Melodikrysset nummer 52 2014

Riktigt bra känner jag mig fortfarande inte, men nu känns det i alla fall som att – peppar, peppar – hälsotillståndet långsamt förbättras.

Det här bidrog väl också till förmågan att lösa dagens kryss. Anders Eldeman bidrog å sin sida med att spela låtar, som inte i något fall var helt okända för mig.

Tyska Nena har jag till exempel tidigare hört i ”Neun und neunzig Luftballons”.

Därmed är vi inne på den lätt barnsliga linjen, så det känns helt rätt att fortsätta med Olav Gerthels ”Balladen om den tama abborren”.

Och eftersom Gerthel var operasångare, blir det då ganska naturligt att gå över till opera, i dag ”Rosenkavaljeren”, som Richard Strauss skrev 1911.

Från den europeiska scenen, fast i en annan mening, kommer ”Fairytale”, som norrmannen (från början vitryssen) Alexander Rybak 2009 vann Eurovision Song Contest med.

Och för att fortsätta på ESC-linjen: För min del förstod jag genast, att Robin Stjernberg, som med ”You” blev nummer ett i svenska Melodifestivalen 2013, inte skulle ha en chans i den europeisk finalen.

Också Salem Al Fakir har vi hört i Melodifestivalen, men den här gången fick vi höra honom i ”I’m So Happy”. Den skulle vi tydligen förknippa med TV, men för min del hade jag ingen aning om vad det var för program den uppenbarligen skulle förknippas med. Här har jag googlat och hittat ”Solsidan”, som jag mycket riktigt aldrig någonsin har sett.

Även om jag inte delar Anders Eldemans vurm för Bond-filmer, har jag sett Sam Mendes’ ”Skyfall” – den som är road kan gå upp under Kulturspegeln, Film, och läsa mera. I ”Skyfall” står Adele för det musikaliska ledmotivet.

Också i dag hade Anders Eldeman med en Beatles-låt, den här gången Paul McCartney’s ”Let i Be”.

Lill Lindfors hade på sin tid stor framgång med ”En man i byrån”, vars svenska text Peter Himmelstrand hade snickrat ihop, icke utan finess.

På den humoristiska linjen gick också Lasse Berghagen, när han skrev ”Flirtige Knut”.

Hur jag ska få ihop det här med Caroline af Ugglas’ mer troskyldiga ”Tror på dig”, vet jag inte.

Men jag vet att flickor som är alltför troskyldiga kan råka ut för det som hon i ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” råkade ut för: hon fick större och större mage.

I fjol så gick jag med herrarna i hagen
aj, aj med herrarna i hagen
ja med herrarna i hagen
I år har jag någonting som sparkar i magen
aj, aj som sparkar i magen
ja som sparkar i magen

Finns det ett liv i jul och efter jul?

Jag har ju verkligen inte lust att göra bloggen till en dagbok över mina fysiska krämpor – envist har jag därför skrivit om andra och för flertalet intressantare ämnen – men sanningen är att jag inte alls har mått bra under den senaste tiden.

Giktmedicinen håller visserligen problemen i benen i schack, men i stället har jag drabbats av en svår och långvarig förkylning, som bland annat har tvingat mig att avstå från Karl-Petter Thorwaldssons födelsedagskalas och installationsmiddagen på Uppsala slott för den nya hedersupplänningen, Ulrika Knutsson.

Snuvan har visserligen avtagit men har ersatts av hosta och brist på fysisk ork, och nu gör det ont under revbenen på höger sida när jag hostar. Julen kommer allt närmare, men jag har dag för dag tvingats skjuta på julklappshandlandet.

Hustrun har stått mig bi på alla upptänkliga sätt, men i dag tog jag mig i alla fall samman och åkte ner på stan för en rad ärenden: gick på banken och tog ut julklappaspengar, gjorde nödvändiga kompletteringsköp på Apoteket och handlade på Coop Konsum för att kunna laga mat i dag och på lördag, fyllde också på i kylen och köpte var sin stor chokladask, Lindt, åt hustrun och dottern som har tagit så väl hand om mig.

Men allt det här tog på krafterna. I kväll har jag suttit i min fåtölj och halvsovit och frusit framför TVn.

Attentatet mot Norrskensflamman som serie

Nummer 4 2014 av Galago är här, nummer 117 sedan starten. Det här numret är redigerat av Mats Jonsson – nästa nummer görs av den andre redaktören, Johannes Klenell.

