Melodikrysset nummer 13 2013

Som vi brukar har vi flyttat ut till stugan i Öregrund till påsk. Snart förestår äggmålning: äggkokning på estniskt vis, med skal av gul lök runt ägg insvepta i tygstycken med tråd omkring. Oftast använder jag dessutom också delar av andra växter för att få färgbrytningar och mönster, men denna kalla vår är tomten ännu snötäckt, så det finns just inget man kommer åt.

Men först ska jag redovisa mina svar på dagens melodikryss, inte alltför svårt tyckte jag.

Det som är en smula svårt för mig är en del av dagens artister, några av dem mycket unga. Jag skulle aldrig komma på idén att köpa deras skivor till min väldiga skivsamling, som annars omfattar nästan alla typer av musik, och hade jag inte för vana att lyssna på melodifestivalprogrammen och hade radion på även mellan Ring så spelar vi och Melodikrysset – då sänds Junior i P4 – skulle jag förmodligen inte ha en chans att lösa Melodikrysset.

Så vi avverkar väl de här artisterna först.

Vi hörde Danny Saucedo i ”In the Club”, som kom tvåa i Melodifestivalen 2011.

Vi hörde Amanda Jenssen i ”Ghost” från albumet ”Hymns For the Haunted”.

Och vi hörde ”Soldiers” med Ulrik Munther, ytterligare en av dessa barnstjärnor.

När det gäller underhållning för barn, föredrar jag själv vida ”Lilla huset på prärien”, främst i Laura Ingalls Wilders bokoriginal, men också filmversionen för TV är OK.

Nå, det är inte allt i vuxenschlagerbranschen som finner gillande i mina öron heller. Charlotte Perrelli vann visserligen Melodifestivalen 2008 med ”Hero”, men inte tycker jag den hör till det bästa i sin genre.

Då är ABBA generellt ett strå vassare, även om just ”I’m Just a Girl” inte hör till det allra bästa Björn Ulvaeus och Benny Andersson har presterat.

Men sen förekom det en hel radda mycket bra låtar i dagens melodikryss.

”Love Letters In the Sand” skrevs ursprungligen redan 1931 men blev 1957 en jättehit med Pat Boone. Det sökta skrivunderlaget skrivs ju sand även på svenska.

Kärlek handlade det också om i ”Familjelycka”: ”Du är så söt när man ser spetsen på din tunga”, sjöng Bernt Staf i sin faktiskt helt underbara kärleksförklaring.

Ett utländskt inlån, ”This Old House”, var ”34an” med Per Myrberg – men vilken suverän svensk version han gjorde av den här låten om huset som man dess värre skulle riva.

Ett inlån är också Evert Taubes ”Min älskling i Peru”, även kallad ”Den sköna Helen”. I dag hörde vi Mills Brothers sjunga det engelskspråkiga originalet, ”Darling Nelly Grey”.

Mer kärlek finns det i Irving Berlins ”Dancing Cheek To Cheek”, alltså kind mot kind. En fin gammal tryckare.

Och så går vi då i mål med Bruce Springsteen, born in the USA. Han gjorde här om året en bejublad turné med en Pete Seeger-konsert, som också finns på skiva i flera tappningar. En av låtarna där var ”Old Dan Tucker”, som Seeger inte har skrivit men väl gjort känd genom sina insjungningar.

* * *

Snart får vi påskbesök av sonen Matti och hans Karin samt, minst men inte minst, deras ettåriga Ella, en mycket gullig liten påskkäring.

Glad påsk önskar jag också alla mina läsare!

Det är förbannat mycket snö i sommarlandet

Vi brukar alltid flytta ut till sommarhuset i Öregrund i veckan före påsk. Av flera skäl passade det oss bäst att göra det söndagen före påsk, och eftersom vi hade födelsedagskalas för barnbarnen Klara och Ella i lördags, packade vi dess förinnan, för min del i huvudsak i fredags.

Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.

Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.

Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.

Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.

Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.

Två små lite större

Jag har hunnit skriva mycket lite den senaste tiden. Programmet har varit fulltecknat av annat; bland annat har vi flyttat ut till sommarhuset i Öregrund.

Men dess förinnan, i lördags, hade vi födelsedagskalas i Uppsala för Klara, som blev åtta år, och Ella, som blev ett. Första kalasmakare var Klaras mamma Kerstin, som utöver på god mat bjöd på läckerheter som morfar/farfar diabetikern måste avstå från, sådant som kanel- och mandelremoncebullar.

