Familjegemenskap

Veckan före julveckan gick till stora delar åt för att handla julklappar till alla i vår numera ganska stora familj. Birgitta och jag och Kerstin förberedde den kulinariska delen av julen: handlade, lagade mat och bakade – var och en gjorde sina specialiteter. Fast Birgitta gjorde, utöver egna specialiteter som skinka, tre sorters sill och sillsallad (den senare med inslag av äpplen från vår trädgård i Öregrund), som en särskild ynnest till mig, surkål som var ett måste på min barndoms estniska julbord.

Skinkan var ekologisk, inköpt i en liten butik med gårdsslaktat kött liksom huvudingredienserna i den estniska julsylta jag gör varje år.

Estnisk julsylta

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar av svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar gradvis vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod, särskilt i år då de inte genast blir genomfrysta. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

Jag lärde mig att göra sylta på det här sättet redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Julgran – och så vita syrener

Det har nästan alltid varit min uppgift att skaffa julgran och sen klä den. Jag har i åratal köpt den utanför blomsteraffären uppe vid Torbjörns torg. Vi har aldrig haft bil, så det här blir en lagom kort bit att bära hem den.

I år var Birgitta med som smakråd, men hon gillade genast den takhöga och ganska jämna gran jag hade valt ut. På hemvägen – Birgitta hade gått in på Konsum för att handla lite – mötte jag en familj, där kvinnan spontant utbrast ”Vilken fin gran!”, och sen önskade de mig en god jul.

I blomsterhandeln vid torget hade Birgitta varit inne för att köpa årets mistel, den vi alltid hänger upp i dörren mellan hallen och vardagsrummet.

I dörröppningen mellan vardagsrummet och köket ställer vi alltid julgranen. Birgitta har broderat julgransmattan, men det har blivit min uppgift att klä granen. I motsats till Karl-Bertil Jonssons pappa inskränker sig alltså inte mina uppgifter till att sätta toppstjärnan – i vårt fall en av halm – på plats.

Jag klär till stora delar granen ganska traditionellt, med kulor och glitterband och halmprydnader, även sådana istappar av glas som vi hade i min barndoms julgranar i Juniskär – det var Kerstin som hittade sådana för några år sen – och så förstås julgransljus, numera elektriska. Men uppe i toppen gör jag varje år ett litet hyss, som bryter mot det alltför konventionella. Bland våra julgransprydnader finns en del som är lite udda; de är inköpta i någon konsthantverksbutik. Bland dem finns en präst i full ornat, och eftersom han för att kunna hängas i granen har försetts med en svart sytråd om halsen, kallas han i familjen för ”hängda prästen”. Där han dinglar i toppen av granen brukar jag förse honom med sällskap av dels två änglar, dels två svarta katter, så det är lite av yttersta dagen över den där delen av julgranen. Men prästen omges också av småfåglar, så det är kanske dem katterna är efter.

På julgransmattan under granen lägger vi också var sin morgonklapp till dem som finns hemma hos oss på julaftonsmorgonen. Lilla Klara, som bor hos oss den här veckan, la med ett belåtet leende dit ett paket från sig, Viggo och mamma, och det visade sig innehålla ett äkta estniskt surbröd, bakat av hennes mamma som ju är bagare.

Klara, en riktig pysseltjej, hjälpte också morfar med att ställa i ordning den av hennes mormorsmor förfärdigade tomtegrottan, som står ganska nära julgranen.

Under tiden ställde Birgitta ut allt det traditionella julpyntet i den av Kerstin tidigare under dagen nystädade våningen. Mycket av det här har sen åratal sin givna plats, på vardagsrumsbordet med sin blå julduk, på bänkar, på skåp – av alla julprydnader vill jag särskilt nämna en gris som står på en av bokhyllorna: han bär på ett demonstrationsplakat med texten ”Ner med julen!”. På köksbordet med sina många ljus står ett med åren allt längre luciatåg. På bänken längs vardagsrumsfönstret står fat med öregrundsäpplen, fikon, dadlar och nötter och även en chokladask.

På bordet med den blåa duken hamnar på själva julafton också en stor keramikvas med sju blommande vita syrenkvistar. I en av syrenkvistarna hänger ett kort med texten ”7!” men ingen avsändare. Fast det är alltid jag som bär hem den där buketten från blomsteraffären och ger den till Birgitta.

Julafton

Trots allt stök före jul och även dan före julafton vaknade jag först av alla på julaftons morgon – hann raka mig, duscha och klä på mig innan någon annan hade gått upp. Satt en stund ensam framför den tända julgranen.

Så småningom vaknade också de andra till liv, och vi öppnade de paket som låg under granen.

Jag ska inte fördjupa mig i ämnet julklappar, konstaterar bara att alla nog fick just vad de hade önskat. Jag fick för egen del alltså både böcker och filmer. Birgitta och jag fick av Kerstin också ytterligare några tallrikar till den Flora-servis vi har i sommarhuset i Öregrund.

Vi såg ”Kalle Anka och hans vänner” tillsammans i vardagsrummet, men medan jag och Birgitta fortsatte med att se, rättare sagt återse, ”Kan du vissla, Johanna?”, hade Kerstin sin egen julklappsutdelning med sina barn inne hos sig.

