Blåjackor” (1939, premiär i Göteborg 1941) heller, åtminstone inte på scen. Möjligen har jag någon gång sett Rolf Husbergs filmatisering från 1945. Hur som helst, jag känner igen den, även Annalisa Ericsons röst – den här gången sjunger hon dock tillsammans med Kjell Krage, inte som ursprungligen med Nils Poppe. Den här operetten hette i original ”Boys In Blue” men skrevs i Danmark av Lajos Laitai, vilket i mina öron låter ungerskt, med en fransk fars som förlaga.

Per Gessle har jag lyssnat på med ett halvt öra, men jag ska tillstå att jag inte är våldsamt förtrogen med hans repertoar. Därför famlar jag lite – nätsöker titlar – när jag hör hans bidrag till dagens kryss, men när jag har tillräckligt många ledbokstäver, kommer jag fram till att det måste röra sig om ”När vi två blir ett”.

Lätt som en plätt är det däremot att identifiera ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang.” Jag minns den med upphovsmannen, Gösta Linderholm. Jag har tidigare berättat historien om när han valturnerade tillsammans med min hustru, som då skojade med honom så att han rodnade: hon och turnéledaren slängde upp ett par onämnbara modell XXXXL på scenen när han spelade på ett av mötena.

Hustrun var där också när Björn Skifs och Agnes (Carlsson) sjöng ”When You Tell the World You’re Mine” vid ett mycket omskrivet bröllop – hon har, allt sedan hon var talman, ett slags band till bruden. Också jag har genom åren ställt upp på många kungliga arrangemang, fast då närmast av lojalitet till hustrun, men den gången tyckte jag inte, att jag behövde ställa upp längre.

Men inget ont sagt om kärlek, inte heller deras. Min egen egen kärlek vill jag gärna tillägna Evert Taubes klassiker efter Robert Burns, ”Min älskling du är som en ros”, och då är det faktiskt inte främst partisymbolen jag har i åtanke.

Änglar är kanske inte riktigt min grej, men Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet” är också värd att lyssna på.

Barnvisor, Alice Tegnérs och andras, hör jag gärna på, fast jag har fyllt 75. Och ”Blåsippor ute i backarna stå” har jag förstås sjungit själv under folkskoletiden, har den ävenb på CD. Fast även i det här fallet finns det stavningsproblem vi diskuterade redan förra lördagen. Det Eldeman efterlyser är den moderna varianten står.

Scenartister av olika slag roar mig. Den äldre av dagens exemplar, Karl Gerhard, har jag det mesta av i skivhyllorna och har också skrivit om ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst känner jag genast igen ”Gungorna och karusellen” från 1948, den som i dag skulle ge oss pluralen karuseller.

Lasse Brandeby, från scen känd som Kurt Olsson, hade vänstervärderingar även han, även om det inte framgår av just ”Till den person som tillgrep min väska igår”.

Men som mina läsare vet, brukar jag också lyssna mig igenom melodifestivalerna. Så det är klart att jag minns den då ännu mycket unga Carola (16 år) 1983 – åttiotre – slå igenom med ”Främling”, signerad Lasse Holm och Monica Forsberg.

Och även ”Maria” med Östen med resten minns jag från Melodifestivalen 2003. Jag tror att jag till och med lite grann höll tummarna för den.

Lasse Stefanz sjunger egendomligare än han stavar sitt namn, men nog minns man hans ”De sista ljuva åren”, på Svensktoppen 1989-1990.

Fast det vete fasen: är de sista åren så ljuva, rent av de bästa i ens liv? Jag tillåter mig tvivla. Jag har skrivit om det här ett par inlägg tillbaka.

Mitt nya liv

Minns i november

Svensk text: Gösta Rybrant, 1960 (till musikalen ”Fantasticks”)
Amerikansk originaltext Harvey Schmidt (”Try To Remember”), 1960 (ur Broadway-musikalen ”The Fantasticks”)
Musik: Tom Jones, 1960

Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Minns i november, den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå är december, men ljuv är september,
då natten ger oss gyllne drömmar.
Ljuv är september – en helt annan timbre
får fåglarnas drill och vart källsprångs bölja.
Hösten vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Mörk är december, men ljuv är september.
Du vet att vintern kommer åter.
Minns då september, den ljuva september,
då bara tårepilar gråter.
Grå är november och kall är december,
men ljuv är september, då råg ses bölja.
Spar dina tårar. vi vet ju att vårar ska följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa, följa.

Vädret är gråmulet och kallt – fast grått var det ju ofta också i september, och det har regnat mycket under det så kallade sommarhalvåret.

Man kan bli deprimerad för mindre.

Livet har också blivit märkbart annorlunda den här hösten. Birgitta har fått båda hjärtklaffarna förstärkta, men än så länge orkar hon mycket lite av det hon förr klarade av. Och själv har jag, som jag har berättat om, också legat på Akademiska sjukhuset för hjärt- och lungbesvär och fått en rad nya mediciner att hålla reda på, också fått börja injicera insulin. Det besvärar mig inte sen jag väl har lärt mig, men det känns uppriktigt sagt tungt att ständigt vara beroende av injektioner och mängder av piller. Dessutom måste jag med några dagars mellanrum gå till vårdcentralen och ta blodprov för att sen, per telefon, få besked om antalet Waran-tabletter jag ska ta de kommande dagarna.

Livet är inte längre vad det en gång var.

Men jag kämpar på med det som alltid har legat mig varmt om hjärtat: jag läser böcker och tidningar, ser på film, lyssnar på musik och skriver sen om det, förhoppningsvis på ett sätt som kan inspirera även andra.

Till livets glädjeämnen hör att jag har fått två av barnbarnen, Viggo och Klara, på ännu närmare håll än tidigare. Deras mamma, vår dotter Kerstin, bor hos oss under överskådlig tid framöver och hjälper oss skröpliga med att städa samt handla och laga en hel del mat, även diska.

Det gör att Viggo och Klara också bor här varannan vecka, till exempel just nu då de har höstlov. Eftersom deras mamma ska i väg till sitt jobb tidigt på morgnarna, har jag de senaste morgnarna ordnat frukost åt dem, och Birgitta har stått för lunch.

Det här är ingen betungande plikt, och barnen är dessutom jättesnälla. I morse kom Klara, sju år, och berättade stolt att hon själv hade bäddat sin och brorsans dubbelsäng och dessutom höll på att städa upp i deras rum, en gång i världen våra egna barns barnkammare, numera benämnt biblioteket (fast vi har böcker i alla andra rum också). Hon fick förstås beröm av morfar.

Jag försöker också hitta på trevliga saker med sikte på barnbarnen, så gott jag kan. I går, på väg hem från Vårdcentralen, gick jag in på konditori Trianon och köpte med hem tre wienerbrödsliknande bullar till eftermiddagsfikat: en till Viggo, en till Klara och en till Birgitta.

Själv nöjde jag mig med en slät kopp kaffe. Sånt är livet för oss diabetiker.

