Melodikrysset nummer 9 2014

Dagens melodikryss var en blandning av lätt och svårt.

Det började lätt: ”Ta mig i din livbåt” (”Take Me In Your Lifeboat”) är kanske inte någon av Alf Roberstsons mest kända låtar, men hans karaktäristiska röst är lätt att känna igen.

Ännu lättare var det att identifiera Caroline af Ugglas, i dag med ”Snälla snälla”. Den kommer man i håg, fastän den förekom i Melodifestivalen 2009. Varför innehåller årets melodifestival inget som fäster sig i melodiminnet på det där sättet?

Men inte allt som Anders Eldeman plockar upp ur tidigare melodifestivaler hör till det som blir evergreens. Ett exempel ur dagens kryss är ”Desperados” med Pernilla Andersson från Melodifestivalen 2011.

Lättare att komma i håg är då Petra Nielsens ”Tango tango” från 2004, delvis för hennes kuriösa uttal: ”Tängo tängo”.

Fredrik Kempe kommer man ju i håg för att han så flitigt år efter år förekommer som låtmakare i melodifestivalerna. Men att han själv sjöng ”Finally” i Melodiestivalen 2004 hade jag glömt.

Dagens svåraste uppgift tyckte jag för egen del annars var att identifiera Katarina Ewerlöf i ”Icke så”.

Då är jag mer bekant med Mats Rådberg, som tillsammans med Rankarna framförde ”Du kan lita på pojkarna över 35″. Just den här låten hör väl inte till det bästa han har gjort, men han har gjort en hel del annat som inte är så dumt. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), hade vi en porträttartikel om honom, där researchen en smula underlättades av att hans båda föräldrar, Sven och Karin, jobbade på tidningen, med reklam respektive distribution. Mats har förresten några gånger skrivit kommentarer här på min blogg.

Monica Zetterlund har jag också kommit i kontakt med, bland annat när hon turnerade med Tage Erlander och senare Olof Palme. Min tidning, Aktuellt i politiken (s), gjorde förresten en artikel om henne och min egen hustru, Birgitta Dahl, på besök hemma hos Monica. Utgångspunkten för det här dubbelporträttet var att de här båda damerna var födda samma år, samma månad och samma dag. I dag hörde vi dock inte just Monicas version av ”Gröna små äpplen”, i original ”Little Green Apples”. Allt detta för att vi till slut skulle komma fram till svaret på vad äpplen kallas i sin första begynnelse: kart.

I dag förekom för övrigt ytterligare en fråga, som hade anknytning till ytterligare en artist med partikoppling (S). Jag tänker då inte på Thore Skogmans budskap ”ja, se pengar, ja, se pengar, är till bekymmer för fattig och för rik” utan på att han – och jag lovar att det var av övertygelse; han var en brukspojke – ställde upp i Socialdemokraternas kampanj 1968.

Också Karl Gerhard har jag mött i folkrörelsesammanhang. Han medverkade då och då i Folket i Bild, till vars ombudskår jag hörde under 1950-talet, och han medverkade också i FiBs turnéprogram. I dag hörde vi honom i ”Nu ska vi vara snälla”, vars melodi har skrivits av Jules Sylvain.

”Knäpp upp, relax, koppla av” var ett budskap från Povel Ramel. Också Povel har jag lyssnat på live i olika skeden av hans liv, bland annat i Knäpp upp-tältet, vid just det här tillfället uppställt på läroverksplan i min gamla skolstad Sundsvall.

Povels gamla primadonna Brita Borg sjöng 1969 in ”Ljuva sextital”, en utmärkt låt, signerad Björn & Benny och Stikkan Andersson.

Nostalgikänslor väcker även ”We Are All the Winners”, som vi minns med Nick Borgen.

I kväll tävlar de låtar i Melodifestivalen som har gått vidare till andra chansen. Alla där är verkligen inte vinnare.

Mina möten med en av dem som har pekats ut som palmemördare

När Olof Palme mördades, hade jag en central post på den socialdemokratiska partiexpeditionen: jag var partisekreterare Bo Toressons närmaste man och organiserade bland annat VU- och partistyrelsesammanträdena, som förstås leddes av partiordföranden. Jag var dessutom huvudsekreterare i partiets programkommission, som hade Olof Palme som ordförande.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om mordkvällen och om det som hände sedan. När det begav sig, blev jag själv också hörd av polisen – inte för att jag var misstänkt för inblandning utan i egenskap av expert på svenska extremistgrupper. Också om detta har jag tidigare skrivit.

