Melodikrysset nummer 8 2014

Man kunde tro att jag, gamle republikan, skulle ha mest problem med frågor som den allra första i dagens kryss, där svaret skulle bli drottning. Men icke – det är klart att jag har hört ”God Save the Queen”.

Däremot får jag regelbundet, så även i dag, problem främst med det växande antalet frågor, som förutsätter att man troget följer TV 4 och program av typen Idol. Men det gör alltså inte jag – även om jag, främst genom Melodifestivalen, likafullt kommer i kontakt med artisterna (?) därifrån.

Så visst har jag tidigare hört Robin Stjernberg yla vinnarlåten ”You”.

Inte heller har jag något musikaliskt förhållande till Markus Fagervall, i dag med ”She Will Be Loved”.

Och David Hellenius’ program i TV 4 ”Hellenius hörna” har jag över huvud taget aldrig sett.

Inte heller ”Rosen” med Arne Qvick, för att gå till något mycket äldre, var precis något musikaliskt mästerverk, men den lever tack vare den kultstatus dess dålighet har gett den här låten.

Men oftare fastnar ju schlager i ens musikminne av andra skäl: genom en oemotståndlig melodikrok, genom en textfras, genom att förmedla en stämning, en röst.

”Världen är full av violer” förknippar jag för min del med Ulla Billquist. Jag har förresten en hel CD-box med alla hennes insjungningar.

Robert Karl Oskar Broberg har jag likaså det mesta av i mina skivhyllor; jag har även haft nöjet att se och höra honom live. I dag hörde vi honom vråla ”Carola”, och den låten hittar man på LPn ”Tjejjer”, som vi här skulle transformera till normalstavningen tjejer.

Musik ur musikaler och filmer tycker jag mer hör hemma i Melodikrysset än vad bidrag ur TV 4s idolprogram gör.

Claes Malmberg medverkade, med den äran, med ”Herre i sitt hus” (”Master of the House”) där han fick en smula assistans av Beatrice Järås, i musikalen ”Les Miserables”.

Lasse Berghagen var en av upphovsmännen till musikalen ”Världens galenskap” med bland andra Inga Gill. Ur den fick vi i dag höra ”Kom in i mitt liv”.

Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio” blev också film. I filmversionen skrevs titelmelodin av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Bara två utländska musiknummer förekom i dagens kryss.

Den ena var den mycket välkända ”Take Me Home Country Road” med John Denver.

Och Sinead O’Connor är ju inte direkt okänd hon heller. Henne hörde vi i dag i ”Nothing Compares 2 U”.

Till allra sist har jag sparat veckans Evert Taube, mycket välkända Calle Schewens vals. I den sjunger Taube bland annat om tärnor och mås.

Ack, vore det snart påsk så att man fick åka ut till tärnorna och måsarna i Öregrund.

Kulla-Gulla som film

Martha Sandwall-Bergström (1913-2000) gav under åren 1945-1951 ut sju böcker om Kulla-Gulla. De betraktades som flickböcker, men – bland annat för att min dåtida folkskola, Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, var mycket liten och följaktligen hade ett ganska litet skolbibliotek – även jag läste Kulla-Gulla böckerna.

Fattigdom präglade mitt liksom flera av mina kamraters liv på den tiden, så den här lite snyftiga historien om en flicka, som växer upp under svåra förhållanden men trots detta tar hand om den torpares barn hon värvas för att passa och sen – som ett slags social revansch – finner sin väg till herrgården, talade väl till mig på något sätt.

Men jag minns inte så värst mycket av böckernas handling – vilket säkert kan vara bra nu när jag har tagit del av filmatiseringen, som med naturnödvändighet måste vara en nerbantad version.

Filmen ”Kulla-Gulla” gjordes 1956 av Håkan Bergström. Vid det laget var jag gymnasist och knappast intresserad av filmatiserade gamla flickböcker.

Men nu har jag i alla fall sett den, som eftermiddagsfilm i TV.

I mina nutida ögon är den, mot bakgrund av de sociala förhållanden den ska skildra, alldeles för välstädat återhållsam för att tilltala mitt socialt rebelliska sinnelag. Vid ett enda tillfälle får den mig att gillande skratta: Det är när ett av barnen i skaran av syskon i en fattig torparfamilj lipar åt en nådig dam från herrgården.

