Melodikrysset nummer 14 2015

Också denna lördag, påskafton, har jag gått upp tidigt för att vara nyduschad och påklädd och ha ätit frukost när det är dags att lösa Melodikrysset. Krysset har jag som vanligt lyckats lösa, men naturligtvis innehöll det ett och annat som låg utanför det jag, annars en musikalisk allätare, spontant kunde.

Amerikanska pojkband hör inte till det jag brukar lyssna på, men vi fick ju låttiteln, ”Bye Bye Bye”, och den har tydligen sjungits in av en grupp som heter NSYNC.

Kanye West ligger också utanför det jag brukar lyssna på, men eftersom jag vecka efter vecka ser på Skavlan, har jag faktiskt sett West i TV. I krysset hörde vi honom i ”Only One”.

Jag kan tänka mig att många av krysslösarna hade mer besvär med att identifiera Lars Nordlander som upphovsman till den sång som i dag sjöngs av Tommy Körberg, ”Mitt liv”, men för egen del har jag sett Tom Alandhs film om Nordlander, ”Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv”. Alandh har jag också träffat personligen, senast vid premiärvisningen i Enköping av hans mycket sevärda film om Anna Lindh.

Whitney Houston, i dag med ”I Will Always Love You”, kan man ju däremot knappast ha undgått att höra, men jag ska vara ärlig: Hon finns inte i min mycket stora skivsamling.

Vi har en ganska stor samling DVD- och VHS-filmer också, och där finns allt möjligt, både smala kvalitetsfilmer och filmer om James Bond. Och jo, jag har och har sett även ”Agent 007 ser rött”.

Vi kan fortsäta med filmmusik, eftersom melodierna i dagens dubbelfråga båda hade filmbakgrund. ”Bohus bataljon” förekom i filmen med samma namn, och där sjöng man ”det var bom, bom, bom”. Och ”Någonting att äta, någonting att dricka” förekom i filmen ”Kärleksexpressen”.

Flintstones förekom också i film, fast i tecknad sådan. På svenska kallades den här stenåldersfamiljen Flinta.

Mitt melodiminne är gott, och melodierna måste inte vara stenålders för att jag ska minnas dem. Ett i dagens melodifestivalsammanhang tyvärr ganska unikt exempel är ”Guld och gröna skogar” med Hasse Kvinnaböske Andersson.

Av liknande skäl, för att de till exempel har en catchy refräng, har många andra, många av dem också bättre melodier fastnat i mitt musikminne.

”Syster Jane” från sjuttitalet är ett exempel.

”Morning Has Broken” med Cat Stevens ett annat.

Och i fallet ”Det var en Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” tror jag att både melodin och den märkliga texten bidrar till att låten fastnar i minnet.

Sist kvar i dag är ”Barbie Girl” med dansk-norska gruppen Aqua. Här skulle vi komma på vad den norska sångerskan hette. Jo Lene Grawford Nystrøm. Enligt Eldeman skulle vi dock inte skriva så utan Nyström. Men så heter hon ju faktiskt inte!

Jag avslutar i dag med att tillönska alla medkryssare GOD PÅSKE (norska) och GLÆDELIG PÅSKE (danska)!

Melodikrysset nummer 13 2015

För egen del tyckte jag att ganska mycket i dagens kryss var svårt.

Mest besvär hade jag med Bertil Englund, vars ”Flicka med positiv” inte har fastnat i mitt musikminne, kanske för att jag inte hade TV 1960. Dessutom var jag nyanländ till Uppsala för studier och när det här begav sig mycket aktiv, snart ordförande i socialdemokratiska Laboremus.

Dessutom hade jag redan en korsande Bertil i krysset, nämligen Sven-Bertil Taube, dock i ett för mig mycket mer välkänt sammanhang. Han sjöng ”Barberarvisan” ur ”Folk och rövare i Kamomilla stad” av Thorbjørn Egner, på sin tid en kär bok i vår barnkammare.

Men för att återgå till mina musikaliska luckor:

Debbie Harry och hennes ”Two Times Blue” hör inte till det som har fäst sig i mitt musikminne.

Samma sak gäller Velvet och ”Enemy”. Men nu har jag ju fått anledning att slå upp att bakom Velvet döljer sig Jenny Mariette Pettersson.

Och här kommer nästa upprepning – den gode Eldeman försökte sätta myror i huvudet på oss.