Det aktuella numret har en hög och jämn standard, dock utan att innehålla några riktiga stjärnskott. Flera av dess serieskapare är etablerade, välkända, sådana som Sara Granér, Pontus Lundkvist, Liv Srömstedt och John Andersson.

Välkända är också två serieskapare som den här gången återkommer i sällskap med i sammanhanget nya tecknare: Henrik Bromander har tillsammans med Thorbjörn Jensen gjort ”En av er”, en mörk historia om klottrare, och David Liljemark har tillsammans med Matthieu Cousin gjort ”Mordvandringen”, också en mörk historia fast om den gammentalitet som bor i så många av oss.

Av de åtminstone för mig helt nya bekantskaperna har jag – utan att bli helt begeistrad – mest fascinerats av Steve Nybergs seriedramatisering av attentatet mot Norrskensflamman, ”Innan det är för sent”. Här skulle det inte ha skadat med en bakgrundstext/historik om attentatet mot den kommunistiska norrbottenstidningen Norrskensflamman 1940, även om seriens skildring av attentatets vidd och dess bakgrund, så som förövarna uppfattade den, är korrekt.

Men serien avslutas abrupt, med en text om hur det gick sen, och trots en del vintriga miljöbilder har det mesta en form, där det är texten i pratbubblorna som för handlingen framåt.

Har de borgerliga så kallade kulturpolitikerna ens läst Lyrikvännen eller Fronesis?

Består Riksdagen – och för den delen regeringen – numera bara av politiker för vilka ett vitalt kulturliv ingenting betyder?

Själv har jag, eftersom det är sakfrågorna jag är interesserad av, tidigare kritiserat företrädare för den röd-gröna regeringen. Och nu, när det borgerliga budgetförslaget har vunnit över regeringens, är det bara att konstatera, att vi har hamnat ur askan i elden.

Den borgerliga kulturbudgeten, som symptomatiskt nog vann med hjälp av de kulturpolitiskt skvatt galna Sverigedemokraterna, innebär klara försämringar jämfört med den röd-gröna som föll. En just nu i hela Kultursverige med rätta diskuterad försämring är det näst intill helt bortbantade stödet till kulturtidskrifter. Att man inte slog till med att helt ta bort det är inget försvar. Det statliga stödet betyder så mycket för tidskrifterna i fråga, att också den nu budgeterade nedskärningen kommer att få drastiska konsekvenser: En del tidskrifter kommer att läggas ner. Andra kommer att möta dem med färre sidor och nummer och, vilket är mest motbjudande, genom att dra ner arvodena till de ofta kvalificerade medarbetarna till ingenting eller kaffepengar.

Också tidskrifter som jag själv har prenumererat på allt sedan starten drabbas, men det är inte det som gör mig så heligt förbannad. Jag hör själv till kategorin, som skulle klara en högre prenumerationsavgift, men Lyrikvännen skulle mista prenumeranter i grupperna studerande och andra mindre bemedlade.

Jag ser att min gamle bekanting Mats Johansson (M) föreslår, att tidskrifterna i fråga ska möta detta genom att övergå till publicering på nätet.

En hygglig andel av Lyrikvännens prenumeranter skulle förmodligen följa med också vid en sådan övergång, men jag tror att nyrekryteringen gradvis skulle leda till allt färre nytillkomna läsare, på sikt till en märkbart lägre upplaga.

Ännu större är där risken för en annan av de tidskrifter som jag också har följt sen starten, Fronesis. Kvalificerade texter av den typ som publiceras där är enligt min mening närmast oläsbara på nätet.

* * *

Senaste Lyrikvännen, nummer 6 2014, har som huvudtema den nyss bortgångna författaren Birgitta Stenberg, som jag själv först läste i den syndikalistiska Dagstidningen Arbetaren.

Jag läser alla dikterna i det här numret för att hitta något som skulle passa som avslutning på texten ovan, den som handlar om politiker som inte förstår vikten av kultur.

Och så hittar jag en dikt, som passar min sinnesstämning, skriven av flamländaren Stefan van de Bremt, introducerad och tolkad av Lasse Söderberg, som jag först läste redan under min gymnasietid i Sundsvall:

Trender

Tidningsrubrikerna mumlar
inte mer. De
skriker.

Penningplacerarna gäspar
inte mer. De
sparar.

Vargarna ylar
inte mer. De
bits.

