Melodikrysset nummer 43 2013

Ibland kan ett program som Melodikrysset te sig futtigt jämfört med annat man hör i radio eller ser i TV. I gårdagskvällens Skavlan fick vi möta den pakistanska flickan Malala Yousafzai, hon som skottskadades av två talibaner på grund av sin kamp för kvinnors och flickors rättigheter, därefter svävade mellan liv och död och sen ändå återkom med obruten livsvilja och kamplust. Jag är full av beundran och högaktar också hennes pappa, som har fostrat henne till jämställdhet och kamplust.

Men för att övergå till mitt och otaliga andras lördagsnöje Melodikrysset: Dagens kryss var bitvis riktigt svårt. Åtminstone för mig som inte är hemma i stora delar av den musik som spelades som ljudillustrationer.

Amerikanska punkband är till exempel inte min grej – Green Day hade jag inte ens hört talas om, trots att de tydligen har spelat i Norrköping.

Pojkband som Westlife hör inte heller till det jag brukar lyssna på, men dem har jag åtminstone stött på tidigare. I dag hörde vi dem i ”If I Let You Go”.

Lika svalt är mitt förhållande till dansband – jag skulle aldrig komma på idén att gå på dansbandsgala, och dansbandsmusik är inte musik som jag älskar att dansa till. Men Robert Gustafsson gillar jag som komiker, och jag kan alltså stå ut med att se honom som dansbandssångare i Rolandz, i ”Nu är det lördag igen”,

Justin Bieber finns inte i min stora skivsamling, så det tar en stund för mig att identifiera honom i ”I Would”.

Som mina trogna läsare vet, brukar jag varje år ta mig igenom alla deltävlingarna i Melodifestivalen, men ”Första gången” från Melodifestivalen 2007 mindes jag faktiskt inte spontant. Detta trots att jag gillar och har skivor med både Svane Thuresson och Anne-Lie Rydé.

Malena Ernman har jag också hört i, och minns bättre från, Melodifestivalen. Fast sången vi hörde i dag, ”Min plats på jorden”, härstammade ju inte därifrån.

Ibland, när man hör en ljudillustration i Melodikrysset, händer det att man så väl känner igen melodin men först ändå inte kommer på vad den heter. Det hände mig i dag. Den melodi jag här syftar på är ”(Make Me) Sway” med Dean Martin. Fast i original var det här en mexikansk låt från 1953, ”Quién será?”. Fler – åtminstone bland de svenska krysslösarna – kommer ihåg den som ”Äntligen” med Sten & Stanley.

I mina öron är dock ”Four Brothers” ännu mer av höjdare – här har vi ett exempel på musik som stofiler av min sort gillar, och Lars Erstrand gjorde den inte orättvisa. Fast det vi skulle klara här var att översätta till svenska, så svaret blev fyra.

Till det lättare att minnas hörde också ”Memory” ur ”Cats”, signerad Sir Andrew Lloyd Webber.

På ännu högre höjder (än adlade britter) rör sig asagudarna i Ulf Peder Olrogs ”Schottis på Valhall”. En av dem vi möter där är Oden.

Därmed – jag tänker mer på Olrog än asagudarna – är vi tillbaka i tider som är musikaliskt välbekanta för mumier som jag.

Sålunda hör jag till en generation som upplevde Snoddas – Gösta Nordgren – i radioprogrammet ”Hylands hörnaKarusellen”. Fast i dag hörde vi inte ”Flottarkärlek” utan ”Skogsflanören”.

Och så avslutar vi dagens redovisning med ”Rosa på bal”, en skapelse av Evert Taube, en av de stora i svensk viskonst, även på den tiden. I dag hörde vi honom sjunga den här sången tillsammans med Barbro ”Lill Babs” Svensson.

Vill ni ha tillgång till texten, hittar ni den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

”Snart kommer dagens medelklass att få magont på allvar”

Jag läser dagligen bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Upsala Nya Tidning och Aftonbladet, ibland också Expressen. Jag läser förstås selektivt, dock alltid kulturartiklar och serier; ledarsidornas förutsägbarhet har gjort att jag läser materialet där på ett ganska sparsmakat sätt.

Men ibland hittar man politiska artiklar – viktiga och läsvärda sådana – på kultursidorna.