Till våra julfilmstraditioner hör också ”Karl-Bertil Jonssons julafton” och ”Astrids jul” – fast den senare såg vi först på juldagen. Av Astrid Lindgrens julberättelser älskar jag särskilt, även i filmad form, ”Kajsa Kavat”.

Av alla vuxenfilmerna på TV under julen har jag redan skrivit om ”Calle P”. Dessutom har vi sett – eller snarare sett om – ”Tomten är far till alla barnen”. Min recension av den hittar du ovan under Kulturspegeln, Film.

Annandagens julkalas

På annandag jul hade vi vårt sedvanliga julkalas för hela familjen, då det både serverades julmat och rostbiff med hasselbackspotatis. Utöver mig och Birgitta samt Kerstin och hennes barn deltog Anna samt hennes tre döttrar Sara, Amanda och Ella och så Amandas pojkvän Fritiof – även Annas hund Sudden var med den här gången – och så gästades vi förstås även av Matti, Karin och deras lilla Ella, vilka stannade över natten.

Lill-Ella var till att börja med avvaktande gentemot myllret av människor som inte förekommer i hennes liv varje dag, men de två som hon snabbt etablerade kontakt med, kanske för att de var de yngsta och i storlek lite mer lika hennes dagiskompisar, var kusinerna Viggo och Klara. Snart sprang hon omkring och lekte med dem. Och när jag en stund var tillsammans med barnen inne i det som förr var vår egen barnkammare, började Ella till och med räcka över leksaker till farfar – fast vad det betyder vet hon nog ännu inte.

Jag satt en stund och pratade också med hennes mamma, Karin, och vi kom fram till att det nog skulle bli kul för Ella att komma med till Öregrund i sommar, där vår tomt inte bara erbjuder sådant som gunga utan också många gröna rum, spännande att upptäcka för en liten tjej som håller på att undersöka världen.

Nå, det är en senare fråga.

I övermorgon ska jag och Birgitta åka dit för vårt sedvanliga nyårsbesök.

Ett tvåpoängskrypto utan hjälpbokstäver

Veckans utgåva av Aftonbladet Kryss & Quiz har under helgdagarna glatt mig med en del nötter, som man inte angriper med nötknäppare.

En liten överraskning erbjöd Anders Bengtssons Kryptiskt, annars inte särskilt svårt och därför också rankat för svårighetsgraden två.

Men den här gången – tekniskt missöde eller avsiktligt – saknade det här kryptot hjälpbokstäver, vanligtvis tre.

I mitt fall gjorde det lösandet desto roligare.

Jag startade med att lokalisera det som med hänsyn till antalet förekomster borde vara S – att det jag kom fram till var rätt styrktes av att den aktuella siffran några gånger förekom som par, alltså rimligen borde vara en konsonant.

Men sen knäckte jag plötsligt treordsbildtexten, där jag bara hade första bokstaven, S, i sista ordet. Bilden föreställer en liten flicka som hänger och uppenbart gungar i något slags metallrörsställning ute på gården. Visserligen är hon ensam och hänger och svänger inte i en gardin, men den här Lennart Hellsing-frasen, fast här i presens, visade sig stämma, om man jämförde vad siffrorna i så fall borde stå för i det första respektive tredje ordet.

Och med hjälp av alla bokstäver jag på det här sättet fick löste jag snart hela kryptot. Detta trots att det innehåller också relativt ovanliga ord som RETRO, NIRVANA och RÅRÖRDA – för att inte tala om CITAR.

Må julens värme omfamna er

Jag växte upp under materiellt mycket knappa omständigheter, men det jag främst minns av min barndoms jular är värmen och den vilja som fanns hos mina föräldrar att ändå ge barnen det deras ekonomiska förmåga räckte till.

Mamma var uppfostrad till att ha en enkel gudstro, men när jag i tonåren deklarerade att jag var ateist, ställde sig pappa på min sida och förklarade, att han för sin del heller aldrig hade trott på ”det där”. Av min första jul i Sverige, 1944, minns jag att vår familj fick följa med Halléns, i vars bondgård i Nyland (i Njurunda) vi till att börja med blev inhysta, till julottan i Njurunda kyrka, men det jag främst minns av detta var slädfärden till kyrkan, inte själva julottan.

Annars tror jag att det är just det ovanliga, det avvikande, som man bäst minns från sin någorlunda tidiga barndom. Från den där julhelgen, min första i Sverige, minns jag också hur jag en av julmorgnarna gick ut på gården och förundrad tittade på den branta bergvägg, som reste sig ur skogen strax utanför Halléns tomt. Berg var jag inte van vid från mitt ganska platta Estland, men det som för evigt fastnade på mina näthinnor var bilden av en räv, som likt ett rött streck mot snön, snabbt rörde sig uppåt längs bergssidan.

En sak till minns jag från den där julen. Medan jag var ute hörde jag från lagårdssidan en av gårdens lilldrängar – Ture eller Einar – vissla. Melodin fäste sig omedelbart i mitt musikminne, och jag lärde mig senare att det jag hade hört var ”Stadsbudsvisan”.

