Melodikrysset nr 48 2007

Jag tror att jag har löst dagens melodikryss rätt, men jag hade faktiskt problem med flera av frågorna.

Ta som exempel lodrätt 4. Jag kände så väl igen melodin, men vad hette den? Hur som helst är det enda verb som går in där le.

Och det är klart att jag har hört gladpoplåten ”Pretty Belinda”? Men vem gjorde den i engelskt original? Jo, Chris Andrews 1970, berättar Google.

I ett par andra fall klarade jag svaren med hjälp av ledbokstäver.

Det första var nästan en bravad, eftersom jag klarade efternamnet (tio bokstäver) med hjälp av bara två ledbokstäver. Och jo, Justin Timberlake är född 1981 (ledtråd från Eldeman).

Den brittiska tjejgruppen, den med ”Ladies Night”, klarade jag bums första delen av namnet på, Atomic. Jo, det var Atomic Kitten, bildad 1999, som gjorde den här låten 2003. På Google lär jag mig dessutom, att gruppen består av Natasha Hamilton, Liz McClamon och Jenny Frost.

Slutligen hade jag, som vanligt också svårt att klara TV-signaturen. Till att börja med verkar jag aldrig lägga märke till de här signaturerna. Och i det här fallet – ”Mot alla vindar” – har jag dessutom aldrig sett ett enda avsnitt av serien. Men när jag fick ledbokstäver, dök titeln upp i minnet.

Lättare var det då att känna igen Magnus Härenstam i ”Tajta jeans” och den legendariske sommarprataren med mera Torsten Ehrenmark.

Sångerskan och skådespelerskan med ”The Looptroop Song” var förstås Cher, det vill säga Cherilyn Sarkisian LaPiere. Sarkisian tyder på armeniskt påbrå.

I de fall jag kommer i håg melodifestivalmelodier, brukar det bero på att det är något speciellt med dem. Py Bäckmans ”Stad i ljus” är en sådan låt. Det gick ju i och för sig inte särskilt bra för Tommy Körberg med den i Eurovision Song Contest 1988, men det är en bra schlagermelodi.

Till barnkultursfären får man väl hänföra visan om tre små gummor, de som gick till marknaden i Nora.

Och då är steget inte långt till midsommarfirandet. Vi hörde Håkan Norléns och Rune Lindströms ”Visa vid midsommartid”, som börjar ”Jag lindar av olvon en midsommarkrans”. Du kan hitta hela texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Eric ”Slowhand” Clapton lärde jag mig till fullo uppskatta med min gitarrspelande son Matti Dahl som kunnig guide. Clapton, här med den fina och dessutom personliga ”Tears in Heaven”, är verkligen en fantastisk instrumentalist och även låtskivare. Numera är Clapton rikligt företrädd i våra skivhyllor. Jag har också sett honom live på Globen.

Allra sist en låt som jag också gillar väldigt mycket, Stevie Wonders hyllning till Duke Ellington, ”Sir Duke”. Jag har den nånstans i skivhyllorna i en svensk version, på en LP där – vill jag minnas; jag hittar den inte just nu – bland andra Bengt Hallberg och Tre damer medverkade och Björn Barlach skrev texterna. Men Bengan Janssons dragspelsversion var kul även den.

Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 9 2007:

”Den fristående för- och grundskolan Internationella musik- och rytmikskolan i Täby har gått i konkurs. – – – Skolan drivs till och med oktober av Ackordcentralen.”

Dagens Nyheter

”Denna tavla är ett arv efter min svärmor, som hängt hos oss sedan 1975.”

Året Runt

”Barn behöver träffa och lära känna vuxna som både är män och kvinnor.”

Dagens Nyheter

”Tingsrättem firade för ett år sedan en man som var åtalad för kvinnofridskränkning.”

Västervikstidningen

”- Fäller de kastanjen vid kyrkan klättrar jag upp i den! sade hon.”

Svenska Dagbladet

”Som taxiförare mår jag illa varje gång jag kör en kund till djursjukhuset för avlivning.”

Insändare i Upsala Nya Tidning

”Begagnad björkved 100:- metern.”

Annons i Nya Wermlands-Tidningen

Anders Thunberg om Karin Lannby

Anders Thunberg brukar ni ganska ofta möta som kommentator här på bloggen. Han har en gedigen bakgrund som journalist, på Dagbladet i Sundsvall, på Nya Norrland i Sollefteå, på Aftonbladet och under många år på Sveriges radio (Ekots korre i Oslo och Rom bland annat). Han har också gett ut en bok om gruvstrejken i Kiruna.

Vi blev vänner under gymnasietiden i Sundsvall på 1950-talet: arbetade med elevrådet och med dess sidoverksamheter, bland annat en filmstudio och en studiecirkel i semantik. Fast det som kanske mest knöt oss samman var intellektuell nyfikenhet och intresse för kultur. Under en kort period i början av 1960-talet hyrde vi också var sitt rum i en lägenhet på Jumkilsgatan här i Uppsala.

Därefter fortsatte kontakterna mer sporadiskt. Men Anders har intervjuat mig både under tiden på Aftonbladet och tiden på Ekot. Och så kan det väl sägas att min blogg har öppnat för en ny sorts och åter igen intensifierad kommunikation.

