Sommar i P1 med Ingalill Mosander

Ingalill Mosander är en känd journalist, känd bland annat från Aftonbladet och Gokväll i TV. Just därför är jag lite besviken på bristen på fokus i hennes Sommar-program i P1.

Åtskilligt av det hon har att berätta är värt att ta del av, men det blir lite för många disparata inslag, och till min förvåning lyckas hon inte ens när hon berättar om Costa Concordias dramatiska förlisning och hennes och maken Jan Mosanders – också han känd journalist – räddning i en till att börja med konstrande livbåt riktigt förmedla känslan av den panik hon och alla andra drabbades av. Lustigt nog tycker jag det tänder till först när hon i sin yrkesroll ringer en lite trög jourhavande på Aftonbladets redaktion.

Fast hon försöker verkligen bjuda på sig själv: Ger glimtar av sin uppväxt i ett arbetarhem, som lät henne studera vidare. Berättar om författare hon har mött i sin egenskap av bokintroduktör.

Jag uppskattade verkligen historierna om mötena med Margaret Atwood, P D James och Joseph Brodsky, vilkas författarskap även jag är väl förtrogen med. Historien om John Irving på Daniel Westlings gym i Stockholm var också kul.

Musiken kändes ibland välfunnen, som när hon efter historien om Costa Concordia spelade ”Att angöra en brygga” med Monica Zetterlund.

Den spände över vida fält: Robert Wells och Charlie Norman i ”Jump Up Boogie”, Count Basie (”Splanky”), ”Mack the Knife” med Ella Fitzgerald, Jean Sibelius’ ”Finlandia”, ”Halluljah I Love Her So” med Ray Charles, ”September” med Earth Wind & Fire och låtar med Diana Krall, Kylie Minouge och Keith Jarrett. Men inte allt var det bästa tänkbara – ett par exempel: ”Over the Rainbow” med Nikki Yanofsky och ”Summertime” ur ”Porgy and Bess” med Angelique Kidjo.

Sommar i P1 med Simon Kyaga

Jag har aldrig träffat Simon Kyaga, så när jag ska lyssna på hans Sommar-program försöker jag förstås ta reda på varifrån hans ovanliga namn kommer. Ganska långt in i programmet berättar han själv om sin bakgrund: Han är född i Sverige, men hans morfar som var jude tvingades av kända skäl lämna Tyskland. Hans far och farfar har sin bakgrund i Tibet, ett annat land med invånare som drabbas av förtryck.

Annars var Kyagas program nästan kemiskt befriat från det strikt personliga. I stället speglade det, med både lidelse och viss detaljrikedom, hans bana som forskare – till yrket är han överläkare i psykiatri. Det är ingen tvekan om att han tillsammans med kolleger med stor energi har ägnat sig åt att spåra samband mellan genialitet och galenskap och har, vad jag förstår, också lyckats belägga, att det finns ett samband mellan psykisk ohälsa och kreativa yrken. Däremot har han inte funnit, att det skulle finnas någon vetenskaplig förankring för den ganska vanliga fördomen, att psykiskt sjuka oftare blir kriminella.

Hans framställning av det här var stringent och lättbegriplig också för oss som saknar specialkunskaper på området.

Minst lika imponerad är jag av hans musikval.

Som exempel på bredden och kvaliteten i det han valde att spela kan jag nämna Franz Liszts ”Ständchen” i en version med Vladimir Horowitz, Koops och Cecilia Stalins fantastiska ”Waltz For Koop”, ”Left And Right” med rapparna Method Man, Redman, D’angelo och Q-Tip och ”Do I Wanna Know” med brittiska neopunkbandet Arctic Monkeys.

Dessutom vittnar en hel rad av låttitlar om att musiken i programmet med fantastisk pricksäkerhet var vald för att passa hans ämne: ”Frontier Psychiatrist”, ”Happy”, ”Normal Person”, ”Ultraviolence”, ”Down” med flera.

Melodikrysset nummer 26 2014

I går, när Birgitta och jag åkte till Stockholm för att delta i Anna-Greta Leijons 75-årsfirande, jävlades min onda fot mer än någonsin, fastän jag använde mina nyinköpta fotriktiga skor.

Men i dag är fötterna ljuvligt problemfria.

Tämligen problemfritt var också dagens melodikryss.

”Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor” sjöng Klas Klättermus i Thorbjørn Egners barnklassiker, välkänd i vår familj när barnen var små.

Det leder oss osökt vidare till en annan barnklassiker, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz”. I filmversionen, signerad Victor Fleming, hittar man sången ”Over the Rainbow”, som efterlystes i dag. Den som vill läsa mer om det här verket kan gå upp under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur.

