Birgitta Dahl i TVs Go’kväll

Birgitta steg upp svintidigt på fredagsmorgonen för att ta tåget till Umeå. Därifrån sändes, med Pekka Heino som programledare, i TV 1 i fredags mellan 18.45 och 19.30 (med repris samma natt och repris på söndag morgon) TV-programmet ”Go’kväll”, där hon fick bjuda fyra gäster på middag.

Med sig hade hon också några personliga saker, bland dem ett foto från vårt sommarhus i Öregrund, en middag för min gamla tjejliga från partiexpeditionen på Sveavägen 68 i Stockholm (Lotta Gröning, Mona Hillman, Gisela Lindstrand och Eva Marcusdotter), men det var inte de som var den här kvällens gäster. Fotot använde redaktionen för att imitera det dukade köksbordet i vårt hus i Öregrund. Däremot fick Birgitta visa upp prov på sitt hantverkskunnande, en bok från unga dar och en del annat. Det blev ett både lättsamt och sakkunnigt program, det senare inte minst när det gällde de fyra gäster hon hade valt som tänkta middagsgäster: konstnären, författaren och vännen från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, en resa till Vietnam med mera Helga Henschen, författaren och (liksom Birgitta) miljökämpen (”Plundring, svält, förgiftning”) Hans Palmstierna, Birgittas efterträdare som miljöminister, Anna Lindh (som Birgitta stöttade från Annas unga år), och det befriade och äntligen demokratiska Sydafrikas ledare Nelson Mandela. I Mandelas fall kunde Birgitta visa upp en sydafrikansk docka hon hade fått i gåva av honom – till honom hade hon själv gett en docka i samedräkt; valet av likartade gåvor var en ren slump.

Programmet gav samtidigt en mångsidig bild av Birgitta Dahl själv, under årtionden i centrum av svensk politik som riksdagsledamot, energi- och miljöminister och slutligen Riksdagens talman. Bland det hon främst framhöll var vikten av respekt också för politiska motståndare.

Melodikrysset nummer 1 2017

I mitt liv förekommer det ganska tvära musikaliska kast. Sist i går kväll skrev jag en bloggtext om trettonhelgens konsert i Musikens hus här i Uppsala, en konsert med opera- och operettmusik från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

I dagens melodikryss förekom inget sådant. Det närmaste vi kommer är väl med Ludwig van Beethovens ”Für Elise”, dock i en mycket speciell japansk tappning med W (Double U).

Över huvud försökte Anders Eldeman utmana oss med sådant vi sällan hör.

Raga från Indien hör väl knappast till det normala melodikrysslösare brukar lyssna på.

Signaturen till ”Ring så spelar vi” framfördes av Roland Cedermark på dragspel.

Och Björns och Bennys ”Guldet blev till sand”, där guldet skulle ge den kemiska beteckningen AU, framfördes av The Ryders.

Det är möjligt, att många heller inte kände igen rösten på Anna Charlotta Gunnarson, men jag rekommenderar gärna hennes radioprogram ”Pop och politik”.

Annat var mer förutsägbart.

Åter spelades Christer Sjögren och Vikingarna på tyska, i dag i en tysk version av ”Du är min sommar Marie”.

Och dagens melodifestivalfråga var dubbel, två låtar som förekom 2007: Jessica Andersson med ”Kom” och Uno Svenningsson och Irma Schultz med ”God morgon”.

Fast nog var Cliff Richard bättre i 1968 års Eurovision Song Contest med ”Congratulations”.

Men Gary Moore var inte så oäven han heller i ”Still Got the Blues”.

Jag har inget mot Jerry Lee Lewis heller, men att spela ”I Can’t Have a Merry Christmas, Mary” efter trettonhelgen kändes lite post festum.

Ett slags julanknytning hade ju också sången ur Disney’s ”Snövit”, i dag med Bruno Winzell.

Och då går vi i mål med ett somrigt stycke av Carl Michael Bellman, ”Vila vid denna källa” (Fredmans epistel nummer 82), där det förekommer rött vin och pimpinella. Fast mittåt: Det här var ju en dubbelfråga: Den andra dryck som efterfrågades var te, vilket vi skulle komma på med en heller inte så lättidentifierad ”Tea for Two”.

