Arne Anka ger poäng åt Schibsted

Jag skrev för en tid sen om det upptrappade kriget om de svenska serieläsarna mellan norska Schibsted och danska Egmont.

Sist tog Egmont hem poäng genom att starta ett nytt magasin, Get Fuzzy och genom att ta över förre Schibsted-redaktören i Sverige Peter Sparring, som också plockade med sig Darby Conleys serie ”Get Fuzzy”.

Hur jag reagerade på det här nya magasinet kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Serier, Get Fuzzy. De senare utkomna numren har inte fått mig att i grunden ändra uppfattning om den nya tidningen. Bäst är fortfarande titelserien plus Kieran Meehans ”De professionella”. Av de helt nya serierna har Keith Knights ”Knight Life” artat sig väl, medan Jeff Corriveaus ”Fård”, på engelska ”Deflocked”, redan känns en smula tjatig. Sen jag skrev sist har den humoristiska monsterserien ”Scary Gary” av Mark Buford tillkommit. Den är hygglig men inte heller någon höjdarserie.

Schibsted slår relativt snabbt tillbaka genom att ge Charlie Christensens ”Arne Anka” en egen serietidning, Arne Anka. Om Arnes tidigare liv, bland annat i Metallarbetaren/Dagens Arbete och i Nemi, har jag också skrivit tidigare – läs mer här under Kulturspegeln, Serier.

”Arne Anka” är en så vältecknad och rolig serie, att den faktiskt borde kunna locka läsare till en ny tidning. Med sina iakttagelser av trender i tiden borde den kunna locka intellektuella serieläsare, av vilka det borde finnas tillräckligt många vid det här laget. Det är också kul att läsa om de klassiska Arne Anka avsnitt, genom vilka Arne ju utmanade Disney, genom att hans fysionomi var alltför snarlik Kalles. Och så berättar Charlie Christensen om hur det gick till att han faktiskt blev serietecknare.

Logiskt nog har man i tidningen Arne Anka också införlivat en modern svensk serie, som just skojar med trender, ”Stockholmsnatt” av Pelle Forshed och Stefan Thungren – den har vi tidigae kunnat glödja oss åt i Svenska Dagbladet på helgerna.

Annat i Arne Anka är väl tänkt att passa in i samma trendgranskande ram, men Lina Nordestams ”Det våras för Konstfack” når varken konstnärligt eller innehållsligt upp till de tidigare nämnda seriernas nivå. Bättre är då, utan att för den skull vara några superserier, Sofia Olssons ”Hetero i Bandhagen” och Nickan Jonassons ”Smakfascisten”.

Ännu intressantare är då ”Zofies Värld” av Grethe Nestor och Norunn Blichfeldt Schjerven. Det är en rolig serie, som tecknas i mycket avvikande stil: ser man ytligt på den, kunde man tro att det var en klassisk äventyrsserei à la ”Modesty Blaise”.

Lite utanför den här ramen faller Bill Wattersons klassiska ”Kalle och Hobbe”, som under en period rent av hade egen tidning hos Schibsted. Watterson tecknar ju inte längre nya avsnitt av ”Kalle och Hobbe”, men den är så bra att den gör sig, återpublicerad, i vilken tidning som helst.

Ytterligare två gamla bekanta dyker också upp i Arne Anka. Dels Henrik Langes romaner för dig som har bråttom: stora tjocka böcker nedbantade till tre serierutor. Dels, och framför allt, Jan Stenmarks mycket speciella bildcollage. Vi får väl se om de här båda härmed är erövrade från Egmont-sfären till Schibsted-sfären.

Hur som helst bidrar de, tillsammans med annat nämnt, till att ge poäng till Schibsted i tävlingen med Egmont.

* * *

Men det finns ett problem av ett annat slag att lösa för Schibsted-sidan. När Egmonts nya magasin Get Fuzzy började ges ut, dök den nästan genast upp också i tidningshyllorna i mina lokala Coop-butiker i Öregrund respektive Uppsala.

Vi får se om Arne Anka också lyckas ta sig dit, men man kan ha sina tvivel: Schibsteds Larson! finns visserligen där men däremot inte förlagets vid det här laget ganska etablerade magasin Nemi och Pondus.