Dagens (23 oktober 2013) kulturdel av DN inleds med en krönika, som jag tycker ni ska läsa: ”Snart kommer dagens medelklass att få magont på allvar”. Den är skriven av Lawen Mohtadi, journalist med kurdisk bakgrund. Hon har tidigare bland annat frilansat i radio, vikat som skribent på Göteborgs-Postens kulturredaktion och under några år varit en av två chefredaktörer för den feministiska tidskriften Bang.

Den aktuella DN-artikeln vibrerar av sorg och vrede. Sorg över en socialdemokrati som inte längre står upp för sina klassiska värderingar. Vrede över ett ständigt åter växande klassamhälle, där nu också stora dekar av medelklassen med allt mera magont jagar ”rätt” dagis och skola åt sina barn och där inte längre några hundra kronor mer i månaden kan kompensera de negativa effekterna av att snart sagt alla samhällsfunktioner styrs av vinstintressen.

Och ändå, skriver hon, trängs högern och vänstern i den politiska mitten – ”men det gåtfulla i det här är inte högern utan vänstern”:

”Att vänstern inte vill vara vänster är en av de märkligaste sakerna i vår tid. Vänstern sitter på en enastående uppfinning som är svår att överträffa. Det är solidaritet. Att försöka förstå varför socialdemokratin inte formulerar en politik för välfärd, höjda skatter och allas lika värde är nästan omöjligt. Överallt i samhället finns en vilja till förändring. Överallt syns och hörs detta. Förutom i politiken.

Socialdemokrater tror att de ska stöta bort väljare om de inte agerar utifrån idén att egenintresset styr allt, trots att det uppenbarligen finns en stor del av befolkningen som hellre ser en gemensam välfärd än 800 kronor mer i plånboken varje månad. Dessutom: snart måste man fråga sig vems egenintresse det handlar om. När otryggheten och oron inför framtiden sipprar in i stora delar av medelklassen kommer det inte ligga i deras intresse att sakna rörlighet, utbildning, bra bostäder och självklar tillgång till kultur.”

Jag vill också citera artikelns avslutning:

”Att socialdemokratin i detta läge inte förstår att deras kärnvärden – visionen om jämlikhet, människovärde och social sammanhållning – behövs mer än någonsin är djupt oroväckande. Snart måste de börja se.”

Melodikrysset nummer 42 2013

”Mamma Mia”, vad jag tyckte det var lätt i dag. Detta apropå att Melodikrysset avslutades med den här ABBA-klassikern, som jag själv bland annat har sett och hört på Broadway.

I och för sig började dagens kryss med något som jag inte kände igen, men i fallet Anders Eldeman kan man ju alltid gissa på något James Bond-anknutet. Och mycket riktigt: Låten härstammade från ”Skyfall”, där den sjöngs av Adele.

Eldeman gav sig också in på domäner, välkända för gamla uvar som jag.

Jag har det mesta av Karl Gerhard, kan också många av hans kupletter. ”Jazzgossen” gjorde han redan 1927, på basis av ett danskt original, ”En lille rystedans”. ”Jazzgossen” återkom sen också i en film av Gösta Hasse Ekman 1958.

Sholem Aleichems roman ”Tewje der Milchiger” utkom redan 1894, men den fick nytt liv och ny form i musikalen ”Fiddler on the Roof”, 1964, på svenska ”Spelman på taket”. En dröm där är ”If I Were a Rich Man”/”Om jag hade pengar”, det vill säga skulle bli rik.

Ännu äldre, från 1863, är ”Pärlfiskarna”, komponerad av George Bizet. Duetten vi hörde i dag exekverades av Jussi Björling och Robert Merrill.

Björling spökade sedan i ytterligare en låt, hans klassiker ”Till havs”, som i dag dock tolkades av Rebecka Törnkvist.

En svensk klassiker i visgenren förekom också i dagens kryss: Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”.

Fast man kan, som Robert Broberg, stirra på sitt eget ansikte också. Hur många gånger har vi inte hört Lill Lindfors’ härliga version av hans ”Mitt lilla fejs och jag”?

Både Kim Larsen och Mats Ronander finns i min skivsamling, fast normalt inte tillsammans. I dag sjöng de i alla fall duett i ”Gör mig lycklig nu”.

Jag har för all del hört Gunnar Wiklund sjunga den också, men Jim Reeves’ version av ”He’ll Have To Go” är nog trots allt lite bättre.