Och nu ser jag att det är dags för lunch. Te blir det nog inte, inte heller vin.

Melodikrysset nummer 52 2017

Jag är i Öregrund igen, eftersom vi brukar fira nyårshelgen här, och i morse fanns det inga hinder mot att gå upp och göra sig i ordning inför veckans melodikryss, årets sista. Jag har alltså rakat mig, duschat, klätt mig och ätit en god frukost, bland annat bestående av estniskt surbröd – bakat av Anna som julklapp till mig – med en skiva julskinka, apelsinjuice och sist två koppar nykokt kokkaffe.

Våldsamt svårt var det inte, men den allra sista frågan låg utanför min referensram. ”Rara lilla Anna” låg utanför min referensram, inte för att den spelades av Lennart Palm utan för att jag inte brukar se Ronny och Ragge i TV.

Jag brukar inte se ”Så mycket bättre” i TV 4 heller, men Sven-Bertil Taube är mig desto mer bekant. Jag har honom inte bara på skiva. Redan under tidigt sextiotal hörde jag honom live på en av Laboremus’ sista april-fester, och nu senast har jag sett TV-programmet om honom. Nå, ”Så mycket bättre” ledde mig vidare till Miriam Bryant och ”Serendipity” – jag klarar hyggligt att uppfatta engelsspråkig text och fångade frasen ”I’ll make a memory, memories don’t lie”.

Carl Gustaf Lindstedt var en gammal ursosse – han bekände mer än gärna sina partisympatier i den stora porträttartikel med honom vi hade i Aktuellt i politiken (s) på min tid som chefredaktör. Och jag är tillräckligt gammal för att minnas hans insjungningar tillsammans med de övriga i Casino-gänget, till exempel revynumret ”Så tar vi tagelskjortan på”. Det här fick mig att försöka få in fel svarsord i krysset, men det sökta ordet skulle i stället bli munkkåpor.

Själv har jag aldrig dragits till vare sig det ena eller det andra, och den religiösa verksamhet som har bedrivits i Knutby en bit från Uppsala, är mig likaledes främmande. Där huserade på sin tid Åsa Waldau, även känd som Kristi brud, och jag kan väl inte säga att jag kommer att störta till en skivaffär, om det nu finns någon sådan kvar, för att införskaffa ”Jag ger dig allt”, det som spelades med henne i dag.

Däremot har jag, för att hålla fast vid ämnet, aldrig sett ”Jesus Christ Superstar”, men det hindrar inte, att jag känner igen ”I Don’t Know How To Love Him”, även när den som i dag sjöngs på finska av Eija Kantola.

Däremot har jag hört en del med Nordman, som vi i dag hörde i ”Mitt i en korsväg”. Fast jag skulle inte komma på idén att ha heller dem på skiva.

Dock tror jag att många av er som följer vad jag skriver skulle finna min egen samling av musik ganska oförutsägbar. Jag har till exempel praktiskt taget allt med Ebba Grön, således också ”800°” från 1981. Den genrebeteckning Eldeman ville ge dem var punkrock.

Ernst Rolf och gamla Jules Sylvain-melodier är jag en djävel på, men själva budskapet – ”Jag är ute när gumman min är inne” – stämmer inte alls in på mig och min hustru.

Och ibland går vi till och med ut tillsammans. Vi har till exempel tillsammans sett George Bizets ”Carmen”.

Och snart ska vi se ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. Birgitta hade som en julklapp till mig köpt biljetter dit. Men jag känner förstås väl till den redan tidigare, känner till exempel igen ”If I Were a Rich Man”, som skulle leda oss till det sökta ordet, rik.

Gamla dans- och musikfilmer hör också till det jag älskar. Ett exempel är ”Top Hat” från 1935 – Fred Astaire och Ginger Rogers, vilket par! I den finns ”Dancing Cheek to Cheek”, i dag framförd av Ella Fitzgerald, som jag också har massor av skivor med.

Till sist en låt med Paul Simon och Art Garfunkel, som jag har allt av av det som de gjorde tillsammans. Och i mitt fall hör det som i dag spelades, ”Wake Up Little Susie”, till favoriterna.