Från filmens värld hade Anders Eldeman hämtat ytterligare en fråga, den med ”As Time Goes By” ur ”Casablanca” med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. ”Men tiden går” hette den i Hasses & Tages version, som sjöngs av Monica Zetterlund.

Så många gånger som Anders Eldeman har använt sig av filmen ”En officer och en gentleman”, måste även jag försöka se den. Till det som lockar hör filmmusiken, i dag ”Up Where We Belong”, signerad Jack Nietsche och Buffy Sainte-Marie, den senare en av mina gamla favoritet.

Tyvärr såg jag heller inte Marguerite Monnots och Alexandre Bufforts ”Irma la douce”, när den gick upp i Stockholm 1959 – det här var det år då jag började vid Uppsala universitet, och jag hade väl mycket annat för mig då.

Ur den revy, där ”Men tiden går” med Monica Zetterlund ingick, ”Glaset i örat”, hade Eldeman i dag hämtat ytterligare ett sångnummer, som skulle ge oss det sökta kryssordet arg: ”Alltid blir jag så förbannad” med Lena Nyman och Martin Ljung.

En oftast hörvärd estradör är Magnus Uggla; hans ”Kung i baren” finns även i min skivsamling.

Oskar Linnros finns inte där, men hans ”Från och med du” är faktiskt inte så dum.

Inte heller har jag något med Loreen, vars ”We Got the Power” vi hörde i dag. Men jag måste tillstå, att hon har stigit i min aktning, musikaliskt så väl som politiskt, det senare på grund av att hon i samband med eurovisionsschlagerfinalen intresserade sig också för de villkor människorna i det land där den ägde rum lever under.

Däremot har jag Anna-Lena Brundins tolkningar av Édith Piaf. Varför i helskotta har det som spelas i Sveriges radio blivit så ensidigt angloamerikanskt? USA och England står för jättemycket jättebra musik – det är inte det – men det finns också mycket hörvärd musik att hämta även från ett helt spektrum av länder och språk runt omkring i Europa, till exempel, som i det aktuella fallet, Frankrike.

Dagens enda anmärkning gäller valet av ”Stand By Me” med Ben E King. Om nu svaret skulle bli King, finns det ju flera andra att välja på.

Men sen gå vi i mål med en fullkomligt härlig tolkning av ”Good Morning, Good Morning”, en klassisk filmmelodi som kom att bli signaturmelodi för klassiska radioprogrammet ”Fukostklubben” med Sigge Fürst som programledare. Då sjöng man ”God morgon, god morgon”, men i dag gjordes den i original av underbara Miss Li. Henne har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress, men det är inte därför jag kallar henne underbar.

Dagens krysskåseri vill jag avsluta med en sak som hör samman med den stockholmsresa jag berättade om inledningsvis. När vi på hemvägen klev av tåget i Uppsala, träffade vi på perrongen vår gamle vän (och partivän) Peter Gustavsson, som numera arbetar på ABF-förbundet. ABF och Leopard förlag har tillsammans gett ut en ny arbetarrörelsesångbok med Peter och Emeli André som huvudredaktörer, ”Röda sångoken”. Det är en politisk sångbok med oerhört mycket modernt material, men när det gäller några av de klassiska arbetarrörelsesångerna har jag på olika sätt bidragit med en del uppgifter, så i slutet av boken får jag ett tack med namns nämnande.

Jag satt som klistrad vid ”Röda sångboken” hela vägen på bussen till Öregrund, och jag kommer att återkomma till den.

Den finns att köpa i bokhandeln.

Sommar i P1 med Johan Theorin

Johan Theorin är en av Sveriges bäst säljande deckarförfattare, men om hans böcker har jag inget att säga – jag har nämligen inte läst dem.

Fast när jag lyssnade på hans sommarprogram, slogs jag ganska snart av att vi hade att göra med en van berättare. Ur radion strömmade en rad historier, flera av dem om svårförklarliga men fantasikittlande ting. En del av de här historierna, som gammelfarmors på Öland om tomten i skogen, snuddar vid det mytologiska, andra, som historien om mannen som begravdes av föräldrarna och sedan ändå fortsatte att skicka oundertecknade vykort från Sydamerika, pendlar mellan spökhistoria och deckarintrig. Annat finner så småningom en naturlig förklaring, som de tyska turisternas larm om en ubåt och en grodman som stiger i land.