I Nyland lärde jag också känna Tures och Einars bror Ivar, som var inhyst i en granngård – de här grabbarna var på grund av problem hemma utplacerade så här av de barnavårdande myndigheterna. För Ivar, med efternamnet Nordberg, gick det förresten mycket bra senare i livet. Jag återsåg honom både som riksdagsman och som ordförande för Socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Självklart har jag själv senare i livet haft ekonomiska möjligheter att ge både mina barn och så småningom barnbarn mycket mer än det jag själv fick i julklapp.

Men livet har också lärt mig att långt viktigare än antalet klappar och det ekonomiska värdet av dem är den gemenskap och den värme de är ett uttryck för.

Så visst får mina barn och barnbarn julklappar, fler än jag själv fick när jag var liten. Men mycket viktigare är det att vi fortsätter att träffas i den varma familjegemenskapens tecken.

God jul också till er, mina läsare!

Bokförlagens försäljning och inriktning ändras

I OLM, Ordfronts Litterära Magasin, en återkommande specialutgåva av Ordfront Magasin, hittar jag intressanta uppgifter om bokförlagens försäljning.

Den låg 2012 på samma nivå som 2001, året innan bokmomsen sänktes från 25 procent till sex procent. I förhållande till toppåret 2007 har försäljningen minskat med 22 procent i löpande priser. Om man tar hänsyn till förändringar i penningvärdet blir nedgången ännu större.

Förlagens försäljning i mkr av olika typer av böcker har också förändrats.

Försäljningen av facklitteratur minskar markant: 865 mkr 2010, 863 mkr 2011 och 697 mkr 2012.

Också barn- och ungdomsböcker säljer mindre: 349 mkr 2010, 337 mkr 2011 och 327 mkr 2012.

Försäljningen av skönlitteratur uppvisar en mer ojämn kurva: 554 mkr 2010, 643 mkr 2011 och 599 mkr 2012.

I en rad artiklar i det här numret genomlyses viktiga delar av bokbranschen. För en av de mest intressanta står förre Ordfront-förläggaren Jan-Erik Pettersson, som skriver om de litterära agenterna, de som i allt större utsträckning nosar rätt på presumtiva storsäljare och sen prånglar ut dem till förlag runt om i världen. Många av de här agenterna har tidigare haft ledande befattningar på olika förlag men har nu övergått till en mer selektiv och lukrativ verksamhet.

I vart fall de stora förlagen och de stora förlagens in spe utgivning präglas också allt mer av den här andan. I dagens (18 december 2013) Dagens Nyheter finns ett exempel, signerat Georg Cederskog och Karolina Bergström, ”Salander är värd ett evigt liv”. Den Salander som avses är förstås Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millennium-serie, en fantastisk försäljningsframgång i stora delar av världen.

Men Stieg Larsson är ju död, så vad göra? Med stöd av rättighetsinnehavarna/familjen Larsson har man nu bett Zlatan-författaren David Lagercrantz att skriva en fortsättning.

Zlatan-boken är förresten ett ytterligare ett exempel på att många ”författare” i dag inte skriver sina memoarer själva utan tar hjälp av spökskrivare.

Fast själv köper och läser jag inte såna böcker. Jag vill däremot gärna läsa böcker som verkligen speglar sin författare, på gott och ont. Hellre lite misslyckanden på köpet än polerade och marknadsanpassade verk, vars verkliga författare anges med väldigt liten stil.

Som tur är finns det fortfarande små och idealistiska förlag som kämpar vidare med att ge ut riktiga böcker.

Melodikrysset nummer 50 2013

Jag vet inte om den östtyska barnfilmserien om John Blund är känd för dagens svenska barnfamiljer och inte minst barn, men från sjuttiotalet, då mina egna barn var små, minns jag den väl. De bänkade sig gärna framför TV-apparaten, när man ur den hörde ”Titta, kom och titta…”.

Den där signaturen minns jag så väl, jag som annars inte brukar minnas TV- och radiosignaturer. Ett exempel ur dagens kryss är signaturen till ”Efter tre”. Efter att ha fått första och sista bokstaven i första ordet, dök dock programtiteln upp i minnet.

Ytterligare en fråga kunde jag inte spontant, men den som sjöng ”Whatever They Do” måste ha hetat antingen Mia eller Moa, och när jag kollade, visade det sig vara Moa Lignell.

I och för sig har jag inte hört våldsamt mycket med Pink, Alecia Beth More, heller och framför allt inte albumet ”The Truth About Love” där ”One Last Kiss” finns med.

Desto mer har jag hört med Benny Anderssons orkester, även ”Cirkus Finemang”. Men eftersom jag inte har sett Marie-Louise Bergenstråhle-Ekmans film ”Nu är pappa trött igen” (2000), fick jag googla på den delen.

I övrigt var det väl egentligen inget i dagens kryss som vållade mig några besvär.

Totta Näslund har jag allt av på skiva, så det var inte så svårt att känna igen hans röst i ”Mil efter mil”.

Sonya Hedenbratt har också min beundran – men visst var det kul att höra ”Manhattan” bli ”Ett litet ställe”. (Jag har varit på Manhattan, och bara att gå tvärs över – alltså på tvären och inte på längden – känns rejält i benen.)

Hjalmar Gullbergs fina ”Kyssande vind” har jag både i bok och på skiva. En berömd inspelning har gjorts av Jan Malmsjö. Texten kan du för övrigt hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Alla som läser den här bloggen vet också att jag gillar Evert Taube och har allt av honom på skiva. Så skulle jag inte känna igen ”Så skimrande var aldrig havet”?