* * *

Sex nummer av Lyrikvännen samt varje ny bok ur Lilla serien får du direkt hem, om du prenumererar: privatpersoner 320 kronor, de som är under 25 år 270 kronor och institutioner 500 kronor för ett år. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net.

Melodikrysset nummer 50 2014

Jag är dunderförkyld, men ändå hade jag inga större besvär med att lösa dagens Melodikryss.

Detta kanske för att bara den allra sista frågan illustrerades med musik, som jag tror mig aldrig ha hört, ”All of Me”, framförd av en artist jag inte heller har hört talas om, John Legend. Ni får gärna håna mig, om det roar er.

Ytterligare en fråga hade jag problem med men för att jag inte hade noterat vad Anders Eldeman egentligen frågade om. Jag kände genast igen låten, ”Den person som tillgrep en väska i går” men hade inte fastnat för frågeformuleringen trots att jag hade skrivit ner den: vilket instrument spelar sångarens favorit på? Jag tänkte till att börja med över huvud taget inte på att den som i det här fallet sjöng var Lasse Brandeby, så det tog en stund att komma på att frågan syftade på Gudrun, hon som spelade triangel.

”Stinsen brinner” med Galenskaparna/After Shave har jag visserligen inte sett på scen men i TV – det underlättar alltid, när man har något slags relation till musiken som spelas i krysset.

Ett annat exempel med anknytning till dagens kryss: ”Höga berg och djupa dalar” ingick i den klassiska sångrepertoar vi fick lära oss under min folkskoletid.

Lätta för mig är också frågor med anknytning till äldre melodifestivallåtar. Jag har varit en ganska trogen lyssnare genom åren och vågar därför hävda att de här tävlingarna förr innehöll mycket fler sånger med riktig schlagerkaraktär, alltså i texter och/eller musik hade element som genast fäste sig i minnet, inte, som så ofta i dag, mest försökte leva på scenshow och annat utanverk.

”Gå och göm dig, Åke Tråk”, som Mona Wessman kom trea med 1968 – här skulle sista siffran, åtta, skrivas in som svar – är ett exempel.

”We Are All the Winners”, som gav Nick Borgen andra plats 1993, ett annat.

Men melodier som är catchy, som omedelbart fäster sig i musikminnet, kan se högst olika ut – jag pläderar verkligen inte för att populärmusik av i dag ska låta som ”De e’ inte åldern som gör att man e’ gammal” ned Sigge Fürst och Thore Skogman.

Nej, för egen del tycker jag att ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham! är en härlig låt.

Och jag lyssnar gärna på ”Have You Ever Really Loved a Woman” med Bryan Adams.

”Hela huset” är måhända inte det allra yppersta Håkan Hellström respektive Veronica Maggio har gjort, men båda är nu verksamma artister som anstränger sig för att göra skillnad mot de bedövande ljudmattor allt för mycket av det vi hör i radio, på TV och på skiva består av.

Och så var det bara veckans Taube kvar, ”Knalle Juls vals”, där man – om man inte som i dag hör den instrumentalt – hör raden ”Min lilla gran, du är så fin”.

Jo, jag ska köpa gran, en riktig, en sån där som luktar kåda och terpentin.

Och nästa lördag ska jag, som ni mina vänner, lösa Anders Eldemans kryss med 100 procent julfrågor.

Höstpsalm

På Namn och Nytt i Dagens Nyheter hittar jag en text, insänd av Staffan, Umeå (Ling?):

Höstpsalm

Jag kom att bläddra i en gammal psalmbok och stötte på psalm 477 från år 1774. Den står under rubriken ”Hösten”. Jag fastnade för den underbara och alltjämt giltiga beskrivningen av det annalkande mörkret. Vers ett lyder:

Med hastat lopp och dunkelt sken
oss solen snart förlåter,
att uppgå sorgelig och sen
på mulna fästet åter.
Förbi är årets sköna tid,
och stormar störa bygdens frid,
och täta skurar svalla.
Den sista blomman lutad står,
och i den mulna höstens spår
de gula löven falla.

Melodikrysset nummer 49 2014

Trots allt fler krämpor och av tilltagande ålder ökande bekymmer har jag ett ganska omväxlande liv. I går var hustrun och jag till exempel på Uppsala stadsteater och såg familjeföreställningen ”Robin Hoods hjärta”. Sen hann vi också se större delen av ”På spåret” och därefter ”Skavlan” med bland andra Stefan Löfven och John Cleese. Avslutningen med en överlevande från den amerikanska atombombningen i Japan var hemsk, djupt gripande.