Men annars präglas handlingen av en obegriplig foglighet både från Kulla-Gullas och den fattiga torparfamiljens sida.

Det som lyfter Kulla-Gulla, i filmen spelad av Malén Fredén, och genom henne till slut också de torparungar hon har hand om, ur deras elände är att Kulla-Gulla under tjänstgöringspass på herrgården hittar saker som – tycker även baron Sylwester (Hugo Björne) – verkar binda henne till den här miljön. Hon ser en porträttmålning på väggen, som väcker något till liv i henne, och när hon sen får för sig att prova en klänning, som förvaras i en kista, ser hon ut som en avbild av eller åtminstone avkomling till damen på tavlan.

Patron blir ännu mer tagen av tanken, att Kulla-Gulla kanske är hans barnbarn, när han får höra, att hon som litet barn hittades ilandfluten efter det att det skepp han tror, att hans dotter färdades i för att hälsa på hemma, led skeppsbrott – dottern har rymt hemifrån och gift sig i Frankrike.

Så han beger sig utomlands för att om möjligt få bekräftelse på att hans teori är korrekt. Godsets förvaltning överlåter han åt sin brorsdotter Regina (Margaretha Bergström), som också får förhållningsorder om att se till att Kulla-Gulla och de andra torparbarnen förses med matkorgar. Familjen på torpet behöver nu extra mycket stöd, eftersom torparhustrun har dött.

Regina beter sig emellertid mycket fult. Matkorgarna ställs in, och inte nog med det: När Kulla-Gulla har varit uppe på herrgården för att vädja, idkar Regina utpressning mot torparen: Hon hotar att sälja torpet – men om torparen skickar i väg Kulla-Gulla därifrån, ska han få överta det på mycket förmånliga villkor.

Torparen (Erik Strandmark) faller till föga för den här utpressningen och skjutsar i väg Kulla-Gulla, för gott är meningen. Men just den här natten griper blåsten tag i en lykta, som antänder torpet.

I sista stund hinner Kulla-Gulla se vad som händer och rusar tillbaka för att rädda de sovande torparungarna.

Hon lyckas också, men sen brinner huset upp, och i nattmörkret tror alla att Kulla-Gulla har omkommit därinne.

Men nu sker ett verkligt under: Dal-Pelle (Georg Skarstedt), en enstöring ute i skogen, har hittat henne medvetslös och vårdat henne i sin stuga. Och inte nog med det: Sturskt bereder han sig tillträde i herrgården och berättar, även för patron som nu har kommit hem, vad som har hänt.

Och patron, som faktiskt har funnit bevis för att Kulla-Gulla inte är dotter till hans förrymda dotter, är vid det här laget så fäst vid Kulla-Gulla, att han tar hand om henne och behandlar henne som vore hon verkligen hans dotter. Och den tidigare onda Regina ändrar nu totalt sinnelag och ber om tillgift.

När Kulla-Gulla sedan, fint klädd, är på väg att bli skjutsad till en längre vistelse någon annanstans, upptäcker hon längs vägen sina älskade torparungar, nu utackorderade men förrymda för att få vara tillsammans. Hon tar upp dem i vagnen och återvänder till herrgården tillsammans med dem. De får, förstår man, då också stanna där.

Så kan man också lösa sociala problem, åtminstone i filmatiserade flickböcker.

Melodikrysset nummer 5 2013

Helt oaviserat las Melodikrysset i dag en timme tidigare. Som tur var, var jag uppe och hade radion på.

I stort sett klarade jag frågorna utan större problem. Dock kände jag inte igen den allra sisat melodin som spelades, möjligen beroende på att det var en filmschlager ur någon film jag inte har sett. Men eftersom bara mittenbokstaven fattades för mig och svaret skulle vara ett ljudfenomen, måste V 13 rimligen bli eko.

Mer film: ”Hajen” har jag aldrig sett, men den hotfulla musiken och ett antal ledbokstäver pekade entydigt på att det var den filmens titel vi skulle hitta.

Också ”The Way You Look Tonight” skrevs ursprungligen (av Jerome Kern) för en film, ”Swing Time”, där den sjöngs av Fred Astaire. I dag hörde vi den med Olivia Newton-John.

