Sommar i P1 med Johan Olsson

Mitt totala ointresse för idrott illustreras väl av att jag, åtminstone vad jag kan komma i håg, aldrig ens har hört talas om dagens Sommar-pratare, skidåkaren Johan Olsson. Och då hjälper det ju inte heller, att den här mannen numera bor i min gamla skolstad Sundsvall, är uppvuxen i näraliggande Östersund och gift med en flicka från Ångemanland, där jag både har gjort lumpen och vistats under en del barndomssomrar.

Nu är jag inte av den sorten att jag automatiskt förkastar sommarprogram, bara för att de har idrottare som värdar, även om jag tycker att ganska många av idrottarna i Sommar känns inkvoterade, och även Johan Olsson tycks ha tvekat, när han fick frågan om att medverka: ”Hur kunde jag tacka ja till det här?”

Men även om jag inte är intresserad av Johan Olssons medaljprestationer och i längden finner den myckna idrotten tröttande, tyckte jag faktiskt det var intressant att få höra hur han har fått kämpa med sina egna tillkortakommanden och ibland sin egen brist på motivation – han sa själv, att han inte är någon vinnarskalle. Det gör honom både mer mänsklig och mer intressant i mina ögon än skildringarna av de medaljbelönta prestationerna gör.

Den avslutande långa kärleksförklaringen till hustrun gillade jag också.

Musikvalet i programmet vittnade om det Johan Olsson själv berättade om, hans intresse för amerikansk och brittisk popmusik. Olsson spelade till exempel U2, Neil Young och The Beach Boys plus en del annat som jag inte var lika förtjust i. Och så dessutom ”River en vacker dröm” med Håkan Hellström.

Sommar i P1 med Annika Lantz

I vår familj har vi olika meningar om Annika Lantz. Min hustru knäpper gärna av radion, när det kommer ett program med henne. Själv hör jag henne gärna utan att aktivt söka program med henne.

I dag lyssnade vi dock båda på henne i ”Sommar i P1”.

Bland det Annika Lantz berättade om sig själv fanns att hon, trots att hon en gång i världen ville bli skådespelerska, i stället blev radiojournalist och nu har varit det i 23 år.

Så rutin har hon: munnen går på henne i ett, och det blir aldrig några longörer.

Ett av hennes kännemärken är att hon lätt, och utan att det blir någon skarv, glider över från ett ämne till ett annat. På rasande kort tid hinner hon prata om så vitt skilda ämnen som kärnvapenhot, freon och ryssar.

Ibland, som i barndomsavsnittet om familjens vistelse i Algeriet (där hon bland annat träffade en besökande Olof Palme) och den ganska kostliga historien om sin omplantering i svensk skola, önskar man, att hon hade berättat mycket mera.

Fast det kom också en längre berättelse, den om hennes kamp mot livmoderhalscancer, den som hon att döma av de senaste läkarkontrollerna nu verkar ha lyckats bli av med.

I den här delen av hennes sommarprogram fanns det mörkare och mer smärtsamma partier, men till och med här tog den kåserande och lätt skämtsamma tonen ibland över, och på något sätt fick hon det här att ända i att det hon fick gå igenom ändå hade det goda med sig, att hon för evigt blev kvitt mensen.

Också när det gäller Annika Lantz’ musikval, är det inte mycket som finner nåd i hustruns öron. Det enda hon verkar intresserad av är låten med Eva Dahlgren.

Själv hittar jag fler artister och grupper som jag av och till lyssnar på: ELO, Titiyo, Stakka Bo och Fläskkvartetten och några till. Men jag förstår också hustruns generella synpunkt, att Lantz ofta spelade musik som måste ha känts högljudd och påträngande för henne.

Sommar i P1 med David Lagercrantz

Jag vet inte, om de yngre i dag vet, hur stor Olof Lagercrantz var. Som poet. Som kulturchef och debattör i Dagens Nyheter. Som normsättare i den dåtida kulturdebatten.