Det är Halloween på gång också, något som inte fanns i min egen barndomsvärld. Redan i går kväll ringde det på dörren: Det var två flickor utstyrda på det hemskaste sätt, och dom sa ”Bus eller godis!”. I brist på godis gav jag dem en slant var.

På kvällen knöt Kerstin ihop en av sina specialiteter, att baka, med den här spökhelgen. Resultatet kan du ta del av på Kerstins blogg – länk finns här intill.

Fast mitt eget, allt klenare hjärta känner mer för Tove Jansson och hennes ”Höstvisa” än för Halloween:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Try To Remember

Amerikansk originaltext: Harvey Schmidt (ur musikalen ”The Fantasticks”), 1960
Musik: Tom Jones, 1960

Try to remember the kind of September
When life was slow and oh, so mellow.
Try to remember the kind of September
When grass was green and grain was yellow.
Try to remember the kind of September
When you were a tender and callow fellow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Try to remember when life was so tender
That no one wept except the willow.
Try to remember when life was so tender
That dreams were kept beside your pillow.
Try to remember when life was so tender
That love was an ember about to billow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Deep in December, it’s nice to remember,
Although you know the snow will follow.
Deep in December, it’s nice to remember,
Without a hurt the heart is hollow.
Deep in December, it’s nice to remember,
The fire of September that made us mellow.
Deep in December, our hearts should remember
And follow.

Barnen från Frostmofjället – den första svenska långfilmen för barn

Laura Fitinghoff (1848-1908) skrev en av förra seklets stora klassiska böcker för barn, ”Barnen från Frostmofjället” (1907). Den var fortfarande en måste-bok när jag gick i folkskolan under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet och hade dessutom fått ny aktualitet genom Rolf Husbergs filmatisering 1945, den första långfilmen gjord för barn – själv såg jag den som matinéfilm någon gång under de där åren.

Boken är en av de svenska barn- och ungdomsklassikerna. Den gavs ursprungligen ut inom ramen för Barnbiblioteket Saga, som jag minns också från min egen skoltid, och när KF med sin starka barnboksutgivning inom Rabén & Sjögren hade tagit över en rad förlag, bland dem Klassikerförlaget, var det närmast självklart, att i dess serie med de allra bästa barn- och ungdomsklassikerna skulle ingå även Fitinghoffs ”Barnen från Frostmofjället”. Den här utgåvan, tryckt 1992, har en moderniserad stavning, en smula förkortade (styckade) meningar och ett – med ganska varsam hand, tycker jag – en smula moderniserat ordval.

Dess förinnan hade Laura Fitinghoffs ursprungliga historia om barnen från Frostmofjället också moderniserats på annat sätt. 1974 gav Jonas Sima och Björn Nordström ut sin remake ”Barna från Blåsjöfjället” (Tiden), och 1980 gjorde Sima en film med samma namn.

Sannolikt har de flesta av dagens barn aldrig hört talas som ”Barnen från Frostmofjället”, varken boken eller filmen som bygger på den. Den utspelar sig för all del i en mycket annorlunda tid och miljö, men är det verkligen så omöjligt att intressera dagens unga läsare för den här i många stycken gripande och spännande storyn?

Själv såg jag i dag om Rolf Husbergs svart-vita filmatisering från 1945 – kanske visades den som eftermiddagsbio i TV för att det är höstlov i skolorna. Den innehåller element, som säkert känns främmande för dagens unga: I dagens samhälle skulle det förstås inte, bland annat tekniskt, vara möjligt för sju föräldralösa barn att hålla sig undan de sociala myndigheterna under så lång tid och med kontakter med människor på olika håll. Och jag tror inte heller att den fromhet som präglar de här barnan känns naturlig för dem som i dag är i deras ålder. Hos mig däremot, som visserligen är ateist men själv gick i skolan under en tid, då man bad bordsbön och självklart kunde psalmer som ”Tryggare kan ingen vara” och ”Morgon mellan fjällen” utantill, känns det här tidstypiskt, även om jag i dag finner filmen i gudligaste laget – fast det här finns också i bokförlagan.

Riktigt all den konkreta must som finns i Fitinghoffs bok har filmen, kanske av naturliga skäl, inte lyckats fånga – den panorerar i stället landskap lite mera – men Olle Nordemars och Sven Nykvists filmfoto fungerar ändå väl. Miljöerna känns hyggligt autentiska: Många föreställer sig kanske, att filmens Frostmofjället (som för övrigt inte existerar) ligger någonstans i Lappland, men så är det inte: Laura Fitinghoff skrev om Ångermanland, och filmens exteriöra avsnitt från Anundsjö, Anundsjöån, Undersåker och Åre är hyggligt väl valda.

Filmstoryn är av naturliga skäl en smula förkortad men följer ändå relativt troget den litterära förlagan.

I den familj vars öden vi får följa är fadern redan död, och mamman – dödssjuk även hon – lever i en ensamt belägen stuga med familjens sju barn, i fallande ålder Ante (Hans Lindgren), Maglena (Siv Hansson), Månke (Anders Nyström), Anna-Lisa (Anne-Sophie Honeth), Per-Erik (Ulf Berggren), Brita-Kajsa (Paula Jagaeus) och Kristina (Christina Jagaeus). Mamman tar, innan hon dör, löfte av äldste sonen Ante att hålla ihop syskonskaran – hon varnar honom för att fattigvården kommer att sära på barnen och att flera av dem då riskerar att råka illa ut.

Alltså packar de efter moderns död ihop nödvändiga saker och ger sig, i sällskap med geten Gullspira, ut på en oviss odyssé genom det snötäckta skogslandskapet; de två yngsta syskonen dras på en kälke.

Spänningen i de första avsnitten ligger i att hålla sig undan storbönder med makt att skilja dem åt – de får också hjälp med detta av deras första värd under flykten, en gammal skomakare, lite för glad i flaskan – sprit skildras med tydligt avståndstagande – men ändå godhjärtad: han lagar till och med skorna åt några av dem.

Färden fortsätter sedan och blir också dramatisk, när man upptäcker att minsta flickan Kristina har trillat av kälken och blivit kvar någonstans längs vägen. Barnen söker henne förgäves – men hon har plockats upp av en jägmästare (Ragnar Falck), som kör förbi med häst och släde. Den här delen av historien slutar med att han och hans hustru (Britta Brunius) eftersom de är barnlösa beslutar sig för att adoptera flickan de har hittat. När de får kontakt med hela syskonskaran, tar de också hand om den näst yngsta flickan, Britta-Kajsa.

Och det här bildar sedan mönstret i filmens handling.

Bonden Stor-Anders (Birger Åsander) och hans hustru Brita (Ingrid Luterkort), har drabbats av att ett av deras barn har dött och det andra är svårt sjukt. Så när de resterande barnen får stanna till hos dem och får mat och husrum, ändar det hela i att Anna-Lisa och Per-Erik får ett nytt hem.

När det sedan har hunnit bli sommar, deltar de tre återstående barnen i en bröllopsfest nere i dalen. Medan de är med och dansar, stjäl två pengasugna drängar Gullspira i avsikt att slakta och sälja henne. Barnen hittar Gullspira innan planerna har hunnit sättas i verket och springer till skogs med henne, jagade av de giriga drängarna.

