Bok för dagisbarn

Per Gustavssons (text) och Helena Willis’ (bild) ”Kaninkostymen” (En bok för alla, 2015, ursprungligen utgiven på Natur och Kultur 2008) är en bok för dagisbarn. Handlingen har tre temata, alla dock invävda i varann.

Den här historiens huvudperson, Viktor, blir kär i en tjej på dagis, Gabriella – tyvärr finns hon på en annan avdelning, och han känner inte henne. Förgäves försöker han fånga hennes uppmärksamhet.

Där hemma är allt ett kaos. Viktor har fått babysyskon, tvillingar, och de håller mamma och pappa fullt sysselsatta, hela tiden. Det gör att pappa aldrig hinner tvätta, så till slut finns det bara en skär kanindräkt som är ren.

Och trots att han försöker göra sig så osynlig som möjligt, ser förstås gänget av tuffa grabbar honom när han kommer till dagis och klår upp honom.

Fast då kommer det fram en tjej – Gabbi! – och frågar hur det gick. Och hon tycker att Viktors kanindräkt är jättefin, passar ihop med den isbjörnsdräkt hon själv har hemma. Gabbi frågar till och med om de inte kan ses i morgon.

Väl hemma möts han av pappa med en hög nytvättade kläder i famnen: Viktor ska inte behöva gå mer till dagis iförd kanindräkt!

Men se, just kanindräkt vill Viktor ha i morgon också.

Om liten hund för små barn

Axel Scheffler’s ”Lilla hunden” (i original ”Pip the Puppy”, 2005, översättning Lennart Hellsing, En bok för alla, 2015) är en stryktålig bilderbok för små läsare, sådana som går till pappa eller mamma eller någon på dagis för att få de hellsingska verserna upplästa för sig och för att titta på bilderna av hur lilla hunden jagar upp katterna upp i ett träd, gräver i rabatterna i parken, ligger i sin sovkorg eller jagar brevbäraren.

Inte våldsamt originell men ganska rar.

Melodikrysset nummer 13 2015

För egen del tyckte jag att ganska mycket i dagens kryss var svårt.

Mest besvär hade jag med Bertil Englund, vars ”Flicka med positiv” inte har fastnat i mitt musikminne, kanske för att jag inte hade TV 1960. Dessutom var jag nyanländ till Uppsala för studier och när det här begav sig mycket aktiv, snart ordförande i socialdemokratiska Laboremus.

Dessutom hade jag redan en korsande Bertil i krysset, nämligen Sven-Bertil Taube, dock i ett för mig mycket mer välkänt sammanhang. Han sjöng ”Barberarvisan” ur ”Folk och rövare i Kamomilla stad” av Thorbjørn Egner, på sin tid en kär bok i vår barnkammare.

Men för att återgå till mina musikaliska luckor:

Debbie Harry och hennes ”Two Times Blue” hör inte till det som har fäst sig i mitt musikminne.

Samma sak gäller Velvet och ”Enemy”. Men nu har jag ju fått anledning att slå upp att bakom Velvet döljer sig Jenny Mariette Pettersson.

Och här kommer nästa upprepning – den gode Eldeman försökte sätta myror i huvudet på oss.

Den andra myran, betydligt lättare för mig att identifiera, hette Hjördis Petterson, i det fallet med ett s. Henne fick vi höra i Ulf Peder Olrogs ”Syförenings-boogie”.

En sista lite knepig fråga. Ja, inte när det gällde att höra vem som sjöng: Nanne Grönvall. Men ”På en gammal sur och rutten eka” har jag faktiskt aldrig hört förut.

Sune Mangs har jag förstås hört många gånger. Och i dag sjöng han dessutom ”Anne-Marie”, som ännu tidigare sjöngs av Thor Modéen.

Ett par andra damer figurerade i två andra låtar som spelades i dag:

”Jenny Let Me Love You” sjöng EMD, de vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo.