Danska Egmont är mycke stort på veckotidningssidan. Är det där skon klämmer?

Länken till S-bloggar verkar inte fungera

När jag på S-bloggar kollar min blogg, är det senaste inlägget som syns där ett från i fredags. Varken gårdagens melodikryss eller dagens två inlägg har satt några spår.

Kan någon förklara varför?

PS

Jag har kollat med min webmaster, och felet verkar inte ligga på vår kant.

Melodikrysset nr 26 2009

Sommaren är som finast. Det är varmt, och i trädgården blommar Hurdalsrosen, lupinerna och pionerna. Och naturligtvis har jag drabbats av förkylning: en långvarig hosta har nu kompletterats med snuva och lite feber.

Som tur är var dagens melodikryss lätt – så brukar det ju vara, när krysset direktsänds, i dag från Kiruna.

Per Gessle var svaret på en fråga förra veckan, och i dag var det dags för Gyllene Tider. Det vi hörde var årstidsaktuella ”Juni, juli, augusti”.

Dagens två Eurovision Song Contest-frågor var urlätta, båda med svensk anknytning.

Malena Ernman tävlade för Sverige i år, med ”La Voix” som det ju inte gick så bra för.

För Helena Paparitzou, som tävlade för Grekland 2005, gick det desto bättre. Hennes ”My Number One” vann tävlingen.

Samma år deltog Martin Stenmarck i den svenska Melodifestivalen med ”Las Vegas”, som jag totalt hade lyckats förtränga vid det här laget. Så jag fick klura lite innan jag kom på vad som dolde sig bakom Bamses sång om Lurvas.

Det finns ju betydligt bättre svenska schlager. Ett exempel är ”Jag vill ha en egen måne” av och med Ted Gärdestad. Men visst har väl Anders Eldeman använt den tidigare i Melodikrysset?

Och detsamma gäller Helen Sjöholms långkörare på Svensktoppen, Benny Anderssons ”Du är min man”.

Att Arne Qvick fick en jättehit 1969 med ”Rosen” berodde nog inte på att den hade det slags kvaliteter som utmärker Benny Anderssons låtar. Jag minns parties från min studenttid i Uppsala, där ”Rosen” nästan spelades sönder – folk skrattade så de grät över dess betagande töntighet.

Jättepopulär på sin tid (1983) var också ”Peta in en pinne i brasan” med Mats Rådberg och Rankarna. Mats Rådbergs pappa Sven Rådberg arbetade förresten som försäljningschef på Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör. Men det var ju inte det som efterfrågades utan vem som hade skrivit texten. Jo, Ewert Ljusberg – som jag också känner lite. Han har bland annat skrivit någon kommentar här på bloggen.

Mer finstämda relationer speglas i ”Tea For Two”, som skrevs redan 1929 av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Finstämd är också Ulrik Neumanns ”Kärleksvals”, som börjar ”Som en sträng på gitarren”. Den förekom i Arne Mattssons faktiskt sevärda film ”Vaxdockan” (1962) med Per Oscarsson i huvudrollen.

En brist i min filmbildning är att jag aldrig har sett ”Hatari!”, också från 1962. I den förekom dock en låt som man inte kunde undgå att höra om man lyssnade på radio på den tiden, ”Baby Elephant Walk”. Här skulle den ge pluralen elefanter.

Leif Krantz gjorde deckarserien ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvudrollen för TV, och jag såg den med uppskattning, inte bara för dess uppsalaanknytningar. Signaturen, som vi här hörde, skrevs av Berndt Egerbladh.

Midsommaren är ju förbi, men vi kan väl ändå avsluta med den sånglek, ”Nu ska vi skörda linet idag”, som gav oss det svar som nu återstår att redovisa, lin.

Och strax ska jag gå ut i trädgården, inte för att skörda lin utan för att plocka en fin födelsedagsbukett till en gammal kompis, Anna-Greta Leijon. I eftermiddag ska Birgitta och jag uppvakta henne på 70-årsdagen. Men först ska jag ta bussen in till Uppsala och sen fortsätta med tåg till Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Halleluja! Sommar med Kjell Lönnå

Min hustru, Birgitta Dahl, var efter sin talmanstid ordförande i Sveriges körförbund. Både då och senare – Birgitta är bland annat så kallad moster i OD – har vi ofta deltagit i olika körkonserter. Visste ni förresten att körmusiken näst idrotten är Sveriges största folkrörelse?