När nu Svenska Dagbladet har inlett en lång artikelserie om alla mordteorier och mordmisstänkta, känner jag förstås för egen del igen det mesta, även om tidningen tycks ha hittat både nya fakta och pekar ut alltför lite uppmärksammade (ibland också allt för lite utredda) detaljer.

I dag har turen kommit till den kände palmehataren Alf Enerström, och även i det här fallet lyfter SvD fram ett par intressanta och inte allmänt kända detaljer: Enerström har inget alibi för tiden kring mordet – hans dåvarande hustru, skådespelerskan Gio Petré uppger numera att hon själv gick och la sig tidigt, medan maken skulle gå ut och lägga i parkeringspengar, detta trots att de hade gratis parkering på fredagskvällar. Och så säger Petré, att dåvarande maken hade en revolver av märket Smith & Wesson, ett vapen av samma märke som Palme sköts med. Det här har hon senare också berättat för polisen, som enligt SvDs artikel inte har utrett det här vidare.

Därmed inte sagt att det måste vara Alf Enerström som mördade Olof Palme.

Enerström hatade förvisso Olof Palme besinningslöst, men slutsatsen att han faktiskt tog livet av Palme är för den skull inte given.

Enerström sa sig vara ledare för den socialdemokratisk oppositionen mot Olof Palme, men hans palmehat var sjukligt och förvirrat och hade bland annat sin grund i att han och hans i hennes egenskap av skådepelerska vida mer kända hustru inte hade fått det erkännande de tyckte sig vara värda efter att ha ställt upp i ett upprop för Olof Palme i 1973 års valrörelse.

Enerström var nog dessvärre en politisk idiot, en nyttig idiot tyckte de krafter i det svenska näringslivet, som ville få bort Palme och därför gav hans ”socialdemokratiska opposition” rikliga bidrag till de anti Palme-annonser han regelbundet publicerade i tidningarna.

Enerström försökte också markera att han var socialdemokrat genom att söka audiens hos den dåvarande partisekreteraren (S), Bo Toresson. Toresson beslöt sig för att ta emot honom, mest för att han därmed hoppades kunna få Enerström att sluta upp med sin annonskampanj, som ju onekligen bidrog till att kasta skit inte bara på Olof Palme utan också på partiet. Och så ville Toresson ha med också mig på den här träffen, inte för att jag var hans närmaste man utan för att jag på partiexpeditionen hade ett grundmurat rykte om att vara bra på att ta hand om dårar.

Och jag lyckades hyggligt i psykiatribranschen den här gången också. Enerström såg snart Toresson och inte minst mig som sina hjältar inom socialdemokratin, vilket senare dess värre kom att innebära, att jag fick en rad telefonsamtal från honom, också besök – Toresson var tyvärr upptagen av viktiga partivärv, förklarade jag.

Sista delplasket i melodifestivalträsket

Som jag tidigare har konstaterat, har Melodifestivalen inte längre mycket med begreppet schlager att göra.

I den sista deltävlingen, sänd från Örnsköldsvik, gick ändå den låt direkt vidare, som i åtminstone några avseenden hade schlageregenskaper, ”Blame It On the Disco” med Alcazar.

Men att Anton Ewald, som är bättre på gymnastik än på sång, också gick direkt till final med ”Natural” utgör en effektiv dementi av att den här tävlingen skulle ha något med musikalisk kvalitet eller inriktning att göra.

En smula förståelse har jag för att den en smula rockiga ”Raise Your Hands” med Ammotrack gick vidare till andra chansen.

Men varför Ellinore Holmer gjorde det med ”En himmelsk sång” är faktiskt obegripligt.

Den enda glädjen med den sångens framgång är att den bidrog till att putta ut Linda Bengtzing och ”Ta mig” ur tävlingen.

Tycker ni att jag är elak nu?

Nej, jag har faktiskt ansträngt mig för att vara återhållsam.

Varför kallas det här fortfarande för Melodifesivalen?

Nu har jag sett och hört tre av delfinalerna i årets upplaga av Melodifesivalen, och jag undrar hur många av tittarna/lyssnarna som skulle gå i land med att sjunga något av de bidrag som hittills har förekommit.