Ha nu en riktigt trevlig nyårsafton! Själv önskar jag oss alla ett nytt och bättre, rent av rödare år.

Melodikrysset nummer 51 2015

Flera läsare har på olika sätt efterlyst en text om senaste Melodikrysset. Dess placering på julaftons förmiddag är förklaringen. Kvällen före stökade jag och hustrun till 03.00 på natten, och nästa morgon började julaftonsplikterna, till exempel att gå till blomsteraffären för att hämta årets bukett med blommande vita syrenkvistar, sen årtionden något jag ger till Birgitta på julafton.

Sen har vi som så många andra varit upptagna av annat, till exempel en stor julmiddag för nära och kära i varierande åldrar.

Men i dag har jag äntligen haft tid att lyssna på krysset, och här är mina svar och kommentarer:

Bland dem som kom på vårt julkalas fanns Karin, hustru till vår son Matti, och deras barn Ella och Sofia, och jag har nyligen skrivit om begravningen av Karins pappa Lennart Gustafsson. Jag nämner det därför att dagens första kryssartist, Leonard Cohen, också dog nyligen, och även han har varit en person, som jag förstås inte har känt personligen men som har betytt mycket för mig, givetvis som sångskapare och artist men faktiskt också som författare. Cohens allra sista CD har jag tyvärr inte – skivaffärerna är ju i det närmaste utrotade – men jag kommer säkert att skaffa den. Den heter ”You Want It Darker”, och det vi fick höra i krysset var ”On the Level”.

Faktiskt innehöll det här krysset mycket lite som jag inte var bekant med.

Rickard Söderberg är jag dock inte bekant med, kanske för att jag inte följer danstävlingarna i TV 4. Fast det han sjöng, ”När det lider mot jul” / ”Det strålar en stjärna”, skriven 1909 av Jeanna Oterdahl och Ruben Liljefors, är jag förstås bekant med allt sedan min skoltid på 1940-talet.

”Julpolska”, efter inledningsraden oftare kallad ”Nu har vi ljus här i vårt hus”, ingick i den sångbok vi använde i skolan på den tiden, ”Nu ska vi sjunga” (men den är ju också känd genom Astrid Lindgren-filmen ”Mer om oss barn i Bullerbyn”). Text respektive musik till den här sången skrevs Rafael Herzberg och Johanna Ölander.

Och för att fortsätta på barnlinjen: Jag hör till dem som år efter år ser disneykavalkaden i TV på julafton och således också mer än gärna lyssnar på Bengt Feldreichs darriga insjungning av ”Ser du stjärnan i det blå”. Ursprungligen fanns sången, ”When You Wish Upon a Star”, i disneyfilmen ”Pinocchio” från 1940 – jag har den självfallet i våra filmhyllor. Men Anders Eldemans fråga knöt an till den svenska filmtiteln: Vi skulle kunna det historien handlade om, att se. Det var nu inte så svårt att lista ut, men något nytt lärde jag mig på kuppen: att melodin gjordes av Ukulele Ike, Cliff Edwards.

Allt sedan den portugisiska revolutionen, då jag deltog i en studieresa i landet, har jag, trots att Portugal senare slog in på andra vägar, haft ett intresse för folklig och politisk portugisisk kultur. Jag började också tidigt att lyssna på fado. Mariza (egentligen Marisa des Reis Nunes), född i Moçambique, hör dock till en yngre generation fadosångerskor och finns följaktligen inte i mina skivhyllor.

Där hittar ni däremot Beatles’ samlade skivutgivning. Så även om vi idag fick höra en instrumental orkesterversion, känner jag väl igen ”Here Comes the Sun”, som skrevs av George Harrison och spelades in på ”Abbey Road”, 1969. Och så mycket engelska klarar en gammal latinstudent, att han förstår, att texten handlar om solen.

ABBA är mig också välbekant – i deras fall har jag till och med hört en scenversion, med deras musik live, på Broadway. Så jag hade inga besvär med att känna igen en instrumentalversion av ”I Do, I Do, I Do”.

Men ”Albatross” har aldrig varit min musik. Varken med Vikingarna eller som här med Swansons.