En av Körförbundets chefdirigenter var Kjell Lönnå. Han blev ju känd för den breda publiken bland annat genom sina körprogram i TV från Sundsvall, men trots hans vad jag förstod långvariga sundsvallsanknytning hade jag aldrig träffat honom personligen, förrän jag gjorde det just genom Birgitta och Körförbundet. Kjell Lönnå är född 1936, bara ett år äldre än jag, så chansen borde ha funnits.

Dagens Sommar-program inleddes med att han spelade Halleluja-kören ur Händels ”Messias”, och han berättade i programmet om det väldiga körarrangemanget i Globen i Stockholm, där han dirigerade körer från hela landet i det här verket, Körförbundets och Läkarmissionens gemensamma program ”Sånger för livet”.

Jag var där tillsammans med Birgitta, och efteråt var vi bjudna på middag. Där satt Birgitta tillsammans med Kjell Lönnå, och jag satt snett över bordet tillsammans med Kjells hustru Ulrika.

Kjell pratade förstås med Birgitta och jag med Ulrika, men plötsligt, när Kjell och jag började tala med varann tvärs över bordet, uppstod det omedelbart en gnistrande kontakt. Det var inte bara det att även jag var starkt musikintresserad – det som fick oss att börja prata, så att vi försummade våra bordsdamer, var det faktum att vi båda inte bara hade anknytning till Sundsvall utan också hade gått i samma skola, Högre allmänna läroverket i Sundsvall.

I åtminstone ett, lysande, fall hade vi till och med haft samma lärare, Iliana von Gedda. Och omedelbart förstod vi, att denna vackra och begåvade kvinnliga lärare hade fått bådas våra tonårshjärtan att bulta lite extra.

Trots att Kjell alltså bara är ett år äldre än jag, träffades vi aldrig på den tiden. Genom att jag med min estniska bakgrund fick börja skolan först vid nio års ålder, kom jag att gå i realskolan efter honom, och sen hoppade han av efter första ring för att senare bli först typograf, sen tecknings- och musiklärare. Och när han 1965 startade Sundsvalls kammarkör, hade jag för länge sen lämnat Sundsvall för Uppsala.

Fast hade vi träffats på den tiden, kunde, trots att Kjell vad jag förstår är socialdemokrat, våra olika trosuppfattningar ha lagt hinder i vägen. Jag var på den tiden inte bara övertygad utan också missionerande ateist. Kjell däremot är, och har förblivit, ett Guds barnbarn, son till en baptistpastor i Sundsvall.

Själv har jag bibehållit min ateistiska övertygelse men har för den skull också ganska mycket religiös musik i min stora skivsamling, till exempel gospelmusik som Kjell spelade i dagens sommarprogram. Under årens lopp har mitt flitiga umgänge med amerikansk vänstermusik lärt mig, att dess exekutörer – Pete Seeger är bara ett exempel av många – inte bara gärna sjunger religiösa sånger utan också har en personlig kristen tro.

Nu visade det sig dessutom att Kjell Lönnå kunde behandla även den religiösa sången med humor. Som smakprov fick vi bland annat Jokkmokks-Jockes berömda ”Gulligullan koko som en gök” framförd som gregoriansk sång.

Till det riktigt roliga med Kjell Lönnås sommarprogram hörde också att man fick lyssna på en människa som kan mycket om den musik han hade valt att spela och att han lyckades integrera prat och musik.

Inte så att allt han spelade hörde till mina personliga favoriter, men man förstod ju att musikvalet kom ur hjärtat, inte hade krystats fram med hjälp av en tjänstvillig producent. Dock fanns det i hans låtlista ett antal låtar som gick rakt in också i mitt hjärta: ”Ack Värmeland du sköna” med Stan Getz, Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan”, ”Odnozvucno gremit kolokolcik” (”Jag har hört om en stad ovan molnen”) med Nicolai Gedda och The Real Groups Povel Ramel-imitation.