Lite längre tid tog det för mig att komma på att den som sjöng ”Wild at Heart” (med frasen ”Wanna Fall In Love With You”) var Chris Isaak.

Men att det var Peter Jöback LeMarc som sjöng Mauro Scoccos ”Mellan en far och en son” var det, trots att jag har mycket av LeMarc på skiva, inte så lätt att lista ut – också Jöback har nämligen sjungit in den. Här var jag för snabb att dra slutsatser.

Och att jag har lärt mig att identifiera Takida hör nog främst samman med att de kommer från min ungdoms hemtrakter.

Fast för egen del ska jag i dag lyssna mer på en artist från sydligaste Sverige, Emil Jensen – läs mer i föregående inlägg.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 12 2013:

”En armbåge träffade Mellberg i huvudet och låg kvar på marken.”

SvT text

* * *

”JO kräver svar om sterilisering av landstinget”

Rubrik på Sundsvalls Tidnings sajt

En ny TV där man till exempel kan läsa texten

Vi har två TV-apparater i lägenheten i Uppsala. En i vardagsrummet, den apparat som vi oftast har använt. Och så en i den förutvarande barnkammaren, senare använd av främst barnbarnen.

Mina (nu övervunna) synproblem har gjort att jag under en lång period har haft allt svårare att läsa TV-text. Därför har jag heller inte brytt mig särskilt mycket om att det har varit problem med de här TV-apparaterna.

Båda de här apparaterna är gammaldags apparater, den i vardagsrummet också ganska ålderstigen. De har funkat, men plötsligt la fjärrkontrollen på den äldsta TVn helt av med att fungera, och man kunde bara få in TV 1 i den. Så om vi ville se tvåan eller fyran fick vi flytta in till den något yngre TVn i biblioteket, det som förr var barnkammare. Där kunde man å andra sidan plötsligt inte se ettan – men den kunde vi ju fortfarande se inne i vardagsrummet.

När därför hustrun nyligen föreslog, att vi skulle köpa en ny TV åtminstone till vardagsrummet, få hjälp med att få den installerad och samtidigt kolla om vi också måste byta den lite modernare TVn i biblioteket, blev jag – stärkt därtill av min återerövrade syn – rent av entusiastisk. Så hustrun var och kollade in en TV-firma med en servicenivå lämplig för oss gamlingar/tekniska idioter, och i dag åkte vi tillsammans dit för att välja ut en ny TV, få den levererad hem – vi har inte bil – och installerad.

Lite senare i eftermiddags kom mannen vi hade handlat av med vår nya TV, vår första platt-TV, och installerade den. Samtidigt blev vi av med vår gamla TV och två förbrukade videoapparater.

TVn i biblioteket/barnkammaren fick han också att funka som den skulle: Nu kan man åter se även TV 1 i den.

Den nya TVn i vardagsrummet har inte bara en så stor skärm, att man med vår åldrade synförmåga kan läsa text och få en bildkvalitet som vi tidigare inte har haft. Fastän vi håller oss till basutbudet i vår bostadsrättsförening, har vi plötsligt även fått tillgång till en rad kanaler – somliga digitala, andra analoga – som vi aldrig har sett på tidigare.

Melodikrysset nummer 41 2013

I det stora hela var väl det här inte något av de svåraste kryssen, men kanske hade de yngre lyssnarna problem med några av ljudillustrationerna/frågorna.

Stig Järrel är ju inte känd som just sångare ens för oss äldre krysslösare, och ”Solvalla-valsen” har väl aldrig slagit i någon ålderskategori.

Thore Skogman är väl inte heller inne i dag, men han har ju skrivit och sjungit in så mycket, att även yngre lyssnare måste ha stött på en del av hans många schlager, till exempel ”En evig sång”.

Och kan man inte en hel radda Jules Sylvain-låtar, bör man nog ägna sig åt något annat än Melodikrysset, åtminstone så länge det konstrueras av Anders Eldeman. I dag spelade han ”Jag vet ett litet hotell”.

Hur kända Baccara är i dag kan jag inte riktigt bedöma, men nog är deras ”Yes Sir, I Can Boogie” värd att leva ett evigt liv i hithistorien.

Också Olivia Newton John, i dag i ett potpurri, är väl känd bland många.