Från bio går vi över till musikalscen. Den intogs en gång i världen av Jan Malmsjö, i ”La Cage Aux Folles”. Sen dess har vi otaliga gånger hört honom sjunga ”Vår bästa tid är nu”.

Till Eldemans små knepigheter i dag hörde att spela ABBA på spanska. Jo, ABBA sjöng in en del låtar på spanska, bland dem ”Knowing Me, Knowing You”.

Och så testar Eldeman då och då, om vi har hört och sett ”Så mycket bättre”. Själv har jag inte gjort det förrän nu på slutet, men så våldsamt svårt var det ändå inte att känna igen Olle Ljungströms ”Jag och min far” i Magnus Ugglas tappning.

Melodifestivalens nya omgång startar snart, och som uppvärmning fick vi höra ett antal äldre melodifestivallåtar.

Mona Wessman sjöng Peter Himmelstrands ”Gå och göm dig, Åke Tråk” redan 1968.

”I din himmel” sjöngs av Sonja Aldén så sent som 2012.

Och Lena Ph fick vi se ”Dansa i neon” i Melodifestivalen 1987.

Det senare leder oss tämligen osökt till andra sorters förflyttning, till exempel ”Walkin'”, i dag utövad av Willie Nelson med stöd av Norah Jones.

Ytterligare ett rörelsemönster hittar vi i ”Dansa min docka”, där vi dock skulle nämna den tilltalade i pluralis, bestämd form: dockorna.

Förflytta sig kan man också på havet. Som det heter i visan: ”En sjöman älskar havets våg”.

Och eftersom jag i går var på begravning – se nedan – har jag sparat dagens psalm till allra sist. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” inleds svensk psalm numero 249.

Fast själv ska jag nu fortsätta till ett möte där det inte råder begravningsstämning, Uppsala socialdemokratiska arbetarekommuns representantskapsmöte.

Palmepriset till Rosa Taikon, en viktig markering också med anledning av romernas allt mer utsatta situation

I fredags var jag och Birgitta i Riksdagen för att närvara vid utdelningen av 2013 års Olof Palme-pris. Det har genom åren tilldelats en rad internationellt bemärkta personer, men i år gick priset till en svensk, Rosa Taikon. Svensk, ja – men också rom, därmed en företrädare för en folkgrupp som nu åter utsätts för en tilltagande diskriminering. Jag behöver där inte nöja mig med att hänvisa till vad romer i länder som Rumänien och Ungern utsätts för – en del av dem drivs hit för att tigga ihop pengar till familjens överlevnad och lever här, även vintertid, under omständigheter som vi har fått ta del av i TV. Polisen i Skåne har fört särskilt register över romer, så väl åldringar som små barn, alla tydligen – oberoende av faktiskt leverne – misstänkta för att vara åtminstone presumtiva brottslingar.

Rosa Taikon, själv en mycket skicklig skilversmed – jag och Birgitta var i november 2011 på vernissagen till hennes utställning på Nordiska museet – tilldelades 2013 års Olof Palme-pris ”för sin livslånga kamp för mänskliga rättigheter”, och hon skrädde inte orden i fråga om det jag skriver om ovan, när Pierre Schori hade läst upp motiveringen och hon ur Lisbet Palmes hand tillsammans med ytterligare personligt understrykande av motiveringen mottog priset, 75.000 USD.

Rosa uppehöll sig i sitt tacktal främst vid romernas åter igen allt mer utsatta läge men framhöll också, att hon såg priset inte som något som gavs bara till henne själv utan också till hennes nu avlidna syster, Katarina Taikon. Jag har skrivit om mina publiceringar av texter av Katarina, till exempel om Katizi, i samband med att jag skrev om Rosas utställning på Nordiska museet – se vidare ovan under Kulturspegeln, Konst & museum.

Och liksom vid den vernissagen medverkade vid prisutdelningen i Riksdagen Hans Caldaras och medmusiker.

Efter prisceremonin fick vi tillfälle att hälsa på både Rosa Taikon och Lisbet Palme, även paret Palmes söner Mårten och Joakim som vi känner sen gammalt. Och på vägen ut hade vi en pratstund med bland andra Stefan Löfven.