Vi har haft kontakt också utanför bloggen, bland annat via mejl. Anders, som redan för ett bra tag sen slutade på Ekot, har den vägen avslöjat, att han håller på med ett bokprojekt, vars närmare innehåll jag har lovat att inte avslöja – tänker därför inte göra det heller. Men jag går väl inte utanför ramen på mitt tystnadslöfte, om jag berättar, att jag har fått smakprov på texter han har skrivit, också möjlighet att lämna synpunkter.

En sådan text, vars embryo jag har läst, återfinns i dag (15 november 2007, med den norske professorn Tore Pryser som medförfattare) i kulturdelen av Dagens Nyheter: ”En sfinx, en gåta”, en essä om skådespelerskan, agenten med mera Karin Lannby. Essän är rasande välskriven och spännande som en agentfilm; mycket riktigt figurerar Karin Lannby förresten under namnet Ruth Köler i Gustaf Molanders film ”Kvinna utan ansikte” med Ingmar Bergman som manusförfattare.

Karin Lannby var dess förinnan en av Bergmans många kvinnor. En av de övriga, Käbi Laretei, figurerar också i artikeln!

Jag ska inte avslöja mer – läs i stället hela artikeln här.

Perspektiv

I Folket i Bild nummer 32 1958 (1 augusti) hittar jag ett par dikter, av vilka den ena är värd att vidarebefordra till nutida läsare:

Perspektiv

En och annan stjärna –
asterisker
i trädens svarta text
på det blekblå rymdarket.
Det pekar på hemliga parenteser
vid trädens fötter.
Och stöder jag armbågen mot bordet
och håller upp min utspärrade hand
mot fönstret
växer min arm som ett träd ur bordet
och griper om oändligheten.

Arne Nyman

Dikten är illustrerad av Folke Karlsson, en av de FiB-tecknare jag själv senare använde som illustratörer i Aktuellt i politiken (s).

Ett hjärtligt tack till Bloggkaparna

Natten mot min och Birgittas gemensamma 70-årsmottagning kom det ett förbryllande meddelande per e-post:

En ny användare har registrerat sig på din blogg Enn Kokk:

Användarnamn: Bloggkaparna

E-post: bо@gstrоmbеrg.nu

Bo Strömberg är gift med vår dotter Kerstin och fungerar som webbmaster för Kerstins respektive min blogg – Kerstin och jag har gemensam domän.

Det var mycket annat påföljande dag – fredagen den 31 augusti – så jag varken hann eller kom i håg att fråga Bo om vad det här handlade om. Men under mottagningen i Stabby prästgård kom förklaringen: min gamle vän Hans O Sjöström överlämnade en pärm med texter från min egen blogg, texter som jag aldrig hade sett. (De finns alla här nedanför under samlingsrubriken Dagen randas. Bläddra förbi Melodikrysset nr 35, så ligger texterna där i en lång rad.)

Några av mina äldsta vänner – några av dem skriver av och till kommentarer här på bloggen – hade bildat ett hemligt förbund, Bloggkaparna, och till Bo Strömberg (som har tillgång till redigeringsfunktionerna på min blogg) hade de sen levererat sina texter.

Texterna handlar alla om mig, och i någon mån också om Birgitta. De här texterna är kunniga; både jag och Birgitta har under viktiga skeden i livet umgåtts mycket med, i några fall arbetat tillsammans med skribenterna. Dessutom är texterna välskrivna, vilket knappast är förvånande med tanke på att samtliga som har lämnat bidrag är journalister.

Björn Kumm

Den ende av dem som, inledningsvis, inte framträder under eget namn är Björn Kumm; det är han som under pseudonymen Enn Kokk har skrivit öppningsartikeln Den stora dagen. Björn är journalist och författare. Många av er känner honom säkert fr[n radion. Bland Björns böcker finns ”Cuba sí”, ”Goldwaters USA”, ”Gerillans ansikte”, ”Terrorismens historia”, ”Kalla kriget” och ”Che”. Det var för övrigt Björn, på reportageresa i Latinamerika, som råkade finnas på plats, när Che Guevara hade skjutits, och vars foto av den döde Che sedan gick runt i tidningar över hela världen. I Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) heter Björns bidrag Om global makt och vanmakt.

Med Björn blev jag först bekant så att säga via ombud. Jag hade under min ordförandetid i Laboremus, socialdemokratisk förening för tanke- och kroppsarbetare här i Uppsala, en kort romans med Anna-Greta Leijon. Via henne fick jag höra talas om Björn Kumm, som då befann sig i USA; Björn och hon hade varit förlovade. Björn ingick annars i en stor krets av medlemmar i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetssällskap, som alla bodde på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken, på Sturegatan i Uppsala och som redan var eller skulle komma att bli socialdemokrater. I den kretsen – mer om den finns ovan under Memoarer – ingick också Hans O Sjöström (som för övrigt även han under en period var ihop med Anna-Greta) och så Birgitta Dahl, på den tiden med giftasnamnet Kettner.

Det här gänget har, trots olika öden i livet, fortsatt att hålla kontakt med varann, och trots att vi numera bor utspridda långt ifrån varann, betraktar vi oss som nära vänner. Behöver jag tillägga att Björn, Hans O och Anna-Greta var på vår 70-årsmottagning?