Pojkband har aldrig heller varit min grej. Fast Westlife känner jag faktiskt till, och jag är inte mer låst än att jag tyckte att deras version av ”White Christmas”, skriven 1939 av Irving Berlin, var helt OK. Men nog föredrar jag ändå Bing Crosby’s gamla insjungning.

Jag gillar både Malena Ernman och Jerry Williams, men deras gemensamma ”Counting Miracles” är jag inte så imponerad av.

Dan Anderssons diktning har alltid stått mig nära, allt ifrån läsning i unga år till medverkan i ett seminarium i Göteborg för inte så länge sen, och jag har både den gamla FiBs Lyrikklubb-utgåvan och hans samlade skrifter, så också mängder av skivor med hans egna och framför allt andras tonsättningar, icke att förglömma sångboken, som gavs ut av Prisma tillsammans med mina egna ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!” – också i den sistnämnda är han representerad. Så visst känner jag genast igen den tonsättning gjord av Gunnar Turesson, som spelades i dag, minns också orden: ”Jag väntar vid min stockeld”.

Och nu ser jag att det är dags för middag.

Melodikrysset nummer 50 2016

Livet har sina kast. I går var Birgitta och jag i Stockholm på begravning – jag ska separat skriva om den – och i dag är det åter dags för Melodikrysset.

Vid begravningen, som var kyrklig, förekom psalmer men också musik av Frank Zappa, så jag tror nog att vår begravne vän, om han nu omfattas av det eviga liv han men inte jag trodde/tror på, har förståelse för att jag inte överger en kär lördagsvana, och jag försöker då inte försvara mig med att en av dagens ljudillustrationer var den gamla psalmen ”Hosianna Davids son”.

Dessutom förekom det, helt naturligt eftersom ju julen också har många gamla kristna rötter, ganska mycket annat som innehöll anknytningar till det religiösa arvet. Ta som exempel ”Sankta Lucia”, den som börjar ”Natten går tunga fjät”. I dag hörde vi den på italienska med Tetra, men vem av oss alla som förr eller i dag har gått igenom den svenska skolan kan inte melodin och åtminstone delar av texten utantill.

Julkrysset började med ”Juletid”, en duett med Carola Häggkvist och Christer Sjögren. Den här sången är i och för sig inte oäven, men jag har av lite olika skäl lite svårt för de båda som sjöng.

Man kan knappast hävda, att Kurt Olsson sjöng bättre, men det kändes befriande och roligt att krysset sen avslutades med hans version av ”Bella Notte”.

Oerhört mycket i det här krysset var säkert känt för de flesta av lyssnarna, men även om jag inte mindes just ”I Saw Three Ships”, har jag hört Sting så pass mycket, att jag genast kunde identifiera sångaren.

Och att lista ut att ”Frosty the Snowman” handlar om en snögubbe var ju heller inte särskilt svårt.

Jag har följt Paul Simon och hans mångårige partner Art Garfunkel nästan sen begynnelsen, så att känna igen den senare i ”Oh Come All Ye Faithful” var inte svårt.

Men sen var det, som sig bör, väldigt mycket barnanknutet material i det här julkrysset.

Felix Körling förekom till och med två gånger. Både ”Nej se det snöar” och ”Tomtegubbe(n som hade snuva)” har jag sjungit allt sedan min egen skoltid.

Och otaliga är också de generationer av barn som har sjungit, ibland tip-tappat i ”Tomtarnas julnatt”, den där man mitt i julens natt kan få höra steg, som går till ett utplacerat grötfat.

Också vi som gick i skolan på 1940-och 1950-talen förknippar nog ”Tre pepparkaksgubbar” främst med Alice Tegnér, som skrev musiken. Men texten skrevs av Astrid Gullstrand.

Och så var det då bara Alf Prøysens ”Mössens julafton”, på norska ”Musevisa”, kvar. Den kom ursprungligen ut i Norge inför julen 1946 och har sen getts ut också här i Sverige i många olika upplagor och med genom åren växlande illustratörer. Den spelades in på skiva av Ulf Peder Olrog, men melodin är traditionell. Både ”Mössens julafton” och samme Prøysens ”Byn som glömde att det var jul” har använts som sångläsning i vår familj inför julklappsutdelningen.