I morse upp igen för dagens Melodikrysset.

Anders Eldeman antydde att det var ganska svårt, men för egen del fann jag bara en fråga svår, den med Zero Zero och deras märkliga låt ”Trampa i min mammas rabatt”. Det tog en bra stund innan jag kom på att det vi hörde var deras variant av ”Blue Suede Shoes”, vilket senare skulle ge oss svarsordet sko.

Och för ordningens skull: Jag fick också fundera en stund innan jag kunde identifiera det Lennart Palm spelade som Magnus Ugglas ”Dansa aldrig nykter”, vilket skulle ge oss svarsordet dans.

Resten var hyggligt lätt, för mig åtminstone.

Jag kände till exempel omedelbart igen Doug Seegers, när jag hörde ”Going Down To the River”.

Molly Sandén finns i och för sig inte i mina skivhyllor, men jag minns henne och hennes ”Why Am I Crying” från Melodifesivalen 2012.

Och för att fortsätta på den någorlunda nutida linjen: ”I dag kommer aldrig mer” sjöngs av Hagsätra sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt.

Dagens Björn & Benny, ”Guldet blev till sand”, var hämtad ur ”Kristina från Duvemåla” och sjöngs av Peter Jöback, PJ.

Evert Taube förekom för säkerhets skull två gånger.

Dels hörde vi hans ”Eldarevalsen”, som skulle ge oss yrket/befattningen eldare.

Dels fick vi höra hans ”Flickan i Peru” i en version med Cave Stompers.

Relativt tidigt i krysset fick vi också höra en Lasse Dahlquist-låt, om Jolly Bob från Aberdeen.

Old Macdonald var väl inte heller svensk, men i Sverige fick han heta Per Olsson och här hade han en bonnagård.

Inte heller behövde jag sända ut något SOS för att känna igen ”Är det så här att vara kär när man är liten”, vars text författades av Gösta Rybrant och som vi minns med Sven-Olof Sandberg.

Och då återstår bara en låt signerad Jerome Kern och exekverad av Rod Stewart, ”The Way You Look Tonight”.

Själv vet jag hur hon kommer att se ut i kväll – en långklänning i blå nyanser hänger framme i väntan på omklädningen inför ODs konsert och därefter middag på Uppsala slott. Birgitta är moster i OD, och jag får hänga med.

Så gott jag kan. Som alla herrar på ODs middagar kommer jag att vara klädd i frack, men lackskorna får jag i mitt nuvarande tillstånd inte på mig. Så det blir ett par rejält stor dojor och knappast någon dans för min del i kväll.

Det var vi ester som var den första stora flyktingvågen till Sverige

I höstas – av en slump samma dag som Riksdagens högtidliga öppnande ägde rum – var jag inbjuden till Missionskyrkan i Östhammar för att prata om flyktingvågen från Estland till Sverige med kulmen hösten 1944, alltså för 70 år sedan.

Jag var en av dem som kom då, för egen del sju år gammal och via Finland.

Här på bloggen har jag berättat om det här flera gånger, och det finns ingen anledning att nu åter upprepa min, min familjs och tusentals andras personhistoria.

En av de ester som läser min blogg, Viiu Riis, tyckte uppenbarligen att min och min familjs flykthistoria och bakgrunden till den förtjänade vidare spridning, inte minst bland de många ester och deras avkomlingar som i dag finns i det svenska samhället, så hon kontaktade mig och bad om mitt tillstånd att vidarebefordra min bloggtext till det i Stockholm veckovis utkommande Eesti Päevaleht (Estniska Dagbladet) för publicering också på estniska.

Jag svarade att det var OK för min del, om tidningen skulle finna min bloggtext värd att översätta och publicera. Och i senaste numret, nummer 47 2014 (3 december), finns nu min bloggtext översatt till estniska av chefredaktören och ansvariga utgivaren Tiina Pintsaar.

I det läge svensk politik befinner sig i just nu, är jag särskilt glad över att det här avslutande partiet i min bloggtext nu, något avkortat, finns tillgängligt också på estniska:

”Jag passade också på att utifrån de här personliga och starkt upplevda omständigheterna slå ett slag för dagens flyktingar, till exempel från Irak och Syrien, som i dag har drivits i väg till det avlägsna Sverige, alla de här som inte är så blonda och blåögda och ljushyade som jag.

