Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 13 2012:

”Arnaldurs författarskap har hjälpt till att sätta Irland på bokkartan, ja, på kartan över huvud taget.”

Metro om den isländske deckarförfattaren Arnaldur Indriðason

* * *

”Georgien, som var Sovjetrepublik mellan 1936 och 1991, har omkring 4,5 invånare.”

SVT TEXT-TV

* * *

”Johan Persson och Martin Schibbye stod på scen i Stockholm och berättade om sina 14 år i ett etiopiskt fängelse.”

Expressen

* * *

”Högutbildade män
jobbar mest efter 65”

Rubrik i Göteborgs-Posten

Aftonbladets ledarsida borde lära sig skriva svenska

I dagens tidningar, inte minst kvällspressen, tycks flertalet skribenter inte längre kunna skilja på ”de” och ”dem”. Varför väljer man att bli journalist, om man uppenbarligen inte tycker att det är viktigt att kunna skriva korrekt svenska?

En ännu värre horrör finns på dagens (5 november 2012) ledarsida i Aftonbladet:

”Kväll i hoppet och
drömmarnas land”

lyder rubriken över politiska chefredaktören Karin Petterssons huvudledare.

Gruppgenitiv kallas det här fenomenet.

Köp in ett antal språkriktighetsböcker, Aftonbladet, och placera en av dem på ledarredaktionen.

…men än har DN inte backat tillräckligt

Läsarprotesterna fick Dagens Nyheter att backa, åtminstone om söndagsserierna.

Men den som hoppades att reträtten också skulle genomföras på vardagarna hoppades förgäves: ingen återupprättad seriesida i sikte. Som tidigare två serier på Namn och Nytt-sidan – Ulf Lundkvists ”Assar” och Sven-Bertil Bernarps ”Medelålders Plus”, och så Martin Kellermans ”Rocky”, numera på sidan 2 i kulturdelen. Utmärkta serier alla tre, men ynkligt få i en så stor tidning som DN.

Som både mångårig DN-läsare och serieälskare kräver jag en återupprättad seriesida!

Finns det ingen i ansvarig ställning på DN som kan någonting om serier, ska jag bistå med några tips.

Marten Toonders ”Tom Puss” gick förr i åratal i DN och borde nu vara mogen för att återkomma. Publicera ”Tom Puss” i kronologisk ordning och från början, ungefär som kollegan Svenska Dagbladet nu gör med Tove Janssons ”Mumin”.

Liksom SvD behöver DN en äventyrsserie. Vore jag serieansvarig på DN, skulle jag åter börja publicera en DN-klassiker i den genren, Jan Lööfs ”Felix”. Jag kan tipsa om att Lööf håller på att färglägga sina gamla Felix-strips inför en samlad nyutgivning på Kartago.

På skämtseriefronten skulle DN kunna lägga beslag på Pertti Jaralas mycket märkliga ”Fingerpori”, ursprungligen gjord för Helsingin Sanomat, men den finns översatt till svenska och går i Serieparaden.

I samma serietidning hittar man också Kieran Meehans ”De professionella”, som skulle kunna bli en uppskattad ingrediens även på DNs seriesida (om det nu fanns någon).

Var så god! Råden är gratis.

Serieälskarna har fått DN att backa

Jag har tidigare skrivit ett par inlägg om massakern på serierna i Dagens Nyheter.

Av allt att döma har jag inte varit ensam om att protestera. I dagens söndagstidning finns åter en helsida serier. Och att det faktiskt handlar om en redaktionell reträtt vittnar dagens (7 oktober 2012) avsnitt av Sven-Bertil Bernarps ”Medelålders Plus” om.

Även Lise Myhres ”Nemi” och Arja Kajermos ”Tuula” är tillbaka på sina vanliga platser.

Och så finns där en intressant nykomling, Johan Wanloos ”Kapten Klara”. Den är väl främst ämnad för den yngre publiken, men vi 75-åriga serieälskare läser den också gärna – vi väntar med spänning på fortsättningen.

Pojkårens äventyrsland

När man växer upp på landet, omgiven av skogar, berg och hav, nöjer man sig inte med de äventyr man läser om i pojkböcker eller ser i matinéfilmer om Tarzan, Robin Hood, cowboys och indianer.

