Sommar i P1 med Liv Strömquist

Som serieskapare – jag har regelbundet läst henne, också recenserat ett av henens album här på bloggen; se Kulturspegeln, Serier – är Liv Strömquist på många sätt, främst politiskt, en själsfrände till mig. Tekniskt har jag invändningen att det blir väldigt mycket text i hennes serier; teckingarna känns mer som illustrationer, främst personillustrationer. Ta en titt i allra senaste Galago, så förstår ni vad jag menar.

Också i sitt sommarprat i dag drogs hon lite för mycket till observatörs- och analytikerrollen. Hennes huvudtema var mens, ett ämne som kanske inte det här programmets lyssnare i hängmattan riktigt väntar sig, och så länge hon höll sig till rent personliga upplevelser, som katastrofen i ett klassrum i yngre år, kändes det här som något självupplevet, värt att berätta om – men sen blev det lite för mycket av föreläsning och läsfrukter.

All musik som hon spelade var inte min, men åtminstone två låtar är höjdare även i min värld: Ulla Sjöbloms insjungning av Sonja Åkessons och Gunnr Edadners ”Den ensamma mamman i traversen” och Nina Simones ”Backlash Blues”.

Sommar i P1 med Maja Ivarsson

Jag är inte närmare bekant med Maja Ivarsson och The Sounds – det har kanske att göra med skillnaden i ålder: hon är 33 och jag 76 – men jag lyssnade med stort intresse på hennes Sommar i P1 i dag.

Hon berättade öppenhjärtigt om drogmissbruk och missanpassning och att hon utsattes för våldtäkt, även om att det – trots höga betyg – höll på att gå käpprätt åt helvete med skolgången i gymmnasiet, något också om vad det var som fick henne att komma på fötter. Ändå saknade jag kanske ett försök till sammanhängande analys av vaför livet blev som det blev. Lite abrupt undslapp det henne vid ett tillfälle att hon såg sig som socialist, men i så fall är hon mer av en känslans och intuitionens socialist än jag, som jagar rationalistiska skäl till allt. Det verkade också finnas en stor portion intuition i hennes deklaration i mycket ringa ålder, att hon ville bli något slags rockstjärna.

Hon deklarerade inledningsvis att hon i sitt sommarprogram ville spela musik som låg lite vid sidan av allfarvägarna. Det senare gällde kanske ändå inte Prince, Mauro Scocco, Leonard Cohen och Mick Jaggers och Keith Richards’ ”Beast of Burden”, men jag lyssnade på det så väl som på det för mig mer okända med stor behållning. Ett extra plus för ett intressant och hörvärt och inte minst rytmiskt/gungigt musikurval!

Sommar i P1 med Jonas Gardell

Jag hade bespetsat mig på ett mycket bra startprogram i årets ”Sommar”-serie i P1 – det kan man förvänta sig av Jonas Gardell – men jag måste bekänna att jag blev åtminstone lite besviken.

Fast det började mycket bra, med ett lätt komiskt möte med Astrid Lindgren och så ”Idas sommarvisa” som musikinslag.

Men sen kändes det, från ”Copacabana” med Jean Banan och framåt, som att Jonas Gardells känsla för musik inte riktigt står i paritet med hans känsla för ord.

Gardells sommarprat kretsade rätt mycket kring det en Povel Ramel-låt han spelade ger uttryck för: ”Livet är ett helvete”, ett kanske inte helt adekvat budskap till alla dem som lyssnar i hängmattan.

Naturligtvis har det Gardell skildrade hänt, men till exempel historien om mötet med den kända skådespelerskan Meryl Streep gjorde åtminstone mig mer beklämd än road.

Över huvud innehöll det här sommarprogrammet mer om livets brutalitet än om dess lättsamheter. Fast naturligtvis kände jag starkt med Jonas Gardell, när han berättade om sin och systerns möte efter många år med den från deras mamma frånskilda pappan, det möte som visade sig bara ha syftet att tillskansa sig en målning.

Melodikrysset nummer 25 2013

För mig blev det en lite ovanlig midsommarafton, eftersom Birgitta och jag började med att, åtminstone över dagen, lämna Öregrund. Skälet var att Birgittas systerdotter Anna-Karin hade förlagt sitt 50-årsfirande till just midsommarafton, så vi åkte följaktligen till Upplands Väsby. Och eftersom vädret var ljuvligt, kunde firandet förläggas till ett trädgårdsbord. Vi, våra barn och Birgittas faster Karin uppvaktade med ett Kalevala-smycke.