Den andra myran, betydligt lättare för mig att identifiera, hette Hjördis Petterson, i det fallet med ett s. Henne fick vi höra i Ulf Peder Olrogs ”Syförenings-boogie”.

En sista lite knepig fråga. Ja, inte när det gällde att höra vem som sjöng: Nanne Grönvall. Men ”På en gammal sur och rutten eka” har jag faktiskt aldrig hört förut.

Sune Mangs har jag förstås hört många gånger. Och i dag sjöng han dessutom ”Anne-Marie”, som ännu tidigare sjöngs av Thor Modéen.

Ett par andra damer figurerade i två andra låtar som spelades i dag:

”Jenny Let Me Love You” sjöng EMD, de vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo.

Och sen hörde vi Nils Dacke spela ”Vad har du under blusen, Rut?”. en småfräck låt vi minns med Schytts (1973) och Streaplers (1974).

Dessutom fick vi höra Stefan Ljungqvist i ”The Lady Is a Tramp”, ett nog alltför generaliserande omdöme – men det är en bra låt.

För en del män är livet heller inte raka spåret. Fast ”Jag reser mig igen” har ett bra budskap, och dessutom är det roligt att Thorsten Flinck så sent som i Melodifestivalen 2012 framförde ett bidrag, som man faktiskt fortfarande kommer i håg.

Dagens dubbelfråga illustrerades med två låtar, lätta att känna igen. Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha” har både fin text och bra melodi. Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har jag ett speciellt förhållande till: Den sjöngs på min kusin Kreetes begravning av ett av hennes barnbarn, och sen var jag faktiskt på besök i min estniska hemby Juminda, när Kreetes aska på hennes begäran ströddes i Finska viken, vår barndoms hav.

Och apropå sång: ”Kungssången” har jag aldrig sjungit med i ens vid de tillfällen då jag har stått bredvid drottningen. Jag har fört hövliga och helt normala samtal med kungen också, men jag har alltid lyckats undvika att behöva säga ”Ers majestät”.

Jag får finna mig i att vi har monarki, men jag är republikan.

Jefferson om Slim Notini

Mina minnesord om Sam Charters har lett till att jag har fått ett vänligt brev, som dessutom innehöll en gåva. Brevet kom från Hans Schweitz, som – förutom att tacka för det jag skrev om Sam – även berättade, att han själv och hans fru i likhet med mig regelbundet löser Melodikrysset och också genom det har halkat in på att läsa min blogg.

Hans är en musikalisk själsfrände, bland annat ordförande i Swedish Blues Association, som bland annat ger ut tidskriften Jefferson.

En av de tyngsta artiklarna i Jefferson 183/2015, som bifogas, skriven av Birgitta Larsson, handlar om Per ”Slim” Notini, en legend i tidig svensk blueshistoria. Jag har för egen del inte bara hört honom i egen kapacitet utan också på plattor med Peps Persson.

Årsprenumeration – 4 nummer (det jag talar om är på 64 sidor) – kostar 280 kronor. Sätt in pengarna på plusgiro 26 05 47-5.

Melodikrysset nummer 12 2015

Dagens kryss klarade jag lätt, om man bortser från ett tekniskt avbrott. Efter nyhetsuppehållet dog plötsligt Radio Uppland, som jag brukar ha ständigt inställd i radion i mitt arbetsrum för att lyssna just på Melodikrysset.

Det här gjorde att jag, när jag fick in P4 igen, hamnade i ljudillustrationen till en fråga jag inte hade hört. Men det lät dansbandsaktigt, och så småningom kunde jag också skriva in svaret: Det var Stiftelsen som sjöng ”Hon finns överallt”.

Nja, dansband är inte riktigt min grej. Det är däremot Beatles. Fast innan jag hann komma på att det som spelades var Paul McCartneys ”Ibony and Ivory”, stack dottern, Kerstin, in huvet i rummet och sa titeln. Men sen skulle ju en del av den översättas till svenska också, ebenholts.

Jag har allt av Beatles i mina skivhyllor. Allt av Fred Åkerström också – han medverkade för övrigt i lanseringskonserten av min sångbok ”Upp till kamp!” 1970 i Folkets hus i Stockholm. Däremot har jag aldrig träffat hans dotter, CajsaStina Åkerström, som jag annars också har lyssnat en del på, fast då på skiva. Hon har även haft några hits, bland dem ”Av längtan till dig”, som hon gjorde tillsammans med Åsa Jinder.

