Grammatiska misstag som leder till att materien får liv

29 augusti 2007 22:40 | Media, Ur dagboken | 7 kommentarer

I pauser mellan andra aktiviteter löser jag gärna korsord. Alltså köper jag på måndagarna Aftonbladets bilaga Kryss. Där finns varje vecka några hyggliga kryss – och så ett antal enfaldigt enkla. Men publiken är väl blandad.

I veckans kryssbilaga finns dessutom ett intressant fel, som uppenbarligen beror på att konstruktören, Lena Nilsson, inte hör till dem som i skolan fick lära sig skillnaden mellan ”de” och ”dem”. I det här fallet är jag inte övernitisk språkpolis – skillnaden är av betydelse för lösningen.

Nyckeln till ett ord på tre bokstäver lyder: Greppar dem som slår.

Löser man det som ligger omkring, visar det sig, att svaret ska bli orv.

Konstruktören förstår uppenbarligen inte, att det hon därmed säger är att orven greppar dem som slår, en nog så intressant händelse, om den ingick i en SF-film med besjälade och aktiva materiella ting. (Ingmar Bergman hade ju med Liemannen i sin ”Det sjunde inseglet”, men så långt som till att låta orven spela schack med riddaren gick han aldrig.)

Men jag gissar att Lena Nilsson inte kan skillnaden mellan subjektsformen ”de” och objektsformen ”dem” och därför inte har förstått att hon borde ha skrivit ”Greppar de som slår”. Då hade nämligen det logiska svaret blivit ”orv”.

De skrivande människor som inte orkar lära sig den här skillnaden rekommenderas att i stället konsekvent använda talspråkets ”dom” för både ”de” och ”dem”. Det suddar i och för sig ut den betydelseskillnad som finns i skriftspråket, men det är åtminstone inte stötande för logiken.

7 kommentarer

  1. Du talar nog för döva öron.
    Jag har annars också skrivit om detta på min blogg, dessutom har jag påtalat det, flera gånger, för människor i min närhet som skriver fel utan att de lyckas förstå att de förefaller lite dumma när de inte kan det här.
    En av dem har förresten just blivit färdig lärare – i svenska. Hon kan fortfarande inte skriva rätt. Hon skriver utan att blinka: ”Dem kommer senare” och bryr sig inte ett dugg om mitt råd att konsekvent skriva ”dom” om hon inte behärskar skillnaden mellan ”de” och ”dom”, mellan subjekts- och objektsform alltså, för hon vill ju så gärna verka som om hon kan skriva korrekt och finare svenska – suck!

    Comment by Kerstin — 2007 08 30 3:26 #

  2. Till Kerstin Berminge: Många av oss som gick i realskola och gymnasium på 1950-talet tyckte nog att det var traggligt värre att plugga grammatik och satslära. Men det visade sig att det var värdefulla kunskaper vi fick, användbara inte bara när man skulle skriva korrekt (och begriplig!) svenska utan också när man skulle lära sig främmande språk. Skulle man till exempel kunna lära sig tyska, om man inte förstod skillnaden mellan subjekt och objekt?

    Comment by Enn Kokk — 2007 08 30 9:27 #

  3. Ett liknande, ständigt aktuellt, ordvalsproblem har speglats i vår familj:
    I samband med en lyckad fisketur frågade en av våra söner mig: ”Mamma, har pappa fått nå´n större gädda än dej?”
    ”Nej” svarade jag. ”Jag är den största gädda han någonsin har fått.”
    Men inte lärde sönerna sig bättre av det…

    Comment by Mamma Eva — 2007 08 30 18:45 #

  4. …och inte jag heller: ”lärde sig sönerna”, ska det väl heta!

    Comment by Mamma Eva — 2007 08 30 18:47 #

  5. Som svensklärare brukar jag ge mitt knep: testa ”han” och ”honom” i meningar med ”de” och ”dem”. Det kan hjälpa en del. Tyvärr är det nog så att särskilt objektsformen är på utdöende. I många dialekter har man aldrig brytt sig om den skillnaden.

    Comment by Ann Christin — 2007 08 30 19:02 #

  6. Ann Christin:
    Det må vara om objektsformerna dör ut och ersätts med det enhetliga ”dom”, men när nu unga människor så gärna vill vara konservativa, vill verka ”fina och traditionella” i alla möjliga avséenden (niandet är ett annat exempel där de är helt ute och seglar), och inte klarar av de saken, då blir det trist. När de mixar hej vilt, och inte förstår att somligt av det de säger därmed blir obegripligt, då är det ledsam. Ett otydligare språk är inte bättre än ett tydligare/klarare.

    En annan språklig finess som tydligen håller på att försvinna och som allt färre klarar av, är skillnaden mellan ”hans/hennes/min/din/vår” å ena sidan och ”sin” å den andra, som har betydelseskiljande innebörd.
    ”Han tog sin väska och gick” betyder helt enkelt inte samma som som: ”Han tog hans/hennes väska och gick”. På det senaste psåtående frågar sig den som fortfarande kan svenska: Vems väska tog han innan han gick?

    Comment by Kerstin — 2007 08 30 23:55 #

  7. Kerstin: du har alldeles rätt i detta med språklig oreda. Vi försöker hålla på att skriftspråket ska vara korrekt, för begriplighetens skull. ”Hans/hennes” kontra ”sin”-problemet är viktigt att reda ut, eftersom det du beskriver orsakar begreppsförvirring. Det gäller att hitta roliga sätt att öva på, för språkpolis ligger inte riktigt för mig. Språkdebatt måste vi däremot ha, hela tiden.

    Comment by Ann Christin — 2007 09 01 11:00 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^