Förr betydde schlager en melodi som slog, något som hade en refräng eller något annat som omedelbart fäste sig i minnet, men numera verkar man tävla med scenshow. Det jag själv minns av en av de två finallåtarna, ”Busy Doin’ Nothing” med Ace Wilder, är några mörkhyade gentlemen i fångdräkter.

En av de där (sångligt/musikaliskt) hopplösa pojkspolingarna, Oscar Zia, tog sig också vidare till final. Varför vet jag inte. Kanske är det för att andra barn röstade på honom, ibland flera gånger.

Varför ”Echo” med Outtrigger och ”All We Are” med State of Drama tog sig vidare till Andra chansen är också svårbegripligt. Särskilt som de slog ut ”Around the World” med Dr Alban och Jessica Folcker.

Men tydligen betyder scenrutin och tidigare meriter inte längre någonting i den här tävlingen. Så ut åkte – redan i steg ett – även Shirley Clamp med ”Burning Alive”.

Och ut i första omgången åkte också den enda låten i den här deltävlingen, som hade vissa schlagerkvaliteter, ”En enkel sång” med CajsaStina Åkerström. Men hon stod ju där bara och sjöng alldeles ensam, så det gick ju inte.

Fast själv skulle jag tycka det vore intressant, om man förbjöd alla ljus- och sceneffekter och alla ovidkommande dansare med flera och i stället tvingade deltagarna att tävla med en avskalad låt och sin egen sångförmåga.

Melodikrysset nummer 7 2013

Nej, jag uppskattade inte att behöva stiga upp före halv sju i morse och sen – före morgontoalett och frukost – starta lördagen med att lösa Melodikrysset. Det tog en stund att få i gång hjärnan.

Dessutom spelade Anders Eldeman i dag ganska mycket musik, som jag inte genast spontant kände igen.

Lady Gaga, i dag med ”Applause”, hör till exempel inte till de artister som jag brukar lyssna på.

Och för att hoppa över till en person som jag gillar både som skådespelerska och som – faktiskt! – politisk aktör: Lena Endre förknippar jag inte med sång, så det tog en stund innan jag kom på, att det var hon som sjöng ”Akta dig”.

Jag är ju, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men lustigt nog klarade jag däremot omedelbart Arvingarna som upphovsband till ”I vår undervattensvärld”.

Inte heller har jag sett ”Beverly Hills Cop”, på svenska ”Snuten i Hollywood”, men jag känner åtminstone till den. I det här fallet använde jag signaturmelodin, ”The Heat Is On”, till att få min teori om TV-serie bekräftad.

The Doors ingår inte i min ansenliga och breda skivsamling, men till slut kom jag i alla fall på att det var de som gjorde ”Light My Fire”.

Som jag tidigare har bekänt, har jag inte förrän nu på slutet följt ”Så mycket bättre” i TV, men trots detta var det ganska lätt för mig att komma fram till att den som vi hörde i Lena Phs gamla hit ”Det gör ont” var Darin (Zanyar).

Därmed glider vi över på de – för mig – lätta frågorna.

Många äldre schlager hade – i motsats till flertalet låtar som förekommer i dagens Melodifestivalen – lätt för att fastna i musikminnet.

En sådan är ”Under ekars djupa grönska”, som vi minns bland annat med Carli Tornehave.

En ännu mer minnesvärd skapelse är skalden Gabriel Jönssons ”Flicka från Backafall”, tonsatt av Gunnar Turesson. Miljön i den är Ven. ”Flicka från Backafall” finns förstås också med i filmen ”Flickan från Backafall” från 1953.

Jag har varken läst Jan Guillous bokoriginal eller sett filmatiseringen av ”Arn”, men i det fallet har Anders Eldeman redan tidigare spelat ”Snö” med Laleh, så inte heller det var svårt.

The Beatles har jag allt av och med på skiva, så det var inte särskilt svårt att känna igen dem genom ”Maxwell’s Sliver Hammer”.

Och för att hoppa till något helt annat: Sven Arefeldt, en mycket känd artist i mina yngre år, var alltid trevlig att lyssna på. I dag fick vi inte höra honom själv utan Roland Cedermark i en låt som Arefeldt gjorde på svenska, ”Hjärtats röst”, i original C&W-sången ”Jealous Heart”.

Och så slutar vi med lite TV-program:

”Gäster med gester” var, framför allt i sin första version, ett mycket underhållande TV-program.