Jag läste ständigt, allt jag kom över: indianböcker, deckarhistorierna i Alibi-magasinet, veckotidningarnas, så småningom serietidningarnas äventyrsserier; Blixt Gordon förde ut oss i rymden, och i Nya Samhället/Dagbladet fanns Allan Kämpe.

Men under mina pojkår i Juniskär under det sena fyrtiotalet och det tidiga femtiotalet handlade det också ständigt om att praktisera allt det där vi läste om. Runt omkring oss fanns havet med alla öarna, skogen och bergen, på sina håll norrländskt höga.

Vi pojkar levde i vår egen värld; inga vuxna kunde hålla koll på oss i den här omgivningen. Helt ofarligt var det naturligtvis inte. Under min tid i Nylands skola, som jag nyss har skrivit om, hade jg en klasskamrat som förolyckades under lek: störtade ned längs en brant bergssida och slog ihjäl sig.

Men till skogen och till de näraliggande bergen drogs vi likafullt, av ålderns äventyrslystnad. Jag har varit indian och smugit på solvarma skogsstigar med en stor halsduk som höftskynke – fast den flock jag mötte bestod inte av bufflar utan av kor på bete. Otaliga är de kojbyggen vi påbörjade i skogen, men oftast blev det bara ett tak och delar av en vägg. Bräder och plank behövde de vuxna till annat. Men då fick man ta till granris.

Det fanns naturligtvis inga grottor i egentlig mening i de här mellannorrländska bergen, men en urgröpning i en bergssida var ju ett slags grotta – det fanns en klipphylla med tak på en bergssida i Nyland ganska nära Halléns hos vilka jag hade bott i två omgångar. Vår stora triumf var emelletid den grotta vi hittade uppe på Mellanberget. Dit kom man längs en stig som började i skogsbrynet alldeles ovanför vårt hus, och efter att ha passerat en mindre tjärn och en större vid bergets fot – här löpte stigen man kom på ut på en stig som ledde till Juni och Nyland – hittade man grottan, om man var vaksam, efter att först ha passerat ett klippblock som vi döpte till utkiksstenen. (Det gick att krypa under den stenen i en mycket trång gång. Ofta var man nära att fastna.)

Inte heller den här grottan var förstås någon riktig grotta, men där fanns ett naturligt hålrum, bildat av ett stort flyttblock. Taket gick att göra helt tätt med hjälp av flata stenar och mossa, och på samma sätt täppte vi till den från bergssluttningen synliga ingången – förbipasserande bärplockare kunde knappast ana, att där fanns en grotta. In i grottan ledde också en smal gång från den kippomgärdade innergård vi döpte till borggården.

En bit ovanför den uppe på berget fanns en stor flat stenhäll som man kunde gunga med fötterna, så att det sa ”dunk, dunk” som av en stor trumma. Den här stenen blev förstås vår signal- och varningstrumma, om oinbjudna inkräktare närmade sig.

Upp till vår grotta släpade vi sen mängder av grejor, bland annat en ganska risig av någon hemmagjord minigungstol av trä.

Så länge jag hade någon kvar att besöka i mitt gamla Juniskär – pappa och sen mamma, sist Kjell Nordin som ägde huset – har jag varje sommar gått till min gamla grotta, också tagit dit mina egna barn. Min nu döde bror Matti har likaledes varit där, så även vår lillebror Mikko med sin son Joakim. En sommar när jag fann spår där av nya tiders barn – de hade bland annat hissat en piratflagga – lämnade jag ett hotfullt meddelande efter mig i grottan: ”Detta är sista varningen! Lämna min grotta i fred! Dödskallemannen”.

Undrar om det finns barn som också i dag hittar till min gamla grotta.

Vi hade en deckarklubb också. Till den var det inträdesprov. De svåraste var att våga hoppa från ett jättelikt klippblock ner på lägden nedanför och så att ta sig loss och ut när man hade blivit bunden och instängd i den lilla tvättstugan på andra sidan vägen och bäcken. Till sin hjälp fick man en flaska att krossa med fötterna för att sen kunna fila av snöret man var bunden med. Och så måste man hitta något att genom dörrspringan häva upp haken på utsidan av dörren med.

