Barnbarnssommar

Det har varit nästan osannolikt varmt nu i juli, men sommaren infann sig på riktigt först när man hörde ljudet av lekande barn ute i trädgården.

Matti och Karin stannade en extra dag på Öland, eftersom deras lilla Ella var så förtjust i alla djuren på bondgården, där de hyrde en gäststuga. Men sen kom de med Ella till hennes farfar och farmor i Öregrund, och den här gången fann Ella sig genast till rätta: började blåsa de såpbubblor farfar hade köpt åt henne och kände helt uppenbart väl igen sig i vårt sommarhus, där hon var både i påskas och i midsomras. Hon mindes var leksakslådorna och barnböckerna stod – i barnboksbeståndet fanns den här gången en ny bok, en antologi av Katarina Kruusval – så snart kom hon också med böcker till farfar och farmor och ville att vi skulle läsa för henne.

Matti och Karin och Ella gjorde förstås utflykter till badviken i Tallparken – havsvattnet där har i högsta grad badtemperatur. Men Matti pumpade också upp den ganska stora men grunda bassäng vi förvarar i en bod och fyllde den med vatten. Och så riggade han nere vid vår uteplats upp den textila riddarborg jag en gång i världen köpte åt Viggo och Klara, Kerstins båda barn, numera skolbarn.

Mot slutet av Mattis, Karins och Ellas vistelse här anslöt Kerstin och hennes barn, så nu blev alla rum och sängar fulla med råge. Att handla och laga mat åt så här många tar tid och kraft, men samtidigt kan ju farfar/morfar och farmor/mormor runt det stora köksbordet bokstavligen se meningen med livet.

Det var också roligt att se hur kul lilla Ella tyckte det var att få vara tillsammans med de större kusinerna. Långa stunder var de ute och lekte tillsammans – sprang omkring på bergknallar och i snår, kröp in i riddarborgen, åt bär från bärbuskarna och bigarråträdet; Ella och den snart nedskvätta Klara badade vid ett tillfälle i den uppblåsbra bassängen med klädena på. Och så gick allesammans till Tallparken och badade. En dag åkte alla utom Viggo till Norrskedika på loppis.

När Matti och hans familj hade åkt hem till Stockholm, stannade Kerstin och hennes barn kvar. De regelbundna utflykterna till Tallparken fortsatte. Kerstin tog med sina barn till sina egna gamla smultronställen, sådana som Floras trädgård och det café som förr hette Lundeborgs.

Mot slutet av deras vistelse här kom det regn, efterlängtat framför allt av mormor Birgitta, som hade börjat bli ängslig för att torkan skulle skada hennes odlingar.

Men det gjorde inget, tyckte barnen. Uppe på vinden fanns det bland annat gamla Smurf-album.

Nu när alla har åkt och det är bara jag och mormor/farmor kvar här, är det förstås lugnt och tyst, och vi kan återgå till vårt vanliga vardagsliv på landet.

Men det är inte så dumt med liv och rörelse och barn och barnbarn heller.

Melodikrysset nummer 30 2014

Huset är fullt av barn och barnbarn, men det yngsta av dem, som kunde tänkas ha gillat ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” har följt med sin pappa och sin mamma till auktion i Norrskedika.

Auktionsutflykten medförde, att det plötsligt, också under Melodikrysset, är tyst och lugnt i huset. Men eftersom dagens kryss var ganska lätt, hade jag nog kunnat klara det även med hela gänget omkring mig. I dag spelade Anders Eldeman nämligen mest kända låtar och artister, bland dem också – för att knyta an till barntemat – en sång exekverad av rövarna i Mattisborgen i filmen om Ronja Rövardotter, ursprungligen en bok av Astrid Lindgren.

Redan det här antyder, att Eldeman i dag körde i kända spår. Hit efter hit spelades.

Tommy Nilsson låg 1994 i 24 veckor på Svensktoppen med ”Öppna din dörr”.