Musiken Johan Theorin har valt att spela i det här programmet spretar åt lite olika håll, och det är inte allt han spelar jag är förtrogen med eller tar till mig. Men till det som gick hem även hos mig hör ”The Gnome” med Pink Floyd, ”Balladen om flykten” med Thorstein Bergman, ”Fishermans Blues” med The Waterboys och ”Som sker vid sommarvakan” med Olle Adolphson.

Sommar i P1 med Antje Jackelén

I mina öron låter Antje holländskt, men när jag kollar namnets spridning och ursprung, visar det sig, att namnet – som för övrigt är en variant av Anna – också förekommer i lågtyskan. Att jag gör det här – typiskt mig! – har förstås att göra med att vår (nåja, inte min – jag är inte medlem av Svenska kyrkan och inte religiös heller) relativt nya ärkebiskop har varit sommarpratare i radion.

Min personliga ateism har inte hindrat mig från att då och då – till exempel på stor-OD – föra vänliga och intresserade konversationer med några av de senaste ärkebiskoparna, och jag har också i andra sammanhang kommit att umgås med präster. Förmodligen kommer jag att träffa Antje Jackelén också, förutsatt att hon, i likhet med sina företrädare och min egen hustru, kallas att bli i hennes fall moster i OD.

Att döma av den musik hon spelade i sitt sommarprogram, kommer hon att platsa i OD också.

Vi kan väl därför börja med musiken i hennes Sommar.

Det fanns ofta ett religiöst stråk i den, också om man bortser från uppenbara exempel som ”Änglabrödet” och stycket med Sankt Petersburgs kammarkör. Men förhållandet till tron förekom också i många andra låtar, befriande respektlöst uttryckt i Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, i dag i en version med Bo Kaspers orkester.

Det jag också är imponerad av är att de låtar hon spelade – ”Democracy” med Judy Collins men skriven av Leonard Cohen, ”Du måste finnas” ur ”Kristina från Duvemåla” med Helen Sjöholm, ”Respect” med Aretha Franklin, ”All My Tears” med Ane Brun – ofta var så väl funna som illustrationer till det hon hade att säga.

Också den avslutande låten, ”As Time Goes By” med Frank Sinatra, passade bra där den förekom – men själv skulle jag där, med tanke på att hon citerade ”Predikaren”, ha valt att spela ”Turn! Turn! Turn!” med Pete Seeger.

Mycket av det hon sa var sympatiskt, till exempel hennes plädering för tolerans och respekt, och de glimtar hon gav ur sitt personliga liv – ankomsten till Uppsala och Sverige, hennes hämnd på en vetenskapsman som hade förolämpat henne och annat sådant – trevliga att lyssna på. Och jag gillade förstås ärkebiskopens predikan mot främlingsfientlighet.

Men hennes Sommar-program var också till stora delar inte bara en predikan utan också ibland hållen i lite för abstrakt ton, och där tappade hon möjligen en del av den breda publiken.

Sommar i P1 med Johan Croneman

Jag hör till dem som gärna läser Johan Croneman i Dagens Nyheter, inte för att jag alltid tycker som han utan för att hans synpunkter på ganska varierande fenomen alltid är intressanta att ta del av. Med cirka tio års mellanrum har han dock, bekände han i dagens Sommar, kört in i väggen, en gång med droger som motor.

Johan Cronman är nästan 20 år yngre än jag, men trots att vi av allt att döma delar många värderingar (och uppenbart gillar samma slags musik), har vi inte en identisk värdering av de sextio- och sjuttiotal han har sina rötter i. Jag tycker till exempel att han underskattar bredden av det vietnamengagemang som fanns i Sverige under Palme-epoken och som fanns också hos människor utanför dåtidens FNL-grupper.

Mycket av den musik Croneman spelade i sitt program har jag med uppskattning recenserat i Aktuellt i politiken (s) och senare här i bloggen: Ulf Lundell, Ensamma hjärtan, Peter, Paul and Mary, Randy Newman, Blå Tåget, Olle Ljungström, Neil Young, Vladimir Vysotskij. Musikaliskt blev Johan Cronemans sommarprogram en riktig nostalgitripp.

Det jag också uppskattade med det här programmet var dess tidskänsla och många illustrerande bilder hämtade ur Cronemans eget liv.

Sommar i P1 med Nathalia Edenmont

Fotokonstnären Nathalia Edenmont var dagens värd i Sommar i P1. Jag har för egen del aldrig sett hennes kontroversiella konstverk men har förstått, att hennes användande i sin konst av döda djur, bland annat fjärilar, har väckt både uppmärksamhet och ilska.