Må julens stjärna lysa upp även ert hem, och om ni inte vill mata just mössen, så ge åtminstone småfåglarna något att äta sig mätta på! Och en hjärtans god jul till er alla, kära läsare!

Halldór Kiljan Laxness värd att läsa och återutge

I förmiddags blev jag uppringd av en man, som höll på att tonsätta en sångtext han hade hittat i Halldór Laxness’ roman ”Salka Valka”. Uppenbarligen kände han till mitt långvariga intresse för Laxness, och nu undrade han om jag visste, hur det det förhöll sig med rättigheterna. Det var inte så lätt att svara på, eftersom jag för egen del läste ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild i början av 1950-talet.

Men min spontana gissning var att det inte rörde sig om något av Laxness själv för ändamålet diktat utan någon isländsk psalm eller andlig sång, och när jag sedan plockade fram mitt bokexemplar av ”Salka Valka” och såg mer av samma sort, kom jag fram till att det här nog var en gammal Frälsis-sång.

* * *

I nummer 49 1953 började Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild; illustrationerna gjordes av Eric Palmquist. Jag läste följetongen – slukade berättelsen – nummer för nummer. Jag var FiB-ombud på den tiden. Långt senare kom jag faktiskt att använda Eric Palmquist som novellillustratör i Aktuellt i politiken (s).

1954 blev ”Salka Valka” film, i regi av Arne Mattsson och med filmmanus av Rune Lindström. Den unga Salka Valka spelades av Birgitta Pettersson, den vuxna av Gunnel Broström.

1955 fick Laxness nobelpriset i litteratur. Samma år gav Folket i Bilds förlag ut Laxness’ ”Världens ljus” i sin folkbokserie. Den trycktes i 80.000 exemplar. Jag var vid det laget ombud också för FiBs folkböcker och sålde boken. Det här är första delen av en tetralogi, ”Heimsljós”, de 1937-1938 publicerade delarna ”Ljos heimsins” och ”Höll sommarlandsins”. Den svenska översättningen var gjord av Rannveig och Peter Hallberg.

Men det förlag som hade utgivningskontrakt på Laxness’ böcker i Sverige och som således fick intäkterna av den med nobelpriset ökande försäljningen var det på den tiden KF-ägda Rabén & Sjögren.

I min bokhylla har jag också:

”Himlens skönhet” (utgiven i Sverige 1951), översättning Rannveig och Peter Hallberg (”Hus skaldsins”, 1939, + ”Fegurd himinsins”, 1940).

”Land till salu” (1952 utgiven u7ndr titeln ”Atomstationen”, 1955 återutgiven i den av KF huvudägda Vingserien), översättning Rannveig och Peter Hallberg
(”Atómstödin”, 1947).

strong>Salka Valka” (1953, 1967 i Rabén & Sjögrens pocketserie Tema), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Salka Valka”, 1931-1932).

Gerpla – En kämpasaga” (1954, 1967 i Tema-serien), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Gerpla”, 1952).

”Islands klocka” (1955), i original ”Íslandsklukkan” (1941-1946), översättning Peter Hallberg.

”Tidens gång i backstugan” (1957, i Tema-serien 1967), i original ”Brekkukotsannál”, översättning Ingegerd Fries.

Sen får man, när det gäller tryckår, gå långt fram i tiden, innan man hittar ytterligare några få böcker av Laxness (1906-1991).

1989 gav Alfabeta ut den fina berättelsen ”Den goda fröken och Huset”, utsökt illustrerad av Siri Derkert. Den är hämtad ur novellsamlingen ”Fotaták manna” (Människors steg), 1933. Peter Hallberg har gjort översättningen.

Och 2001 gav Atlantis i sin klassikerserie ut en ny upplaga av ”Islands klocka” (1948), fortfarande i Peter Hallbergs översättning, men nu med den isländska originaltexten, ”Íslandsklukkan” (1941), i samma volym.

Och 2011 utgav Leopard förlag ”Fria män”, översättning Inge Knutsson (”Sjálfstætt fólk” (1934-1935).