Björns inledning, Den stora dagen, där han låtsas vara jag, är skickligt gjord. Möjligen vill jag, när det gäller ”gulpäppling” och ”kväkskator”, göra invändningen att han här nog har blandat ihop mig med Gösta Bohman.

I den text – Enn och Birgitta till ära – där Björn framträder under sitt eget namn, finns ytterligare bitar till det pussel jag har försökt lägga ovan: ”född nykter och socialdemokrat”, tiden på Arken med mera. Björn kompletterar den berättelse om kamratrelationer och förälskelser som jag antyder ovan: jag kom, genom att skicka i väg honom till en afrikakonferens i Oslo, att spela en roll för att föra samman honom med nigerianskan Julie Ikomi, som han sen gifte sig med och som alltså kom att ingå också i min och Birgittas vänkrets. Björn berättar vidare om Laboremus-boken från 1962, ”Förändringens vind”, där han skrev kritiskt om USA och jag själv gjorde upp räkningen med EEC.

Hans O Sjöström

Hans O Sjöström är redan nämnd. Också han har varit journalist, på Aftonbladet och A-pressen samt i Sveriges Television; han har varit verksam inom Folket i Bild/Kulturfront sen 1972. Han är översättare men har också publicerat en rad egna böcker, bland annat romanerna ”En sakkunnigs kärleksliv”, ”Ett lysande sällskap” och ”Står min lycka i Guds händer”. Av särskilt intresse i det här sammanhanget är hans politiska generationsbok ”Klassens ljus”, som innehåller porträtt av både mig och Birgitta plus (ofta mycket elakare) av ett antal andra (s)-politiker.

Hans O har skrivit Bloggkaparnas avslutande artikel Fostermor, ett mycket kärleksfullt porträtt av Birgitta.

I mitt fall har han under rubriken Hängivenheten valt en överraskande men för den skull helt relevant ingång, den att jag är ateist. Men han kopplar snabbt över till det han karaktäriserar som min politiska hängivenhet. Jag är glad över att Hans O också något kommer in på den väldiga aktivitet som karaktäriserade vår gemensamma förening Laboremus i början av 1960-talet (medlemstillväxt från 125 till 250 till 500 och slutligen till över 600 betalande aktivister) – här tar jag mig friheten att citera vad han skrev om mig i ”Klassens ljus”: ”Det var inte underligt att man snart fick intrycket att han var det nav kring vilket Uppsala roterade.” Sångerna och mitt intresse för musik (allt från kampsånger till Melodikrysset) har han heller inte glömt.

Och så finns där några ömsinta rader om min och Birgittas relation.

Ulla Tengling

Ulla Tengling rekryterade jag till Aktuellt i politiken (s) från ABFs fönstret. Hon fanns med från början, när vi gjorde om det ärevördiga partiorganet till ett socialdemokratiskt familjemagasin i gamla Folket i Bilds anda: bitsk, rolig och uppkäftig och med mycket kulturmaterial. Mina första recensioner i AiP skrev jag på det av Ulla redigerade plockuppslaget Apropå; sen startade jag den egna recensionsavdelningen Spegeln. Ulla var en klippa under tidningens omgörningsperiod, dessutom en mycket bra reporter.

Det var hon som gjorde artikeln om Birgitta Dahl och Monica Zetterlund, födda samma år och dag (20 september 1937). Det var journalistiskt en kul idé att sammanföra de här damerna, båda socialdemokrater (Birgitta var senare också på valturné med Monica). Jag har själv berättat den historia Ulla här berättar, den om den vrede det väckte bland läsarna, att Birgitta på omslaget sågs bära på någonting som inte kom från Konsum. Men, Ulla, det var på Vivo (inte ICA) Monica hade handlat. (Man kan läsa min version av den här historien under Kulturspegeln>, Musik, Zetterlund, Monica.)

Sen måste jag korrigera Ulla på ytterligare en punkt, som till och med omfattar rubriken, Brigitte Bardot. Historien om att min Birgittas mått var exakt desamma som en berömd skådespelerskas är i och för sig helt korrekt i sak – men det var Sophia Loren, inte Brigitte Bardot, Birgitta delade mått med.

Det är inga dåliga mått det heller!

Slutligen: fint att du påminner mig om den Det händer jag skrev om min far inför hans begravning 1977. Jag har tidigare här på bloggen återpublicerat det jag skrev om min mamma när hon dog, och jag kommer nu snart att återpublicera det jag skrev om pappa, det som du minns, Ulla.

* * *

Ulla försvann så småningom från AiP för att bli chefredaktör för Unga Örnars nya barntidning Småfolket. I Aktuellt i politiken (s) hade hon dess förinnan haft den egna stående avdelningen Smått, där det stod mycket klokt – detta utan att Ulla på den tiden hade något eget barn. Om riktigt allt var vi dock inte helt ense; till exempel så var hon en mer hängiven motståndare till krigsleksaker än jag var. Så när hon äntligen fick sin förstfödde, var jag på BB och gratulerade, bland annat med en läderlappspistol till den nyfödde.