Och sen hörde vi Nils Dacke spela ”Vad har du under blusen, Rut?”. en småfräck låt vi minns med Schytts (1973) och Streaplers (1974).

Dessutom fick vi höra Stefan Ljungqvist i ”The Lady Is a Tramp”, ett nog alltför generaliserande omdöme – men det är en bra låt.

För en del män är livet heller inte raka spåret. Fast ”Jag reser mig igen” har ett bra budskap, och dessutom är det roligt att Thorsten Flinck så sent som i Melodifestivalen 2012 framförde ett bidrag, som man faktiskt fortfarande kommer i håg.

Dagens dubbelfråga illustrerades med två låtar, lätta att känna igen. Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha” har både fin text och bra melodi. Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har jag ett speciellt förhållande till: Den sjöngs på min kusin Kreetes begravning av ett av hennes barnbarn, och sen var jag faktiskt på besök i min estniska hemby Juminda, när Kreetes aska på hennes begäran ströddes i Finska viken, vår barndoms hav.

Och apropå sång: ”Kungssången” har jag aldrig sjungit med i ens vid de tillfällen då jag har stått bredvid drottningen. Jag har fört hövliga och helt normala samtal med kungen också, men jag har alltid lyckats undvika att behöva säga ”Ers majestät”.

Jag får finna mig i att vi har monarki, men jag är republikan.

Tillbaka på Hogwarts

Jag läste alla J K Rowlings Harry Potter-böcker allt efter som de kom ut, en av dem till och med på engelska, eftersom den svenska översättningen då ännu inte hade kommit ut. Någon av filmatiseringarna har jag sett på bio, men vi har samtliga som DVD.

”Harry Potter och Halvblodsprinsen” (översättning Lena Fries-Gedin, Tiden, 2006) har jag på svenska; i engelskt original, ”Harry Potter and the Half-blood Prince”, utkom den 2005.

Filmatiseringen, gjord 2009 och med David Yeates som regissör, är av naturliga skäl – de här böckerna är tjocka – inte lika detaljrik som bokoriginalet men fångar ändå huvudhandlingen (och lite till) väl.

Historien om Harry Potter löper som bekant genom flera tjocka böcker, och det faktum att han och övriga på trollkarlsskolan Hogwarts gradvis blir äldre löses i filmerna genom att de agerande eleverna spelas av samma unga skådespelare som också de gradvis blir äldre: Harry Potter (Daniel Radcliffe), Hermione Granger (Emma Watson), Ron Weasley (Rupet Grint), Draco Malfoy (Tom Felton), Ginny Weasley (Bonnie Wright) och så vidare.

Nya åldersrelaterade drag i deras personutveckling, som att ungdomar med eller utan hjälp av trolldrycker blir kära i varann, framträder både i boken och i filmatiseringen.

Bland lärarna på Hogwarts intar den mot Harry hotfulle Severus Snape (Alan Rickman) en särställning – han visar sig ha fått svära en obrytbar ed för att skydda Harrys fiende Draco Malfoy. Som de Harry Potter-belästa vet, är den trollkarlsvärld Rowling tecknar starkt dualistisk, och de här två hör – Snape efter taktisk vacklan – till den, milt talat, onda sidan, Dödsätarna.

Vi möter också så väl välkända karaktärer – Regulus Black (Tom Moorcroft), Minerva McGonagall (Maggie Smith) och Rubeus Hagrid (Robbie Coltrane) – som en till Hogwarts motvilligt återbördad Horace Snigelhorn (Jim Broadbent); avslöjandet av honom i hans gömställe är en liten höjdare i filmen. Men Snigelhorn vet saker om Voldemort som skolans rektor vill ha tillgång till.

Skolans märklige ledare är Albus Dumbledore (Michael Gambon), som är beredd att riskera och offra sitt eget liv för Harry. Dumbledore framkallar för Harry bilder ur det förflutna med Tom Dolder, pojken som under vistelsen på Hogwarts inte bara visade sig ha en enastående magisk förmåga utan också drogs till det onda och sen blev själva dess gestalt, Lord Voldemort.