I födelsedagstårtan var det nio ljus, åtta för Klara och ett för Ella, och Klara, som fick blåsa, klarade pricksäkert sina åtta med ett enda blås.

Klara är i den där åldern då man samlar på vissa leksaksserier, och hon hade varit i en leksaksaffär och kollat och där listat de figurer hon ville ha, så jag slog till och köpte allt hon hade listat i den minidockserien. Och faktiskt kom det ett tjut, när hon öppnade det mycket stora paket jag hade fått hjälp med att förfärdiga i affären.

Ella fick en stor bunt böcker av farfar, men som man kan förstå av hennes ålder, är det här något hon först så småningom och gradvis kommer att ha full glädje av. Men hon kramade den kanin hon också fick och skrattade högt åt en handdocka, när den rörde sig på pappa Mattis hand.

Med på kalaset var också Klaras bror Viggo, Ellas kusin Ella, och så förstås lill-Ellas mamma Karin.

Till de två födelsedagsflickorna köpte morfar/farfar var sin bukett tulpaner.

Och självfallet hade också mormor/farmor Birgitta köpt jättefina presenter till barnbarnen.

Älskade barnvisor

”Lilla kotten sjunger” har tidigare (2004) getts ut av Erikssobn & Lindgren, men sedan detta – delvis ett dotterförlag – har fusionerats med Rabén & Sjögren, kom det ut på nytt där 2010. Lena Andersson, som har gjort både urval och illustrationer, har gjort ett fantastiskt inbjudande omslag med mamma igelkott och lilla kotten i en fåtölj bakom vilken en liten gris tittar fram.

Lena Anderssons illustrationer till visorna är mycket rara – ett exempel är den lilla flickan i famnen på mormor i ”Mormors lilla kråka”. Och hennes illustration till ”När Lillan kom till jorden” har en omisskännligt Lena Anderssonsk ton.

Flera av visorna i den här sångboken är klassiker av Alice Tegnér, och här finns i flera fall problem med visor som männmiskor av min generation och flera andra generationer förknippar med bilder av Elsa Beskow: ”Ekorrn satt i granen” och ”Sockerbagaren” är svåra att ta till sig utan just de bilder Beskow skapade.

Men det finns undantag. ”Sockerbagaren” blir i Lena Anderssons version en så fin bild, att den kan konkurrera med Beskows.

I andra fall, som Lennart Hellsings ”Herr Gurka”, har jag betydligt lättare för att ta till mig Anderssons version, och ännu lättare är det förstås om man – som i fallet ”Vi är så glada” av Thomas Funck och några visor av Barbro Lindgren – inte har något jämförelsematerial.

Urvalet av visor är utmärkt. Möjligen kan jag känna tveksamhet inför om Evert Taubes ”Som stjärnor små” – annars en mycket vacker visa – riktigt hör hemma i just den här samlingen.

Flertalet av sångena är väl kända och kan sjungas av föräldrarna till de barn som får den här boken. Men den innehåller också ett komplement, en CD, där man kan höra sångerna sjungas av bland annat Eva Röse med musikalisk uppbackning.

Tre Ellen-böcker i en

Cararina Kruusval är en nästan otroligt produktiv barnboksförfattare, som dessutom själv illustrerar sina bilderböcker. Det betyder verkligen inte att hon slarvar. Hennes bilder är detaljrika och uttrycksfulla; med sina snedperspektiv kan de ibland påminna om Ilon Wiklands, vilket är menat som beröm.

Produktiviteten har väl kanske i någon mån underlättats av att många av dem är historier om återkommande figurer. Ellen och kompisen Olle är exempel på detta. Tre av historierna om Ellen finns samlade i ”Ellens bok” (Rabén & Sjögren, 2013).