Lena Näslund

Lena Näslund kom till Aktuellt i politiken (s) från Arbetets västsvenska edition (hon är född och uppvuxen i Göteborg) via Arbetets huvudredaktion i Malmö. Hon är långvägare i journalistyrket, på något sätt född till att bli journalist. Dessutom gifte hon sig med en journalist, Bosse Näslund, och umgicks i journalistkretsar. Som hos många journalister fanns det hos henne en otålighet, en lust att hela tiden kasta sig in i nya sammanhang; den före detta dagstidningsjournalisten Lena hade i början mycket svårt att anpassa sig till AiPs fjortondagarsutgivning.

Hon var, liksom Ulla Tengling (plus redaktionssekreteraren Sven Erik Rönnby icke att förglömma) med i järngänget: vi som gjorde om tidningen – dessutom umgicks vi en hel del vid sidan om det ordinarie arbetet; vi förlade ofta längre redaktionsmöten hemma hos varann, möten som ändade i bättre middagar, någos som inte minst Lena var mycket bra på att laga. Mycket riktigt var det hon som alltid stod för matreportagen (med många recept) i julnumren.

Numera bor hon tyvärr långt bort från mig, nere i Skåne, där hon och maken driver eget informationsföretag.

Lena berättar om omgörningen av tidningen, nämner också enskildheter i det vi gjorde med den; jag har själv här på bloggen skrivit om åtskilligt av detta. Läs mer under Memoarer ovan. Också serien Klarabohemer har jag skrivit mycket om. På en punkt måste jag korrigera också Lena: Den serie av Rune Andréasson vi tog in i tidningen var inte Bamse utan Lille Rikard och hans katt. Också om detta finns det mer att läsa ovan under Kulturspegeln, Serier.

Av det Lena skriver här, under rubriken Blåvit tandkräm är bara förnamnet, skulle jag särskilt vilja lyfta fram hennes konstaterande, att det inte var alldeles lätt att få respekt för tanken, att ett partiorgan kunde göras som kvalitetstidning med material av intresse också för andra än de rättrogna. Men jag vet, genom deras egna utsagor, att det faktiskt fanns journalistkollegor som såg, och uppskattade, det vi hade gjort med tidningen. Jag fick till exempel ett brev från Göran Rosenberg, där han uttryckte sin stora uppskattning över den tidning vi gjorde. Och jag blev vid ett tillfälle – utan någon annan orsak än att prata om AiP – bjuden på lunch av Alf Thoor på Expressen.

Slutligen det här med stafettdeckarna. Det hela var min idé, men de skrevs inte bara av medlemmar i AiP-redaktionen; delar av den övriga partiexpeditionen på 68an var också aktivt involverade. Syftet med dem var kanske framför allt att ge skribenterna möjlighet att få utlopp för sympatier, antipatier och aggressioner gent emot arbetskamraterna – dessa figurerade, à la Maja Lundgren, under sina riktiga namn. Jag har kvar de här följetongerna, några påbörjade men avbrutna, några avslutade. En, med en ombudsmannaresa till Malta som miljö, heter ”Arabiska nätter”. En annan, förlagd till 68an, heter ”Luciamordet” och har den långa undertiteln ”Elektrisk spänning. Brinnande kärlek. Eldande studiekurser”. Den slutar med att jag själv blir uppeldad. Bokstavligen.

Jonas Sima

Jonas Sima är journalist, filmare och författare. Han arbetade först på Stockholms-Tidningen, sedan i 30 år på Expressen, som filmkritiker och senare som reporter. Han har gjort ett femtiotal kortfilmer och ett par långfilmer. Om ni går upp under Kulturspegeln, Film, kan ni läsa mer om hans fina film om Olof Palme.

Jonas och jag träffades – som framgår av vad han skriver under rubriken För Enn med syndafall och vänskap – redan under gymnasietiden, men sen kom vi att studera samtidigt i Uppsala. Om den tiden har Jonas skrivit ett fint kåseri, ”Så det kan gå” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002). Vi sågs i Laboremus – men oftare i Studentfilmstudion, där Jonas var ordförande. I Filmstudion höll jag till och med en inledning, om ”Jordens salt”.

Men det är ändå i raden av fina medarbetare i den av mig omgjorda Aktuellt i politiken (s) Jonas passar bäst. Jag städslade nämligen Jonas att i varje nummer bidra med en film- och mediakrönika på en helsida. Den var mycket läst och uppskattad, lades i redigeringen ofta bredvid min recensionsavdelning Spegeln och bildade tillsammans med den alltså ett kulturbevakande block.

Sören Thunell

Sören Thynell var med all säkerhet den som låg bakom Sten Anderssons och Anders Thunborgs rekrytering av mig till partiexpeditionen, 68an. Han jobbade där, först som tjänstemannasekreterare, sen som informationschef; han arbetade också i regeringskansliet under Olof Palme.

Till 68an hade han kommit från posten som ombudsman i Uppsala arbetarekommun, dess förinnan i SSU i Uppsala. Det var under den sist nämnda perioden vi lärde känna varann. SSU levde en tynande tillvaro under det tidiga sextiotalet, när Laboremus hade sin boom, och jag, Hans O Sjöström med flera rekryterades av Sören till att hjälpa till med att organisera upp även SSU. Sören och jag blev ganska snart goda vänner, och jag följde ibland med honom till kurser på Bommersvik utan att formellt vara varken kursdeltagare eller föreläsare. När jag var halvtidsanställd ombudsman i Socialdemokratiska studentförbundet, såg Sören till att också jag inbjöds att delta i partiets ombudsmannaresa till Israel. (Läs mer om detta ovan under Memoarer.) Sören å sin sida drogs också in i den kittel av sjudande aktivitet som var Laboremus.