Harry får veta att Voldemort har lyckats göra sig odödlig. Han har delat upp sin själ i sju delar och gömt sex av dem i horrokruxer, väl gömda och magiskt skyddade.

Men Dumbledore tror sig ha spårat en av de här horrokruxerna till en grotta på en klippkust. För att komma in dit genom en dold port krävs blodsoffer, och inne där övertalar han Harry att också när han kommer att spjärna emot tvinga i honom den giftdryck horrokruxen ligger i.

Dumbledore överlever, men på vägen därifrån attackeras de och klarar sig bara genom att fördriva angriparna med eld.

När de sedan kommer tillbaka till Hogwarts, visar det sig, att skolan har erövrats av Voldemorts trogna. Dessa, med Snape i spetsen, tvingas på flykt, men Snape hinner dess förinnan döda Harrys älskade vägledare och beskyddare Dumbledore.

Och var alltsammans förgäves? Det de hade hittat i grottan var när allt kom omkring inte en av horrokruxerna utan ett mystiskt meddelande från någon som tecknade sig RAB.

Det jag möjligen tycker inte blir tillräckligt tydligt i filmversionen är innebörden av boktitelns Halvblodsprinsen. Men det här är alltså en benämning på Snape, en beskrivning av hans bakgrund.

Det var väl det viktigaste. Men lugn: självklart förekommer det också quiddich och örter med märkliga egenskaper.

Och de mörka hot som riktas både mot mugglarvärlden och trollkarlsvärlden markeras effektfullt med sådant som hotfulla mörka molnformationer och som sig av smärta vridande broar.

På bokrean, till slut

Det har inte blivit av att gå på årets bokrea förrän nu. Det visade sig vara lönsamt: Akademibokhandeln/Lundeq tog 50 procent av reapriset på det de hade kvar. Och jag fick god hjälp av en av de äldre damerna där med att hitta det jag ville ha av det som fanns kvar.

Och jag fick faktiskt ihop två hela plastkassar med böcker, som jag staplade på varann i min tantvagn. Hälften gav jag till hustrun, hälften behöll jag själv. Bland det jag behöll för mig själv finns till exempel Jan Kjaerstad, Jean Genet och två böcker av Don DeLillo och så en bok av Anita Salomonsson – jag såg att hustrun kastade begärliga blickar på den, men hon får naturligtvis låna den.

Och så blev det en deckare av Michael Connelly, en av de få jag redan inte har.

Åt hustrun köpte jag Arnaldur Indriðasons senaste deckare, men det var inte någon reabok. Vi håller honom båda högt som deckarförfattare, en av Nordens bästa för närvarande.

Jag hade tänkt köpa några barnböcker också för presentbruk åt barnbarnen, men det reabeståndet var mycket utplockat.

Melodikrysset nummer 11 2015

Den här lördagen började lite olyckligt för mig. Inte för att jag försov mig – jag vaknar alltid i god tid för Melodikrysset på lördagsmorgnarna. Men först blödde jag näsblod, ymnigt, när jag var på toaletten. Och sen, när jag ändå tyckte att jag hade hyggligt med tid kvar för att äta frukost, hörde jag i radion, att Melodikrysset var framflyttat en halvtimme. Jag behöver väl inte tillägga att sport ligger helt utanför det jag intresserar mig för.

Min erfarenhet av Melodikrysset är att där mycket sällan förekommer låtar och artister som jag över huvud taget inte har hört talas om. Men i dag fanns det ett sådant exemplar.

Jag är normalt ganska bra orienterad i barnvisegenren i vid mening, och då menar jag inte bara sånt jag lärde mig sjunga under min egen skoltid för en mansålder sen – i dag spelades till exempel ”Röda stugor tåga vi förbi”, även känd som ”Sommarvandring”.