Kakmonstret, vars svenska röst var Ernst Günther, fanns med i ”Sesam”, i original ”Sesame Street”.

Och ”Norge, Norge, det är ett ruttet land” sjöng Moltas Eriksson i ”Mosebacke Monarki”. Den svenska texten var Hasses och Tages, men i Lonny Donegans engelska original sjunger man ”Lively”.

Nu ska jag äntligen göra morgontoalett och äta frukost.

Lite längre fram på dan ska jag och Birgitta åka till Åkersberga för att fira Annica som fyller 70. Grattis, Annica!

Förväntad seger i lördagens deltävling i Melodifestivalen

Jag är inte förvånad över att JEM gick vidare till andra chansen med sin ”Love Trigger”. Den var fartig, och sen kom egentligen inget värt att prisa förrän vi var framme vid låt nummer sex, ”Undo” med Sanna Nielsen, som jag ska återkomma till.

The Refreshments ned ”Hallelujah” försökte locka TV-publiken med konstiga kläder, och dansbandsentusiasterna gav dem åtminstone en plats i finalheatet, men sen åkte de ut.

För egen del var jag heller inte så imponerad av Panetoz, några mörkhyade gentlemen och en finne, men deras ”Efter solsken” tilltalade tydligen så pass många av de röstande, att också de gick vidare till final.

Att Sanna Nielsen skulle gå direkt till final hade de flesta tidningar tippat i förväg. Hon har ju både rutin och kändisskap, och hon gjorde förvisso bra ifrån sig i ”Undo”. Det är en hygglig låt, men den saknar kanske ändå det där lilla extra.

Sanna är för övrigt inte det enda exemplet på att tidigare förvärvad namnkunnighet kan vara en hjälp i en tävling, där verkligen inte alla röstande egentligen kan särskilt mycket om musik. Men när Martin Stenmarck gick vidare till andra chansen, berodde det säkert också på att ”När änglarna går hem” var snäppet bättre än flertalet av de övriga låtarna i det här heatet.

Fast kändisskap ger inte automatiskt framgång i den här tävlingen. Little Great Things hade bra ös i sin ”Set Yourself Free”, men det hjälpte inte att två av medlemmarna är söner till Nanne Grönwall och sonsöner till Benny Andersson.

Melodikrysset nummer 6 2014

Vinter-OS förstör mina och många andras lördagsmorgnar. Ingen tvingar mig dess bättre att höra OS-sändningarna i radio – jag gör det heller inte – men för att bli klar till det med anledning av sportsändningarna tidigarelagda Melodikrysset, stiger jag upp halv sju.

Och det jag då tänker (och ibland säger högt) hör inte till ”Det vackraste”, för att citera Cecilia Vennersten.

Den kom tvåa i Melodifestivalen 1995, så därmed är vi inne på ett aktuellt ämne, också tangerat i dagens kryss i flera omgångar.

Dagens kryss inleddes till och med med en melodifestivallåt, ”Trivialitet” som Sylvia Vrethammar sjöng 2013.

En betydligt mer långlivad melodifestivallåt gjorde Anna Book 1986 med ABC.

2013 deltog även Eric Gadd i Melodifestivalen, med ”Vi kommer aldrig att förlora”. Men vann gjorde han ju inte för den skull.

Då är steget inte långt till hans namne Eric, med Saade i efternamn. Han har väl aldrig hört till just mina favoritet, och inte heller ”Till I Break” har fått mig att bli en av hans fans.

Det här betyder inte att jag för den skull skulle älska alla band och låtar från förr. Tages hade förvisso sina fans, men jag hörde aldrig till dem. Därmed inte sagt att deras Miss BacBaren” var något helt misslyckat.

För övrigt skrevs och framfördes det mycket halvdan musik också förr i världen. Det är bara det att mycket av det där aldrig spelas numera. Däremot plockas pärlorna fram ur skivarkivet. Och de är förstås av vitt skilda slag, och ibland dyker de upp om och om igen.

Vi förknippar till exempel ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis, men den är egentligen mycket äldre. Och här i Sverige minns vi den med Ann-Louise Hansson som ”Är du ensam ikväll?”.

En riktig gammal goding, känd i insjungning av Andrews Sisters, är ”Rum and Coca Cola”. Eldeman frågade vad det sjungs om i originalet, och jag antar att han då efterlyste det svenska ordet för drycken i fråga, rom. Fast i den svenska text, signerad Cornelis, som vi hörde Östen Warnerbring sjunga, är kombinationen en helt annan, hembränt och varm choklad. Det låter rätt jävligt.