Peter Lundblad hade en stor hit med ”Ta mig till havet”. (Jag tror att jag tidigare har berättat historien om att på min kusin Kreetes begravning en sonson sjöng den här sången, som hon älskade, för sin farmor, vars aska sedan spreds i havet, Finska viken, utanför vår födelseby, Juminda i Estland.)

Också ”ABC”, som Anna Book blev femma med i Melodifestivalen 1986, har vi hört förr, även i Melodikrysset.

Och även om vi i dag hörde den i engelsk version, ”Another Night”, minns vi den med Jan Johansen som ”Se på mig” i Melodifestivalen 1995.

Huruvida ”Välkommen in” med Veronica Maggio blir lika långlivad som de här återstår förstås att se – därmed inget ont sagt om hennes låt.

Välkommen ända in under huden är någon i Cole Porters klassiker ”I’ve Got You Under My Skin”.

”Kom i min famn”, signerad Evert Taube och känd även som ”Sommarnatt” eller ”Rose-Marie”, har även den ett hudnära budskap. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Medan Povel Ramel har ett mer varnande budskap, ”Underbart är kort”. Vi minns den med Monica Zetterlund, men i dag fick vi höra den i en engelsk version, ”Happiness Will Fly”, med Roger Hinchliffe.

Och då måste Anders Eldeman förstås också spela något av Carl Michael Bellman. Och jag konstaterar då: ”Vila vid denna källa”, Fredmans epistel numero 82, är verkligen inte det sämsta valet.

”Comme d’habitude” hette den i franskt original, men i sin engelska version, ”My Way”, är den mer känd, främst med Frank Sinatra.

”Stackars Axels sång” ur ”Hjälp sökes”, signerad Björn Ulvaeus och Benny Andersson, hör däremot inte till det vanligaste vi brukar få höra ur dessa herrars verk. Det här sångnumret med Johan Ulveson ingick i en föreställning, baserad på material från akademiledamoten Kristina Lugn.

Lugn, bara lugn lyder min ordination i det här vädret. Annars kan ni få hjärtslag, solsting och en massa andra åkommor.

Sommar i P1 med Jonas Eriksson

Om jag håller mig bara till den musik Jonas Eriksson spelade i sitt Sommar-program, fanns där ganska mycket som var värt att lyssna på, sådana som Guns N’ Roses, U2, Håkan Hellström, Kent, Peter Lemarc, Dixie Chicks, Ulf Lundell och Anna Ternheim. Bland det som spelades fanns rent av Astrid Lindgrens och Bengt Hallbergs ”Pilutta-visan” ur ”Madicken”.

Problemet är att musiken kunde ha utgjort ett separat musikprogram, helt avskilt från den talade delen av det här sommarprogrammet.

Men ett ännu viktigare problem med det här Sommar-programmet är att Jonas Eriksson inte visade sig ha något annat än idrott, speciellt fotboll, i bollen. Och där andra sommarpratare med idrottslig bakgrund har visat sig ha vidare vyer och erfarenheter och också gjort idrottsdelen av sitt liv intressant för mig, som aldrig läser sportsidor eller ser sportsändningar i TV, var Jonas Eriksson helt fixerad, insnöad.

Som det nu är, verkar ett antal personer med idrottsanknytning närmast vara inkvoterade bland sommarvärdarna. Men varken av det eller av att en sommarvärd har meriter på något annat område garanterar att de kan göra bra program, som genom både text- och musikinnehåll attraherar en stor radiopublik.

Melodikysset nummer 29 2014

Mitt under sommarens varmaste tid spelade Anders Eldeman i dagens melodikryss Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa”.

Men som för att kompensera detta spelade han lite senare Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”.

Texterna till båda kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Själv tycker jag att båda texterna och även melodierna är mycket fina, men gäller det val av årstid, sjunger jag med Jan Malmsjö i ”La Cage aux folles” ”Vår bästa tid är nu”, den som i dagens kryss spelades instrumentalt och som skulle ge oss kryssordet tiden.

I det stora hela tyckte jag dagens kryss var lätt. Det var bara två frågor jag fick fundera lite över.