Jag vet att det finns fler böcker av Laxness översatta till svenska, men det här är de jag har.

Norstedts har ju sedan slukat Rabén & Sjögren (inklusive alltså dess forna vuxeunutgivningsdel).

Men någonstans på vägen försvann Laxness (och många andra mycket läsvärda författare med honom). Vad jag kan påminna mig, har Norstedts inte återutgett en enda av Laxness’ böcker, ens i sin pocketserie. Vore det inte dags för en egen klassikerserie, bland annat med de nobelpristagare som finns i förlagets och ingående förlags backlist? Jag talar alltså om en klassikerserie, där de ingående titlarna ständigt hålls i lager och vid behov nytrycks.

Om ingen på Norstedts vet, vilka nobelpristagare och andra klassiker som har getts ut på i koncernen ingående förlag, så kan jag bistå med en lista.

* * *

Mycket senare i livet än under det 1950-tal, då jag var FiB-ombud och började läsa Laxness har jag kommit att göra oerhört många resor till Ísland, vars både natur och kultur fascinerar mig. En gång har jag under en guidad tur med buss också passerat Laxness’ hem: fått det utpekat men inte besökt det.

Adventskaffe och nobelmiddag

I lördags var vi som är medlemmar i Svartbäckens socialdemokratiska förening bjudna på adventskaffe hemma hos Jimmy och Margareta Mattsson. Deras lägenhet ligger en ganska kort bit från vår. Vi känner dem sen mycket lång tid tillbaka. Numera är de liksom vi pensionärer. Margareta har jobbat på Vårdcentralen i vår stadsdel, och Jimmy, som när vi lärde känna honom var byggnadsarbetare, har sedan drivit en egen byggfirma, som han nu har överlåtit till en annan person. Också våra och deras barn har känt varann – vår Matti och deras Cecilia (också med i lördags) var en gång i världen med om att starta en SSU-klubb på högstadiet i vår stadsdel. Med i SSU var också till exempel Kjell Jernbergs barn – jag nämner det, eftersom Kjell satt mitt emot mig vid det här adventskaffet.

Bredvid Kjell satt hans fru, Anita Berger, som jag kom att tala med om forna tider, om hur hon var med i en studiecirkel som jag ledde hemma hos oss, om en väldig aktivitet med många deltagare och utställning av skolbarns teckningar på Tunet vid torget i stadsdelen, om hur vi lyckades arrangera en lokal Första maj-demonstration med efterföljande opinionsmöte tillsammans med Villaägarföreningen och Kolonistföreningen – folk därifrån, som aldrig hade setts i någon vanlig Första maj-demonstration, gick med, så också barn som ledde cyklar, ja till och med hundar. Bakgrunden till det här var det gemensamma motståndet mot civilflyg på Ärna. I påföljande val fick (S) en historiskt hög röstandel i vår stadsdel. Vi lockade också människor med olika intressen och i olika åldrar till föreningen genom att ha en ganska bred aktivitet: Jag själv gjorde till exempel program om politisk musik i ganska vid mening, vi hade författarmöte med Elsie Johansson och så vidare.

Det här samtalet var inte bara en nostalgitripp utan föranlett av att vi tidigare hade haft en liten diskussion om vår förenings budget, generande liten i akivitetsdelen, tyckte några av oss, om man vill nå fler än styrelsen och de närmast sörjande, många i allt högre åldrar. Ska vi fortsätta så här, kommer socialdemokratin att dö, bokstavligen.

Sen skyndade jag och särskilt hustrun (hon är numera mycket snabbare än jag) hem för att inte missa TV-utsändningen av hela nobelgalan, från prisutdelningen till banketten.

Ett par av pristagarna gjorde i sina tacktal intressanta politiska markeringar, och i det mycket fina musikaliska framträdandet under banketten med Martin Fröst och Magnus Lindgren som solister förekom också klezmer, vilket ju var i samklang med det en av pristagarna berättade om sin delvis dansk/judiska familjs historia.