Jag skrev själv ganska flitigt på kultur- och debattsidorna i Aftonbladet och Stockholms-Tidningen, men likväl kändes det som något extra, när jag också lyckades få in en artikel på Dagens Nyheters kultursidor. Och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) fick vi en intervju med Lagercrantz inför ett val, där han inte dolde sin avsmak mot dåtidens borgerlighet.

Familjen Lagercrantz var samtidigt starkt präglad av ångest och depressioner, flera av dem med självmord som sista utväg.

Om den här familjen och dess ständigt hotande katastrofer berättade i dag Olof Lagercrantz’ son, David Lagercrantz, i dag bland annat känd för den fortsättning han har skrivit på Stieg Larssons Millennium-trilogi – att folk i dag vet, vem David Lagercrantz är, behöver vi inte tvivla på.

Låt mig genast säga, att David Lagercrantz inte i något avseende skandaliserade sin far. Han utlämnade inget, inte ens något obehagligt, men han ansträngde sig verkligen för att förstå alla sidor av faderns personlighet. Han skildrade i ena stunden faderns gräl med Artur Lundkvist och Maria Wine eller iskyla gent emot Lars Forssell, i den andra hans ömsinta omfamningar av slagna och drabbade människor.

Och sonens skildring av fadern innefattade allt från uppställning för den dödssjuka Eva Remaeus till de milt talat pessimistiska och mörka tankar Olof greps av inför sin egen död – han var inte religiös.

Mot den här fonden tecknade David Lagercrantz bilden av sig själv, också en av de ångestridna i släkten men framför allt handlingsförlamad i sitt eget skrivande av att inte tro sig om att kunna uppnå faderns briljans. Hans ständig fråga om sig själv, ”Håller jag måttet?”, fick, tyckte han, ständigt följande svar: ”Inget, David, som du skriver, skriver du med allvar.”

Mot den här bakgrunden var det rent av intressant för mig, som varken är intresserad av fotboll eller Zlatan Ibrahimovic, att höra, att även Zlatan tycktes ha en pappa, som alltför länge inte såg sonens talang. Och David Lagercrantz erkänner, att hans memoarskrivande som en av sina pluspoäng har att han ser sig själv i andra.

David Lagercranz har skrivit böcker om och åt andra, och när det gäller Millennium-serien, har han alltså skrivit en fortsättning, som skickligt fångar figurer, miljöer och skrivsätt hos Stieg Larsson.

Men han har faktiskt också i tidskriften 90-tal lyckats få in en av redaktionen prisad novell.

Så varför kastar han inte loss och skriver mer sådant?

Men det fick vi egentligen inte reda på.

Ändå blev det här ett mycket hörvärt och intressant sommarprogram.

Det senare gällde också musiken i programmet.

David Lagercrantz spelade till exempel Cat Stevens, Randy Newman, Van Morrison, Tom Waits och Nina Simone och så två mycket bra låtar av Leonard Cohen: ”Take Me To the End of Love” och ”Take This Waltz”,

Melodikrysset nummer 25 2016

Dagens kryssande började med att jag snabbt insåg, att det melodikryss som fanns i veckans nummer av Aftonbladet TV var det kryss, som ska komma först nästa vecka. Så snabbt fram med gårdagens DN, där det rätta krysset fanns.

Jag blir alltid störd av såna här saker men kom ändå i gång med kryssandet. Nog var det Olivia Newton John och John Travolta vi hörde i ”Summer Nights”. Men vad farao hade de för rollnamn i den här filmen, som jag faktiskt aldrig har sett? Jag fick googla. Jo, Sandy och Danny.

Mer film: Elsa hette lejonet i ”Född fri”.

Jo, jag har Waldemar Hammenhögs ”Pettersson och Bendel” och har också sett 70-talsfilmatiseringen av den. Däremot har jag inte sett den senare filmversionen, ”P & B”, signerad Hasse Alfredson och med Stellan Skarsgård i en av huvudrollerna.

Från film är steget inte så långt till TV. Jag har inte sett hela ”Albert och Herbert”, men göteborgskan i ljudillustrationen ledde mig genast rätt.

Från TV minns jag också Åsa Bodén, som gav oss väderprognoser, och jag minns också den låt om henne som Björn Skifs & co gjorde, vet dessutom att den låt de använde som musik i original heter YMCA.