Och TV-programmet med Tomas Ledin om hans unga års Höga kusten har jag inte bara sett utan också skrivit om här på bloggen.

När jag fortfarande var mycket ung och bodde i Juniskär söder om Sundsvall, fick jag av vår hyresvärd Kjell Nordin ett av honom själv färdigställt album med idolbilder, ”Filmens stjärnor”. Allra vackrast föreföll mig på den tiden vara Ginger Rogers, och givetvis gick jag och såg de sång- och dansfilmer med henne och Fred Astaire jag kom åt, bland annat ”Top Hat”, filmad redan 1936. Ur den hörde vi i dag ”Dancing Cheek To Cheek”.

”Green Green Grass at Home” syftar här inte på Juniskär utan på Tom Jones’ hit från 1966 – den finns inspelad med andra, men här är det Tom Jones som gäller. I svensk version, signerad Stikkan Andersson, heter den ”En sång en gång för länge sen”. Jan Malmsjös insjungning av den är inte alls tokig, men Tom Jones slår han ju inte.

Noteras bör att Jan Malmsjö därmed figurerade i två olika frågor i dagens kryss.

Melodikrysset nummer 49 2013

Dagens kryss hörde väl inte till de allra svåraste.

Svårast i dag för mig var det att – så småningom med hjälp av ledbokstäver – identifiera musiken ur TV-serien ”Bron”. Jag har bara sett ett par avsnitt i början – sen la jag av.

Och hur som helst brukar jag aldrig lägga TV-signaturer på minnet, men den vi hörde i dag förknippar jag med nyheter. Var det signaturen till Aktuellt, som jag ju ser på varje dag? Nej, det var för Rapport Monica Dominique skrev den, visar det sig.

Svårigheter hade jag också med att komma på titeln till den Elvis-hit som spelades. Kryssvaret var i och för sig lätt att komma på: Två andra ords första respektive sista bokstav bildade tillsammans ordet as. Då var det nog ”A Fool Such As I”.

Barnvisor är jag ganska duktig på.

Så visst klarar jag att känna igen Alice Tegnérs ”Lasse liten” och kan också textraden ”Världen är så stor, så stor”.

Och det är klart att jag redan under min egen skoltid sjöng folkvisan ”Räven raskar över isen”.

Dock verkar Lasse Berghagens förhållande till vintern vara sådant, att han hellre sjunger ”Räven raskar över ängen”. Och mycket riktigt spelade han en av sina sångarfavoriter i en av sina sommarfavoriter, Lasse Berghagen med ”En kväll i juni”.

Det var bara en i raden av repriser.

Det började redan med första låten, ”Evert”, i dag med Lennart Palm men ursprungligen med Laila Westersund eller, mer korrekt, med Matz Stefanz med Lailaz.

Också dagens andra låt har vi hört tidigare i krysset: ”Änglahund” där Hasse Andersson sjunger ”Kan man ta hunden med sig in i himlen?”.

Och visst har Eldeman spelat även ”Med en enkel tulipan” tidigare. Fast i dag skulle vi komma på vad man säger när man överräcker den där tulipanen: Grattis!

Inte heller är det väl första gången vi hör Aleksander Rybak i eurovisionsschlagervinnaren från 2009, ”Fairytale”.

Också ”Cabaret”, skriven 1966 av John Kander och Fred Ebb, har förekommit tidigare i krysset. Och varje gång brukar jag då rekommendera dess litterära förlaga, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” från 1939.

Melodikryssen brukar ofta innehålla något ur den klassiska repertoaren, och i dag var detta något signerat Jacques Offenbach. Fast här användes musiken av gotländska När-revyn i en sång om den snart aktuella Sankta Lucia.

Roffe Wikström har jag allt av på skiva, så när jag hör ”Allt är gjort av plåt”, känner jag genast igen hans röst. Jag har till och med sett och hört honom live i Öregrund.

The Ark har jag också skivor med, så det är inte så svårt att identifiera dem när jag hör ”Prayer For the Weekend”.

Jag har sett och hört även Ola Salo live, intressant nog vid en Caprice med OD här i Uppsala förra året – sök på Caprice och Salo här på bloggen, så kan du läsa vad jag då skrev. Detta apropå att Birgitta och jag i eftermiddag ska gå på årets Caprice, men vem som är årets hemliga gäst får man inte veta i förväg. Efter Capricen ska vi, eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, fortsätta med Stor-OD på Uppsala slott: en god middag ständigt avbruten av sångliga utbrott.

Melodikrysset nummer 48

Nej, det var inte Barcarolen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach som vållade mig huvudbry under dagens melodikrysslösande.

Men det här krysset innehöll annan musik som jag inte är så förtrogen med.

Dansbandsmusik är ju till exempel, som mina läsare vet, inte riktigt min grej, men med lite ledbokstäver listade jag i alla fall ut att det var Arvingarna som sjöng ”Ta mig tillbaka nu”.

Eric Saade känner jag förstås till via Melodifestivalen, men inte skulle jag störta i väg till skivaffären för att köpa ”Coming Home”.

Sting har jag däremot på skiva – men inte ”Hadaway” som vi hörde i dag.