Redaktionen för ”Sommar” borde nog vinnlägga sig mer om att hitta sommarpratare som, likt Kjell Lönnå, både har något personligt att berätta och kan göra ett musikurval som hänger ihop med detta.

Konturlös början på Sommar i P1

Jag är en av de många som, trots att sommaren nu har anlänt på riktigt, ändå tillbringar mycken tid med att läsa tidningar och böcker, se på deckarserier i TV eller se deckarfilmer på DVD. I går kväll såg vi Wallander-filmen ”Villospår”, och snart kommer vi att regelbundet följa ”Komissarie Montalbano”, ”Morden i Midsomer” och ”Miss Marple” i TV.

I vårt hem står nästan alltid radion på, inställd på P1. Ofta avslutar vi lunchen med att, ibland samtidigt sysselsatta med annat, lyssna på ”Sommar”.

Jag har lyssnat på årets inledande tre program, men jag kan inte säga att något av dem riktigt har fångat mig.

Ingvar Kamprad är, hur man än ser på hans politiska förflutna, en person av stor betydelse för det svenska folkhemmet: han är mannen som har möblerat det. Men hans musikval var ganska torftigt, och hans företagarfilosofi med dess gnetiga sparsamhet så gammaldags att man kan undra, vad som kommer att hända med IKEA den dagen då andra får möjlighet att styra på egen hand.

Och för att hoppa till en helt annan generation: 28-åriga Hanna Hellquist fick god kritik för sin ”Karlstad zoologiska”, en bok som jag är nyfiken på men inte har läst. Som sommarpratare lyckades hon dock inte riktigt fånga mitt intresse, detta trots de anmärkningsvärt många vittnesmålen om fysiskt våld. Och först mot slutet, med ”Visa från Utanmyra”, lyckades hon tala till mitt musiköra.

Där emellan låg sommarprogrammet med Tomas Ledin. Han är en artist som jag förstås har lyssnat på, dock aldrig riktigt fångats av. Han hade en del intressanta stories att berätta – till exempel den om hur han och Marie lånade ut sin lägenhet till Bruce Springsteen, men jag tyckte ändå inte att programmet blev något av de mer minnesvärda. Det skriver jag trots att hans berättelse om sin familjehistoria – en farfar som var utackorderad till en snål och jävlig bonde i Ångermanland, farfaderns och faderns deltagande i det ödesdigra demonstrationståget i Ådalen 1931, farmoderns engagemang i Socialdemokratiska kvinnoklubben – var sympatisk.

Tomas Ledin, dessutom uppvuxen i det röda Sandviken, bär uppenbarligen på ett politiskt arv, men han behandlar det, som senast Åsa Linderborg pekade på i Aftonbladet den 21 juni 2009, med viss ambivalens: i en av hans nya sångtexter är det medelklassen som har hjälterollen: ”De går till jobbet varje dag / bär landet på sina axlar”. I refrängen sjunger Ledin: ”De är, de är, ja de är medelklassens okrönta kungar / Hatten av, blommor i skyn för medelklassens okrönta kungar.” Medelklassen är ”samhällets fundament”: ”är bortglömda hjältar som bor mitt ibland oss / utan bonuspaket och har inga konvertibler, vad jag vet / De lever i en helt annan verklighet / står för långsiktighet och stabilitet.”

De textrader som Åsa citerar indikerar att sången i fråga mycket väl kunde antas som kampsång av Socialdemokraterna i Stockholms län.

När jag läste Linderborgs artikel och sen hörde på ”Sommar”, påminde jag mig att jag under proggeran i Aktuellt i politiken (s) nummer 13 1978 publicerade en dubbelrecension av två plattor, som på sitt sätt framstod som ett intressant motsatspar:

Aldman-Ledin

Det kan vara intressant att jämföra kommersiella rockartister med progressiva.

* Tomas Ledin är en ganska hygglig artist, melodifestivalsbidraget ”Mademoiselle” till trots. Hans sång är bättre än den text och musik han skriver. Han backas effektivt av kompetenta kompmusiker, till exempel Janne Schaffer.

Ändå lämnar hans ”Fasten Seatbelts!” Polydor 2379151, 1978, distribution GDC) en känsla av tomhet efter sig. Musiken är rytmisk, men hård, metallisk på disco-vis. Vare sig ljudet av jetmotorer eller av stråkar ger plattan något extra lyft.