Agnetha Fältskog var mer i ropet under ABBA-tiden, men kanske får hon nya fans med nya albumet, där man bland annat kan höra ”Dance Your Pain Away”.

Därmed kan vi osökt gå över till raddan av svenska artister, som har hörts på Svensktoppen och/eller i Melodifestivalen.

”Vill ha dig” sjöng Freestyle på Svensktoppen 1981.

”Satellit” – i dag på finska med Kari Mikkonen – minns vi här i landet med Ted Gärdestad i Melodifestivalen 1979.

Och Anna Bergendahl sjöng ”This Is My Life” i Melodifestivalen 2010.

Fast ännu bättre än det här är, åtminstone enligt min mening, ”Ta av dig skorna”, skriven av Povel Ramel och Beppe Wolgers för revyn med samma namn 1965-1966. Povel stod för övrigt inte själv på scen i den revyn.

Povels och Beppes barnsliga charm leder oss över till ”Blinka lilla stjärna där”, ett av de mest kända numren i den svenska barnrepertoaren. Men till sitt ursprung är den inte svensk: Textens förlaga är engelsk, ”Twinkle Twinkle Little Star”, och dess melodi är fransk. Visste ni förresten att Mozart har skrivit en rad variationer på den här melodin?

Sen återstår det att redovisa svaren på två frågor, för vilka det spelades musik som starkt avvek från det som oftast spelas i Melodikrysset.

Jean Sibelius skrev ”Finlandia” redan 1899, men många i min generation och med min bakgrund förknippar den också med vårt grannlands vinterkrig och fortsättningskrig.

För egen del äger jag ingen kristen eller annan religiös tro, men kulturarv ska man inte svära sig fri från. Psalmskatten är ett sådant. Och många, många år efter min egen folkskoletid ekar fortfarande många psalmer i mig. En sådan är ”Bereden väg för Herran”, skriven av Frans Michael Franzén 1812 till en tysk melodi.

Ha en bra dag, alla kryssvänner!

Själv ska jag i eftermiddag vara ute i trädgården och skörda äpplen. Men så varmt att man kan ta av sig skorna är det inte längre.

Melodikrysset nummer 40 2013

Dagens kryss innehöll en del knepigheter.

Redan första frågan innehöll en sådan. För folk i min ålder är det i och för sig ganska lätt att minnas att Edith Piaf en gång i världen sjöng ”La vie en rose”. Men vem var det som här sjöng hennes gamla hit? Jo, Andrea Bocelli.

För mig tog det också tid – efter det att jag hade fått flera ledbokstäver – att komma på att ”Ja, se det snöar” här skulle reduceras till blott och bart en flinga.

Näst sista frågan – vågrätt 14 – klarade jag i och för sig lätt: svaret var utan tvivel ABBA. Men vilken låt var det egentligen vi hörde? Jag kunde ju själv leta men vill inte fördröja publiceringen, så någon: Vilken låt var det ABBA sjöng? (”Eagle” är svaret, meddelar mig en läsarinna.)

Sen fanns det en ganska krångligt konstruerad dubbelfråga. Vi hörde Jan Malmsjö sjunga Peter Himmelstrands svenska version, ”Min egen väg”, av den låt som i franskt original heter ”Comme d´habitude”. Men frågan löd: Vem har skrivit den engelska texten? På engelska kallades den här låten ”My Way” och sjöngs av Frank Sinatra, och texten – en mot originalet ganska avvikande sådan – hade gjorts av Paul Anka.

Lisa Miskovsky har jag själv på skiva, dock inte den senaste, ”Umeå”, varifrån dagens ljudillustration, ”Wild Winds”, var hämtad.

Vi hörde också ”Om du går nu” med Vikingarna. Men de flesta av oss minns den nog som ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Ett stycke Evert Taube spelades även i dag: ”Serenaden i Prästgatan”. Men som omväxling fick vi höra den med Björn Skifs, Måns Zelmerlöw och Loa Falkman. Taubes text kan ni ta del av ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sen var det en rad svenska schlager.

Lill Lindfors’ ”En sån karl” fick vi visserligen höra på finska, men det var ju en låt som la sig i minnet så fort man hörde den.

Lotta Engbergs bidrag i Eurovision Song Contest 1985, ”Fyra Bugg och en Coca Cola” fick ju inte heta så av reklamskäl och döptes om till det obegripliga vi fick höra i dag, ”Boogaloo”.