Povel Ramel har jag hört live flera gånger, tidigt (i mitt liv) i tält i Sundsvall, sent (i hans liv) på Regina-teatern i Uppsala. I dag fick vi höra ett stycke nostalgi, signerad Povel Ramel, ”Mitt 30-tal”. Fast den text han hade skrivit om trettitalet väjde ju inte heller för epokens mörkare sidor.

Också Björk har jag hört live, mycket nära scenen vid prisutdelningsceremoni i regi av Nordiska rådet i København. Att hon fick kulturpris av just Nordiska rådet har förstås att göra med att hon kommer från Ísland.

Hustrun och jag är gamla operavänner, och vi har förstås sett Georges Bizets ”Carmen”, som ”Toreadorarian” är hämtad ur. Här spelades den dock av Cave Stompers, kända för en dansmusik som var mycket populär under min skoltid på 1950-talet.

Hustrun har träffat både Björn och Benny, men ingen av oss har sett någon scenuppsättning av ”Chess” från 1986. Man jag har ”Chess” på skiva och kände förstås igen ”One Night In Bangkok”.

Ronny Eriksson och Euskefeurat finns rikt representerade i min skivsamling, och det var heller inte svårt att bakom hans ”Ja gärna” känna igen Paul Ankas klassiker från 1957, ”Diana”.

Evert Taubes ”Inbjudan till Bohuslän” har jag både med honom och med Öbarna, som ju genom Eva Jarnedal har en anknytning till en person som Taube diktade om. Öbarna uppträdde förr ofta på socialdemokratiska partiarrangemang, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) skrev vi om både dem och om deras skivor.

Karaokeversioner av kända låtar är väl musikaliskt inga höjdare, men jag förstår greppet att inte spela ”Vem vet” med Lisa Ekdahl.

Tom Jones är en utmärkt sångare – i dag hörde vi honom i ”She’s a Lady” – men han hör ändå inte till den kategori artister jag för egen del har på skiva.

Men vi tar väl och slutar med något svenskt, ”Skomakare Anton”. I dag hörde vi den med Alf Robertsson, men den finns också inspelad med den genom Melodifestivalen aktuelle Hasse Andersson, som har skrivit låten, och då hette den ”Skomagare Anton”.

I eftermiddag ska vi ha familjekalas, födelsedagskalas för Klara som snart fyller tio. Morfar och mormor ger henne tillsammans pengar till att börja i den efterlängtade ridskolan.

Galago är lös igen!

Jag förstår förstås att Galago har avantgardistiska ambitioner på serieområdet, även om serierna i den här tidskriften varierar när det gäller kvalitet. Samtidigt kan jag oroligt undra hur många av de serieskapare de publicerar som någonsin kan nå en så bred publik, att de skulle kunna försörja sig på sitt tecknarvärv. Fast det här gäller ju också flertalet poeter.

Jag vet inte hur många vi är som i dag prenumererar på Galago, men vi är tydligen ändå så pass många, att tidskriftens ägare, Ordfront, fortsätter att ge ut den och dessutom seriealbum av delvis samma slag. Själv har jag alltid tyckt att Galago, både av ekonomiska skäl och för att förse dagstidningar och serietidningar med nya comic strips och äventyrsserier, också kunde ge ut sådana.

Galago nummer 1 1015, nummer 118 i ordningen sedan starten, rymmer serier av så väl nya som kända serieskapare, både sådant som är vältecknat och sådant jag inte skulle slösa trycksidor på om det var jag som var redaktör. Galago sätter en ära i att också publicera serier med viss abstraktionsgrad, signerade till exempel Knut Larsson, John Andersson och Kolbeinn Karlsson, men det är inte dem jag vill åt med det sista.

Själv finner jag två serier intressantast i det aktuella numret av Galago.

Dels Anneli Furmarks både innehållsligt realistiska och realistiskt tecknade ”Siv & Ulrik”.

Dels Pontus Lundkvists och Elisabeth Voglers ganska skruvade ”Frigolithelvetet”, skruvade framför allt när det gäller de agerandes logik eller vad vi ska kalla det för.