När det blev dags för hemfärd, erbjöd sig Birgittas syster Karin och hennes man Hasse att skjutsa oss till Öregrund, och det tog vi förstås tacksamt emot. Väl i Öregrund dukade Birgitta fram en riktig festmiddag, som avslutades med jordgubbar på glasverandan.

Men nu är det alltså midsommardag, dessutom också melodikrysslördag.

Som vanligt spände krysset över ett ganska brett fält, allt ifrån tjecken Julius Fučiks klassiker ”Gladiatorernas intåg”, som skulle ge oss ordet gladiator, till de sedvanliga melodifestivalbidragen, rätt färska båda två.

Martin E-Type Eriksson gjorde ”Paradise” 2010 ”Line of Fire” för he Poodles i Melodifestivalen 2008 – jag har fått en rättelse från Gunnar Bergquist.

Och Ralf Gyllenhammar med ”Bed On Fire” förekom i årets melodifestival.

Mycket musikalmusik var det den här gången.

”Tomorrow” var hämtad ur ”Annie”. Den här musikalen, av Charles Strouse (musik) och Thomas Meehan (text), är av ganska sent datum, från 1977, men dess förlaga, den tecknade serien ”Little Orphan Annie” av Harold Grey, började tecknas redan 1924. En svensk översättning gick i Aftonbladet förr i världen.

”Det bästa jag vet” var hämtad ur Richard Rogers och Oscar Hmmersteins ”Sound of Music” (1956), som jg har sett både som film och senast i en scenuppsättning på Uppsala Stadsteater.

Uppsala Stadsteater kommer förresten att sätta upp också en annan musikal som förekom i dagens kryss, ”Cabaret” med musik av Fred Ebb och John Kender samt text av Joe Maskroff. Vi hörde ”Mein Herr” som i Uppsala kommer att sjungas av Sarah Dawsn Finer, eftersom hon är kontrakterad för rollen som Sally Bowles. Välkomna till Uppsala, och har ni inte läst den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, rekommenderar jag er att göra det också.

Också ABBAs ”Mamma Mia” kom så småningom att ingå både i en scenföreställning och i en film. Själv har jag sett uppsättningen på Broadway.

Förr lyssnade jag ganska mycket på Kim Larsen, så jag känner väl igen hans röst, även om jag själv inte har just ”Bare for at gøre et forskel”.

Jag vet inte precis om jag håller med Alf Robertson, när han sjunger ”Jag önskar jag var arton år igen”, men en del ålderskrämpor – till exempel min tilltagande gråstarr – skulle jag gärna vilja bli av med.

Men de är skönt att i ett sådant här skymningsläge ha en livskamrat – för att citera Dusty Springfield: ”You Don’t Have To Say You Love Me”.

Och för att fortsätta med familjerelationer: Hasse Alfredson, vars ”P & B” jag förresten såg på DVD sent i går kväll, och Tina Ahlin sjöng tillsammans ”Om döttrar” ur ”Prins korv under taket” (1999). Jag uppskattar mycket både Alfredson och Ahlin – Tina har faktiskt en gång varit inne på min blogg och frågat om musik (!).

I dag passar det väl bra att avsluta med en ljuv syntes av både text och musik, ”Uti vår hage”, en svensk folkvisa:

Uti vår hage

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig något, så har du mig här!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd
Vill du, så binder jag åt dig en krans!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och salvia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Kransen den sätter jag sen i ditt hår,
Kom hjärtans fröjd
Solen den dalar men hoppet uppgår!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Uti vår hage finns blommor och bär,
Kom hjärtansfröjd
Men utav alla du kärast mig är!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd

Fast det finns ju faktiskt ett frågesvar kvar att redovisa. Så vi sjunger ”Sommar, sommar, sommar” och låter det bli en övergång till ett radioprogram med Jonas Gardell om en liten stund.
.

And now I’m 76

When I’m Sixty-four

Text och musik: Paul McCartney, 1967

When I get older losing my hair,
Many years from now,
Will you still be sending me a valentine
Birthday greetings bottle of wine?

If I’d been out till quarter to three
Would you lock the door,
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

oo oo oo oo oo oo oo oooo
You’ll be older too, (ah ah ah ah ah)
And if you say the word,
I could stay with you.