Åsa spådde ju vädret, men vad Jazzin’ Jacks spådde har jag trots tidskrävande googlande inte lyckats komma på. Någon som vet?

Nå, också Anders Eldeman gjorde ett misstag i dag. Fastän svaret skulle bli Australien, råkade han spela Íslands bidrag till årets Eurovision Song Contest. Den andra delen av den frågan var desto enklare: Vi hörde Frans i ”If I Were Sorry”.

BAO, orkestern som leds av Benny Andersson, förekommer relativt ofta i krysset. I dag hörde vi den i ”Nu mår jag mycket bättre” av Kristina Lugn.

Men det kan nog gå över. Som Ray Charles och Diana Ross sjöng, kan man till exempel drabbas av ”Big Bad Love”.

Fast vill det sig väl, kan det sluta med ja, vilket Eldeman illustrerade med att spela August Södermans ”Bröllopsmarsch” ur ”Bröllopet på Ulfåsa”.

Jag rundar av med en fråga, som jag inte genast kunde, och en annan, som inte alls var svår.

Det var tack vare min förmåga att uppfatta det i en låt, som kan tänkas vara låttiteln, jag lyckades hitta reggaelåten ”Gimme Hope, Jo’anna”. Och sen var det ju relativt lätt att få fram, att den som sjöng var Eddy Grant.

Lasse Holmqvists TV-serie ”Här är ditt liv” har jag många trevliga minnen av, så för mig var dess signaturmelodi en av dagens lättast ledtrådar.

Mina läsare önskar jag en glad och trevlig midsommar.

Glada hälsningar också till britter i Sverige och svenskar i Storbritannien.

Kooperativa Förbundet fortsätter sin kulturella nedrustning

KF har redan tidigare gjort sig av med Akademibokhandeln, Sveriges utan konkurrens största bokhandelskedja, plus dess näthandelsföretag.

Nu fortsätter kooperationen sin kulturella nedrustning genom att också sälja sin förlagsgrupp, landets näst största. I den ingår anrika Norstedts, grundat redan 1823 och förvärvat av KF 1997, det mycket framgångsrika barn- och ungdomsboksförlaget Rabén & Sjögren (ursprungligen också med vuxenutgivning), förvärvat 1947, och så specialförlaget Norstedts Kartor. Gruppen har också tidigare förvärvat och senare integrerat de av Socialdemokraterna ägda förlagen Tiden och Prisma samt till exempel Klassikerförlaget och Fabel.

Köper det här, för 152 miljoner kronor, gör Storytel, primärt ett ljudboksföretag – ett Spotify för böcker – och, förutom i Sverige, också ägare av dotterföretag i Danmark, Norge, Finland, Holland och Polen. Dock har företaget också köpt upp några vanliga förlag. Storytel Massolit Media äger Massolit Förlag, barn- och ungdomsbokförlaget B Wahlströms och ICA bokförlag. (ICAs kokböcker och KFs anrika ”Vår kokbok” hamnar därmed i samma förlagsgrupp!)

De upplagemässigt stora och kvalitetsmässigt framstående författarna och deras böcker behöver säkert inte vara oroliga för sin framtid. Sådana som Per Olov Enquist, Agneta Pleijel, Torgny Lindgren, Jonas Gardell och Kristina Sandberg hos Norstedts, i fallet Rabén & Sjögren Gunilla Bergström samt de döda men fortfarande mycket säljande Lennart Hellsing och Astrid Lindgren, kommer säkert att ges ut även i fortsättningen under ny förlagsägo.

Men när jag kollar den nye ägarens utgivning på de förlag man hittills har ägt, verkar det inte helt osannolikt, att det som mest har lockat till det aktuella uppköpet är sådant som David Lagercrantz’ uppföljare till Stieg Larssons Millennium-trilogi och E L James’ ”50 Shades of Gray” (på svenska ”50 nyanser av honom”). Bland de mycket få författare jag, en hyggligt kulturorienterad person, över huvud taget känner till finns Alexander McCall Smith (Damernas detektivbyrå) och på barnboksidan dansken Ole Lund Kirkegaard, vars böcker ursprungligen introducerades i Sverige av Tidens förlag.