Under mottagningen efteråt återsåg jag många gamla vänner, bland annat arbetskamrater från min tid på den socialdemokratiska partiexpeditionen.

* * *

Palme-priset har genom åren tilldelats bland andra Cyril Ramaphosa, Václav Havel, Hannan Ashrawi, Anna Politskovskaja, Aung San Suu Kyi och Kofi Annan.

Melodikrysset nummer 4 2013

I går var jag och Birgitta först i riksdagshuset i samband med utdelningen av Palme-priset. Priset gick i år till Rosa Taikon, vilket är en välbehövlig markering med anledning av romernas åter igen utsatta situation. På kvällen gick vi på Dramaten och såg Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”.

Jag ska senare skriva om båda de här sakerna, men nu är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Dagens kryss innehöll en del jättelätta saker men också frågor som inte var alldeles lätta, för mig i alla fall.

Det började lätt, med Kjerstin Dellert och ”O, min Carl Gustaf”. Själv håller jag mig hellre till Emil Nordlander än till kungaparets bröllop.

Alice Tegnérs barnvisevärld är jag förtrogen med allt sedan min egen skoltid. Så visst känner jag igen ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”.

Och jag känner omedelbart igen ”Med en enkel tulipan”, signaturmelodin till ”Det ska vi fira”, Jules Sylvains melodi, som man ofta förr hörde i Harry Brandelius’ tappning.

Vi som är lite äldre minns också ”Fly Me To the Moon” med Frank Sinatra.

Och jag har allt med the Beatles på skiva, så också ”All You Need Is Love”.

Annat var lätt för oss som länge har löst Melodikrysset. ”Mustang Sally” har varit med tidigare.

Instrumentfrågan kunde man klara, om man lyssnade noga på Viva Voce. Bakom rösterna hördes både orgel och luta.

Lisa Nilsson har jag hört i många sammanhang, inte bara på skiva utan också i TV och i radions sommarprogram. I dag hörde vi henne i ”Var är du min vän”.

Också dagens två andra svenska sångerskor har jag hört i olika sammanhang, men i de fallen var det lite knepigare att komma på vilka de var.

”Karneval” med Ewa Roos minns jag helt enkelt inte.

Och också Lena Andersson har jag förstås hört – men jag kopplade henne inte omedelbart till ”Hasta mañana”, som skrevs av bland andra Benny Andersson.

Helt utanför den musikvärld som jag brukar lyssna på befinner sig Danny Saucedo. ”Todo el mundo”/”Dancing In the Streets” är ingenting jag kan påminna mig att jag har lyssnat på förut.

Och i mitt åttiotalslyssnande finns också en del luckor. I en av dem hittar man ”Every Time You Go Away” med Paul Young.

Men jag är å andra sidan, med hjälp av de ledbokstäver jag får ihop och lite letande på nätet, hyggligt skickad i att till slut lösa hela Melodikrysset.

Och på vägen dit lär man sig ju också ett och annat nytt.

Poängen med ”Barna Hedenhös” är vitsandet, inte det historiskt och moraliskt korrekta

Jag såg inte ”Barna Hedenhös” som julkalender (2013), men så vitt jag förstår blev den en succé bland tittare i de åldrar den var avsedd för.

I spåren av den här uppmärksamheten prånglade också Bonnier Carlsen ut en ny upplaga av Bertil Almqvists ”Den stora boken om Barna Hedenhös”, en samlingsvolym som ursprungligen utgavs 1991. Men de fem Hedenhös-böcker som ingår i den här samlingsvolymen är förstås mycket äldre än så, utgivna åren kring 1950 – en eftersläntrare är från slutet av femtitalet.

Den här nyutgivningen utlöste en ganska fånig debatt bland annat om det (in)korrekta i att indianerna i ”Barna Hedenhös upptäcker Amerika” (1950) benämns ”rödskinn”. Själva färgen är i den här historien svår att retuschera bort, eftersom poängen i en viktig del av handlingen är att bufflarna à la tjurar som jagar toreadorer reagerar ilsket på allt som är rött.

Varken med den här hedenhösvolymen eller någon av de andra är dessutom poängen, att berätta en historiskt korrekt eller i något annat avseende sann historia – betänk till exempel att familjen Hedenhös tar sig hem i världens första ur-an-drivna flygplan.