Den första av dem är ”Blommor från Ellen”, ursprungligen utgiven 1996. I den har mamma födelsedagskalas, men ingen pratar med Ellen, vilket Catarina Kruusval skickligt illusrerar med lilla Ellen stående bland en massa ben, tillhöriga vuxna gäster. Mamma har fått mängder av fina blombuketter, så Ellen går ut för att också plocka en fin födelsedagsbukett till mamma. Det blir en fin gul maskros, en röd vallmo på andra sidan staketet – det tycker grannen inte om! så Ellen går vidare ut i skogen – en skogsstjärna och ett jättestort ormbunksblad. Men nu hittar Ellen inte hem längre: gråter lite men tröstar sig med blåbär. Fast då hör hon pappa ropa efter henne, och när hon svarar, kommer allihopa och hämtar henne. Hon får rida hem på pappas rygg, och hennes fina bukett hamnar i en vas bland de andra blommorna på gratulationsbordet.

Den enklaste av de här berättelserna är ”Ellens boll” från 1994. Ellen kastar sin röda boll hemma i huset, men då tar hunden Buster den och den försvinner. Ellen letar på alla upptänkliga ställen, men ingen boll. Till slut blir hon alldeles trött – bilden av när hon gäspar är fantastiskt fin – och vill sova en stund. Och där, i sängen, ligge både Buster och bollen.

Lång och vindlande är däremot ”Ellens äppelträd” från 2004, och det är också där de snedvinklade bilderna av hus och trädgård finns. Det börjar med att Ellen och Olle klättrar i det stora gamla äppelträdet på tomten – det här trädet ger också enormt mycket frukt. Men så, under en vinterstorm, knäcks trädet. Vintern går med sina vinterlekar, och till slut tar äpplena slut – Ellen och Olle näns inte riktigt ät upp de allra sista, förrän mamma har lovat köpa ett nytt träd. När våren har övergått i riktig värme, gräver mamma och pappa upp roten till det knäckta äppelträdet, och mamma tar med Ellen och Olle till handelsträdgåden för att köpa ett nytt äppelträd. Men vad var det gamla av för sort? Ellen känner igen den sort det ska vara, Golden red. Fast kan det bli äpplen på det där lilla skrutträdet, och hur länge dröjer det egentligen innan man kan klättra i det? Det senare kan nog ta lång tid, men det nya lilla trädet får blad och blommor, och har man sett: När hösten kommer, bär det ett – ett enda – stort äpple. Det delar Ellen och Olle och Ellens mamma och pappa på, och det är ovanligt gott!

När älgarna inte nöjer sig med att demonstrera

Gittan är en återkommande figur i ett antal böcker av Pija Lindenbaum (text och bild). I ”Gittan och älgbrorsorna” (Rabén & Sjögren, 2003, från 2011 också tillgänglig i förlagets Klumpe Dumpe-serie) längtar Gittan efter ett småsyskon eller åtminstone sällskap. Visserligen kommer kompisen Nisse, men det är inget kul att åka stjärtlapp med honom och de andra ungarna i kälkbacken.

När Gittan då går hem, sitter det tre älgbrorsor utanför porten. Dom har också lessnat på att åka stjärtlapp.

Så då låter Gittan dem åka hiss i stället, och så får de följa med in i Gittans lägeneht.

Men älgar är inte så bra på lego och inte på att rita heller – de flesta kritorna går av.

Sen blir det värre och värre. Älgbrorsorna tömmer garderoben för att ha den som koja och dricker vatten ur toaletten.

Så Gittan vill inte ha älgbrorsor längre; dom åker ut och försvinner bort mot skogen.

Gittan får plocka upp alla älgbajspluttar och städa upp.

Det är nog bättre med Nils och kompisarna på dagis i alla fall, och i kväll kommer kusinerna och ska sova över.

Pija Lindenbaum är mycket bra på att både i text och bild åstadkomma roliga och intresseväckande historier, och den här inget undantag.

Vi (1913-2013) fyller 100 – ros och lite ris

Den 20 mars för 100 år sen kom det allra första numret av kooperationens tidskrift Vi eller rättare sagt Konsumentbladet, som den hette i början.

I eller i närheten av lilla Juniskär, där jag växte upp under 1940- och 1950-talen, fanns det inget Konsum, och följaktligen dröjde det ett tag innan jag kom i kontakt med konsumentkooperationens Vi. Det skedde någon gång under läroverkstiden på 1950-talet – jag fick syn på tidningen i kiosken i busstationen i Sundsvall och köpte ett provexemplar. Under gymnasietiden köpte jag lösnummer av Vi regelbundet, och när jag i slutet av 1950-talet flyttade till Uppsala för studier, blev jag konsummedlem och fick hem Vi med posten.