Denna folkrörelsemänniska och långvägare (som sen blev chefredaktör på Söderhamns-Kuriren och generalkonsul i Mariehamn på Åland) är i själva verket den som skriver mest utförligt och inkännande av samtliga bloggkapare om laboremusåren: de broar som skapades mellan Laboremus och Uppsala arbetarekommun, om den vänsterradikala men reformistiska ideologi vi omfattade, om striden kring boken ”Förändringens vind”, om fraktionsstrider (dock framför allt i Stockholm).

Sören skriver mycket, och uppskattande (tack!) om mina ideologiska positioner och strävanden, men hans bidrag heter karaktäristiskt nog Organisationen är medlet.

Anders Thunberg

Anders Thunberg är journalist (Aftonbladet, Sveriges radio – bland annat utlandskorre i Rom och Oslo) och författare.

Honom har jag känt ända sedan skoltiden i Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Vi arbetade tillsammans i – återupprättade faktiskt – elevrådet och startade i dess regi bland annat semantikcirkel och filmstudio; elevrådet anslöts också till Seco, inom vars ram vi bildade Mellannorrlands elevorganisation (MEO). Men ännu mer betydde han under de här tidiga åren som samtalspartner i intellektuella frågor.

Under kort tid delade vi sedan lägenhet på Jumkilsgatan här i Uppsala – vi hyrde var sitt rum av en tandläkarfamilj som använde lägenheten bara till att äta lunch i. Då fanns Anders också med i laboremuskretsen. Sen försvann han till Stockholm och journalistjobben.

När jag nu läser hans långa och mycket omsorgsfullt komponerade artikel här på bloggen, Den okände Kokk, får jag plötsligt klart för mig syftet med en rad mejl, fyllda med provokativa påståenden och frågor, från Anders – han brukar ju då och då skriva kommentarer här på bloggen, men där utöver har vi alltså haft en vidlyftig korrespondens, vars egentliga syfte jag inte har begripit förrän nu.

Låt mig också genast säga, att Anders har gjort ett mycket fint arbete med att kartlägga mina skolår – det rör sig om gott journalistiskt hantverk, lagt ovanpå kunskap han har förvärvat om mig under de många år vi har känt varann.

I några avseenden har Anders rent av gjort en verklig insats för att skriva min personhistoria. Så här detaljerat minns inte ens jag själv debatten på Sundsvalls teater (och bakgrunden till den).

Jag tycker också att han ganska väl har fångat mitt särlingskap under skolåren och en del av orsakerna till det (klass och bristen på social kontaktnät, periferiboende, läroverkets egna sorteringsmekanismer och annat sådant). Men jag tror att en del av förklaringen också ligger i mina egna, dels mycket politiska, dels mycket intellektuellt inriktade strävanden.

Vi kan ta politiken först. Jo, jag läste åtminstone något av Marx i original redan under gymnasietiden, men jag var på den tiden också attraherad av syndikalismen: läste Arbetaren, såg Folke Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” som den roman som slutgiltigt fick mig att bekänna mig till socialismen, kom senare – men det var alltså senare – att med stor uppskattning läsa Kurt Salomonson. Bland dåtidens gymnasister i Sundsvall fanns det helt sonika mycket få som ens hade intressen åt det hållet. Fanns de, så teg de om sina åsikter.

Och så det sociala. Det var inte bara det att jag var komplett ointresserad av idrott; jag var också ointresserad av det umgånge, sådant det nu var, som fanns dels i gymnasieföreningarna, dels i hemmen.

Vad jag i stället sysslade med var en soloåkning i en värld som jag tyckte var vida mer spännande, den intellektuella och kulturella. Och jag nöjde mig då inte med kulturfernissa! Visserligen hade jag några få intellektuella vänner – Anders är en av dem – men med de flesta kunde jag inte föra samtal om det som lockade min hjärna och det hjärta som bultade till vänster i bröstet.

Det ligger ingen animositet, inte heller något förakt mot andra bakom det här konstaterandet – jag är ingen fördömande natur; för mig får människor gärna vara olika. Jag minns hur jag vid tiden för studentexamen träffade en av mina Folket i Bild- och folkbok-köpare, en sömmerska (som förresten hade varit aktiv syndikalist). Hon hade sytt studentblåsa åt en av mina kvinnliga klasskamrater, och de hade då börjat tala om mig. Min kvinnliga klasskamrat hade, enligt sömmerskan, då sagt, att hon gillade mig, men att ”honom umgås man ju inte så mycket med; han är mer som en vuxen”.

Ungdomar av min egen sort träffade jag i större antal för första gången först vid den stipendieresa (Kungastipendium!) jag fick göra till Norge hösten 1956. Det var då jag träffade Irina Hoffman, Agneta Pleijel med flera.

Mats Johansson

Den stora överraskningen bland Bloggkaparna är Mats Johansson. Inte för att han är riksdagsledamot (m) eller för att han tidigare har varit chef för Svenska Dagbladets ledaravdelning – jag har inga politiskt betingade fördomar.