Så här års är det ju snarare tulpanlökar än ”Tulpaner från Amsterdam” som säljs, men låt gå för den – den var en stor schlager på sin tid.

Det var också ”Ta mig till havet”. Fast den förknippar jag för min del numera för evigt med en begravning nere i Skåne, av min kusin Kreete: En sonson sjöng den i kyrkan, eftersom den var Kreetes älsklingssång. Senare träffade jag Kreetes söner i hennes och min födelseby Juminda i Estland – sönerna hade, på Kreetres begäran, strött ut hennes aska i havet, Finska viken.

Sen är det bara ett svar, en sång signerad Povel Ramel, att redovisa: ”Varför är det ingen is till punschen?” Om ni tror att Povel alltid bara var en oförarglig underhållare, tycker jag att ni ska läsa texten till den här sången, ett vittnesbörd om det gamla onda klassamhället. Texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Lyrik från Bukovina

Lyrikvännen nummer 5 2013 ägnas åt poesi från Bukovina.

Bukovina – vad är det?

Ett svar är att det är bokträdens land.

Leta på en karta över Östeuropa: i ett område nordost om Karpaterna, norr också om Moldavien och Bessarabien, hittar man det numera mellan Ukraina och Rumänien delade Bukovina.

Ett par tusen år före Kristus var det här området en del av Dakien. Dakernas område erövrades av romarna på 100-talet och blev en del av det romerska väldet. Detta fick som främsta bestående resultat att hela det här relativt östliga området kom att tala rumänska, alltså ett romanskt språk, vilket inte ändrades av de invasioner som under de följande århundradena gjordes av goter, hunner och avarer. Dock kom en viss slavisk inflyttning från mitten av första årtusendet och framåt att också påverka språket.

Utan att gå in på alla detaljer i Bukovinas historia bör man också nämna att Bukovina sedan, från mitten av 1300-talet fram till 1775, var en del av Moldavien.

1775-1918 var Bukovina en del av den habsburgska dubbelmonarkin Österike-Ungern. Mellan de båda världskrigen kom Bukovina sedan att tillhöra Rumänien, men 1940 annekterades den nordöstra delen av Sovjetunionen och kom att ingå i Ukraina. Provinsens forna huvudstad, förr mest känd som Czernowitz, ligger numera i Ukraina och heter därför i dag Ćernivci (Tjernivtsi). Här rinner också Prut, en lång biflod till Donau. Bukovina finns i dag alltså inte kvar som ett sammanhängande område.

1775 hade Bukovina en befolkning som bestod av 86.000 moldaver (rumäner) och cirka 10.000 slaver (polacker, rutener med flera). Det österrikiska kejsardömet, som ju också omfattade bland annat Ungern, var mångspråkigt/flernationellt, och i det här lilla området flyttade det följaktligen under 1800-talet in tyskspråkiga österrikare, polacker, judar, ungrare samt ukrainare (rutener från Galicien). Runt år 1900 hade den rumänska befolkningen minskat till 40 procent, medan framför allt rutenerna/ukrainarna hade ökat i antal. I städerna ökade antalet tyskar/österrikare, judar och polacker, och i en del byar antalet ungrare.

Bakgrunden till Sovjetunionens anspråk på norra delen av Bukovina var att dess norra del till 47,5 procent befolkades av ukrainare – bara 28,3 procent var rumäner. Under den första delen av den sovjetiska annekteringen deporterades tiotusentals människor, främst rumäner, till Sibirien och Kazakstan.Under perioden 1940-1950 tog sig stora delar av rumänerna till Rumänien, medan tyskar, ungrare och polacker repatrierades till sina respektive länder. Rumänska myndigheter deporterade i stor skala judar till Transistrien, ett område öster om Dnjestr.

Många judar från den södra, rumänska delen av Bukovina, har i olika omgångar också emigrerat till Israel.

Det här kaotiska och mångkulturella lilla området i en drabbad del av Europa har frambringat ett förbluffande stort antal poeter. En av dem var Immanuel Weissglas (1920-1979), född i Czernowitz och efter 1945 bosatt i Bukarest. Han har skrivit en dikt som skulle kunna vara ett epitafium över de människor med olika ursprung och språk som har levt på denna kulturernas korsväg:

Massgravskrift

Vem levde här? Vem led? Vem ska här finnas
som kan namn och härkomst troget minnas?
De som varit ett är här ej skilda,
som lidit ett – i ro, den samma, milda.
Och vår kista, död, är så ditt himmelsmått:
detta vida fält av gräs där vinden gått.