Några brott utsattes vi inte för mer än att vår cykel blev stulen. Men den gåtan löste vi aldrig. Ändå låste varken vi eller några andra dörren, ens på nätterna.

Jag var son till en fiskare, men i motsats till mina två yngre bröder ärvde jag aldrig pappas intresse för fiske. Ändå var det näraliggande havet – bryggan med båtarna låg ett stenkast från tomten – något man ständigt levde med.

Ibland tog pappa familjen med sig på helgutflykt ut till någon av de obebodda öarna utanför vår vik. Där solade vi på klipphällarna och drack läsk – Pommac, Loranga, Champis, Portello, Sockerdricka – och mumsade på kubb.

I roddbåt tog vi oss till Lillrate, på den tiden en obebodd liten ö längre ut i viken. Vi rodde också ofta över till Lillrukan, som låg strax utanför Kjells brygga, för att hälsa på vår kompis Bo Westman – familjen Westman, som annars bodde i Matfors, hade sitt sommarställe där.

Jag upptäckte också att man, genom att gå en speciell väg och hålla nästippen ovanför vattnet, kunde gå ut till Lillrukan, vilket naturligtvis inte var helt ofarligt med tanke på att jag då ännu inte kunde simma.

Men jag lärde mig, själv, ganska tidigt att simma. En gång när jag gick på ganska djupt vatten någonstans till höger om bäckens utlopp, bottnade jag plötsligt inte. Det klarade jag mig ifrån genom att ta improviserade simtag och sparka lite med fötterna, och sen bottnade jag igen. På den vägen lärde jag mig att simma bättre och bättre. Men när vi sen hade simning på gympalektionerna i realskolan, underkändes mina bentag, och jag fick gå på träning i riktig simning.

Och havet fanns där alltid, som en vän och bundsförvant. Stekheta sommardagar, när jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod och var hemma för lunch – oftast fil och flingor – eller behövde skölja av mig dagens svett på kvällen, var det ett dopp i havet som fanns att tillgå. Lyxen med att ha dusch och badkar var en senare upplevelse.

Eftersom vi, två vuxna och tre pojkar, bodde trångt, gällde det också att hitta ofredade sovplatser, framför allt under den tid av tonåren då jag jobbade skift i fabrik. Under skiftgången sov jag helst i lillstugan – en lekstuga som inköptes så sent att den aldrig kom att användas som just lekstuga – eller på bastulaven i uthuset intill. Men dess förinnan sov både jag och mina bröder växelvis i den ganska stora ruffen i pappas motorbåt. Där lät man sig vaggas till sömns av vågornas rörelse.

Också den is som la sig över vår vik under vintrarna hörde till pojkårens lockelser. Den här isen var oftast stabil men naturligtvis inte ofarlig höstar och vårar. En gång drunknade två småpojkar ute på Skatudden när de hade gått ut på is som ännu inte riktigt bar.

Men visst var det roligt att åka skridsko på blankis, även om jag aldrig blev skicklig på vare sig bandy eller ishockey, kanske för att jag av ekonomiska skäl inte kunde få något så avancerat som helrör. Men det var en fantastisk känsla att glida fram över isen, ibland kvällstid när månen blänkte i isen.

Pappa byggde en isjakt åt oss: slanor av obarkad gran i kors, mast med segel och så skridskoskenor under, längst bak en rörlig skridsko med roder. En ganska blåsig dag tog vi isjakten i bruk. Vinden grep tag i seglet och förde oss i allt högre fart ut över fjärden. Då och då åkte vi genom en snödriva, så att snön virvlade upp i ansiktet på oss. Vid en oförsiktig gir – eller var det vinden som plötsligt ändrade riktning? – slog seglet plötsligt över åt andra hållet och bommen i dess nederkant sopade rent isjakten från passagerare. Vi fortsatte att glida på isen till dess att vi fångades upp av en snövall.

På vintrarana åkte vi oftast spark eller skidor till skolan. Bredvid skolan, Nylands skola, låg en bondgård och från skogen ovanför vägen och ner för den sluttande lägden hade man en fantastisk skidbacke, där vi gjorde både gupp och hoppbacke. Vi åkte alltså i full fart över landsvägen, men eftersom det sällan kom några bilar där på den tiden, var det inte särskilt farligt.