Pojkband, till exempel Boyzone, finns inte i mina skivhyllor. Däremot lyssnar jag ibland på musik av Andrew Lloyd Webber. Fast ”No Matter What” ur musikalen ”Whistle Down the Wind” var jag tidigare inte bekant med.

The Who har jag förstås hört tidigare, men deras rockopera ”Tommy”, ur vilken vi i dag hörde ”Pinnball Wizard” (tror jag det var), har jag aldrig hört.

Mer slängd är jag då på barnvisor. Sådana spelades ganska mycket här hemma när våra egna barn var små, och till exempel Alice Tegnérs visor har jag senare köpt också åt mig själv på CD. Så självfallet känner jag igen ”Bä, bä vita lamm” och vet att den produkt som där efterfrågas är ull. Och för att ta också den andra delen av den här dubbelfrågan: Jag börjar genast nynna med i ”En sockerbagare här bor i staden” och vet genast att han/hon ju huserar i ett bageri. Det vore bra skämmigt om jag inte visste, eftersom vår dotter arbetar i ett bageri.

Orphei Drängar, OD, som vi i dag hörde i ”Hej dunkom”, är bekanta för mig inte bara för att jag är uppsalabo. Min hustru är så kallad moster i den här manskören, och vi brukar regelbundet gå på deras framträdanden och även slottsmiddagar.

Också ”Hönan Agda” är mig välbekant, eftersom jag har allt (åtminstone på svenska) av och med Cornelis Vreeswijk. Både jag och min hustru hade kontakt med honom medan han levde: Hustrun valturnerade tillsammans med honom, och jag engagerade honom en gång i världen, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), som medlem i en valvisejury.

När det gäller ”Jopp hej-di” undrar jag om inte Anders Eldeman i dag serverade en slamkrypare med ledtråden käck visa som sjungs av personer som visar sig vara – vadå? Jo, redo, antar jag, om det handlar om scouter. Det knepiga med den här sortens äldre folkrörelsesånger är att de ofta användes inom olika folkrörelser, och jag vet att den till exempel i en textvariant användes inom IOGT-NTO. Den här visan tog jag med i min egen arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp” (1970), eftersom den var obligatorisk i många upplagor av ”Tidens sångbok”. Melodin är en tysk studentvisa, men den svenska text som socialdemokraten Bror Ejve (1897-1962), redaktör på Tidens förlag och bland annat VD i Folkrörelsernas konstfrämjande, skrev var en relativt fri tolkning av en tysk originaltext, skriven av publicisten/journalisten och socialdemokraten Max Kegel (1850-1902).

Låt oss stämma upp en sång,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
lagom vacker, lagom lång.
Jopp hej-di, hej-da.
Om hur gode borgare
oss med sina brillor se.

Refräng
Jopp hej-di, hej-di, hej-da.
Jopp hej-di, jopp hej-da.
Jopp hej-di, hej-di, hej-da,
Jopp hej-di, hej-da!

När vi i fabriken gå.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
När vi plöja eller så,
Jopp hej-di, hej-da.
alltid när vi knoga brått
gillas vi i rikligt mått.

Jopp hej-di…

Gäller det betala skatt,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
tar man också mot oss glatt.
Jopp hej-di, hej-da.
Vi blir lika präktiga
som de stora mäktiga.

Jopp hej-di…

Men om vi i samlad hop,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
höja några klagorop,
Jopp hej-di, hej-da.
blåser strax en annan vind,
man blir både döv och blind.

Jopp hej-di…

Därför ökom nu vårt lag.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
Så vårt tramp en vacker dag
Jopp hej-di, hej-da,
borgarns ro så grundligt stör
att han både ser och hör.

Jopp hej-di…

Amerikanska ”Red River Valley” blev i svensk version ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den här sången har jag också hört på inuit, på kongress med mina grönländska partivänner, Siumut. Jag har tidigare återgett den grönländska texten här på bloggen.

En annan gammal goding är ”Barndomshemmet”, som börjar med textraden ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Själv förknippar jag den främst med Harry Brandelius’ insjungning från 1959, men den sjöngs in redan 1919 av Ernst Rolf och året därpå av Jussi Björling.

Kvar att redovisa då är ”Sommar’n som aldrig säger nej”, som vi en gång i världen hörde i Melodifestivalen och sen i Eurovision Song Contest med Claes af Geijerstam och Göran Fristorp. Musiken skrevs av Carl-Axel och Monica Dominique, som jag har träffat bland annat i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och den mycket omdiskuterade texten av författaren Lars Forssell. Första gången jag träffade Lars Forssell var när han under mitt ordförandeår i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala medverkade i vår recentiorsafton på temat ”Att protestera i Sverige”. Senare fick jag hans tillstånd att publicera hans svenska tolkning av Leo Ferrés ”De fattigas piano” i min redan nämnda sångbok ”Upp till kamp!”. Och jag har därefter träffat honom också i samband med arrangemang i regi av Svenska Akademien och Riksdagen.

Häxan och lejonet

Den upplaga jag själv äger av C S (Clive Staples) Lewis’ (1898-1961) bokserie om Narnia, sammanlagt sju böcker, köpte jag 1999, men jag hade då för länge sen både köpt den till och läst den för våra barn. Jag har också i TV sett en tidigare filmatisering av den här serien än den Disney-producerade version som närmast föranleder den här texten.