Precis när de tror sig ha blivit upphittade av den som jagar dem, visar det sig, att mannen i fråga (Helge Hagerman) är jägmästare – det är därför han har gevär och har hund, snäll visar det sig, med sig. Med honom får de skjuts i båt över älven och träffar hemma hos honom också hans hustru (Solveig Hedengran). Och tro det eller inte, men det här paret vill också ta hand om två av barnen, först Månke och sen även Maglena. När Månke blir förtvivlat ledsen över att behöva skiljas från Gullspira, betalar jägmästaren Ante tolv riksdaler för att också geten ska stanna hos familjen.

Så är det alltså bara Ante kvar. När han kommer till ett sågverk, ser han tre pojkar som under plågsamma former är i färd med att börja dränka en katt. Ante ger sig på det här gänget: de två yngre flyr men med den äldste har han ett rejält slagsmål innan han lyckas – fast då kommer den där pojkens farsa och ger honom en rejäl hurril.

Ante, ensam i världen och nu också orättvist slagen, faller till slut i gråt, men då serveras vi ett slut som jag åtminstone i dag har svårt för. Lägligt dyker det upp en förstående och tröstande präst (Gunnar Sjöberg), som upptäcker att Ante har ett hjärta av guld och faktiskt själv i fantasin har föreställt sig själv som präst. Så prästen lovar ta hand om Ante och stå för hans utbildning, först i läroverk, sedan prästutbildning.

Då får man, åtminstone i min nuvarande ålder och med min (brist på) tro, lust att ironiskt säga amen.

Men man ska inte glömma, att det här är en film av sin tid, byggd på en bok från en ännu äldre tid, skriven av en prästdotter som också själv hade läst bland annat teologi.

Jag har lärt mig att försöka bedöma var sak och person efter sin tid, sin bakgrund och sina förutsättningar.

Melodikrysset nummer 43 2012

Jag är alltså tillbaka från Hjärt- och lungkliniken på Akademiska sjukhuset, försedd med en rad nya mediciner. Jag har tagit dem, men som varje lördagsmorgon är det Melodikrysset som gäller. Och där tror jag inte Waran hjälper, däremot en god natts vila.

Dagens kryss hade barntema, och vad jag förstod väntades barn kunna lösa det här krysset.

Fast hur den allra sista frågan passar in i den planen förstår jag inte riktigt. Vi hörde Lars Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, vars refräng fortsätter ”låt mig besjunga dig nu”. Jag brukar själv se ”Allsång på Skansen”, men gör dagens unga krysslösare det?

Också annat i krysset, urlätt för en taubeälskare som jag som har publicerat och kommenterat många av Evert Taubes texter här på bloggen – se Kulturspegeln, Sångtexter – är säkert inte lika lätt för de yngsta lyssnarna, ens om sångtiteln är ”Brevet från Lillan”. Men vi som kan vår Taube minns naturligtvis att brevet till Evert från hans dotter Ellinor börjar ”Pappa, kom hem”.

Helt utanför barnvisevärlden ligger ”Gärdebylåten”, som vi i dag hörde med Dalarnas spelmansförbund, men i det fallet kunde ju faktiskt frågan – vad det var för instrument vi hörde, fioler – besvaras också av unga lyssnare, som normalt aldrig hör på spelmansmusik från Dalarna.

Med tanke på de många unga lyssnarna var det ju knappast läge för att spela lundaspexvarianten ur Djingis Khan:

Ja, nu ska vi ut och härja,
supa och slåss och svärja,
bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord.
Med blod ska vi stäppen färga;
nu änteligen lär jag kunna dra nån riktig nytta av min Hermodskurs i mord.

Jag ska tillstå att jag med viss skepsis ser på den speciella musikgenre som har uppstått för ålderskategorin i gränslandet mellan barn och aningen längre komna tonåringar, den där musiken som vi får prov på i det radioprogram som sänds strax före Melodikrysset. Ett exempel från Melodikrysset i dag är ”Hotter Than Fire” med Eric Saade.

En annan tendens i barnvisematerial av i dag är den att göra om poplåtar med ny text. En populär seriefigur som Bamse, ursprungligen skapad av Rune Andréasson, vars ”Lille Rikard och hans katt” jag publicerade i Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör, har – vet jag genom barnbarnen – fått sig en rad kända hits tillägnade, vilket har skett genom att de har försetts med helt nya texter. Ett känt exempel var den bamsehit vi hörde i dag, ”Dunderhonung”, som har ”Sommartider” med Gyllene Tider som förlaga.

Markoolio arbetar ofta direkt med sikte på barn. Ett känt exempel var det vi hörde i dag, ”Svensk sommar, extra allt”.

Ytterligare en variant står Rädda Barnen för med den skiva, där kända artister sjunger texter skrivna av barn. Det exempel vi hörde i dag var Lena Ph med ”Vem om inte jag”.

Nå, dagens melodikryss innehöll också en rad låtar, som hör hemma i just barnvisetraditionen.

Till den räknar jag självfallet de två låtar som var signerade Alice Tegnér: ”Bä, bä, vita lamm” (efter engelsk förlaga) och så ”Mors lilla Olle”, där vi också skulle veta att han var ute och plockade bär.

Till klassikerna hör också Felix Körlings ”Nej, se det snöar”, den som skulle leda oss fram till att det snart är dags att börja ploga vägarna igen.

Men till klassikerna räknar jag vid det här laget även TV-programmen om Trazan Apansson och hans kompis Banarne, det vill säga Lasse Åberg och Klasse Möllberg. Lasse Åberg känner jag från en rad middagar hos landshövdingen i Uppsala – Lasse är liksom min hustru så kallad hedersupplänning – och min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) hade också en gång i världen en artikel om honom, hans samlarmani och politisk engagemang, i ett julnummer.

Övertygade sossar var också Astrid Lindgren och parhästen Georg Riedel, Lindgren trots sin pomperipossastrid med Gunnar Sträng; Riedel spelade på socialdemokratiska valturnéer. Tillsammans skrev de den älskade visan om Emils syster Ida, ”Idas sommarvisa” som i dag nästan har slagit ut ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningarna.

Av Astrid Lindgren var ytterligare en av dagens ljudillustrationer, ”Här kommer Pippi Långstrump”, men dess melodi skrevs av Jan Jahansson, också han en lysande musiker. Att Pippis apa heter herr Nilsson vet väl de flesta.

Riedel minns jag från valturnéer med Olof Palme, på nytt aktuell genom den långfilm som hade premiär tidigare i höstas. Men det är klart att jag själv ändå, eftersom jag ofta träffade Palme, minns hans röst från mötesarrangamang och dessutom har producerat en CD, en film och annat material till hans minne, har urlätt att identifiera hans röst.

Frågan är, åter igen, om den ungdomliga publik som förväntades kunna lösa krysset i dag, kände igen Olof Palmes röst. Fast omöjligt är det ju inte. Olof Palme var Sveriges mest kände politiker i modern tid, och vi har den här hösten, på grund av den nya filmen, åter hört hans röst i otaliga program i TV.