Plogbilen höll vägarna rena, och hemma hos oss, på Kjell Nordins tomt i Juniskär, la sig plogdrivorna i jättelika berg över staketet. I en sådan snöhög grävde vi ner oss: skapade där en helt fantastisk snökoja med gångar och sidoutrymmen ovanpå det som egentligen var Kjells potatisland.

Undrar om de barn som bor i det där huset nu bygger några gångar och snökojor?

Min barndoms skola har gått i graven

När jag kom till Sverige hösten 1944, var jag sju år gammal – jag hade fyllt sju i juni då vår familj befann sig i Finland, på flykt undan det akuta krigsläget i Estland.

Jag var ju i skolpliktig ålder, men eftersom jag inte kunde svenska, kom det att dröja ända till höstterminen 1946 – jag var vid det laget nio år gammal – innan jag fick börja i skolans första klass. Det här var ett beslut av skolmyndigheterna: ”pojken måste ju lära sig svenska först”.

Vi bodde då i den lilla byn Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, och den närmaste skolan låg i bondbyn Nyland – inte att förväxla med Nyland i Ångermanland – ett par kilometer därifrån.

Men när jag skulle börja skolan var familjen tillsammans med pappa, som var fiskare, inte i Juniskär, så en bit av min första hösttermin i skolan bodde jag nära skolan, inhyst hos familjen Hallén, Valter och Helga, i Nyland, hos vilka vi hade bott en tid runt årsskiftet 1944/1945, alltså efter karantänvistelsen i Härnösand. Efter en tid kunde jag dock återförenas med familjen i Kjell Nordins hus i Juniskär, det hus som skulle bli mitt hem till dess att jag tog studenten och där pappa och mamma bodde kvar ända tills de dog.

Det där huset ”på stranna”, där det bor helt andra människor nu och som delvis är ombyggt, fortsatte jag att åka till några gånger per år ända tills Kjell dog. För mig var det mitt barndomshem och för våra barn farmors och farfars hus – de tillbringade många vinterlov och sommarlovsveckor där. Kjell betraktade vi som en extra familjemedlem, och på slutet, när pappa var död och mamma skraltig, lagade hon och Kjell delvis mat ihop. För mig var han, med tanke på mammas tilltagande hälsoproblem, en extra trygghetsfaktor, faktiskt ett slags extra familjemedlem.

På den tiden då jag gjorde återbesök i min barndoms och ungdoms trakter företog jag alltid långa promenader i mina egna fotspår: till grottan uppe på berget, till blomsterhagarna i Juni och naturligtvis till min gamla folkskola, Nylands skola.

Jag gladde mig åt att se skolan rustas upp och ha liv i form av nya kullar av elever, några av dem kanske barn eller barnbarn till mina egna skolkamrater. En gång när jag stod framför min gamla skola och tog bilder av den, kom en ung dam ut från skolgården och frågade vänligt vem jag var. Jag berättade vad jag hette och att jag en gång i världen hade gått där, och det visade sig faktiskt att hon kände till mig, kanske för att hon själv bodde i mitt gamla Juniskär. Eftersom hon var lärare på skolan, bjöd hon in mig i de helgtomma lokalerna, och jag fick bland annat titta in i mina gamla nu upputsade klassrum.

Nylands skola var en B-skola, vilket innebar att det gick två årskurser i varje klassrum: ettan plus tvåan, trean plus fyran och femman plus sexan. Vi var nämligen bara ungefär 60 elever, vilket ju innebär cirka tio elever per klass.

Inte bara min försenade skolstart utan också det faktum att jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder gjorde, att jag ganska snart tog igen åtminstone en del av den tid jag hade förlorat: När min lärare Eva Thomsen under min första hösttermin i ettan 1946 upptäckte, att jag redan kunde läsa och skriva och räkna, flyttades jag efter jul upp i tvåan och klarade av den under vårterminen 1947.