”Häxan och lejonet”, egentligen den andra boken i serien om Narnia, gavs ut på svenska 1959, i översättning av Birgitta Hammar; bokförlaget var, när jag skaffade den, Bonnier Carlsen. Illustrationerna, av Pauline Baynes, härrör från C S Lewis’ engelska original ”The Lion, The Witch and The Wardrobe”, utgivet 1950.

Walt Disney Pictures gjorde år 2005 den filmversion, som i dag är den vanligaste, ”Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet”, i engelskspråkigt original – brittisk/amerikansk/nyzeeländsk – ”The Chronicles of Narnia: the Lion, the Witch and the Wardrobe”. Regi: Andrew Adamson.

Ni som känner till min rationalistiska och icke-religiösa livsinställning skulle kanske inte i förstone tro att jag har något till övers för en värld befolkad av fauner, häxor och talande lejon, men jag har inga problem med saga och fantasy, särskilt som de moralproblem som tas upp i den här berättelsen är nog så reella.

Annars börjar den här historien nog så realistiskt: Vi befinner oss i London under andra världskrigets flygbombningar. Syskonen Pevensies pappa är inkallad, och till slut väljer mamman i familjen att evakuera barnen, i storleksordning från yngst till äldst, Lucy (Georgie Henley), Edmund (Skandar Keynes), Susan (Anna Popplewell) och Peter (William Moseley) ut på det inte lika bombhotade landet. De åker, ensamma, utan vuxeneskort, per tåg till resmålet, där de hämtas med häst och vagn.

De får bo i ett stort gammalt hus, ägt av en avlägsen släkting, professor och i enlighet med tidens myt om professorer ganska frånvarande. Fast det visar sig senare att han faktiskt känner till den hemliga port till en annan värld och tid det här gamla huset rymmer.

För syskonen finns inte så mycket meningsfullt att göra, så de fördriver tiden med att leka kurragömma. Det gamla huset är som gjort för kurragömma – där finns korridorer och prång och skåp att gömma sig i. Den allra yngsta i syskonskaran, Lucy, gömmer sig vid ett tillfälle i en garderob, och när hon tar sig längre in bland kläderna i den, öppnar den sig plötsligt mot en skog i en ny och okänd värld, en vintervärld. I den stöter hon av en slump ihop med en varelse som inte ser ut som hon själv, en faun.

Efter en inledande fas av avvaktande tystnad börjar de här två tala med varann, och faunen, som heter Tumnus (James McAvoy) bjuder rent av Lucy med hem till sin håla på en kopp te. Och med hjälp av Tumnus får så Lucy reda på att hon har hamnat i landet Narnia och att den ständiga vintern där beror på att landet nu i över hundra år har styrts av den vita häxan Jadis.

Medan Lucy dricker sitt varma te, spelar faunen flöjt för henne, en musik som förtrollar henne och får henne att somna.

När Lucy sedan vaknar bekänner Tumnus, att han hade haft för avsikt att följa den vita häxans påbud och alltså först hade tänkt lämna över Lucy till henne men att han sedan hade ångrat sig. I stället för han nu Lucy tillbaka till utgångspunkten, gången som leder ut ur Narnia och in i garderoben.

Det märkliga är att tiden har stått still i den vanliga världen, medan allt det här hände, och syskonen tror förstås inte på Lucy, när hon berättar, vad hon har varit med om.

Men Lucy ger sig inte: En kommande natt smyger Lucy tillbaka till garderoben genom vilken man kommer till landet Narnia.

Fast den här gången smyger hennes bror Edmund efter henne och tar sig också – fast efter Lucy – genom garderoben och hamnar, till sin stora häpnad, i det vintriga Narnia.

Här möter han nu, inte Lucy, men den vita häxan (Tilda Swinton) i en släde. Eftersom hon, till en början i motsats till sin kusk, anslår en vänskaplig ton, avslöjar Edmund, att han letar efter sin syster, som redan har varit i Narnia en gång tidigare. Edmund bjuds på förtrollande konfekt och varm choklad och inviteras att tillsammans med sina syskon besöka den vita drottningen, i själva verket alltså en häxa, i hennes slott. Vad hon inte berättar för Edmund är att det finns en gammal spådom om att fyra intränglingar, barn av Adam och Eva, är de enda som kan hota hennes välde och därför måste förgöras.

Men den här gången – för att senare kunna fånga alla barnen Pevensie – låter hon Edmund löpa och återförenas med Lucy. Tillsammans tar de sig hem igen genom garderobspassagen.

Tredje besöket i Narnia börjar med att syskonen under lek i trädgården råkar panga ett fönster, och när de springer in för att gömma sig hamnar de förstås i det där garderobskåpet. Den här gången kommer de alltså alla fyra till Narnia.

Lucy för dem hem till sin vän Tumnus, men de finner hans fina hem ligga i spillror. På en lapp kan de läsa att Tumnus har hämtats av hemliga polisen, anklagad för högförräderi.

Men i den här märkliga skogen finns djur som kan tala, bland annat ett bäverpar, till vars underjordiska lya de får följa med. Här får de veta att det i Narnia finns en gammal profetia om att landet ska räddas ur den vita häxans grepp av fyra människobarn, också om den mytiske lejonkungen Aslan, som tillsammans med barnen ska rädda Narnia.