Hon startade sin konstnärliga bana, fast på andra områden, med mer konventionell konst men också musik och balett, i hemstaden Jalta på det Krim, som Nikita Chrustjov 1954 överraskande förde över från Ryssland till Ukraina, men hon tycks, trots att modern var ukrainska, inte ha lärt sig ukrainska förrän hon senare studerade vid Kievs statliga konsthögskola. Hon har också studerat vid konsthögskolan i Simferopol på Krim-halvön.

Att språket i de kretsar där hon föddes var ryska berörde hon således i sitt sommarprogram. Däremot nämnde hon inte Krims ursprungliga majoritetsfolk, krimtatarerna.

Hennes sommarprogram var i många avseenden intressant och minnena också livfullt berättade, men historien om hennes liv – hon är född 1970 och således ännu relativt ung – innehöll också luckor och frågetecken. Varför dog föräldrarna – de var vid det laget frånskilda – båda i så tidig ålder? Vad är, enligt henne själv, skälet till att hon trots sin relativa ungdom har hunnit vara gift så pass många gånger? Hur kom det sig att hon hamnade i just Stockholm år 1991?

Musikurvalet var egensinnigt och intressant och innehöll förstås en del ryska verk. Två av dem var signerade Pjotr Tjajkovskij och hämtade ur ”Svansjön” respektive ”Nötknäpparen”; dessutom spelades ”Sovjethymnen”. Men jag vet inte om hon ens tänkte på att Aram Chatjaturians ”Sabeldans” är ett verk av en armenier.

Resten hade stor musikalisk spridning, men mycket av det hon spelade var modern eller ganska modern populärmusik, sådant som ”Like a Virgin” med Madonna, ”Jag vet en dejlig rosa” med Robyn, ”Waterloo” med ABBA, ”Mein Herr” ur ”Cabaret” med Liza Minnelli, ”It’s Oh So Quiet” med Björk och ”Busy Doin’ Nothing” med Ace Wilder.

Sommar i P1 med Sanna Nielsen

Nummer två i raden av sommarpratare var Sanna Nielsen. Hon är ingen av mina favoritsångerskor, men hon gjorde bra ifrån sig i årets upplaga av eurovisionsschlagerfinalen och i den svenska uttagningsomgången, som hon alltså vann med ”Undo”.

Sanna Nielsen slog in på sångerskebanan vid extremt tidig ålder men uppbackad av mamma och pappa, och redan 1996, vid elva års ålder, fick hon medverka i Café Norrköping och tog sig in på Svensktoppen.

Till det intressantaste hon berättade om sig själv var hur tyst och hämmad hon var i skolan men hur detta kompenserades av att hon vågade framträda på scen inför en stor och växande publik. Och hur det senare ledde till att hon mobbades och trakasserades av skolkamrater.

Problemet med både den berättelsen och ett par andra, den om föräldrarnas för henne tydligen helt oväntade skilsmässa och den om förälskelsen som ledde in henne själv i en fast relation, led dock av att hon inte var tillräckligt personlig och meddelsam. Det faktum att man har nått rampljuset betyder ju inte automatiskt att man passar för program med Sommars förväntat mycket personliga ton.

Hennes musikval var ganska konventionellt, även om hon försökte vidga gränserna genom att spela Elton John, Sergej Rachmaninov, ”Amazing Grace” och till och med Björn Afzelius – men märk att Björn var en favorit även hos många dansband.

Sommar i P1 med Jason ”Timbuktu” Diakité

Årets Sommar i P1 började starkt med ett program med Jason Diakité, mer känd som Timbuktu.

Hans tema var angeläget och hade den styrka egna djupt kända erfarenheter att redovisa ger.

Eftersom jag själv kommer från en estnisk flyktingfamilj – jag var fyllda sju år när vi kom till Sverige och kunde då inte ett ord svenska – har jag, fastän jag är blond och blåögd och därför inte är lätt att särskilja i en hord normalsvenskar, förstås ändå haft anledning att fundera om frågor som rör ursprung och hemhörighet. När jag fortfarande var liten, minns jag att mina föräldrar, när de stötte på kulturella särdrag som de inte var vana vid från Estland, sa att det fick vi lov att acceptera; ”det här är svenskarnas land”. Bland svenskarna dominerade välviljan, inte diskrimineringen – ofta handlade den senare inte om värre saker än att bli retad eller härmad, när man talade svenska med brytning.