Melodikrysset nummer 42 2012

Somliga av er som ser mig lösa Melodikrysset vecka efter vecka tror kanske att jag behärskar all slags musik. Mitt musiklyssnande är i och för sig brett, men det finns också områden som jag inte kan särskilt mycket om.

Jag skulle till exempel aldrig komma på idén att följa ett program som Idol i TV 4. Av det följer, för att ta ett exempel ur dagens kryss, att jag på sin höjd har hört talas om en artist som Moa Lignell, vars ”Whatever They Do” Anders Eldeman spelade i dag.

I TV 4 ser jag i stort sett bara nyhetssändningarna, men det skulle nog inte ha hjälpt heller om ”Solsidan” i stället hade visats i Ettan eller Tvåan, eftersom jag aldrig tittar på såpor. Men jag hittade programtiteln med hjälp av ”I’m So Happy” och Salem al Fakir.

Inte så att jag gillar allt som förekommer i melodifestivalerna, verkligen inte, men i de fallen har jag i alla fall tämligen troget följt uttagningarna och sen kollat hur det gick för vinnaren i Eurovision Song Contest.

Kalle Moraeus och Orsa spelmän gillade jag, när de tävlade med ”Underbart”.

Och Py Bäckmans ”Stad i ljus”, framförd av Tommy Körberg, tyckte jag hade varit värd en bättre placering än tolfte platrs i Eurovision Song Contest 1988.

Men jag hittar också nya favoriter, ibland bland mycket unga artister. First Aid Kit har jag skrivit mycket uppskattande om – se ovan under Kulturspegeln, Musik – och jag gillar deras ”The Lion’s Roar”.

Eller för att ta ett något äldre exempel: David Bowie, i dag med ”Life On Mars?”, har jag heller inget emot att lyssna på.

Men för att kunna lösa Melodikrysset måste man ha ytterligare bredd i sitt musikkunnande. Eldeman spelar då och då till exempel någon operettmelodi, i dag ”Du är min hela värld” (”Dein ist mein ganzes Herz”). Den är hämtad ur ”Leendets land” med musik av Franz Lehár.

Anders Eldeman aviserade att han i ett kommande melodikryss bara kommer att spela musik för barn, men han startade på det temat redan i dag.

”Lydia the Tattooed Lady” skrevs väl inte ursprungligen för barn, men grodan Kermit, som sjöng det här stycket, är definitivt känd bland barn.

Och ”Ingen rädder för vargen här” skulle i dag leda oss till ett annat djur, inte varg men väl gris – vargen jagade ju som bekant tre små grisar.

Till växtriket förde oss ”Sov du lilla vide ung”, vars text skrevs av Zacharias Topelius – vi känner den främst genom Alice Tegnérs tonsättning.

Och i Olle Adolphsons fina ”Det gåtfulla folket” finns det en flicka som samlar på stenar. Fast här försökte Eldeman göra det lite svårare för oss genom att spela en engelskspråkig version, ”The Mysterious People”, med Cilla Black.

Mysterier finns det också i ”Älskade spion”, en av många filmer om agent 007. Just den här filmen från 2003 har jag inte sett, så Carly Simons ”You Belong To Me” ”Nobody Does It Better” gav mig ingen vägledning, men jag har lärt mig att filmfrågor i Melodikrysset ofta har anknytning till James Bond.

Däremot har jag, många gånger, sett Tage Danielssons underbara ”Att angöra en brygga” med bland andra Monica Zetterlund, Gösta Ekman och Hans Alfredson.

Själv har jag haft problem med att angöra nätet, därav den lite sena publiceringen. Slutligen löste emellertid dottern, Kerstin, problemet genom att koppla ur den trådlösa routern och sen starta om hela nätverket av anslutna datorer igen.

Oktoberdagbok

Det verkar ha spritt sig i pensionärsorganisationerna, att jag med utgångspunkt i min och min familjs historia ibland brukar berätta om vår flykt från Estland, den som förde oss hit till Sverige hösten 1944. Ytterligare en person här i Svartbäcken i Uppsala, faktiskt i vårt hus, har bett mig komma och berätta om vad som hände och varför vi kände oss tvungna att ge oss i väg till ett främmande land med ett språk vi inte talade. Så i morgon är det dags för mig att berätta den här historien igen.

Det gjorde att hjärtkliniken på Akademiska sköt lite på de fortsatta kontrollerna – bland annat ska man gå in via strupen och kontrollera mitt inre närmare; också jag, alltså inte bara Birgitta, har drabbats av läckage i en klaff. Svullnaden i fötterna har efter ändring till kraftigare medicinering gått ner men inte försvunnit, och jag sover lite bättre om nätterna men vill gärna fortfarande sova en del av natten sittande. Nu ska jag i stället kontrolleras på måndag och tisdag. Jag måste kolla att jag på tisdag kväll kan gå på konserten med Anne Sophie Mutter, den som Birgitta fick i 75-årspresent av mig.

Birgitta har på grund av sin egen redan genomförda hjärtoperation varit så tagen, att hon inte har kunnat gå på två andra konserter efter den – en av dem gick jag på, men biljetterna till den andra sålde vi vidare. Den aktuella konserten är på tisdag kväll, och jag tror inte att någon av oss då kommer att vara i skick för att äta middag på restaurang som vi oftast brukar göra på konsertkvällarna. Vi får nog äta hemma.

Här hemma har vi fått en väldig avlastning. Vår dotter Kerstin, som såg hur eländigt det var med oss, har för en tid framåt flyttat hem till sina skraltiga föräldrar och hjälper oss nu med det mesta: hon bär hem tyngre matkassar, lagar en hel del middagsmat, diskar ofta, städar och kollar att vi inte i övermod gör saker vi inte riktigt orkar med. Det känns tryggt och skönt, och det gör att vi nu också i perioder har barnbarnen, Viggo och Klara, boende hos oss. Klara hittade redan en ny liten kompis på gården utanför vårt hus. När det gäller skolan, innebär det här inget problem, eftersom deras skola, Domarringen (för övrigt också Kerstins gamla skola), ligger mycket nära vårt hem.

I lördags hade vi även delar av den övriga familjen här hos oss för ett samlat gemensamt födelsedagsfirande. Då bidrog också Matti och Anna och Annas dotter Ella med olika maträtter och sedan diskade barnen, så bortsett från att Birgitta gjorde sin vanliga födelsedagsbål, behövde vi egentligen inte göra någonting.

Den här utökade närheten gör också att jag har kunnat se Viggo och Klara gå ut på gården med den hoppstylta jag gav Viggo i födelsedagspresent.

I dag blev middagen lite försenad, men av ett trevligt skäl: Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel tittade in på väg hem till Vallentuna efter ett besök hemma hos deras dotter Lena, som numera med man och barn bor i Sala. Kerstin dukade med egenhändigt bakade bullar och kakor.

Också i det här fallet finns mer än familjebanden mellan Birgitta och Ragge: Gunnel bodde hos oss, i det som nu är mitt arbetsrum, under sin utbildning, och för övrigt har också deras dotter, Lena, under en tid bott hos oss.

Det är roligt när det finns en stor och varm familjegemenskap.