I texterna finns en stenhårt individualistisk frihetskänsla:

”Det är samma känsla som rock’n’roll
det är samma oerhörda drag
här kommer jag
med en vrålande lust
och med stålar i brallan
jag
med en sugande, otålig feeling
på vingar av stål.”

* I Lars Aldmans texter finns en helt annan upplevelse av frihet:

”Frihet! Jag erkänner inga gränser!
Folk som kämpar för dem vart jag än ser
Nu vet vi vad vi vill, och är beredda
Och vi fattar att ni är mycket rädda
För det börjar bli sent på jorden
och dags att sätta kraft bakom orden
och gud hjälpe den som kommer i vägen.”

Därmed inte sagt att jag skriver under på varenda text på Lars Aldmans och Haffsorkesterns ”Gud hjälpe!” (Nacksving 031-14, 1977, distribution Plattlangarna); ta som exempel ”Radhusrock”. Men den uttrycker en vilja och en, om än ibland valhänt, konstnärlig strävan. Den har inlevelse (”Den fulländade älskaren”) och mänsklig värme (”Barnvagnsvisa”).

Musikaliskt spänner den över göteborgsk rockmusik, en inte helt okomplicerad jazzmusik (”Och hör du”) och chilensk folkmusik (”Theresa”). Och nog föredrar jag Pelle Ohlssons ensamma fiol framför stråkarna på Ledins platta.

* * *

Som Tomas Ledin själv påpekade i ”Sommar”, har de gamla motsättningarna mellan proggarna och de kommersiella rockmusikerna senare tonats ner. Han berättade till exempel om hur han själv och Mikael Wiehe samarbetade om ANC-galan och hur de sedan har fortsatt att vara vänner.

Men jag undrar om han ännu bottnar i sitt eget förflutna, de där upplevelserna och värderingarna som har fått den av honom beundrade Bruce Springsteen att ta Woody Guthrie och Pete Seeger till sitt hjärta.

Melodikrysset nr 24 2009

Birgitta kom hem från UNICEF-mötet i New York i går, och jag mötte henne med nyklippt gräsmatta; under dagens lopp städade jag också huset. Vi avslutade fredagskvällen med bastu och sen middag som jag hade lagat.

I dag är det hon som handlar och lagar mat, så jag har kunnat ägna mig åt Melodikrysset i lugn och ro. Och det fanns i dagens kryss faktiskt ett par frågor där jag måste anstränga mig lite extra.

Den amerikanska popguppen N-sync har jag aldrig hört, och eftersom jag först inte heller uppfattade sångtiteln, var det också svårt att googla. Men sen kom jag fram till att den låt som spelades måste ha varit ”Tearin’ Up My Heart”.

Den lite äldre svenska schlagerrepertoaren brukar jag kunna, men den låt av Per Martin Hamberg som spelades mindes jag faktiskt inte. Men eftersom jag för de båda sökta orden hade alla bokstäver utom de sista, var det inte särskilt svårt att lista ut, vilka ord det rörde sig om. Och se: när jag googlade på dem + Hamberg fick jag upp låttiteln ”Du och jag”. Men jag minns den fortfarande inte.

Lite klurig var också frågan, där man spelade Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö”, där man sen får uppmaningen ”möt våren i Södertälje”. De här städerna ligger visserligen i Europa även de, men varken frågeställningen eller stadsnamnen passade in. Men texten innehåller fler städer, bland annat Neapel:

Se Sundbyberg och sedan dö

Text och musik: Ulf Peder Olrog

Att fara till London, Neapel, Paris och Vienna,
till det lär väl aldrig i livet vi nå’nsin få råd.
Den enda reklam, som oss passar, det är faktiskt denna
affisch uti vår lilla blygsamma resebyrå.

Se Sundbyberg och sedan dö,
möt våren i Södertälje.
Glöm Reymersholm med slask och tö
möt våren i Södertälje.