Hade Vi inte övergått till att bli månadstidning, hade jag gärna skrivit att Vi är Sveriges bästa veckotidning.

Innehållsligt har det väl gått lite upp och ner genom åren, men när det gäller layout och bilder har tidningen i dag knappast någon konkurrent att tala om i sin genre. Fototraditionen har Vi för övrigt länge vårdat, under en period till och med i en bild-Vi- edition. Foton ur arkivet ger i det aktuella jubileumsnumret en bild av den reportagemässiga vidden och den konstnärliga kvalitén i det Vis fotografer genom åren har fångat i kameraögat.

På två punkter, båda belysta i jubileumsnumret, finns det dock anledning att påminna om att Vi, hur elegant den än är i dag, i vissa avseenden var bättre förr.

För det första har jag en känsla av att Vi, förr en frestare för oss som gillar mat, inte minst vällagad vardagsmat, var en oumbärlig källa för tips och recept. Riktigt så är det nog inte i dag.

För det andra – och det sörjer jag ännu mer – hittar man aldrig numera regelbundet några skönlitterära inslag i Vi.

De förnämliga skönlitterära inslagen – novellerna, lyriken, även följetonger för barn – var ju förr ett kännemärke för Vi, och det framgår också med all önskvärd tydlighet av den här jubileumskavalkaden. Då tänker jag ändå inte främst på det som är reportagebetonat, sådant som Lubbe Nordströms rapporter om Lort-Sverige eller Jan Fridegårds, Moa Martinsons och Ivar Lo-Johanssons texter om statarna. Men i den här tidningen publicerades också noveller, lyrik och berättelser för barn och ungdomar av till exempel Karin Boye, Nils Ferlin, Evert Taube, Astrid Lindgren, Lars Ahlin, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Werner Aspenström, Harry Martinson…

Men för det skönlitterära finns i dag Vi läser, invänder någon kanske då.

Jaha, men var finns novellerna och dikterna i den?

Gulliga grisar

Barbro Lindgren och Olof Landström är två av de riktigt stora inom svensk barnlitteratur, och när de förenar sina krafter blir de om möjligt ännu bättre. Ett exempel är bilderboken ”Nöff nöff Benny” (Rabén & Sjögren, 2007).

Barbro Lindgrens historia om två små grisar är till synes mycket enkel: Benny och hans lillebror går ut för att leka, och trots mammas förmaning går de förstås till pölen, där också andra smågrisar håller till med sina lekar. En dum gris knuffar i lillebror, som dock räddas av söta Klara. Benny älskar Klara, och när hans våta lillebror tröstas av henne, ser även han till att ramla i, bara för att också få komma i hennes famn.

Fast hur ska man nu kunna förklara de blöta kläderna för mamma, som ju hade förbjudit dem att gå till pölen?

Det löser sig: Efter diverse kringelikrokar i mörka skogen börjar det regna.

Barbro Lindgrens historia är väl berättad, och i Olof Landströms bildgestaltning blir den rent genial. Landströms bilder får en att stanna till extra länge bara för att se sig mätt på till exempel tröstbilden med Benny och lillebror i Klaras famn och de båda grisbrorsorna i skydd under en stor gran i skogen.

Ett drömmens dis över rövarna och deras skog

Mitt exemplar av Astrid Lindgrens sagosamling ”Nils Karlsson-Pyssling” (Rabén & Sjögren) har tryckåret 2002, och den här utgåvan är illustrerad av Ilon Wikland. Men Ilon Wikland kan omöjligt ha illustrerat den när den ursprungligen kom ut 1949, detta eftersom hon liksom jag är flykting från andra världskrigets Estland och eftersom jag vet – jag har både träffat henne och under min redaktörstid för Aktuellt i politiken (s) infört en lång personintervju med henne i min tidning – att det var långt senare hon etablerade sig som bokillustratör, för övrigt en suverän sådan åt Astrid Lindgren.

Så jag kollar: Den som ursprungligen illustrerade ”Nils Karlsson-Pyssling” var Eva Billow, för övrigt också en barnboksillustratör med personlig egenart.

Men numera är det alltså Ilon Wikland vi förknippar med illutrationerna till historien om Nils Karlsson-Pyssling och de övriga berättelserna i boken.