En av de främsta bland dem är Rose Ausländer (1901-1988), själv judinna och utöver i några av de nämnda länderna också bosatt i USA och Tyskland. Av henne finns en urvalsvolym på svenska, ”Drömmen har öppna ögon” (Ellerströms, 1999).

Ur det här numret av Lyrikvännen vill jag återge två av hennes dikter:

Krokodiltårar

Jag saltar min soppa med krokodiltårar. Krokodilen, en födelsedagspresent, ligger i köket och gråter, därför att jag inte tillagat det den så gärna äter: människor. Jag matar den med litteratur. Den slukar allt som jag läser för den, så när som på dikter. Lyrik finner den osmältbar.

Vinter III

Vintern glöder
Känner du
de tunna solpilarna

I snön gnistar
en regnbåge

Gäster har med sig blommor som
blomstrar sin död

En blick ett ord
Vi från öster
känner igen varandra
på glansen och dunklet
från vår hembygd

Där bor den döde
diktarfursen Elieser Steinbarg
Där flyger slädar
till stjärnorna

Här håller drömmen
oss vakna

Vinterandar mumlar
på återseende

I en essä, ”Czernowitz, Heine och följderna”, skildrar hon sin födelsestad som en stad full av svärmare: chassider, marxister, sionister, kantianer, freudianer, nietzscheaner och andra.

Själv svärmade hon och andra judiska intellektuella i Czernowitz för tyska författare som Rainer Maria Rilke, Karl Kraus och många andra – men i Hitlertyskland brände man inte bara judar utan också många framstående författares verk. Så vad hjälpte det att älska det tyska?

En dikt till, från det ödesdigra året 1941, fast nu av Isaac Schreyer (1890-1948), född i Wiżnitz i Bukovina, bosatt i Wien 1918-1939, varefter han via Storbritannien flydde till USA.

Rapsodi 1941

Fragment

Vid världens murkna väggar
har vi hängt våra hjärtans harpor,
men stormen skakar de brustna strängarna.

I det främmande landets ruttna gluggar
där inget i oss sjunger, där blott klagan går
och vemod är
och avsked från alla de kära,
i labyrinter och gångar
på flykt undan klorna
hos dödens lutande fåglar
nej vänner, kräv
ingen sång av grottornas invänare.

I går och i dag och i morgon:
det kommer en dag och det kommer en natt
som alltid förgår och evigt varar,
parar sig och ständigt föder en nästa
och följer oss som en skamlös skugga.

I går – vem säger det än,
i morgon – vem vågar säga det?

Här blånar en vår
och grånar en vår,
trädet ska blomma,
mördarna mörda
och kasta tärning om vår kalla andedräkt.

Och dödens fåglar ska sjunga
över våra febriga huvuden.
O druckenhet, men inte av doften
från den vaknande jorden,
o raglande försjunkenhet
bland rök och ruiner.

Sammanlagt får vi i detta nummer av Lyrikvännen möta ett tjugotal poeter, alla med bakgrund i Bukovina men många av dem på grund av krig, deportationer och frivillig utflyttning senare verksamma i andra länder. Och ändå finns det fler – jag nöjer mig med att nämna den kanske mest betydande av dem alla, Paul Celan, född som Paul Anczel i Czernovitz 1928, död i Paris genom självmord 1941. Hans mor avrättades i koncentrationsläger och hans far dog där av umbäranden.

* * *

Sex fullmatade nummer – det här numret är på 132 sidor – med poesi och artiklar om poesi får man om man prenumererar, vilket kostar 320 kronor. Mejla till www.lyrikvännen.se eller kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 05.

Tycker tidningarna att vi prenumeranter är ena besvärliga jävlar?

Min hustru och jag är tidningsläsande människor. Vi har i årtionden prenumererat på tre morgontidningar, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning, samt köper varje dag dessutom Aftonbladet.

För egen del kollar jag dessutom dagligen de politiska nyheterna i nätupplagorna av de viktigaste tidningarna i Finland (även Åland), Estland, Norge och Danmark.