I själva verket har jag också tidigare, även om vi inte är nära vänner, träffat och även samtalat med Mats. Vet alltså att han kommer från Sundsvall och har gått i samma gamla läroverk som jag, fast senare.

Nej, det intressanta med hans bidrag är att han vittnar om att mina strävanden i skolan tycks ha satt spår långt efteråt. Jag har faktiskt själv träffat – och träffar fortfarande ibland – människor, med mig samtida elever, som minns det ena och det andra av det jag gjorde under skoltiden. (Även om jag inte deltog i kotterier, varken i föreningar eller i de privata, var jag en ganska känd figur, vars åsikter och aktiviteter var kända. Jag hade till exempel i Flicksolans aula inlett en jättedebatt om morgonbönernas vara eller inte vara – inte vara, tyckte jag. Och jag hamnade med krigsrubrik på Sundsvalls-Postens löp, när jag hade föreslagit du-reform i skolan. Så här minns nog Anders Thunberg fel.)

Men det roliga som Mats drar fram är att jag fortfarande, åratal efter min sorti, också var ihågkommen av lärarna, i det här fallet av min svensklärare Bror F Sanner, också Mats Johanssons lärare.

Tack Mats, det du skrev värmde!

Slutligen en kritisk randanmärkning till Mats: Jag deltog i några av mötena på Norrmalmstorg men talade aldrig där. Arbetarrörelsen bildade en egen solidaritetskommitté för Baltikum, och där var jag aktiv som en tätting, satt i kommitténs styrelse och var mycket ute i landet och talade. Allt detta har jag, vid ett seminarium och genom att lämna över allt jag har skrivit om Baltikum för socialdemokraternas VU, dokumenterat och lämnat över till Södertörns högskola.

* * *

Jag vill till sist än en gång tacka Bloggkaparna och också deras medsvurne, Bo Strömberg, för det här roliga hysset.

Den som vill kommentera min egen text – alltså den här – kan ju å andra sidan också, fast här, kommentera Bloggkaparnas texter eller ställa frågor till skribenterna.

Grammatiska misstag som leder till att materien får liv

I pauser mellan andra aktiviteter löser jag gärna korsord. Alltså köper jag på måndagarna Aftonbladets bilaga Kryss. Där finns varje vecka några hyggliga kryss – och så ett antal enfaldigt enkla. Men publiken är väl blandad.

I veckans kryssbilaga finns dessutom ett intressant fel, som uppenbarligen beror på att konstruktören, Lena Nilsson, inte hör till dem som i skolan fick lära sig skillnaden mellan ”de” och ”dem”. I det här fallet är jag inte övernitisk språkpolis – skillnaden är av betydelse för lösningen.

Nyckeln till ett ord på tre bokstäver lyder: Greppar dem som slår.

Löser man det som ligger omkring, visar det sig, att svaret ska bli orv.

Konstruktören förstår uppenbarligen inte, att det hon därmed säger är att orven greppar dem som slår, en nog så intressant händelse, om den ingick i en SF-film med besjälade och aktiva materiella ting. (Ingmar Bergman hade ju med Liemannen i sin ”Det sjunde inseglet”, men så långt som till att låta orven spela schack med riddaren gick han aldrig.)

Men jag gissar att Lena Nilsson inte kan skillnaden mellan subjektsformen ”de” och objektsformen ”dem” och därför inte har förstått att hon borde ha skrivit ”Greppar de som slår”. Då hade nämligen det logiska svaret blivit ”orv”.

De skrivande människor som inte orkar lära sig den här skillnaden rekommenderas att i stället konsekvent använda talspråkets ”dom” för både ”de” och ”dem”. Det suddar i och för sig ut den betydelseskillnad som finns i skriftspråket, men det är åtminstone inte stötande för logiken.

Städsommar med Susanna Alakoski

Sommarprogrammen i radions P1 pågår fortfarande. Många av dem är inte särskilt märkliga. I går lyssnade jag till exempel med ett halvt öra på Christer Fuglesangs program, som varken när det gällde innehållet eller musiken lyckades fånga mitt fulla intresse.

Men det finns undantag.

Ett sådant var dagens sommarprogram med författarinnan Susanna Alakoski.

Det hade ett mycket tydligt klass-, köns- och invandrarperspektiv. Det hon talade om var självupplevt, vilket gav programmet dess styrka.

Alla dessa tre perspektiv löpte samman i hennes attack på borgarklassens nya städsubventioner; hon kallade för övrigt vid ett tillfälle sitt program ironiskt för ”Städsommar”. Hur man efter att ha hört det här programmet fortsatt kan tro på värdet av pigavdrag övergår mitt förstånd!

Argumentationen blev inte svagare av att den beledsagades av musik, vald med humor: Monica Zetterlund med ”O, vad en liten gumma kan gno”, ”Teskedsgummans städvisa” (”Diska och städa och sopa och gno”) och ”Pippi skurar golv”.

Att programmet hade ett tydligt arbetarklassperspektiv hindrade henne inte från att, helt berättigat, markera mot det mansperspektiv som envist har levt kvar också inom arbetarrörelsen. Hon illustrerade det senare bland annat genom det potpurri av kända arbetarsånger hon spelade i början av programmen: ”Internationalen”, ”Arbetets söner”, ”Första maj”, ”Vi bygger landet”, även den finska ”Punalippu” med Reijo Frank (jag har den själv på skiva). Jag hör till dem som älskar de här gamla sångerna. Men jag inser självfallet också, att de är genomsyrade av ett manligt perspektiv. Och jag tyckte det var fantastiskt kul, när Susanna Alakoski som kontrast till allt detta spelade ”Mamma byggde landet” med Karin Nielsen med flera.