Fast kanske är jag för pessimistiskt, och jag erkänner gärna, att digitaliserade böcker är något helt främmande för mig själv, gamle bokmal.

Men inte tror jag att den nye ägaren har något intresse av att måna om arbetarrörelsens kulturarv och ideologi, det som präglade Tidens och Prismas utgivning. Jag har själv gett ut böcker på båda förlagen, i fallet Prisma mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”.

Melodikrysset nummer 24 2016

I morse, när jag gick ner till brevlådan för att hämta upp våra tre morgontidningar, regnade det ganska ordentligt. Morgonrocken jag hade på mig var inte mycket till skydd, och jag fick vatten i tofflorna. Men jag kunde konstatera, att mitt av hustrun restaurerade stora stenparti med sina nya växter, födelsedagspresenter i förväg från Birgitta och sonen, Matti, och hans familj, mår jättebra av den här rotblötan.

Dagens kryss beredde mig inte några våldsamma problem. Det började med ett par frågor, knutna till den nyligen TV-sända polarprisgalan, som jag tittade på. Så det är klart att jag vet, att det ena av årets pris tilldelades Max Martin. (Det andra gick till Cecilia Bartoli som i den i TV 4 sända galan fick spela en sorgligt undanskymd roll.) Dessutom skulle vi kunna, att det var Britney Spears som sjöng Max Martins ”Oops, I Did It Again”.

Flera filmanknutna frågor var det i dag.

Jag har inte bara sett Lasse Åbergs ”Den ofrivillige golfaren”, den som skulle leda oss till det sökta kryssordet golf. Jag råkar ha träffat Lasse ett antal gånger också, detta eftersom han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning och dessa med sina respektive årligen inbjuds till en middag på Uppsala slott. Fast jag skulle tro att många, även om de har sett den här filmen, inte genast känner igen Stefan Nilssons musik, den som i dag spelades som ljudillustration.

Jag tycker också att ”Nine To Five” (1980), med Dolly Parton i en bärande roll, är en sevärd och rolig film. Här skulle vi skriva ett av klockslagen i filmtiteln med romerska siffror, och eftersom jag är gammal latinstudent, var det inte svårt att se, att det som då gick in var nio, IX.

Den gamla slagdängan ”I en grönmålad båt” har också förekommit i ett par svenska filmer, dock inga särskilt märkvärdiga sådana. Här skulle vi skriva, vad det rörde sig om för fortskaffningsmedel, fast i pluralis. Jo, ekor.

När jag en gång i världen gick på gymnasiets latinlinje, läste vi inte bara den svenska litteraturhistorien utan också ett rikhaltigt urval av till exempel Gustaf Frödings dikter. Och jag har faktiskt också Fröding-CDn med Mando Diao, den där ”Strövtåg i hembygden” ingår.

Evert Taube är en av de riktigt stora i svensk visdiktning, så jag har allt han har gjort på skiva, bland annat i ett par samlingsboxar. Hans ”Nudistpolka”, även kallad ”Den lycklige nudisten”, från 1959 har jag även publicerat texten till här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter! Den person Eldeman här sökte var alltså nudist. Och jag kan då passa på att göra reklam för vårt sommarparadis Öregrund, som också har nakenbadstrand.

I några rabatter på vår tomt här i Öregrund finns faktiskt, i bokstavlig mening, ”Tulpaner från Amsterdam” – jag köpte lökarna där under en ombudsmannaresa (s) till Holland.

På den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), publicerade jag Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt” i tidningen, och hans ”Bamse” köpte jag i tur och ordning åt våra barn – ”Bamse” är en serie med mycket bra värderingar. För bara några dar sen, när sonen, Matti, och hans dotter Ella var och hälsade på farfar och farmor, hade jag åt Ella köpt en Bamse-pysselpåse. Riktigt lika tänd är jag inte på Bamses dunderhits, men eftersom jag hör till dem som lyssnar på Melodifestivalen, känner jag förstås bakom ”På farmors höga berg” igen Afro-Dites ”Never Let It Go” från 2002.