Och sen kunde jag alltså, nu bara ett år efter, gå i trean höstterminen 1947 och vårterminen 1948. Jag lyckades nu allt bättre i den svenska skolan, och på vårterminen fick jag klassens enda a:n, fem stycken, i betyget. Den som uppmuntrade mig och senare övertygade mina fattiga invandrarföräldrar om att ”den här pojken måste ni låta gå vidare i läroverket” – men det är en annan historia – var min dåvarande lärare Nils-Olof Blom, senare överlärare i Hassela. Jag minns honom med värme: en gammaldags folkbildare, konsumentkooperatör, stadig köpare av Folket i Bild som jag sålde i Juniskär med omnejd, med ett stort socialt engagemang.

Han finns på bild i Dagbladet i Sundsvall (29 september 2012) tillsammans med sina elever i trean och fyran, men kortet kan inte, som det står i texten, vara taget vårterminen 1947, eftersom jag är med på bilden och ju hade Eva Thomsen som lärare den terminen. Ändå har Margareta Rönnberg – på den tiden bosatt i Boviken i Juniskär, numera gift Rönnberg Thunström och bosatt i Ljustorp, gjort ett fantastiskt jobb med att rekonstruera alla namnen på eleverna i de här två klasserna. Ett par av namnen kan jag dock hjälpa henne med: Killen som syns bredvid mig och som hon inte minns namnet på är Per-Bruno Kårström från Flintåsen – och så hette han som senare hade kiosk i Njurundabommen Anders (inte Sven) Rex. Och nog hette han väl Bernt (inte Tage) Olsson? Lärarens, Nils-Olof Bloms, son, som också är med på bilden, heter Jan-Olof.

Ett problem med det här fotot och över huvud taget med att minnas namnet på just mina klasskamrater är det jag redan har berättat om: två klasser gick i samma klassrum, och vartannat år fick man sällskap i klassrummet av ytterligare en kull som åldersmässigt var ett år äldre (vilket alltså inte gällde i just mitt speciella fall) eller yngre. För mig är alltså alla de här flickorna och pojkarna mina klasskamrater, och jag kan i flera fall inte längre minnas om vi faktiskt gick i samma klass.

Lättast att komma i håg är förstås de jag i olika skeden av min barndom var mycket tillsammans med. Bland dem finns på den här bilden Kalle Norberg, som senare tillsammans med sin familj flyttade till Västmanland, Lasse Sjölund som jag en tid senare också gick i Läroverket i Sundsvall med och så inte minst Sven Vestman som gick ett olyckligt öde till mötes och dog alldeles för tidigt trots att jag under en tid hjälpte till med att få ordning på hans liv, när han dök upp här i Uppsala.

Men det finns förstås ytterligare andra jag har varit god vän med, både yngre och äldre.

Tack för klipp ur Dagbladet och alla minnen de väckte till Susanne Norman & Rolf Dufvenberg samt Andreas! Extra roligt var det att klippet var ur Dagbladet – förr Nya Samhället – S-tdiningen som Kjell Nordin prenumererade på och som jag är uppvuxen med.

Samtidigt gör det ont i hjärtat – Margareta har sänt in det gamla skolfotot till Dagbladet med anledning av att vår gamla skola, Nylands skola, nu läggs ner efter 120 år.

Jag har på nätet läst en hel rad artiklar, införda i Dagbladet, om den här gradvisa nedläggningen, som nyligen avslutades med att de sista par eleverna fördes över till Essviks skola.

Visst handlar det i mitt eget fall om skolnostalgi, men jag kan inte se att det egentligen fanns några andra skäl än de där sedvanliga besparings- och rationaliseringsskälen till den här nedläggningen, som kommunen skickligt har hintat om ända till dess att det inte längre fanns just några elever kvar. Elevbrist kan det ju knappast handla om numera – det aktuella området från Juniskär till Döviksjön är ett mycket attraktivt område för barnfamiljer, ett område som dessutom befolkningsmässigt har expanderat.

Jag kan de här trakterna sen gammalt – avstånden sitter i benen. På min tid var det aldrig några föräldrar som följde oss till skolan – dit tog vi oss själva till fots eller per cykel, vintertid på spark eller skidor, det senare gärna genom skogen. Ska man från Juniskär ta sig till en småskola i Essvik, fordrar det föräldrar som skjutsar en i bil, alternativt skolskjuts.

Det går säkert det också, även om det är besvärligare.

Men det raserar hem- och hemhörighetskänslan.