Jag slutade med att säga till min publik i Missionskyrkan, att man kan ha sitt hjärta på två ställen. Om svenskarna – som skedde på den tiden då vi estniska flyktingar kom hit – ställer upp för dem som av krig eller nöd tvingas lämna sitt eget land för Sverige, kommer de människor vi tar emot att visserligen ha kvar en del av sitt hjärta i det land eller område de kommer ifrån, men de känner också samhörighet med det land som har tagit emot dem.

Själv är jag född est men samtidigt en svensk patriot, det senare ibland i större utsträckning än en del infödda svenskar.”

* * *

Vad innehåller då en estniskspråkig nyhetstidning i Sverige?

Eftersom tidningens läsare finns i det svenska samhället och får sina svenska nyheter och även normal utrikesrapportering via svenska media, är den här tidningen inriktad på vad som sker bland esterna i Sverige och förstås i det gamla hemlandet.

På ettan hittar man till exempel adventsfirandet i Estniska skolan i Stockholm – det finns en sådan. Där finns även en artikel om den nye ärkebiskopen i evangelisk-lutherska kyrkan i Estland och en kortsammanfattning av en intervju i en estnisk dagstidning med den estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves, vars ämbetsperiod snart är slut: Ilves, som är socialdemokrat men i sitt ämbete inte har fortsatt att vara partimedlem, meddelar att han inte kommer att återvända till partipolitiken.

En artikel inne i tidningen berättar om att Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist har varit på officiellt besök i Estland och där bland annat träffat sin kollega Sven Mikser, som är ordförande för de estniska socialdemokraterna.

På bild ser vi också den nyss avgångne estniske ambassadören i Sverige, Jaak Jõerüüt, och hans hustru, författarinnan Viivi Luik. Här vill jag gärna passa på att rekommendera mina läsare att läsa hennes till svenska översatta ”Den sjunde fredsvåren”, en roman om livet i Estland under efterkrigsåren, också om det motstånd mot det ryska/kommunistiska välde som mot den överväldigande majoritetens motstånd etablerades i Estland.

Kulturmaterialet speglar bland annat en konsert med estniska körer, en här i Sverige, en på besök från Estland: På programmet i Eric Ericson-hallen stod bland annat verk av Vivaldi och Albinioni.

Och så innehåller Eesti Päevaleht, som alla anda tidningar, notiser om allt sådant som kan intressera läsarna, i det här fallet till exempel om de estniska föreningarnas verksamheter i Göteborg, Lund, Norrköping, Nyköping, Stockholm och Uppsala, och även dödsannonser, bland vilka man förstås finner kvinnor med svenskt efternamn och sörjande make, till exempel med förnamnet Åke.

Melodikrysset nummer 48 2014

Anders Eldeman inledde dagens kryss med att bland annat berätta, att det kom in ett rekordlågt antal svar på förra veckans kryss. Jo, det innehöll knepigheter, men det brukar betyda att jag för egen del får rekordmånga besökare på min kryssblogg, och så var inte fallet i det fallet – tvärt om var antalet besökare avsevärt lägre än det normalt brukar vara. Förklara det den som kan!

Nå, även jag har luckor i mitt musikvetande, men jag brukar täppa till dem också. Namnet på gruppen som sjöng ”Leave It” dök till exempel inte upp ur någon vrå av minnet, men eftersom bara mittenbokstaven av sammanlagt tre fattades, kunde svaret knappast bli något annat än Yes. Och självklart kollade jag sen på nätet låttiteln mot det gruppnamn som dök upp i huvudet.

Andra kan ha haft svårigheter med dagens operettouvertyr, hämtad ur ”Läderlappen”, signerad Johann Strauss den yngre.

Sen var det mycket svenskt i dag, och svensk populärmusik i vid mening kan jag hyggligt bra.

Dagens kryss började med ”Counting Miracles” med Jerry Williams och Malena Ernman, båda artister som jag blir glad av att få höra.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att de svenska eurovisionsschlageruttagningarna förr producerade fler bidrag, som sen verkligen blev schlager i ordets rätta mening. Ett exempel spelades i dag, Bengt Palmers’ och Björn Skifs’ ”Michelangelo”, den som i dag spelades i en engelskspråkig version. Men den svenska refrängen sitter som berg i minnet: ”Michelangelo, kan du svara på”.