Nog vet jag väl dem, som så gärna och innerligt ville,
få se Monte Carlo och se ödets roulette.
På femkort, tju’ett, Svarte Petter och poker och kille,
jag vet, var man blir ruinerad precis lika lätt:

Se Sundbyberg och…

En faster jag har och hon lystrar till förnamnet Ester,
det är henne, jag hoppas om möjligt få ärva en dag.
Nu är det visst så, att min faster har tänkt ta semester,
”Ett råd vill jag ge er, följ mitt råd kära faster sa’ jag:

Se Sundbyberg och…

Dagens klassiska stycke var väl inte särskilt svårt att komma på: ”Sabeldansen” ur georgiern Aram Chatjaturians balett ”Gajane”.

Klassiker, fast inom en annan genre, är även ”C’est si bon”. Den spreds framför allt genom en filminsjungning 1954 med Eartha Kitt, men vi har hört den också med Yves Montand och Louis Armstrong.

Och apropå film: en lysande filmklassiker är ”Casablanca” från 1942, den där vi ser Ingrid Bergman som Ilsa och Humphrey Bogart som Rick.

Tre nordiska länder får avsluta kavalkaden av klassiker.

Jacob Gade från Danmark har komponerat ”Tango jalousie”.

Evert Taube, som skrev ”Dansen på Sunnanö”, var ju svensk, men här hörde vi den i en isländsk version med Hannes Jón Hannesson. I Ísland – islänningarna säger själva i Ísland – har jag varit många gånger, och jag är mycket fäst vid det här nordiska öriket. Här i Öregrund finns för övrigt också ett Sunnanö, men det tycks inte ha varit något pensionat där som Evert Taube skrev om – kanske lånade han bara det vackra namnet.

Två melodifestivalare hade Eldeman med i dag.

”Vi kan sjunga gunga” med Jimmy Jansson från 2005 ger jag för egen del inte mycket för.

Däremot tycker jag att ”The Worrying Kind” från 2007 fick en orättvist låg placering, artonde plats, i Eurovision Song Contest. Den sjöngs och spelades av Ola Salo och The Ark.

Svenskt dansband, bland annat Vikingarna, fick vi också höra i dag. För att vara dansbandsmusik – jag har mina fördomar – är ”Leende guldbruna ögon” riktigt uthärdlig.

Christer Sjögren och Vikingarna gjorde också ”Tredje gången gillt” på skiva. Som textförfattare medverkade programledaren Jacob Dahlin som här också sjöng tillsammans med journalisten Annika Hagström. Annika har jag genom min egen forna anknytning till journalistik och politik träffat ganska många gånger, även i privata sammanhang; hon kom också till min och Birgittas gemensamma 70-årsmottagning. Jacob lärde jag aldrig känna personligen, men jag blev en gång i världen uppmärksammad på att han i sitt radioprogram ”Galaxen” hade citerat en rad av mina skivrecensioner i Aktuellt i politiken (s) och sen spelat låtar från skivor jag hade skrivit om. Tyvärr hörde jag inte själv just det här programmet, även om jag ofta brukade höra på ”Galaxen”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En annan bild av Vojakkala

Jag är långt ifrån alltid överens med Maciej Zaremba. Man kan beundra hans envetna grävande, men ibland är hans slutsatser på förhand givna av värderingar andra än mina.

Dock, i kulturdelen av dagens Dagens Nyheter (18 maj 2009) publicerar han ytterligare ett grävjobb, ”En annan bild av Vojakkala”, som är ett lysande stycke journalistik. Här är DNs ingress till artikeln:

Den som följt medierapporteringen kring Vojakkala har fått en bestämd bild: en enda familj har terroriserat en hel by. Men är det sant? DN:s Maciej Zaremba reste dit och fann i stället en familj som drabbats av fördomar och bojkott. I våras dömdes fem familjemedlemmar till sammanlagt 22 års fängelse. I ett demokratiskt samhälle ska alla vara lika inför lagen. Men kan fördomar äventyra den rätten? Nu avgörs om den principiellt viktiga domen ges prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Vi är många – och även jag hör till dem – som har läst och trott på historien om en familj som håller en hel by i skräck. Dock visar det sig, när man läser Zarembas artikel, att varken media eller domstol tycks ha bemödat sig om att ta reda på fakta om familjen i fråga. Inte heller Zaremba gör gällande att medlemmar i familjen är helt oskyldiga till det de har anklagats för, men han nyanserar bilden, så att historien blir en helt annan. Det viktigaste i Zarembas kompletterande upplysningar är att familjen har provocerats därför att husfadern har ett mentalt handikapp och demoniserats därför att de är romer.