Ytterligare två riktiga klassiker spelades.

Vera Lynn gjorde under andra världskriget internationell succé med ”We’ll Meet Again”. Hon sjöng in den redan 1939, men den blev ännu mer berömd genom den film från krigstiden den här låten ingick i. På svenska döptes låten till ”Vi möts igen”.

Ett musikinslag, ”As Time Goes By”, bidrog också till att göra ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman till den succé den blev.

Inte riktigt samma kvaliteter hade TV-serien ”Miami Vice”, som jag faktiskt såg så pass många avsnitt av, att det inte var alltför svårt att komma på, att det var dess signaturmelodi vi hörde.

När det gällde ytterligare en film, var jag däremot tvungen att gissa. Jag har läst mycket Tolkien, men jag har inte sett alla filmatiseringar av hans verk, fast de ledbokstäver jag hade fått genom svaren på andra frågor fick mig att gissa, att den här spelade musiken borde förknippas med ”Hobbit”.

Jag är mer förtrogen med opera än med operett, men dagens operettmusik kände jag lätt igen: ”Du är min hela värld” ur ”Leendets land”. I det här fallet var det Nicolai Gedda som sjöng.

Nu ska jag återgå till morgontidningarna, som jag inte riktigt hann med i morse på grund av det tidigarelagda Melodikrysset. Men det går väl fort att läsa dem också, eftersom de troligen innehåller en massa värdelöst vetande om vinterolympiaden.

Inga solklara val i första deltävlingen i Melodifestivalen

Det är klart att jag har kollat på den första deltävlingen i Melodifestivalen också.

Man kunde, delvis redan i förväg, ana vilka fyra låtar som skulle gå vidare, däremot inte vilka av dem som skulle gå direkt till final respektive till andra chansen.

Personligen tyckte jag att Helena Paparitzous ”Survivor” var den bästa låten, men den gick nu till andra chansen.

Att ”To the End” eller kanske snarare Yohio skulle gå direkt till final var inte så svårt att lista ut. Det här är ju långt ifrån en tävling om bästa låt.

Att Ellen Benediktson gick direkt till final med ”Songbird” var kanske inte så förvånande. Låten är för all del inte så våldsamt catchy, men hon kan i alla fall sjunga, och konkurrensen var ju inte våldsamt stor.

Inte lika självklart var det att Linus Svenning med ”Bröder” skulle gå vidare, i hans fall till andra chansen. Helena Paparitzou befinner sig i en helt annan klass.

Och så en notering lite vid sidan om. Sylvester Schlegels ”Bygdens son”, som kom sist, hade töntdrag – jo – men faktiskt också lite av det där som en gång i världen utmärkte det som benämndes schlager.

Melodikrysset nummer 4 2013

I går var jag och Birgitta först i riksdagshuset i samband med utdelningen av Palme-priset. Priset gick i år till Rosa Taikon, vilket är en välbehövlig markering med anledning av romernas åter igen utsatta situation. På kvällen gick vi på Dramaten och såg Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”.

Jag ska senare skriva om båda de här sakerna, men nu är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Dagens kryss innehöll en del jättelätta saker men också frågor som inte var alldeles lätta, för mig i alla fall.

Det började lätt, med Kjerstin Dellert och ”O, min Carl Gustaf”. Själv håller jag mig hellre till Emil Nordlander än till kungaparets bröllop.

Alice Tegnérs barnvisevärld är jag förtrogen med allt sedan min egen skoltid. Så visst känner jag igen ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”.

Och jag känner omedelbart igen ”Med en enkel tulipan”, signaturmelodin till ”Det ska vi fira”, Jules Sylvains melodi, som man ofta förr hörde i Harry Brandelius’ tappning.

Vi som är lite äldre minns också ”Fly Me To the Moon” med Frank Sinatra.

Och jag har allt med the Beatles på skiva, så också ”All You Need Is Love”.

Annat var lätt för oss som länge har löst Melodikrysset. ”Mustang Sally” har varit med tidigare.

Instrumentfrågan kunde man klara, om man lyssnade noga på Viva Voce. Bakom rösterna hördes både orgel och luta.