I could be handy mending a fuse
When your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride.

Doing the garden, digging the weeds,
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Every summer we can rent a cottage
In the Isle of Wight, if it’s not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck, and Dave

Send me a postcard, drop me a line,
Stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, Wasting Away.

Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Whoo!

* * *

Nja, för egen del är jag redan 76 – fyller år i dag. Tunnhårig är jag sen länge, har också andra och mer besvärande krämpor.

Men den här dagen började helt strålande.

Jag uppvaktades på sängen av Birgitta med paket och en bukett vita rosor. Den vita rosen, Rosa alba maxima, slår ut före midsommar här i Roslagen, enligt familjemyten just på min födelsedag.

På köksbordet stod dessutom en nyplockad bukett med pioner och akleja.

Jag fick många böcker – mängden förklaras av att Birgitta är medlem i en bokklubb och sparar sådant som hon vet intressar mig i halvårsposter, en till jul och en till min födelsedag. Den här gången fick jag tre böcker av Primo Levi i en volym, ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorde och de räddade”, vidare ”Ensam i Berlin” av Hans Fallada, Jörn Donners ”Mammuten” samt Tommy Körbergs memoarer ”Sjung tills du stupar”, nedtecknade av Klas Ekman. Flera av de här böckerna är veritabla tegelstenar, så jag hoppas att mitt besök hos ögonläkaren i nästa vecka leder till önskat resultat.

Barnböcker – jag vill gärna ha såna i present också – är lättare att läsa. ”Barbros bästa” innehåller berättelser av Barbro Lindgren, en favorit. Här får man möta figurer som den vilda bebin, Max, Benny samt Loranga, Masarin och Dartanjang. Dessutom har jag fått andra delen av Sara Olaussons serieversion av ”Loranga”.

Jag har också fått några DVD-filmer. Det går än så länge ganska bra att se svenska filmer, som ju inte fordrar textning, och av sådana har jag fått två boxar. Bo Widerberg-boxen innehållerr hela sju filmer: ”Barnvagnen”, ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan”, ”Ådalen 31”, ”Mannen på taket”, ”Mannen från Mallorca” och ”Ormens väg på hälleberget”. Jag har förstås sett flertalet av dem tidigare, också skrivit om några av dem, men jag kommer ändå att se och se om hela samlingen. Dessutom fick jag en Hasse & Tage-samling, Volym 3, som innehåller fem filmer: ”Den enfaldige mördaren”, ”P & B”, ”Falsk som vatten”, ”Jim och piraterna Blom” och ”Vargens tid”. Slutligen har jag också fått två filmer som tvingar mig att sitta närmare TVn: Woody Allens ”Förälskad i Rom” och 007-filmen ”Skyfall”.

Och det är faktiskt inte slut med det. Birgitta har lovat att när vi ganska snart på vår östersjökryssning besöker Helsingfors, ska vi gå in i en Marimekko-butik och förnya mitt bestånd av nu i många fall ganska slitna marimekkoskjortor.

Efter presentregnet på sängen bjöds jag av hustrun att komma med ut i köket, där det till morgonkaffet serverades egenhändigt komponerad smörgåstårta, för ovanlighetens skull rund eftersom brödet i den bestod av Fazers rallarhalvor. Supergott tillsammans med nybryggt kaffe, Coop Prima apelsinjuice och Verum hälsofil.

Ute skiner solen, och födelsedagen har bara börjat. Närmast ska jag, äntligen, läsa morgontidningarna, ja vid det här laget även kvällstidningarna.

Melodikrysset nummer 22 2013

Jag börjar med att avslöja luckorna i mitt musikkunnande, de ljudillustrationer där jag har fått ta nätet till hjälp.

Jag begrep visserligen att det sökta svaret skulle bli rött, men vad hette den här låten, och vem gjorde den känd? Jo, ”Lady In Red” respektive Chris de Burgh.

Amanda Fondell minns jag vagt från Melodifeswtivalen, men hennes Idol-bidrag ”All This Way” har jag inget som helst förhållande till.

För att hålla fast vid melodifestivaltemat gillade jag mycket bättre ”Dover-Calais”, som Style kom trea med 1986. Eldeman hade förresten med den här låtens skapare, Tommy Ekman och Christer Sandelin, också i förra krysset.

Martin Stenmarck har däremot aldrig vunnit mitt öra, och jag har därför all förståelse för att hans ”Las Vegas Show” hamnade på 19de plats i Eurovision Song Contest 2005 i Kiev.