Pojkårens äventyrsland

När man växer upp på landet, omgiven av skogar, berg och hav, nöjer man sig inte med de äventyr man läser om i pojkböcker eller ser i matinéfilmer om Tarzan, Robin Hood, cowboys och indianer.

Jag läste ständigt, allt jag kom över: indianböcker, deckarhistorierna i Alibi-magasinet, veckotidningarnas, så småningom serietidningarnas äventyrsserier; Blixt Gordon förde ut oss i rymden, och i Nya Samhället/Dagbladet fanns Allan Kämpe.

Men under mina pojkår i Juniskär under det sena fyrtiotalet och det tidiga femtiotalet handlade det också ständigt om att praktisera allt det där vi läste om. Runt omkring oss fanns havet med alla öarna, skogen och bergen, på sina håll norrländskt höga.

Vi pojkar levde i vår egen värld; inga vuxna kunde hålla koll på oss i den här omgivningen. Helt ofarligt var det naturligtvis inte. Under min tid i Nylands skola, som jag nyss har skrivit om, hade jg en klasskamrat som förolyckades under lek: störtade ned längs en brant bergssida och slog ihjäl sig.

Men till skogen och till de näraliggande bergen drogs vi likafullt, av ålderns äventyrslystnad. Jag har varit indian och smugit på solvarma skogsstigar med en stor halsduk som höftskynke – fast den flock jag mötte bestod inte av bufflar utan av kor på bete. Otaliga är de kojbyggen vi påbörjade i skogen, men oftast blev det bara ett tak och delar av en vägg. Bräder och plank behövde de vuxna till annat. Men då fick man ta till granris.

Det fanns naturligtvis inga grottor i egentlig mening i de här mellannorrländska bergen, men en urgröpning i en bergssida var ju ett slags grotta – det fanns en klipphylla med tak på en bergssida i Nyland ganska nära Halléns hos vilka jag hade bott i två omgångar. Vår stora triumf var emelletid den grotta vi hittade uppe på Mellanberget. Dit kom man längs en stig som började i skogsbrynet alldeles ovanför vårt hus, och efter att ha passerat en mindre tjärn och en större vid bergets fot – här löpte stigen man kom på ut på en stig som ledde till Juni och Nyland – hittade man grottan, om man var vaksam, efter att först ha passerat ett klippblock som vi döpte till utkiksstenen. (Det gick att krypa under den stenen i en mycket trång gång. Ofta var man nära att fastna.)

Inte heller den här grottan var förstås någon riktig grotta, men där fanns ett naturligt hålrum, bildat av ett stort flyttblock. Taket gick att göra helt tätt med hjälp av flata stenar och mossa, och på samma sätt täppte vi till den från bergssluttningen synliga ingången – förbipasserande bärplockare kunde knappast ana, att där fanns en grotta. In i grottan ledde också en smal gång från den kippomgärdade innergård vi döpte till borggården.

En bit ovanför den uppe på berget fanns en stor flat stenhäll som man kunde gunga med fötterna, så att det sa ”dunk, dunk” som av en stor trumma. Den här stenen blev förstås vår signal- och varningstrumma, om oinbjudna inkräktare närmade sig.

Upp till vår grotta släpade vi sen mängder av grejor, bland annat en ganska risig av någon hemmagjord minigungstol av trä.

Så länge jag hade någon kvar att besöka i mitt gamla Juniskär – pappa och sen mamma, sist Kjell Nordin som ägde huset – har jag varje sommar gått till min gamla grotta, också tagit dit mina egna barn. Min nu döde bror Matti har likaledes varit där, så även vår lillebror Mikko med sin son Joakim. En sommar när jag fann spår där av nya tiders barn – de hade bland annat hissat en piratflagga – lämnade jag ett hotfullt meddelande efter mig i grottan: ”Detta är sista varningen! Lämna min grotta i fred! Dödskallemannen”.

Undrar om det finns barn som också i dag hittar till min gamla grotta.

Vi hade en deckarklubb också. Till den var det inträdesprov. De svåraste var att våga hoppa från ett jättelikt klippblock ner på lägden nedanför och så att ta sig loss och ut när man hade blivit bunden och instängd i den lilla tvättstugan på andra sidan vägen och bäcken. Till sin hjälp fick man en flaska att krossa med fötterna för att sen kunna fila av snöret man var bunden med. Och så måste man hitta något att genom dörrspringan häva upp haken på utsidan av dörren med.

Några brott utsattes vi inte för mer än att vår cykel blev stulen. Men den gåtan löste vi aldrig. Ändå låste varken vi eller några andra dörren, ens på nätterna.

Jag var son till en fiskare, men i motsats till mina två yngre bröder ärvde jag aldrig pappas intresse för fiske. Ändå var det näraliggande havet – bryggan med båtarna låg ett stenkast från tomten – något man ständigt levde med.

Ibland tog pappa familjen med sig på helgutflykt ut till någon av de obebodda öarna utanför vår vik. Där solade vi på klipphällarna och drack läsk – Pommac, Loranga, Champis, Portello, Sockerdricka – och mumsade på kubb.

I roddbåt tog vi oss till Lillrate, på den tiden en obebodd liten ö längre ut i viken. Vi rodde också ofta över till Lillrukan, som låg strax utanför Kjells brygga, för att hälsa på vår kompis Bo Westman – familjen Westman, som annars bodde i Matfors, hade sitt sommarställe där.

Jag upptäckte också att man, genom att gå en speciell väg och hålla nästippen ovanför vattnet, kunde gå ut till Lillrukan, vilket naturligtvis inte var helt ofarligt med tanke på att jag då ännu inte kunde simma.

Men jag lärde mig, själv, ganska tidigt att simma. En gång när jag gick på ganska djupt vatten någonstans till höger om bäckens utlopp, bottnade jag plötsligt inte. Det klarade jag mig ifrån genom att ta improviserade simtag och sparka lite med fötterna, och sen bottnade jag igen. På den vägen lärde jag mig att simma bättre och bättre. Men när vi sen hade simning på gympalektionerna i realskolan, underkändes mina bentag, och jag fick gå på träning i riktig simning.

Och havet fanns där alltid, som en vän och bundsförvant. Stekheta sommardagar, när jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod och var hemma för lunch – oftast fil och flingor – eller behövde skölja av mig dagens svett på kvällen, var det ett dopp i havet som fanns att tillgå. Lyxen med att ha dusch och badkar var en senare upplevelse.

Eftersom vi, två vuxna och tre pojkar, bodde trångt, gällde det också att hitta ofredade sovplatser, framför allt under den tid av tonåren då jag jobbade skift i fabrik. Under skiftgången sov jag helst i lillstugan – en lekstuga som inköptes så sent att den aldrig kom att användas som just lekstuga – eller på bastulaven i uthuset intill. Men dess förinnan sov både jag och mina bröder växelvis i den ganska stora ruffen i pappas motorbåt. Där lät man sig vaggas till sömns av vågornas rörelse.