Poängerna i hedenhösböckerna är över huvud taget göteborgsvitsiga – ”Barna Hedenhös åker bananbåt till Kanarieöarna” (1953) inleds till och med bland Ur-Kållarna i Kålleborg.

Redan här känns greppen ganska utnötta, och ännu värre blir det sen i ”Barna Hedenhös reser till Paris” (1957) – dess modeassociationer tror jag inte ens dagens barn förstår.

Men den allra första boken, ”Barna Hedenhös” (1948), är faktiskt väldigt fyndig, och också ”Barna Hedenhös reser till Egypten” (1949) är läsvärd.

Men märk alltså att inte heller de gör anspråk på att vara några läroböcker i historia.

Askungen, på ytterligare ett sätt

Som författare till ”Askungen” (svensk översättning Susanna Hellsing, Rabén & Sjögren, 2013) anges Charles Perrault, och säkert har man i det här fallet också utgått från – men bearbetat – den text, ”Cendrillon”, Perrault (1628-1703) publicerade i sin berömda sagosamling ”Histoires ou contes du temps passé, avec des moralités: Contes de ma mère l’Oye” (1697), på svenska förkortat till ”Gåsmors sagor”. Fast Perrault skrev faktiskt för vuxna, och nästan alla de textvarianter vi läste som barn, så även den här, ursprungligen publicerad i Frankrike 2009, är förenklade textbearbetningar av ursprungstexten.

Nu finns det egentligen inget man kan spika som ursprungstext. Perrault återgav en folklig sagoberättelse som har funnits på många språk och i många länder, också i mycket olika tidsepoker. Askungesagan finns också i en tyskspråkig variant hos bröderna Grimm och i gamla nordiska folksagevarianter – fast där har hon bytt kön och heter Askeladden, Askepjäsken, Askefisen eller Askepåten. Motivet i askungesagan återfinns i en grekisk-egyptisk berättelse från första århundradet efter Kristus och i en kinesisk saga från 800-talet.

En faktiskt mycket skickligt gjord variant är Walt Disneys tecknade film ”Cinderella” från 1950, ur vilken vi varje julafton får se ett avsnitt i TV.

I den bilderbok jag här talar om har illustrationerna gjorts av Charlotte Gastaut. De avviker så kraftigt från den disneyversion vi alla har på näthinnan, att ”Askungen” här nästan känns som en annan saga. (Men läser man texten känns historien, även om inte heller den är identisk med den Disney berättar, ändå bekant.)

Charlotte Gastauts bildversion känns annorlunda också av ett annat skäl: Här knyter illustrationerna med sina detaljer i guld an till den orientaliska tradition vi känner bland annat genom utgåvor av sagosamlingen ”Tusen och en natt”.

Hennes illustrationer gör att ”Askungen” blir inte bara en saga att läsa eller berätta utan också konst att vidga barnets öga med.

Melodikrysset nummer 2 2014

Nej, vintern har inte rasat ut, som det påstås i ”Längtan till landet” – den har snarare börjat: För första gången på evigheter har den tidiga lördagmorgonen känts ljus, detta på grund av snön som har fallit. Men här skulle den här sången ju också ge oss just ordet vinter.

Dagens melodikryss sändes från Falun, och Anders Eldeman hade påpassligt lagt in ett par frågor med dalaanknytning.

Dels fick vi lyssna på två masar, Charlie Norman och Putte Wickman.

Dels fick vi höra den legendariske revykungen Ernst Rolf sjunga ”Bättre och bättre dag för dag”.

Vi fick vidare höra Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”. Den som sjöng här var Lotta Engberg.

Men den har faktiskt sjungits in av två olika sångerskor med samma antal bokstäver i förnamnet. Den andra, Helen Sjöholm, fick vi dock också höra i dag, i hennes fall tillsammans med Tommy Körberg och BAO, i den redan nämnda Ernst Rolf-sången ”Bättre och bättre dag för dag”.

BAO är uppenbarligen en favorit hos Anders Eldeman, och inte mig emot. Detsamma gäller den oförliknelige M A Numminen, som också jag har praktiskt taget allt av på skiva. Så i förhållande till honom gäller en av de mest kända titlarna, signerade av honom: ”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig”.