Det där med alternativa versioner och luriga inspelningar är ju annars en av Anders Eldemans specialiteter, så jag kan förstå att han i dag valde att spela en låt, där Uma Thurman sjunger med konstig svensk brytning.

Pink Floyd har jag i min skivsamling. Deras ”Money” spelades dock i dag i en alternativ, alls icke oäven inspelning. Vet någon vem som gjorde den?

”Innan vi faller” gjordes av två artister jag gillar, Lisa Nilsson med stöd av Jocke Berg.

Och så går vi då i mål med ett stycke cirkusmusik, med xylofon som huvudinstrument.

Hustrun har gått till Coop Konsum för att handla – mat måste man ju köpa även när det regnar. Och jag anar att hon också ska skaffa hem ingredienser till en smörgåstårta. I morgon är det nämligen min födelsedag; jag fyller 79.

”Charlie Sheen är ett annat sorts väsen”

Som mina läsare vet, läser jag varje dag flera tidningar, bland dem Dagens Nyheter, i den inte minst DN Kultur.

Som mina läsare också vet, är jag dessutom en person som vårdar språket. Alltså hoppade jag till, när jag över en text av Sara Martinsson hittade rubriken ”Charlie Sheen är ett annat sorts väsen”.

Först trodde jag det här var en slarvig rubriksättares verk. Men även texten om Charlie Sheen avslutades med samma språkgroda: ”Han är ett annat sorts väsen”.

Det här är ett språkligt missfoster. Eftersom ”ett” i den här meningen är knutet till ”sort”, inte till ”väsen”, borde formuleringen ha varit ”en annan sorts väsen”. Språkligt korrekt hade också alternativformuleringen ”ett annat slags väsen” varit.

Nå, tidningarna är i dag så fulla av språkfel, att en korrekturläsare av det slag jag lärde känna på den tiden jag själv jobbade på tidning förmodligen skulle överväga att begå harakiri.

Om data- och avloppsfixare

Jag har, mot mina vanor, inte skrivit några nya bloggtexter sedan i lördags. Nej, jag har inte varit sjuk, inte heller haft något datorhaveri, utan den här pausen har helt normala orsaker.

Efter Melodikrysset i lördags skjutsade oss vännerna Bengt och Inger till Jimmy och Margareta Mattssons sommarställe på Gräsö, där vår S-förening i Uppsala, Svartbäckens socialdemokratiska förening, hade avslutningsmöte inför sommaren.

Fast sen skjutsade oss Bengt och Inger till vår bostad i Uppsala, som vi de senaste dagarna har haft som bas för olika aktiviteter. På söndag fick vi besök av sonen, Matti, och hans dotter Ella. Matti hade lovat hjälpa oss med en del praktiska ting, allt från att byta svåråtkomliga taklampor till genomgång av våra datorer. Min dator uppdaterade han, inklusive att påbörja ett ganska tidskrävande byte av ett av programmen – han återvänder senare till våningen för att installera ett nytt och samtidigt byta min länk till den trådlösa routern till en mer kraftfull.

Under tiden busade lilla Ella med farfar och farmor – det började redan när hon kom och startade besöket med att gömma sig för oss nere på källarplanet.

Farmor lagade lunch, och den lilla tjejen åt av allt så att magen stod i fyra hörn.

Matti och Ella uppvaktade också far/farfar på 79-årsdagen, som egentligen infaller först den 19 juni. Matti hade konspirerat med Birgitta, som i present till samma kommande födelsedag har rensat mitt stora stenparti och också köpt några nya stenpartiväxter. Han hade köpt två kassar med stenpartiväxter, både sådana jag har haft men som har gått ut och några nya, som jag har haft på min önskelista.

I morgon ska jag placera ut de nya växterna i stenpartiet, och sen får jag hjälp med planteringen av Birgitta.