Det här numret är, liksom övriga under första halvåret, redigerat av Johannes Klenell.

Rocky Magasin i nytt format

Jag köper regelbundet en rad serietidningar, bland dem Rocky Magasin.

Rocky har tidigare getts ut i stort format, och möjligen är det det – att tidningen inte går ner i vanliga serietidningsställ i affärerna – som är en av orsakerna till att den nu har gjorts om i vanligt serietidningsformat. ”Nu med 84 sidor ” (mot tidigare 52) står det i reklamen, men det oförändrade lösnummerpriset, 59:90, skvallrar om att man nog i slutändan inte får så mycket mer för pengarna. Layouten är mycket luftig – Martin Kellermans huvudserie ”Rocky” får fyra serierutor per sida, och hans ”Kellermannen” en enda teckning per sida, i båda fallen med massor av ledig tryckyta runt omkring. Fast jag inser att ”Rocky” med sina knökfulla pratbubblor blir svår att läsa i allt för litet format. Exempel ges i urvalet ”Manges favoriter”.

På samma sätt gör man med Ellen Ekmans ”Lilla Berlin” och Lina Neidestams ”Zelda”.

Mer ekonomiskt utnyttjade är de sidor som rymmer Thomas Olssons ”Rogert” samt Stefan Thorgrens och Pelle Forsheds suveräna ”Stockholmsnatt”.

Perfekt bredd har veckans gästserie, Joakim Pirinens ”Dom fyra gullia juren”. Den är också vad gäller både teckningar och innehåll i en klass för sig.

We are the whores of our time

Jag har sett hela Melodifestivalen, från deltävlingar till final, och jag får lust att sammanfatta den på ett sätt som kommer att reta många på mig: We are the whores of our time.

Musikaliskt fanns där inte mycket som var värt att belöna. I stället fick vi möta ett gäng artister mer eller mindre till salu, och eftersom där inte fanns något musikaliskt innehåll, gällde det att sälja in sig med hjälp av en snygg scenshow.

Måns Zelmerlöw vann överlägset, och mot den här bakgrunden rättvist, tävlingen med sin ”Heroes”. Vi fick se honom göra en snygg, i vissa avseenden perfekt scenshow. Men handen på hjärtat: Minns ni egentligen melodin, och skulle ni kunna sjunga ”Heroes”?

Missförstå mig inte – med tanke på den enorma uppbackning Måns Zelmerlöw fick också av de utländska juryerna kommer det att gå bra för honom, och jag missunnar honom inte det. Men det hade varit roligare om ”Heroes” hade varit en schlager.

Ansatser åt schlagerhållet, till exempel en refräng som man kommer i håg, hade faktiskt ”Guld och gröna skogar” med Hasse Andersson. Jag har sagt det förut – det här är verkligen inte världens bästa låt, men den har i alla fall tycke av gammaldags schlager. Den fick inte många poäng av de utländska juryerna, men de svenska TV-tittarna hissade upp honom på fjärde plats.

Den colombianske samen Jon Henrik Fjällgren kom på andra plats med ”Jag är fri (Manne leam frije)” Här tror jag att exotismen, markerad med hans dräkt och det dansande samiska paret, i fallet den svenska TV-publiken något slags nationell stolthet, spelade en roll för den höga placeringen.

Trean, ”Don’t Stop Believing” med Mariette, gjorde åtminstone mig besviken – Miss Li har gjort mycket bättre låtar.

Jag avstår från att kommentera fler av de låtar som förekom i finalen. I flera fall skulle jag då nämligen behöva överträffa de elakheter jag hävde ur mig i inledningen.

Och märk: Jag är ingen schlagerhatare. Tvärt om gillar jag schlager – men de här låtarna kommer aldrig att bli örhängen.

Melodikrysset nummer 11 2015

Den här lördagen började lite olyckligt för mig. Inte för att jag försov mig – jag vaknar alltid i god tid för Melodikrysset på lördagsmorgnarna. Men först blödde jag näsblod, ymnigt, när jag var på toaletten. Och sen, när jag ändå tyckte att jag hade hyggligt med tid kvar för att äta frukost, hörde jag i radion, att Melodikrysset var framflyttat en halvtimme. Jag behöver väl inte tillägga att sport ligger helt utanför det jag intresserar mig för.