En lite större, fast bara aningen större, siffra förekommer i barnklassikern ”Om pappa ville ge ja’ en femöring, vet mamma”, som här dock skulle leda oss till en nu i sinnevärden försvunnen myntkategori, öre.

Sen var det som vanligt en rad låtar om kärlek med i Melodikrysset också.

Amy Diamond sjöng ”Your Love”.

Östen med resten kom först på tionde plats i Melodifestivalen 2002, men jag tycker nog att deras ”Hon kommer med solsken” egentligen var värd en bättre placering.

Och budskapet i ”Who’s Gonna Follow You Home” med Jerry Williams var ju inte att ta miste på.

Det är ju lördag i dag, så det passade bra att Cat Stevens fick sjunga ”Another Saturday Night” i dagens kryss.

Men så här mitt i vintern längtar vi väl, den nyfallna snön till trots, också efter ”One Morning In May”, för att avslutningsvis citera Hoagy Carmichael.

Fast dess förinnan måste vi slänga ut granen.

Melodikrysset nummer 1 2014

Nytt år och en serie nya melodikryss, och årets allra första var väl en lagom blandning av jätteenkla frågor och knepigheter.

Vad som är knepigt är, som jag brukar skriva, avhängigt av vad man inte brukar lyssna på.

För egen del har jag inget förhållande till ”I Wanna Know What Love Is” och Foreigner, så här fick jag till slut googla, men det jag fick upp stämde med alla bokstäver jag vid det laget hade fått ihop.

Sex Pistols är inget jag har fyllt skivhyllorna med, men jag känner ju till dem, så det var inte våldsamt svårt att landa på att det var Johnny Rotten (John Lydon) vi hörde i ”Anarchy In the UK”.

Tommy Nilsson är uppenbarligen en av Anders Eldemans favoriter, så ofta kan man gissa på honom om man inte känner igen rösten eller låten. Men ”Amelia” har ju spelats en hel del.

Fast för egen del känner jag bättre till Maruschka från Petrograd, kanske för att jag en gång i världen på salig A disc har skrivit mapptext till Björn Arahbs och Monica Nielsens fina skiva med Ture Nerman-material. Fast i dag var det Harry Brandelius som sjöng ”Skeppar Sjöstrands farväl”, som den här sången heter.

Det här med skeppare leder oss tämligen osökt över till ”Till havs”, som vi ju oftast brukar få höra med Jussi Björling.

Den har varit med förr i krysset, så också ”Törnrosa var ett vackert barn” med Rolf Lassgård.

Därmed är vi inne på barnvisor. En av de mest kända är ”Imse Vimse spindel”, där det går ömsom upp och ömsom ner: för spindeln, regnet och solen.

Fantomen var dock i dag inte hämtad från någon serietidning utan från Stora operan: ”Music of the Night” hör hemma i Andrew Lloyd Webbers ”Phantom of the Opera”.

Men som oftast innehöll Melodikrysset ganska mycket material från svensktopps- och popvärlden.

Det var för all del Bonnie Tyler som gjorde originalet, ”It’s a Heartache”, men i dag skulle vi kunna den svenska versionen, ”Om du går nu”, en dansbandsfavorit.

Gick gjorde man däremot inte i ”Isabella”. Där förflyttade man sig i stället ”på en bicycle gjord för två”, av Eldeman förenklad till cykel.

Ett ännu mer avancerat fortskaffningsmedel skulle man behöva för att kunna tillmötesgå Ted Gärdestads önskemål, ”Jag vill ha en egen måne”. Det var 1972 som svenska folket grubblade över hur det här skulle gå till – låten låg 14 veckor på Svensktoppen.

Enklare – och vanligare – önskemål framförde Nanne Grönwall i ”Håll om mig”. Den sjöng hon i Melodifestivalen 2005, och själv tyckte jag den var bättre än Martin Stenmarcks ”Las Vegas”, som vann.

Och så går vi då i mål med Kent och ”Ingen kunde röra oss”. Också plattor med Kent finns i mina skivhyllor.

Till slut önskar jag alla mina medkryssare ett gott, ja ett bättre nytt år. Inte minst när det gäller politiken.