Bob Dylans tacktal lästes upp av USAs ambassadör i Sverige, Azita Raji, och bar vittnesbörd om att Dylan hade förstått innebörden av den här belöningen. När sedan en av de andra pristagarna i en direktsänd intervju i TV vittnade om att han älskade Dylan, slog det mig att han liksom många av de aderton ju är i åldrar, där många har vuxit upp med Bob Dylan och hans låtar, minns deras melodier och kan textrader utantill.

Jag har hört Ane Brun live och har skivor med henne i min samling, men jag tror hon förlåter mig, när jag säger, att av all den förnämliga musik som förekom i så väl Konserthuset som under nobelmiddagen Patti Smiths lite skakiga version av ”A Hard Rain’s Gonna Fall” gick rakt in i hjärtat. Inte bara i mitt utan också konserthuspublikens – hon vann våra hjärtan genom att visa att hon bland alla dessa inbjudna högdjur var nervös. Men de här i frack och långklänning utstyrda och juvel- och ordensprydda människorna visade sig även de vara människor, många av dem säkert själva gamla fans till både Bob Dylan och Patti Smith.

I TV såg man kulturminister Alice Bah Kuhnke torka bort en tår ur ögonvrån.

Det gjorde jag också hemma i TV-fåtöljen.

Molly Johnson är död – må blåa fjärilar och gula orkidéer finnas på hennes grav

Molly Johnson (född den 24 januari 1934) dog den 29 november 2016.

Bland de närmast sörjande i dödsannonsen hittar man bland andra Tilda Maria, rimligen med efternamnet Forselius – de samarbetade om ”Mormorsboken” (1977, ny utvidgad upplaga 1989). De här båda samarbetade också om ”Morbror Anders” (1984).

Vem var Molly Johnson undrar säkert många i dag. Hon debuterade 1955 med kortromanen ”Pansarkryssaren” – själv har jag den i en pocketutgåva, utgiven 1979 av Rabén & Sjögren. Men jag fick den i gåva av henne 1983 med dedikationen ”till Enn Kokk med varmt tack från Molly Johnson i maj 1983″. Skälet var att jag hade kontaktat henne och bett henne om en novell till Aktuellt i politiken (s), som jag på den tiden redigerade i gamla Folket i Bilds anda.

Förr i världen förekom hon ganska ofta med noveller i Vi, Folket i Bild och fackförbundspressen, och även om hennes samlade produktion av böcker var ganska liten är hon värd att bli hågkommen, gärna också återutgiven.

Hon blev uppenbart glad över att bli kontaktad om ett litterärt bidrag och sände över ett par för påseende. Jag antog dem på fläcken och publicerade dem, illustrerade av Bo Mossberg, båda i Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1983 (den 21 november). Den första hade titeln ”Orkidéridån”. Den andra, ”Kattfan”, knyter an till miljön i den ovan nämnda ”Mormorsboken”.

I dag skulle en författare av Molly Johnsons typ ha mycket stora svårigheter med att få sina böcker förlagda, och var hittar man tidskrifter som publicerar noveller av det nämnda slaget, dessutom illustrerade av kongeniala illustratörer?

Melodikrysset nummer 49 2016

Jag är fortfarande frisk och har alltså börjat rännandet (nå ja) ute på stan för att köpa årets julklappar. Fast i går ägnade jag lång tid, dock förgäves, åt att på fyra olika ställen i city försöka köpa ny färgkassett till min skrivare. Butiken där jag normalt brukar handla det här har nämligen flyttat ut från centrum, där jag föredrar att handla, eftersom vi i den här familjen varken har bil eller körkort.

Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Men ”Världens lyckligaste tjej” med Lotta Engberg hör väl inte till det jag brukar lyssna på.

Och Lena Phs ”Det gör ont” hade Eldeman i dag lyckats konstra till i en karaokeversion.

”Två av oss” med X-models (Efva Attling med flera) från 1981 tog det lite tid att komma i håg igen.

Annat från den tiden har desto bättre fastnat i musikminnet. ”YMCA” med Village People 1978 är ett exempel. Jag kommer också i håg att det gjordes en svensk version med namnet ”RFSU”.

Och jag har heller inga svårigheter med att minnas Baccara med ”Yes Sir, I Can Boogie” eller M A Numminens ganska underbara tolkning av den.