Också den is som la sig över vår vik under vintrarna hörde till pojkårens lockelser. Den här isen var oftast stabil men naturligtvis inte ofarlig höstar och vårar. En gång drunknade två småpojkar ute på Skatudden när de hade gått ut på is som ännu inte riktigt bar.

Men visst var det roligt att åka skridsko på blankis, även om jag aldrig blev skicklig på vare sig bandy eller ishockey, kanske för att jag av ekonomiska skäl inte kunde få något så avancerat som helrör. Men det var en fantastisk känsla att glida fram över isen, ibland kvällstid när månen blänkte i isen.

Pappa byggde en isjakt åt oss: slanor av obarkad gran i kors, mast med segel och så skridskoskenor under, längst bak en rörlig skridsko med roder. En ganska blåsig dag tog vi isjakten i bruk. Vinden grep tag i seglet och förde oss i allt högre fart ut över fjärden. Då och då åkte vi genom en snödriva, så att snön virvlade upp i ansiktet på oss. Vid en oförsiktig gir – eller var det vinden som plötsligt ändrade riktning? – slog seglet plötsligt över åt andra hållet och bommen i dess nederkant sopade rent isjakten från passagerare. Vi fortsatte att glida på isen till dess att vi fångades upp av en snövall.

På vintrarana åkte vi oftast spark eller skidor till skolan. Bredvid skolan, Nylands skola, låg en bondgård och från skogen ovanför vägen och ner för den sluttande lägden hade man en fantastisk skidbacke, där vi gjorde både gupp och hoppbacke. Vi åkte alltså i full fart över landsvägen, men eftersom det sällan kom några bilar där på den tiden, var det inte särskilt farligt.

Plogbilen höll vägarna rena, och hemma hos oss, på Kjell Nordins tomt i Juniskär, la sig plogdrivorna i jättelika berg över staketet. I en sådan snöhög grävde vi ner oss: skapade där en helt fantastisk snökoja med gångar och sidoutrymmen ovanpå det som egentligen var Kjells potatisland.

Undrar om de barn som bor i det där huset nu bygger några gångar och snökojor?

Samhället som inte längre är lokalt

Jag skrev nyligen om min gamla skola, Nylands skola, som har lagts ner.

Den nedläggningen är bara en av många effekter av den centralisering som präglar dagens samhälle.

Det samhälle där jag växte upp under fyrtio- och femtiotalen var det som lite senare kom att kallas för lokalsamhälle. Lokalsamhällen i den här meningen utmärks framför allt av att det mesta man behöver i livet är nåbart till fots eller per cykel.

Det finns fler exempel på detta än skolan, som jag skrev om.

I den mycket lilla del av dåvarande Njurunda kommun, senare inkorporerad i Sundsvall, som jag bodde och rörde mig i fanns då allt inom räckhåll, till fots och per cykel, vintertid per spark. Skulle man lite längre, till exempel specialhandla eller som jag gå i läroverket i Sundsvall, som låg 18 kilometer från Juniskär, åkte man buss. Framför allt under det tidiga femtiotalet förekom flera gånger namninsamlingar för att få till stånd fler bussturer. Få vanliga människor hade fortfarande egen bil. Under loppet av femtiotalet gjorde dock mopederna sitt intåg på landsvägarna.

Också arbetsplatsstrukturen var ganska finmaskig, anpassad till detta. Runt Ljungans utlopp, på fem-sex kilometers avstånd från vår lilla by, låg tre massafabriker, aningen längre in mot Sundsvall Stockviksverken, en kemisk industri där jag sommarjobbade i sena tonåren. Dess förinnan skaffade mig farsan sommarjobb på Svenska aluminiumkompaniet – han var själv då reparatör där – i Sundsvalls södra utkant mot Njurunda. Oftast åkte jag buss till jobbet, men ibland kunde jag få låna farsans moped.

I yngre år, från det att jag var tolv och framåt, jobbade jag som springsjas i Berglunds handelsbod i Juniskär. Det var långa arbetsdagar: man skulle vara där långt innan butiken öppnade klockan 09.00, och sen hjälpte det inte att butiken stängde för kvällen – särskilt på fredagarna, när sommargästerna kom ut till sina stugor, knackade de på och gick in bakvägen, och varje dag skulle ju butiken städas och skuras och hyllorna fyllas på innan man kunde gå hem.

Det där att fylla på i hyllorna ingick i mina arbetsuppgifter, likaså att hålla ordning i packboden (lagerlokalen), också notera när varor höll på att ta slut. I mitt jobb ingick också att ur fat ute på bakgården pumpa upp fotogen, ibland sköta den lilla bensinpumpen på andra sidan vägen. I en stor sjöbod nere vid kajen – många kunder anlände per båt – förvarades varor som masonit och tjära, i packboden spik i olika storlekar. Den tidens lanthantlar skulle tillhandahålla det mesta.

Men urvalet av matvaror var naturligtvis med dagens mått ganska litet. Folk köpte falukorv och fläskkorv och, när man skulle slå på stort, fläskkotletter. Mjölk köpte man fortfarande levererad till affären i jättestora plåtbehållare – den pytsades därifrån över till medhavd mjölkhämtare av plåt. Men många – under långa perioder också vår familj – hämtade varje kväll mjölk hos någon småbrukare i närheten, och långmjölk gjorde mamma själv med hjälp av tätört som man kunde hitta i skogen. Potatis odlade alla som kunde själva – annars kunde man köpa ett stort parti av någon bonde och, som vi, förvara potatisen i jordkällaren. Fiskade man inte själv, kunde man köpa strömming av kringcyklande fiskhandlare, men min pappa. som startade som yrkesfiskare, fiskade själv, så jag var ganska van att få sådant som strömming och lax och gravad och rökt sik och rökt abborre och ål samt givetvis böckling. Lingon och andra syltbär kom från skogen. Vi köpte svensk limpa hos Berglunds, men mamma hade också alltid surdeg på jäsning. Hon bakade ljuvligt doftande estniskt surbröd, på lördagarna ofta också vetebröd.

Till mina åliggande som springsjas i Berglunds handelsbod hörde att sommartid leverera varor till ortens pensionat – jag döptes av gästerna där, som såg mig släpa upp min tunga paketcykel uppför backen till pensionatet, för Dramaten. Pensionatet, med utsikt över viken, var en gammal trävilla med torn, den forna patronsvillan från tiden då även Juniskär hade ett av träkustens många sågverk. På Sågplan hölls varje sommar midsommar- respektive fiskarfesterna, som jag ska försöka återkomma till senare.

Berglunds var den här lilla ortens största men inte enda handelsbod.

Där vägarna mot Killingskär och Juni möttes fanns Modins, en betydligt mindre handelsbod. Modins hade som cykelbud Valle, en ung man som i dag inte skulle ha haft skuggan av en chans på någon del av arbetsmarknaden men som på det här sättet ändå tjänade en hacka. Den använde han dess värre till stor del till sprit, och legendariska var hans helgfärder hem, delvis ledande cykeln, delvis i något av dikena, på vägen längs standen.

Vägen från Juniskär till och från Nylands skola gick över Flintåsen, och där fanns ytterligare en liten livsmedelsaffär, Nordlinders.