Under tiden har Edmund försvunnit och blivit tillfångatagen. När han utanför den vita häxans ispalats ser Tumnus förstenad och sedan i mötet med den vita häxan, drottningen av isslottet, får erfara att hon inte alls är så där snäll som hon först verkade i hans ögon, börjar han äntligen komma till besinning.

De övriga syskonen jagas av isdrottningens/häxans vargar. Men under deras flykt undan förföljarna börjar det hända märkliga saker. Trots den oändliga vintern i Narnia har där aldrig under den här långa perioden firats någon jul. Julen representeras också här, ganska traditionellt för vår egen del av världen, av en jultomte med julklappar, sådant som de senare kommer att få nytta av: Lucy får en flaska trolldryck som kan hela, Susan en pilbåge och pilar och Peter ett svärd.

Och under tiden börjar det hända andra märkliga saker: Isen, över vilken de har flytt, bryts upp så att de förföljande vargarna inte kan nå dem. Och snön smälter. Vintern går över i vår. Peter räddar sina systrar, och när de når fram till Aslan – det är förstås hans återkomst som åstadkommer förändringen i naturen – blir han av Aslan dubbad till riddare.

Några av Aslans krigare lyckas också befria Edmund, och under hans möte med syskonen och Aslan undfår han den nåd, som är en del av C S Lewis’ kristet färgade tankevärld.

Häxan/isdrottningen är förstås rasande och samlar en väldig här för att slå ner Aslan och hans trogna. Men först kräver hon Edmund, förrädaren som enligt gammal sed i Narnia tillhör henne, tillbaka.

Aslan gör då något överraskande, han överlämnar sig själv i hennes våld mot att hon släpper Edmund, åter igen en religiöst färgad offerrit. Och häxan accepterar, låtsas åtminstone därmed skona de andra. Vi får alltså se Aslan föras till ett stenaltare och till synes låta sig dödas för en annans synder. Lucy och Susan blir nattliga vittnen till vad de tror är Aslans död.

Under tiden ställer sig Peter och Edmund i spetsen för Aslans här för att utkämpa slutstriden mot häxan och hennes monsterhär. Här förekommer i filmen masscener, som är mäktiga men ändå inte så monstruösa att de skulle kunna skrämma en yngre filmpublik från vettet. Den av Peter och Edmund ledda lejonsidan tvingas också till reträtt.

Men räddningen är nära. När solen går upp, rämnar stenaltaret där Aslan ligger, och han vaknar likt en Kristus till liv igen.

Lucy och Susan får rida på Aslans rygg, och Aslan ingriper i den pågående striden just när Häxan och hennes bestarmé ser ut att ha vunnit. Häxan har, kanske dödligt, sårat Edmund, och även Peter ser ut att duka under – men just då anländer Aslan och slår ner häxan.

Nu kommer Lucys hälsobringande vätska, den hon har fått i present av jultomten, till användning. Med hjälp av den vaknar både Edmund och de övriga fallna till liv igen.

Aslan väcker alla varelsen, som den onda isdrottningen har förvandlat till stenstoder, till liv igen: Han blåser sin ande – Guds ande – i dem, och bland dem som vaknar till ett pånyttfött liv finns faunen Tumnus.

Aslan viger dem sedan till konung/drottning över var sin del av Narnia, medan han själv drar sig tillbaka.

Vi hinner till och med se de här fyra barnen åldras i sina nya monarkiska roller.

Men en dag, när de är ute och rider tillsammans i den skog där det här äventyret började, minns de plötsligt ingången till Narnia, genom vilken de en gång i världen anlände, och går genom den åt andra hållet. I det ögonblicket är de unga igen.

Och professorn som de bor hos finns åter där, med deras boll i händerna och faktiskt inte alls arg på dem. Även han känner till Narnia.

Melodikrysset nummer 47 2013

Dagens melodikryss var delvis lätt men innehöll också en del knepigheter.

Den gode Eldeman hade lagt ut en fälla redan i början av krysset. Jag hade ingen som helst svårighet med att genast känna igen Robert Brobergs ”Båtlåt” – jag har det mesta av och med honom på skiva, och jag har också sett honom på scen – men intet ont anande skrev jag, och gissar jag många med mig, först ”båtar” som svar på frågan om vad farkosten har omkring sig. Men som svaret på nästa fråga indikerade: svaret måste här i stället bli bojar.

Detta på grund av att det ju var Jussi Björling som sjöng Rossini i dagens klassiska fråga.

Sen kom en fråga som ligger helt utanför min musikaliska kunskapssfär. Jag vet mig aldrig någonsin ha hört Avicii, långt mindre albumet ”True” med ”Make Me Up”.

Radion står på hela dagarna, och på kvällstid ser jag ganska mycket TV, men tro inte att jag för den skull lyckas lära mig några programsignaturer.

Så i mitt fall var det en svår uppgift att identifiera signaturen till ”Svar i dag”.

Och förvisso har jag en gång i världen sett en del avsnitt av ”Mash”, men det var nog inte dess signatur som fångade mitt intresse.