Lisa Nilsson har jag hört i många sammanhang, inte bara på skiva utan också i TV och i radions sommarprogram. I dag hörde vi henne i ”Var är du min vän”.

Också dagens två andra svenska sångerskor har jag hört i olika sammanhang, men i de fallen var det lite knepigare att komma på vilka de var.

”Karneval” med Ewa Roos minns jag helt enkelt inte.

Och också Lena Andersson har jag förstås hört – men jag kopplade henne inte omedelbart till ”Hasta mañana”, som skrevs av bland andra Benny Andersson.

Helt utanför den musikvärld som jag brukar lyssna på befinner sig Danny Saucedo. ”Todo el mundo”/”Dancing In the Streets” är ingenting jag kan påminna mig att jag har lyssnat på förut.

Och i mitt åttiotalslyssnande finns också en del luckor. I en av dem hittar man ”Every Time You Go Away” med Paul Young.

Men jag är å andra sidan, med hjälp av de ledbokstäver jag får ihop och lite letande på nätet, hyggligt skickad i att till slut lösa hela Melodikrysset.

Och på vägen dit lär man sig ju också ett och annat nytt.

Melodikrysset nummer 3 2014

I går var det vår bröllopsdag, så jag uppvaktade Birgitta med en stor vårbukett, och på kvällen bjöd jag henne på bio och restaurang. Hon hade valt ”12 Years a Slave”, vilket knappast har att göra med vårt förhållande, som för övrigt har varat mycket längre, och sen gick vi på Hambergs och åt ett jättestort, dubbelt fat med skaldjur.

Men i morse var det Melodikrysset som gällde som vanligt, eftersom det var lördagsmorgon.

Dagens kryss var inte särskilt svårt, för mig i alla fall.

Det enda jag fick fundera lite över var ”Jag marscherar vid din sida, min soldat”, insjungen av Yvonne Norrman.

Resten var lugna gatan.

Mig lyckades Anders Eldeman inte förvilla ens genom att spela Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” på finska.

Jag är också tillräckligt gammal – dessutom gammal radiot – för att minnas Dean Martin i ”Sway” (1954).

Och ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao har jag i min egen skivsamling, inte bara för att den här CDn innehåller deras tonsättningar och insjungningar av dikter av Gustaf Fröding. Jag känner också till dem, eftersom sonen, Matti Dahl, och hans band har spelat förband åt Mando Diao.

Jag gick i skolan under en tid då man fortfarande sjöng psalmer där, och i mycket unga år gick jag i söndagsskola i mitt Juniskär söder om Sundsvall, så jag behövde inte hinten om ”Titanic” för att känna igen ”Närmare Gud till dig”.

Och för att hålla kvar vid filmvärlden: Jag har läst J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” och vet således utan Enyas hjälp att en mycket åtråvärd ring där är gjord av guld.

Melodifestivalerna och Svensktoppen är mig också bekanta, så visst minns jag till exempel Roger Pontare och ”När vindarna viskar mitt namn” från Melodifestivalen 2000, så även ”Euphoria” med Loreen – den senare ingick i en dubbelfråga tillsammans med ”Känn ingen sorg, Göteborg” med Håkan Hellström.

Över huvud taget var den populärmusik som spelades i dag oftast mycket lätt att känna igen, så till exempel ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”, som Alf Robertson 1977 gjorde efter Tim T Halls ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”.

Jag har redan nämnt Mando Diaos Fröding-skiva, men över huvud taget innehöll dagens kryss mycket som jag själv har på skiva.

Självklart har jag ”Maj på Malö” med och av Evert Taube, och texten, där det förekommer en handelsman Flinck, minns jag också. Texten finns förresten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också duon Simon and Garfunkel, Paul Simon och Art Garfunkel, har jag allt av på skiva, så dem kan jag identifiera så fort jag hör ”Mrs Robinson” och det andra som spelades.

Och Miriam Makeba har vi en jättesamling skivor med allt sedan LP-tiden, så ”Pata Pata” har vi i flera olika versioner – förr i världen spelades den ofta som dansmusik på hustruns Social Evenings för Hammarskjöldfondens kursdeltagare från olika länder i Afrika.

Därmed är vi också tillbaka vid hustrun, Birgitta, och med tanke på det vi firade i går passar det väl bra att avsluta dagens kryssredovisning med en sång, signerad Olle Adolphson, också han rikligt representerad i vår skivsamling: ”Nu har jag fått den jag vill ha”.