Vad ska vi göra åt Stockholm?

Dagens Nyheters stockholmsbilaga DN Sthlm innehåller i dag (26 september 2012) en lokal Ipsos-gallup om det politiska opinionsläget i Stockholm. Den borde sända kalla kårar över ryggen på partiledningen, både den i Stockholm och den för hela riket.

S får där 21,9 procent, vilket är – 0,8 jämfört med september för ett år sen. Moderaterna backar visserligen med 1,4 procent men ligger skyhögt över med 34,8 procent – vilket å andra sidan kompenseras av att de övriga allianspartierna går lite framåt. M + FP + C + KD får sammanlagt 52,7 procent (+ 1,5) mot 43,6 procent för S + V + MP (- 2,5).

När det gäller partisympatier relaterade till kön, finns också en intressant skillnad: Bland manliga tillfrågade väljer hela 38,4 procent M, medan det för kvinnliga väljare finns en motsvarande övervikt för MP, som bland kvinnor får hela 18,8 procent. För S, förr med starka kvinnosympatier, är könsskillnaden negligerbar: 22,4 procent av kvinnorna och 21,5 procent av männen säger sig stödja S.

Långsiktigt ser man en mycket oroande tendens för S i huvudstaden: I den äldsta väljargruppen har S fortfarande 34,0 procent mot bara 13,7 i den yngsta.

Kanske är det insikter som dessa om opinionsläget som har fått fyra ledande socialdemokrater, i riket samt i Stockholms län och stad, att i en programartikel använda en argumentation när det gäller värdeorden förvillande lik moderaternas. Det här är stolligt inte bara med hänsyn till socialdemokratins idologiska arv och samhällsfunktion utan också taktiskt: Varför skulle stockholmsväljarna plötsligt börja stödja en kopia när de kan lägga sin röst för the real thing? Här har någon eller några tänkt något så in i helvete fel!

Här finns inte utrymme för en alternativ analys, men det är ju helt uppenbart att vi i stockholmsområdet i dag i nästan alla av livets aspekter har fått en borgerlig hegemoni, som huvudstadsregionens starkt försvagade arbetarrörelseorganisationer inte längre förmår att bryta. Både partiet och fackföreningsrörelsen är så försvagade, att de inte längre kan göra sig gällande, i vart fall inte med organisationen som hjälpmedel.

I det här läget borde det vara närmast självklart att försöka förse arbetarrörelsen med ett instrument att nå ut till en hyggligt stor och förhoppningsvis växande skara människor i huvudstadsregionen: en daglig stockholmstidning. Läget i Storstockholm är så prekärt, att också rörelsefolk i andra delar av landet rimligen inser, att även de måste hjälpa till, om socialdemokratin ska kunna återta åtminstone något av sin forna roll i svensk politik.

Svenska Dagbladets utsatta läge, som jag skrev om i går, borde kunna vara en utgångspunkt för ett sådant projekt: en socialdemokratisk ledarsida i SvD eller möjligen en egen edition av den, kallad till exempel Stockholms-Tidningen eller Morgon-Tidningen.

Men ska det vara någon mening med det, får det ju inte handla om en daglig kopia av den ovan beskrivna famösa DN-artikeln. En SvD (S) eller en ST eller MT måste stå för ett ideologiskt alternativ till SvD (M).

Ett utarmat medialandskap

När jag växte upp under femtiotalet, hade Sverige, när det gällde dagspress, fortfarande ett rikt och mångfacetterat medialandskap. Inte minst gällde detta Stockholm:

Där fanns sedan gammalt socialdemokratiska Morgon-Tidningen, MT (förr Social-Demokraten) och den med andra världskrigets bruna strömningar som bakgrund av LO startade Afton-Tidningen, AT.

Det senare kontrade Bonnier-koncernen, ägare även av liberala Dagens Nyheter, med att starta Expressen.

Likaså folkpartistödjande, men med en mer tvivelaktig politisk hållning under krigsåren, var Aftonbladet och Stockholms-Tidningen, men dessa köptes av LO och blev socialdemokratiska, vilket ledde till att MT och AT efter någon tid lades ned.

Svenska Dagbladet stödde Högerpartiet, det som numera heter Moderaterna.