Om den flerdubbla bördan människor av hennes sort – arbetarklass, kvinna och invandrare – har fått bära (och fortsatt får bära) har hon skrivit en prisad roman, ”Svinalängorna” (Bonniers, 2006), och också i sitt sommarprogram återvände hon till Fridhem (bokens Svinalängorna) i barndomens Ystad.

Hennes perspektiv är annars inte hjärtnupet, ömkande eller nostalgiskt. Sina finska föräldrars flytt till Sverige på 1950-talet betecknade hon inte som nödtvungen arbetskraftsinvandring – hon kallade glatt föräldrarna för ”äventyrsinvandrare”. Men sen spelade hon ändå ”Satumaa” med Reijo Taipale, en finsk tango. Finsk tango med dess märkliga blandning av svårmod och kärlek gör åtminstone mig svårt nostalgisk i sinnet, på gränsen till tårögd.

Musiken i Susanna Alakoskis sommarprogram var över huvud väl vald; mig tilltalade den starkt. Där fanns Bob Dylans ”Hurricane”, Leonard Cohens ”I’m Your Man”, Bertolt Brechts och Kurt Weills underbara ”Alabama Song”, Sofia Karlsson med Lars Forssells tolkning ”Jag står här på ett torg” av Boris Vians ”Le déserteur” och så ett par låtar av och med Stefan Sundström.

Den här, som för övrigt har ingått i en valdiktsamling, redigerad av Thorstein Bergman (”Människans röst”, P M Bäckströms förlag, 1994), har jag ett antal gånger spelat vid de program med politisk musik jag då och då gör i olika föreningar:

Nån har slagit upp ett hål

Text och musik: Stefan Sundström, 1994

Över stan så hänger stjärnorna, hotar med att falla ned
Ja, det far så mycket märkligt genom luften
På en nattbusskarusell runt, runt genom sovande kvarter
Vill Nefretite flyga buss men hon får aldrig upp den

Men dom som lyckas far till Bryssel nu, tar en grogg högt över stan
Skålar för att Gubben Grå han har fått sparken
Flygvärdinnor ler som änglar, men i styrhytten bor Fan
Så tillitsfullt dom störtar emot marken

Nån har slagit upp ett hål
Och utanför står änglarna på rad
Nån har slagit upp ett hål
Nu faller alla stjärnor över stan

Vi gömmer oss i källarhål med stjärnljus-stroboskop
I vårt eget lilla fega Cosmonova
Stjärnor på dekis och en måne som ett svart och hotfullt hål
Jag borde sluta yla nu och gå och lägga mig och sova

Men varje gång jag blundar ser jag Nefretites buss
som ett rymdskepp utan tillstånd att få landa
Som att fastna i en dataloop, som att be djävulen om skjuts
Man ser hans bockfot först när man ber honom att stanna

Nån har slagit upp ett hål…

Nån börjar snurra himlen som ett jätte-stroboskop
Dom privatiserar Venus för mediabruset
Dunkelspel och Calle GoddagsPilt, ja dom har horoskop
Men det är båg för stjärnorna far snabbt som ljuset

Sen Palme gick på bio har allt blivit som på film
Folk ler som flygvärdinnor i ett JAS-plan
Medans vi dansar runt på marken i en loop och som dom vill
Medans Adolf slöjdar flitigt på sin gaskran

Nån har slagit upp ett hål…

(Låten finns på följande album med Stefan Sundström: ”VitaBergsPredikan”, 1994, ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”, 1999 och ”Golden Hits”, 1998.)

Till Alakoskis styrka hörde slutligen också, att hon klarade att skildra de arbetarklass- och invandrartäta miljonprogramsområdena både med kärleksfull förståelse (de som flyttade in i miljonprogramhuset tyckte att de hade fått det fantastiskt: modernt och fint) och med kritik av deras baksidor (den bristfälliga miljön, ghettoiseringen, den sociala utslagningen – synd bara att hon endast hann nämna, inte spela också Ulf Dagebys och Nationalteaterns ”Barn av vår tid”).

Den som är intresserad av den politiska Susanna Alakoski, med tonvikt på hennes kvinnliga klassperspektiv, rekommenderar jag att läsa hennes bidrag i Ordfront-antologin ”Tala om klass” (2006), där för övrigt även till exempel Anneli Jordahl, Elsie Johansson, Doris Dahlin och Lo Kauppi medverkar.

Info från webmaster

Webbhotellet hävdar att deras databasservrar inte tål belastningen och de gjorde något oannonserat ingrepp i förmiddags som medförde att bloggen har legat nere och dessutom har kontot blivit uppsagt. Jag har återställt detta nu och ser om bloggen får ligga ute här tills vi har flyttat den till ett vettigt webbhotell.

DN i världen

Med dagens DN följde en bilaga, DN i världen. I den presenteras DNs utlandsbevakning: porträtt av korrarna, världskarta med deras placeringsorter och en del annat.