Våra barn fick många skivor, och sen har även barnbarn i lite olika åldrar fått skivor och filmer med musik i present. Men i dag uppdagade jag en lucka i mitt barnvisekunnande: ”Min tand e lös” tror jag faktiskt jag aldrig hade hört förut. Så ibland har ”Melodikrysset” en bildande funktion.

Jag har ett hyggligt musikminne och är lite av en musikalisk allätare, men jag minns faktiskt heller inte spontant ”Du har en vän” med Lill Lindfors (som jag annars har lyssnat mycket på), i Carole King’s original ”You’ve Got a Friend”.

Oskar Linnros finns heller inte i mina skivhyllor, men genom rockbjörnsledtråden tog jag mig fram till ”Hur dom än”.

Men jag tog mig fram till honom liksom till Enrique Iglesias, som jag heller inte har lyssnat våldsamt mycket på. Det var alltså han som sjöng ”Still Your King”.

Filmen ”Min bäste väns bröllop” med Julia Roberts har jag för egen del inte sett, men det var för den skull inte omöjligt att känna igen Sophie Zelmani i ”Always You”.

Självklart har jag sett filmer av Colin Nutley men faktiskt inte ”Under solen” från 1998. I den förekom ”You’ve Got a Friend”, ”You’re Everywhere”, signerad Weeping Willows som jag gillar.

Från film är steget inte långt till TV, och jo, när ”Fame” var ny i svensk TV, såg jag lite av den. Eldeman efterlyste också något som förekom i den, och att döma av antalet bokstäver och de ledbokstäver jag hade, syftade han i det här fallet på dans.

Som mina regelbundna läsare vet, älskar jag inte dansband, framför allt inte att dansa till deras musik. Men en man i min ålder har ändå hört till exempel Sven-Ingvars, om inte annat så på Svensktoppen. Och en låt som ”Två mörka ögon”, som spelades i dag, har utan tvekan schlagerkvaliteter.

”Mjölnarens Irene” blev hit under tidigt 1950-tal, med bland andra Lily Berglund och Britt-Inger Dreilick. I dag fick vi höra den i en dansk version, ”Møllerens Marie”.

Lite nordisk kurragömmalek ägnade sig Anders Eldeman åt också när det gällde ”En gång i Stockholm”. När Monica Zetterlund sjöng den i Eurovision Song Contest 1963, hamnade den – mycket orättvist, tycker jag – på sista plats. Fast i dag hörde vi den med Edda Magnason, som har isländskt påbrå. Hennes version gjordes för filmen om Monica Z och finns också på skiva.

I Melodifestivalen 2009 slutade Caroline af Ugglas på andra plats med ”Snälla, snälla”, också det ett tävlingsbidrag skyhögt över samtliga låtar i årets omgång.

Men jag ska förstås ändå se finalen.

Födelsedagskalas är trevliga också bortsett från presenterna

Hustrun och dottern hade sinsemellan delat upp förberedelserna för sonens födelsedagsmiddag. Birgittas höns med ris och curry plus sallad tilltalade inte bara födelsedagsbarnet, som hade önskat sig det här. Vad jag kunde se av de andras reaktioner runt middagsbordet, var också Kerstins egenkomponerade tårta en succé. För min del får jag, eftersom jag är diabetiker, inte äta sådant, men det omtänksamma födelsedagsbarnet överlämnade en påse med två sockerfria – mycket goda – småbakelser.

Senare på kvällen, när födelsedagsbarnet och hans familj hade åkt hem, blev det min tur att göra en insats, att diska.

Anna och hennes flickor kunde inte komma på den här festen – de är förkylda, och det var nog klokt att inte ta risken att smitta ner Mattis – födelsedagsbarnets – fru Karin, som ganska snart ska föda deras andra barn.

Med sig hade de sin snart treåriga solstråle Ella, som numera snabbt känner sig hemma också hos farfar och farmor. När det blev dags att hämta kyckling med tillbehör i köket, puffade hon fram farfar före sig i kön, angelägen om att också han skulle få mat.