Nu tror ni förstås att min musiksmak premierar sådant som den gamla Ernst Rolf-schlagern ”Se farfar dansar gammal vals”.

Men min musiksmak är ganska varierad.

Jag gillar Chubby Checkers ”Let’s Twist Again” – har dansat till den också i yngre dar.

Jag gillar likaså Dana Dragomirs panflöjt-version av ABBAs ”Chiquitita”.

Jag har inte ens något emot att se gamla västernserier som ”High Chaparral”.

Och jag hör till kategorin som gärna lyssnar både på opera och operett, den förra genren i dag representerad av Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr”.

Jag har tidigare varit inne på Anders Eldemans fäbless för upprepningar. Ytterligare ett sådant fall inledde dagens kryss: I dag fick vi höra ”Jag drömde i natt att jag hade en katt” ur den första filmatiseringen av Astrid Lindgrens historia ”Luffaren och Rasmus” (1955). Där spelade Åke Grönberg luffaren och Eskil Dalenius Rasmus.

Ur en av Walt Disneys filmklassiker fick vi höra Pinocchio själv sjunga. Den som kan den hisorien vet, att den här lilla figuren fick liv trots att han var tillverkad av trä.

Jag har inget mot välskrivna deckare heller – jag har samlat ett hyggligt stort urval av de bättre i genren i ett antal bokhyllor här i Öregrund. Där finns också Gösta Unefält representerad – jag gillar småstadstämningen i hans serie om polisen i Strömstad. Och jag har sett filmatiseringarna också, där Stefan Ljungqvist spelar den något valhänte hjälten Evald Larsson. Fast just i dag hörde vi Ljungqvist sjunga ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady”.

En gnutta flax önskar jag också mig själv när det blir dags att åtgärda det ögonproblem jag skrev om i går.

Gamla Koppra har problem – men vi skulle tillsammans kunna vitalisera kooperationen

Ända sedan jag flyttade till Uppsala hösten 1959 har jag troget handlat på Konsum. När jag bodde i mitt första hyresrum på Jumkilsgatan, handlade jag i den närbelägna konsumbutiken vid Ringgatan – butiken finns faktiskt kvar, även om den har flyttat över gatan. När jag sedan bodde i hörnet Linnégatan/Kungsgatan, handlade jag i konsumhallen i Forum-varuhuset. När Birgitta och jag sen skaffade en bostadsrätt på Idrottsgatan, började vi handla i konsumnbutiken vid Torbjörns torg, den som flyttade snett över torget och fick nya, rymliga och fräscha lokaler på vår sida av torget. Och när vi 1969 också skaffade oss ett sommarhus i Öregrund, var det alldeles självklart att vi skulle handla i Konsum där.

Det finns många argument för min konsumtrohet.

Jag tycker kooperationens butiker har bra varor till rimliga priser. För mig, uppvuxen i en fattig familj där man var tvungen att räkna ören när man skulle handla, ter sig vulgärargumentationen mot Konsum helt orimlig: Att i dagens samhälle – där levnadsstandarden är högre och där basmaten tar en relativt sett mindre andel av vår inkomst – människor säger sig jaga runt mellan olika butikskedjor för att hitta de allra billigaste varorna utan att bry sig om någon annan faktor än pris förefaller mig helt sjukt.

För mig spelar också en mängd andra faktorer roll för var jag handlar: Att butiken är nära, helst på gångavstånd. Att den är miljömedveten. Att den erbjuder varor med olika egenskaper och i olika prisklass – i dessa fall får vi göra avvägningarna själva.

Och så vill jag inte att en privat handlare ska tjäna pengar på det jag handlar. Det är ett viktigt skäl till att jag väljer att inte handla i ICA-hallen vägg i vägg med vårt Coop Konsum här i Svartbäcken.

Nå, som jag tidigare har berättat, är vårt Coop Konsum där nedläggningshotat. Många av oss trogna konsumkunder bråkade, och nu har butiken fått ytterligare ett år på sig att visa ett bättre resultat.

Butiken går faktiskt bättre nu, men jag vet inte om det kommer att räcka för att rädda den. Men det osäkra läget gjorde, att butiken förlorade Posten till ICA vägg i vägg – där rök kanske en del strökunder. Och föreståndaren delar sin tid mellan vår butik och en annan på annan ort.