Bland dem hittar man sagan ”Ingen rövare finns i skogen”. Astrid Lindgren älskade att skriva berättelser som fick det att gå rysningar längs ryggraden på de små läsarna och/eller lyssnarna, och hon gillade att, som här, kontrastera dockskåpets idyll mot hotet från de hemska rövarna i skogen. Och här som så ofta är det en alldeles vanlig pojke, Peter, som, med sitt leksakssvärd i handen, överskrider gränsen mellan friden i mormors hus och en sagovärld i vilken han kan träda in, när han plötsligt antar storleken av en pyssling.

Idyllen i dockhuset, bebott av mammas docka Mimmi, kontrasteras mot de fyrtio rövarna i skogen, som vill åt Mimmis halsband. Peter försvarar tappert Mimmi med sitt svärd, men det är till slut hon som lurar rövarna på bytet.

Plötsligt kommer mormor hem igen, men då sitter Peter i sin alldeles vanliga storlek i hennes gungstol bredvid det gamla dockskåpet, där Mimmi nu åter är en docka i blå klänning.

Den här Astrid Lindgren-sagan ur ”Nils Karlsson-Pyssling” gavs 2009 också ut som en separat bilderbok – ”Ingen rövare finns i skogen” (Rabén & Sjögren) – med illustationer av Ilon Wikland, den här gången i färg. Illustrationerna är kongeniala. Det ligger ett slags drömmens dis över dem. Kanske kunde Wikland i den allra sista bilden, där mormor dyker upp och Peter åter har normal storlek, ha markerat övergången från dröm till verklighet genom att göra den bilden konturskarpare, men det skulle i så fall möjligen ha varit en övertydlighet, som saknar uttrycklig motsvarighet i Lindgrens text.

Hellsing goes bananas

Lennart Hellsing är en av de mest begåvade, samtidigt också mest egensinniga författarna i modern svensk barnlitteratur. Eftersom han debuterade i mitten av 1940-talet och också har skrivit poesi, är det väl inte helt fel att beteckna honom som barnböckernas fyrtiotalist. Också det han har skrivit för barn rymmer metaforer och en mångtydighet, som kan föra tankarna till fyrtiotalspoesin.

Ibland förenar han lätthet och humor med oslagbar ordmagi, vilket i flera fall har förstärkts med hjälp av kongeniala illustratörer och tonsättningar, som känns helt självklara.

En berömd men mycket mer knepig Hellsing-bok är ”Bananbok” (Rabén & Sjögren, 1975). Den är illustrerad av Tommy Östmar, och på omslaget ser man en läsande banan med tydliga drag av Lennart Hellsing – jag har träffat honom. Östmar har jag inte träffat, men jag antar att det är han som är den andra bananen på omslagsbilden, den med ritblocket.

”Bananbok” är en bilderbok på vers, där bananerna och deras liv står i centrum. Det skulle ju inte bli mycket till handling, om de bara hängde där i sina klasar för att senare bli uppätna, men Lennart Hellsing har hittat många andra aspekter på deras tillvaro här i världen. Vi får till exempel en lektion om deras religion, i ”Vad bananerna tror” – månskäran är deras gula gudinna. I bananernas himmel får de sen vingar, som liknar halvt uppfläkta bananskal.

Politiskt svävar sjuttiotalet över bananträden. I ”Hur bananerna är” får vi veta, att

”De drömmer om evig fred
om Jämlikhet, Syskonskap, Frihet!
Men intill trdje och fjärde led
de ägs av Banankompaniet.”

”Bananriket” rymmer rent av en politisk utopi:

”Förtrampad är ängarnas klöver,
men sedan de ledande
slutat att slåss…
Då ska vi bananer ta över
och Jorden Ska Tillhöra OSS!”

Fast även bananernas naturliga begränsningar gör Hellsing poesi av:

”Om bananer hade mun
och hade tunga
skulle du få höra
små bananer sjunga.
Men nu har de varken munnar eller tungor
och förresen inte
heller några lungor.”

(Ur ”Banansång”)

För egen del, men jag är ju 75, gillar jag Hellsings bananmytologi och de poetiska uttryck han låter den ta, men jag törs inte svära på att alla ungar i bilderboksåldern skulle älska den här boken.

Men fler av dem skulle kanske kunna bli bananvänner och älska Hellsings poesi, om de också fick ta del av Lennart Hellsings av Georg Riedel tonsatta ”Bananvisor” (Rabén & Sjögren, 1993).