Melodikrysset nummer 52 2013

Åtskilligt i årets sista kryss var urlätt, men det innehöll åtminstone några frågor, som även jag hade problem med.

TV-serien ”Borgen” har jag inte sett, men när jag hade fått varannan bokstav, blev det till slut uppenbart, vad det var för serie som avsågs.

Fast det jag verkligen fastnade på var V 11, där Anders Eldeman sa, att han hade ändrat frågan och därtill pratade om pilar på ett sätt som jag inte snappade. Så här fick jag så att säga gå baklänges. Låten var ”Step Right Up” – men hur skulle man få in namnet på den som sjöng? Det föreföll vara Björn Skifs, men på vågrätt 11 skulle ju i så fall bara BJ gå in. Jag fick stirra en bra stund på krysset för att begripa, att den pil Eldeman hade pratat om skulle leda oss neråt åt höger, varefter en pil som ledde oss vidare åt höger (och som primärt hörde till lodrätt 2) ledde oss till rätt förnamn.

Resten var hyggligt lätt.

Jag har visserligen inte sett den säsong av ”Så mycket bättre”, i vilken Tomas Ledins ”Sommaren är kort” förekom, men strecket i namnet på den som här sjöng den här låten fick mig genast att förstå, att det var fråga om E-Type, det vill säga Bo Martin Erik Eriksson.

”Var blev ni av, ljuva drömmar?” är förstås välkänd för mig, som har använt den som titel på en bok. Den är välkänd i Monica Zetterlunds insjungning, numera också Edda Magnasons (i filmen om Monica Z), så att spela den i My Holmstens insjungning kunde normalt ha blivit en nöt att knäcka – det är bara det att Anders Eldeman har gjort samma trick tidigare.

Hasse och Tage, som lanserade den här låten i Sverige, var för övrigt med också på ett annat hörn. Vi hörde ”Sov lilla Totte”, där svaret alltså skulle bli hund.

Ytterligare ett djur, fast ett uppstoppat leksaksdjur, förekom i Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, där vi skulle redovisa vad Fredriksson var för slags djur: teddybjörn.

Även en fågel förekom i det här krysset. Visst kan vi Alice Tegnérs ”När lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol”.

Och som det inte var nog med barnvisor i dagens kryss, fick vi också höra ”Idas sommarvisa” med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.

Över huvud taget var det besvärjande mycket sommar i det här midvinterkrysset.

Det till och med började somrigt, med Helen Sjöholm och BAO i ”Sommaren du fick”.

Inte heller ”Kärleksbrev i sanden” förknippar vi med den årstid som nu råder. Vi som är lite äldre minns den med Lasse Lönndahl. Han sjöng in den 1957, samma år som Pat Boone hade gjort den populär, fast då under namnet ”Love Letters In the Sand”.

Själv gillar jag låtar från rätt olika epoker och i många olika stilar, också den nyss nämnda.

Som mina läsare vet, tycker jag att melodifestivalerna innehåller mer slagg än diamanter, men ibland har låtar där det där lilla extra, som gör att man minns dem. En kul och frejdig sådan låt gjorde Rednex i Melodifestivalen 2006: ”Mama Take Me Home”.

Och jag som en gång i världen köpte skivor med Maritza Horn, köper nu också CD med hennes dotter, Melissa Horn. I dag hörde vi Melissa i ”Innan jag kände dig”.

Vi avslutar kryssredovisningen med Melina Mercouri: skådespelerska, sångerska och socialistisk politiker (kulturminister i en Pasok-regering). Den här melodin fanns med i Jules Dassins ”Aldrig på en söndag” (1960), vars handling tilldrar sig i Aten. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film, där man för övrigt kan läsa ett par hundra filmrecensioner jag har skrivit.

I morgon ska jag och Birgitta åka ut till sommarhuset i Öregrund för vårt sedvanliga nyårsviste där. Vädret inbjuder knappast till aktiviteter utomhus, så jag tar med mig några julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer. Under själva årsskiftet kommer vi att som vanligt sitta på glasverandan för att höra klockorna från Sveriges kyrkor, dock snart överröstade av smällare och raketer som far upp mot den mörka vinterhimlen.

Må nästa år bli ett bättre år, för oss, för er och för alla där ute i världen.

God fortsättning så länge!