Brittisk Heavy Metal är inte riktigt mitt bord, men en bokstav i vartdera ordet i bandets namn fick mig att begripa att vi hörde något med Iron Maiden. Sen fick jag min gissning bekräftad både genom fler ledbokstäver och att Eldeman mot slutet nämnde låttiteln, ”Children of the Damned”.

Den danska gruppen Aqua hade jag först glömt namnet på, men sen fick jag två ledbokstäver och kunde hitta deras ”Barbie Girl” på nätet.

Två av dagens frågor hade anknytning till Österrike.

Dels ”Kleine Geige, sag adieu” med Zarah Leander.

Dels 2014 års vinnare av Eurovision Song Contest, Conchita Wurst, som representerade Österrike med ”Rise Like a Phoenix”.

Från 1988 års Eurovision Song Contest hörde vi Tommy Körberg i Py Bäckmans ”Stad i ljus”, i dag dock i engelsk version, ”Unchained Heart”.

Ytterligare ett inslag i dagens kryss var ett bidrag till Melodifestivalen respektive Eurovision Song Contest 2004, ”Det gör ont” (på engelska ”It Hurts”). Lena Ph vann den svenska uttagningen och kom sedan femma i den europeiska finalen.

Ja, det gör fortfarande av och till ont i min fot, men inte så ont att jag med Magnus Uggla är beredd att sjunga ”Jag mår illa”. De nya hårdbottnade sandalerna är helt uppenbart till hjälp.

Men fortfarande är jag inte, som förr i världen, redo att dansa till Glenn Miller och ”In the Mood”.

Hustrun får fortfarande dra ett tungt lass. Så till henne vänder jag mig avslutningsvis med Nils Ferlins och Lillebror Söderlundhs ”Får jag lämna några blommor”, i dag sjungen av Ove Engström.

Ramsor, visor och sagor för de yngsta

Katarina Kruusval är utmärkt både som illustratör och som barnboksförfattare. Jag har tidigare skrivit om några av hennes böcker – du hittar texterna ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Hennes ”Första sagoskatten. Ramsor, visor och sagor” (Rabén & Sjögren, 2013) är en antologi med tidigare publicerat material, från perioden 2004-2012. Av det som finns där har jag tidigare skrivit om ”Björnen sover”, ”Prästens lilla kråka” och ”Ellens äppelträd”, de båda första barnviseklassiker, illustrerade av henne, den sista en fin egenhändigt både skriven och illustrerad historia.

Av det förstnämnda slaget finns här mer att hämta, i förekommande fall också försett med leka-med-instruktion: ”Den lilla grisen”, ”Imse vimse spindel”, ”Små grodorna”, ”Blinka lilla stjärna” och ”I ett hus”. Flera av dem, inte minst den sist nämnda, är suveränt illustrerade.

Trevliga att läsa för de yngsta barnen är ”Ellen” och ”Ellen och Olle badar”.

Mitt i den här boken finns en pedagogisk avdelning, som jag inte riktigt tycker funkar för sitt syfte. Det finns bättre alternativ till ”Ellens ABC”, ”Ellens 123” och ”Ellens blommor”.

För barn som har börjat på dagis är ”Fia och djuren på dagis” en utmärkt historia.

Och så finns där, utöver den redan nämnda ”Ellens äppelträd”, några riktiga pärlor för högläsning: ”Törnrosa” (i en både bildmässigt och berättarmässigt personlig version) och så ”Egon och rävungen” och ”Sjömansdockorna”, som båda vittnar om att Katarina Kruusval inte bara är en suverän illustratör utan också en berättarbegåvning.

Melodikrysset nummer 28 2014

Dagens melodikryss innehöll faktiskt inget som var helt obekant för mig. Men revyvisan ”Gråt inte, Anne-Marie”, hör knappast till de mer kända Ernst Rolf-låtarna.

Per Gessle är jag själv inte så bekant med, eftersom jag inte har några skivor med honom – men det var inte så svårt att komma på att det var han som sjöng ”Listen To Your Heart”.