Det är sammantaget ett imponerande bevakningsnät – men ändå är min egen reaktion stor förvåning: Är de verkligen så här många? Hur ofta rapporterar de i tidningen? Gör tidningens redigerare tillräckligt för att lyfta fram deras artiklar?

Vad jag menar är att mitt subjektiva intryck av DNs bevakning av världen är av något som jag uppfattar som något mycket mindre än det egentligen tycks vara.

Det kan ju vara mitt, läsarens, eget fel.

Men samtidigt minns jag det starka intryck som gamla Stockholms-Tidningens utlandsbevakning gjorde på mig, när Victor Vinde var chefredaktör. Och vem minns inte DNs egna legendariska utlandskorrar, Sven Öste och andra.

På den tiden tyckte man sig som tidningsläsare befinna sig mitt i världen.

Aftontidningen, AT

Den första tidning jag regelbundet började köpa var en kvällstidning, Aftontidningen, kallad AT.

Under en skolresa till Stockholm sommaren 1950 – jag var då nyss fyllda tretton år – blev jag föremål för en kortintervju om vad jag tyckte hade varit roligast i huvudstaden. Jag hamnade, med bild och allt, på baksidan av Aftontidningen, AT. Avdelningen hette ”Vi tre på baksidan” och följde vid ATs nedläggning 1956 med till Aftonbladet, där utvidgad till ”Vi fem”. Jag köpte förstås mitt första exemplar av AT, klippte ut ”Vi tre på baksidan” och hade klippet i plånboken i flera år tills det bokstavligen pulvriserades.

Min nyfikenhet på AT var därmed väckt och jag började köpa tidningen dagligen i kiosken hemma i Juniskär. Nilssons kiosk sålde bara två exemplar av AT, ett till mig och så ett till farbror Hägg, en inbiten gammal socialdemokrat (AT var socialdemokratisk). De två exemplaren levererades inrullade i en löpsedel och slängdes av bussen vid kiosken, ibland av misstag nere vid ”svängen”, där vägen delade sig i en gren ut mot Skatudden och en gren hem till oss och vidare mot Juni (det är en by som heter så). I det senare fallet bar jag, som passerade ”svängen” på väg till kiosken, upp tidningarna dit och betalade för mitt exemplar.

AT blev ett av mina första universitet.

Man kan ha många synpunkter även på gamla AT, men kvällstidningarna var generellt mindre vulgära på den tiden. Till ATs egenheter hörde att den saknade häftning eller klistring, vilket gjorde att tidningen i folkhumorn kom att kallas ”Sveriges mest spridda tidning”.

AT startades av LO 1942 och var tänkt som en motvikt mot det då brunanstuckna Aftonbladet. (Expressen fanns ännu inte.) Ironiskt nog la LO sen ner AT 1956, när organisationen hade köpt just Aftonbladet.

Chefredaktörerna hette i tur och ordning Frans Severin, Ragnar Casparsson och Ivar Sundvik.

Men för mig betydde kulturavdelningen mer än ledaravdelningen. Den hade byggts upp av Stig Ahlgren och Karl Vennberg och hade även senare, under A Gunnar Bergmans och på slutet Svante Foersters ledning, en mycket hög kvalitet. Suzanne Ostens mor Gerd Osten skrev om film och den modernistiske kompositören Moses Pegament om musik. Karl Gerhard plus många av tidens stora författare medverkade. En av de kritiker jag fortfarande minns var John Landquist. Många andra hade genom åren skrivit på ATs kulturavdelning för att därifrån gå vidare till andra tidningar; ett exempel är Ingrid Arvidsson.

Över huvud taget tror jag det var ett av tidningens problem, att LO när det kom till kritan inte satsade tillräckligt på tidningen för att hålla de attraktiva skribenterna kvar. Ett exempel är Stig ”Gits” Olsson, som startade sin stockholmskarriär på AT men därifrån gick vidare till Se. Willy Maria Lundberg skrev 1947-1952 om konsumentfrågor men gick därifrån vidare till Folket i Bild. Pekka Langer var insändarredaktör och hade också periodvis hand om ”Vi tre på baksidan”.

Bengt Melin var 1954-1956 socialreporter på tidningen, men minns jag inte alldeles fel, skrev han redan under perioden på AT (alltså innan han kom över till Aftonbladet) också om musik.

Även på tidningens lätta sidor och nöjessidor vimlade det av goda skribenter. Jag har en minnesbild av att någon av bröderna Österwall, Arthur och Seymor, eventuellt båda tillsammans, skrev om jazz. Också Povel Ramel tycks under någon period ha skrivit om jazz i AT – men det har jag läst mig till, kommer inte i håg själv. Axel Österberg skrev under signaturen ”Kluck” dagsvers; illustratör var Margareta Sylwan, MaS. Alf Henrikson och Stig Dagerman är ju med rätta berömda för sina dagsverser, men Kluck hör också till de stora i den här genren. FiBs lyrikklubb utgav 1970 ett urval med titeln ”Det var år 1945…”.

Jag önskar att jag hade tid och möjlighet att gräva i läggen: Det finns nämligen mycket mer att berätta om ATs allt för korta historia, mer än det jag kan få fram ur mitt eget grumliga minne. Jag skulle till exempel hemskt gärna vilja kolla, vilka serier som gick i AT.