Min erfarenhet av Melodikrysset är att där mycket sällan förekommer låtar och artister som jag över huvud taget inte har hört talas om. Men i dag fanns det ett sådant exemplar.

Jag är normalt ganska bra orienterad i barnvisegenren i vid mening, och då menar jag inte bara sånt jag lärde mig sjunga under min egen skoltid för en mansålder sen – i dag spelades till exempel ”Röda stugor tåga vi förbi”, även känd som ”Sommarvandring”.

Våra barn fick många skivor, och sen har även barnbarn i lite olika åldrar fått skivor och filmer med musik i present. Men i dag uppdagade jag en lucka i mitt barnvisekunnande: ”Min tand e lös” tror jag faktiskt jag aldrig hade hört förut. Så ibland har ”Melodikrysset” en bildande funktion.

Jag har ett hyggligt musikminne och är lite av en musikalisk allätare, men jag minns faktiskt heller inte spontant ”Du har en vän” med Lill Lindfors (som jag annars har lyssnat mycket på), i Carole King’s original ”You’ve Got a Friend”.

Oskar Linnros finns heller inte i mina skivhyllor, men genom rockbjörnsledtråden tog jag mig fram till ”Hur dom än”.

Men jag tog mig fram till honom liksom till Enrique Iglesias, som jag heller inte har lyssnat våldsamt mycket på. Det var alltså han som sjöng ”Still Your King”.

Filmen ”Min bäste väns bröllop” med Julia Roberts har jag för egen del inte sett, men det var för den skull inte omöjligt att känna igen Sophie Zelmani i ”Always You”.

Självklart har jag sett filmer av Colin Nutley men faktiskt inte ”Under solen” från 1998. I den förekom ”You’ve Got a Friend”, ”You’re Everywhere”, signerad Weeping Willows som jag gillar.

Från film är steget inte långt till TV, och jo, när ”Fame” var ny i svensk TV, såg jag lite av den. Eldeman efterlyste också något som förekom i den, och att döma av antalet bokstäver och de ledbokstäver jag hade, syftade han i det här fallet på dans.

Som mina regelbundna läsare vet, älskar jag inte dansband, framför allt inte att dansa till deras musik. Men en man i min ålder har ändå hört till exempel Sven-Ingvars, om inte annat så på Svensktoppen. Och en låt som ”Två mörka ögon”, som spelades i dag, har utan tvekan schlagerkvaliteter.

”Mjölnarens Irene” blev hit under tidigt 1950-tal, med bland andra Lily Berglund och Britt-Inger Dreilick. I dag fick vi höra den i en dansk version, ”Møllerens Marie”.

Lite nordisk kurragömmalek ägnade sig Anders Eldeman åt också när det gällde ”En gång i Stockholm”. När Monica Zetterlund sjöng den i Eurovision Song Contest 1963, hamnade den – mycket orättvist, tycker jag – på sista plats. Fast i dag hörde vi den med Edda Magnason, som har isländskt påbrå. Hennes version gjordes för filmen om Monica Z och finns också på skiva.

I Melodifestivalen 2009 slutade Caroline af Ugglas på andra plats med ”Snälla, snälla”, också det ett tävlingsbidrag skyhögt över samtliga låtar i årets omgång.

Men jag ska förstås ändå se finalen.

Dagens politiska fråga

”Wales vem som helst in i Cardiffs fullmäktige?”

Staffan Ling på Namn och Nytt i Dagens Nyheter

Från Andra chansen till final

Jag såg förstås också Andra chansen i Melodifestivalen.

Och jag förstår fortfarande inte varför just de här låtarna gick vidare till final och hur det tekniskt gick till.

Jag har tidigare uttryckt viss sympati för Hasse Andersson och ”Guld och gröna skogar”. Det handlar dock mer om att ”Guld och gröna skogar” är den enda låten i den här tävlingen, som har lite tycke av schlager, än om att den skulle ha en chans i Eurovision Song Contest.

Och också i gårdagens utslagstävling noterade jag, att ”Forever Starts Today” med Linus Svenning åtminstone har ansatser till riktig refräng.

Men varför de övriga två låtarna, ”Make Me (La La La)” med Dinah Nah och ”Groupie” – förstår de där barnen som röstar över huvud taget vad ordet kan ha för innebörd? – med Samir & Viktor, gick vidare till final förstår jag inte.

Jag har nog för klent förstånd.