Och filmen ”Grease” med John Travolta har jag faktiskt aldrig sett, även om jag genast kände igen ”Summer Nights”.

Därmed är vi inne på filmer.

”Någonting att äta, någonting att dricka” förekom i filmen ”Kärleksexpressen”, även om de flesta i dag förknippar den med Sune Mangs mycket senare insjungning.

Och Evert Taubes ”Änglamark” förekom i filmen ”Äppelkriget”. Sångtexten med sitt uppfordrande miljöpolitiska innehåll hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Mer änglar: ”Änglagård – andra sommaren” sågs även den av en mycket stor publik.

”Bamse” förekommer ju också som tecknad film för barn, men originalet är en tecknad serie, skapad av Rune Andréasson. Honom behövde jag inte tveka ett ögonblick om, eftersom jag publicerade hans serie ”Lille Rikard och hans katt” i det av mig till familjemagasin omskapade partiorganet Aktuellt i politiken (s) – Rune skapade för övrigt också en Bamse-liknande björn, döpt till Essbjörn, som symbol för min tidning.

Partianknytning, fast norsk och då alltså till Arbeiderpartiet, har också ”Små nära ting” med svensk text av den gamle radikalen Ture Nerman och norsk originaltext (”De nære ting”) av Arne Paasche Aasen. Du kan hitta texten och mer om det här ovan under Sångtexter.

Hyllningsskivor är ju en populär genre, och det har följaktligen gjorts en sådan också till Ted Gärdestad. Det betyder inte att allt på dem blir riktigt lika bra som originalen, och det gäller också ”Öppna din himmel” med Darin.

Inte heller Sven-Erik Magnussons tolkning på spanska, ”Mi guitarra”, av ”Min gitarr” når upp till originalet med Sven-Ingvars.

Därmed har jag bekänt, att även dansbandslåtar kan ha sin charm – men jag har faktiskt ganska svårt för Lasse Stefanz’ sätt att sjunga, och då inte bara i ”De sista ljuva åren”, de som i dag skulle ge oss det sökta ordet år.

Som dansmusik föredrar jag för egen del vida den som Glenn Miller spelade, i dag till exempel ”Moonlight Serenade”. Men jag är väl en hopplös nostalgiker – det var sån här musik jag lärde mig dansa till på femtitalet.

Melodikrysset nummer 26 2014

I går, när Birgitta och jag åkte till Stockholm för att delta i Anna-Greta Leijons 75-årsfirande, jävlades min onda fot mer än någonsin, fastän jag använde mina nyinköpta fotriktiga skor.

Men i dag är fötterna ljuvligt problemfria.

Tämligen problemfritt var också dagens melodikryss.

”Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor” sjöng Klas Klättermus i Thorbjørn Egners barnklassiker, välkänd i vår familj när barnen var små.

Det leder oss osökt vidare till en annan barnklassiker, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz”. I filmversionen, signerad Victor Fleming, hittar man sången ”Over the Rainbow”, som efterlystes i dag. Den som vill läsa mer om det här verket kan gå upp under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur.

Från filmens värld hade Anders Eldeman hämtat ytterligare en fråga, den med ”As Time Goes By” ur ”Casablanca” med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. ”Men tiden går” hette den i Hasses & Tages version, som sjöngs av Monica Zetterlund.

Så många gånger som Anders Eldeman har använt sig av filmen ”En officer och en gentleman”, måste även jag försöka se den. Till det som lockar hör filmmusiken, i dag ”Up Where We Belong”, signerad Jack Nietsche och Buffy Sainte-Marie, den senare en av mina gamla favoritet.

Tyvärr såg jag heller inte Marguerite Monnots och Alexandre Bufforts ”Irma la douce”, när den gick upp i Stockholm 1959 – det här var det år då jag började vid Uppsala universitet, och jag hade väl mycket annat för mig då.