Lite hjälp på traven fick vi lyssnare/lösare genom Anders Eldemans hint om att två av dagens artister, spelade i följd, hade något gemensamt: Jo, båda har varit programledare för ”Allsång på Skansen”.

Först hörde vi Petra Marklund med ”Sanningen”.

Och sen hörde vi Lasse Berghagen i ”Hemma igen”.

För egen del är jag inte någon Sven Ingvars-fantast, men Niklas Strömstedts ”Byns enda blondin” är hur som helst en ganska kul låt.

För egen del gillar jag melodikryss, som innehåller också äldre schlager.

Som i dag Lasse Dahlquists och Gideon Wahlbergs käre gamle ”Axel Öman”.

Eller att få höra Edvard Persson besjunga Gamla stan, ursprungligen i en film från 1934.

Till de där närmast eviga låtarna får man väl i dag också räkna ”Öppna landskap”, skriven av Ulf Lundell.

Eller, i en lite annan genre, Eva Dahlgrens ”Jag klär av mig naken nu”.

Och ”Handle With Care” med Traveling Wilburys, bland dem Bob Dylan och Roy Orbison, är verkligen inte dum den heller.

Ingen kommer undan politiken

I natt förflyttades jag i drömmen till mitt gamla värv som politisk discjockey: befann mig som så många gånger då åter på Bommersvik, dock i en sal som jag aldrig har sett där i verkligheten. Den var fylld av folk, och jag startade med att spela en georgisk låt – ingen jag har i min väldiga politiska skivsamling men till melodin vagt bekant – med en text jag inte begrep ett dugg av. Publiken applåderade ändå entusiastiskt innan jag ens hade fått börja berätta något om sångens bakgrund, vilken den nu var.

Den enda rationella förklaring till den här drömmen jag kan komma på är att Birgitta strax innan jag somnade kom hem från en middag med gamla politiska tjänstemän på energi- och miljödepartementen, där hon ju en gång i världen var chef, och att jag då entusiastiskt berättade om kvällens ”Moraeus med mera”, som jag med stigande entusiasm hade sett i TV.

Lasse Åberg, som jag med tiden har lärt känna en smula, eftersom han likt min hustru är hedersupplänning, framträdde med en ny, jämlikhetsinriktad (även för bananer) sång och ett manifest med kraven
§1 Bananens rätt i samhället
§2 Arbeta för en bättre bananomsorg
§3 Mindre banangrupper
§4 Banankonventionen ska följas
§5 Uppdatera AP-fonderna

Och så framträdde Marie Bergman med sin hit från 1976, ”Ingen kommer undan politiken”. Hon var väl som sångerska ännu bättre i yngre dar, men vilket sväng och vilket lyft den här låten fick genom att alla kvällens artister, bland dem Electric Banana Band, och stora delar av publiken sjöng med. Banarne genomförde en pardans med en av damerna i publiken.

Ingen kommer undan politiken

Svensk text: Ola Magnell, 1976.
Fransk-kanadensisk originaltext: Anna McGarrigle 1975 (”Complainte pour Ste-Catherine”)
Musik: Phillippe Tartartcheff, 1975

Trötta mamma, vagga lilla Lina,
dumma mamma, du får inte gå,
sjung en vals om blommorna och bina,
städa, mamma, damma och stå på

inte ger man fan i politiken,
för att man är konventionell

Byta blöja, läsa gammal saga,
Askungen får sin rike prins.
Kvinnan skulle vinnas och behaga,
nog är dom rara, men de finns

även om de jobbar i fabriken,
och ser fram emot en ledig kväll

Det tar tid för seden att försvinna,
vila, Lina, du som ännu kan,
när du vuxit upp och blivit kvinna,
lever du kanske som en man

som kan ägna tid åt politiken,
utan att störas av något gnäll

Busa Lina, snusa Tummeliten,
snart är det kärlek eller tji,
när du slitit färdigt för profiten,
är du inte längre attraktiv

ingen kommer undan politiken
för att man är servil och snäll
inte ger man fan i polemiken
fast man är trött varenda kväll

Ursprungligen utgiven på ”Kate & Anna McGarrigle” (Polydor, 1975), 1981 även på ”Entre la jeunesse et la sagesse (Kébes-Disc KD-990, 1981)

Marie Bergman spelade in den svenska versionen på albumet ”Närma mig” (1976) och fick en stor hit med den.