Jag känner KFs ordförande, Anders Sundström, som en driftig och handlingskraftig man, men det återstår att se om hans nyss offentliggjorda recept för sanering av KFs ekonomi och kärnverksamhet är den rätta.

Att sälja av fastigheter ger ju snabbt friska pengar – dock finns ju risken att hyreskostnaderna för verksamheter som ligger i de här byggnaderna i stället stiger.

Butiker som går knackigt måste kanske i nuvarande ekonomiska läge offras, men därmed blir det ju också allt svårare att behålla kunder, till och med fanatiskt konsumtrogna sådana. ICA finns däremot i dag, som Konsum fanns förr, praktiskt taget överallt.

Men OK, det kanske inte finns några alternativ, när förlusterna har blivit så här stora.

Sundström och den övriga KF-ledningen har också som idé att starkt slimma verksamheten och varuutbudet ute i butikerna. För egen del är jag inte lika övertygad om att den lokala marknaden, ens stadsdel för stadsdel, är något enhetligt. Kundernas önskemål skiljer sig till exempel ganska mycket, om man jämför livsmedelshallar i storstäderna och butiker i bygder, där människor i mycket stor utsträckning har tillgång till egenfångad fisk, viltkött, bär, frukt samt potatis och grönsaker från egna odlingar. Själv skulle jag satsa på föreståndare med fingertoppskänsla och öron öppna för kundernas önskemål i just den egna butiken.

I bästa fall lyckas man med den här operationen i alla fall rädda en frisk kärna av livsmedelsbutiker, som drar tillräckligt många kunder för att de här butierna ska klara konkurrensen med privathandeln. Men för att klara priskonkurrensen med de privata kedjorna fordras ju också en viss volym, när man förhandlar med varuleverantörerna.

Sen ingår det också i KFs saneringsplan att renodla verksamheten till livsmedelshandel, och här kommer vi till något problematiskt i planen.

Konsumentkooperationen var förr en stor och framgångsrik verksamhet med egna livsmedelsföretag, varuhus och specialvarubutiker på många olika områden. Det mesta av detta har redan för länge sedan skurits bort.

En fortlevande gren av detta, som nu tydligen ska skäras av även den, har varit särskilt framgångsrik: bokförlag, tidskriftsutgivning och bokhandel.

KFs stolta skepp Vi var en gång en gigant bland Sveriges veckotidningar.

KFs bokförlag Rabén & Sjögren blev Sveriges främsta barn- och ungdomsbokförlag både i fråga om kvalitet och volym.

Detta förlags vuxenutgivning fördes över till Norstedts, som KF köpte, och där hamnade också utgivningen i Socialdemokraternas av KF köpta bokförlag Tiden och Prisma.

De också inköpta Klssikerförlagets och Fabels utgivning delades upp mellan vuxenbokförlaget och ungdomsbokförlaget.

Av allt detta blev det Sveriges näst största förlagsgrupp.

Klokt nog stödde man denna utgivning genom att köpa också Akademibokhandeln. Nätbokhandel har bedrivits genom Bokus och bokklubbsverksamhet genom Böckernas klubb.

Också på det här området har kunderna blivit mer otrogna, och olika verksamheter har periodvis haft förluster, dock av mindre slag än livsmedelsbutikerna. De här verksamheterna kan inte vara omöjliga att styra upp ekonomiskt, och jag finner det rent stolligt att överge det område, där kooperationen faktiskt har varit mycket framgångsrik.

Behövs det friskt kapital, så släpp in kooperationen i övriga nordiska länder som delägare. En samnordisk kooperativ förlags- och bokhandelsgrupp borde till och med på allvar kunna ge Bonniergruppen en match!

Enn politiker

Jag är inte bara en ivrig korsordslösare – då och då har jag själv förekommit i olika korsord.

Eftersom jag skriver om mycket, däribland också om tidskrifter, har jag emellanåt skrivit om Aftonbladets bidrag till kryssgenren, Aftonbladet Kryss & Quiz, både rosat och risat. Och faktiskt har ganska många av krysskonstruktörerna via kommentarer här på bloggen visat, att de tycker att det är kul att bli bedömda av en van krysslösare. Dessutom har flera av dem lyckats få med mig i sina kryss.