Ur den revy, där ”Men tiden går” med Monica Zetterlund ingick, ”Glaset i örat”, hade Eldeman i dag hämtat ytterligare ett sångnummer, som skulle ge oss det sökta kryssordet arg: ”Alltid blir jag så förbannad” med Lena Nyman och Martin Ljung.

En oftast hörvärd estradör är Magnus Uggla; hans ”Kung i baren” finns även i min skivsamling.

Oskar Linnros finns inte där, men hans ”Från och med du” är faktiskt inte så dum.

Inte heller har jag något med Loreen, vars ”We Got the Power” vi hörde i dag. Men jag måste tillstå, att hon har stigit i min aktning, musikaliskt så väl som politiskt, det senare på grund av att hon i samband med eurovisionsschlagerfinalen intresserade sig också för de villkor människorna i det land där den ägde rum lever under.

Däremot har jag Anna-Lena Brundins tolkningar av Édith Piaf. Varför i helskotta har det som spelas i Sveriges radio blivit så ensidigt angloamerikanskt? USA och England står för jättemycket jättebra musik – det är inte det – men det finns också mycket hörvärd musik att hämta även från ett helt spektrum av länder och språk runt omkring i Europa, till exempel, som i det aktuella fallet, Frankrike.

Dagens enda anmärkning gäller valet av ”Stand By Me” med Ben E King. Om nu svaret skulle bli King, finns det ju flera andra att välja på.

Men sen gå vi i mål med en fullkomligt härlig tolkning av ”Good Morning, Good Morning”, en klassisk filmmelodi som kom att bli signaturmelodi för klassiska radioprogrammet ”Fukostklubben” med Sigge Fürst som programledare. Då sjöng man ”God morgon, god morgon”, men i dag gjordes den i original av underbara Miss Li. Henne har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress, men det är inte därför jag kallar henne underbar.

Dagens krysskåseri vill jag avsluta med en sak som hör samman med den stockholmsresa jag berättade om inledningsvis. När vi på hemvägen klev av tåget i Uppsala, träffade vi på perrongen vår gamle vän (och partivän) Peter Gustavsson, som numera arbetar på ABF-förbundet. ABF och Leopard förlag har tillsammans gett ut en ny arbetarrörelsesångbok med Peter och Emeli André som huvudredaktörer, ”Röda sångoken”. Det är en politisk sångbok med oerhört mycket modernt material, men när det gäller några av de klassiska arbetarrörelsesångerna har jag på olika sätt bidragit med en del uppgifter, så i slutet av boken får jag ett tack med namns nämnande.

Jag satt som klistrad vid ”Röda sångboken” hela vägen på bussen till Öregrund, och jag kommer att återkomma till den.

Den finns att köpa i bokhandeln.

Den lilla sjöjungfrun à la H C Andersen, Walt Disney och Charlotte Gastaut

1959-1960 läste jag nordiska språk vid universitetet i Uppsala, och i kursen ingick också att läsa skönlitteratur på originalspråk, i det här fallet danska. Bland de böcker jag köpte in för läsning fanns H C Andersens ”Eventyr”, och bland de många berömda sagorna där fanns förstås också ”Den lille havfrue” (1837), på svenska känd som ”Den lilla sjöjungfrun”.

Henne har jag förstås, vid många besök i København, också sett som hamnplacerad skulptur, skapad av Edvard Eriksen 1913.

I dag är med all säkerhet Walt Disneys film- och bokversioner av den här sagan, ”The Little Mermaid” (i filmoriginal 1989) vida mer kända än H C Andersens sagooriginal. Jag hör inte till dem som fördömer Disneys adaptioner av klassiska sagor – tvärt om, jag tycker flera av dem är konstverk i sig – men jag tycker inte att hans historier om Ariel hör till de mer lyckade exemplen på att det går att återberätta välkända historier på ett delvis nytt sätt.

Hur nära det franska textoriginalet, ”La petite siréne”, ligger H C Andersens textoriginal vet jag inte, men Suzanne Öhmans svenska översättning, ”Den lilla sjöjungfrun” (Rabén & Sjögren, 2014), som också anges vara en bearbetning, förefaller, utan att jag i skrivande stund har tillgång till den danska originaltexten, inte vara alltför våldsamt bearbetad.