Att prenumerera på tre dagliga tidningar är rationellt men dyrt, mindre rationellt men ännu dyrare om man inte får de här tidningarna och då förstås köper dem som lösnummer i Konsum.

För sommarhalvåret, när vi bor i vårt hus i Öregrund, brukar vi ställa om våra prenumererade tidningar till sommaradressen, och eftersom vi då bor mitt inne i centrala Öregrund, får vi dem också morgonutdelade. Åtminstone i princip.

I slutet av juli i år gjorde vi en veckolång resa till Ísland, och för att då inte få vår i och för sig stora brevlåda vid grinden fullkomligt knökfull med tidningar, ställde Birgitta om våra tidningar till att under den veckan levereras till vår lägenhet i Uppsala, där vår dotter kunde ta hand om dem och lagra dem åt oss. Sen skulle tidningarna åter gå till sommarhuset i Öregrund.

Vi lyckades också få det sist nämnda att fungera i fråga om Svenska Dagbladet. Men DN och UNT upphörde helt att komma: Trots att vi för dyra pengar prenumererar på båda, har vi under augusti och september inte fått de här båda tidningarna levererade, varken till Öregrund (dit vi ville ha dem) eller till bostaden i Uppsala. Birgitta har ringt båda dessa tidningar men inte fått någon rättelse till stånd. Jo, en av våra sista dagar i Öregrund för den här säsongen fick vi plötsligt alla våra tre tidningar, men dagen efter upptäckte jag att någon – tidningsbudet? – hade rivit bort de två dekalerna på brevlådan för DN och UNT, de där klisterlapparna som ska vägleda distributören om vilka tidningar som ska läggas i brevlådan i fråga.

Nu bor vi mer permanent åter i lägenheten i Uppsala, och eftersom Birgitta hade angett 1 oktober som dag för återflyttning av tidningarna till vår adress där, kom mycket riktigt plötsligt alla tre våra prenumererade tidningar i brevlådan.

Fast varför vi under två månader varken har fått DN eller UNT återstår att förklara.

Galago vill mycket men gestaltar det inte i serieform

Galago har snofsat till vinjetten, och de två redaktörerna, Mats Jonsson och Johannes Klenell, har delat upp redaktörskapet mellan sig så att Jonsson gör höstens nummer och Klenell vårens.

Nummer 3 2011, således redigerat av Mats Jonsson, präglas av Jonssons vänstertendens och, dock med undantag, av hans dragning till serier som noga undviker det vältecknade. Ett slående exempel på båda tendenserna är hans egen serie ”Rut-avdrag = klasshat”.

Jag har inte ett skvatt mot politiska serier, inte heller mot sådana politiska serier som slår mot högertendenser i samhället. Men till exempel Sara Hanssons ”Dom rika har alltid tagit dom fattigas barn” är, hur angeläget dess budskap än är, mest en debattartikel med många illustrationer i form av ”serierutor”, där de agerande med understrykande repliker får illustrera Hanssons långa essäartade framställning.

Ännu värre i det här avseendet är Karolina Bångs ”Öppna upp”, en till serie nödtorftigt förklädd genomgång av olika former av sexualitet.

Nanna Johanssons ”Medias beskrivningar av SD i nio enkla steg” är både rolig och träffande, men den är en serie fotomontage med infälld text, som dock liknar en serie i det att Johansson gradvis avslöjar Jimmie Åkessons taktiska anpassningar – och det logiska slutet på den här manövern.

Intressant och angelägen, men som just serie inte hellyckad, är Henrik Bromanders ”Jag är ingen”, en historia om svenskättlingen Nikolai Perssons öde – hans svenska, till Sovjetunionen utflyttade föräldrar avrättades, och han själv blev kriminell – i sovjetiska fängelser och fångläger; så småningom fick han lov att utvandra till Sverige. Men det finns en teknisk finess i den här historien: Perssons liv skildras med hjälp av hans många tatueringar.

Det här numrets utan konkurrens mest vältecknade bidrag är Anneli Furmarks ”Skådespelaren”. Den är en novell i tecknad form, men den innehåller inte en enda pratbubbla, däremot i bilderna infälld berättande text, som för handlingen framåt.

Berättande, både i bilder och med pratbubblor, är däremot Johanna Hellgrens ”Grannarna”. Den är en av det här numrets få riktiga serier, dock inte alls lika vältecknad som Anneli Furmarks bildnovell.