Därutöver fanns kommunistiska Ny Dag, syndikalistiska Dagstidnigen Arbetaren, Pingströrelsens Dagen, som så småningom kom att stödja KDS, och frisinnat folkpartistiska Svenska Morgon-Bladet.

Det här, att bevara och stödja en både medial och partipolitisk mångfald, var bakgrunden till införandet av presstödet. En viktig del av detta var också att det då fortfarande över nästan hela landet fanns en socialdemokratisk press, andratidningar på sina utgivningsorter och därmed med mindre annonsintäkter än sina lokala borgerliga konkurrenter. Centern, som gammalt bondeparti utan mediafäste i just huvudstaden, hade också egna tidningar att värna runt om i landet och ställde därför upp i en blocköverskridande överenskommelse om presstöd.

Dagens medialandskap ser helt annorlunda ut, inte minst i Stockholm. I dag finns det till exempel bara två morgontidningar att räkna med i huvudstaden, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Och när den norska Schibsted-koncernen är klar med sin just aviserade massaker på Svenska Dagbladet, återstår det att se, om bonnierägda Dagens Nyheter möjligen har vunnit slutstriden och har morgontidningsmonopol. Därefter kan ju DN, eftersom tidningen har monopol, göra vad som helst, inte bara lägga ner sin seriesida.

Vad vi nu vet om förändringarna av SvD är bland annat att den separata kulturdelen kommer att försvinna och att den egna sportredaktionen försvinner. Att kulturmaterialet efter en nedbantning av antalet tjänster skulle kunna behålla nuvarande bredd och kvalitet förefaller inte särskilt sannolikt.

Märk att det här görs i ett läge när Svenska Dagbladet går med vinst. Schibsted gör det här bland annat för att tillfredsställa sina amrikanska investorer, som vill ha mer avkastning på sina pengar.

Återstår att se om det här är till gagn för tidningen, i slutändan även för investorerna.

Skulle man inte kunna tänka sig att LO nu satsade en del av vinsten av försäljningen till Schibsted av Aftonbladet på att förse Svenska Dagbladet med en extra socialdemokratisk ledarsida och, om pengarna räcker, även till att stärka utrymmet för kulturen?

Jag är ganska säker på att en sådan uppgörelse skulle leda till att många socialdemokratiska DN-prenumeranter bytte till SvD. Så i vågskålen ligger inte bara de pengar LO orkar och vill satsa.

Last chorus: Sven Erik Rönnby

Min gamle medarbetare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby (1936-2012) är död. Han fanns som redaktionssekreterare på tidningen redan när jag tillträdde som chefredaktör, och han var kvar där när jag efter nio år lämnade redaktörskapet.

Trots att vi var ganska olika, trivdes vi med att jobba ihop, och när partisekreteraren (s) – Bo Toresson – ryckte i väg mig till sitt kansli, försökte Sven Erik med att jag väl ändå kunde fortsätta att skriva ledare. Men jag trodde inte på en sådan lösning.

Under första hösten i mitt värv på tidningen utredde vi hur man skulle kunna göra AiP ännu mer läsvärd. Socialdemokratisk politik, politikerintervjuer och ledare var ju redan tidigare givna ämnen, men min ambition som ny chefredaktör var att bredda innehållet åt gamla Folket i Bilds håll: Alltså införde vi noveller, serier, kulturbevakning, personporträtt och annat liknande i tidningen. Sven Erik breddade ytterligare det här till att ta upp ämnen som bilar och hundar, och så började tidningen arrangera något som definitivt låg utanför den sportointresserade chefredaktörens intressen, Bommersviksloppet. Vår övertygelse var att folkrörelsefamiljer inte lever av politik allena.

Den prenumererade upplagan låg kring 140.000 exemplar för denna fjortondagarstidning.

Sven Eriks lust under de där åren låg inte på att skriva själv utan på att redigera vad andra – tidningens egna journalister men också många frilansare – skrev och så göra snygga och för läsarna attraktiva uppslag med lockande bilder av artiklarna. Men förvisso kunde han också skriva: Han hade en gedigen dagspressbana bakom sig, och under senare år – när han var pensionär – publicerade han en hel del recensioner i vår gamla tidning.