Efter den nämnda lunchen, när jag skulle diska, visade det sig, att vattenavrinningen i diskhon i vårt lilla kök var minimal, dessutom att det läckte ur avloppsröret ner i skåpet under. Det här stoppades och torkades upp, och i går lyckades Birgitta få en rörfirma vi tidigare har anlitat att skicka en kille, som snart hade rensat röret och fixat läckan.

Melodikrysset nummer 23 2016

Jag är i tidsnöd, så den allra sista frågan skulle jag ha behövt göra fler nätsökningar på, eftersom jag inte har sett filmen, vars namn tydligen är ”Arthur”.

Och den där låten, som jag tror hette ”Sentimental”, sjöngs väl av Julio Iglesias.

Brolle var det som sjöng ”Peggy Sue” av Buddy Holly, men jag har för egen del aldrig sett Buddy Holly-musikalen.

Resten var lätt som en plätt, även om jag tyckte att karaokeversionen av ”Avundsjuk”, Nanne Grönvalls hit från 1998, närmast var ett mordförsök på originalet.

Men alternativa versioner är ju en av Anders Eldemans specialiteter. Ett exempel i dagens kryss var att spela ”I natt jag drömde” på samiska. Men själklart kände jag igen den. Jag har ju med den i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”.

I den fanns för övrigt ytterligare en av de i dag spelade låtarna med, ”Den vackraste visan om kärleken”, skriven av Ture Nerman och tonsatt av Lille Bror Söderlundh.

Arja Sajonmaa har jag det mesta av i min privata skivsamling, däribland hennes Mikis Theodorakis-inspelningar, till exempel ”Margarita Margaro”.

Och Povel Ramel tror jag jag har allt av som finns utgivet på skiva. Så varför skulle jag inte känna igen en så pass vanlig ramelskapelse som ”Det är de små, små detaljerna som gör det”. I den spelar ett ur en viktig roll.

Som de som regelbundet läser mig säkert förstår, hör Nat King Cole till den sortens artister som jag uppskattar. I dag fick han starta krysset med ”The Lazy Hazy Crazy Days of Summer”.

Bland de sommarsånger jag lärde mig redan i småskolan fanns ”Sommarvandring”, ofta också benämnd efter sin första rad, ”Röda stugor tåga vi förbi”. Fast i dag ville Eldeman modernisera ”tåga” till ”tågar”.

Men tro nu för den skull inte att jag musikaliskt sitter fast i forntiden. I dag lyssnade jag till exempel också gärna på R.E.M. (som i krysset skulle skrivas REM), och då inte bara på grund av låttiteln som jag sympatiserar med, ”Loosing My Religion”.

Och så går vi i mål med en faktiskt väldigt fin insjungning av ”Jag och min far”, gjord av Olle Ljungström. Det blir tomt efter honom.

Här i huset blir det också strax tomt – hustrun och jag åker till S-föreningens sommaravslutning hos Jimmy och Margareta Mattsson i deras sommarhus på Gräsö.

Norska Dagsavisen växer på nätet

Som jag tidigare har berättat, såldes norska A-pressens flaggskepp, oslotidningen Dagsavisen till Mentor Media, som också ger ut den Dagen-liknande tidningen Vårt Land. Tidningen är numera det vi i Sverige kallar för oberoende socialdemokratisk. Dagsavisen har under sin nya ägare utvidgat genom att återstarta och köpa upp forna A-press-tidningar som Fremtiden, Moss Dagblad och Rogaland Avis. Affärsidén är här att komplettera de senares lokalt vinklade material med annat, gemensamt med innehållet i Dagsavisen.

Mediahuset Dagsavisen, som också redan tidigare har verksamhet även på nätet, övertar nu i samarbete med grundaren och ägaren Morten Øby ytterligare två nätbaserade verksamheter, Sarpsborg24 och Halden24.

Om ni är roade av att få veta hur något i dag så sällsynt som en socialdemokratisk (om än oberoende) huvudstadstidning kan se ut, kan ni ju på Google eller vad ni nu använder söka på Dagsavisen – norska är ju relativt lättbegripligt, inte bara för mig som en gång i världen har läst nordiska språk på universitet. ”Avisen” betyder till exempel ”-tidningen”; ”avisa” finns ju också i äldre svenska.