I veckans Årtalskrysset, signerat Björn Lundkvist, hittar jag överst nyckeln EN ENN, POLIIKERN, och de fyra svarsrutorna ska förstås då fyllas med KOKK. Jag har ingenting emot det, särskilt som det här är Årtalskrysset och dess tyngdpunkt ligger i det röda sextiotalet; dess bildblickfång utgörs av Bob Dylan.

Björn Lundkvist har för övrigt sällat sig till den skara av krysskonstruktörer som det är roligt att ta en dust med, och jag säger det verkligen inte för att jag har fått den här personliga hälsningen i veckans kryssbilaga.

Mina personliga favoriter i den här kryssbilagan är fortsatt Bertil Johanssons Svåra krysset, Sarah Kinmans Tvetydigt och P O Carlzéns Kluriga korsordet, det senare ett gammaldags korsord med nycklar vid sidan om.

De här är naturligtvis inte de enda lockande kryssen i Aftonbladets kryssbilaga, men de håller alltid en jämn och hög kvalitet.

Då och då knyts också nya och lovande konstruktörer till Aftonbladet Kryss & Quiz, och ibland medför de här nyrekryteringarna en förbättring. Dock bättrar sig ibland kritiserade konstruktörer: Jag skällde länge på Gudrun Pettersson för slarv, och hennes Kryptiskt blev faktiskt bättre på den punkten, även om svårighetsgraden var för låg.

För en tid sen tyckte jag att lösandet av Kryptiskt fordrade lite mer eftertanke och upptäckte då, att konstruktören var ny. Kryptona görs numera av Anders Bengtsson, och även om de inte heller därmed har blivit supersvåra, är de lite mer varierade.

Och jo, jag löser fortfarande varje vecka vartenda kryss utom Sportkrysset. Det senare är inte konstruktörens utan temats fel.

Eurovision Song Contest: Sverige kom på fjortonde och femtonde plats – men halvvann samtidigt

I fallet Robin Stjernberg gick det som jag trodde: inget vidare. Men hans bidrag, som hamnade på fjortonde plats, klarade sig ändå snäppet bättre än det andra helsvenska bidraget, ”Waterfall”, som representerade Georgien.

Och ett slags halv seger fick vi ju också: Sångerskan som vann tävlingen åt Danmark är halvsvenska.

Mina sympatier och aversioner har jag ju redovisat tidigare, så jag ska inte upprepa dem, bara konstatera att jag inte begriper vad det är som får folk att rösta på det ena elle det andra sättet.

Just ingen riktig jävla schlager

Så har då den första delfinlen i Eurovision Song Contest genomförts, men än har jag inte hört någon låt som får mig själv att utbrist i lovsång.

Danmarks upphaussade bidrag, ”Only Teardrops” med Emmelie de Forest, är väl hygglig, men den gör mig heller inte entusiastisk.

Emmelie har dansk mamma och svensk pappa och har bott i Stockholm, läser jag om henne, och det leder mig in på ytterligare ett spår. Vitrysslands bidrag ”Solayoh” hade faktiskt schlageregenskaper, som sångerskan, Alyona Lanskaya, lyckades framhäva, men det som gör mig tveksam är i det här fallet inte den vedervärdiga regimen i Vitryssland utan att upphovsmännen till låten heter Martin King och Marc Paelinck, namn som inte låter särskilt vitryska i mina öron.

Det här. liksom annat, tyder på att Eurovision Song Contest inte längre är en tävling mellan Europas olika länder och dessas olika musikkulturer utan allt mer ett slags Idol på alleuropeisk nivå. Mitt gamla hemland Estlands bidrag ”Et uus saaks alguse”, i och för sig en inte helt oäven ballad, sjöngs av Birgit Õigemeel, som har gjort sångkarriär via estniska Idol. Artisterna från flera olika länder har deltagit i för mig okända tävlingar som The Voice.

Den här alltså inte slumpmässiga avslipningen av allt som kunde tolkas som nationell identitet gör, att jag för egen del lyssnar lite extra noga, när det någon gång kommer något avvikande. Ett exempel är Kroatiens lite folkmusikinfluerade bidrag ”Mižerja”, med sex operasångare som kallar sig Klapa S Mora.

Andra försöker skilja ut sig från mängden genom klädsel (Moldavien) eller märklig scenshow (Montenegro). Båda dessa slogs ut, men vidare till final gick den serbiska tjejtrion Moje 3 med ”Ljubav Je Svuda”. De här tre tjejerna slog rekord i fråga om vulgär klädsel.