Vi kan väl ta allt bökigt på en gång. Inte så att jag hade svårt att känna igen den melodi ur ”A Little Night Music” (Stephen Sondheim med flera), ”Send In the Clowns”, som förekom här fast på tyska. Men vad heter den här melodin egentligen på svenska? Vad jag förstår heter Beppe Wolgers’ – Eldeman refererade till honom – svenska version ”Var finns den clown”, men då går varken första och tredje ordet i titeln – det var de som efterlystes – in. När Mattias Enn sjunger den, sjunger han ”Ta in en clown”, och det var helt solklart första och tredje ordet i den versionen Eldeman efterlyste. Ändå undrar jag om någon är kapabel att reda ut det här åt mig.

Resten hade jag inga problem med.

Jag har i och för sig inte sett den nya tecknade versionen av ”Emil & Ida i Lönneberga”, men både musiken och textinnehållet kändes välbekanta.

Jag är fortfarande lite paff över den usla placering – nummer 18 – Ola Salo fick i Eurovision Song Contest 2007, detta eftersom ”The Worrying Kind” faktiskt var värd en mycket bättre placering. Men det är mycket med ESC jag inte förstår. (Och jag förstår ännu mindre av utfallet i de svenska melodifestivalerna under senare år.)

Även om somliga säkert tror motsatsen, har jag verkligen inget horn i sidan till populärmusikgenren.

Jag tycker till exempel att Lena Ph är en utmärkt företrädare för den. Hennes tolkning av ”Månsken i augusti” är ett exempel på det.

Personligen gillar jag ännu mer Lisa Nilsson, som vi i dag hörde i ”Sånger om oss”.

Och jag tycker att Edda Magnason gör ett inkännande och pricksäkert porträtt av Monica Zetterlund i filmen om henne – ni hittar mina recensioner av filmen respektive skivan, från vilken vi i dag fick höra ”Sakta vi gå genom stan”, under Kulturspegeln, Film respektive Musik.

Hoppet därifrån till ”Should I Stay Or Should I Go” med punk-bandet Clash kan tyckas vara långt, men jo, jag tyckte det var kul att höra dem också.

”Should I Stay Or Should I Go” är för övrigt en frågeställning som har varit aktuell för mig nu i ett par veckor, på nätterna, i dubbelsängen. Jag har nämligen en envis hosta, särskilt i ryggläge.

Melodikrysset nummer 46 2013

Till dem bland er som kanske tror att jag är något slags musikdator vill jag säga följande: Jo, jag har hygglig bredd i mitt musikkunnande, men där finns luckor.

Dagens för mig svåraste fråga var sålunda vågrätt 1, där jag först fick lov att fylla i varannan bokstav – begynnelsebokstäverna i de lodräta svaren – innan jag förstod, att den som sjöng ”Mirrors” var Justin Timberlake.

Å andra sidan klarade jag, på det ena eller det andra sättet, ganska lätt de övriga frågorna.

I och för sig kom jag inte på vad det var för ett musikstycke som spelades som illustration till v 9, men det behövdes inte heller. Det som efterfrågades var vad det var för instrument som hördes vid sidan om pianot, och det var inget tvivel om att det var en cello.

Anders Eldeman använder sig numera ganska ofta av låtversioner ur ”Så mycket bättre”, så jag har nu till slut börjat se på det här TV-programmet.

Jag hade i och för sig inte hört Titiyo sjunga ”Blåjeans och stjärnljus”, ursprungligen känd i Lill Lindfors’ insjungning, men eftersom jag har sett båda i den pågående programserien, var det inte så svårt att koppla dem till varann och sen googla.

Äldre delar av ”Så mycket bättre” har jag över huvud taget inte sett, men Darin (Zenyar) har en rätt så karaktäristisk röst, och Magnus Uggla, vars ”Astrologen” han sjöng, har jag ganska mycket av på skiva.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Cliff Richard med ”Congratulations” och vet också att det hör till god ton att gratulera, när någon i ens närhet fyller år.

Jag har förstås också hört Peter, Paul and Mary sjunga ”Puff the Magic Dragon”, också den svenska versionen ”Puff en pappersdrake”, som tydligare ger svaret på Eldemans fråga om material: papper. Den svenska versionen sjöngs först in av Ann-Louise Hansson, lite senare även av Jan Malmsjö.

Och jag är tillräckligt gammal för att minnas ”Mosebacke monarki”. I dag hörde vi Bobo Slacke (Moltas Eriksson) göra ett besök hos läkaren, spelad av Tage Danielsson. Också Olle Palin medverkade i det här inslaget.

Eftersom min stora skivsamling bland annat omfattar progg, har jag förstås också en bunt Ola Magnell-skivor i den. Så så fort jag hör hans röst i ”Kliff”, känner jag igen den.

Och jag delar Anders Eldemans vurm för M A Numminen, har följaktligen många skivor med honom. I dag hörde vi honom på sitt oefterhärmliga sätt framföra ”All of Me”.

”Evita” har jag faktiskt aldrig sett, men hur många gånger har jag inte hört sången om fru Peron, ”Don’t Cry For Me Argentina”?

En av Fredmans sånger, Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, hördes också.

Och sen är det bara ett svar kvar att redovisa. Ljudillustrationen var lätt igenkänd: Alice Tegnérs ”Ekorrn satt i granen”. (Märk uttalslikheten med Bellmans Fjäril’n.) Men i kryssvaret skulle djuret som förekommer i den här barnvisan skrivas ekorren.