Men det nya med den här utgåvan och skälet till att den har getts ut är förstås Charlotte Gastauts fantastiska illustrationer, konstverk i sig. Särskilt bilderna av den undervattensvärld, där den lilla sjöjungfrun lever, är vackra och fantasieggande.

Fortsättningen är en fantasieggande saga men knappast lämpad för yngre barn: Sjöjungfrun som räddar en prins från drunkningsdöden. Hennes längtan efter honom som får henne att söka hjälp hos sjöhäxan. Häxans komplicerade och tveeggade hjälp – sjöjungfrun får två ben i stället för sin fiskstjärt, men benen är skärande smärtsamma att gå på; hon får också i likhet med människorna evigt liv, men bara förutsatt att prinsen väljer henne till sin maka. Inte heller kan hon tala människornas språk.

Prinsen väljer dock till slut en annan, en mänsklig prinsessa till sin brud.

Den lilla sjöjungfruns sorg är oändlig, och då erbjuder hennes systrar i havet henne som räddning en förtrollad dolk att döda prinsen med, men det förmår hon inte att göra. Just som hon är beredd att kasta sig i havet, räddas hon från döden och stiger i stället upp i luftandarnas värld. Tack vare sina goda gärningar har hon fått en odödlig själ.

Alice Tegnér och Elsa Beskow i sångbok och på skiva

Jag växte under min småskoletid in i det svenska samhället, och en av vägarna dit var Elsa Beskows underbara färgillustrationer i den läsebok vi använde, ”Vill du läsa?”. En del av det hon illustrerade var barnvisor av Alice Tegnér, sånger som jag också lärde mig sjunga och älska. Allt det här finns fortfarande kvar efter alla dessa årtionden, men jag har förstås också upprätthållit den här kunskapen genom att köpa ”Vill du läsa?” och barnböcker av Beskow åt våra barn och genom att köpa Alice Babs Sjöbloms och hennes dotters insjungningar av de här sångerna först på LP, senare på CD.

Den senaste utgåvan av Alice Tegnérs av Elsa Beskow illustrerade sångskatt heter ”Blåsippor, videungar och sockerbagare – barnens bästa visor” (Bonnier Carlsen 2014, i urval av Sara Hedenberg och Annika Lundberg). Den innehåller, utöver illustrerade sångtexter, också noter plus en avslutande text om visorna samt Alice Tegnér och Elsa Beskow.

Elsa Beskow är genomgående illustratör till allt sångmaterial, och många av hennes bilder är faktiskt lika lyskraftiga och minnesvärda som sångtexterna de illustrerar: den lille pojken i kolt som i hagen möter det vita lammet, lilla vide ung i ”Videvisan”, Maja i ”Majas visa” med gullvivor i famnen, mors lilla Olle när han möter björnen i skogen, stjärngossarna i ”Goder afton”. Och jag slås åter av hur detaljrikt och nyanserat Beskow tecknar – ett exempel är hennes illustration till ”Jordgubbar och smultron”. De många vinjetteckningarna ger fler exempel.

Men texterna och melodierna är inte alltid signerade Alice Tegnér, även om hon har gjort många av klassikerna: ”Årstiderna”, ”Majas visa”, ”Mors lilla Olle” (texten dock efter utländsk förlaga). Men många av sångerna har traditionell förlaga eller har text av andra, till exempel Zacharias Topelius och Anna Maria Roos.

Med boken följer en CD med alla sångerna (Alfie ALFCD 038, 2014), vilket är bra med tanke på alla icke notkunniga. Fast jämfört med Alice Babs’ klassiska insjungningar kan den här skivan inte mäta sig, och i några fall är den lite för hurtigt modernt kompad och arrangerad.