Det Jason Diakité, som har vit (som det heter) mor och en mörkhyad afroamerikansk far – båda kommer från USA – har upplevt, och som han berättade om i sitt Sommar-program i P1, är mycket, mycket värre saker, ren rasism, kränkningar som ingen någonsin borde behöva utsättas för. Det grundläggande i debatten om rasism är nämligen att inga särskiljande egenskaper följer av sådant som hud- och hårfärg. Dessutom finns det inte något sådant som renrasiga svenskar. Genom historien har folk som har bott i det nuvarande svenska området blandats med varann, och i vågor har större eller mindre grupper av invandrare inlemmats i det vars summa är dagens svenskhet. Märk att det här resonemanget ingalunda betyder att man måste göra sig kvitt olika nationers kulturella och språkliga särdrag – för egen del är jag övertygad om att den här sortens mångfald berikar.

Timbuktus exempel på hur han gång på gång, på grund av sin hudfärg, har mött diskriminering och hört rasistiska uttryck även här i Sverige är nedslående – inte ens ett land med hög bildningsnivå är färgblint.

Jag hade kanske väntat mig att han, som ju har tagit sig artistnamnet Timbuktu och besökt det land i Västafrika hans anfader en gång rövades bort från för att bli slav i USA skulle ha spelat någon musik från Senegal, men här hade han valt att lägga tyngdpunkten på låtar, vars texter speglade hans antirasistiska tema, sådant som ”Black Is the Color of My True Love’s Hair” med Nina Simone, ”Human Nature” med Tarrus Riley och ”Fuck Your Etnicity” med Kendrick Lamar.

Värda att nämna är också ”Den grundlurade generationen” med Peps Persson och ”Take It Easy” med Christy Essien.

Norge: Media med arbetarrörelsevärderingar expanderar i privat regi

Norge har en mindre utarmad dagstidningsflora än Sverige. Bland annat finns där fortfarande många tidningar – ett 50-tal lokal och regiontidningar – som ägs av norska A-pressen. Norska A-pressen äger också 25 procent av Rysslands största tidning, Komsomolskaja Pravda, och 33 procent av norska TV 2.

Ägarbilden i norska A-pressen är okonventionell. Största ägare är Telenor med 45 procent av aktierna. LO äger 36 procent.

Norska A-pressen hade dock problem med det som ursprungligen var dess flaggskepp, oslotidningen Arbeiderbladet, som sedan döptes om till Dagsavisen. Tanken med det senare var väl att värva fler läsare, också sådana som inte hörde till kärnan i Arbeiderpartiet, men antalet läsare har ändå fortsatt att sjunka. Upplagan, som 2009 var 28.337 exemplar, är i år nere i 23.065.

Annars är tidningen, som ges ut i tabloidformat, välgjord.

När A-pressen inte längre orkade hålla den under armarna, tog Mentor Medier 2008 över 66 procent av aktierna, medan 9 procent ägs av Stiftelsen Dagsavisen.

Det intressanta med det här övertagandet är att tidningen fortsatt på ledarplats utan att vara formellt partibunden ska stå för arbetarrörelsens klassiska värderingar.

Mentor Medier är också ägare till andra idéburna tidningar, fast i dessa fall med kristna värderingar, dels Vårt Land i Oslo, dels Dagen i Stockholm. Mentor Medier har dessutom mängder av andra verksamheter, men vi nöjer oss här med att redovisa dagstidningsgrenen.

Långsiktigheten i satsningen på en arbetarrörelserotad tidning understryks av att Dagsavisen gradvis får avläggare. Först startade man en avläggare i Drammen med delvis unikt lokalt material, Fremtiden.

Det här utföll tydligen väl, för nu ska Arbeider-Avisa i Trondheim återuppstå på samma grund. Också Moss Dagblad kommer att börja återutges som en lokalprofilerad delupplaga av Dagsavisen.

Mentor Medier har deklarerat, att man avser att göra fler såna här utvidgningar dels i osloområdet, dels i ett antal andra större städer.

I Oslo finns i dag för övrigt ytterligare en dagstidning, numera med anknytning till arbetarrörelsen i vid mening.

Klassekampen startades som organ för yttervänsterpartiet AKP-ml, och 20 procent av aktierna i tidningen ägs fortfarande av partiet Rødt, men den här tidningen har vunnit stor respekt genom sin seriösa samhälls- och kulturbevakning och nått många läsare, i dag 17.648 i upplaga.

Den har breddat sin politiska hållning till ”venstresidens avis”, vilket förstås betyder, att den försöker spegla en bred vänster, alltså även Sosialistisk Venstreparti och Arbeiderpartiet men också fackföreningsrörelsen. Det senare har lett till att LO-förbund numera hör till skaran av aktieägare.