Så småningom kom våra banor åter igen att korsas en smula. Jag var med om att starta Helga Henschens vänner, och eftersom Helga under en period bodde i södertäljetrakten och Sven Erik var södertäljebo, var det naturligt att rekrytera honom till föreningen, där han gjorde stor nytta genom att värva många andra.

Sven Erik var en mångsidig man med många olika intressen, vilket sammansättningen av de många begravningsgästerna, både i Sankta Ragnhilds kyrka i fredags och vid kaffet i församlingshemmet efteråt vittnade om. Mångsidigheten i Sven Eriks personlighet speglades också i programbladet till begravningsakten, där man på baksidan av vikbladet hade placerat en text av den avlidne själv, ”Vad Sven Erik hade tyckt att ni borde veta om denna kyrka”.

Detta, och att det var en kyrklig begravning, överraskade faktiskt mig – under vår långa tid tillsammans hade jag aldrig anat att det fanns en religiös sida hos honom. Själv är jag som musikälskare intresserad även av psalmer, men eftersom jag inte vill manifestera en tro jag inte har, sjunger jag dem inte ens på begravningar.

Men efteråt, vid kaffet i församlingshemmet, fick jag möjlighet att inför hans hustru och söner vittna om mina varma känslor för min gamle medarbetare. Jag hälsade då också från två andra närvarande arbetskamrater på partiexpeditionen, de båda partikassörerna (i olika omgångar) Björn Wall och Inger Mäler.

Melodikrysset nummer 38 2012

Eva Eastwood skulle jag knappast känna till, långt mindre frivilligt lyssna på, om jag inte hade råkat höra henne i ”Allsång på Skansen”. I dag hörde vi henne i ”Han är kung”. Nog om det.

Dansbandsmusik hör inte till mina favoriter. I och för sig har till exempel Sten & Stanley ålderns patina, men att i samma hurtiga ton höra ”Obladi Oblada”, ”Quantanamera”, ”Leva livet” med flera snarast stärker mina fördomar mot genren.

Jag är glad att de inte också sjöng ”London Calling”, utan att vi fick höra The Clash i original.

Därmed inte sagt att jag är en benhård motståndare till annorlunda versioner av kända melodier. Så för mig är Roland Cedermarks dragspelsversion av ”All of Me” helt OK.

Och jag gillar när Melodikrysset innehåller både gammalt och nytt och rör sig mellan olika genrer, till exempel Max Hansen i ”Kyss varandra” och Willie Nelson i ”Why Are You Pickin’ On Me?”.

Och var kan man annars höra så vitt skilda låtar som ”Rehab” med Amy Winehouse och Anna Maria Roos’ (text) och Alice Tegnérs (musik) ”Blåsippor ute i backarna stå”? Den senare spelades dock i en jazzversion, förmodligen för att förvilla oss lite, men mig lurar man inte när det gäller sådant jag sjöng i småskolan.

Fast jag gillar inte att det så ofta förekommer upprepningar i krysset. ”Boten Anna” med Basshunter (Jonas Erik Altrberg) har vi till exempel hört förut. Likaså har den filmatisering av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” där Allan Edwall spelar luffaren föekommit tidigare i krysset.

Krysset innehöll ytterligare två filmrelaterade frågor.

Vi hörde Jan Malmsjö sjunga i Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss, det är vår” (1978).

”Flickan (OBS!) från Backafall” gjordes redan 1953. I den förekom Gabriel Jönssons (text) och Gunnar Turessons (musik) ”Flicka (OBS!) från Backafall”.

En av dagens frågor rörde en svensk version av ett engelskspråkigt original, ”Killing Me Softly”, som sjöngs in av Roberta Flack och andra. Lill Lindfors’ svenska version ”Sången han sjöng var min egen” är väl inte så pjåkig, men nog föredrar jag originalet.

Själv känner jag mig som den rivningshotade hus ”34an”, som Per Myrberg en gång i världen hade stor succé med. Jag var på besiktning hos min husläkare i går, och hennes diagnos var hjärtsvikt. Sen åkte jag på begravning i Södertälje, av min gamla redaktionssekreterare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby, och innan jag åkte hem, var jag en stund på Akademiska och hälsade på min nyrenoverade (hjärtklaffarna) hustru.