Den engelske sångaren Cat Stevens, även känd som Yusuf Islam men egentligen med namnet Stephen Demetre Georgiou – pappan var grek och mamman svenska – må i mina ögon vara religiöst knäpp, men som hitmakare var han suverän. ”Another Saturday Night” är ett exempel.

Det är inget fel på svenska Grymlings – Pugh Rogefeldt, Mikael Rickfors med flera – heller. 1990 gjorde de ”Mitt bästa för dig”.

Och så förbannat gammal som jag är minns jag från forntidens radio mycket väl den fantastiska sångerskan Yma Sumac, främst förknippad med Peru men också med andra rötter.

Mer geografi: I en av dagens dubbelfrågor ville Anders Eldeman veta, vad invånarna i de två städer som vi förknippar med låtarna som spelades kallas. Vi fick höra Lasse Dahlquists ”Välkommen till Göteborg”, så där skriver vi väl göteborgare. Och den andra var väl ”Vita rosor från Aten”, så där bör svaret bli atenare.

Och så måste ju Björn och Benny få vara med på ett hörn, så varför inte någonting ur ”Chess”?

Anders Eldeman verkar vara en riktig James Bond-fan, och när det gäller agent 007 finns det ju otaliga filmer och låtar och skådespelare att använda i krysset. I dag fick vi höra Gladys Knight sjunga i bondfilmen ”Licence To Kill” (”Tid för hämnd”). Men här skulle vi kunna vem som spelade Bond. Jo, Timothy Dalton.

Snart är det ju jul, så då passar det väl bra att avsluta med en låt ur julaftonens Disney-kavalkad: Vi fick höra ”Hej-hå” (”High Ho”) ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, gjord mitt födelseår, 1937. Där går dvärgarna sjungande till gruvan. Och inte blev det här gruvligt svårt bara för att vi fick höra låten i dixielandversion.

Har Johan Engström kryssat rätt?

Jag löser varje vecka de svåraste kryssen i Aftonbladet Kryss & Quiz. Till dem hör, i mitt fall trots att jag är ganska litteraturkunnig, ibland Johan Engströms Litteraturkrysset. Vad jag inte blir riktigt klok på är om hans val av författare och något av vederbörandes verk speglar hans egna läsvanor eller är resultatet av nätsökningar. Urvalet av författare är nämligen kvalitativt oerhört ojämnt. Ibland ska man nämligen kunna titlar av författare, som litteraturälskande människor tämligen säkert har läst eller åtminstone väl känner till via till exempel recensionsläsning. I min egen bokhylla finns självklart Federico Garcia Lorca för att ta ett exempel ur det kryss jag skriver om. Vid andra tillfällen handlar det om populärförfattare vars böcker såna som jag aldrig skulle komma på idén att läsa.

Den här veckan har jag aldrig ens hört talas om vare sig författaren eller hans bok, ”Mr Tourette och jag” av Pelle Sandstrak. Med hjälp av ledbokstäverna klarar jag först boktiteln, och sen kan jag ju googla efter dess författare. Av Wikipedias text förstår jag att Sandstrak i flera böcker har varierat Tourette-temat, men jag kan faktiskt inte, trots att jag dagligen läser tre stockholmstidningars plus UNTs kultursidor, påminna mig att jag där någonsin har sett något om Sandstrak och hans böcker.

Engströms kryss förutsätter också i övrigt ganska knappologiska kunskaper, men som tur är är jag ganska ordkunnig. Fast när hans nycklar leder till något i geografin, får jag ofta intrycket, att valet av svarsord mest är betingat av de övriga bokstäver han har fått ihop – alltså kan svaret vara namnet på en ganska liten ort eller flod. Det jag kämpade med i dagens kryss är ”Stad i Champagne”. Den stad jag till slut hittade, som det skulle kunna vara, var Troyes, okänd för de flesta krysslösare, gissar jag.

Då uppstod emellertid ett nytt problem: Som svar på ”På flyg från Litauen” hade jag skrivit LT – märk att jag själv ganska många gånger har flugit till och från Litauen. Men nu kom det att i stället som landskod stå LY.

Johan Engström får gärna reda ut det här för mig.