Ella lekte annars mycket med de lite äldre kusinerna Klara och Viggo, barn till faster Kerstin, och fick också låna en del begärliga leksaker av Klara. Medan vi delade ut presenter till pappa Matti, föredrog hon därför att sitta och leka på golvet i rummet intill. När vi var klara med presentutdelningen till Matti, gick jag ut till Ella och gav också henne ett paket från farfar och farmor, en bok av Barbro Lindgren och Eva Eriksson.

När det har blivit varmt ute igen ser jag fram mot att få besök av Ella med mamma och pappa och lillasyster i vårt sommarhus i Öregrund.

Och så måste ju jag och Birgitta åka och hälsa på dem i det hus de har köpt men ännu inte har flyttat in i i Älvsjö.

Melodikrysset nummer 8 2015

Det var nästan bara svenskt i dagens melodikryss, och när vi undantagsvis hörde något på något annat språk, var det ”Don’t Know Why” med Norah Jones, som verkar vara en av Anders Eldemans egna favoritet. (Nå, också jag har något med henne i skivhyllorna.)

Fast på den klassiska sidan förekom det också musik med utländska rötter.

Dels fick vi höra ouvertyren ur Giuseppe Verdis opera ”Otello”, som i sin tur bygger på William Shakespeares pjäs ”Othello” – märk den lilla men inte minst i korsordssammanhang betydelsefulla skillnaden i stavning.

Dels fick vi höra Jussi Björling sjunga ”Guds lov i naturen”, komponerad av Ludwig van Beethoven.

Steget från Björling till Östen med resten och deras ”Grilla, grilla” kan synas långt, men jag tycker att också Östen & co och matlagning i naturen har sin charm.

Vi kan ju fortsätta med dem som i övrigt har deltagit i Melodifestivalen.

Martin Stenmarck, som 2005 deltog med ”Las Vegas”, hör väl inte till mina personliga favoriter, men betydligt värre har jag hört i de här tävlingarna. Fast i dag hörde vi den med Lennart Palm.

Den Bamse-hit som spelades i dag, ”Ut på äventyr”, har som förlaga ”Genom eld och vatten” med Sarek i Melodifestivalen 2003.

Fast ska vi hålla oss till sånt som barn gillar, vill jag för egen del framhålla ”Olyckans sång” med Ted Åström och Electric Banana Band.

Att Håkan Hellström ganska ofta förekommer i Melodikrysset, i dag med ”Äntligen på väg”, känns ganska självklart.

Men själv blir jag också glad när Eldeman spelar någon som man inte har hört på ett tag. Ett exempel ur dagens kryss: Brolle med ”Alla rosor har en tagg”.

Glad blir jag också, när Eldeman spelar riktiga schlager, sånger som slog.

Ett exempel från början av dagens kryss är Ulf Peder Olrogs ”Violen från Flen”.

Två andra gav Eldeman i form av en dubbelfråga. Som ljudillustrationer där spelades dels ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som jag själv helst minns med upphovsmannen, Thorstein Bergman, dels ”Gamla stan”, som Edvard Persson och Gideon Wahlberg gjorde i filmen ”Flickorna från Gamla stan”, 1934.

Då kommer vi också tämligen osökt över på den allra sista frågan i dag, den som illustrerades med ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, skriven av Karl Gerhard. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, och som jag tidigare har påpekat, går kritiken i den av oss gubbar inte heller av för hackor.

Melodikrysset nummer 3 2015

På det hela taget tyckte jag att dagens melodikryss inte var våldsamt svårt: Det innehöll den där mixen av schlager, filmmusik, barnvisor och lite klassiskt som jag väntar mig av ett melodikryss.

Dock fanns det en medverkande, som jag över huvud taget aldrig har hört talas om. Ledbokstäverna antydde, att hon hette Lisa, men ingen av de Lisor jag känner till har ett efternamn på fyra bokstäver. Men sen fick man hjälp: Den här Lisan har tydligen medverkat i Idol, ett program som jag aldrig skulle komma på idén att titta på. Det och låttiteln ”Unbelievable” fick mig i alla fall att till slut via Google hitta namnet Lisa Ajax.