Också Konsum hade köpt tomt i Juniskär, vid Svängen, stället där vägen från Kvissleby delade sig mot Skatudden och mot Juni. Något Konsum blev det aldrig i Juniskär, men det fanns faktiskt en konsumbutik i Skottsund drygt tre kilometer bort, nåbar för dem som bodde i Döviksjön men alldeles för långt bort från Juniskär under den billösa tiden. Under senare delen av femtiotalet körde en konsumbuss genom vår by, och bland annat min mamma och vår hyresvärd Kjell Nordin brukade handla där. Senare, när Kjell hade skaffat bil, åkte han och mamma till Konsum i Kvissleby eller Njurunda och handlade, ibland rent av till den stora konsumhall som fanns i Forum-varuhuset vid Stora torget i Sundsvall. Men det här var efter min tid där, när jag redan hade flyttat till Uppsala.

Det bör också nämnas att lilla Juniskär hade en, under en period två kiosker, den senare ute på Skatudden, och så fanns det en kiosk i Döviksjön på gränsen till Skottsund.

Kiosken i Juniskär drevs av farbror Nilsson, som ortens buspojkar dess värre ibland bedrog genom att fråga efter något svåråtkomligt och sedan, när farbror Nilsson förgäves letade, pilsnabbt sno något godis genom kioskluckan. Farbror Nilsson var en hedersman, som jag stadigt köpte AT – Afton-tidningen – av. Han förde också Alibimagasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet och lite senare alla de amerikanska kioskdeckarna som översattes och naturligtvis hela floden av serietidningar som är så karaktäristiska för det sena femtiotalet. Men han hade annan litteratur också. Jag köpte till exempel mitt livs första bok av Fjodor Dostojevskij, ”Vita nätter”, i hans kiosk, läste den också trots min relativt ringa ålder.

När jag var i matinéåldern fanns det två biografer, Palladium och Metropol, i Kvissleby, fyra kilometer bort. Det fanns kondis i Kvissle också, men så mycket pengar hade man aldrig – hade man lite mer än till biobiljetten kunde man handla lite godis i kiosken i Döviksjön, men vi skulle aldrig ha kommit på tanken att ta bussen till Kvissle. Oftast gick vi de fyra kilometrarna.

Under läroverkstiden i Sundsvall började jag förstås åka in till stan för att gå på bio på lördagskvällarna, vilket jag då ofta kombinerade med att besöka något av stans fik. Om biograferna och konditorierna i Sundsvall har jag skrivit tidigare i annat sammanhang. Vill du läsa mer om detta kan du gå vidare till min bloggtext ”Sundsvall på 1950-talet” som hittills har föranlett mer än 80 kommentarer från dem som var med – skriv in rubriken i sökrutan och tryck på sök!

Allt det här är så långt borta nu, i tid, i rum, till stor del till hela sin existens – i mitt gamla Juniskär och längs vägen till Kvissle finns i dag inte en enda livsmedelsaffär eller kiosk.

Men i minnet känns allt det jag har berättat om ändå så nära. En gång var allt det här mitt och alla andras liv.

Min barndoms skola har gått i graven

När jag kom till Sverige hösten 1944, var jag sju år gammal – jag hade fyllt sju i juni då vår familj befann sig i Finland, på flykt undan det akuta krigsläget i Estland.

Jag var ju i skolpliktig ålder, men eftersom jag inte kunde svenska, kom det att dröja ända till höstterminen 1946 – jag var vid det laget nio år gammal – innan jag fick börja i skolans första klass. Det här var ett beslut av skolmyndigheterna: ”pojken måste ju lära sig svenska först”.

Vi bodde då i den lilla byn Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, och den närmaste skolan låg i bondbyn Nyland – inte att förväxla med Nyland i Ångermanland – ett par kilometer därifrån.

Men när jag skulle börja skolan var familjen tillsammans med pappa, som var fiskare, inte i Juniskär, så en bit av min första hösttermin i skolan bodde jag nära skolan, inhyst hos familjen Hallén, Valter och Helga, i Nyland, hos vilka vi hade bott en tid runt årsskiftet 1944/1945, alltså efter karantänvistelsen i Härnösand. Efter en tid kunde jag dock återförenas med familjen i Kjell Nordins hus i Juniskär, det hus som skulle bli mitt hem till dess att jag tog studenten och där pappa och mamma bodde kvar ända tills de dog.

Det där huset ”på stranna”, där det bor helt andra människor nu och som delvis är ombyggt, fortsatte jag att åka till några gånger per år ända tills Kjell dog. För mig var det mitt barndomshem och för våra barn farmors och farfars hus – de tillbringade många vinterlov och sommarlovsveckor där. Kjell betraktade vi som en extra familjemedlem, och på slutet, när pappa var död och mamma skraltig, lagade hon och Kjell delvis mat ihop. För mig var han, med tanke på mammas tilltagande hälsoproblem, en extra trygghetsfaktor, faktiskt ett slags extra familjemedlem.

På den tiden då jag gjorde återbesök i min barndoms och ungdoms trakter företog jag alltid långa promenader i mina egna fotspår: till grottan uppe på berget, till blomsterhagarna i Juni och naturligtvis till min gamla folkskola, Nylands skola.

Jag gladde mig åt att se skolan rustas upp och ha liv i form av nya kullar av elever, några av dem kanske barn eller barnbarn till mina egna skolkamrater. En gång när jag stod framför min gamla skola och tog bilder av den, kom en ung dam ut från skolgården och frågade vänligt vem jag var. Jag berättade vad jag hette och att jag en gång i världen hade gått där, och det visade sig faktiskt att hon kände till mig, kanske för att hon själv bodde i mitt gamla Juniskär. Eftersom hon var lärare på skolan, bjöd hon in mig i de helgtomma lokalerna, och jag fick bland annat titta in i mina gamla nu upputsade klassrum.

Nylands skola var en B-skola, vilket innebar att det gick två årskurser i varje klassrum: ettan plus tvåan, trean plus fyran och femman plus sexan. Vi var nämligen bara ungefär 60 elever, vilket ju innebär cirka tio elever per klass.

Inte bara min försenade skolstart utan också det faktum att jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder gjorde, att jag ganska snart tog igen åtminstone en del av den tid jag hade förlorat: När min lärare Eva Thomsen under min första hösttermin i ettan 1946 upptäckte, att jag redan kunde läsa och skriva och räkna, flyttades jag efter jul upp i tvåan och klarade av den under vårterminen 1947.

Och sen kunde jag alltså, nu bara ett år efter, gå i trean höstterminen 1947 och vårterminen 1948. Jag lyckades nu allt bättre i den svenska skolan, och på vårterminen fick jag klassens enda a:n, fem stycken, i betyget. Den som uppmuntrade mig och senare övertygade mina fattiga invandrarföräldrar om att ”den här pojken måste ni låta gå vidare i läroverket” – men det är en annan historia – var min dåvarande lärare Nils-Olof Blom, senare överlärare i Hassela. Jag minns honom med värme: en gammaldags folkbildare, konsumentkooperatör, stadig köpare av Folket i Bild som jag sålde i Juniskär med omnejd, med ett stort socialt engagemang.