Mediasverige borde ta sig en allvarlig funderare på att man så lätt lät sig manipuleras av förslagna intrigmakare.

Och Maciej Zaremba bör äras för att han genomskådade detta. Hans artikel – länk finns här – är ett lysande exempel på journalistik i medmänsklighetens tjänst.

Dygdens pris

Den människa som duktigt spar
och gnetar livet ut
har ganska mycket roligt kvar
när livet väl är slut.

Holmberg

Namn och Nytt, Dagens Nyheter, den 5 maj 2009

Spam med potenshöjande medel och lesbiska damer

Dagligen fångar mitt spamfilter upp mängder av skräppost. Jag öppnar dem aldrig någonsin, men ser ju åtminstone de översta innan jag med en enkel knapptryckning utplånar dem.

Ohyggligt många av dem innehåller reklam för potenshöjande medel och andra farmaceutiska produkter. Som om det inte räckte, kommer det också in reklam för något som måhända är pornografiska filmer, påfallande många med föregivet lesbiska damer.

Syftet med reklambrev för produkter av den först nämnda typen förstår jag åtminstone. Det handlar om att kränga produkter, att tjäna pengar.

Men vad är syftet med den andra kategorin av erbjudanden? Är det fråga om smakprov med erbjudanden om att få köpa mer av samma vara? Är det här ett sätt att sprida datavirus?

Min undran är uppriktig – jag öppnar alltså aldrig någonsin spam.

Dixikon

Vad ens bloggroll ska innehålla för länkar är, åtminstone för mig, en ständig fråga. Andra, ser jag då och då, har bloggroll-listor som inte har städats på länge – det ser man bland annat av att länkar som uppges inte längre leder någonstans.

Min egen bloggroll är en blandning av bloggar som ligger rimligt nära mina egna åsikter och som jag därför vill leda andra till, av sådana som jag tycker är intressanta att följa utan att jag för den skull alltid delar skribentens åsikter och så bloggar som jag av familje- eller vänskapsskäl gärna vill följa. I den senare kategorin skulle jag dock aldrig placera någon blogg, som innehållsligt eller stilistiskt vore undermålig.

De bloggar som finns i min bloggroll besöker jag själv och läser praktiskt taget varje dag. Det gör att jag måste försöka hålla nere antalet på en hanterbar nivå. När jag har hittat någon ny blogg, som jag vill länka till, tvingas jag därför också att fundera över om någon av dem som jag dittills har haft länk till borde utgå. När jag nyligen införlivade några nya länkar i min bloggroll, plockade jag alltså bort några, inte för att jag ogillade dem utan för att de uppdateras alltför sällan.

Med det kriteriet ligger ytterligare bloggar illa till: Skärper sig inte innehavarna och börjar skriva mer, åker de nog ur min bloggroll. Att jag ibland har långvarigt tålamod beror på att jag hoppas att skribenterna i fråga ska börja skriva mera. För jag vill ju gärna läsa dem!

Via Knut Lindelöfs bloggroll – jag hittade nyligen hans blogg och införlivade den i min egen länklista – hittade jag också Dixikon, som jag nu länkar till utan att dess hemsida som helhet är någon blogg. Men om man studerar högerspalten på den här sidan, hittar man ett antal skribenter som skriver essäartade bloggtexter för Dixikon, texter om böcker och läsning, utländsk kultur och debatt.

Bland skribenterna finns så intressanta namn som Sven-Eric Liedman, Merete Mazarella och Margareta Zetterström. Dem vill jag gärna läsa. Problemet med de här dixikonskribenterna är, att de inte uppfyller mina krav på att återkomma tillräckligt ofta. Det kompenserar jag genom att växla mellan deras ”bloggar” – men jag medger att det förargar mig när en skribent jag gärna vill läsa något nytt av ligger kvar med en text som jag för egen del läste redan för länge sen.

Tiden får utvisa om jag orkar läsa dem på det här relativt krångliga sättet.