Hätila ragulpr på fåtskliaben (min alltså, inte Nalle Puhs)

I morse tassade Birgitta tidigt ut i köket, men innan hon tog itu med födelsedagsbestyren där, gick hon, trots regnet, ut i trädgården och plockade födelsedagsbuketter: en med vita bondrosor (Rosa alba maxima) plus en mindre sådan att ställas bredvid min frukostassiett, en med akleja, lupin och en rosa ros och så en med skär och vit pion plus jättedaggkåpa.

Redan i går kväll hade hon i smyg börjat bygga en fantastisk smörgåstårta, överdådig både till smak och utseende. Den räckte både till frukost och till lunch, och det blev ändå en bit över.

Men innan vi tog itu med den, kom hon in i sovrummet, bärandes paket och sjungandes ”Röda små smultron”, som seden bjuder i vår familj.

(Jag har därefter hört ”Röda små smultron” sjungas en gång till, fast då i telefon. Det var Gunnel och Birgittas bror Ragge som ringde och gratulerade. Och ännu senare gratulerade Birgittas bror Gunnar med fru Annica per telefon. Och på kvällen hittar jag ett födelsedagsmejl från Birgittas syster Karin och hennes man Hasse, avsänt från deras sommarstuga i Järbo.)

Åldern – jag fyller 77 år i dag – hindrar inte att vi blir firade som de barn vi nog fortfarande är i våra hjärtan. Och som vanligt fick jag en mängd paket, en ny fin Marimekko-skjorta, en Woody Allen-film (”Blue Jasmine”), biljett till Operans gästföreställning i Uppsala av Mozarts ”Trollflöjten” och så en hel bunt böcker: Torgny Lindgrens ”Klingsor”, E M Forsters ”Maurice”, Pooneh Rohis ”Araben”, Johannes Anyurus ”En storm kom från Paradiset”, Siri Hustvedts ”Sommaren utan män”, Anneli Jordahls ”Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona”, Gunilla Palmstierna-Weiss’ ”Minnets spelplats” och Tuula Karjalainens ”Tove Jansson – Arbeta och älska”. Dessutom fick jag två barnböcker: H C Andersens ”Den lilla sjöjungfrun” illustrerad av Charlotte Gastaut och så ”Blåsippor, videungar och sockerbagare”, barnens bästa visor av Alice Tegnér & Elsa Beskow.

Jag tror inte att jag behöver orda om kvalitén på det här men möjligen om mängden. Allt det här är inte alls köpt nu inför min födelsedag. Hustrun är med i Böckernas klubb och beställer regelbundet ur deras månadserbjudanden det bästa nya; vi är båda läsgalningar. Men inför min födelsedag (och även inför julen) lägger hon undan en del av det nyinköpta, och sen blir man alltså firad på det här överväldigande sättet.

Vid middagstid anlände sonen Matti och hans lite drygt tvååriga dotter Ella – Ellas mamma Karin kommer efter i morgon.

Matti och inte minst Ella som ivrigt hjälpte mig att öppna paket grattade mig med CD-skivor: First Aid Kits nya CD ”Stay Gold”, ”Wynton Marsalis and Eric Clapton Play the Blues” (en liveinspelning från Lincoln Center), Paul McCartneys ”New” och Chuck Berry med ”Best of the Chess Years”. Nu kan det få regna hur mycket det vill i sommar.

Men i morgon, på midsommarafton, ska jag och Birgitta gå med Matti och Karin och inte minst lilla Ella till midsommarfirandet vid Hembygdsgården här i Öregrund. Där ska midsommarstången resas och dansas kring till tonerna av ett spelmanslag. Det blir något nytt för Ella.

Men här hos oss i Öregrund känner hon redan igen sig: rör sig frimodigt hit och dit i huset, plockar fram leksaker ur leksakslådorna, busar och pratar som en fors – sex-sjuordsmeningar säger hennes pappa som är psykolog. Äter bra gör hon också. Hon ville ha om och om igen av Birgittas hemlagade födelsedagsmiddag, stek och hasselbackspotatis.

Ha det bra också under ert midsommarfirande!