TV4as ”Så mycket bättre” har jag åtminstone sett lite av, dock inte den säsong då Kajsa Grytt sjöng ”It Takes a Fool To Remain Sane”, en låt man annars förknippar med Ola Salo. Fast i de här båda fallen finns det skivor i min skivsamling, och jag har också sett och hört Ola Salo på scen.

Phil Collins, som fick inleda dagens kryss med ”You Can’t Hurry Love”, var inte heller så svår att identifiera.

Så inte heller Arja Saijonmaa – åter igen med ett antal skivor i mina skivhyllor – som vi i dag fick höra i ”Vad du än trodde, så trodde du fel”.

Som gammal radiot känner jag förstås också till Johnny Bode, faktiskt inte främst genom den genre Eldeman gjorde antydningar om. Vad låten som spelades hette undgick mig dock.

Från Johnny Bode är steget långt till Ghiacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” – men de musikaliska kliven hör ju till det bästa med Melodikrysset.

Och så fanns det i dagens kryss också en visa, som vi fick lära oss att sjunga under min folkskoletid på 1940-talet, ”Höga berg och djupa dalar”.

Barnvisor och barnfilm (byggd på en berömd serie barnböcker) vimlade det av i dagens kryss.

Alice Tegnér förekom för säkerhets skull två gånger.

Dels avslutades dagens kryss med hennes ”Sockerbagaren”, som i dag skulle ge oss ordet ugn.

Dels spelades hennes ”Majas visa”, som utspelar sig under en årstid jag längtar efter så här års: ”Det var i maj, då göken gol”.

Jag vet inte om det var det faktum, att haj rimmar på maj, som fick Anders Eldeman att i en av dagens filmfrågor efterfråga en viss djurart. Fast det som band samman det svaret till svaret på en dubbelfråga, vars andra svar var ET, var den gemensamma kompositören till båda filmmelodierna, John Williams.

Ytterligare en filmfråga illustrerades med musik ur ”Kungen och jag”, ”Hello Young Lovers”. Den här filmade musikalen skulle ge oss ordet kung.

En höjdare både som bok – eller snarare en serie böcker, skrivna av C S Lewis – och som film – också en hel serie – är berättelsen om Narnia.

Har ni inte läst/sett Narnia-serien, har ni fortfarande en härlig upplevelse framför er.

Rabén & Sjögren på väg att återta rollen som Sveriges ledande barnboksförlag

Tillvaron har ett tag varit skakig för de båda KF -förlagen Norstedts och Rabén & Sjögren – ägarens ekonomi har varit lite för svag för att kunna bära fram landets näst största förlagskoncern till nya framgångar.

Nu ser barn- och ungdomsförlagsdelen, Rabén & Sjögren, ändå ut att kunna befästa sin framgång i sin del av utgivningen. Ett förlag som bland sina författare har namn som Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Inger & Lasse Sandberg, Gunilla Bergström (Alfons Åberg) och Ulf Löfgren är ju också svårt att slå i konkurrensen, och även några av nytillskotten – Katarina Kruusval är ett exempel, Anna Janssons ungdomsdeckare ett annat – bidrar till att behålla förlagets gamla glans.

Sedan har Rabén & Sjögren med ett par nygamla förvärv förstärkt sin strålglans.

Förlaget har fått utgivningsrättigheterna till Tove Janssons Mumin-böcker (en gång i världen i Sverige utgivna av Norstedts dotterbolag Gebers).

Och så har Jujja Wieslanders Mamma Mu-böcker flyttat från Natur & Kultur till Rabén & Sjögren, vilket även innebär att Mamma Mus tecknare Sven Nordqvist hamnar på Rabén & Sjögren.

Rabén & Sjögren kommer för övrigt att också göra en nysatsning på serier för barn, bland dem en serieversion av Mamma Mu.