Han finns på bild i Dagbladet i Sundsvall (29 september 2012) tillsammans med sina elever i trean och fyran, men kortet kan inte, som det står i texten, vara taget vårterminen 1947, eftersom jag är med på bilden och ju hade Eva Thomsen som lärare den terminen. Ändå har Margareta Rönnberg – på den tiden bosatt i Boviken i Juniskär, numera gift Rönnberg Thunström och bosatt i Ljustorp, gjort ett fantastiskt jobb med att rekonstruera alla namnen på eleverna i de här två klasserna. Ett par av namnen kan jag dock hjälpa henne med: Killen som syns bredvid mig och som hon inte minns namnet på är Per-Bruno Kårström från Flintåsen – och så hette han som senare hade kiosk i Njurundabommen Anders (inte Sven) Rex. Och nog hette han väl Bernt (inte Tage) Olsson? Lärarens, Nils-Olof Bloms, son, som också är med på bilden, heter Jan-Olof.

Ett problem med det här fotot och över huvud taget med att minnas namnet på just mina klasskamrater är det jag redan har berättat om: två klasser gick i samma klassrum, och vartannat år fick man sällskap i klassrummet av ytterligare en kull som åldersmässigt var ett år äldre (vilket alltså inte gällde i just mitt speciella fall) eller yngre. För mig är alltså alla de här flickorna och pojkarna mina klasskamrater, och jag kan i flera fall inte längre minnas om vi faktiskt gick i samma klass.

Lättast att komma i håg är förstås de jag i olika skeden av min barndom var mycket tillsammans med. Bland dem finns på den här bilden Kalle Norberg, som senare tillsammans med sin familj flyttade till Västmanland, Lasse Sjölund som jag en tid senare också gick i Läroverket i Sundsvall med och så inte minst Sven Vestman som gick ett olyckligt öde till mötes och dog alldeles för tidigt trots att jag under en tid hjälpte till med att få ordning på hans liv, när han dök upp här i Uppsala.

Men det finns förstås ytterligare andra jag har varit god vän med, både yngre och äldre.

Tack för klipp ur Dagbladet och alla minnen de väckte till Susanne Norman & Rolf Dufvenberg samt Andreas! Extra roligt var det att klippet var ur Dagbladet – förr Nya Samhället – S-tdiningen som Kjell Nordin prenumererade på och som jag är uppvuxen med.

Samtidigt gör det ont i hjärtat – Margareta har sänt in det gamla skolfotot till Dagbladet med anledning av att vår gamla skola, Nylands skola, nu läggs ner efter 120 år.

Jag har på nätet läst en hel rad artiklar, införda i Dagbladet, om den här gradvisa nedläggningen, som nyligen avslutades med att de sista par eleverna fördes över till Essviks skola.

Visst handlar det i mitt eget fall om skolnostalgi, men jag kan inte se att det egentligen fanns några andra skäl än de där sedvanliga besparings- och rationaliseringsskälen till den här nedläggningen, som kommunen skickligt har hintat om ända till dess att det inte längre fanns just några elever kvar. Elevbrist kan det ju knappast handla om numera – det aktuella området från Juniskär till Döviksjön är ett mycket attraktivt område för barnfamiljer, ett område som dessutom befolkningsmässigt har expanderat.

Jag kan de här trakterna sen gammalt – avstånden sitter i benen. På min tid var det aldrig några föräldrar som följde oss till skolan – dit tog vi oss själva till fots eller per cykel, vintertid på spark eller skidor, det senare gärna genom skogen. Ska man från Juniskär ta sig till en småskola i Essvik, fordrar det föräldrar som skjutsar en i bil, alternativt skolskjuts.

Det går säkert det också, även om det är besvärligare.

Men det raserar hem- och hemhörighetskänslan.

Peter Pan i ytterligare en filmversion

J M Barrie gav redan 1911 ut sina berättelser om Peter Pan i boken ”Peter Pan and Wendy”, vars titel senare förkortades till ”Peter Pan”.

Senare har Walt Disney’s version av den här berättelsen inte bara spritts utan tagit över. 1953 kom hans animerade långfilm ”Peter Pan”, och i dess spår följde en rad bilderboksversioner, som även jag – på den tiden ombud för Folket i Bild, i vars serie av FiBs Gyllene böcker ”Peter Pan” ingick – läste och som präglade min bild av Peter Pan.

Senare har jag bland annat sett en dramatisering, signerad Armin Kerber, på Uppsala stadsteater och då skrivit både om föreställningen och de olika bokversionerna.

Men det finns även en amerikansk spelfilmsversion från 2003, signerad P J Hogan.

Den är i många stycken följsam mot ursprungsberättelsen – hunden Nana följer till exempel inte med till Landet Ingenstans (Neverland).

Annars lyckas den förbluffande väl med att trovärdigt återge till exempel berättelsens många flygfärder. Trickfilmstekniken medger också att den pyttelilla älvan Tingeling spelas av en levande skådespelerska, Ludivine Sagnier.

Den androgyna Peter Pan-figuren, pojken som aldrig vill bli stor, spelas av Jeremy Sumpter, som har en nästan flickaktig skönhet, och hans kvinnliga motpart Wendy Darling, som fortfarande är en äventyrslysten tolvårig tjej men känner av de begynnande tonårens dragningskraft till det motsatta könet, av Rachel Hurd-Wood. Även de som spelar hennes småbröder John och Michael (Harry Newell respektive Freddie Popplewell) passar för uppgiften. Liksom i teateruppsättningen på Uppsala stadsteater spelas deras pappa Mr Darling och Kapten Krok av samme skådespelare, i filmens fall Jason Isaacs.

Barrie’s grundberättelse är mer mångbottnad än Disney’s film- och bilderboksbearbetningar, men P J Hogan lyckas (med manushjälp också av Patrick McCormick) åter göra berättelsen om Peter Pan sådan den ursprungligen var: Den här sagan handlar inte bara om barnets olust inför att ta vuxenansvar utan också om att inte vilja bli vuxen i meningen att knyta band till någon av motsatt kön. Och inte nog med det senare: Den innehåller också ett häftigt svartsjukedrama om Peter Pans gunst mellan Wendy och älvan Tingeling.

Barnen Darling lockas av Peter Pan med till ett fantasiland med sjörövare och indianer och ett gäng förvildade borttappade pojkar och en människoätande krokodil, och de här äventyren är precis så hisnande som alla fantasiäventyren jag minns från motsvarande ålder.

Alltsammans är väl gestaltat, men jag har möjligen den anmärkningen att de två striderna med Kapten Krok är så långa och detaljrika, delvis snåriga, att åtminstone en yngre publik kan ha svårt att greppa dem. Fast å andra sidan innehåller ju den här storyn – som jag nyss har skildrat – hur som helst element, som denna yngre publik är obekant med.

Och slutet görs som Barrie avsåg: barnen Darling återbördas till sina längtande föräldrar, som faktiskt också tar hand om de borttappade pojkarna. Och kvar blir då – för evigt ensam – Peter Pan, pojken som aldrig vill bli stor.